Så här tippar jag inför sista deltävlingen

Jag rekommenderar ingen att tro att jag kan få några rätt, mina favoriter brukar åka ut. Jag hade till exempel väldigt svårt för Loreens låt när hon vann år 2012, och ville ha Thorsten Flinck som vinnare. Vad hände? Jo, Loreen vann i finalen och vann också den stora Eurovisionfinalen. Thorsten Flinck åkte ut. Jag gillar fortfarande inte Loreens låt och kan inte sjunga ett ord ur den, däremot kan jag med med rätta handrörelsen imitera Thorsten Flinck när han sjunger jag reser mig igen.

Men förra veckan, då ni! Jag fick in alla rätt! Jag var så helt säker på att det måste bli så här, att jag seriöst övervägde att leta upp någon spelsida och satsa pengar för första och säkert enda gången. Vilket jag som vanligt inte gjorde.

Nu är det dags för sista delfinalen, och jag är inte lika säker på hur det kan gå. Jag brukar inte gilla någon låt egentligen, utan tippar i mello-appen så som jag tror att svenska folket kommer att rösta. Och så här tror jag att det kommer att gå.

Den här gången tycker jag om Emmi Christenssons låt Icarus. Jag är svag för pampiga och svulstiga låtar som skulle passa i en musikal, och så låter den här. Sångerskan är förresten musikalartist, hon spelar rollen som Christine Daaé i Phantom of the Opera, som ju vi såg för ett år sedan. Fantastisk!

Övriga låtar berör mig inte alls, men jag tror att många kommer att piggna till i sofforna av Robert Gustafssons gäng och av Elias Abbas som sjunger en Samir- och Viktorkopia till låt, men med mer och bättre sång och inte lika många ryck i T-shirten. Mariette tror jag går till final tack vare säker och fin röst och åtminstone litet upptempo.

För övrigt gillar jag Freddie sedan jag såg honom som programledare för Bolibompa, hans utstrålning och glädje går igenom rutan. Han är ju en yngre kopia av min favoritkaraktär i Modern Family, Cameron Tucker. Ni ser ju!

Tittar ni, och hur tror ni i så fall att det går i kväll?

Förfrågningar från författare om att läsa deras böcker

Mias bokhörna håller i den bokrelaterade Helgfrågan, och den här veckan funderar hon kring förfrågningar från författare om att läsa deras böcker: Hur gör ni vid förfrågningar via mejl? Vilka tackar ni ja/nej till?

Eftersom jag har fulltecknad kalender redan som det är, är jag ganska restriktiv med vad jag åtar mig. Det gäller inte bara recensionsexemplar, utan allt i livet. Numera. Jag tänker inte hamna i en situation där jag plötsligt inser att stress har tagit över mitt liv. Been there, done that.

Eftersom det inte är mitt arbete utan min hobby att läsa och skriva om skönlitterära böcker, åtar jag mig för det första bara böcker som jag är väldigt nyfiken på. I regel läser jag enbart böcker som givits ut på ett etablerat förlag och fått en seriös redigering. Men, ibland gör jag ett undantag för en privatperson som givit ut sin bok på egen hand, när boken är tillräckligt lockande, och två sådana böcker står med bland de här :)

Jag har bara varit med om ett tillfälle hittills då personen inte kunde acceptera ett nej. Jag fick ett långt och argt mejl tillbaka om hur viktig den här personens bok var och att det var synd och skam att jag inte ville läsa den. Jag kanske borde skicka tillbaka min avhandling och be personen läsa och skriva en analys av den, så gör vi ett arbetsbyte.

Mias bonusfråga: Vilken bok läser du nu? Jag skall bara skriva ett par recensioner, sedan är det äntligen, äntligen dags att läsa Bea Uusmas bok! Och efter den – Ormen i Essex! Vad jag älskar böcker!

Fler som diskuterar Helgfrågan hittar du hos Mias Bokhörna, klicka gärna in och var med du också!

Annorlunda är bra (35/365) – selfie på mig och pållen

Tokiga häst :) Det gick inte att ta ett enda kort utan att hon flemade, som det heter på hästspråk. Det vill säga att hästen drar upp överläppen för att känna en viss doft bättre. Vad jag skrattade!


Här hittar du fotoutmaningen där du tar ett foto till 365 olika teman under året, samt alla deltagare. Klicka gärna runt och se andras foton på samma teman!

 

En ny tid, av Ida Jessen

Det här är en lågmäld, varm och vacker berättelse om Lilly Bagge som efter tjugo år som trogen maka och följeslagare till doktor Vigand Bagge, plötsligt står ensam efter hans hastiga insjuknande och bortgång.

Det är tidigt 1900-tal och som ofta skedde vid den tiden slutade Lilly sin anställning som lärarinna när hon gifte sig med doktor Bagge. Hon är van att anpassa sig efter sin make, så att han inte skall tycka att hon är allt för enfaldig och känslomässig. I dagboksform funderar hon över hur det kom sig att livet blev som det blev, och vad hon vill med sitt fortsatta liv.  ”Vad ska jag göra när han inte finns här längre? Vem ska påminna mig om vad jag ska tycka? Vem ska hålla mig på plats?”

Det blir snart tydligt att äktenskapet snarare var lämpligt än lyckligt, utan förtrolighet och verklig närhet. På samma korrekta sätt som Vigand förhöll sig genom deras äktenskap, ser han till att hon inte blir lottlös när han är borta. Men till och med när han ligger för döden håller han inne med de kärleksfulla orden och handlingarna.

Vigands plötsliga död, efter alla år då hon anpassat sig efter honom, alla år då hon slätat över det hon egentligen vetat men inte stått ut med att veta, får Lilly att ta fram sin gamla dagbok och i ord fundera över den situation hon hamnat i. Vem hon är, vem hon var och vad hon vill.

”Han är död. Han finns inte. Han kommer aldrig att kunna böja sig över mig och placera en kyss på mitt huvud. Aldrig mer ska han komma stegande genom vardagsrummet, viftande med sin otillgänglighet framför näsan på mig. Aldrig mer kommer jag att sitta mittemot en uppslagen tidning vid frukosten.”

Trots dödsfallet och trots Lillys osäkra framtid sprudlar snart berättelsen av hopp. Jag läser och njuter av den här ljuvliga berättelsen. Ida Jessen har en förmåga att beskriva det som sker med små nyanser som inte säger så mycket, men som mellan raderna säger allt. Lilly Bagge står inför en ny tid, och vi får följa hennes väg in i den. Det är härlig läsning att få följa med på resan. Att få följa Lillys försiktiga förändring tillbaka till den levnadsglada och spontana kvinna hon en gång var, då hjärtat sprang före henne. Och jag njuter av beskrivningarna av det lilla samhället på Jylland och livet som levs där, så mycket att jag själv vill resa dit.

En ny tid är den första romanen av två om makarna Bagge. Hösten 2018 kommer Jessens bok Doktor Bagges anagram ut på svenska. I den får läsaren följa Lilly Bagges make, doktor Bagge, och hans tankar om livet, relationer och äktenskapet. Jag längtar efter att läsa den, och få inblick i en åtminstone till det yttre väldigt stram, korrekt och okänslig person. Jag är så nyfiken på att få veta hur han såg på sin hustru, om det fanns verkliga känslor för henne eller om han hade känslor för någon annan.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 217
Utgivningsdatum: 2018-01-22
Förlag: Historiska Media
Originaltitel: En ny tid
Översättare: Ninni Holmqvist
Omslagsillustration: William Morris tapet
ISBN: 9789175455778
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

 

En sista söndag, av Julie Parsons

”Det var en söndag som domare John Hegarty dog. Söndagen den 7 juli 2013 för att vara exakt.”

Så börjar den här irländska spänningsromanen. Den irländska författaren Julie Parsons comeback efter många års tystnad.

Jag väljer att kalla den spänningsroman, och inte deckare eller kriminalroman, eftersom fokus inte ligger på polisens utredningsarbete  utan på en pensionerad polisinspektörs efterforskningar, som han mer eller mindre motvilligt ägnar sig åt.

Den pensionerade polisinspektören Michael McLoughlin har precis köpt ett hus på en liten fridfull badort utanför Dublin, där han blir granne med den högt aktade domare som inledningsvis kommer att bli torterad och mördad i sitt hem. Mordet är upprinnelsen till historien, och på grund av olika sammanträffanden vävs mordet på domaren samman med mordet som för fyrtio år sedan skedde på Michael McLoughlins far. Mordet blev aldrig uppklarat, även om det fanns starka misstankar om vem som var den skyldige, och Michael McLoughlin har sedan dess levt med det trauma som mordet innebar för honom och hans familj.

Historien rymmer många av de klassiska ingredienserna för en spänningsroman. Den pensionerade polisinspektören är till exempel en ganska ensam, men gemytlig och varmhjärtad man som dricker för mycket. Dock utan att ställa till det för sig och utan att hamna under isen. Det är jag tacksam för. På sådana karaktärer är jag urbota less. Komplicerade relationer och mörka familjehemligheter visar sig ha stor betydelse för handlingen. Men in i historien vävs också betydelsen av Irlands historia med inbördeskriget och IRA, och hur det förflutna fortsätter att kasta skuggor över det som sker i dag. Det gör romanen mer intressant, men det gör det också svårare att hålla ordning på hur allt hänger ihop. Efter ett tag ger jag upp om att försöka hålla ordning på namn, platser och politiska kopplingar och låter mig bara föras fram av berättelsen, och efterhand faller alla bitar på plats.

En sista söndag krävde mer av mig än vad spänningsromaner generellt sett brukar göra. Det var oavbrutet spännande, men det var ändå inte en snabbläst roman eftersom jag måste vara så fokuserad när jag läste för att inte missa någon koppling, särskilt när det handlade om inbördeskriget och IRA.


Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 407
Utgivningsdatum: 2018-01-22
Förlag: Polaris
Originaltitel: The Therapy House
Översättare: Lars Ahlström
Formgivning: Miroslav Sokcic
ISBN: 9789177950028
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

Överhängande (34/365) – en dag i dur och moll

Vilket soligt och härligt väder det har varit i dag! För första gången i år blev jag tvungen att använda solglasögon på promenaden. Och ni ser ju, takdropp från grannens lada – vårkänsla!

Det var väldigt skönt att vara utomhus i sol, ända tills Shelly rusade mellan mina fötter och drog kopplet med sig så att jag ramlade och slog i benet i ett berg. Men, ingen större skada skedd än att muskeln fick sig en rejäl smäll och ömmar i ungefär alla lägen. Jag har ändå fått ihop 5000 steg hittills i dag, så det positiva överväger.

Ja, det vill säga tills jag hämtade tjejerna i skolan, och fick veta att en kille hade tagit stryptag på en tjej och sagt att han ville hyvla henne med en osthyvel och döda henne. Det var inte första gången han klev över gränsen för vad som är normalt och acceptabelt. Jag skall låta rektorn få en chans att meddela vilka åtgärder han tänker vidta, men den ungen är inte mentalt frisk och skall inte gå kvar i en vanlig skola.


Här hittar du fotoutmaningen där du tar ett foto till 365 olika teman under året, samt alla deltagare. Klicka gärna runt och se andras foton på samma teman!

 

Sport i litteraturen – veckans topplista

Varje tisdag kommer Johannas deckarhörna med en ny topp fem på ett visst tema. Den här veckan är temat: Sport i litteraturen.

Jag har valt ut åtta böcker den här gången, vilka representerar fem olika sporter:

Avdelning 73 – ridsport
Ett oväntat besök – ridsport
Harry Potter och de vises sten – quidditch
Mitt liv som hund – fotboll och boxning
Dit solen aldrig når – ridsport
Fever Pitch – fotboll
Björnstad – ishockey
Alltid lite till – boxning

Klicka nu in hos Johannas Deckarhörna och var med du också! Och titta gärna runt hos alla andra som är med, du kommer att få många, många bra tips!

Man tager vad man haver (32/365) – Kreolskans söndagsgryta

Man tager vad man haver, både till grytan och till stillebenet. Vid jul någon gång såldes kvistar med bomull i livsmedelsbutiken. Jag blev litet nostalgisk efter att ha sett bomullsfält två gånger i verkligheten när vi rest runt i USA, och köpte ett knippe. En sådan kvist tyckte jag matchade grytan i färg och köttbitarna i form. Den robusta flaskan/vasen i bakgrunden tycker jag förhöjer känslan av det rustika och mysiga med gryträtten.

En riktig 70-talsklassiker – Kreolskans söndagsgryta. En rätt som fortfarande håller stilen. Istället för fläskfilé kan man använda vildsvin eller annat viltkött om man har möjlighet, det blir ännu godare.

Till 6 personer

  • 900 g fläskfilé
  • 2 stora eller 4 små starka korvar (kabanoss/chorizo)
  • 1 1/2 tsk salt
  • 2 krm svartpeppar
  • 1 tsk mejram
  • 1 msk vetemjöl
  • 1 brk syltlök (195 g)
  • 1 brk svarta urkärnade oliver (227 g)
  • ca 1 dl hackad ättiksgurka eller cornichons
  • 1 röd paprika i strimlor
  • 4-5 dl vispgrädde

1, Putsa fläskfilén och skär den i tjocka skivor som bultas lätt med handen.
2, Skär korven i skivor och bryn dem i en tjockbottnad gryta.
3, Ta upp korvarna, lägg dem åt sidan och bryn filébitarna i fettet.
4, Krydda med salt, peppar och mejram. Strö över mjölet. Tillsätt syltlök, skurna oliver, hackad gurka och strimlad paprika.
5, Slå på grädden och låt koka 10 minuter.
6, Serveras med ris eller pasta.


Här hittar du fotoutmaningen där du tar ett foto till 365 olika teman under året, samt alla deltagare. Klicka gärna runt och se andras foton på samma teman!

Söndagens smakbit ur en bra bok – En sista söndag, av Julie Parsons

Astrid Terese, på den norska bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker, håller i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers.

I dag bjuder jag på en smakbit ur den här boken:

Det här är en irländsk deckare som utspelar sig på en liten fridfull badort utanför Dublin. En högt aktad domare blir torterad och mördad i sitt hem. Jag har inte hunnit läsa så långt än, men att det här är en psykologisk kriminalroman med flera bottnar, som antagligen kommer att bjuda på en twist eller flera känns redan uppenbart.

Citatet är från sidan 91:

Nu höll han blicken bortvänd. Det var bäst att inte titta direkt på sådana människor. De kunde se saker i hans ögon, det visste han.

Fler smakbitar ur spännande böcker får du hos Betraktninger ~ tanker om bøker