Författaren Fredrik Backman om att alltid utgå från sin egen själ och sitt hjärta

Varje gång jag läser en bok av Fredrik Backman är det som att åka en känslomässig bergochdalbana. Det känns ärligt, och det är nog därför hans berättelser och karaktärer griper tag, berör och stannar kvar. Jag upplever samma sak när jag får chansen att intervjua honom om hur hans böcker blir till. Det drar ihop sig i bröstet och jag blir tvungen att ta ett djupt andetag för att samla mig.

1. Du har valt att sammanföra ett gäng sinsemellan ganska olika människor i en lägenhet som de inte har möjlighet att lämna eftersom de är tagna som gisslan. Under tiden de sitter isolerade i lägenheten händer till det yttre inte så väldigt mycket, men desto mer inombords hos alla som är inblandade. De tvingas efterhand att stå ansikte mot ansikte med inte bara varandra utan med sig själva. Det hade kunnat bli en väldigt mörk berättelse, men du har skrivit den på ett sätt så att den upplevs som en komedi, visserligen med en bråddjup botten. Vill du berätta hur du fick idén till den här historien?

Jag vet inte. Var fasen kommer idéer ifrån? Jag går ju runt och funderar på väldigt mycket stökiga grejer hela tiden eftersom jag har ett väldigt stort behov av verklighetsflykt. Ibland dyker det upp något sånt här. Jag tror att jag fick den ursprungliga idéen, om ett gisslandrama på en lägenhetsvisning, för flera år sedan egentligen när min fru och jag gick runt på visningar själva. Jag stod väl på någon av de där mitt bland en massa främlingar och tänkte ”fatta mardrömmen om man blev inlåst med de här”. Sen gick jag runt och lekte med den där tanken ett tag och sen gick jag ju in i väggen där för ett och ett halvt år sen och fick gå till psykolog och sen…ja…sen spårade det väl ur. Och nu är det en bok.

 

2. Förra gången jag fick möjlighet att ställa frågor till dig hade du precis kommit ut med första delen i serien om Björnstad. Då frågade jag hur du vågade skriva en så allvarlig bok efter att ha lyckats så bra med att skriva med en humoristisk twist. Med din senaste bok tycker jag att du återigen har skrivit något helt nytt. Det är visserligen en berättelse med både allvar, humor och stort djup, så som vi känner igen från några av dina tidigare böcker, men vissa avsnitt får mig att tänka på folklustspel. Jag tänker framförallt på polisförhören. Det är spexigt, dråpligt och ganska kaosartat. Jag är nyfiken på hur det kom sig att du valde den här formen för att att berätta din historia?

Det var den formen som funkade bäst för den här historien. Jag tror inte riktigt på att välja form först, och sen försöka passa in historien i formen. Man måste börja med berättelsen. Min ursprungliga idé, ett gisslandrama på en lägenhetsvisning, är ju i sin essens en komedi. Allt utgick från det. ”Björnstad” är i sin essens ett drama. Då blev formen annorlunda. Grejen är väl att jag gillar att läsa väldigt många olika sorters litteratur själv, så det blir naturligt att försöka skriva på olika sätt också. I just ”Folk med ångest” blev det dessutom en lek för mig att försöka skriva ett litet ”closed room”-mysterium, ett väldigt klassiskt vad-hände-egentligen-pussel, som jag ville skulle kunna stå på egna ben. Ambitionen var att få det att hålla ihop på ett sådant sätt att om jag hade skiftat inriktning från komedi till drama så hade det fungerat ändå. Det du kallar ”folklustspel” i polisförhören har andra kallat alltifrån ”kammarspel” till ”fars” och även om jag inte sökte just en sådan genre så fanns det en ambition att de där partierna skulle vara förrädiskt humoristiska. Det är därför de är helt och hållet skrivna i dialog, för att de ska bli så rappa som möjligt, och på det sättet kunde jag förhoppningsvis dölja ledtrådarna till allt det känslomässiga precis tillräckligt länge för att hålla läsaren intresserad.

 

3. I din nya roman har alla varit med om händelser som satt djupa spår hos dem, och det finns också en gemensam händelse som påverkat dem alla, men ändå upplever jag att boken handlar mer om deras inre resa än om det som påverkade dem utifrån. Hur de hanterar (eller undviker att hantera) sin sorg, sin frustration, sin oro, förtvivlan eller dåliga samvete. Hur funderade du kring de här olika personerna och deras olika sätt att handskas och försöka leva med det som tynger dem? Hur gick du till väga för att kunna beskriva dem så trovärdigt?

Jag svarar alltid på den här sortens fråga på samma sätt: Det finns en författare jag ser upp mycket till som sa att om läsaren gråter under läsningen så beror det på att författaren grät under skrivandet. Det är det sannaste jag någonsin hört om text. Så mitt enda sätt att berätta historier är att älta karaktärer så länge i huvudet att de blir verkliga personer för mig. Tills jag känner ett behov av att försvara dem och slåss för dem. Först då har jag något att bygga på. I några av dem häller jag förstås in mycket av mig själv, i just den här historien är det väl allra mest Zara som har fått mycket av min ångest och frustration och sorg. Andra låter jag låna drag eller uttryck från människor jag älskar, det är nog mitt knep för att lura mig själv att känna riktiga känslor redan från början. Jag bygger sällan karaktärer på verkliga människor, men om de får låna små symboliska ting från personer omkring mig, ett sätt att prata eller en sorts humor, då får de en själ. Det är som att ge en robot en röst, kanske. Sen ältar, ältar, ältar jag tills allt det här är på riktigt för mig, ibland mer på riktigt än verkligheten. Det är inte helt och hållet hälsosamt men det är det enda sättet att skriva färdigt en bok som jag känner till.

 

4. Du beskriver ofta något väldigt allvarligt, för att i nästa mening skriva något dråpligt som lättar upp alltsammans. Eller tvärtom skriver du något som får mig som läsare att känna att jag kan slappna av, det kommer att gå bra, för att i nästa mening låta allt gå åt skogen. Hur mycket arbetar du med din text för att få fram just de effekterna?

Det handlar väl om rytm mer än något annat, tror jag. Det är nog inte helt olikt sättet man bygger upp ett stycke musik. För att känna något när trummorna kommer måste du kanske först verkligen ha fått känna stråkarna. Men jag har ingen mall för det där, det finns ingen stor strategisk plan, väldigt mycket görs på instinkt. Jag tror nästan att det måste vara så. Om man försöker konstruera det genom någon sorts algoritm blir det inte en riktig känsla. När de mörkaste bitarna i den här boken skulle skrivas fick jag först gräva i mig själv efter hur jag verkligen kände när jag förlorade en av mina bästa vänner när jag var tjugo. Försöka hitta ett sätt att göra ord av det rent fysiska. Han tog sitt liv och jag kommer ju ihåg exakt var jag befann mig när jag fick veta det, på en pizzeria i Helsingborg, och hur jag bara gick rakt ut genom dörren över en trafikerad gata in i en park och föll ihop på marken och bara grät. När mina andra kompisar hämtade mig låg jag i gräset och höll mig själv om bröstet för det gjorde så jävla fysiskt ont att det kändes som att jag fick en hjärtattack. Och det var ju inte för att det var en chock, utan för att det inte var en chock. Jag visste hur ont han hade, jag förstod att jag inte hade kunnat förhindra det, så all sorgen slog mig på en sekund. Det var som att gå igenom alla stegen av sorgbearbetning på en gång. Så när jag skulle skriva den delen av den här boken där det här berörs gick jag runt i flera dagar och bara letade efter de där minnena, grävde i de känslorna, knäckte mig själv och lät väl på sätt och vis mig själv sörja alltihop en gång till. Sen kunde jag skriva. Och för att återgå till din fråga: Då finns det inga ”effekter” man kan söka efter. Inga ”knep” eller ”genvägar”. Då skriver man bara exakt vad man känner. Och det är då det blir något. För att allt du kanske känner i andra änden kände jag först.

 

5. Trots titeln, Folk med ångest, förmedlar historien du berättar en trygghet. Jag tror att många känner sig styrkta när de läst den här boken. Det är kanske mörkt nu, men det kommer att bli bättre, så håll ut. Det är en väldigt reflekterande bok om att vara människa. Hur gör du för att hålla alla betraktelser och tankar i schack, så att du kan förmedla dem i dina böcker men inte överväldigas av dem när du inte arbetar? Hur jobbigt var det att skriva den här boken?

Om du frågar min psykolog tror jag att han säger att jag lyckas ganska dåligt med att hålla det där i schack, om jag ska vara ärlig. Det finns ju liksom en anledning till att jag går hos psykolog. Det är väl också så, om jag nu ska vara lite självanalytisk, att jag bitvis skulle ha mått mycket bättre av att inte gräva så förbannat djupt i allting hela tiden. Att jag får försörja mig på att tänka och skriva är säkert både bra och dåligt för någon som jag.  Men för mig har livet de senaste två åren till stor del handlat om att, som min psykolog uttrycker det, ”acceptera att man inte måste vara översvallande lycklig, det kan räcka med att allt bara känns okej”. Jag försöker väl, som alla andra som då och då slåss mot depressioner, bara kontrollera pendeln så att den inte svänger alltför vilt mellan högt och lågt. De bästa dagarna är de där det egentligen inte händer någonting. Där det bara får vara tisdag.

 

6. Till det yttre handlar boken om ett rån och ett gisslandrama på en lägenhetsvisning och om hur rånaren plötsligt är försvunnen och alla i gisslan verkar vara fullkomligt förvirrade under polisförhören. Men egentligen handlar väl boken om mycket allvarligare saker än ett brott som skall klaras upp. Personligen upplever jag berättelsen som väldigt filosofisk; den väckte många existentiella tankar om liv, död och om att vara människa. Hur man berörs av och upplever en berättelse är förstås väldigt personligt, inte minst utifrån egna erfarenheter, men jag undrar ändå om du som författare till boken har någon önskan om hur du skulle vilja att den upplevs?

Nej. Jag vill bara att du ska uppleva den. På vilket sätt du läser eller hur du känner eller varför…den biten är bara din egen. Så fort jag har skrivit färdigt en bok slutar den tillhöra mig, läsupplevelsen tillhör bara läsaren.

 

7. Kan du berätta något om vad som händer nu i ditt författarskap?

Det är som vanligt. Jag skriver grejer. En förhoppning är väl att jag ska lyckas få färdigt tredje delen av ”Björnstad” så att den kan komma ut under hösten 2020. Men vi får se hur det blir. Jag fnular med lite andra grejer också, noveller och sådär, men jag inte i vilken ordning saker och ting faktiskt kommer bli klara.

 

Stort tack för att du tog dig tid att berätta så öppenhjärtigt om Folk med ångest och om ditt författarskap. Önskar dig en avkopplande och fin sommar!

 

Här kan du läsa min recension av Folk med ångest
Här kan du läsa min recension av Björnstad
Här kan du läsa min recension av Vi mot er
Här kan du läsa min recension av Och varje morgon blir vägen hem längre och längre

Här kan du läsa min tidigare intervju med Fredrik Backman om Björnstad

Copyright/fotograf: Linnéa Jonasson Bernholm

Recension: Familjereceptet av Veronica Henry

Det här är 354 sidor feelgood med alla de klassiska ingredienserna. Vänskapsrelationer och kärleksrelationer, hjältemod, omtanke, otrohet och svek, ekonomiska bekymmer, misslyckade affärer och lyckade satsningar, sjukdomar, död och livskriser. Och så mat som lagas efter gamla familjerecept och som binder samman, lindrar och läker det mesta.

Det är ofta omslagen till feelgoodromaner som får mig att dras till dem. Så var det även den här gången, för vem kan motstå det underbara omslaget med 1700-talsbron Pulteney Bridge i Bath, där två parallella berättelser utspelar sig vid två olika tidsperioder, delvis i den vackra fastigheten på Lark Hill 11, under 1940-talet och i nutid.

Under andra världskriget, i april 1942, flyger tyska bombplan in över den vackra, gamla staden Bath i Storbritannien. Attacken överraskar invånarna och 400 personer dör och fler än 19000 byggnader skadas eller förstörs. Just den här kvällen har Jilly smugit iväg hemifrån för att träffa en blivande pilot som hon blivit blixtförälskad i kvällen innan. Det som händer under kvällen och natten får konsekvenser för alla i staden, och vidare in i kommande generationer.

Ibland är feelgoodromaner alldeles för ungdomligt romantiska för min smak. Det krävs en hel del svärta och en hel del mognad hos karaktärerna för att jag skall uppleva feelgoodberättelser som trovärdiga, och för att de skall gripa tag och beröra. Här finns både romantik och kärlek, men skildrat på ett vuxet vis. Det uppskattar jag. Men trots de många omvälvande händelser som inträffar blir jag aldrig riktigt berörd. Kanske för att problemen som uppstår får sin lösning på ett litet för tillrättalagt vis för min smak, och för att karaktärerna själva inte verkar påverkas på djupet. Bäst är miljöbeskrivningarna. Efter att ha läst Familjereceptet är Bath en ort jag absolut vill resa till och själv få uppleva. Och jag har blivit sugen på att göra egen lemoncurd och marmelad i fina glasburkar med band och hemgjorda etiketter.

Betyg: 3/5

Antal sidor: 354
Utgivningsdatum: 2019-03-12
Förlag: Printz Publishing
Översättare: Maria Store
Omslag: Anna Henriksson
Originaltitel: A Family Recipe
ISBN: 9789177711575
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

Skolavslutningar under åtta år

I dag var det skolavslutning för de här två ♥ ♥

För en gångs skull regnade det på skolavslutningen, så mitt Lisbeth Dahl-paraply kom till användning. Spännande att se hur barnen växer upp, mognar och ändrar stil. Båda tjejerna valde korta kjolar till avslutningen, och Bella som gillar aesthetic stil hade sin oversized jeansjacka köpt på second hand i Stockholm och Vans-skor. Jackie valde högklackat och blev längre än både mig och Bella.

Litet skillnad om man jämför med hur de varit klädda på tidigare skolavslutningar, titta här:

År 2011 var Bella sex år och Jackie fem år. Avslutning i förskolan och skolan med uppsatt hår och färgglada kläder. Och tatueringar på händerna.

Skolavslutning året därpå, 2012. Jackie och Bella i likadana cardigans, och likadana skor. Det skulle de aldrig gå med på nu.

Här är vi på väg till skolavslutning några år senare, 2015. Jackie och Bella hade börjat i en ny skola eftersom vår byskola tvingats att avsluta sin verksamhet. Finklänningar, Bella hade mockaskor och Jackie hade fått tillåtelse att ha en liten klack på sina skor.

Två år senare, år 2017. Jackie har lånat mina skor, dem jag hade i dag faktiskt. Båda ville absolut ha vita klänningar på avslutningen, men använde dem nog aldrig efteråt.

På väg till skolavslutning år 2018. Bella har klippt av mycket av sitt långa hår och fått tandställning. Första året med högklackade skor. Vita klänningar även det här året, som inte användes igen.

Vi tre 2018.

Jackie med bästa vännen, Sol, i år efter skolavslutningen.

Om ni undrar varför inte Bella är med på fler bilder, så är det för att hon inte vill bli fotograferad. Genom att böna och be och skämta hysteriskt, fick jag i alla fall ett par bilder på henne :)

Och nu väntar nio veckors sommarlov. Under de närmaste dagarna är det inplanerade frisörbesök, picknick på stranden, en dag på Gröna Lund, hovslagare och musikfestivalen Lollapalooza i Stockholm. Men sedan blir det nog lugnare med aktiviteter fram till dess vi åker till Gotland. Själv skall jag arbeta med min bok och läsa andras böcker.

Mina tips på sommarens bästa pocketböcker

I veckans topplista vill Johanna att vi ger våra fem bästa lästips bland böcker som finns utgivna i pocketformat. Jag har valt böcker som kommit ut som pocket under april-juni i år.

Ja, det här är ju inte bara fem pocketböcker. Men tre av dem är böcker jag själv inte läst än, så dem har jag med för min egen skull. Övriga tillhör olika genres, så jag valde att ta med dem för att du som tittar in här skall kunna få tips om åtminstone någon bok som kan passa.

Samtliga har fått 4/5 eller 5/5 i betyg av mig. Bara en bok fick 3/5, men den har jag med ändå eftersom väl ingen vill missa senaste delen om Olivia Rönning och Tom Stilton. Klicka gärna på titlarna om du vill läsa vad jag skrivit om var och en av böckerna.

Skönlitteratur
En ny tid ★★★★★
Vad som helst är möjligt ★★★★★
Blå (ej ännu läst)
Mellan himmel och Lou ★★★★
Manhattan Beach (ej ännu läst)
Makten ★★★★

Kriminalromaner
Kallbrand ★★★
Eldslandet ★★★

Facklitteratur
Paris: en stads historia  ★★★
Sömngåtan (ej ännu läst)

Memoarer
Den sista flickan: berättelsen om min fångenskap och kamp mot Islamiska Staten ★★★★★

Ungdomsbok (12-15 år)
Jack ★★★

Min absoluta favorit bland de här pocketböckerna är En ny tid. Jag tror inte att jag skulle kunna tycka mer om en bok än jag gjorde om den.

Vill ni sätta en bok i händerna på en läsovillig tonåring kan jag rekommendera romanen Jack. En riktigt välskriven och bra bok som jag själv läste och sedan tipsade min läsovilliga trettonåring om. Hon medgav motvilligt att boken var bra :) En rolig sak med Jack är att väldigt många kommer in i min blogg just för att läsa min recension av den. Av alla mina inlägg ligger recensionen av Jack i den absoluta toppen. Jag har även fått mail från ungdomar som läst den.

 

Fler tips om sommarpocketböcker får du om du klickar in hos Johanna där hon och många andra länkar till sina favoriter.

Hundloka..?

I helgen ogräsbekämpade jag våra grusgångar, rensade jordgubbslandet, sådde i pallkragarna och började rensa rabatterna. Allt har blivit eftersatt eftersom problemet med min rygg och höft började i maj förra året.

Dagarna rusar fram, och jag hinner inte hälften av vad jag skulle vilja. Jag vet att vi är många som känner likadant den här tiden på året. Men på torsdag är det skolavslutning, sedan blir det litet lugnare för mig med skjutsningar i alla fall.

Jag skall försöka hinna skriva ett inlägg i kväll med mina bästa tips på pocketböcker som kommer nu lagom till sommaren. Och så skall jag lotta ut en pusseldeckare, men det inlägget kommer nog i helgen.

Jag fyller år, är barnvakt och går på hästpromenad

Det är riktigt lyxigt att bo nära många i vår släkt. Nu när Erica och Mattias har flyttat in i sitt hus i byn nära oss, kan jag ta cykeln och vara barnvakt hos dem inom bara några minuter.

Precis som i gamla tiders byar kan man hjälpas åt mellan generationer, hur smart är inte det? Nu när Bella och Jackie vuxit upp och klarar sig mestadels själva, har jag tid och energi att vara barnvakt till Max och hans lillebror. Jättekul och mysigt för mig, kanske ganska bra för barnen att få intryck av många vuxna i olika åldrar och en andningspaus för småbarnsföräldrarna.

… däremot tveksamt om Max gillar när jag visslar ”Mössens julafton”… Klicka på bilden och se hans reaktion…

Eftersom jag inte tycker om att fira mig själv hade jag sagt bestämt ifrån till firande i torsdags. Jag fyllde femtio då. Men jag fick besök ändå, och fick bland annat en så här fin vas med pioner.

Och så fick jag det här havet av blommor och rosen på ljusbrickan.


Men allra först blev jag väckt av att att någon sköt utanför oss. Jag trodde att det var hos grannarna och skyndade upp för att se vad som hänt och ringa efter hjälp. Men där på trappan stod en av mina bröder med familj och såg ganska nöjda ut med att ha lyckats överrumpla oss totalt :))

Och apropå bröder tycker jag att jag liknar dem när Jackie fotade mig med ett filter på Snapchat som gör om kvinnor till män och män till kvinnor. För att det inte skall bli några pinsamma missförstånd så är det på bilden längst till höger som jag är fotad med det filtret…

Filtret gör tydligen käkarna bredare, ögonbrynen buskigare, lägger till skäggstubb och gör huden grövre och rynkigare. Det är tydligen utmärkande för män, enligt Snapchat. Jag måste testa att fota med filtret som gör om män till kvinnor och se vad filtret tycker saknas hos mig :)) Att göra om en kvinna till mer kvinna. Återkommer med bild!

Jag fortsätter att gå promenader med Leiftra eftersom hon inte är helt fri från hälta än. Det är mycket bättre, så jag har fått klartecken att sitta upp och skritta, så det skall jag göra när helgen är över och jag hunnit med en del måsten.

Så här ser det ut när vi är på väg från skogen tillbaka till hagen och stallet. Magiska kvällar nu, när det är lagom varmt och man kan vara ute ganska sent och se solen gå ned.

Men nu är det det dags för ett av de måsten som jag nämnde tidigare. Hoppas ni har en härlig dag med lagom mycket sol!

Böcker jag ser fram emot sommaren 2019

I veckans topplista vill Johanna i deckarhörnan att vi berättar om de fem böcker som vi ser allra mest fram emot i sommar.

Det här är de böcker jag ser fram allra, allra mest mot att läsa. Två av favoriterna vill jag läsa för mitt arbetes skull, min avhandling, så dem tar jag med som bonusböcker, nämligen Demokratins genombrott: Människor som formade 1900-talet och Så gör jag:  konsten att skriva.

* Döden klär i domino är andra delen om Hannah Lönn, en ung klädskapare som dras in i brottsutredningar. Första delen om Hannah Lönn, En sax i hjärtat, läste jag 2017, och jag har sett fram mot uppföljaren sedan dess. Mysiga pusseldeckare som utspelar sig på 50-talet.

* Dotterns berättelse är författarens andra roman. Den första, Den tyska flickan, var en stark roman som baserade sig på verkliga händelser och den berörde mig otroligt mycket. Jag kommer antagligen aldrig att glömma varken handlingen eller prosan.

* För tre år sedan läste jag Simma med de drunknade. Nu kommer författaren med en ny roman, Systerklockorna, och jag vill absolut läsa den. Slutet på 1800-talet. En ny präst flyttar in i prästgården i Gudbrandsdalen där den nittonåriga Astrid arbetar. Samtidigt kommer en främmande man från Tyskland med storslagna planer. Man anar att ingenting blir sig likt.

* Fallet beskrivs så här: ”Stockholm har börjat återhämta sig efter 90-talets IT-krasch och ekonomin ser ljusare ut. På krogen träffar Mikael Lotta och strax påbörjar de sin gemensamma bostadskarriär. De följande åren flyttar de från lägenhet till lägenhet, allteftersom lånen ökar. Inga moln finns på den klarblå bostadshimlen, och Mikael börjar spekulera i nybyggda lägenheter som en säker investering.”

* Romanen med titeln Bror beskrivs så här: ”Bröderna är begåvade och ambitiösa, men fostras i en miljö där möjligheterna är få och tryggheten sällsynt för unga svarta män. Sommaren 1991 tar drömmarna slut, och ett liv präglat av trauma och oförlösta minnen väntar för Michael och hans familj. Bror är en roman om sorg och rasism, minnen och musik, och för tankarna till Ta-Nehisi Coates och Colson Whitehead.”

Men det finns ju många fler som lockar, och de kommer här:

Nya böcker som kom i maj som jag vill läsa

Nya böcker som kommer i juni som jag vill läsa

Nya böcker som kommer i juli – augusti som jag vill läsa

Vad ser ni fram emot att läsa i sommar?

Här finns mitt inlägg med mina favoriter för hela året 2019.

Recension: Gå förlorad av Agnes Lidbeck

Det är något med språket i Agnes Lidbecks romaner som gör att jag bara måste läsa dem, trots att berättelserna karaktäriseras av en krass syn på människor, i alla fall på ganska vanliga människor från medelklassen, och berättelserna får mig på dåligt humör. Språket är kyligt, rakt och osentimentalt, men framförallt extremt fängslande.

Gå förlorad är en fristående tredje och avslutande del i en trilogi. Debutromanen, Finna sig, kom för två år sedan och präglas precis som uppföljaren, Förlåten, och Gå förlorad av en hel del svärta. Enligt den senaste mätningen är vi i Sverige bland de lyckligaste människorna i världen. Men det är inte de lyckligas liv som Agnes Lidbeck har valt att skildra.

Här handlar det om Anders, en jämställd man som lever med sin fru och dotter i ett trivsamt villakvarter och som arbetar på samma arbetsplats som sin mamma, eller morsa som han kallar henne när hon inte hör, i samma yrke som hon, bara inte lika framgångsrik. Agnes Lidbeck skildrar vardagliga händelser, som lågstadiets skolavslutningspicknick där familjen sitter på en filt. ”Det skiner om oss, tänker Anders.” Han leker med barnen och förväntar sig att bli sedd och uppskattad för det, men när han söker de andras blickar sitter de tätt ihop och pratar om något som det är meningen att han och andra inte skall höra. Han söker ständigt bekräftelse, men det är aldrig nog. Han bakar surdegsbröd som han fotograferar i fint ljus och lägger upp på Instagram och inväntar likes.

Agnes Lidbeck väljer att skildra det som kan finnas, eller finns, beroende på vilken människosyn man har, bakom det som syns utåt. Samtliga ger intryck av att vara missnöjda med sina liv. De lever så som de tror förväntas av dem, inte som de egentligen vill. Om de ens vet vad de vill. De tillåter sig inte att känna efter. Överhuvudtaget är det väldigt få känsloyttringar i den här trilogin. När de väl visar sig sker det som undertryckt frustration, plötsligt och kraftfullt, men försvinner sedan i berättelsen som om ingenting har hänt.

Jag tycker inte om personerna i Agnes Lidbecks romaner, men jag blir trollbunden av hur de skildras. Ibland tycker jag dock att språket blir litet väl korthugget, det är som att läsa en barnbok. ”Kniven skrapar löken ner i grytan. Anders skär annat. Anders klipper grenar från rosmarinplantan i köksfönstret, och timjankvistar.” Jag får associationer till Barbro Lindgrens barnböcker om Max, och det var nog inte riktigt meningen.


Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 239
Utgivningsdatum: 2019-03-27
Förlag: Norstedts
Omslag: Sara R. Acedo
ISBN: 9789113092942
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

Första veckan på sommaren

Den första veckan på sommaren känns mer som vår, med tanke på hur det blåser.

Men det känns ändå som vi är på väg att ta steget över till en ny fas på året. Efter fulltecknade veckor med skjutsningar till och från skola och dansträningar/egen träning kommer sommaren att kännas betydligt lugnare. Det skall bli riktigt lyxigt att kunna sitta vid datorn och fokusera helt och hållet på att arbeta och inte flänga omkring hela tiden. Vi är inte riktigt där än, det är fortfarande två veckor kvar på skolterminen, men sedan väntar nio skolfria veckor…

 

I dag dansade Bella och Jackie med Move2Dance på stadsteatern

 

Svajpa genom att trycka på den lilla pilen till höger i bilden för att se tre delar ur ett av dansnumren där Bella och Jackie var med. Thomas och Minna Benstem och de andra lärarna på Move2Dance i Knivsta kan verkligen lära ut dans, för vilken utveckling hos alla dansarna!