Bullet journal: To do-list och fitness tracker för vecka 32

Så här såg planeringen ut förra veckan. Vill ni veta hur bra det gick? Inte så bra. Jag hade fortfarande ont i ryggen, så jag vågade mig inte på att köra ut torv ur hästboxarna eftersom det är så tungt. Dessutom skadade jag ett finger som inte läkte, så nu äter jag antibiotika för en inflammerad fingertopp. Känns nästan pinsamt att en liten fingertopp kan ställa till med så mycket, men så är det. Och så mycket man inte kan göra när just pekfingret är bandagerat.

Veckan blev ändå väldigt bra. Jag läste böcker, skjutsade Jackie till optikern i Norrtälje, skjutsade båda tjejerna till danslektion i Stockholm, åkte tillbaka till Norrtälje dagen efter för att hämta ut linser till Jackie, träffade vänner och såg Rospiggarna möta Dackarna i Hallstavik, fick leverans av hö (!!), besökte svärmor med sambo i Västerås och var på namngivningskalas i Värmland.

Ni förstår säkert hur bra det har gått att träna med ett inflammerat finger. Det visar min fitness tracker. Fingret är fortfarande lila och svullet som ett körsbär, men jag skall försöka ta itu med olika saker i dag. Kanske blir det en tur till gymmet också, det kan gå om jag spretar med pekfingret så att det inte kommer åt redskapen.

Jag har använt
Nuuna Bullet Journal
Stämpel Dandelion från Serendipity
Stämpel Bees
Stämpel Julia Nutting Doll från Prima Marketing
Stämpeldyna Versafine vintage sepia
Färgpennor från Tombow
Sakura Pigma Micron Fineliner, brun

Ps. Ge mig gärna tips på svenska namn för to do-list och fitness tracker. Att göra-lista kan fungera, men känns litet klumpigt. För fitness tracker kommer jag inte på en enda bra översättning just nu.

Böcker som var för långa, och en tegelsten som var för kort

Varje tisdag kommer Johannas deckarhörna med en ny topp fem på ett visst tema. Den här veckan är temat: Böcker som var för långa.

Att jag tycker att de här böckerna var för långa är inte samma sak som att de inte var bra. Två av dem fick högsta betyg av mig, och det var också dem som jag först tänkte på som alldeles för långa.

Fredrik Backman skriver som en gud, men båda romanerna om Björnstad har varit ungefär 70 sidor för långa. Det tar för lång tid innan berättelsen kommer igång. Jan Guillous roman var otroligt intressant och välskriven, men den borde ha redigerats hårdare. Ibland kunde jag nästan se Guillou framför mig i en fåtölj, berättandes anekdoter från 60-talet. Anekdoter som var festliga att läsa om, men som inte förde handlingen framåt. Men som sagt, båda böckerna fick högsta betyg av mig eftersom allt annat uppvägde.

Här är en roman, eller egentligen en trilogi, på nästan 900 sidor som är fantastiskt bra. Trots att den är så tjock ville jag inte att den skulle ta slut, och trots att jag läste den för många år sedan minns jag den fortfarande väldigt starkt. Den är en av de allra bästa böcker jag läst. En bok som är väldigt lång och ändå inte för lång.

 

Den här sommaren fick jag så jag teg

Jag älskar vardag! En bra sak med vardag är att den bokrelaterade Helgfrågan är tillbaka hos Mias bokhörna, och den här veckan undrar Mia hur läsningen har gått i sommar och hur sommaren har varit.

Sommaren har varit väldigt bra om man ser till att jag haft tid att umgås med familj och vänner, resa, träna och rida. Jag har dessutom badat i havet utan att frysa, och det händer inte ofta.

Sämre har det varit om man tänker på hur mycket jag oroat mig på grund av torkan och värmen. Dels har jag förstås oroat mig för dem som lever där bränderna härjat, för skogsägarna och för bönderna som inte får in tillräckligt med hö till sina djur och måste skicka dem till slakt eftersom det vore ännu värre om de tvingades svälta ihjäl. Jag har sett annonser där bönder skänker bort grisar och får, hellre än att tvingas skicka djuren till slakt. Dessutom är det kö till slakterierna ända fram till mars, och blir det inte en andra skörd av hö kommer maten inte att räcka tills dess för många djur. Jag undrar hur man gör då, när det inte går att få tag i foder till djuren.

Många hästägare har i panik beställt och betalat okontrollerat hö från Polen och Estland, och nu fått hem leveranser som är alldeles vita av mögel och som hästarna förstås inte kan utfodras med. När höet inte räcker kommer många äldre hästar som gått som sällskapshästar att tvingas bli bortprioriterade. Det är så hemskt.

De här böckerna kom häromdagen, och dem ser jag väldigt mycket fram emot att läsa

För att återkoppla till inläggets rubrik, brukar jag inte tycka att svenska somrar är så vidare bra. En-två veckor brukar vara varma och sköna, men resten för molniga och för svala för min smak. Men där fick jag så jag tiger i fortsättningen. Tre månader med tropisk väder nästan hela tiden har varit för mycket även för mig personligen. Jag har inte haft energi till allt det jag brukar göra, som att läsa. Det känns som huvudet har varit fullt av bomull och kroppen seg.

Men som sagt, nu är det vardag igen, och dessutom väntas svalare väder – tack för det. Nu börjar snart de vanliga skjutsningarna till piano- och danslektioner, och då kommer jag att få mycket lästid igen. Det ser jag fram emot.

Orkidébarnet, av Charlotta Lagerberg-Thunes

Orkidébarnet är den första delen av fyra om Lovisa, eller Lo som hon kallas. I den här delen handlar det om hennes uppväxt i en medelklassfamilj där föräldrarna har höga krav på att upprätthålla en fin yttre fasad och på att barnen skall prestera och leva upp till deras förväntningar. Familjen åker på sol- och skidsemestrar och bor på fina hotell, de äter både oxfilé och gratinerad hummer, de har dyra märkeskläder och fint inredda rum. På fredagskvällarna har de mys framför teven med färska räkor och delikatessostar. Det som inte syns utåt är att familjen egentligen är gravt dysfunktionell.

Redan på bokens omslag framgår att Lo anses högkänslig. Det är möjligt att man kan kalla en person som agerar som Lo för högkänslig, eftersom hon tar åt sig av det hon ser och utsätts för, och redan som barn drabbas av magkatarr på grund av stress och oro. Personligen tycker jag att Los reaktioner på sina föräldrars agerande är helt normala. På olika sätt exkluderar de henne från resten av familjen, inte minst genom att ständigt kritisera henne och se till sitt eget bästa framför sin dotters. De sätter sig själva i främsta rummet och väntar sig ständig bekräftelse och efterlydnad. Ingen av föräldrarna verkar har förmåga att känna empati för någon annan än dem själva, de spelar ut barnen mot varandra och favoriserar öppet Los syster, som anpassar sig efter föräldrarna och agerar som en förlängning av dem. Det föräldrarna gör skulle jag kalla för psykisk misshandel, så inte konstigt alls att Lo mår dåligt.

Författaren kallar Lo för ett orkidébarn, men man skulle också kunna kalla henne ett maskrosbarn. Maskrosbarn är barn som har det svårt hemma, men som klarar sig ändå, ungefär som en maskros som lyckas växa upp genom asfalt. Precis som det ofta brukar vara för maskrosbarn har Lo andra vuxna utanför familjen som engagerar sig i henne och ger henne den uppskattning hon inte får hemma.

Boken om Lo är skriven på ett sätt som jag upplever som en blandning av skönlitterär roman och en informationstext om dysfunktionella familjer. Här är exempel från sidan 115:

”Pappan ringer och kallar Lo onormal. Mamman fortsätter att sätta etiketter på den vilsna flickan. Alla hårda ord sårar och befäster nya själsliga blåmärken, som också gör det möjligt att kalla Lo både hyperkänslig och ängslig i bara sitt väsen eller natur. Hon kallar henne flummig, slarvig, otroligt bohemisk, revolutionär och lat. Mamman beklagar sig att hon inte har blivit som sin syster Mia eller hennes väninna Stina, som modern anser vara både söt, ordentlig och sällsynt rar.”

”Hon kallar henne också onormal och önskar att sin dotter vore mer lik Stina. Hon säger att Lo inte tål kritik, att hon lika väl kan flytta hemifrån eftersom hon klarar sig bättre utan henne. Att Lo bara lägger pengar på sådant som är roligt och att hon tar dagen som den kommer och inte är som de andra i familjen. Det finns alltid ett innanför och ett utanför.”

Jag är inte helt förtjust i berättarstilen, men det känns personligt och äkta. Berättelsen om Lo berör och jag läser ut boken i ett enda svep. De följande tre böckerna om Lo handlar om utanförskap och föräldraskap, om att hitta sanningen i ett berg av lögner, om avsked och om att bilda en egen, ny familj. Jag hoppas att det går bra för Lo.

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 181
Utgivningsdatum: 2018-05-25
Serie: Serien om Lo (del 1)
Förlag: Lottas text och skrift
Formgivning: Annika Zeybrandt
ISBN: 9789198107319
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

Nya böcker i brevlådan – en spännande mix!

Under sommaren har det inte ramlat in så många nya böcker, men i går kom en efterlängtad trave!

Jag gillar Olga Rönnbergs träningsfilosofi, och nu har hennes senaste bok kommit, om Mat, träning och hormoner när kroppen förändras. En tränings- och kostbok för kvinnor över 30, så perfekt! Jag har skummat igenom den från början till slut och det ser lovande ut. Recension kommer med utvärdering av både träningsprogram och kost.

Övriga är böcker som stått högt på listan över böcker jag vill läsa i höst. Jag kommer att skriva om dem allihop här i bloggen så snart jag hunnit läsa. Och jag vill läsa, tro mig. Mitt behov av att grotta ned mig helt i böcker och bara läsa är just nu väldigt stort. Jag har nog aldrig varit så trött som den här sommaren, och jag som skulle hinna läsa så mycket har inte läst en bråkdel av vad jag tänkt mig. Nu hoppas jag på svalare väder så att energin kommer tillbaka.

Hur har det gått för er i sommar? Har ni hunnit med att läsa det ni ville?

 

Mina topp-fem-favoriter inför Årets Bok 2018

Äntligen är Johanna från deckarhörnan tillbaka med veckans topplista efter sommaruppehållet! Temat är Årets bok och Johanna vill att vi fokuserar på topp fem bland de titlar vi läst alternativt topp fem vi vill läsa.

Det här är de böcker jag har hemma som är nominerade till Årets Bok 2018. Jag har läst Kvinnan i fönstret, Annabelle, Stanna hos mig och Nej och åter nej. Alla har varit riktigt bra.

Det här är samtliga böcker som är nominerade. Till min fem-i-topp väljer jag tre böcker av dem jag läst och två av dem jag vill läsa, då blir listan så här:

1. Stanna hos mig
2. Nej och åter nej
3. Annabelle

4. Den svavelgula himlen, som jag hoppas är så bra som många säger
5. Koka björn, eftersom jag älskade författarens underfundiga humor när jag lyssnade på honom på Sigtuna litteraturfestival tidigare i år, och hoppas att humorn lyser igenom i boken

År 2016 vann Martina Haag med  sin otrohets- och skilsmässoroman, Det är något som inte stämmer. År 2017 vann Alex Schulman med sin bok Glöm mig.

Om man skall se några likheter mellan de två första årens vinnare, är det att båda böckerna ligger på gränsen till att vara självbiografiska och är dessutom känslosamma och enormt berörande. Båda handlar om dysfunktionella relationer, på två olika sätt. Om årets vinnare blir en bok i samma genre, betyder det att Malou von Sivers roman Mitt hjärtas oro tar hem folkets pris 2018.

Har ni någon favorit till Årets bok 2018?

 

Med hälsning från Båstad, av Jenny Fagerlund

Jag ville läsa något lättsamt, som jag orkade ta mig igenom trots att sommarvärmen fick hjärnan att kännas som fylld av bomull. Den här boken passade perfekt. Den är en klassisk feelgoodroman som är skriven på ett lättsamt sätt som gör att man inte sjunker särskilt djupt ned i de svårigheter som drabbar de inblandade, man vet att det kommer att ordna sig. Den innehåller trassliga relationer, en kärlekshistoria och förvecklingar. Allt inom ramen för ett somrigt Båstad där tennisveckorna pågår för fullt.

Boken handlar om Linda som efter elva år på samma redaktion fått erbjudande om en tjänst på ett av Europas största livsstilsmagasin i London. De flesta i hennes omgivning tycker att det är en fantastisk möjlighet och ett steg uppåt i karriären. Hennes sambo, mamma och svärmor visar på olika sätt, både uttryckligen och litet mer subtilt, att det är på tiden. Men dagarna innan hon skall resa dras jobberbjudandet tillbaka. Både hon och sambon ser det som en spricka i den fina fasad de upprätthåller med välavlönade arbeten, en elegant lägenhet på Östermalm i Stockholm, de passande vännerna och lyxiga resor. Tillsammans kommer de fram till att hålla misslyckandet hemligt tills de kommit på en lösning.

Av en slump får Linda idén att resa till sin moster Bodil i Båstad och hålla sig gömd där tills vidare. Och det är då det trasslar till sig ordentligt. När Linda dyker upp på Bodils trappa blir det uppstarten på en rad förvecklingar, förändringar och avslöjanden. Familjen bröt helt kontakten med Bodil för tjugofem år sedan, utan att Linda fått veta orsaken. Successivt avslöjas mer och mer av vad som hände för länge sedan, samtidigt som Linda börjar fundera över relationerna till sin sambo och sin mamma, och vad som egentligen är viktigt i livet.

Det är så här man skulle önska att verkligheten kan se ut. Att man kan förändras så som Linda gör. Från att bli alldeles förskräckt över att behöva åka med en smutsig bil och att lägga ut påhittade inlägg på Instagram om hur lyckat liv hon lever i London, trots att hon skäms över sig själv och gömmer sig i Båstad, till att se bortom ytan och den glassiga fasaden och uppskatta det mer jordnära och äkta.

För mig var det stor igenkänning i de delar av boken som handlar om Lindas relation med sin mamma. Saknaden av att kunna sitta och småprata om allt möjligt utan att det är på bara den enas villkor, och utan att behöva undvika vissa ämnen för att inte riskera osämja och relationen. Eller att aldrig räcka till. Att aldrig få ett uppriktigt och stolt grattis, bra gjort. Besvikelsen över en pappa som försöker minimera skadorna efter de återkommande konflikterna mellan mamma och dotter, ständigt överslätande i tron att det är det enda alternativet.

I Jenny Fagerlunds roman löser sig allt precis så som man själv skulle önska sig, men som väl sällan händer i verkligheten. Förvecklingar och missförstånd reds ut, relationer förändras till det bättre och framtiden ser betydligt ljusare ut än den gjorde från början. Tack och lov för en roman som visar att möjligheten faktiskt finns till ett lyckligt slut!

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 301
Utgivningsdatum: 2018-06-22
Förlag: Norstedts
Formgivning: Emma Graves
ISBN: 9789113083155
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

Boken kom så fint förpackad med godis i form av tennisbollar, älskar genomtänkta bokpaket!

 

Min första Bullet Journal

Jag har alltid organiserat tankarna och städat upp i hjärnan med hjälp av listor. Jag skriver listor om allting. Att-göra-listor, statistik över träning och ridpass, packlistor, boklistor med recensionsdatum, födelsedagslistor, presentlistor, julklappslistor, menyer, listor över vad jag vill odla och listor över idéer jag får, och så inköpslistor förstås.

Alldeles nyss upptäckte jag en relativt ny trend, nämligen att skriva Bullet Journal. De flesta verkar använda den som en kombinerad almanacka/anteckningsbok. Jag gillar min vanliga almanacka, men jag skulle behöva en samlingsplats för alla mina listor.

Jag provade två olika block. En Nuuna med vita, prickade sidor, och en Dingbats med litet gulnade, prickade sidor.

Så här ser mitt första försök ut – en översikt över augusti med de viktigaste datumen att komma ihåg. Blocket på bilden här ovanför är en Nuuna. Jag skall prova att rita helt och hållet på frihand så småningom, men den här gången använde jag en stämpel som jag har kvar sedan scrapbookingtiden och färglade motivet. Månadskalendern designade jag med litet hjälp i Excel och skrev ut.

Nu skall jag fortsätta med en träningsdagbok så att jag kan peppa mig att ta mig till gymmet, och se om jag blir starkare.

Allt material som behövs är egentligen bara ett block och en penna, men det blir roligare och enklare med en speciell bullet journal som har prickade sidor och särskilda pennor som inte blöder igenom papperet.

Jag har använt
Nuuna Bullet Journal
Stämpel Zinnia från Serendipity
Stämpeldyna Versafine vintage sepia
Färgpennor från Tombow
Sakura Pigma Micron Fineliner, brun

Pärlan som sprängde sitt skal, av Nadia Hashimi

När jag då och då har turen att få läsa en sådan här bok tänker jag att jag skall vara mer restriktiv och noggrann med vilka böcker jag läser framöver, och bara försöka läsa böcker som just den här. Böcker som inte bara är välskrivna och underhållande utan också leder in läsarna på okända vägar som blir ögonöppnare och ger nya kunskaper.

Pärlan som sprängde sitt skal är två parallella berättelser om två kvinnors liv i Afghanistan, nu och för ungefär etthundra år sedan. Trots att jag lyssnar på och läser nyheter om situationen i Afghanistan, och trots att Sverige tar emot många flyktingar från Afghanistan, är jag förvånansvärt okunnig om hur Afghanska kvinnor har det. Den här romanen gjorde mig förfärad, ledsen och frustrerad över att ojämlikheten mellan kvinnor och män fortfarande är så stor i bland annat Afghanistan. Samtidigt är det en otroligt fängslande relationsroman som faktiskt ganska oväntat visade sig vara en bok jag sträckläste. Det hade jag inte trott med tanke på ämnet.

Redan efter första kapitlet är jag fast i berättelserna om dels Rahima, dels Shekiba, som är Rahimas mormors farmors mor som levde i början av 1900-talet. Berättelserna om de båda flickornas levnadsöden har mycket gemensamt och visar hur sakta förändringar sker i ett land som Afghanistan, där kvinnor av många betraktas som mindre värda än män. Båda flickorna tvingas under en period klippa av sig håret, klä sig och uppträda som pojkar, bli en bacha posh. Rahima för att kunna uträtta ärenden åt sin mor och sina systrar när fadern är ute i strider och plundringståg, eftersom kvinnor inte får vistas offentligt utan manligt sällskap, Shekiba när hennes farbror skänker henne som gåva till kungen och han använder henne som vakt i sitt harem. Båda flickorna blir bortgifta till män de inte själva valt i syfte att föda männen många barn, till män som har rätt att misshandla dem om de har lust. Båda flickorna har en stark längtan efter att själva få bestämma över sina liv, vilket gör det svårt för dem att helt anpassa sig och inlemma sig i de gamla traditionerna och värderingarna.

Det här avsnittet tycker jag är ett bra exempel på bokens ton och innehåll (s. 339):

”Jag hade varit så självsäker när jag var en bacha posh. Jag var inte rädd för någonting när jag var ute tillsammans med pojkarna. Om de hade utmanat mig och sagt åt mig att brotta ned en vuxen man hade jag gjort det. Jag trodde att jag klarade allt. Och nu darrade jag inför min man, inför min svärmor. Jag hade förändrats. Jag hade förlorat självförtroendet. Klänningen jag hade på mig kändes som en maskeradkostym, någonting som dolde den självsäkre, egensinne pojke jag kunde ha varit. Jag kände mig löjlig, som en som låtsades vara någonting han inte var. Jag föraktade mig själv.”

Efter att ha läst boken kände jag ett enormt behov av att ta reda på mer om det jag just läst, hur mycket sanning det egentligen ligger bakom de två berättelserna. Författaren är själv afghansk-amerikanska och känner väldigt väl till värderingar från Afghanistan och när jag sökte efter fakta visade sig romanen spegla verkligheten i Afghanistan. Jag fann exempelvis att läskunnigheten för kvinnor i Afghanistan hör till en av de lägsta i världen – omkring 18 procent. Flickor på landsbygden fortsätter dessutom sällan sin skolgång efter lågstadiet om det inte finns kvinnliga lärare. Flickor blir fortfarande bortgifta även när de är så unga som tretton, som en av huvudpersonerna i boken.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 475
Utgivningsdatum: 2018-05-02
Förlag: Louise Bäckelin Förlag
Originaltitel: The Pearl that broke its shells
Översättare: Boel Unnerstad
Formgivning: Lars Sundh
ISBN: 9789188447739
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

Resultatet av årets odlingar i pallkragar

I år var året då jag äntligen sådde grönsaker och annat i pallkragar. Tomaterna blev många och goda. De verkar trivas skyddade mot väggen, trots den höga värmen i år och trots att jag bara vattnar dem en gång per dag.

De här orangefärgade tomaterna är väldigt söta och går hem hos Jackie och Bella. Mina favoriter är de röda som smakar väldigt mycket. Det hade ju varit bra om jag kom ihåg vad sorterna heter eftersom de verkar trivas hos oss, men det gör jag inte.

Förra året planterade jag jordgubbsplantor och i början av sommaren var de fulla med blommor som sedan blev jordgubbar. Men titta hur det gick. Trots att jag vattnade dem torkade de flesta ihop helt och hållet. Så trist, men inget att gräma sig över, den här sommaren har skapat större problem än hobbyodlade jordgubbar. Vi får hoppas på en bättre skörd nästa sommar istället.

För skojs skull sådde jag låga solrosor i en av pallkragarna. De har börjat slå ut nu och är alldeles lagom höga så att de inte bryts av, och lagom att ta in och sätta i vas om man vill. Det skall jag göra.

Rädisor och mangold fungerade också bra i pallkragarna, men den vanliga salladen blev helt full med hål, liksom bladen på rädisorna. Jag har försökt komma underfund med vad det kan vara som ätit hål på bladen, och det som verkar mest sannolikt är jordloppor. Till nästa sådd skall jag så grönsaker som inte lika lätt blir angripna av skadedjur.

Njut av värmen ni som kan, enligt vad jag förstått blir det svalare i helgen, runt 22-25 grader. Jag blir piggare bara av att tänka på det, så i kväll kanske jag har energi till att skriva recensionen jag utlovat av en väldigt bra bok.