Lazarus, av Lars Kepler

En av årets mest efterlängtade romaner finns i handeln från och med i dag  – Lazarus av Lars Kepler. Jag har läst hela serien om kriminalkommisarie Joona Linna och Saga Bauer från Säpo. Vad är det då som jag uppenbarligen inte kan få nog av, kan man undra.

Framför allt är det hantverket som imponerar. Keplers böcker är klassiskt hårdkokta kriminalromaner med skickligt uppbyggda intriger, ett skyhögt tempo och spänning så stor att jag inte kan göra annat än att svepas med och efteråt känna mig alldeles utmattad och omtumlad. Det går inte att motstå. Kepler använder i princip samma berättarteknik som i tidigare böcker i serien, med korta kapitel och ett rappt språk. I den här boken har dock tekniken använts litet för snävt för min smak, särskilt när stycken består av en enda mening och ofta av bara några få ord. Det gör det svårare att få ett flyt i läsningen.

I den tredje boken i serien, Eldvittnet, dök seriemördaren Jurek Walter upp i epilogen och vi fick en vink om vad vi kunde förvänta oss i nästa bok, Sandmannen. Den blev den dittills mörkaste och grymmaste i serien. Men det var ändå ingenting i jämförelse med Keplers nya kriminalroman. Bitvis är den så hemsk och så klaustrofobiskt skrämmande att jag varit tvungen att ta pauser för att minska spänningen i kroppen och kunna djupandas.

Flera mordfall uppdagas, och de visar sig ha direkta kopplingar till Joona Linna. Är det möjligt att Jurek Walter fortfarande lever, eller är det Joona Linnas förflutna och inre demoner som får honom att överreagera? Den här gången är det Joona och Saga som står i centrum för handlingen. Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril, alias Lars Kepler, berättade vid den författarträff jag nyligen var inbjuden till att de i samtliga sina kriminalromaner, men särskilt i den här senaste, varit intresserade av att se hur långt man kan knuffa sina huvudpersoner närmare kanten, och hur de kommer att agera. I Lazarus är det precis vad som sker.

Både Joona Linna och Saga Bauer ställs här inför omänskliga psykiska påfrestningar, och för första gången sedan jag började läsa Kepler-serien lider jag och våndas på riktigt med huvudpersonerna. Boken igenom undrar jag hur länge Joona och Saga skall kunna hålla ihop i de extrema situationer som de utsätts för. Det psykologiska djupet som jag tidigare saknat i personbeskrivningarna finns här. Författarna gestaltar extremt skickligt hur brottsling och hjälte många gånger i själva verket är som två sidor av samma mynt, som Yin och Yang, med förståelse för varandras själar och psyke. Det som skiljer är att de agerar utifrån helt olika motiv. Det enda sättet de kan komma åt varandra på, är genom att veta hur den andre tänker. Och det är just det mentala spelet som gör den här boken så intensiv och infernaliskt spännande.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 543
Serie: Joona Linna (del 7)
Utgivningsdatum: 2018-10-19
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Form: Hummingbirds
ISBN: 9789100142698
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Mingel på Nedre Manilla med Lars Kepler

För ett par veckor sedan fick jag en inbjudan till författarträff med Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril, alias Lars Kepler.

Här svängde jag in i går, vid Nedre Manilla. Jag var tydligen först på plats och blev litet fundersam över om det var ok att köra in med bilen.

Då fick jag se en man komma gående med ett gevär över axeln. Ganska märkligt att se det på Djurgården, men passande med tanke på att boken som var själva anledningen för kvällen handlar om skottlossning och mord ;) Han gav i alla fall klartecken till att jag fick köra in.
En kvinna släppte in mig och eftersom jag var först på plats hade jag tid att titta mig omkring i Bonniers residens. Jag överdriver inte om jag berättar att det var pampigt med alla de 300 konstverken och alla gamla bevarade möbler. Ja, ni ser ju själva.

Här står jag i den stora hallen. Tänk att som barn få springa omkring och leka här i alla rum och på tre våningar.

Ett bibliotek helt i min smak med platsbyggda bokhyllor från golv till tak och en otroligt vacker kristallkrona.

Jag kikade runt litet överallt, och fick se den här fina spolanordningen på en av toaletterna. Håll med om att det vore läckert att ha en sådan hemma.

Fin utsikt och fina fönster, som jag dock tror är utbytta mot nyare än de ursprungliga med tanke på de moderna spröjsen.

.
Inredningsinspiration på ännu en toalett. Snyggt handfat med likadana kranar som vi byter till hemma just nu för att få den där snygga sekelskiftesstilen.
.

Vi minglade under någon timme med vin, vatten och snittar, och sedan var det dags för samtal med författarna.  Albert ”Abbe” Bonnier ledde samtalet och vi fick möjlighet att ställa frågor. Det var väldigt spännande, och jag kommer att berätta mer om det på fredag när jag också lägger upp min recension av den helt nya boken om Joona Linna och Saga Bauer.

Efter samtalet fick vi guidad visning. Det var väldigt intressant och även roligt att få höra personliga historier kring många av konstverken.

Och slutligen signerade Alexandra och Alexander våra böcker, och vi som var inbjudna fotade varandra tillsammans med det berömda författarparet. Mörka och gryniga foton, men det var ganska dunkelt inomhus och alla bilder är fotade med mobiltelefonens kamera.

Det var verkligen en riktigt välordnad och trevlig kväll! På fredag kommer min recension av den nya boken, så titta gärna in då.

Och nästa vecka är det dags igen, då är det nämligen dags för nomineringseventet inför Augustpriset. Det är på måndag på Södra teatern. Kommer ni också?

Från Mannen i skogen till Lady Chatterleys älskare i veckans topplista

Varje tisdag presenterar Johannas deckarhörna temat för en ny topp fem. Den här veckan är temat: Skogen. Det blir väldigt blandade bokgenres hos mig i dag, men alla har kopplingar till temat.

Just den här tiden associerar jag till vilt och svamp när jag hör temat skogen. Och jag har fått hem en passande kokbok; Per Morberg lagar vilt, som jag skall testlaga ett par recept ur och lägga upp här i bloggen, bland annat vildsvinsgryta. Det blir säkert gott, Morberg borde kunna det där med viltrecept.

Mannen i skogen har jag nämnt flera gånger tidigare i bloggen. Vi får väl se om den blir nominerad i den facklitterära klassen nästa måndag när det är dags för nomineringseventet för Augustpriset. En rejält omfattande biografi om Vilhelm Moberg som baserar sig på författaren Jens Liljestrands egen forskning, som också resulterat i en doktorsavhandling. (Jag tror dock att vinnaren av priset som Årets svenska fackbok redan är given, nämligen Factfulness av Rosling.)

Lady Chatterleys älskare är en otrohetshistoria som blev en stor skandal när den kom ut som bok i början av 1900-talet. Den skildrar Lady Chatterleys hemliga kärleksmöten med skogvaktaren Parkin. Romansen mellan dem anses vara dels en av tidernas mest sensuella kärleksskildringar, dels en symbol för kvinnans uppror mot traditionen, mot männens värld och klassamhället. Det var länge sedan jag läste boken, men jag minns den som läsvärd.

Brandvakten var Augustnominerad förra året, då priset gick till Fatima Bremmers biografi om Ester Blenda Nordström. Brandvakten är en reportagebok som alla borde läsa. Ett väl underbyggt reportage med djupgående efterforskningar som visar vilka katastrofala effekter kortsiktiga och/eller felaktiga beslut kan få, både globalt i form av klimatförändringar och lokalt för människor, djur och hela samhällen. Det är också en väldigt personlig skildring om de personer som lever och arbetar i skogen, om de som kämpade dag och natt för att rädda sig själva och andra och om författaren själv och den kritik och förbättringsåtgärder han föreslår för att förhindra att något liknande händer igen.

Och till sist en spänningsroman av Jane Harper; Falska vänner, som utspelar sig i den australiska vildmarken. Ett gäng män och ett gäng kvinnor skall i teambuildingsyfte på egen hand ta sig med karta och kompass genom bushen till olika stationer. Männen kommer tillbaka som planerat efter några dagar, men kvinnorna dröjer. När de väl dyker upp saknas en av dem.

Fler tips på böcker med temat skogen får ni hos Johannas deckarhörna, titta gärna in hos henne.

 

Söndagens smakbit ur Kallbrand, Börjlinds nya kriminalroman

Mari, på bloggen Flukten fra Virkeligheten, håller tillsammans med Astrid Terese, på bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker, i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers.

I dag är det Mari som håller i utmaningen, och jag bjuder på en smakbit ur den här boken:

Perfekt anpassat i tid kommer samtidigt både andra säsongen av Springfloden på SVT och författarnas femte del om Olivia Rönning och Tom Stilton; Kallbrand. Väldigt mycket hängde i luften efter den senaste boken, så jag är nyfiken på hur det skall gå för Olivia, Tom, Mette och de andra.

Personskildringarna i Börjlinds böcker brukar vara mer komplexa än de vanligtvis är i moderna kriminalromaner, där fokus ligger på att hålla ett högt tempo. Läser man serien om Rönning och Stilton från början får man också följa deras och de andra karaktärernas personliga utveckling, och det är minst lika intressant som att läsa om brottsutredningarna.

Brotten har alltid stark anknytning till samhällsutvecklingen. Den här gången inleds boken med att en bilbomb sprängs med åklagaren Malin Brovall, hennes man och dotter. Men jag väljer ett citat från sidan 29 f., som jag tycker är minst lika intressant eftersom det lyfter fram ett beteende som troligtvis kommer att få betydelse längre fram i boken:

Mettes röst fick som vanligt alla att omedelbart lystra.

– Innan vi börjar dragningen vill jag presentera Magnus Larsson, sa hon. Sprängämnesexpert. Landets främsta, skulle jag vilja påstå. Magnus ska redogöra för vad han och hans team har kommit fram till så här långt när det gäller själva bomben och förfarandet runt den.

Och det gjorde Magnus på ett sätt som Olivia tyckte var alldeles för basalt och utdraget. Han talade som om han stod framför en förskoleklass som aldrig hade varit i närheten av en brottsplats och inte framför landets främsta poliser. Mansplaining, tänkte hon. Men hon var van, män hade förklarat självklarheter för henne så länge hon kunde minnas. Hon hade slutat lyssna redan på polishögskolan. Vid det här laget hade hon ett väl utvecklat filter som släppte igenom det som var värt att ta till sig, en bråkdel oftast, resten av tiden hade hon tankarna på mer vettigt håll.

Min recension kommer under nästa vecka, så håll gärna utkik i bloggen då.

Här skiner solen från en klarblå himmel och det skall bli + 19 grader, en vecka försenad brittsommar. Jag lärde mig nyligen att det kallas brittsommar när det blir varma och soliga dagar kring Birgittadagen den 7 oktober. Sommarvärme med höstlöven som lyser upp i gult, orange och rött. Nästan overkligt härligt och vackert.

Hoppas att ni får en riktigt fin söndag!

Boken kan köpas i alla välsorterade bokhandlar, samt beställas hos Bokus och Adlibris.

 

Doktor Bagges anagram, av Ida Jessen

Äntligen har andra delen givits ut om Doktor Bagge och hans fru Lilly Bagge. Båda böckerna skildrar delvis samma tid. Det är tidigt 1900-tal och Lilly slutar sin anställning som lärarinna för att gifta sig med Doktor Bagge. Under tjugo år lever de som äkta makar, tills den dag då Doktor Bagge skriver in sig på sjukhuset efter en tids sjukdom och kort därefter går bort.

Då den första delen framförallt är framåtblickande utifrån Lilly Bagges perspektiv, mot den nya tid som hon står inför då Doktor Bagge gått bort, är den här andra delen mer bakåtblickande och skildrar livet så som Doktor Bagge upplever det och hur det har format honom.

I den första boken blev det snart uppenbart att äktenskapet snarare var lämpligt än lyckligt, och att det saknade förtrolighet och verklig närhet. Den känslan förstärks i den här andra boken. Under parets tjugo år tillsammans vänjer sig Lilly vid att styras av sin make, så till den grad att hon när han är borta tappar fotfästet och börjar fundera på vem hon egentligen är och vad hon vill. ”Vad ska jag göra när han inte finns här längre? Vem ska påminna mig om vad jag ska tycka? Vem ska hålla mig på plats?”

Jag njöt av att läsa om hur Lilly försiktigt men beslutsamt återgår till att vara den levnadsglada och spontana kvinna hon en gång var, då hjärtat sprang före henne. Det var en ljuvlig berättelse, full av hopp. I den här andra delen får vi följa Doktor Bagge och hans tankar om livet, relationer och äktenskapet. Jag var så nyfiken på att få veta mer om denne strame, korrekte och direkt okänslige och elake person. Om han verkligen var sådan mot alla, eller om det bara var mot sin fru. Jag ville veta om det någonstans inom honom fanns verkliga känslor för Lilly, om han alltid var så otillgänglig eller om han kanske hade känslor för någon annan. Och jag tycker att jag får svar på mina frågor. Hur barndomen och arbetet formar honom, och hur han trycker ned sin fru därför att han själv är svag i de delar av livet som inte gäller hans yrkesroll.

Ida Jessen har en förmåga att beskriva det som sker med små nyanser som inte säger så mycket, men som mellan raderna säger allt. Båda böckerna är litterära juveler i litet format. Läs och njut.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 170
Utgivningsdatum: 2018-09-14
Förlag: Historiska Media
Originaltitel: Doktor Bagges anagrammer
Serie: Bagge (del 2)
Översättare: Ninni Holmqvist
ISBN: 9789175455792
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

Om att synas i sociala medier

Mias bokhörna håller i den bokrelaterade Helgfrågan, och den här veckan undrar hon hur vi tänker om att locka fler till våra bokbloggar genom till exempel Instagram, och vad vi tycker om att lägga ut recensioner även där.
.
Eftersom mitt Instagramkonto och bloggen är mina intressen och inte arbeten så gör jag oftast precis det som faller mig in. Till exempel blandar jag hejvilt mellan inlägg om böcker, mat, djuren, olika event och familjebilder. Och jag gillar att försöka ta bilder som man blir glad av. Som när Shelly eller någon av våra katter är med på mina bokbilder. Eller när jag släpar ut alla böcker till löven på gräsmattan… Det gör jag enbart därför att fotografering är ett lika stort intresse som bokläsning, och då kan jag kombinera dem. Perfekt, ju.
.
Det vi alla som har Instagram och blogg antagligen märkt, är att man når ut till många fler på Instagram än genom bloggen. Den senaste veckan har mitt Instagramkonto lästs av fler än 1000 olika läsare. Så jag förstår att förlagen vill att vi som får recensionsexemplar visar upp böckerna där.
.
Jag varvar mellan långa recensioner på Instagram och bara några rader med hänvisning till bloggen, men numera har jag oftast långa recensioner även där. Dels därför att förlagen då på ett enkelt sätt kan dela inlägget om de tycker att det är bra reklam för sin bok, dels därför att många inte orkar hoppa över till bloggen och läsa vidare. Vill man inte läsa hela recensionen på Instagram kan man ju bara scrolla vidare.
.
Jag tror dock att bilderna på böckerna är det som intresserar flest på Instagram. Och att fler väljer Instagram framför bloggar speglar väl, tyvärr, utvecklingen som helhet i samhället, att många vill se bilder och få korta kommentarer. Själv föredrar jag bloggar, men Instagram är mycket bättre på att snabbt ge en överblick över många olika konton.

Mias bonusfråga: Har du något mysigt hösttips? Ja, det har jag. Det är fantastiskt fint väder än så länge, så jag passar på att rida, träna, gå på Augustevent och sitta på trappan och dricka te och kaffe och äta middag till tända ljus. Så otroligt härligt. Och så kan man äntligen läsa hela kvällarna med gott samvete, eftersom det ändå är för mörkt för att vara utomhus.
.

Fler som diskuterar Helgfrågan hittar du hos Mias Bokhörna, klicka gärna in och var med du också.

Sju dagar med familjen, av Francesca Hornak

Sju dagar med familjen är en feelgoodroman som utspelar sig vid jul. Den innehåller allt det där mysiga som jag önskar mig av en sådan bok; ett gammalt charmigt herresäte på den engelska landsbygden, varmt te i stora koppar vid en eld, snö och snöyra, god mat med vänner och familj som förbereder och smyger ned julklappar i julstrumporna på juldagens morgon.

Men det är inte bara julklapparna som hålls hemliga i familjen Birch. Alla bär de på hemligheter och outtalade önskningar som de av olika skäl inte vill avslöja för resten av familjen, men som förstås kommer upp till ytan just under juldagarna.

Familjen skall för första gången på flera år fira jul tillsammans alla fyra; Andrew, Emma och deras två döttrar, Olivia och Phoebe. Olivia kommer äntligen hem från Liberia, där hon arbetar som smittskyddsläkare. Under sju dagar måste hon och familjen sitta i karantän i familjens gamla herresäte, eftersom det finns en liten risk att Olivia skulle ha kunnat smittas av någon av sina patienter som haft det oerhört farliga Haagviruset, ett virus som jag uppfattar har likheter med ebolaviruset.

Jag gillar hur det som händer under de sju dagarna berättas omväxlande av de olika familjemedlemmarna. Det ger ett större djup och trovärdighet åt berättelsen med flera olika perspektiv. Även de personer som jag först tycker är själviska och oempatiska känner jag efterhand ändå sympati för, och de personer som jag till att börja med känner mest för visar sig, förstås, också ha mindre trevliga sidor. Precis som i verkliga livet med andra ord.

Jag läser gärna så kallade feelgoodböcker som har litet svärta och djup i botten, där personerna i boken går igenom svårigheter och kommer ut på andra sidan litet klokare och med nya insikter om både sig själva och andra. Det brukar vara en skön avkoppling och underhållning för stunden. Men det är inte så ofta som jag efteråt fortsätter att fundera på handlingen och budskapet i sådana böcker.

Det gör jag nu, för Sju dagar med familjen är inte bara en varm, charmig och julig berättelse, utan också en väldigt insiktsfull roman om en familj och deras olika relationer till varandra och till andra. Jag känner igen både mig själv och många av mina släktingar och vänner i bokens olika karaktärer. Deras värderingar och hur de förhåller sig till varandra, dels på grund av det som är uppenbart för alla, dels på grund av dolda önskningar och motiv. Jag tyckte väldigt mycket om den här boken och rekommenderar den varmt.

Betyg: 5/5

Antal sidor: 408
Utgivningsdatum: 2018-10-09
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Översättare: Birgitta W Augustsson
Originaltitel: Seven days of us
Form:  Jojo Form
ISBN: 9789100174552
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

Vår bästa tid är nu

Jag tänker att jag skall fota mer av det som sker i livet än bokläsning. Problemet är att när jag gör andra saker glömmer jag att fota, eller så finns det inte tid till det. Som när jag rider. Därför får mina ridstövlar symbolisera morgonens ridpass. Och Doris ville vara med på bild som ni ser.

För övrigt anser jag att den här tiden mycket väl kan vara den allra bästa på hela året!

Jag har fått en spännande inbjudan

Titta bara! Det är en inbjudan till författarträff med Alexandra och Alexander Ahndoril nu i oktober som jag ser väldigt mycket fram emot.

Bakom den blurrade delen i fotot står Keplers helt nya kriminalroman om Joona Linna. Den senaste boken slutade så ruggigt, så jag har väntat ivrigt på den här uppföljaren för att få svar på alla frågor.

Nästa fredag finns boken i butik, och då får jag visa bilder på den och också berätta mer om författarträffen. Och då kommer också min recension.

Fem tips på riktigt bra brittiska klassiker

Varje tisdag presenterar Johannas deckarhörna temat för en ny topp fem. Den här veckan är temat: Brittiska klassiker

Shetland sheepdog, eller Sheltie som de flesta säger, är en hundras som härstammar från Shetlandsöarna utanför Skottland i Storbritannien, så i dag passar det väl bra att vår Shelly är med på bilden med brittiska klassiker, eller vad tycker ni? Och visst ser hon väl litet brittiskt aristokratisk ut dessutom?

De fem böcker jag valt är fem sinsemellan väldigt olika genremässigt, men de är riktigt bra och minnesvärda allihop. En av de böcker som gjort allra störst intryck på mig finns med i den här traven, nämligen John Bergers otroligt välskrivna och gripande roman To the wedding. Ni måste bara läsa den.

Dystopin 1984 började jag läsa som tonåring, men det blev för tungt så jag läste inte ända till slutet. Det gjorde jag tidigare i år, och det är jag glad för, boken är fantastisk. Många av er har säkert läst Jane Austens Pride and Prejudice, Doris Lessings The fifth child och White teeth av Zadie Smith. Annars kan jag rekommendera dem också.

Fler tips på brittiska klassiker får ni hos Johannas deckarhörna, titta gärna in hos henne.