Recension: Kokain, av Pascal Engman

Jag har precis läst ut årets, så här långt, bästa bok – Kokain, av spänningsromanernas mästare, Pascal Engman. Det här är en bok som uppfyller alla krav man kan ställa på en spänningsroman. Jag vet inte vad som skulle kunna göra den bättre. Förutom att det är en pulshöjare som höll mig på tårna genom alla de nästan sexhundra sidorna, är det uppenbart att den är genomtänkt och att det ligger ett ordentligt grundarbete med efterforskningar och faktakontroller bakom, inklusive intervjuer med kriminella, vilket jag skulle vilja prata med honom om, och den är välskriven. Ingenting lämnas åt slumpen, alla trådar följs upp och knyts samman mot slutet. Till och med ett par Ray-Ban solglasögon som nämns i boken får en avgörande betydelse drygt hundra sidor senare.

Pascal Engmans uppenbara intresse för olika samhällsproblem avspeglas i hans romaner. Det är sannolikt det intresset i kombination med nyfikenhet som leder honom vidare från fakta och övergripande kunskap, genom flera lager tills du når statistikens kärna, det vill säga både de drabbande och de drabbade människornas verklighet för vilka utanförskap, lojalitet, ambitioner, civilkurage, hat och kärlek präglar deras agerande. Pascal Engmans romaner är inte bara underhållning för stunden, de skildrar de stora problem som präglar samhället i dag samtidigt som de berör och skakar om.

I de tidigare romanerna i serien med polisinspektör Vanessa Frank byggdes historierna upp kring incelrörelsen, islamism och olaglig organhandel. Även om det inte är avsikten blir hans böcker viktiga inlägg i samhällsdebatten. Den här gången handlar det om gängkriminalitet och droghandel. Som jag skrev tidigare skildrar Pascal Engman människorna och deras vardag bakom högaktuella samhällsproblem, den här gången det som pågår bakom de siffror som visar hur antalet dödliga skjutningar ökar för varje år. Historien börjar med att en man hittas död i strandkanten utanför Norrtälje, vilket leder vidare till ett havererat Cessna-flygplan och dess last, och den upptrappade droghandeln och gängkriminaliteten i Stockholm.

Parallellt med hur Vanessa Frank dras in i brottsutredningen, skildras livet som unga kriminella ur bland andra Said Abdullahi och Kemal Hariris perspektiv, och hur deras strävan att klättra i de kriminella nätverkens hierarki får förödande konsekvenser inte bara för samhället i stort utan självklart också för enskilda; för dem själva, deras familjer och grannar. Många börjar som springpojkar i narkotikahanteringen i exempelvis Järvaområdet med Tensta, Rinkeby, Akalla och Husby i Stockholm, och som sådana är det de som löper de största riskerna för sina liv. Ni minns säkert upploppen i Rinkeby med stenkastning på blåljuspersonal och vandalisering av butiker på Rinkeby torg för fem år sedan. Jag gissar att den händelsen ligger till grund för en central del i handlingen i den här romanen.

Kokain följer samma berättartekniska modell som de tre tidigare delarna i serien; Eldslandet, Råttkungen och Änkorna, med flera parallella spår som efter hand vävs allt tätare ihop. Handlingen växlar kapitelvis mellan de olika personernas perspektiv. Det är som tidigare många karaktärer i boken, alla intressanta och med betydelse för handlingen på olika sätt. Kapitlen är lika korta som i tidigare böcker; 3-5 sidor långa, vilket ger berättelsen ett driv och en hunger efter att läsa vidare för att att få veta hur det skall gå.

Jag är djupt imponerad av hantverket, och litet avundsjuk på hur Pascal Engman lyckas gång på gång. Det här är den fjärde delen i serien om kriminalkommissarie Vanessa Frank. Jag rekommenderar att läsa allihop, och i ordning, för att följa den tydliga karaktärsutvecklingen hos särskilt Vanessa Frank, men även hos hennes sidekick, Nicolas Paredes, som vi lärde känna redan i den första boken i serien, Eldslandet. Han arbetade under flera år som elitsoldat innan han flyttade tillbaka till Sverige och arbetade som flyttkarl och sedan som säkerhetskoordinator, det vill säga livvakt, och i den här boken på ett slakteri. Återigen korsas deras vägar. Avrunda denna tetralogi med Engmans senaste, och enligt mig den bästa, så är ni redo för den femte delen som kommer i september.

För övrigt tycker jag att det är fint av författaren att han i slutet av boken lyfter fram Anne-Marie Skarp på Piratförlaget, där han gavs förtroendet att ge ut sina två första böcker, för att hon var den som gjorde honom till författare.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 585
Serie: Vanessa Frank #4
Utgivningsdatum: 2021-09-20
Förlag: Bookmark Förlag
Form: Elina Grandin

Smycken med en historia

Har ni sett så fina keramiksaker och smycken, som det hjärta jag har runt halsen i dag, som Monika gör. Finns här. Monika och jag har känt varandra i den digitala världen sedan vi båda var engagerade inom scrapbooking när våra barn var små. De är dessutom jämngamla, så det är extra roligt att följa varandras liv med barnen som går från barnkalas till att själva köra bil. Det är omtumlande.

Halsbandet med familjeträdet har jag fått från Bella och Jackie med deras namn ingraverade ❤️

Lollapalooza i Stockholm – nu är det väl en tradition att vara här

Första året för musikfestivalen Lollapalooza i Stockholm var det 56.000 besökare. I år blev det publikrekord med 70.000 besökare.

Bella och Jackie, glada, spexiga och förväntansfulla!

Det fanns olika läktarplatser hos sponsorerna, och hos HM (som i år satsade på att synas mest på festivalområdet med knallrosa…) fick man även en goodiebag, som visade sig vara värd hälften av biljettpriset. Inte dåligt.

Den här bilden visar hur festivalen är för alla åldrar. Vissa kommer för artisterna (80 stycken under tre dagar på fem olika scener), andra som litet support och plånboksbärare till sina barn och ungdomar och vissa kommer för stämningen, eller alltihop.

Väldigt gott kaffe med skorpa, billig och jättegod smoothie och så var Texas Longhorn där och serverade magiska hamburgare, som vi åt i gräset samtidigt som vi lyssnade på artisterna på scenen närmast oss.

Min plan var att klä mig i steam punk, som det här paret på festivalen Burning Man. Men ibland måste man kanske inse att vissa tåg har gått. Men hatten… glasögonen… ♥

Istället blev det helt vanliga kläder. Men många klädde sig ganska spännande, och jag smygfotade.

Många olika stilar.

Det här var ju snyggt – guld i skägget!

Den avslappnade och mysiga stämningen.

Dagen efter åkte vi tillbaka igen, och eftersom vägar var avstängda på grund av festivalen tog vi komettunneln.

Vi hade köpt biljetterna som juklapp 2019 och var redo för festival 2020, men två år efter varandra tvingades Lollapalooza ställa in i sista sekund. Nu blev det äntligen av och det känns som vi har inlett en mysig tradition.