Alla hjärtans dag, och jag gav familjen en spahelg på Hotell Havsbaden i Grisslehamn. Så avkopplande och mysigt. Så här i slutet av ett pandemiår låter det märkligt att vi tog in på spahotell, men vid den tidpunkten levde vi fortfarande i ovisshet om vad som komma skulle.

Vi hade hört om det nya viruset, men ännu kände vi inte till någon inhemsk smittspridning i Sverige, och myndigheterna såg inga anledningar till restriktioner. Det första dödsfallet i vårt land skedde den 11 mars, och samma dag konstaterade WHO att virusutbrottet är en pandemi.

Jackie drabbades av tre veckors feber som pendlade mellan 38-41 grader. Så oroligt och så jobbigt. Många och trassliga turer innan vi fick komma till ambulansintaget på Norrtälje sjukhus där de kollade hennes syresättning m.m. Personalen var helt fokuserad på coronaviruset. Dagen därpå lyckades jag övertala en läkare att ta emot oss på Hälsocentralens parkering, där det togs prover och de kunde konstatera att Jackie hade körtelfeber. Långdraget och smärtsamt, men betydligt lugnare att veta vad det var, och att veta att Jackie måste avstå idrott under en period eftersom mjälten och andra organ kunde vara påverkade. Undrar hur många som blivit alltför sent behandlade på grund av att så mycket överskuggats av coronaviruset?

Jag läste alldeles för få böcker under året, bara 35 stycken. Jag hade velat läsa många, många fler. Men jag har en plan för hur jag skall hinna läsa mer under nästa år, och det skriver jag om i det här inlägget.

För mig blev det ingen större skillnad arbetsmässigt när det ställdes krav (uttrycktes som önskemål, men ni fattar) på att alla som kunde skulle arbeta hemifrån. Förutom en väsentlig skillnad, att jag inte kunde disputera. Eller snarare valde att avvakta tills pandemin är under kontroll. Däremot fick jag oftast lunchsällskap eftersom Patrik också började arbeta hemifrån någon gång i mars.

Johannesbergs golfrestaurang och senare Johannesbergs slott blev frekventerade och våra stamlokus (nej, lokus blir inte loki i plural). Ibland träffade vi andra golfare till lunch, ibland grannar, släktingar och vänner. Perfekt att under sommaren kunna sitta på golfrestaurangens altan och senare i slottets stora utrymmen. Ibland blev det arbetslunch då jag åt lunch ensam. I dessa tider måste vi alla göra vad vi kan för att hålla företagandet vid liv, och det var ju ingen nackdel att det var väldigt god mat och fantastisk utsikt.

2020 är året då Bella och Mary-Linn började vara ute till midnatt, då Mary-Linn blivit med A-traktor. Det var också året då Jackie och Bella blev med pojkvänner. Omtumlande för mig som mamma, men när jag vant mig vid tanken och vid att döttrarna växer upp och blir självständiga, känns det bara bra. Jag har alltid sagt att den viktigaste uppgiften man har som mamma, är att uppfostra sina barn till att bli självständiga individer som lärt sig hyfs och respekt och att känna omtanke om andra. Det känns bra att vi har nått dit.

Pandemin vällde in och risknivån avspeglades hos frisören. I början av året var det nästan tomt när jag var där. Under sensommaren var det nästan som innan pandemin; fullt. Senaste gången jag var där var det nästan helt tomt igen, och jag hade jag munskydd och frisören visir.

På midsommarafton var det såklart inga arrangerade midsommarfester med midsommarstång och allt annat som vanligtvis hör till. Vi valde att åka upp till Öregrund där vi åt den godaste mjukglass jag någonsin ätit med saltlakritsströssel, och sedan trerätterslunch. På vägen hem stannade vi vid en sjö och tog det lugnt i solen.

Mia och jag åkte hem till Anni för mysig lunch och fika i Annis sagolika trädgård. Vi satt coronasäkert utomhus och hade med oss egen lunch. Anni bjöd på en gudomligt god chokladkaka med vinbär och jag hade köpt med mig bakverk med dels chokladfyllning, dels fyllning med smak av lime. Om jag minns rätt nu, det var ett tag sedan. Vi hade i alla fall otroligt trevligt och pratade som vanligt om såväl stort som smått.

Grannen högg ned hundraåriga stora tallar på vår mark, och är polisanmäld. Han satte samma dag igång med att elda, vilket slutade med att någon ringde efter brandkåren. Stultus…

Böcker släpades hem och lästes, och många är kvar att läsa. Jag fick ett rum på universitetet, men på grund av pandemin har jag fortsatt att arbeta hemifrån.

Innan virusutbrottet hade jag möten och seminarier på universitetet, men sedan blev det zoom-möten. Både med mina handledare, vid seminarier och disputationer och även vid utvecklingssamtal för Bella och föräldramöten. Jag träffade även min bokbloggarvän, Johanna,via zoom – så kul! Bästa sättet att få nya vänner måste vara via sina intressen.

Fördelar med videomöten har varit att inte riskera att träffa smittade personer, att inte behöva lägga tid på resor, men framförallt att kunna ses och prata trots långa avstånd. Det blir inte heller lika ostrukturerade arbetsmöten, och bättre fokus på ämnet än om man ses runt ett bord, och vissa tappar tråden och halkar in på andra områden.

Nackdelarna har varit att samtal bryts eller att videolänken hänger sig. Särskilt tråkigt under disputationer och seminarier, då viktig information tappats och det inte går att be personerna upprepa det som sades, eftersom det antagligen bara varit hos mig det bröts just då. Tråkigt också att förlora det personliga mötet, som ofta ger så otroligt mycket, särskilt om det är den första kontakten man har.

Leiftras problem pendlade fram och tillbaka, och vi försökte och försökte så många år, tills allt blev mycket sämre och det gick åt pipsvängen. Jag var med henne in i det sista, och jag såg att hon inte förstod vad som skulle hända när mannen satte bultpistolen mot hennes panna och hon föll ihop framför mig. Hon var så nyfiken och glad när vi tog vår sista promenad, hon litade helt på mig. En stor del av tiden innan och efter hennes död levde jag som om jag var paralyserad, jag gjorde saker och sade saker, men jag var inte helt närvarande. Jag kommer aldrig att komma över att hon var så sjuk så att hon inte kunde leva vidare, hon var allt jag önskade av en hästkompis. Hon blev utdömd av tre fristående anledningar av veterinär, så jag vet att det inte fanns något mer att göra, men jag kommer alltid få leva med att det var jag som fattade beslutet om att avsluta hennes liv. Hur kan den fina hästen, som till och med föddes med en femuddig stjärna på mulen, inte finnas mer.

Efter all tid jag tillbringat på sjukhus på grund av bilolyckan i tonåren, vet jag att livet är skört, jag har sett så många sjuka och skadade människor som kämpat. Men det är först i år som vetskapen verkligen gått in i mitt medvetande, hur snabbt någon kan ryckas bort. Släktingar och vänner har drabbats av cancer och coronaviruset. Pappa fick en hjärtinfarkt i slutet av förra året, och under försommaren fick han en stroke. Han är helt återställd tack och lov. Man måste tvinga sig att behålla hopp och framtidstro, trots att man är rädd att något skall hända dem man tycker om, men det blir svårare med åren.

Man måste helt enkelt glädja sig åt allt man kan. Jag blev till exempel glad när jag såg att det fanns en så kallad blurb skriven av mig i en av årets nyutkomna böcker. Kul att det jag skriver har någon slags betydelse, om än liten :)

Vi har firat Jackies och Bellas födelsedagar, dels utomhus, dels i stora utrymmen där vi kunnat hålla distans till varandra. Det blev inte som vanligt, med hela släkten samlad och hemlagad mat och fika, men så bra det kunde bli just i år.

Här gratulerade vi min svärmor på mors dag. Gunilla och Uffe har rätt inställning till livet, det ser ni på Gunillas tröja :) Det är alltid så mysigt att ses, måtte vi snart kunna göra det igen.

Våra grannar startade en After Work-grupp på slottet nära oss. Vi träffade några gånger och hade inga problem med coronasäkert avstånd, eftersom vi hade slottet nästan helt för oss själva. Här var jag på väg, och Bella förberedde sig för att åka ut med Mary-Linn.

Det var amerikanskt val under hösten, vilket blev en onödigt långdragen historia, men till slut blev det klart att det blev presidentbyte och landet kommer att få en till synes väldigt duglig kvinna på vicepresidentposten! Hurra!

Styrketräningen kom av sig när alla avråddes från att träna på gym. Och smärtan i min höft kom tillbaka som ett brev på posten. Jag frågar mig varje dag om det ändå inte är ok att jag åker till gymmet, och med tanke på att jag brukar träna när jag är i princip helt ensam där, är jag nog snart tillbaka.

Ett storkpar landade vid mina föräldrar och jag lyckades få med en av dem på bild. Syrenerna knoppades och det såg ut som det skulle bli en överdådig blomning i år, men så invaderades syrenerna av stora svärmar av insekter och alla blomanlagen dog. Det symboliserar väl det här året ganska bra? Eller är jag onödigt negativ nu? Det var ju roligt att få se en stork i alla fall. Och en hel del annat var faktiskt riktigt bra.

Det har varit väldigt vackert i år. Också. Det är nästan alltid vackert om man ser sig omkring. Det här är några av alla solnedgångar och dramatiska himlar som jag fotat i år. Och hässjor, hur ofta ser man sådana? Just i de ögonblicken, när man står där och förundras över hur världen kan vara så vacker, trots att den också är så hemsk, då glömmer i alla fall jag det dåliga och allt är förlåtet.

Vi besökte Nationalmuseum i somras, innan de tvingades stänga igen. Och i januari såg vi en dansföreställning på Dansens hus i Stockholm. Vi var på RAW Comedy Club, i Norrtälje för att prova deras Rolling Balls-sushi (tips: den bästa sushin finns i Rimbo, jag lovar, vi äter sushi överallt dit vi kommer, och ingen slår lilla Rimbos), i Sigtuna på trerättersmiddag och minigolf, på trädgårdsträff hos våra grannar och hos våra fina vänner i Tullinge där vi alltid har så uppriktiga och värdefulla diskussioner, skrattar så mycket och får så enormt god mat.

Mona och jag träffades vid Angarnssjöängens naturreservat och promenerade, pratade och fikade på ett berg. Jättetrevligt! Och Monas lånehund var också så mysig, ni ser ju hur fin han är när han ligger och vilar på mitt ben ♥

Jag hämtade matkassar till oss och mina föräldrar under hela året, läste väldigt mycket, men inte så många skönlitterära böcker, åt semlor, skördade enorma mängder jordgubbar och tomater, plöjde hela serien La casa de Papel och sjunger numera ofta på låten Bella Ciao ur filmen, jag red hos Isa/Skyttorps Islandshästar och jag kunde umgås litet mer med döttrarna som båda två tvingades till distansundervisning i slutet av höstterminen.

I år har jag kommit till insikt om att…

… det alltid varit väldigt viktigt för mig att hålla ihop alla. Det gäller min familj, släkten och vännerna. Det gällde redan i skolan, då jag ofta tog på mig rollen som samordnare, trots att jag egentligen hellre arbetade ensam för att bli klar snabbare och slippa vänta på eftersläntrare. Även de mest motsträviga har jag velat inkludera, och jag har lagt ned mycket tid och energi på att försöka förstå och att reda ut missförstånd mellan olika personer, och försöka övertyga om hur viktigt det är att hålla ihop och att alltid ställa upp för varandra.

Ni vet hur mycket jag älskar att samla alla, att försöka få alla att trivas och hur mycket tid jag lägger ned på att arrangera stora födelsedagsfiranden, julaftnar m.m. I år lärde covid-19 mig att släppa taget, och att det också blir bra. Vill man inte själv anstränga sig för att vara med på tåget, åker tåget vidare utan dem. Och så mycket lättare det rullar när man inte behöver dra ett gäng tågvagnar som egentligen inte vill åka med, eller åt ett annat håll. I år blev året då jag bestämde mig för att sluta ta ansvar för sammanhållningen.

Jag vill jag tacka alla er snälla läsare som fortsätter att titta in hos mig! ♥ ♥ ♥

Ni är ungefär 600 unika besökare varje dag, det är smått ofattbart för mig. Det är så roligt att få dela med mig av sådant som jag tycker är viktigt, vackert, läskigt, jobbigt. Tack för att ni peppar, ifrågasätter, ger mig tips och råd! Och tack för att ni orkar ta er igenom mina ofta ganska långa inlägg och recensioner.

Jag är en person som kommer till nya insikter och lär mig mer om mig själv och om andra genom att kommunicera. Det kan jag göra här i min blogg, genom att jag funderar när jag skriver och genom era kommentarer. Här kan jag älta hur mycket jag vill. Jag har också fått många nya vänner genom bloggen, både vänner som jag träffar och sådana som jag har kontakt med digitalt. Ni är så mycket värda för mig!

Hoppas att ni haft ett bra år, och att 2021 blir mycket bättre!

♥