Mari, på bloggen Flukten fra Virkeligheten, håller tillsammans med Astrid Terese, på bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker, i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers.

I dag är det Astrid Terese som håller i utmaningen. Jag bjuder på en smakbit ur den här boken:

Det nygifta paret Bea och Dan har bilat från London till Beas bror, som bor på ett gammalt slott i nordöstra delen av Frankrike. Ett slott som föräldrarna köpt till honom i syfte att han skall bedriva hotellverksamhet där. Det blir snabbt uppenbart att Bea och hennes bror har vuxit upp i en extremt välbärgad men dysfunktionell familj.

Citatet är från sidan 70, när Bea har berättat för Dan hur hon blev kvarglömd hemma när hon var nio år och föräldrarna reste till Karibien över påsk. Familjens au pair åkte för att hälsa på sin pojkvän och trodde att hembiträdet var hemma, vilket hon inte var. Bea somnade livrädd under sin säng i en hög av nallebjörnar och vaknade av att hennes bror slog sönder ett fönster för att komma in, och polisbilar som kom med sirenerna påslagna.

– Och polisen försvann och jag kom ner – och jag trodde att han skulle bli arg, men han var otroligt rar. Han lät mig vara uppe…
– Lät han dig vara uppe?
– Ja, och han gjorde kvällsmat och fick alla sina vänner att vara snälla mot mig. Och dagen därpå åt vi frukost. Det var helt fantastiskt. Det var bäst, helt enkelt.
– Och era föräldrar?
– Vadå?
– Jag vet inte ens var jag skall börja, sa Dan. Hur var det med fönstret?
– Jag sade till dem att jag haft sönder det – han skulle egentligen inte vara där. Men poängen är att det inte var nånting dåligt. Det var Alex. Och han var underbar. Och jag kände en sån… glädje.
– Är det vad du tar med dig efter att ha blivit kvarglömd av dina föräldrar och skrämd från vettet mitt i natten? Glädje?
De såg på varandra på den märkliga, avskilda platsen.
– Jag försöker förklara hur snäll han är.
– Jag ser att han är snäll.
– Vi skulle ha gått åt andra hållet från torget, sa Bea.
– Det spelar ingen roll, sa han.

Titeln syftar dels på ormarna som tagit sig in på slottens vindsvåning genom att slingra sig upp på murgrönan på slottets väggar, dels på ormar i mänsklig skepnad. Jag har bara läst drygt hundra sidor, men det har börjat väldigt bra. Det här är ett psykologiskt familjedrama där man hela tiden anar att det finns mycket mer under ytan. Det man hör och ser är skakande, men ändå bara toppen av ett isberg.

♥