Den här bilden får symbolisera de som levde, starka och livskraftiga som den här solrosen, och som nu finns med oss i våra minnen.

När jag var i lekskoleåldern (som det hette då, numera förskola) lyssnade jag på en LP-skiva med melodier från filmatiseringar av Astrid Lindgrens berättelser. En av de melodierna etsade sig fast hos mig, och har stannat kvar. Jag nynnar fortfarande på den ibland. Jag tycker att den kan passa bra till bilden. Här är texten som Astrid Lindgren skrivit, och här finns en video där Lina från Emil i Lönneberga sjunger för Alfred:

Liten visa om huruledes livet är kort liksom kärleken

Flickan sa sisåhär:
det är vår kom håll mig kär.
Vårens tid är så kort,
snart den rinner bort.
Kärlek kom, o, kom,
ljuv som vårens blom,
lika skön och lika kort,
svinner lika fort.

Flickan sa sisåhär:
kom, o, kom och håll mig kär,
ty min tid är så kort,
snart jag vissnar bort.
Nu står jag i blom,
kärlek kom, o, kom,
blomningstiden går så fort,
livet är så kort.

Flickan sa: Kommer höst,
finns för mig ej kärlekströst,
som en dröm svinner bort,
så är livet kort.
Men i jordens famn,
där jag når min hamn,
ska jag ännu sakna den,
ljuva kärleken.

Sucka då i min grav,
ge mig en att hålla av.
Inget mer ber jag om,
kärlek kom, o, kom!

♥