Skip to content

Tilltufsad (274/366)

27 augusti, 2016

tufsig

Brahmor utvecklas ganska långsamt, ändå växer kycklingarna så mycket att jag reagerar varje gång jag kommer in i hönshuset. I början är de nästan overkligt små. Tänk er själva, de har ju legat i ägg. Sedan går det undan. Den här krabaten är bara fyra veckor, men har vuxit rejält och har nog fördubblat sin storlek varje vecka. De är mer charmiga än söta i den här åldern, där hornkapslarna runt fjädrarna fortfarande inte smulats sönder så att fjädrarna kan komma fram.

Jag upptäckte en ny sak som gjorde det svårt att fota, nämligen att Brahmakycklingarna har nästan exakt samma ljusgula ton som hampaströet. Det gjorde det svårt att få en tydlig kontrast. Hoppas ni kan urskilja kycklingen i alla fall?

365

Här hittar du fotoutmaningen där du tar ett foto till 365 + 1 olika teman under året, samt alla deltagare. Klicka gärna runt och se andras foton på samma teman!

Ingen aning (273/366)

27 augusti, 2016

kycklingarna 3

Är det tuppar eller hönor? Ingen aning, faktiskt. Om några veckor kan man nog börja se skillnader på kam, slör och befjädring, och urskilja vilka som är hönor respektive tuppar.

I dag fick hela gänget flytta in i en egen del av hönshuset, där de genom kycklingnät får möjlighet att bekanta sig med de vuxna och halvvuxna hönsen, utan att riskera att bli hackade eller trampade. Höns kan vara ganska hårda mot varandra, och de här småttingarna är bara fyra veckor. De gula är Brahmor och de grå är Araucanor.

365

Här hittar du fotoutmaningen där du tar ett foto till 365 + 1 olika teman under året, samt alla deltagare. Klicka gärna runt och se andras foton på samma teman!

 

Bokbloggsjerka v. 34 – Läser just nu

26 augusti, 2016

I veckans bokbloggsjerka ställer Annika frågan: Vad läser du just nu?

Jag har precis läst ut och ägnat halva dagen åt att recensera Hur du blir parisisk var du än är. En väldigt bra bok, jag förstår inte varför det skulle vara så svårt att skriva om den. Kanske för att jag var tvungen att skriva en hård recension i går, av boken Tio lektioner i manlighet, och det paralyserade mitt skrivande.

Recensionsexemplar från Brombergs - stort tack!

Recensionsexemplar från Brombergs – stort tack!

Nu skall jag börja läsa den här boken. Av det jag läst om boken tror jag att det kommer att bli både omskakande och hjärtevärmande. På onsdag är det recensionsdag, då blir det intressant att jämföra vad alla som läst boken kommit fram till.

Vad andra läser just nu får du veta här.

Ha en fin kväll!

Recension: Hur du blir parisisk var du än är, av Anne Berest, Audrey Diwan, Caroline de Maigret, Sophie Mas

26 augusti, 2016
Recensionsexemplar från Bladh by Bladh - stort tack!

Recensionsexemplar från Bladh by Bladh – stort tack!

 

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 261
Utgivningsdatum: 2016-08-15
Omslagsformgivning: Lotta Berglin
Förlag: Bladh by Bladh
ISBN: 9789187371998
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Bokens innehåll i korthet, från förlagets hemsida

Från fyra snygga och talangfulla franska kvinnor kommer – äntligen! – en fräck och personlig bok om hur det egentligen är att vara en parisiska: hur de klär sig, roar sig och försöker uppföra sig.
I korta, klipska kapitel ger dessa parisiska kvinnor dig sina mycket originella synpunkter på stil, skönhet, kultur, attityder och män. Författarna – Anne Berest, Audrey Diwan, Caroline de Maigret och Sophie Mas – ogifta singlar med män och barn – har varit vänner i åratal. Dessa talangfulla, bohemiska revoltörer, som befinner sig mitt i karriären inom de världar som är musik-, film-, mode- och tidningsbranschen, är ovanligt rättframma och frispråkiga när de raserar myterna om hur det är att vara fransyska av idag, i Paris. De avslöjar sina hemligheter och misstag, men skämtar också om sina komplicerade, ofta motstridiga känslor och dåliga vanor. De erkänner att de är snobbiga, något självcentrerade, oförutsägbara men inte (helt) opålitliga. Påstridiga och egensinniga, men även ömhudade och romantiska.

De tar med dig på en första date, en fest, några favoritställen i Paris, ut på landet, och till hemmamiddagar där det bjuds recept som även du kan tillaga – men att gå ut i deras sällskap kan ge både missräkningar och överraskningar. De talar om för dig hur man är hemlighetsfull och sensuell, hur naturlig man ska se ut, hur de gör sina pojkvänner svartsjuka, och hur de känner för barn, bröllop och att gå på gym.

I sista kapitlet delar de med sig av sina bästa adresser i Paris, och ger tips om vart man går mitt i natten, var man botar en baksmälla, var man beställer bästa födelsedagstårtan, vilken loppmarknad som är bäst – och så mycket mer.

Hur du blir parisisk var du än är kommer att ge dig många skratt när du väl kliver in i deras högklackade skor för att bli fri, fräck och bejaka ditt inre cool.

 

Vad jag tyckte om boken

Boken innehåller precis allt det som utlovas på förlagets hemsida, och jag gillar det! Den innehåller många listor som är väldigt roliga att läsa. De varvas med snygga foton, illustrationer och med kortare avsnitt som på olika sätt speglar den typiska parisiskan. En del av mystiken kring parisiskor skingras när man får det serverat så här tydligt. Själv sträckläste jag boken, men man kan också hoppa från avsnitt till avsnitt och läsa om det som intresserar mest just då.

Jag gillar den syn på parisiskan som författarna förmedlar genom hela boken, att hon aldrig försöker göra om sig till något annat än det hon är. Bättre att ta hand om sig och på så sätt bli den bästa versionen av sig själv, än att med kirurgiska ingrepp korrigera det ansikte eller den kropp man har. Vem vill i vuxen ålder ha ett ansikte fritt från rynkor, det man då ser är ett ansikte fyllt av rädsla för att åldras. Författarna ger inte bara tips om hur man sköter om det yttre, som hy och hår, utan även det inre. Som att berika sig med en gammal bok från antikvariatet, eller att umgås med människor i alla åldrar, framför allt människor som är mycket äldre än man själv.

Nyckelbegreppet för parisiskans yttre är au naturel. Med det menas att det skall se ut som hon inte bryr sig om hur hon ser ut. I verkligheten gör hon förstås det, men det skall se naturligt ut. Vill du se ut som en kvinna från Paris kan du börja med att kasta din fön. Använd handduk eller låt håret lufttorka. Undvik att tvätta håret för ofta, först en eller ett par dagar efter en tvätt får håret den stadga som gör det enkelt att snurra ihop det till en knut. En parisiskas hår är aldrig oklanderligt, men när ansiktet förändras med åren kan frisyren bli prydligare, för balansens skull.

En kvinna från Paris spelar med vad naturen har givit henne. Hon gör det bästa av det. Ingen parisiska bryr sig särskilt mycket om makeup. Hon fokuserar på att förebygga ålderstecken med underlagskrämer, inte på att korrigera dem som redan uppstått. Som Coco Chanel sade, ”förr eller senare når du den ålder då du har det ansikte du förtjänar”. Boken ger många konkreta tips på hudprodukter och viss make-up som ger den typiskt parisiska karaktären, och hur parisiskor vårdar sina händer och fötter. Faktum är att fransk manikyr är ett språkligt påhitt, fransk manikyr är raka motsatsen till franskt chic. Att ägna så mycket tid åt naglarna stämmer inte alls med parisiskornas inställning att inte lägga för mycket tid på sitt yttre.

Några tips, hämtade från listor i boken, på vad som är parisiskt chict:

  • Jeans. Närsomhelst, varsomhelst och till allt. Ta bort jeansen ur la Parisiennes garderob och hon känner sig naken som en lysmask
  • Herrskor. Helt enkelt för att alla säger att dessa chica, platta skor inte passar kvinnor med nu står för det motsägelsefulla uttrycket. Det är själva essensen i din stil
  • Ballerinaskor. Din motsvarighet till de tofflor du aldrig tänker köpa. Du gör ingen skillnad mellan komfort och elegans, det är allt eller inget.
  • Matcha svart med marinblått
  • Vägra följa modetrender, se det istället som att modet följer dig
  • Odla vänskap med folk i olika generationer; de mycket unga, de något äldre, men framförallt de riktigt gamla
  • Ha många böcker, och har du inte redan läst Madame Bovary av Gustave Flaubert, gör det!
  • Bär ett kulturmagasin under armen
  • Gå på matmarknad och handla färska varor som är så naturliga och obesprutade som möjligt

 

Några tips, hämtade från listor i boken, på vad som däremot är brist på smak, och inte parisiskt chict:

  • Logotyper. Du är ingen reklamtavla
  • UGG-boots. Kommer inte på fråga
  • En fejkad designerväska. Äkta oäkta är helt ok, men inga oäkta kopior. Liksom i fallet med falska bröst kan man inte dölja komplex med falsarier. Parisiskor har inte heller en väska som skriker ut sitt märkesnamn
  • Att fråga någon på en fest vad personen arbetar med
  • För mycket noppade ögonbryn
  • Läppförstoring som ser ut som en anknäbb
  • Ta sig själv på för stort allvar
  • Förkortningar i sms
  • Smycken utan en historia. Det unika ligger inte i priset, utan i affektionsvärdet

 

Nästa gång vi är i Paris skall jag hålla utkik efter om parisiskor verkligen brukar bära med sig en liten anteckningsbok i väskan. Enligt författarna gör alla kvinnor i Paris det. Helst en klassisk, svart från Moleskine. I den noterar hon allt från tankar som passerar revy, ett citat från en bok som uppskattas, en lista på att-göra-saker, stroferna till en sång hon vill kolla upp, vad hon drömde föregående natt som hon nyss kom ihåg. Det låter ju faktiskt som en bra idé, att ha med sig en anteckningsbok i väskan, det skall jag nog börja med!

2-dagar-i-Paris-(DVD)

I väntan på att själv få resa till Paris, kan man se någon eller några av de filmer som författarna tipsar om i boken, och som skall ge en känsla av att vara i Paris. Bland annat filmen 2 dagar i Paris. Den råkar vi ha hemma, så kanske blir det filmkväll i kväll (ingen smiley här, det är inte parisiskt chict).

Det här är en bok jag gärna rekommenderar. Har man svårt för ironi kan man kanske reta upp sig på vissa avsnitt i boken. Till exempel avsnittet ”Få honom att tro att du har en älskare”, där man får presenterat för sig en lista över alternativ. Listan avslutas dock med glimten i ögat: ”om han trots allt dumpar dig, så beklaga inte. Du har en aura som gör dig eftertraktad”. Tänk gärna på vad författarna påpekar i introduktionen, att de delar den typiskt franska smaken för att vilja förvandla livet till fiktion. Boken bör med andra ord inte tas på så stort allvar, utan läsas med öppet och humoristiskt sinne. Att ta saker på för stort allvar är för övrigt ett tecken på bristande smak och dåligt omdöme, om du frågar en kvinna från Paris.

Recension: Höstvind & djupa vatten, av H-K Rönblom

26 augusti, 2016
Recensionsexemplar från Modernista - stort tack!

Recensionsexemplar från Modernista – stort tack!

 

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 207
Utgivningsdatum: 2016-07-21
Bokserie: Paul Kennet (del 2)
Förlag: Modernista
Formgivning: Lars Sundh
ISBN: 9789177011460
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Handlingen i korthet, enligt förlagets hemsida

Paul Kennet är tillbaka som läroverkslärare i Sundhamn efter ett års tjänstledighet. Nykterhetsivraren Gerhard Bäck, som arbetar som avläsare på stadens elverk, omkommer plötsligt i vad som antas vara ett pojkstreck. Eller är det en galnings verk? Händelsen väcker Paul Kennets intresse. Han börjar söka i kretsen av möjliga gärningsmän. Finns det en mördare i ledningen för nykterhetsföreningen Höstvind? Vid sin sida har han sin syster Susanne i rollen som en nordisk, kvinnlig, sofistikerad doktor Watson.

 

Vad jag tyckte om boken

I dagens deckare är tempot ofta så högt att man sällan hinner med att fundera över de ledtrådar som avslöjas i jakten på mördaren, man sveps med i andlös spänning ända fram till upplösningen. Så är det inte i böckerna om historikern, läroverksadjunkten och amatördetektiven Paul Kennet. Det är charmiga historier berättade i stillsamt tempo, där morden sker på ett mer sofistikerat och oblodigt sätt än vad som är vanligt i nutida deckare. Och det räcker mer än väl för att väcka min nyfikenhet. Intresset för de olika karaktärerna i böckerna tillsammans med de finurliga intrigerna gör att man inte kan lägga böckerna ifrån sig förrän sista sidan är läst.

I Höstvind & djupa vatten lägger Paul Kennet märke till ett uttalande som gjorts av Gerhard Bäck innan han dödades. Ett uttalande som förefaller märkligt, men som inte undersökts närmare av polisen. Det blir upptakten till den andra mordgåtan som Paul Kennet börjar nysta i. Den första var i boken Död bland de döda, som jag recenserat här.

Precis som i föregångaren utspelar sig handlingen i en småstad där alla känner alla, och där mördaren finns inom en begränsad krets av människor. Boken skrevs visserligen för sextio år sedan, men det är lätt att känna igen sig i hur små samhällen fungerar, och hur människorna som bor där agerar och reagerar på olika händelser. Det är träffsäkert, bitskt och samtidigt humoristiskt på ett ganska torrt, akademiskt sätt. Jag är imponerad av hur skickligt författaren väver in personbeskrivningarna i händelserna. Det är framför allt genom samtal och hur de olika personerna interagerar med varandra som man lär känna de olika karaktärerna.

Han erfor att den besökande var skrivkarl till yrket och hälsade honom med minen av en som vet vad det vill säga att fylla i ett formulär i tre exemplar.

I början var det ovant att läsa det litet ålderdomliga, högtravande språket, men man kommer snabbt in i det och jag är glad att det inte moderniserats. Det förfinade språket stämmer väl överens med karaktärerna och tidsandan. Det är uppenbart att H-K Rönblom var intellektuell. Nästan obemärkt smyger han in små hänvisningar till filosofer, författare och poeter i handlingen. Som när Paul Kennet ser på sin syster som flytt från storstaden och ett sprucket förhållande, och associerar till Erik Axel Karlfeldts dikt Flora och Pomona; ”Den som bär höstens krona över pannan drömmer och ler, men skrattar ej som förr”.

Författaren använder sig av alla de klassiska knepen för en riktigt bra deckare. Som läsare får man ta del av alla viktiga ledtrådar som till slut leder till att mordgåtan blir löst. Alla de centrala karaktärerna dyker upp tidigt i boken, bland dem mördaren. Och inte minst viktigt, som läsare får man själv möjlighet att lösa mordgåtan, bara man är tillräckligt uppmärksam. Då och då hamnar nystandet av mordgåtan i en återvändsgränd. Då tar Paul Kennet fram sina tre pipor, sätter sig i sin länstol och begrundar alla pusselbitar som dittills framkommit. Ihärdigt prövas nya kombinationer av pusselbitar, nya samtal görs med nyckelpersoner, nya efterforskningar görs i diverse arkiv. I samtal med bland andra kriminalkommissarie Kurk och systern Susanne summerar Paul Kennet vad han dittills kommit fram till. Det gör att man som läsare hela tiden är med på spåret och känner sig övertygad om att man inte missar någon tankegång eller ledtråd. Steg för steg närmar sig lösningen.

Den här andra delen i serien om Paul Kennet läste jag extra noggrant och försökte verkligen lägga på minnet alla ledtrådar som avslöjades i boken. Jag tyckte att jag hade allt klart för mig, och kände mig rätt så säker på att jag hade löst gåtan redan innan upplösningen. Men jag blev grundlurad. Alldeles väldigt grundlurad, eftersom författaren i en fotnot i slutet av boken hänvisar till alla nödvändiga ledtrådar (!), och det då blir så uppenbart att jag missat ledtrådarna, trots att de presenterats helt öppet. I nästa bok, då skall jag ta revansch!

Död bland de döda och Höstvind & djupa vatten har getts ut i nyutgåva under hösten 2016. Höstvind & djupa vatten fick Expressens Sherlockpris när den kom ut år 1955 och röstades 1991 fram som en av de 50 bästa kriminalromanerna genom tiderna på Världsbibliotekets lista, en omröstning som bland annat Svenska Deckarakademin deltog i. År 2015 utsågs den till en av de 100 bästa deckarna genom tiderna av Lotta Olsson i Dagens Nyheter.

 

Recension: Död bland de döda, av H-K Rönblom

26 augusti, 2016
Recensionsexemplar från Modernista - stort tack!

Recensionsexemplar från Modernista – stort tack!

 

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 213
Utgivningsdatum: 2016-07-21
Bokserie: Paul Kennet (del 1)
Förlag: Modernista
Formgivning: Lars Sundh
ISBN: 9789177011453
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Handlingen i korthet, enligt förlagets hemsida

Läraren och historikern Paul Kennet är tjänstledig och har rest till en mindre ort för att forska i rådhusarkivet. Han hyr ett rum på ett pensionat. Ett rum där tjänstemannen Odel nyligen hittats död, troligen i sviterna efter en operation. Men det finns oklarheter kring dödsfallet. Kennet börjar rekonstruera händelserna. Han gör efterforskningar i den brokiga skaran pensionatsgäster, existenser som på olika sätt kommit på kant med samhället. Om det ligger ett brott bakom dödsfallet, var finns motivet? Vem skulle vilja se den beskedlige Odel död?

 

Vad jag tyckte om boken

Det här är en deckarklassiker som gavs ut första gången 1954. Det har förstås hänt en hel del inom såväl samhället som kriminallitteraturen de senaste sextio åren, och självklart blir det tydligt i boken. I början var det ovant att läsa det litet ålderdomliga, högtravande språket:

”I detta rum hade för inte många dagar sedan en människa dött. Sådant händer alla dagar, det är inte märkvärdigt alls, det får man vara beredd på också för egen räkning. Men det bör ske i enlighet med godtagna regler och inte påskyndas av obehöriga. Hur var det i detta hänseende med notarien Odels död?”

Omställningen till språket gick dock väldigt snabbt och efter bara tjugo sidor kändes det helt hemtamt. Det flödade så omsorgsfullt och var en ren njutning att läsa. Detsamma gäller person- och miljöbeskrivningarna. Jag levde mig med lätthet in i hur det skulle vara att sitta i en länstol vid de franska fönstren i sällskapsrummet på herrgårdspensionatet, och samtala belevat med kyrkoherde Ireneus, överste Brickfeldt, fröken Jakobsson och de andra pensionatsgästerna. Det är en väldigt trivsam stämning över boken, och den får mig att hela tiden vilja läsa vidare. Här är det inga vilda biljakter, inga blåljus, inga bestialiska mord skildrade i detalj, ingen andlös spänning över att mördaren kanske slår till igen. Det är en stillsamt berättad historia, och det ger mersmak.

På 50- och 60-talen var Hans-Krister Rönblom en av de dominerande deckarförfattarna. Han var fil. dr i statskunskap och arbetade som redaktör på olika dagstidningar. Att han var beläst framkommer tydligt i Död bland de döda. Utan att det blir det minsta pretentiöst refererar han exempelvis till bland annat Schopenhauer och Shakespeare i en dialog mellan honom och stadens läkare. Han var även engagerad i en nykterhetsrörelse, och i boken låter han huvudpersonen Paul Kennet inta samma förhållningssätt till alkohol. Han håller sig till kaffe, te och vichyvatten.

Han gjorde på nytt ett uppehåll och höjde grogglaset för att dricka. Han rörde handen med irriterande långsamhet.
– Låt bli det där, sade Paul. Ni förstör bara er lever. Säg istället vad apotekaren svarade.
Den andre satte fogligt ned glaset igen.

På ett självklart sätt smyger författaren in liknande små kommentarer och beskrivningar av hur personerna i boken interagerar med varandra, vilket gör att vi får en väldigt klar bild av de olika karaktärerna utan att författaren uttryckligen beskriver dem. Det är snyggt gjort.

Steg för steg får vi fler och fler pusselbitar som kan bidra till att lösa mordet. Amatördetektiv Paul Kennet för sofistikerade, men knivskarpa små samtal med pensionatets gäster i varierande miljöer, alla lika trivsamma. Dels på pensionatet, dels på stadens konditori. Han stämmer träff med redaktören på Länstidningen och får information från tidningsarkivet om pensionatets gäster, han besöker stadens apotek, postkontor, badhus och polismyndighet. Från läkare inhämtar han medicinsk sakkunskap som leder oss närmare svaret på mordgåtan.

Det är precis vad det är, en mordgåta, som det krävs mycket tankearbete för att lösa. H-K Rönblom tillämpar alla de klassiska knepen för en riktigt bra deckare. Vi får ta del av ledtråd efter ledtråd, och jag försöker intensivt klura ut svaret innan det avslöjas i slutet av boken. Med jämna mellanrum funderar Paul Kennet över mordgåtan, och summerar för sig själv vad han dittills kommit fram till. Det gör att man som läsare hela tiden är med på spåret och känner sig övertygad om att man inte missar någon tankegång eller ledtråd. I själva verket leds man ibland in på villospår. Jag hinner misstänka i princip samtliga pensionatets gäster innan mordgåtans upplösning.

Det har varit ett rent nöje att läsa den första boken i serien om Paul Kennet. För övrigt älskar jag omslagen till den här bokserien. De andas verkligen 50-tal, och det passar ju så bra till de här böckerna som utspelar sig under den perioden.

Recension: Tio lektioner i manlighet, av David Qviström

24 augusti, 2016
Recensionsexemplar från Brombergs - tack så mycket!

Recensionsexemplar från Brombergs – tack så mycket!

 

Mitt betyg: 2/5

Antal sidor: 465
Utgivningsdatum: 2016-08-03
Omslagsformgivning: Eric Thunfors
Förlag: Brombergs
ISBN: 9789173378000
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

Tio lektioner i manlighet är en föga smickrande bruksanvisning om hur manlighet kan fungera. Det är också en berättelse om hur våra föreställningar om oss själva följer med oss hela livet, men också om hur svårt det är att våga älska någon på riktigt. David Qviström har skrivit en lika ömsint och humoristisk som brutal relationsroman där han ringar in och analyserar vår samtid med knivskarp, psykologisk skärpa.

Ett glossigt kvinnomagasin ger en frilansande journalist uppdraget att skriva tio lektioner om hur man blir en bättre man. Själv befinner han sig mitt i livet med ett antal misslyckade relationer i bagaget. Nu står han där igen med ännu en relation på fallrepet och ett svidande självförakt inför oförmågan att leva i en djup relation. Uppdraget tvingar honom inte bara att rannsaka sig själv och sin egen trassliga relationshistoria – det tar honom också tillbaka till radhuslängorna i Österskär norr om Stockholm i slutet av 1970-talet. Där möter han sig själv som tolvåring. En förälskad pojke med tjocka lår som älskar ABBA och får lära sig allt om att bita ihop trots att det gör ont. Erfarenheterna från uppväxtåren tar han med sig in i livet som vuxen man där uppslitande förälskelser, otrohetsaffärer och krossade äktenskapsdrömmar avlöser varandra.

 

Vad jag tyckte om boken

Enligt förlaget är Tio lektioner i manlighet en roman, vilket alltså innebär att det är en påhittad historia. Författaren, David Qviberg, påpekar inledningsvis att underlaget för de delar i boken som handlar om pojkåren delvis är självbiografiska, men att karaktärerna och händelserna så som de skildras i boken i högsta grad är fiktiva. Genom hela boken har jag dock svårt att föreställa mig boken som en roman, och inte en självbiografi. Kanske är det att boken berättas i jag-form, och att huvudpersonen har samma yrke och är i samma ålder som författaren själv, som trasslar till det för mig. Men det är självklart logiskt att det inte är en självbiografi, självbiografier skrivs av personer som allmänheten känner väl till och har ett intresse av att veta mer om, kanske för att förstå dessa personers framgångar.

Som roman måste boken ha en bra story. Titeln utlovar Tio lektioner i manlighet. Innehållet är något annat. Den yttre ramen för berättelsen innebär att huvudpersonen skall skriva en bruksanvisning till manligheten, skriven med lätt hand och med glimten i ögat, till ett magasin för kvinnor. För att kunna skriva artikelserien känner sig huvudpersonen tvungen att skärskåda sig själv, dels under skolåren på mellan- och högstadiet, dels under sitt vuxna liv. Det är inte skrivet med någon lätt hand och glimt i ögat. Tvärtom ligger en känsla av självömkande som en blöt filt över historien från början till slut.

När huvudpersonens kärlekshistorier fallerar, när han separerar, misslyckas i sin fadersroll, är otrogen, ljuger och sviker, ges som förklaring att att det skulle ha sin grund i att han som pojke blev retad för att ha feta lår. Alternativt bero på rangordningen i skolan, där han själv hamnade i botten, eller att huvudpersonen präglats av någon eller flera av de olika former som en man, enligt författaren, stöps i beroende på förväntningar och liknande. Författaren delar in män i olika manstyper och ger sig sedan på att definiera vad de olika manstyperna står  för. Resultatet är stereotyper som man läst och hört om många gånger tidigare. Jag får associationer till boken som blev en enorm succé i början av 1990-talet; Män är från mars, kvinnor är från Venus, av John Gray. Här kommer ytterligare en bok, men i romanform, som syftar till att öka förståelsen mellan män och kvinnor, med män som utgångspunkt denna gång.

Enligt min mening fungerar inte berättelsen som varken spännande roman eller en terapeutisk självhjälpsbok. Som roman ger berättelsen ett rörigt intryck med de två parallella historierna om huvudpersonens olika stadier i livet, som pojke respektive medelålders man, och de amatörpsykologiska delarna där manligheten skall förklaras. Jag tror att det hade kunnat bli en både intressant och läsvärd roman, om författaren avgränsat sig till att skriva om enbart pojkåren. I de delarna har berättelsen ett driv och man vill veta hur det skall gå för de olika karaktärerna.

Ett kriterium som ofta används om romaner som vi tycker är bra, är att berättelsen är trovärdig. I Qviströms roman är både miljöerna och karaktärerna trovärdiga, men det hjälper inte. Jag får inga aha-upplevelser, inga nya svar på frågorna om vad manlighet är och hur man blir en bättre man. Och jag blir inte berörd. Jo, jag blir irriterad. På huvudpersonens ihärdiga offermentalitet boken igenom i de delar där han skildras som vuxen. Han agerar fullkomligt ansvarslöst och egoistiskt, framställs därefter som att han skäms, och fortsätter sedan att agera på exakt samma sätt. I början av boken funderar huvudpersonen över resultatet i en lyckoundersökning, ”aldrig är man mindre lycklig än när man, som jag nu, är 46 år och halvvägs genom livet”. Den inställningen präglar hela berättelsen, och det blir snabbt en ganska påfrestande läsning.

 

 

 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 57 andra följare