Skip to content

Om att läsa under midsommarhelgen

24 juni, 2017

Midsommarutmaningen hos Mias Bokhörna är över för detta år. Eftersom ingenting har hänt med min läsning sedan jag lade upp ett halvtidsinlägg, så kommer en litet redigerad version av samma inlägg här.

Jag har läst 31 sidor i den här boken, det är allt jag hunnit med under fyra dagar. Man kan knappt tro att det är möjligt att läsa så litet när man bestämt sig för att vara med i en läsutmaning, men tydligen går det utmärkt. Men det gör ingenting, det är självvalt. Jag har bara trevliga skäl till att inte ha hunnit.

Vi har firat midsommar, först med fika vid Wenngarns slott. Om ni undrar vad Isabella gör, så fotar hon en bok… Sådan mamma, sådan dotter… ;-) Sedan åkte vi till vår vanliga plats för midsommarfirande i Gottröra. Där var det som alltid gemytlig och mysig stämning. Kvällen avslutades med god mat under våra lönnar, Jackie och jag inlindade i filtar. Det började blåsa på kvällen och på natten kom regnet. Men hela midsommarafton kunde vi vara utomhus i solskenet, det får man vara nöjd med. Klassiskt svenskt midsommarväder!

Jag har påbörjat den långa processen med inridning av vår unghäst. Hon har levt mer eller mindre som en vildhäst, och det visade hon i dag när hon fick träffa mammas häst. Leistra skriade högt och slog med frambenen. Isabella var med och hennes hjärta stannade nästan sade hon. Hon har bara umgåtts med ridskolehästar, nu fick hon se hur hästar kan vara när de är unga, pigga och levnadsglada. Själv kände jag ett lyckorus i kroppen när jag insåg vilka fina benlyft Leistra kommer att ha när hon töltar ♥

Leistras energiexplosion väckte upp den här sega tanten och gav mig också energi, så jag bara måste prova om bettet som jag har skulle passa henne. Jag satte på henne träns med bett och allt, och hon accepterade utan minsta problem. Isabella hämtade gräs som Leistra fick äta med bettet i munnen, så att hon skulle få en positiv uppfattning av det här med bett. Jag hade glömt hur spännande det är med unghästar, och jag hade glömt hur roligt det är med sådana här äventyr!

I kväll blir det glass med jordgubbar igen och kanske, kanske har jag energi kvar till litet läsning.

Hur det har gått för alla andra kan ni läsa om här.

 

Populära författare i min bokhylla

24 juni, 2017

Den här veckan är ämnet för bokbloggsjerkan i Annikas litteratur- och kulturblogg följande: Vilken författare förekommer mest i din bokhylla?

Läser jag för många böcker i samma stil är risken stor att jag ledsnar. Det krävs att författarna lyckas variera sig från bok till bok om de skall behålla mitt intresse, vilket kanske förklarar att jag inte har så många böcker av samma författare i våra bokhyllor. En författare som jag inte ledsnar på är Per Anders Fogelström.

Att det finns många böcker av en viss författare i våra bokhyllor behöver inte betyda att det är en favoritförfattare. Den här traven skulle kastas när min farmor gick bort, så självklart tog jag hand om den. Man kan inte kasta böcker, och absolut inte så här gamla, fina böcker. Jag har bara läst enstaka böcker av Selma Lagerlöf, mest för att jag hela tiden dras till nyutkomna böcker, men de skall läsas framöver.

I vissa fall vill man att bokserier skall fortsätta för evigt, och när de slutar saknar man de fiktiva personerna som om de vore verkliga människor. Så var det med Kulla-Gulla. Jag läste serien som barn och älskade den. För något år sedan såg jag den på Bokbörsen och köpte hela den vackra serien. Snart skall jag läsa den igen, nu med vuxna ögon och andra perspektiv, men tills dess är jag bara glad att se hela serien stå där i bokhyllan.

Länkar till fler som diskuterar samma ämne finns hos Annikas litteratur- och kulturblogg! Titta gärna in där och var med själv också.

Helgfrågan v 25 – Tröglästa böcker och midsommarfirande

23 juni, 2017

Mias bokhörna håller i den bokrelaterade Helgfrågan, och den här veckan undrar hon: Vad gör du när du råkar ut för en trögläst bok? Gärna exempel på en sådan. Bonusfråga: Hur firar du midsommar? 

I regel tvingar jag mig igenom de böcker jag har påbörjat. Men det har hänt att jag lagt en bok helt åt sidan för att aldrig återvända till den. Det hände med den här boken. Jag läste ganska långt i den, i förhoppning om att det skulle vända och bli bättre. Jag är en obotlig optimist, men i det fallet hjälpte det inte, boken blev verkligen inte bättre. Trots att jag gav boken betyget 1/5 (den enda bok som fått så lågt betyg av mig) skickade förlaget nästa del också i serien, vilken jag inte hade bett om och inte heller har läst, av ganska uppenbara skäl.

Oftast har det lönat sig att hålla ut, även om det börjar trögt. Jag tyckte till exempel att Björnstad var ganska seg de första sjuttio sidorna, men sedan tog den fart och den boken visade sig bli en av de allra bästa böcker jag läste förra året.

Mia undrar också hur vi firar midsommar. Det är något märkligt med just midsommar i vår familj. Julfeeling har jag redan i september och i vår familj går vi all in när det nalkas jul. Även till påsk samlas vi stora delar av släkten. Men när det gäller midsommar börjar vi tappa traditionerna, midsommaren passerar förbi betydligt mer obemärkt numera.

Midsommar 2012

Vi har haft som tradition att fira midsommar på en stor äng bakom vår sockenkyrka. Barnen är med och klär midsommarstången, vi dansar runt midsommarstången, har picknick, tar lotter och kastar pil och så finns det en fiskdamm. Midsommaraftonens kväll har vi flera gånger varit hos min bror med familj, där vi helgrillat vildsvin och haft lagtävling i paintball, luftpistolskytte, fyrhjulingskörning mellan koner, minigolf, pilkastning och klurig tipspromenad. Jättekul alltsammans.

På senare år har barnen tappat intresset för fiskdamm och dans kring midsommarstången, och vi har tyckt att det är skönast att vara hemma på kvällen. I år skall vi prova en ny variant av midsommarfirande och åka till ett slott i närheten där de har midsommarlunch och trubadur, sedan får vi se hur kvällen blir.

Fler som diskuterar Helgfrågan hittar du hos Mias Bokhörna, klicka gärna in och var med du också!

Recension: Vargarnas historia, av Emily Fridlund

21 juni, 2017

 

Linda och hennes föräldrar lever primitivt och av små medel i en torftig stuga vid en sjö i skogen, långt utanför den gudsförgätna småstaden Loose River i Minnesota. Innan Linda föddes valde föräldrarna att bryta upp från sitt medelklassliv och tillsammans med andra leva i ett hippiekollektiv. I ortsbefolkningens ögon en sekt. Sedan länge är det bara Linda och hennes föräldrar som bor kvar.

I sina begagnade kläder och med en asocial inställning till livet, skolan och klasskamraterna, utgör Linda en udda figur i samhället. I skolan går hon under smeknamnet Miffot eller Kommunisten. Den enda hon känner någon slags gemenskap med är den nye läraren med ett mörkt förflutet. Inte heller hemma känner hon någon djupare gemenskap och tillhörighet. Mamman håller en oförklarlig distans till sin dotter. Pappan har svårt med det som är levande, men med honom kan hon i alla fall hugga ved och rensa fisk. Linda håller helst till ensam i skogen och med hundarna.

En dag flyttar det in en ung kvinna med ett litet barn i huset på andra sidan sjön. Linda blir barnvakt till deras fyraårige son. Hon dras till familjen som öppnar sitt hem för henne och låter henne bli en del av deras självklara gemenskap. Linda är en betraktare, och hon lägger märke till alla små detaljer som tillsammans skapar familjens hemtrevliga och kärleksfulla liv. Hon ser hur kvinnan värmer barnets juice när den är litet för kall och hur hon och barnet rabblar en ramsa varje gång de tar av sig skorna. Men Linda ser även saker som gör henne fundersam, och hon blir inte särskilt förtjust i mannen i familjen när han dyker upp. Hon uppfattar honom som en okänslig faktatyrann som påverkar stämningen negativt i den lilla familjen på andra sidan sjön. Tecknen på att allt inte är som det skall blir fler och fler.

Jag blir inte klar över vem Linda egentligen är, och varför hon inte reagerar innan det är för sent. Det kanske kan förklaras med att hon äntligen känner gemenskap, att hon tillhör, och att hon försöker hålla fast vid det så länge det går. Intrycket är ändå att hon ger ett själviskt och osunt distanserat intryck till mycket som sker. Ingenting verkar beröra henne på djupet. Redan inledningsvis blir detta tydligt, när en av lärarna plötsligt avlider i skolan. När sjukvårdarna lyfter upp den döde läraren på en bår, gråter elever i skolan. Linda däremot rycker på axlarna och gnolar på en låt av The Doors.

Vad som egentligen hände, då för tjugo år sedan, får vi veta i ett långsamt berättartempo, på gränsen till monotont. Prosan har en drömsk ton och tillsammans med de ganska många och utförliga miljöbeskrivningarna av den otämjda naturen i norra delen av USA blir det nästan hypnotiserande. Det är väldigt vackert. Jag är mer tveksam till de parallella historier som berättas i boken. De är visserligen intressanta i sig, men jag är inte säker på om de verkligen har betydelse för handlingen. Ingenting uttalas klart, författaren låter läsarna själva ana hur saker förhåller sig. Det är något jag annars ofta saknar i romaner, att författare vågar lita på att läsare kan dra egna slutsatser. I Vargarnas historia fortsätter mycket att vara just aningar när boken är utläst, många frågor i boken förblir obesvarade. Det här är tveklöst en bok som fortsätter att väcka tankar och funderingar lång tid efter att den är läst.
.

Mitt betyg: 4/5

.
Antal sidor: 264
Utgivningsdatum: 2017-06-05
Originalets titel: History of Wolves
Översättare: Molle Kanmert Sjölander
Formgivning: Sofia Scheutz
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN:9789100171414
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

Om att läsa utomhus

21 juni, 2017

Filt i gräset, solskyddande hatt och en bok. Fem minuter tog det, sedan var det slutläst… ;-)