Norrtäljeskräck i en gul container, och en hel del kärlek

När jag går igenom vilka böcker som är på gång varje säsong, är jag numera ganska restriktiv i valet vad jag vill läsa. Men sedan är det som att äta glass, jag kan omöjligt behärska mig. Men hur ofta ångrar man trevliga saker som går överstyr? I princip aldrig. Nu har jag i alla fall fått hem de här, och traven med böcker jag skall läsa blev ännu högre.

John Ajvide Lindqvist är författaren som skrev Låt den rätte komma in, som sedan blev film. Han har synts överallt den senaste tiden i samband med bokreleasen, och de som redan läst hans bok är överväldigade. Jag skall först läsa den bok som flest av er här och på Instagram tyckte att jag skulle läsa härnäst, sedan blir det Norrtäljeskräck.

Book Love skrev jag om tidigare i dag, i det här inlägget. En liten fin bok med stor igenkänning för oss bokälskare.

Przewalskis häst är skriven av samma författare som skrev Binas historia och Blå. Jag tror att vi kan förvänta oss ungefär samma upplägg, med flera historier som vävs samman och med en gemensam tråd. Tidigare böcker hade mänskligheten, vår historia och vår framtid och hur människan påverkar andra arter och vår jord som underliggande tema. Kan vi korrigera våra misstag, kan vi överleva?

Och så två böcker i bokserien om Familjen Bridgerton. Jag plöjde teveserien på juldagen. Åtta timmars total verklighetsflykt i ett sträck, passade bra en dag då man ändå inte gör speciellt mycket. När jag cyklar en timme i vår gamla drängstuga, och annars skulle gå under av tristess, lyssnar jag just nu på bok två i serien, vilket är fortsättningen på teveserien.

Recension: Book Love, av Debbie Tung

Det här är en liten bok som borde passa perfekt som present till bokälskare. Ca 140 sidor med serier om oss som älskar doften av böcker, älskar bokhandlar och bibliotek och att köpa fler böcker än vi hinner läsa. Stor igenkänning.

Det här är sådant jag kan känna igen mig i. Visst känner man en samhörighet med personer som har samma boksmak! I boken finns även en serie om att kika på vad andra läser, både barn och vuxna, och få en uppfattning om vem personen som läser är, utifrån boksmak. Stor igenkänning på det!

Men jag är nog inte en äkta boknörd, det fanns en hel del i den här boken som jag inte känner igen mig i, men som jag vet att många andra bokläsare gör. Jag blir till exempel inte besviken om filmatiseringar av böcker inte motsvarar böckernas handling och stämning. För mig är det en sak att läsa boken och en helt annan att se filmen. Jag räknar inte med att berättelserna skall likna varandra, och blir inte heller besviken när de inte gör det.

Om man är en bokläsare bland icke-bokläsare, eller om man är en ung bokälskare, kan det nog vara ganska skönt att få bekräftelse på att man inte är ensam om sitt intresse. När ens föräldrar vill att man skall gå ut och spela fotboll med andra barn, och man själv helst bara vill få vara ensam och läsa en spännande bok. För vuxna bokläsare är det antagligen ingenting som överraskar i den här boken, mer ett milt konstaterande, att ja så är det, eller ja precis så är mina bokälskande vänner.

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 137
Utgivningsdatum: 2019-02-07
Förlag: Andrews McMeel Publishing

Lika men olika (12/365)

Några ögonblicksbilder som jag fotade med fel objektiv och helt oplanerat när Ewa och Harry dök upp

Samma ras, men olika storlek, olika pälsmängd, olika kön, olika temperament, olika skärpa (…), vilket mest berodde på mig, men också på att det snöade ymnigt och att hundarna blev litet livliga när de träffades :))

♥ ♥

Lämnat spår (11/365)

Visste ni att pollen ingår i vissa kosttillskott? Pollen har, litet oväntat tycker jag, visat på snabbare konvalescens hos sjuka personer. Det finns pollenprodukter för till exempel prostatabesvär, klimakteriebesvär och PMS.

Och om du tittar in här, BP, så tror jag att jag kan lova att det inte blir fler vissna tulpaner än de här i bloggen, åtminstone den närmaste tiden :)

Då ger jag upp

Mias Helgfråga handlar den här veckan om när det är dags att ge upp en bok.

Jag ger nästan aldrig upp. Av Fredrik Backmans böcker lärde jag mig att läsa åtminstone 70 sidor, det var vad som krävdes innan jag kom in i böckerna om Björnstad, som sedan visade sig vara något av det bästa jag läste de åren. De hade en lång startsträcka, men sedan var jag fast. Samma sak med hans bok Folk med ångest. Mitt första intryck var att stilen liknande buskis, vilket innebär skämskudde för mig. Men samma sak med den, efter ungefär 70 sidor vände det.

Jag kan å andra sidan lägga böcker ifrån mig och läsa något annat, men då återkommer jag till böckerna och ger dem en ny chans längre fram. Men det finns undantag, och här kommer ett exempel på det.

Jag hade läst den första boken i serien och gillat den, så jag hade tackat ja till att läsa uppföljaren. Jag kom inte så långt i boken innan den visade sig handla om minst ett torterat spädbarn. Och om ni inte vet vad titeln, en judasvagga, är (vilket jag inte gjorde), så står det så här på Wikipedia:

Redskapet utgörs av en pyramidformad kon med tre eller fyra sidor, på en benställning ovanför vilken offret för tortyren spänns upp. Offret placeras sedan på redskapet med spetsen i anus eller vagina, och sänks sakta ner över redskapet, varvid konen tränger längre och längre in i offret.

Nej, jag kunde bara inte läsa den.

Mia undrar också om vi brukar gå på bokreleaser, digitalt och/eller irl. Jag bor förhållandevis nära Stockholm, där många förlag finns och många bokreleaser sker, men jag har bara varit på digitala boksläpp. Det är nog främst en prioriteringsfråga, allt tar ju tid, och jag är mest intresserad av att läsa böckerna.

Vilken bok skall jag läsa nu?

Jag önskar att jag kunde läsa allihop samtidigt, men någon måste jag ju börja med. Vilka har ni läst och kan rekommendera?

Jag skall inte säga att jag brukar cykla en timme varje morgon, eftersom det hittills bara hänt några gånger, men jag har i alla fall börjat med det. Och för att stå ut med tristessen, att sitta och cykla i ett ensamt rum i den gamla drängstugan, började jag lyssna på andra delen i serien om Familjen Bridgerton. Det är mysigt och romantiskt, och det är inte förrän efter en halvtimme jag börjar titta på klockan.

Julia Quinns bok är alltså vad jag lyssnar på när jag cyklar, men jag behöver en bok att läsa också, så kom gärna med förslag. Under dagen blir det annan läsning, om Regeringsformen, men i kväll ser jag fram emot att börja läsa någon av de tio översta i inlägget.

Recension: Änkorna, av Pascal Engman

Pascal Engman brukar lyckas med att kombinera högaktuella ämnen med både spänning och karaktärsdjup, vilket fått mig att läsa alla hans romaner, från den första till de två senaste som ingår i serien om poliskommissarie Vanessa Frank. Under hösten förra året kom den tredje delen i serien; Änkorna.

När jag ställde frågan på Instagram, vad de som redan läst Änkorna tyckte om den, svarade Pascal Engman själv, med förmodad glimt i ögat: Skitbok. Jag håller med om hälften. Det är en skitbra bok.

Redan i första kapitlet hittas en kollega till Vanessa Frank skjuten i ryggen med två skott. En stund senare hittas ytterligare en kropp. En kvinna i tjugoårsåldern av arabisk bakgrund, knivhuggen i bröstet och halsen. Vanessa visar sig ha en alltför nära koppling till ett av offren, och frikopplas delvis från mordutredningen. På egen hand börjar hon nysta i fallet och dra i olika trådar. Parallellt inträffar händelser som involverar även Nicolas Paredes, som vi lärde känna redan i den första boken i serien, Eldslandet. Tidigare elitsoldat som sedan arbetat som flyttkarl och nu som säkerhetskoordinator, det vill säga livvakt, till en familj nyss hemflyttad från London.

Änkorna följer samma berättartekniska modell som de två tidigare delarna i serien; Råttkungen och Eldslandet, med flera parallella spår som efter hand vävs allt tätare ihop. Handlingen växlar kapitelvis mellan de olika personernas perspektiv. Det är som tidigare många karaktärer i boken, alla intressanta och med betydelse för handlingen på olika sätt.

Pascal Engman använder ett lättsamt språk och korta meningar, även kapitlen är korta, bara 3-5 sidor. Det håller igång tempot. Det har dock dämpats sedan den första boken, då jag jämförde den tempodrivna stilen med den hos Kepler. Om jag skulle jämföra Pascal Engmans stil med någon annans, så är det med Cilla och Rolf Börjlind. Precis som med paret Börjlinds är Pascal Engmans romaner samhällsengagerade, spännande och samtidigt berörande. Som läsare blir man nyfiken på huvudkaraktärerna och vill veta mer om dem, följa dem från bok till bok, för att se hur de skall utvecklas. För utvecklas gör de.

Vanessa Frank lärde vi känna som besvärlig, obekväm och känd för att ta till okonventionella metoder. På grund av personliga bekymmer och saknad var hon ofta onykter, vilket tvingade henne att ta en ofrivillig timeout. I den här senaste delen ger hon ett stabilare och lugnare intryck. Hon hanterar personliga svårigheter och sorger övervägande rationellt, om än känslomässigt. Hennes karaktär har fördjupats sedan första boken och jag tycker mer om henne nu. Karaktärsbeskrivningarna är något som Pascal Engman överlag behärskar väldigt väl. Han lyckas skildra även antagonisterna nyanserat på ett sätt som gör att man tycker att man förstår deras motiv och känner med dem, trots de vedervärdiga handlingar de utsätter andra för.

Jag undrade när jag läste, hur historien skulle kunna vara trovärdig med Vanessa som till stor del arbetade på egen hand vid sidan av en mordutredning om något så komplicerat och svårutrett som organiserat terrordåd. Men jag borde ha vetat sedan tidigare att jag lugnt kunde läsa vidare, att ingenting är en tillfällighet, allt sker enligt författarens noggranna plan. Intrigen är genomarbetad och håller ihop från början till slut. Det kan vara snårigt, men ingenting lämnas åt slumpen eller skyndas förbi.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 504
Utgivningsdatum: 2020-09-21
Förlag: Bookmark Förlag
Form: Elina Grandin

I väntan på… (9/365)

… mer snö och ännu fler minusgrader…

Jag hade inte med mig min systemkamera, och fotade med mobiltelefonens kamera. Så här blå blev bilden när jag inte vet hur man vitbalanserar, varken på mobiltelefonen eller i PS, och solen inte lyste in i skuggorna, som då blev blå. Någon som vet hur man kan justera färgbalansen i efterhand, så att snön blir vit och inte blå på bilden?

Så här blev det några minuter senare på ungefär samma plats, men då hade solen tittat fram och lyste in i skuggorna så att de blev mindre blå.

Det ser ganska iskallt ut, men någon timme senare tog jag och Ewa en hundpromenad och pulsade genom snön genom skogen. Väldigt skönt. Nu kan jag arbeta vidare med min text i lugn och ro, utan att känna stress över att jag sitter inomhus när solen äntligen visar sig! Och senare i kväll skall jag lägga upp min recension av Pascal Engmans senaste thriller, Änkorna. Han skrev skämtsamt i en kommentar till mig på Instagram att det var en skitbok. I min recension får ni veta om jag håller med.

Om att sälja ett PlayStation 5 på Tradera eller Blocket

Den 1 januari lade jag upp PS 5 på Tradera. När sista budet var lagt och auktionen avslutad åtta dagar senare, skrev budgivaren Khalid att han ångrat sig. Enligt Traderas regler och webbsidans funktioner är det omöjligt/förbjudet att kontakta den som lagt ett tidigare bud. Alltså var det bara att börja om från början.

Den 8 januari lade jag ut spelet igen. Den här gången ville den vinnande budgivaren Habibi inte hämta spelet, som det stod som förutsättning i annonsen, utan att jag skulle skicka det som paket till hans adress i Linköping. Ännu en budgivning som slutade i att den varit förgäves. Otroligt respektlöst mot både mig som säljare och de andra budgivarna. Aldrig mer Tradera vid försäljning av teknikprylar.

I morse lade jag upp spelet till försäljning till fast pris på Blocket, för avhämtning. Femtio personer hörde av sig inom en timme, och efter två timmar hade köparen Erik satt sig i bilen och kört hit, betalat och hämtat spelet. I fortsättningen blir det bara försäljning på Blocket, där man kan ha kontakt med intresserade köpare och bilda sig en uppfattning om vem man har att göra med.