Recension: Hem till mig, av Trude Marstein

Det här är en lågmält berättad historia om en notoriskt otrogen man, och man kan ju undra hur intressant en sådan bok egentligen kan vara, eller hur? Men det är den. Jag läste boken nästan maniskt på väldigt kort tid. Det som gör den så speciell, och inte alls trivial, är att den berättas ur den otrogne mannens synvinkel. Och det är inte själva otrohetshistorierna i sig som är intressanta, utan hur mannen, Ove, planerar och arrangerar för att kunna göra otrohetshistorierna möjliga, och hela tiden utan att själv inse hur självupptagen han är. Som läsare gör man det inte heller, till att börja med.

Att följa Ove från det att han är ungefär 30 år och nyutexaminerad läkare, genom ett äktenskap med Wenche som är sjuksköterska och ett samboförhållande med Marion som är skådespelerska, två barn med Wenche och ett barn med Marion, en hund, en katt och ett antal betydligt yngre älskarinnor, till dess han är ungefär 60 år, är som att läsa en spänningsroman. Det här är en riktig bladvändare. Redan under de första sidorna i boken väcks frågor som följer med genom hela berättelsen. Hur fungerar han? Hur kan han vara så hängiven en person, och sedan så enkelt bara växla över känslorna till någon annan på ingen tid alls? Vad är det för fel på honom?

Det är märkligt nog omöjligt att tycka enbart illa om Ove. Han uppträder inte så som man föreställer sig en notoriskt otrogen man. Han är inte uppenbart okänslig och likgiltig, tvärtom uppfattar man honom till att börja med som väldigt empatisk, mjuk och intresserad av människor. Han månar om sina patienter på husläkarmottagningen och han tar sig tid att lyssna och verkligen känna in dem han pratar med. Och han uppträder mot sin fru som om han verkligen älskar henne. Och när han faller för någon annan kvinna är det helt och fullt, han tar inte lätt på sina relationer, de betyder allt. Han är intensiv, uppmärksam och omtänksam. ”Jag är så tacksam, sa jag. Så väldigt, väldigt tacksam. Du ger mig något som är fruktansvärt viktigt för mig. Gör jag? sa hon. Ja, det gör du, sa jag. Du skulle bara veta ur mycket du ger mig. Ger dig, vad är det jag ger då? sa hon. Det är fantastiskt att älska med dig, sa jag. Det vill jag att du ska veta. Hon förstod det inte, jag såg på henne att hon inte förstod ett dugg av vilken betydelse hon hade för mig.” Sedan tar han cykeln hem till sin fru och känner hur han blir uppfylld av kärlek till henne, så till den grad att han vill att de skall försöka få ett tredje barn. Ove är till att börja med helt obegriplig. Jag drivs att läsa vidare för att få veta hur det skall gå, och kanske förstå hans handlade, åtminstone litet.

Vardagssituationerna får stort utrymme i berättelsen, och de behövs och gör kontrasten mellan det vardagsliv Ove flyr så mycket större mot de tillfällen han hela tiden längtar och ljuger sig till. Han lägger ned enormt mycket tid och energi på att hålla kontakten med den kvinna som är hans älskarinna. Han leker med sina barn och skickar samtidigt sms till älskarinnan om hur mycket han saknar henne. Han säger till henne att förhållandet med frun är nästan platoniskt, att han måste stanna hos henne eftersom hon behöver honom. Han kan inte lämna. All tid han lägger ned på att ljuga sig till hemliga träffar och att hålla kontakten genom samtal och sms med sin älskarinna gör att han inte har tid och kraft att bli delaktig på allvar i familjelivet, och det påverkar relationerna, inte minst med barnen. Men han verkar inte sörja det särskilt mycket. Han är som en strategisk kameleont, som hela tiden känner efter hur han bör vara i olika situationer, men när det blir problem eller kraschar är han inte beredd att kämpa för det han har, utan glider vidare.

Men hur han än lever sitt liv känns det aldrig bra någon längre tid. Som bäst har han det med älskarinnan när han är otrogen sin fru med henne. När förhållandet uppdagas och han skiljer sig för att istället leva med älskarinnan, förlorar relationen sin lyster. Mot slutet av boken har det vuxit fram en bild av honom som gör att jag anar vad det är som driver honom, som får honom att längta till något annat än det han har. Det som får honom att inte känna en konstant tomhet tycks vara att längta, drömma och idealisera. När han får vad han vill ha blir han uttråkad och söker efter någon ny att längta till, att drömma om. Varje gång han kommer hem fylls han av en leda och ledsamhet som gör ont, i nästa stund får han dåligt samvete för att han sviker. Han är livrädd för att sätta allt på spel, han vill absolut inte förlora något av det han har, han vill absolut inte vara med om ännu ett uppbrott, men han kan ändå inte låta bli att bedra och önska sig något mer. Allt tynger och värker. Så Ove kompenserar genom att uppträda, och kanske innerst inne också vara, kärleksfull och uppmärksam, både på jobbet, i familjen och med sin älskarinna.

Ove är en sammansatt, men framförallt en ganska tragisk och självgod person. Jag önskar hela tiden att han skall komma till sans och förnuft, och inte äventyra allt fint han har i sitt liv, men han tycks inte ha några spärrar. När han närmar sig sextio och inte längre är den Clark Gable han en gång var, och de unga kvinnorna inte längre faller som tidigare för hans charm, och alternativet är en måttfull och i Oves ögon ospännande kvinna från en datingsida, då kommer ångern och känslan av total tomhet.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 409
Utgivningsdatum: 2014-04-17
Originaltitel: Hjem til meg
Översättare: Lotta Eklund
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN: 9789100136321
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Tisdagstrion: På resande fot

Helena med bokbloggen Ugglan & Boken håller i bokutmaningen Tisdagstrion. Alla som deltar tolkar veckans tema på valfritt sätt, tipsar om tre böcker och klickar runt hos varandra och tar del av varandras boktips. Den här veckan handlar det om att vara på resande fot.

Det här är tre böcker som jag själv ännu inte läst, men tror är väldigt bra. Om ni läst, berätta gärna i kommentarerna vad ni tyckte, om någon av dem skall prioriteras upp eller ned.

* Poste restante – ett brev till Locmaria är en roman från förlaget Sekwa, och det brukar betyda att jag kommer att tycka om den. Jag har aldrig läst en bok jag inte tyckt om som givits ut från dem. Den här romanen handlar om italienska Chiara som 25 år gammal av en slump får veta att hennes biologiske pappa inte alls dog i en olycka innan hon föddes, utan lever på ön Groix i Bretagne. Hon bestämmer sig för att resa dit och leta upp honom. För att kunna göra diskreta efterforskningar tar hon arbete som bygdens brevbärare.

* Hem till mig har visserligen temat resande i titeln, men jag tror att den också kan handla om att vara på resande fot på ett djupare plan, att försöka hitta hem till vem man är. Jag tror att jag kommer att bli väldigt uppretad när jag läser, men är så nyfiken på den här boken och författaren att jag antagligen kommer att prioritera den om ingen av er andra som kanske redan läst den avråder mig. Huvudpersonen Ove är läkare, make och familjefar. Han har ett stort hjärta och vill alla väl. Men. Det finns alltid ett men, eller hur, när något låter så bra. Han kan inte hålla sig till sin fru, utan kastar sig in i förhållande efter förhållande, bedrar sin första kärlek med sin andra, och sedan även henne. Varje gång känner han att kärleken är på allvar, tills en ny möjlighet visar sig. Den här romanen handlar om Ove från det att han är en ung och nygift läkare till dess han närmar sig pensionen. Jag måste bara läsa den för att få veta hur det går för en person som är som Ove, och hur författaren får till ett trovärdigt slut.

* När isarna smälter. Jag får skämmas över att jag fortfarande inte läst den här boken, som var en av de böcker jag såg mest fram emot när den kom för ett år sedan. Det här är sannolikt en både varm, galen och tänkvärd roman om en man som plötsligt får ett otämjbart intresse för pingviner, vilket får honom att resa till pingvinernas hemland Antarktis. Plötsligt får hans stillsamma pensionärsliv både innehåll och mening, och på något obegripligt sätt och högst motvilligt har han under resans gång förvandlats till en världskänd miljökämpe och symbol för kampen mot global uppvärmning. Måste ju läsas!

Fler boktips om att vara på resande fot får du hos Helena/Ugglan & Boken och andra som länkat i kommentarerna hos henne!

Recension: Drömmarnas bok, av Nina George

Förra sommaren läste jag Den lilla bokhandeln i Paris, av Nina George. Jag blev så förtjust i den, det var en så fin och varm berättelse och jag smålog förnöjt genom hela boken, inte minst på grund av språket, miljöbeskrivningarna och de härliga karaktärerna. I Drömmarnas bok får jag uppleva allt detta igen.

I efterordet till Drömmarnas bok läser jag att den bildar en trilogi tillsammans med Den lilla bokhandeln i Paris och Den lilla bistron i Bretagne. Det som förenar dem är temat förgänglighet. Författaren berättar att rädslan för att hennes pappa skulle dö, och smärtan när han sedan gjorde det, präglade hennes liv och skrivande. Den fick henne att fundera mycket på frågor som: När min död kommer, har jag då levt lika fullt ut som jag hade kunnat göra?

Det tunga ämnet till trots är Drömmarnas bok, precis som Den lilla bokhandeln i Paris, alldeles underbar läsning. Det är mycket svärta och djup i berättelsen, men det blir aldrig för mycket, för jobbigt att läsa. Det fina och varma präglar berättelsen och den rymmer så mycket livsvisdom och kärlek. Karaktärerna har sina egna röster, jag tycker om dem allihop. Jag tror att man kan sammanfatta bokens innehåll med det här citatet ur boken:

”En vacker dag, mon ami”, säger Scott, ”en vacker dag kommer vi att se tillbaka och fråga oss vad som hände med de där killarna. Vi kan väl lova varandra det här: Om en av oss blir ett rikspucko som stelnar i sitt eget futtiga, inrutade liv som en jävla aladåb, ska den andre se till att få ut honom därifrån. Okej? Kom och ta mig om jag blir likadan som min pappa. Haffa mig om jag gifter mig med fel kvinna. Rädda mig om du märker att jag slutar vara Brainman.”

Drömmarnas bok känns fransk i sin stil, trots att författaren är tysk. Särskilt hur berättelsen börjar. Så oväntat, chockerande och samtidigt så trovärdigt. Henri Skinner, tidigare en hårdhudad krigskorrespondent, är på väg att för första gången träffa sin trettonårige och högintelligente son Sam. Han är lycklig. På vägen till mötet ramlar en liten flicka ur en båt på floden Themsen. När ingen annan agerar snabbt nog, kastar sig Henri ned i vattnet för att rädda flickan. Han får grepp om henne i vattnet och lyckas ta sig upp på land, knappt själv vid liv. Då blir han påkörd av en bil och skadas så allvarligt att han hamnar i koma. Typiskt franskt, eller hur? När allt ser ut att ordna sig, blir det bara värre.

I kapitel som växlar mellan Henri, sonen Sam och Henris älskade men hjärtekrossade Eddie som han lämnade av oklara anledningar för många år sedan, lär vi känna de tre personerna och förstår efterhand varför livet blev som det blev, varför de gjorde vissa val och hur det har präglat deras fortsatta liv. Vi lär också känna den tolvåriga flickan Madelyn, en supertalang inom balett, och den enda överlevande efter en olycka där hela hennes familj förolyckades och hon själv försattes i koma.

Drömmarnas bok är en väldigt vacker, stark och gripande berättelse om stora frågor, men den är skriven på ett så mjukt och varmt vis att det ändå får mig att kalla den en feelgoodroman. Berättelsen fick mig att fundera mycket på vilka val jag själv har gjort och vad de har fått för konsekvenser, och på hur viktigt det är att ta tillvara på de tillfällen och möjligheter man får. Att inte plötsligt en dag inse att man blivit ett rikspucko som stelnat i sitt eget futtiga, inrutade liv som en jävla aladåb, som Scott varnade för i boken.

Betyg: 4/5

Antal sidor: 368
Utgivningsdatum: 2019-08-22
Förlag: Bazar
Översättare: Ulrika Junker Miranda
Omslag: Sian Wilson
Originaltitel: Das Traumbuch
ISBN: 99789170285370
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

Spännande boknyheter i oktober

Tiden är begränsad för nöjesläsning numera, men titta här vad som ändå landat hemma hos mig den senaste tiden. Jag blir så glad för varje bokpaket! Den senaste tiden har det kommit både väntade och oväntade böcker, och titta vilken spännande mix av genres, precis som jag vill ha det.

Eventuellt spelar jag in en video där jag visar upp böckerna litet närmare, och berättar om innehållet. Boken om Södermalm är fullmatad med fina bilder och berättelser om husen, historien och människorna. I boktraven finns också efterlängtade julfeelgoodböcker, en historisk roman som fått väldigt fina omdömen, en biografi om en djurdetektiv och hans hund, två omarbetade klassiker, böcker om öde, livet och hur det blev och hur det kunde ha blivit. Och så boken Mitt år: det som gått och det som kommer, med massor av frågor om stort och smått som får dig att reflektera under tiden du skriver ned dina svar. Jag måste visa upp några uppslag ur den boken, kanske när jag själv hunnit börja med den och kan ge litet starthjälp om det är svårt att komma igång.

Videon spelar jag dock inte in i dag, för i dag måste jag arbeta med min egen bok, hinna med ett ridpass och följa Augustnomineringseventet på Mosebacke.

Ha en fortsatt härlig dag!

 

De Augustprisnominerade böckerna 2019 – i kväll tillkännages de

Södra teatern, Mosebacke torg i Stockholm

Tidigare år har jag varit påläst och redo för Augustprisnomineringarna. I år har jag tyvärr inte haft tid att engagera mig lika mycket, vilket känns väldigt tomt efter tre år som Augustambassadör.

Augustpriset är den svenska litteraturens mest prestigefyllda pris och delas ut i kategorierna Årets svenska skönlitterära bok, Årets svenska fackbok och Årets svenska barn- och ungdomsbok. I varje kategori nomineras sex stycken böcker, utgivna under det senaste året.

De nominerade fackböckerna för tre år sedan

De Augustprisnominerade fackböckerna brukar vara både välskrivna och intressanta. Trots att det är facklitteratur och ofta om komplicerade ämnen är texten aldrig stel och högtravande, utan lättillgänglig. Böckerna tar många gånger upp existentiella frågor, och man blir berörd. Böckerna bör fylla ett tomrum, det vill säga bidra med något nytt. Böckerna skall också vara sakligt/vetenskapligt övertygande.

De senaste tre åren har Tara Moshizi och Daniel Sjölin varit samtalsledare, och de har varit lysande. Kunniga och samtidigt uppsluppna och humoristiska. I år är det Yukiko Duke som skall intervjua de nominerade författarna. Jag hoppas att det inte blir för lågmält och allvarligt.

Nyfiken och förväntansfull när de Augustprisnominerade skulle avslöjas för två år sedan

Jag kommer inte att vara på plats i kväll, men kommer sitta bänkad framför skärmen istället och följa nomineringseventet på Augustpriset kl 17.45-19.30.

Har ni några favoriter inför kvällen?

Rösta på det bokomslag som lockar dig mest

Tidigare har jag varit övertygad om att jag inte alls påverkas av bokomslag. Jag har varit påläst om böckernas innehåll och valt utifrån det. Men på senare tid har jag spontant lockats av vissa bokomslag.

Bokomslag är förstås ett väldigt starkt marknadsföringsverktyg, det inser jag ju. Hinner man inte läsa på om böckers innehåll, lockas man antagligen som jag själv den senaste tiden till just omslagen.

Vad tycker ni om de här två omslagen till samma berättelse? Det nedersta omslaget är till den första inbundna utgåvan av Björnstad. Det översta är till senare upplagor. Båda omslagen är formgivna av Nils Olsson.

Vilket omslag föredrar du? Rösta gärna, och berätta gärna också i kommentarerna vad det är du lockas av hos omslaget du valt.

Smygstarta våren – så perenner redan nu i höst

Under våren och sommaren är det en aktiv tid för den som har utomhusväxter; man vattnar, gödslar, rensar och skördar. Nu väntar en betydligt lugnare tid med höst och vinter. Här hos oss skall vi kratta upp alla lönnlöv som just nu rasar i massor, och jag skall klippa ned jordgubbsplantorna, men så mycket mer än så finns inte att göra i vår trädgård i oktober och november.

Men vet ni vad man kan göra nu på hösten, när tempot inte är lika högt som på våren? Man kan så vissa perenna växter. Det passar mig perfekt!

Jag har aldrig tidigare tänkt på att man kan så perenna växter på hösten. Att man sätter tulpanlökar och andra vårblommande lökar på hösten visste jag, men att man kan så till exempel löjtnantshjärtan den här årstiden, det var nytt för mig. Men tänker man på hur det fungerar i naturen så blir det logiskt. Mogna fröer faller till marken på hösten och ligger sedan i vila under vintern och gror när det blir varmare på våren.

Jag passade på nu i helgen när det var uppehållsväder och skönt att vara utomhus. Det får inte vara för varmt så att fröerna gror och tittar upp redan innan vintern, då kan plantorna ta skada av kylan. Man kan ha som riktmärke att så innan frosten kommer.

Jag blir glad av att tänka på hur det tidigt i vår, när ljuset och värmen återvänder, men marken fortfarande är frusen, redan gror i mina höstsådda krukor! Och sår man i krukor behöver man inte bestämma redan nu i höst var man skall placera växterna, det kan man vänta med tills i vår. En annan fördel med att höstså i krukor är att du inte riskerar att rensa bort de små plantorna när det är dags att rensa rabatterna från gamla växtdelar i vår.

En av mina favoriter bland de perenna växterna är löjtnantshjärta. Jag har planterat sådana som jag köpt från handelsträdgården, men nu skall jag prova att själv driva upp dem från frön – så spännande! Jag beställde även stäppsalvia, brokiris, prärielök och kransveronika. Alla sorterna är sådana som har lång grotid, flera månader, och kan sås under september-november.

Gör så här i oktober – november

1. Fyll krukorna med 2/3 planteringsjord och toppa med ett par cm såjord. Vattna. Lägg på fröerna och lägg såjord på större fröer som är mörkergroende och ett tunt lager perlit på små fröer som är ljusgroende. Ta en annan kruka och tryck till litet försiktigt. Med planteringsjord i botten får plantorna tillgång till näringsrik jord så snart de börjat växa och rötterna når ned till det undre jordlagret. Då får de kraft att växa till sig litet innan omplantering.

2. Om du inte vet om fröerna är mörkergroende eller ljusgroende (om de är ljusgroende står det ofta på fröpåsen) gör du på nästan samma sätt: Fyll krukorna med 2/3 planteringsjord, ett par cm såjord. Vattna. Ett till lager med fröer. Såjord ovanpå. Fler fröer och sedan perlit eller grovkornig sand på toppen. Då är man garderad.

3. Jag förberedde träetiketter där jag skrivit växternas namn innan jag sådde, så var det bara att sätta ned dem i krukorna. Jag vet ju inte hur det är med ert minne, men mitt är inte så bra att jag skulle minnas vilken växt jag sått i vilken kruka :)

4. Jag har läst att krukorna skall stå varmt i minst en vecka, så att fröerna får en möjlighet att dra åt sig fukt ordentligt. Eftersom det är + 8 grader dagtid och + 4 nattetid här hos oss nu, så chansar jag på att det är tillräckligt, så mina krukor ställer jag ut direkt.

5. Man kan gräva ned krukorna i rabatten, där de får ett naturligt skydd mot uttorkande sol och vind och den värsta kylan. Jag valde dock att placera mina krukor i ett av våra uthus på tomten. Dels därför att vi har katter som brukar gräva i rabatterna, och jag vill inte heller att möss skall äta upp fröerna, dels därför att det finns en risk att fröerna ruttnar under vintern och tidig vår om det blir mycket nederbörd. Välj en ljus, skyddad plats, men inte i direkt sol eftersom sådden då riskerar att torkas ut.

6. En köldperiod är bra, men alldeles för kallt kan man skydda fröerna mot. Jag kommer att lägga juteväv eller granris över krukorna under den allra kallaste perioden, så att jorden dessutom behåller fukten.

Fortsätt så här tidigt i vår

7. Eftersom man vattnat igenom jorden ordentligt innan sådd behövs i regel ingen vattning förrän i vår. Då kan det vara bra att känna på jorden och vattna när den känns torr.

8. När sådden kommit upp och 4-6 bladpar visat sig är det dags för omskolning. Jag kommer att sätta en planta per kruka, i planteringsjord. Gödning tillsätter man när plantorna vuxit till sig litet, gärna långtidsverkande som benmjöl. Inte för mycket. Fortsätt att skydda plantorna mot för mycket sol.

9. När plantorna blivit större är det dags för utplantering i rabatt eller stora krukor.

Det här kändes så otroligt tillfredsställande att jag måste beställa fler fröer att höstså!

Recension: Råttkungen, av Pascal Engman

För ett år sedan kom Eldslandet, den första delen i en planerad serie om poliskommissarie Vanessa Frank. Pascal Engman introducerade därmed en ny och intressant karaktär inom spänningslitteraturen. En rättfram och tuff kvinna med stark känsla för rättvisa, men som inte nödvändigtvis alltid följer det som i samhället anses vara rätt. Vanessa Frank har på olika sätt drabbats av livet och tvingas bära på ett väldigt tufft bagage. Det gör henne mänsklig och trovärdig. I Eldslandet fick vi veta att något hänt hennes dotter, Adeline, och att dottern inte överlevde. Ett trauma som Vanessa Frank fortfarande har svårt att hantera. Och inte blev livet bättre av att hon lämnades av sin man för en yngre kvinna, som han nu dessutom skaffat barn med. I Råttkungen får vi veta mer om vad som egentligen hände.

Råttkungen följer samma berättartekniska modell som Eldslandet, med flera parallella spår som efter hand vävs allt tätare ihop. Handlingen växlar kapitelvis mellan de olika personernas perspektiv. Den här gången är temat olika former av förtryck av kvinnor, och kvinnohat så som det kommer till uttryck i en av sina värsta former, i den så kallade incelrörelsen. Incel är en förkortning av involuntarily celibate, eller ofrivilligt celibat, vilket är en person som lever utan partner och som har haft liten eller ingen erfarenhet alls av kärlek och sex. Dessa incels är oftast heterosexuella män, och de samlas på internetforum där de odlar sitt hat mot kvinnor.

Vi lär känna ganska många karaktärer i boken, alla intressanta på sina olika sätt. Den unga kvinnan Emelie Rydén besöker mannen hon trodde var sitt livs kärlek på den anstalt där han sitter fängslad för grov brottslighet. Han är också pappa till deras treåriga dotter, vilket gör det extra svårt att bryta med honom. Men bryta med honom måste hon. Inte långt senare hittas Emelie knivhuggen till döds i sin lägenhet. Parallellt utsätts den unga kvällstidningsreportern Jasmina Kovac för övergrepp av manliga kollegor, och på ännu värre sätt utanför jobbet. Här finns också tolvåriga Celine, som lever ett liv som får ett vanligt Svenssonliv att framstå som rena drömmen. Och det medelålders uteliggarparet som får stor betydelse för handlingen.

Här finns också Oscar Sjölander, centralfigur inom film, vars otrohetshistoria med den unga och vackra Rakel resulterar i ännu ett mord. ”Skulle han välja bort sin familj för henne? Tanken lockade. För att slippa smygandet. Han var ingen dålig man. Han skulle betala Therese ett ordentligt underhåll, låta henne behålla villan. Det skulle inte gå någon nöd på någon. För Oscars del räckte det med att träffa flickorna varannan helg, ta med dem på utflykter och bjuda dem på resor på loven. ” … ”Ju  mer det sjönk in, desto mer fel kändes det. Rakel var hans fristad, det som bröt av vardagslunken. Inte ville han börja om. Skaffa en ny familj.”

I förra boken tvingades Vanessa Frank samarbeta med den tidigare elitsoldaten Nicolas Paredes, och de utvecklade en speciell vänskap. I Råttkungen strålar deras vägar återigen samman när Vanessa Frank i sitt arbete på Riksmord får i uppdrag att hitta och stoppa mördaren eller mördarna av flera kvinnor. Deras förmåga att samarbeta och deras tillit till varandra visar sig få stor betydelse för många människors liv, inklusive sina egna.

I tempodrivna spänningsromaner brukar ofta gestaltningen gå förlorad, men det händer inte här, tvärtom. Jag har läst författarens alla tre kriminalromaner, och han kan verkligen konsten att gestalta personer och hur de utvecklas under händelsernas gång. Jag blir på riktigt berörd och känner med de personer som han skildrar. Relationen mellan Nicolas och den tolvåriga Celine som växer upp under miserabla förhållanden fick hjärtat att snörpas samman. Jag upplever att gestaltningen av karaktärerna har fått ett ännu större djup i den här senaste romanen. Tempot är fortfarande högt, men kanske litet lägre än i Eldslandet. Jag upplever inte heller de parallella spåren lika snåriga som till att börja med i Eldslandet, här känns de naturligt logiska redan från början. Slutet då. Ja, det är väl inte direkt överraskande, men det är å andra sidan ingen nackdel. Jag ser hellre att man får ledtrådar längs vägen och hålls på helspänn genom att själv ana hur allt hänger samman, trots att karaktärerna i boken fortfarande är ovetande. Ett sådant upplägg kan vara det allra mest nervkittlande.

Sammantaget är Råttkungen en välskriven och genomarbetad kriminalroman. Som läsare hålls man hela tiden i spänning och i kombination med de korta och snabblästa kapitlen är det här en odiskutabel bladvändare.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 428
Utgivningsdatum: 2019-09-23
Serie: Vanessa Frank (# 2)
Förlag: Bookmark Förlag
Form: Elina Grandin
ISBN: 9789188859440
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Saknar ni mina boktips?

Som BP brukar skriva: den här bilden har absolut ingenting med texten att göra ;)

Numera ägnar jag mycket tid åt min avhandling, men de senaste två veckorna har jag varit förkyld och skippat träningen, och istället läst skönlitterära böcker när jag väntat på Bella och Jackie som haft sina vanliga danslektioner.

Jag lovar och lovar att recensioner är på gång, men tiden och kraften har inte räckt till. Nu lovar jag igen ;) Håll utkik senare under dagen.