Det är något med språket i Agnes Lidbecks romaner som gör att jag bara måste läsa dem, trots att berättelserna karaktäriseras av en krass syn på människor, i alla fall på ganska vanliga människor från medelklassen, och berättelserna får mig på dåligt humör. Språket är kyligt, rakt och osentimentalt, men framförallt extremt fängslande.

Gå förlorad är en fristående tredje och avslutande del i en trilogi. Debutromanen, Finna sig, kom för två år sedan och präglas precis som uppföljaren, Förlåten, och Gå förlorad av en hel del svärta. Enligt den senaste mätningen är vi i Sverige bland de lyckligaste människorna i världen. Men det är inte de lyckligas liv som Agnes Lidbeck har valt att skildra.

Här handlar det om Anders, en jämställd man som lever med sin fru och dotter i ett trivsamt villakvarter och som arbetar på samma arbetsplats som sin mamma, eller morsa som han kallar henne när hon inte hör, i samma yrke som hon, bara inte lika framgångsrik. Agnes Lidbeck skildrar vardagliga händelser, som lågstadiets skolavslutningspicknick där familjen sitter på en filt. ”Det skiner om oss, tänker Anders.” Han leker med barnen och förväntar sig att bli sedd och uppskattad för det, men när han söker de andras blickar sitter de tätt ihop och pratar om något som det är meningen att han och andra inte skall höra. Han söker ständigt bekräftelse, men det är aldrig nog. Han bakar surdegsbröd som han fotograferar i fint ljus och lägger upp på Instagram och inväntar likes.

Agnes Lidbeck väljer att skildra det som kan finnas, eller finns, beroende på vilken människosyn man har, bakom det som syns utåt. Samtliga ger intryck av att vara missnöjda med sina liv. De lever så som de tror förväntas av dem, inte som de egentligen vill. Om de ens vet vad de vill. De tillåter sig inte att känna efter. Överhuvudtaget är det väldigt få känsloyttringar i den här trilogin. När de väl visar sig sker det som undertryckt frustration, plötsligt och kraftfullt, men försvinner sedan i berättelsen som om ingenting har hänt.

Jag tycker inte om personerna i Agnes Lidbecks romaner, men jag blir trollbunden av hur de skildras. Ibland tycker jag dock att språket blir litet väl korthugget, det är som att läsa en barnbok. ”Kniven skrapar löken ner i grytan. Anders skär annat. Anders klipper grenar från rosmarinplantan i köksfönstret, och timjankvistar.” Jag får associationer till Barbro Lindgrens barnböcker om Max, och det var nog inte riktigt meningen.

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 239
Utgivningsdatum: 2019-03-27
Förlag: Norstedts
Omslag: Sara R. Acedo
ISBN: 9789113092942
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris