Varje gång jag läser en bok av Fredrik Backman är det som att åka en känslomässig bergochdalbana. Det känns ärligt, och det är nog därför hans berättelser och karaktärer griper tag, berör och stannar kvar. Jag upplever samma sak när jag får chansen att intervjua honom om hur hans böcker blir till. Det drar ihop sig i bröstet och jag blir tvungen att ta ett djupt andetag för att samla mig.

1. Du har valt att sammanföra ett gäng sinsemellan ganska olika människor i en lägenhet som de inte har möjlighet att lämna eftersom de är tagna som gisslan. Under tiden de sitter isolerade i lägenheten händer till det yttre inte så väldigt mycket, men desto mer inombords hos alla som är inblandade. De tvingas efterhand att stå ansikte mot ansikte med inte bara varandra utan med sig själva. Det hade kunnat bli en väldigt mörk berättelse, men du har skrivit den på ett sätt så att den upplevs som en komedi, visserligen med en bråddjup botten. Vill du berätta hur du fick idén till den här historien?

Jag vet inte. Var fasen kommer idéer ifrån? Jag går ju runt och funderar på väldigt mycket stökiga grejer hela tiden eftersom jag har ett väldigt stort behov av verklighetsflykt. Ibland dyker det upp något sånt här. Jag tror att jag fick den ursprungliga idéen, om ett gisslandrama på en lägenhetsvisning, för flera år sedan egentligen när min fru och jag gick runt på visningar själva. Jag stod väl på någon av de där mitt bland en massa främlingar och tänkte ”fatta mardrömmen om man blev inlåst med de här”. Sen gick jag runt och lekte med den där tanken ett tag och sen gick jag ju in i väggen där för ett och ett halvt år sen och fick gå till psykolog och sen…ja…sen spårade det väl ur. Och nu är det en bok.

 

2. Förra gången jag fick möjlighet att ställa frågor till dig hade du precis kommit ut med första delen i serien om Björnstad. Då frågade jag hur du vågade skriva en så allvarlig bok efter att ha lyckats så bra med att skriva med en humoristisk twist. Med din senaste bok tycker jag att du återigen har skrivit något helt nytt. Det är visserligen en berättelse med både allvar, humor och stort djup, så som vi känner igen från några av dina tidigare böcker, men vissa avsnitt får mig att tänka på folklustspel. Jag tänker framförallt på polisförhören. Det är spexigt, dråpligt och ganska kaosartat. Jag är nyfiken på hur det kom sig att du valde den här formen för att att berätta din historia?

Det var den formen som funkade bäst för den här historien. Jag tror inte riktigt på att välja form först, och sen försöka passa in historien i formen. Man måste börja med berättelsen. Min ursprungliga idé, ett gisslandrama på en lägenhetsvisning, är ju i sin essens en komedi. Allt utgick från det. ”Björnstad” är i sin essens ett drama. Då blev formen annorlunda. Grejen är väl att jag gillar att läsa väldigt många olika sorters litteratur själv, så det blir naturligt att försöka skriva på olika sätt också. I just ”Folk med ångest” blev det dessutom en lek för mig att försöka skriva ett litet ”closed room”-mysterium, ett väldigt klassiskt vad-hände-egentligen-pussel, som jag ville skulle kunna stå på egna ben. Ambitionen var att få det att hålla ihop på ett sådant sätt att om jag hade skiftat inriktning från komedi till drama så hade det fungerat ändå. Det du kallar ”folklustspel” i polisförhören har andra kallat alltifrån ”kammarspel” till ”fars” och även om jag inte sökte just en sådan genre så fanns det en ambition att de där partierna skulle vara förrädiskt humoristiska. Det är därför de är helt och hållet skrivna i dialog, för att de ska bli så rappa som möjligt, och på det sättet kunde jag förhoppningsvis dölja ledtrådarna till allt det känslomässiga precis tillräckligt länge för att hålla läsaren intresserad.

 

3. I din nya roman har alla varit med om händelser som satt djupa spår hos dem, och det finns också en gemensam händelse som påverkat dem alla, men ändå upplever jag att boken handlar mer om deras inre resa än om det som påverkade dem utifrån. Hur de hanterar (eller undviker att hantera) sin sorg, sin frustration, sin oro, förtvivlan eller dåliga samvete. Hur funderade du kring de här olika personerna och deras olika sätt att handskas och försöka leva med det som tynger dem? Hur gick du till väga för att kunna beskriva dem så trovärdigt?

Jag svarar alltid på den här sortens fråga på samma sätt: Det finns en författare jag ser upp mycket till som sa att om läsaren gråter under läsningen så beror det på att författaren grät under skrivandet. Det är det sannaste jag någonsin hört om text. Så mitt enda sätt att berätta historier är att älta karaktärer så länge i huvudet att de blir verkliga personer för mig. Tills jag känner ett behov av att försvara dem och slåss för dem. Först då har jag något att bygga på. I några av dem häller jag förstås in mycket av mig själv, i just den här historien är det väl allra mest Zara som har fått mycket av min ångest och frustration och sorg. Andra låter jag låna drag eller uttryck från människor jag älskar, det är nog mitt knep för att lura mig själv att känna riktiga känslor redan från början. Jag bygger sällan karaktärer på verkliga människor, men om de får låna små symboliska ting från personer omkring mig, ett sätt att prata eller en sorts humor, då får de en själ. Det är som att ge en robot en röst, kanske. Sen ältar, ältar, ältar jag tills allt det här är på riktigt för mig, ibland mer på riktigt än verkligheten. Det är inte helt och hållet hälsosamt men det är det enda sättet att skriva färdigt en bok som jag känner till.

 

4. Du beskriver ofta något väldigt allvarligt, för att i nästa mening skriva något dråpligt som lättar upp alltsammans. Eller tvärtom skriver du något som får mig som läsare att känna att jag kan slappna av, det kommer att gå bra, för att i nästa mening låta allt gå åt skogen. Hur mycket arbetar du med din text för att få fram just de effekterna?

Det handlar väl om rytm mer än något annat, tror jag. Det är nog inte helt olikt sättet man bygger upp ett stycke musik. För att känna något när trummorna kommer måste du kanske först verkligen ha fått känna stråkarna. Men jag har ingen mall för det där, det finns ingen stor strategisk plan, väldigt mycket görs på instinkt. Jag tror nästan att det måste vara så. Om man försöker konstruera det genom någon sorts algoritm blir det inte en riktig känsla. När de mörkaste bitarna i den här boken skulle skrivas fick jag först gräva i mig själv efter hur jag verkligen kände när jag förlorade en av mina bästa vänner när jag var tjugo. Försöka hitta ett sätt att göra ord av det rent fysiska. Han tog sitt liv och jag kommer ju ihåg exakt var jag befann mig när jag fick veta det, på en pizzeria i Helsingborg, och hur jag bara gick rakt ut genom dörren över en trafikerad gata in i en park och föll ihop på marken och bara grät. När mina andra kompisar hämtade mig låg jag i gräset och höll mig själv om bröstet för det gjorde så jävla fysiskt ont att det kändes som att jag fick en hjärtattack. Och det var ju inte för att det var en chock, utan för att det inte var en chock. Jag visste hur ont han hade, jag förstod att jag inte hade kunnat förhindra det, så all sorgen slog mig på en sekund. Det var som att gå igenom alla stegen av sorgbearbetning på en gång. Så när jag skulle skriva den delen av den här boken där det här berörs gick jag runt i flera dagar och bara letade efter de där minnena, grävde i de känslorna, knäckte mig själv och lät väl på sätt och vis mig själv sörja alltihop en gång till. Sen kunde jag skriva. Och för att återgå till din fråga: Då finns det inga ”effekter” man kan söka efter. Inga ”knep” eller ”genvägar”. Då skriver man bara exakt vad man känner. Och det är då det blir något. För att allt du kanske känner i andra änden kände jag först.

 

5. Trots titeln, Folk med ångest, förmedlar historien du berättar en trygghet. Jag tror att många känner sig styrkta när de läst den här boken. Det är kanske mörkt nu, men det kommer att bli bättre, så håll ut. Det är en väldigt reflekterande bok om att vara människa. Hur gör du för att hålla alla betraktelser och tankar i schack, så att du kan förmedla dem i dina böcker men inte överväldigas av dem när du inte arbetar? Hur jobbigt var det att skriva den här boken?

Om du frågar min psykolog tror jag att han säger att jag lyckas ganska dåligt med att hålla det där i schack, om jag ska vara ärlig. Det finns ju liksom en anledning till att jag går hos psykolog. Det är väl också så, om jag nu ska vara lite självanalytisk, att jag bitvis skulle ha mått mycket bättre av att inte gräva så förbannat djupt i allting hela tiden. Att jag får försörja mig på att tänka och skriva är säkert både bra och dåligt för någon som jag.  Men för mig har livet de senaste två åren till stor del handlat om att, som min psykolog uttrycker det, ”acceptera att man inte måste vara översvallande lycklig, det kan räcka med att allt bara känns okej”. Jag försöker väl, som alla andra som då och då slåss mot depressioner, bara kontrollera pendeln så att den inte svänger alltför vilt mellan högt och lågt. De bästa dagarna är de där det egentligen inte händer någonting. Där det bara får vara tisdag.

 

6. Till det yttre handlar boken om ett rån och ett gisslandrama på en lägenhetsvisning och om hur rånaren plötsligt är försvunnen och alla i gisslan verkar vara fullkomligt förvirrade under polisförhören. Men egentligen handlar väl boken om mycket allvarligare saker än ett brott som skall klaras upp. Personligen upplever jag berättelsen som väldigt filosofisk; den väckte många existentiella tankar om liv, död och om att vara människa. Hur man berörs av och upplever en berättelse är förstås väldigt personligt, inte minst utifrån egna erfarenheter, men jag undrar ändå om du som författare till boken har någon önskan om hur du skulle vilja att den upplevs?

Nej. Jag vill bara att du ska uppleva den. På vilket sätt du läser eller hur du känner eller varför…den biten är bara din egen. Så fort jag har skrivit färdigt en bok slutar den tillhöra mig, läsupplevelsen tillhör bara läsaren.

 

7. Kan du berätta något om vad som händer nu i ditt författarskap?

Det är som vanligt. Jag skriver grejer. En förhoppning är väl att jag ska lyckas få färdigt tredje delen av ”Björnstad” så att den kan komma ut under hösten 2020. Men vi får se hur det blir. Jag fnular med lite andra grejer också, noveller och sådär, men jag inte i vilken ordning saker och ting faktiskt kommer bli klara.

 

Stort tack för att du tog dig tid att berätta så öppenhjärtigt om Folk med ångest och om ditt författarskap. Önskar dig en avkopplande och fin sommar!

 

Här kan du läsa min recension av Folk med ångest
Här kan du läsa min recension av Björnstad
Här kan du läsa min recension av Vi mot er
Här kan du läsa min recension av Och varje morgon blir vägen hem längre och längre

Här kan du läsa min tidigare intervju med Fredrik Backman om Björnstad