Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 518
Utgivningsdatum: 2012-11-09
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN: 9789100134679
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

I den förra boken, Eldvittnet, avslöjades att Joona Linna lyckades gripa seriemördaren Jurek Walter, som sedan tretton år sitter isolerad på en rättspsykiatrisk avdelning. Joona har dock fortsatt att misstänka att de varit flera som utfört brotten. Sandmannen börjar med att ett av de barn som Jurek Walter rövade bort kommer tillbaka efter tretton år i fångenskap, vilket besannar Joona Linnas misstankar om att Jurek Walter faktiskt haft en medhjälpare. Kvar i fångenskap finns den återvändande pojkens allvarligt sjuka syster och nu handlar det om att försöka hitta henne innan det är försent. Olika spår följs upp och ledtrådar avslöjas om morden och motiven. Det blir dock snabbt uppenbart att den enda som kan avslöja var flickan är gömd, är Jurek Walter. Lösningen blir att, i en hemlig operation placera kriminalpolisen Saga Bauer på samma anstalt som seriemördaren Jurek Walter, i syfte att försöka få honom att avslöja sig. Trovärdigheten i kriminalromaner är ingenting man kan fästa sig så mycket vid, men frågan är om inte författarna går litet för långt över rimlighetens gräns när de placerar en ung, underskön kvinna tillsammans med en seriemördare och en våldtäktsman.

Precis som Keplers tidigare böcker om Joona Linna, är det här en bok jag sträckläser. Tempot är högt och jag sveps med i handlingen som om jag såg en actionfilm. De korta kapitlen och det rappa språket gör den lättläst. Det är aldrig subtilt och tvetydigt, när någon är rädd skrivs det uttryckligen, alternativt beskrivs det som att hjärtat slår hårdare och snabbare. Det är, precis som i tidigare böcker i serien, mycket och grovt våld, blod, svett, sex och sexfantasier. Klassiska kännetecken för en hårdkokt kriminalroman.

Den manlige huvudpersonen, Joona Linna, är erfaren och skarpsinnig, dessutom stabil, lugn och stenhård i sin yrkesroll. Hans kvinnliga kollega, Saga Bauer, är ung, blond och blåögd och närmast overkligt vacker, precis som prinsessan i sagan. Dock är den prinsessliknande person vi möter här visserligen vacker och späd, men utöver detta dessutom atletisk och stark. Författarparet låter oss förstå att de båda två tyngs av problem på det personliga planet, men som läsare blir man inte berörd. Detsamma gäller seriemördaren Jurek Walter. Hans omänskliga och utstuderade grymhet ger mig obehag, men det blir aldrig riktigt skrämmande. Jag saknar ett psykologiskt djup och jag saknar möjligheten att känna igen mig. Jag kan inte relatera till varken seriemördarens vansinne eller kriminalpolisernas superhjälteegenskaper.

Sandmannen är en lättillgänglig historia som man tar till sig utan ansträngning. Svaren kommer till läsaren istället utan att läsaren själv behöver engagera sig och försöka lägga samman pusselbitarna. I sin genre motsvarar den antagligen vad man kan förvänta sig. Till skillnad från de tidigare böckerna i serien är jag inte lika imponerad av själva hantverket. Jag tycker inte att språket motsvarar det fullständigt trollbindande språket i de tidigare böckerna och Sandmannen ger inte intryck av att bottna i samma grundliga förarbete som tidigare böcker. Jag hoppas att Sandmannen är en mellanbok och att nästa bok i serien når upp till författarparets vanliga nivå.

♥