Spännande boknyheter i mars och april

Jag har bara två av böckerna hemma än så länge, men förhoppningarna på dem är stora.

Nu är det dags att skriva fakturor för min lektörsläsning och sedan arbeta vidare med avhandlingen. Jag har sådant flyt just nu, så det gäller att smida medan järnet är varmt.

Hoppas ni har en fin fredag!

Torsdag till torsdag med vårtecken och vårsysslor

Ni som bor så långt ned i landet som vi har säkert också sett olika vårtecken, som vintergäck som växer på vår tomt. I dag kom ett litet snöväder och drog förbi, och vintern kan man inte räkna helt bort förrän i maj, men vårtecken är ändå vårtecken!

Helgen var väldigt inriktad på vårstädning av olika slag. Jag borstade bort det mesta av Shellys underull och klippte hennes klor.

Jag flyttade runt robotdammsugaren mellan olika rum och lät den jobba under tiden jag sorterade tvätt, tvättade och hängde tvätt.

Väderappen visade att det skulle bli + 10 grader i helgen, men kallare under veckan, så jag passade på att släpa fram vattenslangen och bilvårdsprylarna från magasinet och tvättade bilen.

Mia och jag träffades på slottet och åt lunch och pratade, bland annat om böcker. Som vanligt numera helt öde på slottet. Jag är överraskad att slottet fortsätter att ha öppet, och att de serverar så fantastiskt god mat trots att det måste gå med förlust att hålla öppet för så få gäster.

Jag lånade ut de här tre böckerna som jag tycker är otroligt bra. Det skall bli kul att ses snart igen och dela våra upplevelser. Ibland när jag läst en helt fantastisk bok kan det kännas väldigt tomt att inte få dela upplevelsen med någon. Nu får jag det :)

Nytt lektörsuppdrag, så under en stor del av tiden inomhus i helgen läste, kommenterade och bedömde jag ett nytt manus. Shelly och Doris höll mig sällskap. Och som mellanmål en rostad rågbrödsskiva med skivad avokado och flingsalt, med kaffe.

Avokado och citrusfrukter från Finca Solmark i Spanien.

Jag har tittat i gamla fotoalbum och såg mig och mina syskon på ett foto då vi bodde i Rinkeby, det måste ha varit 1977. Det året eller om det var året därpå flyttade vi ut på landet. Lillebror Lasse var ett år och hade mockasiner och jag lät honom tydligen bita på min barbiedockas fötter ;) Och storebror Micke hade cowboyhatt och satt bekvämt i skräddarställning.

Bella gick upp en timme tidigare för att hjälpa Jackie att locka håret innan hon skulle till skolan i fredags. Systrar ♥ ♥ Jag blir så glad när de håller ihop och finns för varandra.

Nu har båda sportlov och därefter har de helt och hållet distansundervisning/undervisning via videolänk för att hålla den skenande pandemin i schack när smittspridningen ökar i och med att människor reser till andra platser under sportlovet.

Min brorsdotter Erica och jag på det öde gymmet kl 9 på morgonen. Jag får tillbaka smärtan i höften och mitt knä direkt när jag tar det lugnare med träningen. Jag kommer behöva träna resten av mitt liv om jag skall hålla ihop kroppen. Det en fartdåre ställde till genom att köra på mig när jag var femton fortsätter jag att ta konsekvenserna av, men ”ja’ ä inte bitter”. I dag hade de piffat till med neonfärgade torkdukar på gymmet, sådana som vi som tränar använder för att torka av maskiner och allt vi tar i på gymmet.

70-talsmatta i gästhuset och jeans från… tidigt 2000-tal?

Jag har rensat ut kläder och gått igenom kläder som vi fått från Erica, för att se om vi ville ha något av det. Återvinning när det är som bäst! Jag provade på skoj ett par Gul & Blå-jeans som Erica haft. Mig i sådana jeans skriker 50-årskris. Men jag tänker behålla dem eftersom de passade, och man vet aldrig om Bella och Jackie kommer vilja ha dem rätt som det är.

Pappa skickade en bild från mobiltelefonen. Det är så roligt med honom, han ser sådana här saker som att tussilago slagit ut, och skickar dessutom en bild till mig på det eftersom han vet att jag vill se. I skogen vid sjön växte det många, så nu måste jag nog ta en promenad dit.

Jag tillbringade sex timmar sammanlagt i Norrtälje måndag och tisdag, då jag väntade på Jackie som hade teorigenomgång på sin AM-utbildning (moped, A-traktor). Jag blev bjuden på kaffe i en passande mugg, med lika passande matta under bordet. Och om ni undrar om det inte kommer någon recension av en kriminalroman snart, så är svaret jo, det gör det, av den som ni kan se på bilden här.

I dag fyllde pappa år och bjöd på fika utomhus, och i morgon är det mammas tur. I morgon kanske jag kommer ihåg att ta några bilder, om det är litet varmare väder.

Det var min torsdag till torsdag. Hoppas ni också haft några fina dagar!

Kvällens solnedgång får mig att tänka på farmor

På söndagskvällen satt jag försjunken i ett manus som jag lektörläser just nu, i soffan med ryggen mot fönstret åt sydväst. Både Bella och Jackie har blick för vackra motiv att fotografera, och den här kvällen kom Jackie ned och berättade att det var en så fin solnedgång. Det spelar ingen roll att det ofta är vackra solnedgångar, ingen är den andra lik, och jag får aldrig nog av att uppleva dem.

Vissa saker får man aldrig nog av, hur gammal man än blir. Min farmor blev 93 år, och bara dagar innan hon gick bort pratade hon och jag om hur hon såg fram emot att se tulpanerna blomma på våren. Hon låg på sjukhuset efter en andra hjärtinfarkt, och vi pratade om att hon skulle flytta hem till oss när hon fick lämna sjukhuset. Vi pratade om hur vi skulle bygga om och möblera. Jag ville att hon skulle finnas nära så att vi kunde umgås mer, och hon skulle kunna känna sig tryggare med oss nära och jag ville ha möjlighet att hjälpa och hålla ett öga på henne. Vi skrattade båda två och planerade och såg fram emot hur bra det skulle bli. När jag dagen efter ringde till henne och frågade hur hon mådde, svarade hon att det var en sorgens dag. Hennes ton och hennes ord glömmer jag aldrig. Det är hjärtat, sade hon. På sjukhuset verkade allt stabilt och hon löste korsord och skrattade med sköterskorna. På kvällen blev jag plötsligt iskall och frös så jag skakade och läpparna blev alldeles lila. På morgonen ringde pappa och berättade att farmor hade lämnat oss under natten.

Innan farmors bortgång trodde jag att man skulle känna sig nöjd med det man upplevt av livet när man var i hennes ålder, att man upplevt så mycket att man var tillfreds och inte önskade mer. Men min farmor var inte klar med livet när hon gick bort. Hon var fortfarande sprallig och nyfiken, hon såg fortfarande fram emot att vårblommorna skulle slå ut.

I dag är det tisdag och Jackies andra dag på sin AM-utbildning i Norrtälje, vilket innebär att hon just nu läser den teoretiska delen av körkortsutbildning för moped och A-traktor. Tre timmars väntan för mig under tiden, så jag skall passa på att läsa.

Hoppas ni får en fin dag!

Om att bo vid vikingarnas farvatten

På väg hem från lunch på Johannesbergs slott med Mia var jag tvungen att stanna på vägen och ta en bild. Så här ser det ut vid oss nu, och på många platser både här i Uppland och på andra platser där det tidigare var hav, innan landhöjningen. Visst är det spännande att känna till sin orts historia! Att tänka sig att vikingar seglade här under 300 år, ungefär 750- 1100 e.Kr.

Just den här platsen var det andra än mina föräldrar som brukade, men samma sak gällde för dem. Översvämningar på våren, vilket försenade vårbruket, men jag antar att det ändå var bördig mark. Jag var dessvärre ganska ointresserad av jordbruk när jag växte upp, men jag skall fråga dem nästa gång vi ses.

När jag ändå visar bilder från så kallade sjöängar, så skall ni få se bilder från Angarnssjöängens naturreservat. I höstas träffades Mona/Boktanken och jag där för att promenera, fika och prata.

Inom området, som då låg vid den dåvarande havsviken, finns den hällristning som är en av de äldsta kända lämningarna i området. Den föreställer två hästar och två skepp. Det syns inte så bra på bilden, men på grinden här nedanför ser man tydligare motivet med en av hästarna och en vagn.

Jag klättrade upp ett fågeltorn och tittade på utsikten.

Fikapaus med avslappnat sällskap :)

En runsten inom naturreservatet.

Runstenarna i Uppland är många, flest i Sverige. Här finns 1300 stycken. En runsten är inte bara en inskrift. De är våra första offentliga konstverk. Inskriften står ristad inuti rundjuret som slingrar sig runt stenen som en tavla. Stenen har valts med omsorg, den måste vara platt och jämn och klara att stå emot tidens tand. Runstenen är också placerad med stor omsorg i landskapet, den ska synas och gärna vara placerad vid någon av dåtidens knutpunkter. Visste ni att ungefär en tredjedel av runstenarna i Uppland var beställda av kvinnor?

Här på vår tomt finns en järnring inslagen i berget. Det sägs att vikingar förankrade sina skepp vid berget i inslagna järnringar. Oavsett om vår järnring fyllde den funktionen eller inte, så är det spännande att tänka sig att det var så. Jag skall gå ut och ta en bild på den i morgon.

Hoppas ni har en fin kväll

Gyllene äpplen – hur bra är den här Augustprisvinnaren egentligen?

För ett par dagar sedan berättade jag att Mona på Boktanken skrivit ett ganska hård sågning av den här Augustprisvinnaren i sin bokblogg. Och, som det kan bli ibland, blev jag extremt nyfiken på vad det är för bok! Jag letade upp den på Bokbörsen och hittade det här fina exemplaret för bara ett par hundra kronor. Det såg helt oläst ut och låg kvar i sin kartong.

Boken, eller böckerna, det är ju två stycken, innehåller texter och bilder som aldrig tidigare hade givits ut. Det är texter från ungefär hundra författare från tidig medeltid fram till första världskriget, och allt som allt bildar de en sakprosaantologi på drygt 1400 sidor. Texterna har grupperats efter tema och tidsperiod.

Syftet är att visa rikedomen i vårt svenska idéhistoriska arv. Jag är inte kunnig nog att bedöma om urvalet är det bästa, men det är väldigt brett och det är intressant. Här finns bland andra texter av Olaus Magnus, Gustav II Adolf, Esaias Tegnér, Carl von Linné, Richard Bergh (konstnären), Alfred Nobel, Ellen Key och August Palm, och här finns delar ur Konungabalken, Völvans spådom om världens undergång och ur Långhundra härads dombok den 26 juli 1557, benämnt Busen i Hal.

Anders i Hal hade skjutit med armborst och slagit grannbonden Jöns i Hal, jagat bort honom från sin gård, flyttat in i Jöns gård tillsammans med sin fru och barn och gått i säng med Jöns hustru varje natt. Jöns fru åtalades för dubbelt hor (min kommentar: det fanns flera grader av utomäktenskapligt umgänge, dubbelt hor innebar att båda var gifta med andra) och kätteri, men fick behålla livet efter att både mannen, Jöns, och släktingar till henne bett att hon skulle få behålla livet samt betalat lösen för henne. Sämre gick det för Anders i Hal, som var känd för att även tidigare ha ägnat sig åt hor, kätteri, mökränkning, slagsmål och tjuveri, och alltid tidigare blivit benådad då han lovat bättring. Den här gången begärde den menige man, alltså bönderna på orten, ”två gånger med oppräckte händer att han måtte straffet bliva under svärdet, androm till spel och exempel, vilket också skedde i menige mans åsyn där tillstädes var.”

Här finns också utdrag ur en rättsprocess som pågick 1729-1732. Den 18-åriga Greta Benzelia gifter sig med den 48-årige akademisekreteraren Andreas Norrelias. Ett resonemangsäktenskap som gynnade Andreas Norrelias karriär, eftersom Greta Benzelias far var biskop med en lång familjehistoria av högt uppsatta män inom svenska kyrkan. Äktenskapet fungerar inget vidare. Greta flyttar hem till sina föräldrar direkt efter bröllopet, och när de reser tillbaka till annan ort stannar Greta hos bekanta eller tillbringar nätterna hos pigorna i sitt eget hus, hon undviker helt makens sovrum. I rättsfallet med vittnesutlåtande kan man läsa om alla turer, som till sist ledde fram till att Greta blev gravid med annan än maken, och ställdes inför domkapitlet anklagad för ”enkelt hor” (min kommentar: den ena parten var gift med någon annan). Hon undkommer skamstraff, sannolikt med hänsyn till att hennes släkt tillhörde den mäktigaste inom svenska kyrkan.

En text av Richard Berg om svenskt konstnärskynne finns med i antologin. Han beskriver hur han och andra inom konstnärsakademien uppfostrades för att resa ut i världen och lämna barbarlandet, bort från is och snö.

”Det var med ett vemodsfullt löje på läpparna vi talade om ‘landet utan motiv’, den röda stugans land, så omöjligt att måla med sitt virrvarr av berg och backar, av lövträd och barrträd, av mörkgrönt och ljusgrönt, så hårt och så kallt.” Nej, Sverige var inget land för konsten. Men efter en tid i annat land: ”Med ens föll det på mig en längtan, en oemotståndlig längtan till Sverige, det tysta, vita landet i norr.” ”Aldrig skulle det kunna falla mig in att vilja taga ett av dessa fina träden, pinjerna och cypresserna, i min famn. Jag var ju nästan dagligen färdig att taga av mig hatten för dem, liksom för fina främmande. – Nej, gran och fur, de äro av samma virke som min egen släkt – vi äro bröder. Er kan jag ta i famn. Hur jag i den stunden längtade att kunna göra det!”

Jag gillar upplägget med den stora bredden av sakprosatexter. Jag blir nyfiken och vill fördjupa mig i flera av författarnas texter. Antologin fyller sitt syfte, då den ger en bild av vår svenska idéhistoriska utveckling, det är spännande att läsa. Tusen år av tankeliv. Det är ingen bok man läser från pärm till pärm, men börjar man att bläddra i den vill man läsa mer och mer. Personligen hade jag önskat mer djup istället för så extremt många olika texter, men jag förstår att Gyllene äpplen tilldelades Augustpriset, jag kan bara föreställa mig hur mycket arbete det ligger bakom den. 1992, året då antologin tilldelades Augustpriset, konkurrerade den med böcker som ”Den nordiska floran” och ”Trädgårdens natur”. Det var i princip omöjligt att gå förbi ett mastodontverk som Gyllene äpplen. Frågan är väl nu i efterhand om den blivit och blir läst så som det var tänkt.

Huvudförfattaren, Gunnar Broberg, är litet väl högtravande i sina förord och texter, och så där akademiskt ödmjuk till uppgiften som man sannolikt blir när man är medveten om hur mycket mer det finns att veta, men det blir ganska charmigt och faktiskt roligt. Som när han diskuterar antologins titel. ”Titeln på nytt, GYLLENE ÄPPLEN. Någon skulle kanske föredra ”Frusna tankar” eller liknande. En sådan benämning skulle syfta på Descartes erfarenheter när han 1649 kort före sin död i Stockholm skrev: ‘Människans tankar fryser om vintern här, liksom vattnet.’ Man kan svänga det så att tankarna serveras i vårt fall ‘frusna’ på papperet för att sedan tina under läsarens varma blick. Men det låter något sökt.”

Man kan avslutningsvis undra varför medarbetarna till antologin bestod av femton män och bara tre kvinnor, det vill säga 83% män.

Mitt betyg: 4/5
Antal sidor: 1428
Utgivningsdatum: 1991
Förlag: Atlantis Bokförlag

Bokvarning blev boktips!

Ostylat foto från min morgon vid frukostbordet. Kattens mat på soffan så att inte Shelly skall äta upp den… På hörnhyllan gamla pärmar och urklipp från 80-talet och framåt med recept som jag börjat sortera (och kasta). Många med mina omdömen, som visar att jag nog utvecklats i köket ;)

Mona på Boktanken skrev ett ganska hård sågning av den här Augustprisvinnaren i sin bokblogg för ungefär en månad sedan. Och, som det kan bli ibland, blev jag extremt nyfiken på vad det här är för bok! Det är nästan det roligaste tycker jag själv, när jag skriver om en bok som inte föll mig i smaken, men recensionen fick andra att vilja läsa den!

Den här boken fanns inte i någon närliggande bokhandel, eftersom det inte finns några närliggande bokhandlar där jag bor, och den fanns inte i de stora internetbokhandlarna. Men på bokbörsen hittade jag den för ett par hundralappar, och beställde.

I eftermiddag skall jag fylla på det här inlägget med mina tankar om den här boken (utgiven i två delar) och med min utvärdering av boken. Nu först träning för att hålla min onda höft under kontroll, och så vidare arbete med ett gäng böcker som skall tillbaka till juridiska biblioteket.

Ses!

Jackie badar i isvak och jag behöver en glow up

En bild innan jag skjutsade Jackie till skolan. Jag vet, spegeln… Jag hade precis kommit hem när Jackie messade att hon glömt handduken till badet i isvak som klassen skulle göra i dag. Snabbt rycka åt mig en handduk och köra tillbaka med den, och så hem igen.

Litet senare vidare till frisören för en uppfräschning, eller en glow up som tjejerna kallar det. På vägen dit kom en film från Jackie.


Jag har oroat mig för isvaksdoppet, men titta på filmen och avgör om Jackie verkar rädd… Jag har nog litet isfobi tror jag. Det hjälpte uppenbarligen inte att min mamma susade ut i full fart på isen i sulky med travhästarna, och jag bakom på ryggen på något annat okontrollerbart varmblod som inte lyssnade på mig, utan bara ville hänga med hästen framför. Jag minns fortfarande de där turerna då jag sparrade mamma, och hörde hur det sjöng och knakade i isen när hästarna slog ned hovarna. Jag ropade att vi skulle vända ut från isen, och mamma ropade tillbaka: Äh, larva dig inte! Det är min mamma det ♥ Jag hade en väldigt spännande uppväxt, inget onödigt curlande och mycket skulle vara rena äventyrslägret för barn i dag. Som när vi lassade upp hö på höskullen, och fick akta oss för hålen i golvet så vi inte ramlade ned på betonggolvet nedanför. Det hände aldrig. Vi fick ansvar, och lärde oss att ta ansvar.

Men trots, eller kanske just på grund av, att jag själv hade så fria tyglar, oroar jag mig för mycket som Bella och Jackie vill göra (och gör). Jag ser faror i allt, och måste gå igenom alla möjliga scenarier och sedan ofta tvinga mig själv att gå med på det de föreslår. Per Olov Enquist skrev: En dag skall vi dö. Men alla andra skall vi leva. Det hjälper att tänka på det. Och så fungerar det ganska bra att lyssna på Meat Loafs låt, I would do anything for love på så hög volym att det känns som kroppen vibrerar, då släpper stressen. Men då krävs det att jag åker bil, eftersom hela familjen arbetar och pluggar hemma nu.

Väldigt fin blombukett hos Hair Team. Är det Dahlior? De ljusa, taggiga, har jag ingen aning om vad det kan vara, men de är också så fina.

Frisörer och kunder hade munskydd allihop. Munskydden är så stora att jag lika gärna kunde dra upp skyddet över hela ansiktet och klippa hål för ögonen. Jag har ingen bild på hur det blev, men litet kortare.

Jag hade med mig John Ajvide Lindqvists senaste roman, men Therese och jag hade så mycket att prata om eftersom hon varit föräldraledig under ett år, så det blev ingen läsning. Kanske i kväll.

Hemma igen och dags för vidare arbete med avhandlingen, och så har jag fått ett nytt manus att läsa och bedöma. Spännande på en nivå jag kan hantera ;)

Ha det fint!

Näst bästa hushållsmaskinen

Näst bästa hushållsmaskinen, efter kaffemaskinen – Roborock S5 Max

Varför har vi inte köpt en sådan tidigare, med tanke på våra stora golvytor och med djur, barn och fritidsintressen som drar in skräp, hår och damm..?

Nu börjar jag varje morgon med att lyfta in den i rummen på nedervåningen, där det snabbast blir skräp och damm från djur och skor. Under tiden den arbetar med golven plockar jag ur och i diskmaskinen, torkar av köksbänkarna, äter frukost och arbetar. Jag måste lyfta upp gardinerna som hänger ned på golven och stänga dörrarna mellan rummen så att den inte fastnar på trösklarna, men det är allt. Ungefär 7.30 är det rent och städat på hela nedervåningen när resten av familjen kommer upp :)

Nu får ni se litet av hur vi bor också. Och att vi fortfarande inte fått tillfälle att slänga pepparkakshusen ;) Kanske i helgen om Milo är här då, han måste få vara med eftersom han har byggt och dekorerat ett av husen.

Hoppas ni får en fin dag!

Veckan som gick med arbete, ridning och avokado från Spanien

Fame har bara tagit det lugnt. Själv har jag haft fullt upp med avhandlingen, läsa manus och skriva lektörsutlåtande, skjutsa döttrarna till skolor och till tandregleringen, fira Erica som fyllde 30, gratulera min lillebror som fyllde 45, beställa, hämta och köra hem matkassar till oss och till mina föräldrar, rida, cykla och lyssna på ljudbok och beställa böcker till en person som är väldigt sjuk och som behöver all uppmuntran och omtanke hon kan få.

Det är konstigt med snällhet. Att det kan bli fel att vara snäll. Jag berättade för några att jag skulle skicka böcker till en person som var en del av mitt liv för väldigt många år sedan, och som nu är väldigt sjuk. De blev genast skeptiska och undrade om det inte kunde missförstås. Alla handlingar kan väl alltid missförstås om man är på det humöret, men är inte grundtanken att man vill visa sin omtanke när man ger en present? Är det bättre att inte göra någonting alls, trots att man faktisk bryr sig om, och trots att man vill visa det? Tänk så många uteblivna hälsningar och besök det sannolikt ligger bakom den där rädslan att snällhet kan tolkas fel, att det är bättre att inte göra någonting alls. Jag skickade i alla fall paketet i dag och hoppas att mottagaren förstår att jag vill visa min omtanke och att jag bryr mig om.

När jag läser manus sitter jag helst här i soffan arbetar med bläckpenna och överstrykningspenna. Jag antecknar i kanten, stryker under och skriver ned de synpunkter jag har på texten. När manuset är läst sätter jag mig i arbetsrummet och arbetar vid datorn. Jag lägger ned mycket tid på varje manus, jag vet ju att det är någon som lagt ned hela sin själ och hjärta på det. Shelly och Doris håller sig i närheten av mig.

Förra veckan var det snö utanför fönstret, nu är det barmark och plusgrader. Kanske dags att slänga pepparkakshusen… ;)

Avokado kan vara miljöbovar om man köper i butik utan att känna till odlarens vattenförbrukning, varifrån frukterna kommer, bekämpningsmedel och transport. De här är ekologiska och har fått 400 l vatten/kg, att jämföra med apelsiner som får ca 600 l vatten/kg. De odlas inte i Mexiko eller Sydamerika utan i Spanien, de flygs inte hit utan transporteras med lastbil. Bäst av allt är att alla är så här fina = inget svinn!

Det kan tyckas många, men jag äter en rostad skiva surdegsbröd med skivad avokado och havssalt varje morgon. De här beställde jag från Crowd Farming och gården La Atalaya, och i morgon kommer nästa sändning från Finca Solmark, med avokado och citrusfrukter. Det skall bli spännande att jämföra kvaliteten!

Trött, svettig och väldigt nöjd och lycklig efter ett lärorikt och roligt ridpass! Fina Arn. Jag önskar nästan att han var min.

I helgen läste jag ytterligare ett manus och under eftermiddagen skickade jag in mitt utlåtande. Det är väldigt lärorikt att läsa andras texter, så som de är i sin råa form, innan någon annan har läst och kommit med förbättringsförslag.

Men nu är det läggdags för mig. I morgon skall jag träna tidigt tillsammans med Erica när vi är i princip helt ensamma på gymmet, och sedan ägna resten av dagen åt avhandlingen. Kanske cykla på kvällen, för att få chans att lyssna vidare på andra delen om Familjen Bridgerton. Sov gott!

Ps. Förresten har vi köpt en ny hushållsmaskin, som nog kommer på andra plats för mig, näst efter kaffemaskinen, över mest oumbärliga hushållsmaskiner. Jag skall fota och visa i morgon. Kan ni gissa vad det är?

Farväl vackra vinterdagar

Vintern har varit fantastisk i år, jag hade velat ha den kvar en månad till. Men på ett dygn var den försvunnen och utbytt mot vårväder. Jag kände mig först litet snuvad på snön, krispigheten, knarret under skorna och ljuset som bländade när det reflekterades mot snön. Vintern kommer nog tillbaka på besök några gånger innan det verkligen blir vår, men nu har jag ställt om och och är inriktad på vår. Försvinner vintern så där abrupt kan den gärna hålla sig borta till november.

Den här vyn har mött mig när jag lämnat döttrarna vid sina skolor och varit nästan hemma igen. Där ute på fältet bor vi, i dimbanken bakom skogsdungen med torpstugan.

… snön glittrade som silver…

Syrenhäcken och syrenträdet som inte fick blomma alls förra året. Alla blomanlag torkade ihop av något klibbigt sekret. Jag misstänker den svärm med stora myrliknande insekter med vingar som fullkomligt invaderade syrenerna. Det får inte hända i år igen. Att komma ut och känna doften från syrenerna tillhör årets höjdpunkter. Ibland stannar vi upp på väg till bilen på morgonen och bara andas in syrendoften innan vi åker mot skolor och arbete.

Soluppgång över pallkragarna. Vårsådden kändes avlägsen för en vecka sedan med all snö, men i dag när all snö har smält bort och vi har plusgrader redan på morgonen, sade Jackie på väg till bilen att det till och med doftade vår. Snart skall jag börja så tomater och andra grönsaker som behöver komma igång inomhus innan de planteras ut i pallkragarna någon gång i början av juni.

Ännu en bild av vägsträckan som jag kör flera gånger i veckan. På vintern är den vacker med snö på granar och tallar, på våren av dikeskanter fulla med blåsippor och vitsippor, på hösten av färgpalettens alla nyanser på de lövade träden.

Känner ni er klara med vintern och redo för vår?