Jag provar en gammal moped!

För några veckor sedan kom min bror förbi på en riktigt retro moped. Jag frågade om jag fick köra, och det fick jag. Precis som när vi var barn och ungdomar, och jag fick köra allt som mina bröder byggde ihop.

Senaste gången jag körde moped var för sjutton år sedan, när jag undervisade på juristlinjen i Uppsala. Det var en Ciao Piaggio, som jag sprang igång varje morgon, och hoppade på i farten och släppte upp kopplingen.

Jag körde två kilometer till bussen, och i Uppsala gick jag sedan tjugo minuter till seminariesalarna som ligger utspridda i mysiga, gamla byggnader. Bra start på dagen för en då trettiosexårig kvinna..! Energiboost som räckte tills jag somnade på bussen hem.

Lyckoboost att köra moped igen! Sakta, men gräset var vått och halt. Att blommor strök med var det värt!

❤️

Kattungar på Instagram dagen efter valet

För första gången har jag fått indirekt kritik på Instagram, för att jag lade upp bilder på våra kattungar, åtta stycken faktiskt, dagen efter valet.

Jag vill bara påpeka det självklara, att ingen vet vad som döljer sig bakom behovet av att fokusera på kattungar. Det kan vara så att någons 78-åriga mamma skall läggas in akut på sjukhus för en stor och svår operation, då läkare skall försöka avlägsna cancer i äggledare, äggstockar, bukvävnaden och tarmarna, genom att skära upp henne från bröstkorgen och ned. Det kan vara så att den oron och sorgen väger tyngre än det mesta just nu, och att Instagram och kattungar är ett sätt att för en stund inte dras ned i mörkret.

Vi har alla våra sätt att hantera sorg och oro. Ibland kan det vara bra att tänka på att man inte vet vad som döljer sig bakom ett leende, eller bakom åtta bilder på kattungar.

Recension: Spring eller dö, av Maria Adolfsson

Detta är den fjärde delen i serien om kriminalinspektör Karen Eiken Hornby, som i första delen återvände till det fiktiva Doggerland efter att ha upplevt en stor personlig tragedi, och som på sitt eget ganska kärva sätt, och alltid genom att själv råka illa ut, klarar upp olika brott som sker inom ögruppen.

Jag har tidigare upplevt samma mysrysiga känsla för miljöskildringarna som för dem i Peter Mays kriminalromaner som utspelar sig på Yttre Hebriderna utanför Skottlands västkust, och miljöbeskrivningarna har tveklöst bidragit till stämningen i böckerna.

Om Doggerland fanns skulle jag vilja resa dit för att själv få höra ljudet från havet och uppleva det blåsiga, karga och klippiga landskapet på nordligaste Noorö och de frodiga våtmarkerna och det rika fågellivet på den sydligaste ön Frisel. Men Doggerland finns tyvärr inte, och i den här tredje delen i serien får jag inte heller samma känsla av att befinna mig på den unika ögruppen. Jag upplever också att fokus nu har förflyttat sig ännu mer mot det privata planet, till karaktärernas liv vid sidan av arbetet inom polisen, och det intresserar mig inte särskilt mycket. Inte heller mordhistorien förmår fånga mitt intresse som tidigare. Vad jag gillar är det långsamma tempot, där jag som läsare har en rimlig chans att följa med i alla turer i mordutredningen; intervjuer av misstänkta, teknisk bevisning och analyser.

Den femte delen i serien kom ut i handeln tidigare i år. Jag vill inte ge upp om den här serien och kommer att läsa även den femte delen. Jag hoppas att det då är en bättre jämvikt mellan mordhistorien och karaktärernas privatliv.

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 375
Utgivningsdatum: 2021-03-26
Serie: Doggerland (# 4)
Förlag: Wahlström & Widstrand
Omslagsformgivning: Miroslav Sokcic