Härliga dagar med mycket snö och mycket sol!

I fredags var det äntligen dags för träff med en god vän igen, och god lunch, på Johannesbergs slott. Jag som trots allt älskar mat hade ingen aning om vad skomakarlåda var, googlade och lärde mig att det är ungefär biff med potatismos, vinsås och strösslat bacon. Jag valde dagens vegetariska alternativ; spenat- och kikärtsbiffar med quinoa och tsatsiki.

Vad det har snöat! Och så mysigt det är! Jag som brukar vara en vår- och höstperson (och värme på sommaren om jag inte behöver tänka utan bara ligga i solen och lyssna på ljudböcker) älskar plötsligt vintern också.

Ser ni Shelly vid stallet, ivrig att komma iväg på promenad i snöyran?

Det har snöat så ymnigt att man knappt kunnat urskilja skogen bortom åkrarna.

Det måste vara första gången som vår julbock står så här snötäckt. Förra året väntade jag på snön och höll ut till mars innan jag plockade av allt granris och ställde undan stommen i ett av uthusen. Vid det laget hade granriset torkat och var alldeles brunt.

Jag har låtit de vissnade växterna stå kvar i odlingslådorna. Det som hinner multna blir gödning för sommarens växter. Det ser så rofyllt ut, tycker ni inte? Sedan kommer våren och sommaren med sin energi och växtkraft och bryter viloperioden.

En frostig dillkrona. I år blir det ingen dill. Jag vet inte varför jag sådde en hel pallkrage med dill förra året, ingen av oss tycker särskilt mycket om dill. I år skall jag bara välja sådana grönsaker som vi faktiskt äter.

När man ser honom (ja, ni minns kanske att vi trodde att han var en hon, så han fick namnet Doris, men han kanske definierar sig som en hon, vem vet) med den här blicken kan jag förstå att vissa har kattskräck. Han är så mysig, men han är också en väldigt bra jägare. Det vore naivt att tro att han inte i grund och botten är ett rovdjur. Djur är inte förmänskligade Disney-figurer. Det är ganska märkligt och respektlöst att vi försöker lägga på djuren våra tankar och känslor och tror att de är som vi. Om vi verkligen skall visa djur vår respekt och försöka förstå dem borde vi lära oss mer om deras eget beteende.

Utsikt från vårt köksfönster när solen gick ned. I år har vi bott här i 18 år och kunnat njuta av den här utsikten. Det nya modeordet har blivit förundran, eller bliss, och det är precis vad jag känner när jag ser det här.

Patrik och jag är lika i det avseendet att vi hellre väljer att ägna oss åt familjen, vänner och intressen än att renovera det som fungerar, som den här hemska, men väldigt praktiska, blå bänkskivan som inte passar in i husets lantliga stil. Man får höja blicken och uppskatta den vackra solnedgången istället för att lägga energi på att störa sig på en bänkskiva. Vi är ganska bra på det. Det tog dessutom tio år innan våra ungdomar lyckades övertala oss att köpa en ny mikrovågsugn efter att vi gjorde oss av med den förra, så nu står den där och tar plats på bänken, men används mycket av tjejerna, så det var ju ett bra köp.

Det här är en av de saker jag mycket hellre ägnar mig åt än att renovera sådant som fungerar. Jag frågade för några veckor sedan vilken bok ni tyckte att jag skulle läsa därnäst, och Bikupan var den bok flest föreslog. Nu är den utläst, och vilken omtumlande upplevelse den var! Tack för rekommendationerna! Jag har diskuterat den med Patrik på längden och tvären, den väcker så många tankar. Recension kommer.

Nu vaknar snart övriga i familjen och arbetsdagen börjar. Och för övrigt är det – 21 grader här i dag. Vi bor i ett så kallat köldhål, där det är kallare än på platserna runt omkring. Det beror, tror jag, på att vi bor på en plats som tidigare var hav, vattnet gick ända fram till oss. Ängarna nedanför vårt hus är gammal havsbotten. Därför skapas det också ofta dimma här. Ni som tittat in här under årens lopp vet att det dyker upp sådana bilder i bloggen med jämna mellanrum. Som den här höstdimman som vällde in över ängarna.

Önskar er en fin vecka!

♥