Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 572
Serie: Joona Linna (del 6)
Utgivningsdatum: 2016-10-24
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN: 9789100136772
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

Joona Linna har suttit två år på den slutna anstalten Kumla när han förs till ett hemligt möte. Polisen behöver hans hjälp för att stoppa den gåtfulle mördaren som går under namnet Kaninjägaren. Den enda länken mellan offren är att de alla hör ett barn läsa upp en ramsa om kaniner innan mördaren kommer. Ödets tärningskast placerar överraskande tevekocken Rex Müller mitt i händelsernas centrum. För första gången ska han ta hand om sin son Sammy. Men istället för tre lugna veckor blir det en fruktansvärd kamp på liv och död. Joona Linna och Saga Bauer är tvungna att börja samarbeta i hemlighet för att stoppa Kaninjägaren innan det är försent.
.

Så tyckte jag om boken

Keplers böcker om Joona Linna brukar locka till sträckläsning och den här är inget undantag. Efter bara en sida var jag fast och måste få veta vad som skulle hända. Kaninjägaren är visserligen en riktig tegelsten, ändå läste jag ut den på en och samma dag. Kepler använder samma berättarteknik som i tidigare böcker i serien, med korta kapitel och ett rappt språk. Precis som i tidigare böcker är det också mycket och makabert våld, blod och sex. Kaninjägaren är en klassisk hårdkokt kriminalroman med ett tempo så högt att man som läsare inte har en chans att hinna fundera över ledtrådar, det är bara att släppa taget och svepas med i farten.

Jag har i recensioner av Keplers tidigare böcker varit skeptisk till hur huvudpersonen, Joona Linna, och hans kvinnliga kollega, Saga Bauer, framställs som närmast omänskliga var och en på sitt sätt. Trots att båda två tyngs av personliga problem har jag inte blivit berörd, eftersom jag inte kunnat relatera till deras superhjälteegenskaper. Detsamma har gällt mördarna i tidigare böcker, som varit så omänskliga och utstuderat vansinniga att de aldrig blivit riktigt skrämmande. I Kaninjägaren har något hänt. Det psykologiska djupet är större, berättelsen griper tag och jag oroar mig för hur det skall gå för karaktärerna i boken. Samma sak gäller beskrivningarna av Joona Linna och Saga Bauer. Joona Linna är fortfarande stabil, erfaren och skarpsinnig och Saga Bauer fortfarande lika underskön som hon är atletisk och stark. Men man kan inte som i tidigare böcker luta sig tillbaka och lita på att de har allt under kontroll. Det har de inte. De ger ett mänskligare intryck än i tidigare böcker och är lättare att känna igen sig i. Det gör handlingen betydligt mer spännande.

Sammantaget upplever jag Kaninjägaren som lika lättläst som tidigare böcker i serien, men med ett större psykologiskt djup. Jag känner också igen det grundliga förarbete som imponerade på mig i de första böckerna i serien. Så här skall en hårdkokt kriminalroman skrivas!

♥