Måndagens boktips: om nationella minoriteter

Jag insåg när jag funderade på litteratur om nationella minoriteter, att jag läst ganska mycket facklitteratur om alla de fem nationella minoriteterna, men känner framför allt till skönlitteratur om judars och under de senaste åren även om samers liv och öden. Det tog litet tid innan det gick upp för mig att några av böckerna jag har i bokhyllorna faktiskt är skildringar ur romers, sverigefinländares och tornedalingars perspektiv.

Romanen Populärmusik från Vittula blev efter tjugo års författande av både prosa, dikter och dramatik Mikael Niemis genombrott, och den tilldelades Augustpriset för bästa skönlitterära roman år 2000.

Romanen är en självbiografisk skildring av Niemis uppväxt och ungdomsår i Pajala, också kallat Vittula, en by vid den finska gränsen. Jag har, antagligen helt felaktigt med tanke på hur omtyckt den tycks vara och att alla tycks känna till den, inbillat mig att den är för grabbig för min smak, så jag har ännu inte läst den. Är den läsvärd tycker ni?

Våren 2018 var jag ambassadör för Sigtuna litteraturfestival, och fick då möjlighet att lyssna på Ann-Helén Laestadius och Mikael Niemi. Och som vi skrattade när Mikael Niemi berättade olika anekdoter! Han är en fantastisk berättare.

Jag har faktiskt inte läst något alls av honom, men Koka björn står på listan med hopp om att den är lika underfundig, klurig och skarp som han själv ger intryck av att vara.

Även romanen Testamente handlar väl om en släkt med tornedalskt ursprung, om jag minns rätt?

Älven av Rosa Liksom är nyutkommen för året. Den skildrar evakueringen av finska Tornedalens befolkning till de svenska flyktinglägren i slutet av andra världskriget.

I Sörjen som blev reser författaren Anna Takanen och hennes pappa tillsammans till Finland. Under resan framkommer mer och mer om hur det var att som fyraåring komma som krigsbarn från Finland till Sverige, att vilja återvända till födelselandet men välja att stanna i Sverige. Och om hur det påverkat henne att vara dotter till ett krigsbarn.

Jag kunde bara komma på en bok som skildrar romers liv; Jag heter inte Miriam. När jag var barn såg jag teveserien om Katitzi och läste serietidningar om hennes liv. Jag minns fortfarande vissa scener ur teveserien som etsat sig fast, om utanförskap, orättvisor och hur stursk Katitzi var, en riktig maskrosblomma.

Böcker om judars liv och öden finns det många, av förklarliga skäl. Den tyska flickan är en av dem, och den skildrar vad jag tror är en mindre känd del av judeförföljelserna och Förintelsen. Den handlar om hur Hannah Rosenthal lever ett sorglöst liv med sin familj och sina vänner i Tyskland när oroligheterna eskalerar under Kristallnatten, hur familjen till slut lyckas få visum till Kuba och avseglar med den transatlantiska lyxångaren SS St. Louis mot Havanna.

Samtidigt som Den tyska flickan är hjärtskärande och ångestladdad, flödar den av hopp och framtidstro. Hannah lyckas som sitt tolvåriga jag även ta fasta på ljusglimtarna i en orolig tid. Armando Lucas Correa skriver med lätt handlag en prosa som inte är alls är gråtmild eller anklagande, utan tvärtom pragmatisk. Tonläget ligger på precis rätt nivå för att man skall orka läsa och ta till sig det som sker. Handlingen i sig är talande nog. Den tyska flickan är en bok som förtjänar att både läsas och pratas om.

Den tyska flickan är författarens debutroman. Han har också skrivit Dotterns berättelse, och i augusti kommer De som färdas om natten. Den har jag läst och kan verkligen rekommendera. Håll utkik efter den.

Ann-Helén Laestadius har skrivit många fantastiska och gripande böcker som lyfter fram samernas situation då och nu. För fem år sedan läste jag hennes ungdomsroman Tio över ett för att få ett inifrånperspektiv på flytten av Kiruna. Jag ville veta hur den som bor i staden upplever det som sker. Och det fick jag. Majas rädsla över de förändringar som sker är enormt trovärdigt skildrat. Flytten av staden, pappans arbete mer än en kilometer ned under jorden, sprängningarna och så bästa vännen som måste flytta med sin mamma till en annan stad och inte kommer att gå i samma skola som Maja.

Berättelsen rymmer teman som är ganska vanliga i böcker för tonåringar och unga vuxna. Vänskap och konkurrens, kärlek och avundsjuka, föräldrar som inte förstår hur dåligt Maja faktiskt mår och som står hjälplösa när hon faller samman. Men i berättelsen väver författaren också skickligt in olika aspekter av flytten av Kiruna. Boken Tio över ett tilldelades Augustpriset för Årets bästa barn- och ungdomsbok 2016.

Stöld är Ann-Helén Laestadius första roman för vuxna. Den har beskrivits som en starkt samhällskritisk skildring av motsättningarna mellan renskötande samer och andra bybor, tjuvjakten på renar, klimatförändringarnas, gruvprospektens och Girjasdomens konsekvenser. Den röstades fram till vinnare av Årets Bok 2021 och kommer även att filmatiseras av Netflix. Jag har ännu inte läst, men skall göra det snarast. Jag vill veta mer om samers liv och jag undrar hur Ann-Helén Laestadius ser på Girjasdomen, som jag skrev om här. Helt nyligen kom Straff ut i handeln, den står också på min läslista.

Några tips på filmer som skildrar nationella minoriteter:

  • Kådisbellan är en självbiografisk dramakomedi om en judisk pojkes tuffa uppväxt i 1920-talets Stockholm.
  • Sameblod är ett drama om samiska Elle Marja som växer upp i rasbiologins tidevarv i 1930-talets Sverige.
  • Frost 2 från Disney är inte bara dubbad på nordsamiska utan är även inspirerad av samisk kultur. En särskild samisk expertgrupp assisterade filmmakarna med sina kunskaper om samisk kultur, historia, och samhällsliv genom den skapande processen.
  • Elina – som om jag inte fanns utspelar sig i 1950-talets Tornedalen. Med stark personlig integritet och känsla för solidaritet kämpar den nioåriga flickan Elina för rätten till att bli behandlad med respekt och mot det svenska skolsystemets försök att utradera minoriteters språk och kulturella skillnader. Filmen är en både politisk och poetisk berättelse om en ofta osynliggjord plats och identitet med blick för skönheten i det karga tornedalska landskapet.
  • Livet är underbart är en underbar och hjärtskärande film om hur en bibliotekarie och hans son tillfångatas av nazisterna och skickas till Auschwitz, och hur pappan använder humor och fantasi för att övertyga sonen att de leker en lek istället för att de är i livsfara.

Det är visserligen samernas nationaldag i dag, så temat hade kunnat vara enbart samer. Men jag är nyfiken på om ni har några tips på skönlitteratur och filmer som gäller samtliga de fem nationella minoriteterna i Sverige, eller kanske minoriteter i andra länder?

Tipsa väldigt gärna i kommentarerna, eller länka till egna blogg- eller Instagraminlägg, så fortsätter vi att dela med oss av bok- och filmtips till varandra!

Helgfrågan: Nya författare

Mia i bokhörnan håller i Helgfrågan. Den här veckan tipsar vi om författare vi upptäckt och gillar.


Jag brukar hålla litet koll på kommande böcker, men de senaste två åren har jag inte tagit mig den tiden. Men så satte jag mig ned och gick igenom kommande böcker hos mina favoritförlag, och blev riktigt nyfiken på en hel del. Och vilket sammanträffande sedan, när jag dagen efter gick förbi Uppsala bokhandel, och såg flera av de böcker jag markerat som extra intressanta i deras skyltning!

  • Rosa Liksom, pseudonym för Anni Ylävaara, är ny för mig, men inte som författare. För bara några dagar sedan kom hennes roman, Älven, en berättelse med avstamp i de svenska flyktinglägren under krigsårens slutskede och evakueringen av den finska Tornedalens befolkning. Den beskrivs som storslagen och nödvändig att läsa för att förstå vår samtid. Det skall bli väldigt intressant att läsa den.
  • Samanta Schweblin är också en ny författare för mig, men inte för andra. Två av hennes romaner har givits ut i Sverige tidigare, men hon ser sig själv främst som novellförfattare, och noveller är vad Sju tomma hus består av. Författaren anses ha en förmåga att vagga in läsaren i en falsk trygghet, som med tiden övergår i något krypande och vagt oroande. Visst låter det spännande!
  • Emily forever är en roman om klass, vardagsliv och att försöka hitta en väg framåt i livet. Den kom ut i oktober förra året, men jag upptäckte den först nu. Beskrivning från hemsidan: ”Emily är 19 år och gravid, men barnets far, Pablo, har inga planer på att vara en del av hennes liv. I mataffären där hon jobbar gör ägaren sitt bästa för att hjälpa henne. Det gör även grannen, en ensamstående man som förmodligen är kär i henne. När Emily går in i sjunde månaden flyttar hennes mamma in för att också, på något vis, försöka hjälpa till.”

    Några favoritförfattare som kommit med nya romaner får också vara med på bilden, Ian McEwan och David Ärlemalm, och här är några bilder på deras tidigare böcker som jag läst.

    Och några böcker från författare jag inte läst något av än, och som hamnat hos mig på olika sätt, bland annat tack vare generösa förlag, nämligen Anna Kuru, Tinna Lindberg, Anne Liljeroth och Karin Bojs. Jag har bara hört lovord om deras böcker.

    Inspirerad av min barndomsvän @camillamarashisd, som skapar matmagi, har jag börjat göra snacksfat på helgerna. Okej, jag började förra helgen, men jag tror att det kommer bli en tradition ;) Smått och gott och plockvänligt till en bra bok eller film. Och med det önskar jag er en fin fredag!

    Solljus som ger vårkänsla, och vad jag läser och lyssnar på just nu

    Underbart ljus i dag! Vissa dagar känns verkligen som vår, trots att vi som BP skrev häromdagen, faktiskt bara kommit halvvägs av vintern. Jag inser att det är vinter, men om man har möjlighet är det väl en bra idé att fånga in så mycket av vårkänslan som man bara kan. Tulpaner på bordet hjälper till, och en stund utomhus innan det mörknar, eller att som jag äta sin lunch där solen flödar som mest.


    Cowboysoppa med grekisk yoghurt på en liten fin skärbräda jag fick förra sommaren från Norstedts förlag tillsammans med Marcus Jarls roman, Där du en gång gick. Soppan innehåller kycklingfärs, rotfrukter och grönsaker i tomatsås. En favoritlunch.

    Tycker ni att det ser rörigt ut med boktravarna? Jag gillar att ha ordning och veta var allt finns, men just böcker blir jag glad av att se i travar överallt. Av hänsyn till övriga i familjen måste jag ändå göra en ny gallring av böcker snart, så att de här, och ganska många till, får plats i bokhyllorna.

    Vet ni förresten att det är trendigt att ha det litet mysigt stökigt. Det hörde jag på en podd i morse. Jag kommer till det strax.


    I bilen och i stallet lyssnar jag på olika poddar, mest sådana som handlar om samhälle och politik med redaktioner på DN och SvD och inbjudna gäster, som Dagens story från DN och Ledarredaktionen från SvD men också på Krimrummet, Fallen jag aldrig glömmer om brottsutredningar, Bildningskomplexet om samhällsfrågor och kultur, Salong Ett om film, Lundströms bokradio, Vetenskapsradion på djupet, Historiepodden, P3 Historia, Juridikpodden med flera.

    Vissa andra poddar kan vara intressanta att lyssna på ibland, på vissa avsnitt. I dag lyssnade jag till exempel för första gången på Elsa Billgren och Sofia Wood som pratade om att det är trendigt att ha det mysigt stökigt, och att trenden med stylade hem är död. En annan trend som faktiskt dog för femton år sedan är att inreda i vitt och grått, som en kopia av Mio-katalogen, eller som jag läste någonstans; ”som en mulen januaridag”. Då svängde det till att inreda med varmare färger. Skillnaden beskrevs i artikeln som att inreda som en väntsal i ljusa och kalla färger där man snabbt vill hem, eller som ett café i varma färger, där man gärna stannar och har det mysigt länge. Undrar om den yngre generationen, de som startar upp från början och kanske också hänger med mer i trender, inreder i varmare färger?

    Trender är intressanta som en spegling av olika tider, kulturer och samhällen. Och visst får man väl en bild av en person när man kommer in i personens hem? Det som gör hemmet personligt. Jag blir alltid nyfiken på vem personen är som bor där. Förutom att titta på det övergripande, som färger, möbler, eventuella växter och tyger, spanar jag in vilka böcker andra har, motiv på tavlor, pågående projekt av olika slag, om det ligger filtar prydligt och stramt vikta i soffan, eller slängda i en hög. Och tevens placering. Om den dominerar och är central i ett rum, eller om det är något annat som hamnar i blickfånget. Om eventuella fåtöljer är vända mot varandra eller mot teven.

    Här är hemmet inrett med gamla möbler som släktingar velat göra sig av med eller som vi köpt på Blocket, som jag släpat med i alla flyttar sedan jag var nitton år (köksbordet och köksstolarna) blandat med möbler som köptes nya för tjugofem år sedan och fram till i dag. En mix, helt enkelt. Böcker i alla bokhyllor och i alla rum, korgar med ren tvätt som skall vikas står i sovrummet, julsaker står på biljardbordet och väntar på att jag skall få inspiration att rensa och sortera, men först måste kattvinden rensas och sorteras. Typiskt nystart på året-projekt. Jag skall först bli klar med rensning och sortering av sängkläder, dukar och gardiner, och av mina kläder.

    Bananpannkakor gjorda av en banan och två ägg, med blåbär och vispad grädde.

    Ett mål för i år är att prioritera nöjesläsning. Det går väldigt långsamt, men jag har i alla fall läst ut en spänningsroman och en diktsamling, och jag har börjat läsa första boken i läsutmaningen ”23 böcker 2023” – Siri Hustvedts roman, Sommaren utan män, från Norstedts förlag. Femtio sidor in och jag har ännu inte hunnit få grepp om den. Undrar vart den tar vägen.

    Den är onekligen speciell. Inte minst språket, hur det formuleras. Kvinnorna har huvudrollerna; de mobbande och mobbade tonårstjejerna, den unga kvinnan som ensam ansvarar för barnen när mannen lönearbetar, den bedragna och svikna medelålders kvinnan, de åldrade kvinnorna på servicehemmet. Olika roller och faser i livet, och så här långt skildrade på ett litet annat sätt än vad som annars är vanligt. Jag gissar att romanen kommer att mynna ut i temat att finna sig själv, vem man egentligen är och vill vara, och få kraft att vara den personen. Oavsett är det en bok som uppenbarligen sätter igång funderingar, det är positivt.

    Under romanen ligger den bok jag läser in mig på just nu till min avhandling, för att få bättre grepp om vad som menas med rättskultur.

    Så här går det till när jag fördjupar mig i ett visst ämne. Jag plöjer mängder med facklitteratur, en del har jag ingen nytta av, andra kräver mycket funderande och jag skriver ned analyser och slutsatser på post it-lappar tills det är dags för nästa fas, att formulera allt i text och dra ihop trådarna. Jag har en deadline för boken, och äntligen känner jag att min hjärna arbetar som den gjorde för femton år sedan. Men jag tänker inte ta ut något i förväg, livet är oberäkneligt.

    Förra året var som att vada i gyttja, det var inte enbart tungt och jobbigt, men ganska stor del av året var det. Mycket att hantera både fysiskt och psykiskt, och i augusti fick mamma sin cancerdiagnos med stor operation och cellgiftsbehandlingar, plötslig och kraftig infektion, och på toppen av det ringde mamma efter mig vid några tillfällen då pappa inte kom upp från golvet av smärta på grund av njurstenar som sitter fast. På grund av covid och virus har han väntat i två månader på operation. Ambulansfärder och sjuktransporter har avlöst varandra. Under några veckor var mamma och pappa inlagda på olika sjukhus när även pappa fick en allvarlig infektion och fyrtio graders feber. Nu håller jag tummarna stenhårt för att mamma blir frisk och pappa blir opererad.

    En månad kvar till årets bokrea. Så här såg mina fynd ut 2016 och 2011. I år kommer jag inte köpa en enda bok, som inte har att göra med mitt forskningsprojekt, utan läsa dem jag redan har och förhoppningsvis får från förlag. Jag väntar faktiskt hem en mycket efterlängtad roman från bokförlaget Forum; den tredje och avslutande delen i David Ärlemalms Stockholmssvit, den med titeln Allt för Bodil. Ser ni fram mot bokrean i år?