https://www.instagram.com/p/BfoQGwpDFrp/?taken-by=justnujusthar

Jag har tänkt läsa den här boken så många gånger, men jag har inte känt mig tillräckligt lockad av att läsa om en polarexpedition som skulle genomföras för ungefär 120 år sedan i en vätgasballong till Nordpolen, och som misslyckades och alla tre deltagarna dog. Men i morse vaknade jag redan vid fem, utvilad och pigg i ett tyst och stilla hus med sovande man och barn. Jag hämtade boken om ingenjör Andrées polarexpedition och började läsa. När resten av familjen vaknade var boken utläst och fullproppad med minneslappar på många sidor. Vilken fantastisk bok! Jag blev så gripen av berättelsen och känner mig fortfarande alldeles omtumlad och matt.

Tre män ger sig som första svenskar iväg i en luftballong som inte ens är provflugen. Planen är att under trettio dagar ta sig till Nordpolen där de från luften skall släppa ned en boj som en markör att de var först på platsen, och sedan flyga vidare till fastlandet. Redan vid start blir luftballongen ostyrbar, men expeditionen fortsätter ändå. Redan efter två dagar tvingas de nödlanda på packisen utan land i sikte åt något håll, ensamma i ett av jordens mest otillgängliga områden. De tre männen bestämmer sig för att vandra tillbaka mot land där de kan hittas och undsättas, dragandes på varsin drygt hundra kilo tung släde med allt vad de kan tänkas behöva, och utöver detta även uppslagsverk, kravatter, halsduk av rosa siden med vita ränder, en rund bordsduk med hålsöm och fransar, portvin och champagne… Drygt trettio år senare hittas männen på en öde glaciärö i ishavet. Det som skulle bli en historisk triumf och ett ärofyllt svenskt hjältedåd, med stöd av bland andra den svenske kungen Oscar II och Alfred Nobel, slutade i tragedi.

Man kanske måste vara så besatt som Bea Uusma av en viss olöst gåta, vilket polarexpeditionens tre deltagares död varit, för att lyckas göra en så grundlig efterforskning som hon har gjort. Hon har läst allt som finns skrivet av andra författare och forskare om polarexpeditionen, alla arkiverade dokument inklusive Andrée-expeditionens dagböcker och obduktionsrapporter, hon har besökt museum och sökt upp och intervjuat relevanta personer som skulle kunna belysa gåtan. I boken ingår avsnitt om dödsorsakerna, vilka grundar sig på ett års arbete med medicinsk-statistisk evidensanalys. Hon har dessutom gjort flera misslyckade och en lyckad forskningsresa till Vitön, platsen där de tre männen i expeditionen dog. Allt detta berättar hon om på ett lättfattligt och otroligt fängslande vis.

”Det tar en stund innan mina ögon ställer om sig från färg till svartvitt, men så plötsligt känner jag igen mig. Jag står precis på Frænkels dödsplats. Jag tar två steg upp på klippan. Jag sätter mig exakt där Andrée satt när han hittades, med benen utsträckta som han, och när jag höjer blicken ser jag precis samma sak som han såg. Jag tittar rakt på Strindbergs grav.”

Det som skiljer Bea Uusmas bok från andra böcker om Andrées polarexpedition, är självklart att hon kan presentera väldigt övertygande nya rön om hur de tre männen dog. Under de tre sidor i boken (s 226-228) som är en rekonstruktion av vad som hände, och således Bea Uusmas egna spekulationer utifrån de fakta hon presenterat i resten av boken, får man en väldigt trovärdig bild av den sorgliga avslutningen på expeditionen.

Men det som också skiljer hennes bok från andras om samma ämne, är angreppssättet hon valt. Istället för att redogöra för hur ingenjör Andrée som en man av sin tid satte för stor tro till tekniken, blundande för risker och felbedömde naturens makter, och hur de tre skrivbordsmännen inte alls var rustade för en polarexpedition, väljer hon att berätta om den misslyckade polarexpeditionen som en kärlekshistoria ur två perspektiv. Dels ur sin egen passion och besatthet av vad som hände, dels ur kärlekshistorien mellan en av expeditionens deltagare och hans fästmö. Det är så fascinerande och spännande att följa Bea Uusmas steg mot gåtans lösning.

”Jag beställer ut kartongen. Jag vecklar upp det rosa silkespapperet och lägger de båda paren långkalsonger bredvid varandra på bordet. Det luktar död. Jag försöker sträcka ut det ihopknöglade, sandiga tyget. Först reagerar jag inte. Jag tittar och tittar, liksom alldeles blank. Det är så svårt att värdera vad man ser, om man inte vet vad man ska leta efter. De riktiga bevisen ropar inte högt. Men så hejdar jag mig. Flera gånger har jag trott att jag hittat lösningen på gåtan. Jag orkar inte jaga upp mig längre, så nu när det sker igen, försöker jag att hålla mig lugn. Ändå dunkar mitt hjärta upp i halsen.”

Som ni ser på omslaget har den här boken vunnit det fina Augustpriset. Det gjorde den i fackboksklassen år 2013. Min erfarenhet av Augustprisnominerade böcker i fackboksklassen är att de är väldigt välskrivna och intressanta, och dessutom överraskande lättlästa trots ett ofta komplicerat ämne. Augustprisvinnare brukar fylla ett tomrum, det vill säga bidra med något nytt. Alla de här kriterierna uppfyller Bea Uusmas bok med råge. Den har blivit min kärlekshistoria. Jag rekommenderar alla som ännu inte har läst den att göra det.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 240 (pocketboken)
Utgivningsdatum: 2014-10-23
Förlag: Norstedts
Form: Lotta Kühlhorn
ISBN: 9789113061658
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

♥