Odla i pallkrage – nyzeeländsk spenat, favoriten bland grönsaker

Nyzeeländsk spenat är inte släkt med vanlig spenat och smakar inte heller som spenat, men kan användas till samma saker. Den växer rejält och fyller ut platsen den står på. Jag hämtar blad till sallad varje dag och det syns inte ens på plantorna. Ju fler stjälkar man knipsar av, desto fler blir det.

Fröna kan ta tid på sig att gro, upp till en månad. Därför tänker jag förså den nyzeeländska spenaten i pluggbrätten nästa vår och plantera ut när de kommit igång litet, så att vi har hela säsongen och kan frysa in resten på hösten. Så blir det nog i år också.

Vi har två rabatter där jag (nästan) gett upp på grund av att lönnarnas rötter tar all näring och vatten, så det är svårt att få något att växa. Nu funderar jag på att göra om rabatterna till kombinerade grönsaks- och blomrabatter. Att behålla pioner, löjtnantshjärtan och aklejor, rensa bort resten och plantera bland annat den här nyzeeländska spenaten. Den kommer dels att fylla upp de tomma platserna i rabatten så att det ser lummigt och grönt ut, dels kan man ju äta den.

 

 

Back on track

I dag har jag känt igen mig själv. Den här tisdagen har varit ungefär som vardagarna brukade vara.

Jag har hunnit med en tur till mamma och pappa med ett paket jag hämtat ut till dem, en kopp kaffe utomhus tillsammans med dem och min faster, besök och fika hos oss med min svägerska och hennes familj, pyssel med odlingarna, korvstroganoff till lunch och snabbmat till middag, färdiggrillade revbensspjäll, och så arbete med manuset. Plus att jag bestämde mig för att börja använda min Mac, och då måste lära mig vissa grunder först. En maskin tvätt nedplockad och en tvättad. Hämtat Jackie och Milo i Rimbo, och passade på att handla en del livsmedel. I morgon skall jag göra en ordentlig beställning online som det bara är att hämta ut om några dagar.  Just det, jag har installerat ny router också, den gamla slutade fungera vid senaste åskvädret, så vi har inte haft någon wi-fi på ett par dagar. Nu arbete någon timme till.

Ha en fortsatt fin kväll ♥

 

Sommarblommor och fint ogräs

Jag cyklade alltid den här vägen till Leiftra. Nu är det ingen som använder vägen, så i går när jag skulle cykla bort till byn var den övervuxen av gräs och sommarblommor. Det doftade helt fantastiskt av smultron, så jag bara måste stanna och andas in.

Det är klöverblommorna som doftar så gott. Ogräs eller inte, men det vilda överträffar oftast det ordnade tycker jag.

I vår runda rabatt framför huset har jag planterat lavendel och rosor. Prästkragarna är helt förvildade och tar över allt, men jag låter dem vara, det är så somrigt, eller hur? Och med tiden har jag lärt mig att inte kämpa emot naturen, utan behålla de växter som överlever. När jag hade rensat rabatten kunde man känna doften av lavendel länge efteråt.

I krukorna vid trappan har vi också rosor och lavendel i år. Här är den gula rosen litet vissen på grund av regn och blåst, men den verkar tålig och många knoppar är på gång att slå ut.

Den här rosen har lyckats överleva i en av krukorna från förra sommaren. Jag lät den sitta kvar i krukan under vintern eftersom den fortfarande var grön och såg ut att vara vid liv. Och titta så fina rosor den får i år igen.

Den är full med knoppar, så nu när värmen är tillbaka kommer den att blomma fint. I bakgrunden vår lila petunia.

Vår smultronschersmin doftar verkligen smultron. En sådan rekommenderar jag till alla som har trädgård eller balkong. Man kan klippa den så att den håller sig ganska liten i en kruka om man vill.

Här, bland dill och persilja i en av pallkragarna, har Bellas två fröer av solros kommit igång. Jag tror faktiskt inte att hon sett vad som hänt med fröerna som hon tänkte slänga och som jag istället satte ned med papperskruka och allt. Hon är nog inte så intresserad nu heller, men kanske när de blommar?

Här är min pallkrage där jag sådde en påse med sommarblommor som härstammar från medeltiden. Enligt baksidan på fröpåsen kommer blommorna att ha ”klara, fina färger med en rustik ton”. Det blir spännande att se hur det blir!

Tegelstensläsning – Blonde, av Joyce Carol Oates

Romanen Blonde köpte jag på bokrean 2011. Dels var jag nyfiken på författaren, dels på Marilyn Monroe. I nio år har den stått där i bokhyllan, lockande och snygg att se på, men fortfarande oläst. Det är ingen biografi, men den är ändå inte helt fiktiv.

Nu håller @kulturistanmia i en tegelstensutmaning som innebär att läsa hundra sidor i den här boken per vecka och diskutera med andra som också läst. Jag bestämde mig för att vara med, dels för att äntligen få boken läst, dels roligt att dela upplevelsen med andra som också läser samtidigt.

Och efter alla kommentarer på mitt inlägg om BlondeInstagram om hur mycket andra tyckt om den här boken, att den är den bästa de läst, eller att den åtminstone hamnar bland de tio bästa, har jag blivit väldigt peppad att läsa den! Så peppad att jag börjat kolla upp biljettpriser för att ta bilen till Örebro och se Marilyn Monroeutställningen de visar där under sommaren.

Recension: En enda gnista, av Jodi Picoult

I dag har regnet vräkt ned och det har mullrat och blixtrat, men inomhus har det varit spännande på ett helt annat sätt. Jag har läst Jodi Picoults roman på temat rätten till sin egen kropp och rätten till liv.

En grupp män och kvinnor har tagits som gisslan på en kvinnoklinik, och under tiden som förhandlingar pågår med förövaren lär vi känna de olika personerna, deras bakgrund till varför just de uppsökt kvinnokliniken den här dagen. Bland gisslan finns bland andra en läkare, en sjuksköterska, en abortmotståndare förklädd till patient och en ung kvinna som kommit in för att avsluta sin graviditet. Vi får också följa en annan ung kvinna som riskerar att bli dömd för mord efter att ha tagit medicin i syfte att framkalla missfall i en amerikansk stat där det är olagligt. Här finns också gisslantagaren och den förhandlare som kallats in för att försöka förhindra fler dödade och skadade. Bland gisslan finns också förhandlarens femtonåriga dotter.

Ämnet är svårt. Berättelsen hade kunnat skildras ensidigt med tydliga värderingar, men en av bokens stora behållningar är att författaren lyckas väldigt bra med att skildra argumenten för och emot abort ur olika personers perspektiv. Hon gör det inte enkelt för varken sig själv eller läsaren när hon visar hur ingen är enbart ond eller god, alla har flera sidor, och låter läsaren dra sina egna slutsatser. Det ger trovärdighet och ännu större tyngd åt berättelsen. Hon hade samma förhållningssätt i boken Små stora saker, där temat var rasism. Lika nyanserat då. Jag gillar den här författaren som vågar ge sig på svåra ämnen och får oss att fundera över våra egna värderingar. Hon gör det bra.

Jodi Picoult har också en förmåga att levandegöra de olika personerna i berättelsen. Alla karaktärerna har intressanta och gripande livsöden som jag vill veta mer om. Jag får en väldigt tydlig bild av dem alla när jag läser, jag berörs av deras livsöden och gläds och lider med dem i deras med- och motgångar.

Det här är en bok där allt skulle kunna vara på plats. Om det inte vore för att författaren väljer ett ganska udda grepp för att berätta historien och som tyvärr, och ganska motvilligt, drar ned mitt sammantagna intryck. Berättelsen sker kronologiskt under dagen då gisslandramat pågår, men i omvänd ordning med början på eftermiddagen och steg för steg tillbaka till morgonen då allt började. Jag kan inte förstå syftet med detta författartekniska grepp. Jag tycker absolut inte att det behövs, berättelsen är engagerande nog, men om författaren ville skapa en dramatisk inledning hade en prolog fungerat bättre, där gisslandramat pågick och vi som läsare kom direkt in i handlingen, och att berättelsen sedan började från början. Den omvända kronologiska ordningen gör berättelsen hackig och jag tappar flödet och rytmen i läsningen varje gång det är dags att hoppa ett par timmar bakåt i tiden. Synd på en så bra historia och så fängslande karaktärer.

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 365
Utgivningsdatum: 2020-04-06
Originaltitel: A spark of light
Översättare: Tove Janson Borglund
Förlag: Louise Bäckelin Förlag
ISBN: 9789177991496
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Att odla i pallkrage – nu växer det

För ungefär tre veckor sedan sådde jag fröer av litet olika slag, och planterade ut tomatplantor, chili- och paprikaplantor. Jag var sent ute i år och trodde knappt att något skulle gro och klara sig, men jordgubbar har vi redan plockat litervis och det fortsätter att bli ännu fler, och i går plockade jag nyzeeländsk spenat (som inte är spenat egentligen) och använde i min franska potatissallad.

Här sitter jag på pallkragen med den nyzeeländska spenaten i bakgrunden, i höstjacka i blåsten.

För att hindra katter att gräva i jorden där jag sått, vattnade jag med en blandning av citron och vitlök. Det hade kanske fungerat bra om det inte regnat så otroligt mycket… Jag letade upp några olika nät istället, och lade över pallkragarna. Än så länge har det fungerat och växterna har fått vara ifred.

Jag såg en trave med plasthinkar som skulle slängas hos min svägerska och bad att få dem istället.

Lifehack/återvinning: Med några borrhål i botten på varje hink, så att vattnet inte blir stående i hinkarna, en jutesäck runt hinken och ett rep, så blev det mycket finare än plasthinkarna. Dessutom tror jag att jutesäckarna håller kvar fukten längre i hinkarna och även håller ute värmen så att rötterna inte blir brända. Hur som helst, snyggare än pastellfärgad plast.

Men så rangliga och ynkliga mina plantor var! Jag hade dem stående inomhus där jag tyckte att det var väldigt ljust, men inte tillräckligt tydligen. När det är varmt, som inomhus, och dåligt med ljus, växer plantorna iväg och blir så här tunna och rangliga. Något för mig att komma ihåg nästa år.

Här i mina minidrivhus har jag knutit ihop bambupinnar med jutesnöre som stöd för tomaterna. Så tunna och rangliga tomaterna också var! Jag trodde aldrig att de skulle kunna ta sig.

Efter tre veckor har tomaterna kommit igång riktigt bra. Jag har gödslat med både Algomin och pelleterat kogödsel. Undrar hur mycket man vågar ösa på, utan att det blir för mycket?

Det är det här som gör det värt att odla själv, att se utvecklingen. Om en månad kommer det att kännas värt det även på ett annat sätt, när det är dags att plocka de första, mogna tomaterna. Jag skall inte säga att jag längtar till dess, för det skulle betyda att jag längtar till augusti, och det gör jag inte. Jag har litet panik redan nu, över att sommaren går så fort.

Den lilla paprikaplantan (eller om det är chili…), på väg till växthuset som pappa byggde åt mig.

Jag har inte bestämt mig för hur jag vill ha det i växthuset, så tills vidare får plantorna stå på gräset. Jag kanske ställer in pallkragar där inne sedan, och odlar sådant som behöver extra mycket värme.

Mina första chilifrukter är på gång.

Och här är min zucchiniplanta som har flera zucchinis på väg.

Blommorna kan man fritera och äta. Det åt vi på resa i Italien, i den otroligt vackra och mysiga staden Assisi.

I pallkragarna har kålen tagit sig bra, men blivit litet angripen av något skadedjur. Får hålla koll på det.

I en av pallkragarna har jag sått kulturarvsblommor, sådana som skall locka till sig bin och fjärilar. Det blir spännande att se hur blommorna kommer att se ut. De flesta av sorterna skall härstamma från medeltida trädgårdar.

Här är det rödbetor, och i pallkragen bakom är det persilja, dill och två solrosor. Bella satte två frön på en lektion i skolan, och tänkte slänga krukan innan solrosorna visat sig. Jag tog hand om krukan och satte ned den i pallkragen, och nu är det två kraftiga och fina stänglar på väg upp.

Sockerärtor behöver lång tid på sig för att gro, men nu har de börjat titta upp. Det svåraste blir nog att hålla skadedjur och rådjur borta.

Den nyzeeländska spenaten, som alltså inte är spenat egentligen. Den smakar mer som en ganska fyllig form av sallad. Nästa år skall jag förså mängder med sådana plantor och frysa in det som inte går åt under sommaren. Och kanske så ett extra gäng redan nu..?

Jordgubbslandet har givit otroligt många jordgubbar i år och fortsätter att leverera. Jag har haft nät över för att skydda jordgubbarna mot fåglar, vilket förklarar det höga gräset runt sandlådan.

Nu är det bara att vattna, gödsla och hålla koll så att inga rådjur äter upp alltsammans.

Om några veckor kan jag förhoppningsvis visa bilder på hur pallkragarna ser ut när blommorna kommit upp, som jag sått runt grönsakerna för att det skulle bli extra fint, och det borde gå att skörda både rödbetor, zucchini, chili, morötter och tomater. Kål och nyzeeländsk spenat plockar vi och äter redan nu.

Avslut

Det här var Leiftras hage, där hon kunde gå bredvid de andra hästarna, men utan att komma åt att äta gräset som hon inte tålde. Jag har hämtat hem alla hennes saker till vårt eget stall nu, skurat ur hennes box och mockat ur hagen.

Nu när hon inte finns längre, inser jag hur van jag är att alltid ha henne i tankarna. Jag tänker fortfarande att det är dags att cykla och ge henne hö när klockan är 6.30, 12, 16 och 21 varje dag. Och nu när det har regnat så mycket har jag tänkt att hon kanske behöver komma in och torka eller kanske ha regntäcke de kyligare timmarna på dygnet.

Jag försöker intala mig att det är ganska skönt att inte behöva oroa mig för henne, att inte behöva gå upp tidigt varje morgon, vardag som helg, för att ge henne mat, och att det väl snart kommer att märkas ekonomiskt när jag inte lägger ut tusentals kronor på foder, skoning och veterinärer. Men nej, det finns ingenting positivt i detta. Den här sorgen är ihärdig.

Recension: Ett högre syfte, av Malin Thunberg Schunke

Äntligen har jag också läst Malin Thunberg Schunkes debutroman. För den tilldelades hon Årets debutantpris 2019 av Svenska Deckarakademin med motiveringen: ”Internationell thriller som förnyar temat med den oskyldigt anklagade”. Jag håller med i motiveringen, men skulle vilja utsträcka den till att författaren förnyar inte bara temat utan hela genren med spänningsromaner. Malin Thunberg Schunke har arbetat som åklagare och är docent i straffrätt. Hon har skrivit en doktorsavhandling om gränsöverskridande brottsutredningar inom EU, och det är inom det området hon skriver sina romaner.

Under en exklusiv svensexa på den franska Rivieran hamnar den svenske medborgaren Amir Yasin mitt i ett blodigt attentat och blir frihetsberövad, misstänkt för att vara delaktig i attentatet. Eftersom flera EU-länder är berörda av attentatet kopplas Eurojust in, den Europeiska unionens byrå för straffrättsligt samarbete, där den svenska åklagaren Esther Edh och hennes italienska chef, Fabia Moretti, arbetar. Isolerad från sin familj i Stockholm kämpar Amir Yasin för att överleva i Fleury-Mérogis, ett av Europas största och mest brutala fängelser. Vem är han egentligen, och vad var det som hände i baren i Juan-les-Pins, där flera miste livet och många blev skadade? Det komplicerade ärendet präglas av maktspel och nationellt revirtänkande, och som en länk mellan länderna arbetar Esther Edh och Fabia Moretti.

Ett högre syfte har en tydlig förankring i vår samtid med politiska attentat och terrorism, och är mer skrämmande än de flesta andra romaner i spänningsgenren, just för att författaren blottlägger de brister som finns i det internationella rättssystemet, och gör det tydligt att vem som helst av oss skulle kunna fastna i rättssystemets maskineri på samma sätt som Amir Yasin, om vi skulle råka befinna oss på fel plats vid fel tidpunkt, trots att vi lever i en modern demokrati som är bunden av exempelvis den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. Vilka rättigheter och vilket skydd har vi egentligen om vi skulle bli häktade i ett annat land, misstänkta för ett grovt brott?

Som anställd på Eurojust är det inte Esther Edhs uppdrag att utreda de brott som kommer på hennes bord, hennes roll är att bidra med sin expertkunskap och vara behjälplig med samordning mellan länder. Att placera huvudpersonen inom en sådan myndighet gör det möjligt skildra internationell brottslighet från ett nytt och spännande perspektiv. Nackdelen är att det inte blir samma driv i berättelsen eller skapar samma intresse för huvudpersonen när hon är samordnare och expert, som om hon hade varit den som ledde brottsutredningen. Jag skulle gärna se att hon får ta mer plats i kommande delar. Det finns goda förutsättningar för det, utifrån vad som sker i hennes privatliv, och som sannolikt kommer att få större betydelse i nästa del.

Sammantaget är Ett högre syfte enormt välskriven, intressant och intensiv och jag är imponerad av hur välavvägd historien är mellan det mer tekniska om hur internationellt rättsutredande arbete fungerar (eller inte fungerar) och mänskliga relationer, där pressade situationer avslöjar det bästa och det sämsta hos oss. Författarens andra och fristående del i serien om Esther Edh och Fabia Moretti finns ute i handeln nu. Jag är väldigt nyfiken på hur de båda karaktärerna har utvecklats.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 349
Utgivningsdatum: 2019-04-25
Bokserie: Esther Edh och Fabia Moretti  (del 1)
Förlag: Piratförlaget
ISBN: 9789164205933
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Tomat- och bönsoppa med kyckling och krutonger

Jag fick tips från min vän Maria om en soppa som lät både god och nyttig, och jag ville testa om det går att smyga in till exempel bönor i maten och resten av familjen också gillar. Soppan blev väldigt fyllig, mustig och god, och alla åt. Vilket fick mig att inse att man nog kan laga fler vegetariska rätter bara man mixar dem, så att det blir en slät soppa utan bitar.

Tid: 15 min

Till 4 personer
1 gul lök
2 vitlöksklyftor
1 msk smör
1 burk tomater (krossade, passerade eller hela), 400 g
6 dl vatten
3 msk kycklingfond
1 tsk örtkrydda (salvia, basilika eller timjan)
400 g vita bönor
1-2 krm salt
2 krm svartpeppar
1/2 grillad kyckling

Gör så här
1. Skala och hacka lök och vitlök. Fräs mjukt i smör eller olja.
2. Häll på tomater och vatten. Tillsätt kycklingfond. Krydda med örtkrydda. Låt koka på svag värme ca 5 minuter.
3. Skölj och tillsätt bönorna. Värm och mixa med mixerstav.
4. Krydda med salt och peppar.
5. Servera med kyckling och krutonger.

 

Olivia Rönning och Tom Stilton är tillbaka i en ny kriminalroman

Jag upptäckte den här serien när den gick som teveserie (Springfloden), och kunde inte vänta på ett avsnitt per vecka. Alltså köpte jag alla delar som kommit ut i bokserien, plöjde dem i rask följd under en vecka, lagom till nästa avsnitt i teveserien. Sedan har jag fortsatt att läsa de nya delarna vartefter de kommit ut. Så fängslande karaktärer som utvecklas i varje bok.

Nu har jag fått hem den sjätte delen i serien: Fruset guld, och på förlagets hemsida kan man läsa litet om handlingen i romanen. Den tar vid i Arjeplogsfjällen där ett mumifierat lik hittas när snön smält efter en lång och varm sommar. Det visar sig att mannen sköts ihjäl för cirka tjugo år sedan. Olivia Rönning åker motvilligt upp för att utreda fallet. På väg till fyndplatsen överraskas helikoptern av ett oväder och kraschar. När Olivia vaknar upp är piloten svårt skadad och nödradion förstörd, hon kan inte kontakta omvärlden. Hon lämnar vraket och lyckas ta sig till en stängd fiskecamp. Men hon är inte ensam på fjället. Andra personer vill också ta reda på, eller dölja, sanningen om den döde mannen.

Fruset guld är en term som de tyska nazisterna använde för guld som de konfiskerade under andra världskriget. En del av den här historien handlar om norska motståndsmän som kapar ett tåg på väg upp till Bergen med tyskt konfiskerat guld.

Vilka fler skall läsa?