.
Alex Schulmans bok Glöm mig är nominerad till Årets bok 2017. Jag är dock tveksam till att beskriva den som en skönlitterär roman, för mig är det en självbiografisk skildring. Som sådan är den enormt självutlämnande om relationen mellan honom och hans mamma.
Mamman är alkoholberoende under större delen av sitt vuxna liv och som hennes son blir han medberoende. Han lär sig att förneka det han ser, att täcka upp för henne och ursäkta henne när hon gör misstag och sårar honom och andra. Vi förstår hur hårt han kämpar för att få sin mammas uppmärksamhet och kärlek, och inte hamna på andra plats efter hennes kärlek till alkohol, och för att inte drabbas av hennes ”silent treatment” då han gjort något som inte passade henne. Det handlar också mycket om hur hon även överöste honom med kärlek. Det där oberäkneliga sättet måste ha varit fruktansvärt att leva med. Det är en väldigt stark skildring, som varvas med ömsom hjärtskärande, ömsom varma och kärleksfulla beskrivningar från deras mor-son-relation.
”Hon kommer in i köket och trampar på Niklas leksaksbil som ligger på golvet. Hon tappar balansen och halkar till. Det går bra, hon håller sig i bordskanten och undviker att ramla, men skadan är ändå redan skedd. Vad är detta för dårhus, skriker mamma. Håll koll på grejerna! Hon går med bestämda steg mot vitrinskåpet. Hon tar fram den keramikkopp Niklas gjort i träslöjden. Hon går tillbaka mot vår plats vid köksbordet. Och så kastar hon koppen med full kraft i golvet framför oss. Skärvor flyger åt alla håll.”
Det som händer i Schulmans familj är jag övertygad om händer även i många andra familjer. Ibland ingriper socialtjänsten, men en inte alltför vild gissning är att omgivningen sällan förstår hur stort problemet är och hur skadade barnen blir av föräldrarnas oförmåga att hantera föräldrarollen. Det blir så tydligt i Schulmans bok hur medberoende fungerar. Hur hela familjen rättar in sig efter den missbrukande föräldern, anpassar sig för att vara till lags. Barns lojalitet mot sina föräldrar är oerhört stor.
Vi förstår också att den här relationen, styrd av mammans dysfunktionella beteende, sannolikt är något som kan härledas bakåt till nästa generation, Schulmans morfar. Att läsa om hur Schulmans mamma blev ignorerad och bortsänd från familjen från nio års ålder och fortsatt under hela sin barndom, det är minst lika hjärtskärande läsning som den om hur hon själv sedan utsätter sina barn för liknande behandling.
Boken är gripande, men inte så att man har svårt att läsa vidare. Författaren behärskar språket och håller en saklig och nyanserad ton genom hela boken som gör att det blir känslosamt, men inte tårdrypande. Det är förvånansvärt lättläst med tanke på det svåra ämnet. För mig framstår Glöm mig som ett sätt att bearbeta mor-son-relationen som aldrig fick en chans att diskuteras då mamman levde. Ett sätt att försonas med det förflutna och kunna gå vidare. Samtidigt är det en väldigt allmängiltigt viktig bok. Jag förmodar att den är unik i sitt slag i det att den skildrar medberoende då en man är den som är utsatt och offer i relationen. Jag tror att många som levt och/eller lever i dysfunktionella förhållanden kan känna ett stöd i Schulmans bok, i vetskapen att de inte är ensamma om liknande upplevelser.
.
Mitt betyg: 5/5
.
Antal sidor: 255
Utgivningsdatum: 2016-10-03
Formgivning: Sigge Eklund
Förlag: Bookmark
ISBN: 9789188171887
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris
♥
Just nu - Just här 
Har bara hört gott om den boken, trots att många av läsarna inte gillar Schulman – något som ju också syns här i kommentarerna! Jag läste boken han skrev om sin pappa och tror att jag lämnar familjen där.
GillaGillad av 1 person
Jag har inte läst något av Alex Schulman tidigare, och just nu vill jag bevara den känsla jag fick av boken Glöm mig, så jag kommer inte att läsa något av det han skrivit tidigare än på ett tag.
GillaGilla
Kanske skulle ge mig på den då, jag är oxo lite lätt anti Schulman men ska försöka bortse från det.
Fast jag lyssnar ju bara numera och jag tror Harry Potter får stå först på schemat efter min nuvarande bok,
GillaGillad av 1 person
Jag har förstått att många har svårt för honom, vilket har gjort mig nyfiken på att läsa hans krönikor och se vad det är som irriterar ;) Hans bok är hur som helst en väldigt stark skildring av ett väldigt viktigt ämne, så jag rekommenderar den varmt. Harry Potter-filmerna har jag sett allihop, men jag har inte läst böckerna. Vi har en samlingsbox med hela serien stående här och väntar.
GillaGilla
Härligt att du kan ge en femma! Det är så oerhört viktigt att våga och orka bearbeta sin sorg, vilket detta ju handlar om i högsta grad. Trauman och självförebråelser måste ut i ljuset. Så himla många människor som aldrig vågar detta och trycker ned och och får det tillbaka i form av ångest och oförmåga att leva fullt ut. Att förlåta både mig själv och den som skadat mig är det som har gett mig livet tillbaka. Och då måste man se verkligheten precis i vitögat och inte vika undan. Det är så bra att du kämpar för denna boken! (i viss motvind :-) )
Ellington
GillaGillad av 1 person
Jag håller helt med dig. Jag tror att det kan vara en tröst att läsa om vad andra upplevt som skapat stor sorg. Schulmans skildring är både väldigt fint skriven och väldigt viktig. En klar femma från mig. Det är nog alldeles för många som inte klarar eller kan se verkligen som den är, och därför inte kommer vidare. Schulman verkar i alla fall ha kommit en bit på väg i processen att bearbeta det han utsatts för, bara genom att inse och våga ta till sig hur det faktiskt var, utan försköningar. Det som hänt kan inte göras ogjort, men man måste nog göra som Schulman och förlika sig med det som hänt, acceptera och sörja, för att få en lyckligare framtid istället. Tack för din kommentar!
GillaGillad av 1 person
Reblogga detta på Deckarbibblon och kommenterade:
Funderat på att läsa den en tid. Verkar bra.
GillaGillad av 1 person
Den är väldigt, väldigt bra. Tack för länken till mig :)
GillaGillad av 1 person
Läser Klimakteriehäxans kommentar och delar hennes uppfattning av Schulman. Men även om boken är väl skriven så är den inte ”min grej”.
GillaGillad av 1 person
Alla böcker passar inte alla, det finns ju några att välja mellan i bokfloden ;)
GillaGilla
Läste den nyligen och tycker att det är en bra bok, trots att jag rent generellt avskyr författaren … men skriva kan han.
GillaGillad av 2 personer
Jag vet förstås vem Schulman är, men jag har inte läst hans krönikor som jag har förstått att många av er andra har gjort, så jag blir litet nyfiken på vad han är för person egentligen. Samtidigt så hade det inte spelat någon roll för mig i mitt omdöme om den här boken, den står starkt för sig själv.
GillaGilla
en fin försonande bok
GillaGillad av 1 person
Jag kan bara hålla med.
GillaGilla