Svårigheten att skriva begripligt och betydelsen av skönlitteratur

Skriver man vetenskapliga texter är det lätt att bli väldigt strikt och svårläst. Det är faktiskt enklare att skriva obegripligt än att skriva begripligt. Jag skall ge ett exempel längre ned i texten på hur jag själv på fullt allvar har formulerat mig.

Under en lång period av många år läste jag nästan enbart böcker och texter som hade att göra med mitt avhandlingsämne, jag tyckte inte att det fanns tid till annan läsning. Så fel det var, det inser jag efter att jag tog upp läsningen av skönlitteratur igen för några år sedan.

Att läsa skönlitteratur ger så otroligt mycket. Det är inte bara nöjesläsning och avkoppling, man inspireras och man lär sig mycket också, om allt möjligt. De senaste veckorna har jag i skönlitterära romaner läst och lärt mig en del om:

* medeltida tortyrmetoder,
* miljörättsfrågor,
* FNL och den vänsterradikala vågen 1968,
* hur man kallpratar och
* hur man anlägger en lummig och fin trädgård.

Det jag ofta tänker på när jag läser romaner, är hur de är skrivna, det vill säga själva hantverket. Jag försöker tänka på hur historien håller ihop från början till slut och hur författarna använder språket för att förmedla en viss känsla. Ibland är jag faktiskt mer intresserad av hur boken är skriven än av själva berättelsen.

När man skriver ett stort och omfattande arbete får man mängder med bonusinformation under resans gång. En hel del måste man avgränsa sig ifrån, hur svårt det än är. Jag brukar tänka på hur författare till skönlitterära romaner har gjort, om de har lyckats avgränsa sig och hålla sig till den så kallade röda tråden, eller om de har förälskat sig så mycket i formuleringar och utvikningar att boken blivit överlastad och förlorat sin skärpa.

Jag brottas just nu själv med information som jag inte kan bestämma mig för om det är viktigt för min bok, eller om det är sådan bonusinformation som skall strykas och kanske användas vid ett annat tillfälle, i en annan bok. Nämligen frågan om Sverige skall föra officiell statistik om befolkningens etniska fördelning. Väldigt intressant läsning om Sveriges ställningstagande i frågan och om Europarådets syn på saken.

Och här kommer något jag själv måste skratta åt när jag läste igenom vad jag skrivit… Jag som avskyr byråkratsvenska har formulerat en mening som består av 37 ord! Jag förstår ju nu i efterhand knappt själv vad jag menat. Innan jag redigerade texten lät det så här:

”I det första utlåtandet om Sveriges efterlevnad av ramkonventionen om nationella minoriteter rekommenderades Sverige att överväga om ytterligare initiativ kunde införas eller utvidgas för att utöka tillämpningsområdet och öka exaktheten för statistiska uppgifter om befolkningens etniska fördelning.”

Det här skrev jag innan jag kom igång med att läsa skönlitteratur igen. Nu inser jag på riktigt hur svårt det är att skriva begripligt om något som är komplicerat, men jag tycker att man har en skyldighet att göra det.

Det var det, om att skriva begripligt och att läsa skönlitteratur. Jag är nyfiken på hur ni andra skriver, oavsett vad ni skriver. Vad inspireras ni av? Tycker ni att det är svårt att få till formuleringar ni är nöjda med?

.

Ps. Om ni undrar vad den där meningen med 37 ord egentligen handlade om, så var det att Sverige hittills vägrat att följa de rekommendationer som Europarådet givit om att föra statistik om de nationella minoriteterna i landet, såsom romer och samer. Trots att det innebär att Sverige därmed inte lever upp till kraven i bindande internationella överenskommelser. En intressant men väldigt knepig fråga som jag nog inte bör utelämna i min bok.

 

 

 

15 reaktioner till “Svårigheten att skriva begripligt och betydelsen av skönlitteratur

  1. Jo, jag förstod din mening :-)
    När jag slutar att läsa en skönlitterär bok beror det i stort sett alltid på språket. Jag hatar att skumläsa långa utläggningar som inte för boken framåt. Tugga, tugga, tugga som på en seg köttbit. Gillar att läsa en mening som med några få ord vänder uppochner på allt. En sådan mening kan ge mig svindelkänsla, så jag måste lägga undan boken och andas lite.
    Under studierna på KTH hade jag planer på att jobba med teknisk information, i viss mån blev det också så under åren som informatör på en teknisk förvaltning.
    Men fortfarande handlar så mycket av läsförståelsen och upplevelsen om vilka filter man har på sina glasögon. En läsare kan alltid tolka det man skriver på ett helt annat sätt än man tänkt. Något som blev tydligt i ditt inlägg om ”Förlåten” – den mening som gav dig ont i magen tolkade jag på ett annat sätt. MEN då vet jag ingenting om bakgrunden och förutsättningarna, ser bara meningen separat.
    Nu ska jag läsa länken du fick här ovan.
    Kram <3

    Gillad av 1 person

    1. Jag håller med dig, vissa meningar måste man låta smälta för att kunna läsa vidare. Ibland därför att de är så omtumlande och ibland bara så fint formulerade. Jag håller även med dig om det du skriver om vilka filter man har på sina glasögon, man har ju sitt egna erfarenheter och egna värderingar med sig hela tiden, och det man läser och upplever påverkas förstås av det. Ha det fint, kram!

      Gillad av 1 person

  2. Haha! Den där meningen fattade jag nada av – tack för förklaringen :-)

    Själv skriver jag som jag talar, och ibland säger jag fel :-D Använder ibland hittepåord för att förtydliga, men det brukar nog förvirra mer kanske. Men jag brukar hänvisa till Fredrik Lindström när Anders påstår att jag använder ord som inte finns: Jag har sagt/skrivit det – alltså finns det :-D

    Ha en fin fredag!

    Gillad av 1 person

    1. Smart hänvisning! :)) Fredrik Lindström är ju lysande, det uttrycket måste jag också ta fasta på – om jag har sagt ett visst ord så finns det! Hoppas du får en fin dag!

      Gilla

  3. Jag väljer böcker att läsa mycket på vilken genren det är. Jag är extra förtjust i historiska romaner som inte handlar så mycket om kungligheter och adel utan om hur vanligt folk hade det i hemmen. Jag gillar att läsa böcker förlagda i olika miljöer, gärna karga norrländska, i Italien eller Frankrike känner jag mig inte hemma. Men till syvende o sist märker jag att vad jag tycker om en bok mera handlar om hur den är skriven än själva ämnet. Jag har nog många fördomar vad gäller läsandet samtidigt som jag försöker vidga mina horisonter. Och jag är ytterst nyfiken vilket gör att jag ger mig i kast med nya författare mer än gärna. Tack för ditt fina inlägg

    Gillad av 1 person

    1. Jag har varit väldigt bred i min läsning de senaste åren, eftersom jag fått böcker som jag inte själv hade valt men som jag ändå blivit nyfiken på. Nu är jag mer restriktiv eftersom tiden är begränsad och eftersom jag tvingat mig igenom vissa böcker som jag inte alls tyckt om. Jag har en del historiska romaner liggande på vänt som jag ser fram emot att läsa, jag gillar också att läsa om hur vanligt folk kunde ha det. Jag är inte heller fri från fördomar. Jag hade till exempel inte läst en enda av Camilla Läckbergs böcker innan jag läste hennes roman Häxan. Sedan läste jag hennes senaste, En bur av guld. Nu tror jag ändå att det får räcka. Hon kan hantverket och är väldigt smart som PR-kvinna, men med begränsad tid kommer jag antagligen att prioritera andra typer av böcker framöver, med mer djup. Men man vet aldrig… jag är så nyfiken, det kan ju vara bra… Hoppas du får en fin tisdag!

      Gilla

  4. Ända sedan gymnasiet så har jag fokuserat på faktatexter – det är där mitt skrivande fungerar tycker jag. Samtidigt så tror jag att jag har nytta av all skönlitteratur jag läser. Jag gillar ju att skriva men får sällan chans numera att formulera mig i några andra texter än remissvar och mejl… Men nyligen så var jag en av två utredare som höll i en större organisationsutredning. Jag och den andra skriver på olika sätt, men vi hade en gemensam grundinställning och ville få fram samma saker. Och förstod vad den andra skrev. Vi hade en tredje utredare inne som skrev en förundersökning, och den blev jättesvår att förstå. Inte för att det var fel i sak, men folk förstod den inte. Så vi la ner mycket tid på skrivandet av slutrapporten, och till slut blev det 64 sidor. Vi har fått mycket beröm för den. Det var jag som höll i slutredigeringen och då blev det tydligt för mig att jag gillar relativt korta meningar (men de ska vara fullständiga) och ofta nya stycken. Det märker jag också när jag får korrläsa barnens skoluppgifter. För sonen ger jag ofta synpunkten att han måste dela upp meningarna så de blir läsbara, medan för dottern nästan tvärtom ibland.

    Gillad av 1 person

    1. Jag känner igen mig i det du skriver om ditt skrivande. Jag tror att man skolas in i ett visst sätt att skriva och det är inte helt lätt att bara skifta mellan olika stilar. När jag skrivit faktatexter under en lång period, och sedan startade eget scrapbookingföretag när barnen var små, insåg jag efter ett tag att jag skrev alldeles för formellt, trots att jag själv upplevde mig som väldigt personlig och lättsam. Det var faktiskt svårare att vara lättsam och enkel i skrift än att skriva faktatexter. Efter några år av intensiv läsning av skönlitteratur och lättsammare faktaböcker än akademiska avhandlingar, har jag kommit till en ny insikt, samma som du, att man har nytta av att läsa skönlitteratur. En lärare sade till oss under första terminen på juristlinjen att även om vi hade mycket kurslitteratur att läsa skulle vi fortsätta att läsa skönlitteratur. Jag följde inte hans råd, men har insett nu hur rätt han hade. Det tog bara drygt tjugo år att komma till den insikten, men bättre sent än aldrig :) Ha det fint!

      Gilla

  5. Efter att ha jobbat drygt 10 år på ett förlag som gav ut fackböcker, vet jag ungefär vad du menar. Vissa av våra författare var enastående med att skriva begripligt. Andra var det inte. Men alla böcker ”granskades” av våra redaktörer, båda civilingenjörer. Så det kunde ta upp till ett år till en bok kunde ges ut. Många vändor fram och tillbaka tills alla var nöjda.

    PS. Min chef Håkan gillade strama texter och hatade utfyllande ord som inte bidrog med något. Bara så du vet;-) Han var dessutom en fena på att ”bena ur” långa meningar. DS.

    Gillad av 1 person

    1. Jag gillar verkligen inte heller utfyllande ord, då skummar jag faktiskt ibland över de avsnitten i böcker. Men ibland kan det nog bli litet för stramt, jag tror att jag riskerar att hamna i det facket om jag inte tänker mig för. Märkligt egentligen, för jag tycker inte att jag pratar så, tvärtom. Nu skall jag titta in hos dig och se hur du har det!

      Gilla

  6. Den meningen gillade jag. Alltså jag tycker om själva tanken med ord som staplas på varandra i en viss inbördes ordning för att bringa klarhet i något. Att klarheten sedan saknas och måste förklaras är en helt annan sak.

    Gillad av 1 person

    1. Haha, jag förstår hur du menar. Meningen var ju egentligen tydlig om man läste den i sitt sammanhang, men så onödigt krånglig. Jag har fått påpekat för mig att jag skriver väldigt stramt utan utfyllande ord som lättar upp texten. Det tog några år att verkligen inse vad det betydde och ta till mig det.

      Gilla

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.