Bildning: Då – Nu – Sen

Recensionsexemplar från Atlas - stort tack!
Recensionsexemplar från Atlas – stort tack!

 

Mitt betyg: 4/5

Medverkande: Martin Aagård, Susanna Alakoski, Magnus Bremmer, Judith Kiros, Ola Larsmo, Qaisar Mahmood, Calle Nathanson, Kristina Sandberg, Ebba Witt-Brattström.
Antal sidor: 144
Utgivningsdatum: 2016-09-19
Formgivning: Moa Schulman och Sepidar Hosseini
Förlag: Atlas
ISBN: 9789173895378
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Bokens innehåll i korthet, från förlagets hemsida

Vad är bildning? Vad borde det vara? Vem är det som ska bildas, och vem är det som ska bilda? Har synen på bildning förändrats? Och hur ser vi på bildning i framtiden? Nio författare vänder och vrider på bildningsbegreppet i var sin personligt hållen text. Här diskuteras det historiska perspektivet, men blicken är riktad mot samtiden och inte minst mot framtiden. Bildning – då, nu, sen vill väcka liv i frågan om vad bildning kan betyda för individen och för samhället i Sverige.


Så tyckte jag om boken

Nu diskuteras begreppet ”bildning” igen. Ämnet kan många gånger vara känsligt, eftersom bildningsidealet anses vara hierarkiskt och förknippat med makt. Tidigare var bildning något som var förunnat bara en begränsad del av befolkningen, den del som hade makten. Numera är bildning, åtminstone i teorin, möjlig för vem som helst.

Vem är egentligen bildad i dagens Sverige? Enligt den här antologin är det i alla fall inte den som kan rabbla årtal eller kända filosofer. Bildad anses man inte heller vara enbart därför att man läst viss litteratur. Ebba Witt-Brattström menar att bildning tvärtom avslöjas genom det du inte läser. Att begränsa sig till viss litteratur och välja bort annan, tyder på en mindre grad av bildning eftersom du gör dig oemottaglig för olika perspektiv och synvinklar. I bildningsbegreppet anses kunskap ingå, men inte själva kunskapsinlärningen, utan det som händer i nästa steg, nämligen att sätta in kunskapen i ett större sammanhang, att se samband. För att lyckas med det krävs ett kritiskt och reflekterande synsätt, att ifrågasätta vad som är rimligt och att vara nyanserad.

Magnus Bremmer lyfter fram en viktig fråga i sin text, nämligen ”faktaresistens” hos delar av befolkningen. ”Faktaresistens” ingår i nyordslistan för i år och innebär ett förhållningssätt där man inte låter sig påverkas av fakta som talar emot ens egen uppfattning, utan istället grundar sin uppfattning på exempelvis konspirationsteorier eller det som man instinktivt tycker låter trovärdigt, utan att ta reda på fakta. Personligen uppfattar jag just faktaresistens som ett stort hot, kanske det största just nu, mot bildning. I det enorma nyhetsflödet vi numera har tillgång till är risken antagligen större än någonsin att man lyssnar på förenklade lösningar av problem som i själva verket kräver väl underbyggd forskning. Man väljer att generalisera. Proffstyckare med simplifierade slutsatser får dessutom stort utrymme i media, därför att de oftast har en mer slagkraftig framtoning än till exempel forskare, som i regel är mer nyanserade och ser problemen som mer komplexa och ur olika perspektiv. I valet mellan en enkel och en mer mångfasetterad synpunkt, väljer många det första alternativet för att, som Ola Larsmo skriver, hålla nästan över ytan i informationsflödet.

Många av de medverkande i antologin Bildning: Då-Nu-Sen, lyfter fram bildning som liktydigt med något positivt. Det finns dock negativa sidor av att vara bildad, vilket Ola Larsmo lyfter fram. Nämligen bildning som en anledning till uteslutning ur gemenskapen. Den så kallade jantelagen, ”du skall inte tro att du är något eller att du kan lära oss något”, är tankar som många som vuxit upp i arbetarklassmiljöer har fått stå emot. ”Den som tillägnar sig bildning kommer att förändras; det hörs på ordet. Då kommer också livet att bli annorlunda, och förändring är farligt.” Kristina Sandberg nämner också rädslan för utanförskap i och med ökande bildning:

Hur det både fanns en berusande känsla av att kunskap och böcker kunde leda mig vart som helst, att det var en oändlig tillgång – men också en oro att tänkandet och läsandet skulle ta mig alltför långt bort från klasskompisar, och andra människor i min närhet. Även om jag ville vara djup, så var det skrämmande med ensamhet i läsandet.

Det här är en både läsvärd och tänkvärd antologi som jag önskar når ut till många.

5 reaktioner till “Bildning: Då – Nu – Sen

  1. Ingen bok jag skulle läsa – tyvärr. Min allmänbildning är ingenting att skryta med och bildning är så himla diffust, deprimerande och nej – igenting för mig. Håller mig nog till deckare som jag förstår, men aldrig skulle kunna recensera …;-)

    Gilla

  2. Bildning verkar ofta vara ett hot, sett ur arbetarklassens ögon. Tänker på Jan Löövs sommarprat på radion när han sa att man i Trollhättan sagt att ”Gymnasium, nej sån’t får de ha i Vänersborg”.
    Undrar om det bara är så i Sverige? I många fattiga länder är man ju lycklig om man får gå i skola och det finns inget som höjer ett land ur fattigdom så effektivt som när flickorna utbildas!

    Själv väljer jag bort deckare. Är oemottaglig för frossandet i mord ;-)

    1947 har jag hört flera som lovordar, blir nyfiken!

    Och så såg jag att du också gillar Landeys ;-)

    Gilla

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.