Recension: Vuxna människor, av Marie Aubert

Det här är en tunn liten bok på 111 sidor, vilket visar att böcker inte behöver vara tegelstenstjocka för att gripa tag och förmedla något. Den yttre ramen är två vuxna systrar som skall fira mammans födelsedag tillsammans i familjens skärgårdshus. Marthe, den yngre systern, lever i ett förhållande med en bonusdotter, medan fyrtioåriga Ida lever ensam. Idén om att samla en familj på en avgränsad plats är ofta lyckad när man vill skildra familjemedlemmarnas status och relationer till varandra. Så också här.

Som med många relationsromaner i samma anda som den här, är det inte handlingen som är den centrala, utan just relationerna. Hur svårt det är att bli av med de roller man hade när man levde som en familj, trots att barnen nu är vuxna, har flyttat ut och har egna liv. Marthe var den som kunde vara precis som hon själv ville. Hon visade vad hon kände och sade vad hon tyckte. Och det gick bra, hon var ändå den som blev favoriserad och mest månad om. Det anser i alla fall Ida. Ida som aldrig brusade upp som Marthe mot mamman när hon var tonåring, som alltid kämpade och gjorde sitt bästa när det gällde allt hon företog sig, både i skolan och på fritiden. Hon var alltid duktig, utan att hon fick någon speciell uppmärksamhet eller uppskattning för det. När familjen samlas kommer känslan av orättvisa och avundsjuka tillbaka.

Berättelsen sker ur Idas perspektiv, men det gör henne varken mer eller mindre sympatisk än någon av de andra. Under vistelsen i sommarhuset är nästan allting som sker en slags maktkamp mellan syskonen, där Ida anser att hon alltid drar det kortaste strået. Och när det gäller relationen till mamman så har hon nog rätt, Marthe är favoriten. Kanske för att hon är mer okomplicerad och vanlig och därför enklare att tycka om. Ida har satsat på sin karriär, lever i stan utan man och barn. Hon träffar män, men oftast är de gifta. Nu har den biologiska klockan börjat ticka och hon planerar att frysa in sina ägg för att kunna bli med barn senare. Men inte ens det gör att hon hamnar i familjens centrum, eftersom Marthe berättar att hon äntligen lyckats bli gravid.

Avundsjukan och känslan av orättvisa blir kanske tydligast när det gäller sommarhuset. Marthe har alltid tillbringat mycket tid i huset och agerar som om det är hon som äger det. Hon rensar grusgångarna från ogräs, hon byter ut trasiga möbler och inreder, och nu har hon till och med fått huset ommålat i en helt ny färg, utan att först få godkänt från Ida. Ida känner sig överkörd. Trots att hon under alla år bara varit korta perioder i huset och trots att hon aldrig lagat, fixat eller engagerat sig i det. Hon tänker att hon skall betsa terrassen, men det slutar med att hon dricker öl istället. Och trots att hon efter en natt ensam i huset längtar tillbaka till stan igen. Men det är trots allt hennes hus också.

Jag tror att alla kan känna igen sig åtminstone i vissa saker i den här boken, utifrån sina egna förutsättningar. Jag kunde även föreställa mig mina bröder i vissa delar av syskonrollerna. Hur man uppträder mot varandra och uppfattar saker i en familj är nog ganska allmängiltigt, och det behöver inte spela så stor roll om man är kvinna eller man. Och har man inte syskon att relatera till så har man föräldrar, närvarande eller frånvarande. Som sagt, jag är ganska övertygad om att det här är en bok för de allra flesta.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 111
Utgivningsdatum: 2020-01-28
Originaltitel: Voksne mennesker
Översättare: Cilla Naumann
Förlag: Wahlström & Widstrand
Omslagsformgivning: Exil design
ISBN: 9789146236160
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Söndagens smakbit ur: Vuxna människor, av Marie Aubert

Mari, på bloggen Flukten fra Virkeligheten, håller tillsammans med Astrid Terese, på bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker, i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers.

I dag är det Astrid Terese som håller i utmaningen. Jag bjuder på en smakbit ur den här boken:

Det här är en tunn liten bok på 111 sidor, vilket visar att böcker inte behöver vara tegelstenstjocka för att gripa tag och förmedla något. Den yttre ramen är två vuxna systrar som skall fira mammans födelsedag tillsammans i familjens skärgårdshus. Den ena systern lever i ett förhållande med en bonusdotter och ett barn på väg, den andra dottern lever ensam. Idén om att samla en familj på en avgränsad plats är ofta lyckad när man vill skildra familjemedlemmarnas status och relationer till varandra. Så också här.

Jag tror att alla kan känna igen sig i åtminstone vissa saker i den här boken, utifrån sina egna förutsättningar. Jag kunde även föreställa mig mina bröder i vissa delar av rollerna. Hur man uppträder mot varandra och uppfattar saker i en familj är nog ganska allmängiltigt, och det behöver inte spela så stor roll om man är kvinna eller man. Och har man inte syskon att relatera till så har man föräldrar, närvarande eller frånvarande. Som sagt, det här är jag ganska övertygad om är en bok för de allra flesta.

Citatet är från sidan 21:

Jag går bakom henne på stigen, fryser om fötterna och känner att bikinitrosorna är blöta och kalla under shortsen och att överdelen gör stora våta fläckar på T-shirten, jag ser på Marthes rygg att hennes linne klistrar sig på bikiniöverdelen på samma sätt. Hon har Kristoffer och snart har hon barn och ändå klagar hon, sådan är hon, väntar sig att alla ska ordna för henne. Marthe kan gå runt och bara vara, ha ett handläggarjobb som hon gillar men som jag inte tror att hon är särskilt bra på, hon kan säga dumma saker och skratta på fel ställe och inte ens tänka på det, hon kan äta ostbågar och Smash när hon är ledsen, låta bli att träna, säga att hon inte orkar, det är ändå alltid någon som tröstar henne.

Här är min recension av Vuxna människor.

Ha en fin dag!

 

En vanlig dag i en ovanlig tid

Längs med granarna längst bort i bilden kör vi till och från skolan varje dag. Så här fint var det på väg hem en dag förra veckan

Än så länge går tjejerna i skolan, men allt tyder på att de kommer att studera på distans, alltså hemifrån, från och med måndag. Det kommer nog att skapa stora problem för många familjer. Inte bara när det gäller själva studierna, utan även socialt. Att inte få träffa sina kompisar varje dag i skolan.

Jag arbetar vidare med min egen bok. Jag har verkligen grävt ned mig i teoretiska resonemang. Ibland har jag tänkt att jag nog grävt ned mig för djupt, men nu börjar jag få ordning på alla trådar och känner mig övertygad om att det här kommer att bli bra. Men jag vet å andra sidan hur det är. Det är verkligen en bergochdalbana att skriva. Man hinner knappt känna sig litet smart förrän man inser att man måste skriva om alltihop ;) Och så där håller det på. Utmattande är en underdrift. Men jag är så glad att jag får ägna mig åt något av det jag älskar mest; utreda, analysera och skriva.

Något annat jag gillar är att rida, och nu har Leiftra varit hel och fräsch ganska länge. Hoppas, hoppas att det håller i sig. I går hade jag sällskap av de här två på en låååångtur i skogen, över stock och sten, bokstavligen… Den här bilden tog jag precis innan jag och Leiftra skulle ta oss över diket, utan att fastna mellan grenarna eller hamna i diket. Det var extremt lerigt i skogen, och jag är så rädd om min häst, så jag gick mest bredvid, det var jobbigt nog ändå för henne. 14000 steg visade appen på telefonen, och det kändes i benen efteråt.

Jag tycker att det syns på ögonen hur trött jag var efter 1,5 timmars promenad i sankmark. Kläderna satt som klistrade på kroppen, jag var helt genomsvettig. I collaget här ovanför är jag på gymmet på en av bilderna, men det var nog sista gången på ett tag, nu kommer jag att träna hemma istället. Och promenader med Leiftra är ju också bra träning :)

Bor man på landet, med tre mil tur och retur till närmaste livsmedelsbutik, så storhandlar man nog oftast, åtminstone gör jag det. Det går inte att svänga förbi butiken och handla varje dag. Och man åker inte gärna tre mil för att komplettera med någon enstaka sak som fattas heller, så det gäller att ha en bra bredd på livsmedel hemma.

Vi har oftast ganska fullt i frysen och skafferiet, och fyller på vartefter det minskar. Här hade jag hämtat ut förbeställda livsmedel till både oss och mina föräldrar. Väldigt smidigt att beställa online och sedan hämta ut färdigpackade kassar. En del var slutsålt, så det man läser om att bunkra stämmer tydligen även här på landsorten. Hur det var med wc-papper vet jag inte, det beställde varken mamma och pappa eller jag, men däremot var jäst slutsålt. Och jag har sett att ett av mina gamla inlägg om att baka surdegsbröd har blivit mycket läst de senaste dagarna, så i coronatider verkar bakning hamna högt på att-göra-listan.

När Bella och Jackie blev klippta, passade jag på att läsa den här boken. Om den unge Dorian, som väljer att offra sin själ för evig ungdom. En berättelse om bland annat sociala samspel och fåfängans pris. Den är en av de fyra böcker jag skall läsa innan jag läser Mats Strandbergs och Jenny Jägerfelds nyutkomna roman, Monster i terapi.

Men vad märkligt det har blivit med synen på ungdom. Vissa tycker att det är förolämpande att räknas till gruppen 70+ Ni kanske har läst Karin Thunbergs krönika i SvD? I många andra kulturer är det fint att vara gammal, eftersom det betyder att man har erfarenhet och förhoppningsvis blivit klok och till och med vis. Att man blir mindre motståndskraftig med åren tycker jag att jag började märka redan vid 40.

Men nu skall jag fortsätta läsa Som pesten.

Hoppas ni mår bra och inte oroar er för mycket för er egen, familjens och vännernas hälsa, ekonomin och framtiden. Det är oroligt, men ändå väldigt mycket att glädja sig åt. Så försöker jag tänka. En dag i taget.

Kram och ha en fin kväll 💞

 

Smakrik och krämig pumpasoppa med chili och chorizo

Bella vill äta mer vegetariskt, och jag försöker så gott jag kan laga vegetariska rätter som är både goda och innehåller många av de näringsämnen man behöver. I helgen lagade jag en soppa som var nästan helt vegetarisk, med pumpa, potatis, morötter, lök, vitlök och chili. Chorizo till för den som vill. Det blev väldigt gott tyckte jag, men inte så gott tyckte Jackie. Undrar om hon någonsin kommer lära sig att tycka om nyttig mat..? ;)

För sex personer behövs
300 g kött av pumpa, skuren i tärningar
2 gula lökar, hackade
2 vitlöksklyftor, hackade
5 potatis, tärnade
2 morötter, skivade
2 msk matolja
1,5 tsk salt
4,5 msk kalvfond (grönsaksfond blir säkert också bra)
1,5 l vatten
1 msk chilisås
1 tsk chilipulver

Serveras med
Smetana (en naturell, krämig och syrad gourmetgrädde som kan användas på samma sätt som crème fraiche, matyoghurt och gräddfil)
Chorizo i skivor
Salladslök eller purjolök

Gör så här
1.  Dela på pumpan och tar bort kärnorna. Skär pumpaköttet i tärningar.
2. Stek lök och sedan rotfrukterna i olja.
3. Tillsätt pumpaköttet och stek det också.
4. Lägg över i en gryta och häll på buljong, salt, chilisås och chilipulver. Låt soppan koka ca 15 minuter tills grönsakerna blivit mjuka.
5. Mixa soppan med en stavmixer tills den är slät. Smaka. Jag kryddade litet mer än vad jag skrivit i receptet eftersom jag gillar när det är litet sting i maten.
6. Skär korven i skivor och stek dem.
7. Servera med en klick smetana, strimlad chili, salladslök och chorizo.

 

Krämig italiensk kycklinggratäng med parmesanost, soltorkade tomater och örter

Vi äter oftast ganska ren mat, inte så ofta gratänger där maten är krämig och såsig. Men igår ville jag laga kyckling (reko kyckling) på ett nytt sätt som omväxling och hittade ett recept av Tareq Taylor som jag utgick ifrån. Det blev väldigt gott och smakrikt.

Till 4 personer
8 kycklinglårfiléer med skinn
Flingsalt
Svartpeppar
10 soltorkade tomater, helst i olja
1 klyfta vitlök
0,5 röd chilifrukt (utan kärnor)
1 tsk torkad timjan
1 tsk torkad oregano
3 dl kycklingbuljong (jag använde kycklingfond och ökade mängden grädde istället)
1,5 dl vispgrädde (jag använde 5 dl grädde och hällde i kycklingfond, alltså inget vatten)
1 dl parmesanost, fint riven

Serveras med
Körsbärstomater i halvor
0,5 kruka basilika
4 port pasta

Gör så här
1. Värm ugnen till 180 grader om du har varmluft, annars 200 grader
2. Fräs kycklingen på medelvärme i stekpanna tills den får lite färg runtom. Salta och peppra. Lägg över i en ugnsform.
3. Strimla de soltorkade tomaterna. Skala och finhacka vitlöken. Finhacka chilin. Fräs tomaterna, vitlöken och chilin i ett par minuter.
4. Krydda med timjan och oregano och häll i kalvfond, grädde och riven parmesanost. Låt det sjuda försiktigt tills osten smälter.
5. Häll såsen över kycklingen i formen.
6. Grädda i mitten av ugnen i cirka 15 minuter eller tills kycklingen är klar.
7. Dekorera med körsbärstomaterna i halvor och basilikablad.
8. Servera med kokt pasta.

En kärlekshistoria som gjorde stort intryck på mig

I veckans helgfråga är det en fråga som jag tipsat om : Nämn en bok som gjort stort intryck på dig. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag tipsade om den frågan, det är ju nästan omöjligt att nämna bara en.

Men en bok som jag aldrig kommer att glömma är Bea Uusmas skildring av hur hon forskade kring Andrées polarexpedition, och kom fram till vad de tre äventyrarna sannolikt dog av – Expeditionen: Min kärlekshistoria. Hon är helt besatt av Andrées misslyckade luftballongsfärd som slutade med döden ute på Vitön, och jag kände hur jag blev detsamma under tiden jag läste. Hennes kärlekshistoria blev även min när jag läste. Om ni inte läst, gör det!

Mias bonusfråga: Finns det något du skulle vilja bli bättre på? 

Jag vill bli bättre på allt som jag ägnar mig åt; skrivande, ridning, matlagning, att odla grönsaker, planera min tid. Men det finns en sak som jag kanske borde bli bättre på, och det är att städa. Det är trivsamt när det är välstädat med tulpaner i blomvaserna och inga boktravar vart man än tittar. Nej, där hittar jag på ;) Jag älskar att se böcker överallt!

Men om jag hade tid och åtminstone någon slags talang skulle jag vilja lära mig att spela piano. Det är så fint att lyssna på våra döttrar när de spelar instrument, och vem tycker inte att det vore otroligt mysigt att bara sätta sig vid pianot och spela, ungefär som i den danska teveserien Badhotellet. Eller att samlas allihop kring pianot på julafton.

Några av den gotiska skräcklitteraturens mest kända monster på nattduksbordet

I slutet av januari gavs Monster i terapi ut på Norstedts förlag. Jag tänkte först att den boken inte är för mig, jag läser inte skräck och temat är ju ganska konstigt… Några av den gotiska skräcklitteraturens mest kända monster; Dr Jekyll, Carmilla, Frankensteins monster och Dorian Gray, går i terapi hos en psykolog för att lära sig leva med sig själva. Och sedan försvinner psykologen.

Men ju mer jag har hört och läst om den här boken, dels i sociala medier, dels under en intervju i teveprogrammet Babel, desto mer nyfiken har jag blivit. De problem som monstren tampas med är ju sådana som gäller än i dag:

Dr Jekyll: Hur lär man sig acceptera sina oönskade sidor?
Carmilla: Hur bejakar man sin sexualitet i en värld med alltför snäva ramar?
Frankensteins monster: Om alla bemöter dig med rädsla, kan du annat än hata dig själv?
Dorian Gray: Hur åldras man med värdighet i ett samhälle besatt av skönhet?

Jag har bestämt mig för att läsa böckerna om de fyra monstren, och sedan Monster i terapi. Jag har sett delar av filmer om Frankensteins monster och om Dr Jekyll och Mr Hyde, men längre än så har jag aldrig kommit. Dags att bli mer påläst om den klassiska skräcklitteraturen, och sedan avrunda med Jenny Jägerfelds och Mats Strandbergs bok. Jag återkommer med analys och omdöme.

Recension: Mellan djävulen och havet, av Maria Adolfsson

I Felsteg, den första delen med kriminalinspektör Karen Eiken Hornby, återvände hon till Doggerland efter att ha upplevt en stor personlig tragedi. En ganska stor del av den här serien fokuserar på det privata planet, på karaktärernas liv vid sidan av arbetet inom polisen.

Karens problem med sitt skadade knä fortsätter, och hon oroar sig över att hon kanske tas ur tjänst på grund av sin dåliga kondition. Tröttheten har varit förlamande den senaste tiden. Situationen blir inte bättre av att hon känt något hårt och undanglidande i sitt ena bröst och nu väntar på tid för mammografi. Och så relationen med Leo, som ingen av dem ser som ett riktigt förhållande, men som skapar svartsjuka hos Karen när Leo blir helt betagen i världsartisten Luna. Luna, som i hemlighet befinner sig på Doggerland för att göra comeback med en nyinspelad skiva efter många års tystnad. Och som plötsligt försvinner.

Mordhistorien är en väldigt obehaglig sådan. Någon eller några överfaller kvinnor och skadar dem i underlivet med en avslagen glasflaska. Författaren har skickligt valt en rimlig nivå för hur detaljerad hon bör vara för att man skall klara av att läsa vidare. Jag gillar det långsamma tempot, där jag som läsare har en rimlig chans att följa med i alla turer i mordutredningen. Intervjuer av misstänkta, teknisk bevisning och analyser varvas och vävs samman med karaktärernas privatliv där personligheter och relationer får betydelse för utredningsarbetet.

Karen har väl inte direkt en personlighet som skulle vara trivsam att umgås med. Hon menar väl och är varm och omtänksam, men utåt är hon väldigt kantig och burdus. Överhuvudtaget är karaktärerna i den här serien ganska kantiga och oförfinade med personliga problem som präglar dem och deras liv. I tidigare delar tycker jag att det har varit en bra jämvikt mellan mordhistorien och karaktärernas privatliv, i den här delen tycker jag att problemen på det privata planet får för stort fokus och drar ned helhetsintrycket. Och ändå är det just det privata jag är nyfiken på inför nästa bok, hur det skall gå för Karen. Motsägelsefullt, eller hur?

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 389
Utgivningsdatum: 2020-01-20
Serie: Doggerland (# 3)
Förlag: Wahlström & Widstrand
Omslagsformgivning: Miroslav Sokcic
ISBN: 9789146235132
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Recension: Ingen utväg, av Cara Hunter

Ingen utväg är den tredje delen i serien om kriminalkommissarie Adam Fawley. Behållningen av böcker som ingår i en serie blir förstås större om man har läst de tidigare delarna, men precis som vanligt går det bra att läsa dem fristående. Så också med Ingen utväg.

Ett av de största och finaste husen i ett välbärgat villaområde i norra Oxford står i lågor några dagar efter nyårsafton. Två barn bärs ut ur det som finns kvar av huset. Treårige Zachary är död och hans storebror Matty har inte stora chanser att överleva. Det blir snabbt uppenbart att branden var anlagd och att det rör sig om mordbrand. Barnens mamma är försvunnen och deras pappa är på en konferens och går inte att nå.

Vi får följa kommissarie Fawley och hans team när de arbetar febrilt för att dels hitta föräldrarna till de båda barnen, dels komma underfund med motivet till mordbranden och hitta den som är skyldig till den. I den här tredje delen har författaren vässat kriminalhistorien rejält. Den är välskriven och genomtänkt in i minsta detalj. Vi ges ledtråd efter ledtråd, och jag misstänker än den ena, än den andra. Samtidigt som mycket talar i en viss riktning, finns det hela tiden andra omständigheter som skapar tvivel. Jag är aldrig riktigt säker på någonting, och det gör att jag bara måste läsa vidare.

Parallellt med utredningsarbetet, förhörsprotokoll och nyhetsartiklar, som alla för handlingen framåt, pågår de olika personernas privata liv. Dels i nutid, dels genom tillbakablickar. Det gör att berättelsen får ett djup som berör. Författaren porträtterar skickligt de olika karaktärerna med både sympatiska och otrevliga drag, vilket gör dem mänskliga, trovärdiga och intressanta att följa.

Ingen utväg kan mycket väl vara en av de bästa spänningsromaner jag kommer att läsa i år.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 333
Utgivningsdatum: 2020-01-20
Serie: Adam Fawley (# 3)
Originalets titel:No way out
Översättare: Jan Risheden
Förlag: Louise Bäckelin Förlag
ISBN: 9789177991427
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris