Recension: En nästan sann historia, av Mattias Edvardsson

Recensionsexemplar - stort tack till författaren och till Bokförlaget Forum!
Recensionsexemplar – stort tack till författaren och till Bokförlaget Forum!

 

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 373
Utgivningsdatum: 2016-08-24
Omslagsformgivning: Elina Grandin
Förlag: Forum bokförlag
ISBN: 9789137149158
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Bokens innehåll i korthet, hämtat från förlagets hemsida

I mitten av 1990-talet påbörjar Zackarias Levin en skrivarutbildning på Lunds universitet. Där lär han känna tre personer som kommer att påverka hans liv på oväntade sätt. De är alla på flykt från någonting och delar samma dröm om att få skriva. Men i takt med att de kommer närmare sin lärare, den framstående poeten Li Karpe, och dessutom lär känna den legendariska författarikonen Leo Stark, förändras för alltid deras bild av skrivandet – och kanske av hela livet. Tolv år senare får Zackarias sparken från sitt mediejobb, flickvännen dumpar honom och han tvingas flytta tillbaka till sin mamma i Skåne. För att försörja sig bestämmer han sig för att skriva en bästsäljare om den där omvälvande tiden då Sveriges stora författarstjärna försvann spårlöst och en av Zackarias närmaste vänner dömdes för mord. Men minnet är inte alltid pålitligt. Och vad är egentligen viktigast: att förhålla sig precist till sanningen eller att berätta en bra historia?

 

Så tyckte jag om boken

I sin jakt på sanningen kring mordet på författarikonen Leo Stark, söker Zackarias upp en efter en av sina vänner från studietiden, och ställer frågor som ingen verkar vilja svara på. Berättelsen löper parallellt. Dels får vi följa Zackarias i nutid, i sitt arbete med att göra efterforskningar om och att skriva boken som skall ge svar på vad som egentligen hände med Leo Stark, då för tolv år sedan. Dels får vi följa kompisgänget med Zackarias, Adrian, Fredrik och Betty från det att de lärde känna varandra på universitetskursen i litterärt skapande fram till dess att deras vägar skildes åt ett år senare.

Kapitlen då Zackarias träffar och intervjuar dem som på olika sätt var involverade i kursen i litterärt skapande, följs upp i nästföljande kapitel med vad som egentligen hände för tolv år sedan. Boken får karaktären av en klassisk pusseldeckare, där man steg för steg får pusselbit efter pusselbit. Jag gillar det här greppet om berättelsen, de sista raderna i varje kapitel blir en cliffhanger som får mig att hela tiden vilja läsa vidare. Jag är nyfiken på efterforskningarna kring mordgåtan, men ännu mer vill jag läsa om de unga studenterna och deras inbördes relationer, och relationerna mellan dem och de idoliserade förebilder de såg i Leo Stark och i poeten och läraren Li Karpe.

Det är inte mordhistorien som i första hand driver mig framåt, det är allt det andra. Det är en intensiv men långsamt berättad historia om nittonåringar som i sin ungdomliga tro på sig själva är övertygade om att de kommer att vinna Augustpriset för sina framstående verk, och även att läsa om hur deras liv ser ut ett decennium senare, med delvis reviderade mål. Personerna skildras med en sådan värme att jag tycker om dem allihop. Ibland är det vasst, men aldrig elakt. Som när författaren med några få rader lyckas ringa in kärnan i en familjemedlems klassresa, hur både den som har gjort klassresan och den som är kvar ser på varandra och livet efteråt:

”Morsan, vars hela uppfattning om poesi byggde på Rydbergs tomtedikt och Boyes bristande knoppar, måste ha uppfattat hela samtalet som exotiskt och en smula högtravande. Det här var långt bortom hennes horisont. Hon kände sig inte bekväm. Hon ville hellre vända sig om och se ut genom fönstret för att konstatera att det blev kallare för varje dag nu, att det snart var höst och att det skulle bli vinter också, att allt bara var en fråga om tid.”

Att personerna i boken gör en klassresa tror jag är en nödvändig förutsättning för händelseförloppet. Zackarias, Adrian, Fredrik och Betty har tagit klivet in i en värld av intellektuella, men känner sig aldrig riktigt bekväma i den. Arbetarklassbakgrunden, som inkluderar uppfattningen att du inte skall tro att du är någon, gör sig hela tiden påmind. När möjligheten att bli sedda och känna sig utvalda och upphöjda dyker upp, tar de den. Det är inte lätt att motstå en karismatisk person som ömsom lyfter fram att de är speciellt utvalda, handplockade för att de har det där extra, ömsom smular sönder deras självförtroende tills ingenting återstår. Konsekvenserna är skrämmande, just för att det är så trovärdigt. Alla som har varit en del av universitetsvärlden känner till fenomenet med unga studenter som blint beundrar vissa personer som de ser som högre upp i hierarkin, och även hur en sådan relation lätt kan missbrukas.

För mig är det här framförallt ett relationsdrama, och det är så enormt bra skrivet. Jag skulle kunna läsa boken enbart för språket som är så stringent och som ofta gör helt oväntade saltomortaler så att jag drar efter andan: ”Han skrattade till och med. Jag visste inte om jag också borde skratta. Han hade ju kommit hit för att gråta”.

För övrigt håller jag med Fredrik Niemi, en av karaktärerna i boken: 373 sidor är en alldeles lagom lång bok.

Läs gärna också recensioner av boken hos:

Bokföring enligt Monika

Lottens bokblogg

Fru E:s böcker

Vargnatts bokhylla

Evas bokvärld

Och dagarna går…

Johannas deckarhörna

 

 

 

10 reaktioner till “Recension: En nästan sann historia, av Mattias Edvardsson

    1. Tack, vad glad jag blir över att du gillar recensionen :) Det tar ofta lång tid för mig att skriva dem, eftersom jag vill göra böckerna rättvisa, men den här recensionen var det inte lika svettigt att skriva eftersom det är lättare att skriva om böcker som är bra :) Jag vågar lova att du kommer att gilla den!

      Gilla

  1. Spännande att läsa dina bokrecensioner. Det låter som att du är ett riktigt proffs! Våra två äldsta läser in gymnasiesvenskan nu efter high school för att bli lite friare att söka till utbildningar här i Sverige, så jag har läst en och annan recension där. Jag vågar mig på att tro att du skulle få ett A. :D Just nu har jag en ännu högre stapel böcker som jag önskar läsa. Det är som att min läsro inte riktigt kommer, antagligen för att jag fortfarande befinner mig i något slags ingenmansland. Nåja, det ger sig väl. Tack för boktipset!

    Gillad av 1 person

    1. Tack, vad snällt sagt ♥ Dina ord kommer dessutom i rätt tid, för inför den här recensionen ifrågasatte jag mig själv ganska mycket, varför jag skall ha rätt att tycka till om ett arbete som en person lagt ned sin själ i. Jag som är så emot att allmänt tyckande ofta får företräde framför välgrundade synpunkter baserade på fakta och forskning. Men, så kom jag fram till att det faktiskt är tydligt att det är mina personliga åsikter, jag jobbar inte för kulturdelen i någon stor tidskrift och jag utger mig inte för att kunna det här ;) Det jag kompenserar mitt allmänna tyckande med är att vara enormt grundlig, av respekt för inte minst författarna.

      Jag förstår att det måste kännas märkligt, kanske litet rotlöst till att börja med. Hoppas att du snart kommer till ro och kan läsa igen. Jag hade en lång, lång period då jag inte läste mer än någon bok per år, jag hade inte heller ro. Nu läser jag desto mer :)

      Roligt att höra ifrån dig! Jag skall titta in hos dig också. Ha en fin dag!

      Gilla

  2. Jag kunde inte riktigt relatera (i alla fall inte som självupplevt) till det där med att vara ung på universitet, jag var över 40 när jag pluggade :) Men visst är han bra, Mattias Edvardsson :)

    Gilla

    1. Han är väldigt bra! Jag är glad att jag läste den här boken, och den här gången var det ganska lätt att skriva recensionen också. Enklare när böckerna är bra tycker jag. Nu skall jag titta runt hos er andra och se vad ni tyckte :)

      Gilla

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.