Glad måndag 6 april

Måndag och tillbaka i rutiner! Jag har alltid tyckt om rutiner, men litet extra mycket i dag. Jag njuter av att sitta i ett soligt rum omgiven av böcker, anteckningsblock och pennor, och min andra frukost. Och jag njuter av att inte oroa mig för någonting alls precis just nu i denna stund.

Det här är en ögonblicksbild från min hemarbetsplats. Några av er har sett den tidigare, bara med andra böcker och kanske en annan kaffekopp ;) I dag fotade jag med ett serietidningsfilter som jag upptäckte på mobiltelefonen.

Carita håller i utmaningen Glad måndag, och henne hittar ni här.

Veckans bästa 30 mars – 5 april

I en tid då precis allt präglas och påverkas av coronaviruset, har jag bestämt mig för att varje söndagskväll skriva ett inlägg med det jag upplevt som veckans bästa. Det kan vara små eller stora saker. Det blir ett sätt att under veckan lägga märke till allt som faktiskt är positivt också. Vad sägs om det?

Här är veckans sammanfattning av det bästa som hänt!

Den översta bilden i veckocollaget har jag lånat från Château de Chambords Facebooksida. Den 1 april var det inte många som ville skämta, det kändes inte rätt i dessa tider. Men slottets skämt tycker jag låg på precis rätt nivå. I den numera lugna slottsparken såg en av slottets skogvaktare en vit hästliknande varelse tillsammans med ett rådjur och en hjort. Han trodde först att det var en albinodovhjort, innan han såg ett 30 cm långt elfenbenshorn i pannan. En enhörning! De har inte setts i världen sedan 1400-talet. Ett fint skämt, att förflytta oss till fantasins och sagornas värld en stund. Det kan vi behöva.

Nu när jag inte styrketränar (skall dock återupptas snarast) och inte skjutsar tjejerna till danslektioner (kommer inte att återupptas förrän smittspridningen har hejdats) har jag av någon anledning mycket mer energi och ett större lugn i kroppen. Ganska ofta kan jag annars känna mig jäktad när jag är hos Leiftra, men med mitt lugnare liv är det bara mysigt att tillbringa mycket tid med henne. Det är hårfällningstid och jag borstar och borstar. Det bara rasar av henne. Vi tar promenader, ganska ofta till mamma och pappa. Klicka på Instagrambilden och sätt på ljudet så får du se vad Leiftra och jag har lärt oss:

 

Emil, min brorson, hjälpte mig med sin grävmaskin att jämna till underlaget i Leiftras hage. Det blev så otroligt bra, han är som en trollkarl med den där maskinen, så nu hoppas och tror jag att risken för att trampa på vassa stenar har minskat, och därmed också risken för att hon blir halt igen. Känns bra.

Jag har berättat om veckans oro för Jackie som visade sig ha körtelfeber och en kraftig inflammation i hals och tandkött. Hur skall man kunna se något positivt i det? Jo, att hon är feberfri nu, och att hon är pigg och kan umgås med vänner igen! Och trots att det var en chockartad upplevelse att inse hur man riskerar att hamna utanför vården nu när allt fokuserar på det där viruset, var det ändå positivt att få sig en tankeställare. Jag har definitivt levt i en trygghetsbubbla där jag har tagit för givet att man får vård om man mår dåligt. Det var nyttigt att vakna upp.

Och vad var det för positivt med snöstormen som yrde in i måndags? Att det är typiskt vårväder, och att vi lagt vintern bakom oss!

(Nästan) varje gång jag ser min arbetsplats tänker jag: Kaos är granne med gud. Nu var jag bara tvungen att googla och se varifrån jag fått det uttrycket. Det visade sig att det är namnet på en pjäs av Lars Norén från 1980-talet. Hur har det fastnat i mitt huvud?! Jag har aldrig hört talas om den pjäsen. Det var väl det där med kaos som stämde så bra. Här trivs jag i alla fall att sitta och arbeta. Det kommer in ljus i rummet från alla håll och jag gillar husets gamla sal med mixen av gamla möbler som alla har en historia.

BP, vår katt får fortfarande inte vara på bordet… Men det såg så författarmysigt ut med henne där, så jag bara måste ta en bild först innan hon måste hoppa ned.

I tider av social distansering är jag väldigt glad att det går att träffas utomhus. I morse följde Leiftra och jag med Erica och Mattias och deras två små killar till skogen för att hämta björkris inför påsk. Där mötte vi Mary-Linn och Vera, och när vi kom tillbaka till stallet träffade vi hälften av byns invånare. Inte riktigt, men många av dem. En av byns äldre män, och kanske den mest sociala av oss allihop, berättade att han haft lunginflammation i en månad och varit tvungen att hålla sig hemma. Men han såg förvånansvärt pigg ut och var lika glad som alltid.

Jag har meddelat förlagen att jag har begränsat med tid att läsa och recensera, så det är inte så ofta som jag får bokpaket numera. Men som en skänk från ovan kom lantbrevbäraren just den här veckan med fem bokpaket! Jag som blir lika glad som ett barn på julafton av bokpaket, de kunde inte ha kommit vid en lämpligare tidpunkt.

Berätta gärna i kommentarerna vad som varit veckans bästa för dig, eller skriv om det i din blogg och länka här till den, så kan vi ladda med ännu mer positiv energi inför kommande vecka!

Recension: Som pesten, av Hanne-Vibeke Holst

Jag fick den här boken som en överraskning från förlaget, innan den verklighet som vi lever i hade drabbats av coronaviruset. Men boken hade kunnat vara skriven nu, inspirerad av det vi alla tvingas gå igenom. Likheterna mellan pandemin i boken och coronapandemin är påtagliga. Det var det som fick mig att ta fram den här tegelstenstjocka boken på 846 sidor. Jag ville läsa mer om det vi befinner oss i just nu och som är så svårt att få grepp om, att ta in. Kanske finna svar. Kanske bli lugnad.

Ni som försöker undvika dystopier och allt som påminner er om coronakrisen behöver inte undvika den här romanen av de anledningarna. Visst handlar det om en pandemi, men det blir ändå inte tungt och jobbigt att läsa. Jag skall inte säga att det är tvärtom, men jag blev stärkt av att läsa den och hade gärna stannat ännu längre tillsammans med personerna i boken. Jag upplever boken som en relations-/spänningsroman där spänningen inte ligger i om man skall få stopp på virusutbrottet, utan i maktspelet hos bland andra världshälsoorganisationen (WHO) och läkemedelstillverkarna, och även hos privata aktörer och i relationer. Alla har något att vinna och att förlora och många är beredda att gå långt för att skydda sina intressen.

Bokens huvudperson är läkaren Karoline Branner, som flyttat med sin man och son till Genève, där hon fått arbete på WHO. Karoline drivs av sina ideal och sin strävan efter en bättre och rättvisare värld, och också av en tragisk händelse i sin barndom. Men hon har inte varit många dagar på sin nya arbetsplats innan hon blir varse hur maktspel, internationell storpolitik och hierarkier försvårar det viktiga arbetet. Inte heller familjelivet är enkelt. Karolines man Jasper är charmig och snygg, men strulig och ganska oduglig. Inte den klippa som Karoline skulle behöva att luta sig mot när pressen ökar och svåra beslut måste fattas. Vi får följa flera av de personer som på olika sätt har anknytning till Karoline; föräldrar och vänner, gamla och nya kollegor, bekanta. Ibland brukar vissa karaktärer intressera mindre än de andra, men i den här boken är jag nyfiken på hur det skall gå för dem allihop.

Hanne-Vibeke Holst är väldigt påläst och utan att jag egentligen tänker på det under tiden jag läser får jag många tankeställare om hur arbetet bedrivs hos WHO och hur det intrigeras och bedrivs lobbyverksamhet i maktens korridorer, hur kartellbildningar mellan läkemedelstillverkare kan försena tillverkning av läkemedel för att öka vinsten, hur de vita i världen har företräde till livsnödvändigt vaccin framför den afrikanska befolkningen och framför människor som lever i flyktingläger. Att pengar styr, och att man egentligen inte vet var man har sina närmaste.

Om jag inte hade haft egen erfarenhet av en värld drabbad av pandemi hade jag antagligen varit mest intresserad av att läsa det som rör relationerna, och skummat förbi en del av det som gäller det politiska spelet och arbetet med att stoppa influensautbrottet. Jag hade nog tyckt att politiken och de hälsotekniska delarna låg för långt från min verklighet. Så var det inte nu. Det som rör relationerna är spännande, men det som gäller pandemin är väldigt intressant och Hanne-Vibeke Holst kan verkligen skildra de politiska beslutsprocesserna så att det blir nagelbitande spännande! Som pesten är helt enkelt en drygt 800 sidor lång bladvändare som höll mig i sitt grepp från början till slut, och jag hade inte haft något emot om den varit ännu längre.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 846
Utgivningsdatum: 2018-10-02
Originaltitel: Som pesten
Översättare: Margareta Järnebrand
Förlag: Albert Bonniers förlag
ISBN: 9789100177188
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Ny, signerad bok av Arne Dahl

I går kom flera bokpaket som verkligen gjorde min dag. Och senare låg det ytterligare ett paket i brevlådan, Arne Dahls kommande spänningsroman. Nu kan jag bli skrämd i en fiktiv verklighet som omväxling, det känns riktigt bra att förflytta oron till en annan plats.

Jag har faktiskt inte läst en enda av Arne Dahls romaner. Däremot har jag sett de två säsongerna om A-gruppen med manus av ett par av mina favoriter i spänningsgenren; Rolf och Cilla Börjlind. Jag minns A-gruppen som fruktansvärt obehaglig, men det gick ändå inte att låta bli att titta. Det var otroligt spännande och skådespelarna var fantastiska.

Nu skall det bli intressant att läsa Arne Dahls senaste roman, som vad jag förstår kommer ut den 21 april. Friheten är en originell titel på en spänningsroman. Så här beskrivs handlingen i korthet på förlagets hemsida:

Den före detta polisen Sam Berger befinner sig en bra bit från lyckan. Han försörjer sig som utredare av försäkringsbrott, samtidigt som hans tidigare kollega och eventuella kärlek Molly Blom har försvunnit spårlöst ur hans liv. Tankarna skingras när han får ett uppdrag från oväntat håll – att hitta en kvinna vars tragiska förflutna gjort henne till villebråd i en härva så vittförgrenad att Berger inte ens kan ana dess konturer. Men ju mer han gräver, desto tydligare framgår det att alla spår leder tillbaka till Molly Blom.

Om jag räknat rätt är det här författarens nittonde spänningsroman, den fjärde i serien om utredarparet Sam Berger och Molly Blom. Arne Dahl är en erkänd författare både i Sverige och internationellt, bland annat därför att romanerna anses välskrivna och har en tydlig samhällsförankring med huvudpersoner som gör ett starkt intryck.

Jag blir litet extra nyfiken på att läsa den här romanen efter att jag förstått att Arne Dahl, pseudonym för Jan Arnald, disputerade på avhandlingen Genrernas tyranni : den genreöverskridande linjen i Artur Lundkvists författarskap. Han kan alltså skriva både akademiskt faktabaserat och spänningsorienterat, genreöverskridande precis som Artur Lundkvist.

Recensionsdag är utgivningsdagen den 21 april, tills dess skall jag ha läst och bildat mig en uppfattning om den här boken.

När bokpost landar i brevlådan och räddar en dålig dag!

Kan ni föreställa er hur glad jag blev när lantbrevbäraren körde upp till huset med en hel trave med paket?! Det kan ni nog, ni som läst gårdagens inlägg.

Jag är dödstrött efter att ha oroat mig för Jackie och hennes fyrtiogradiga feber och att hon inte kunde äta eller dricka. Och jag är så trött på att oroa mig för alla som kan bli sjuka av coronaviruset, att hela världen är uppochnedvänd, att man inte längre kan ta sjukvården för given, så som jag gjort, att inte kunna umgås med släkt och vänner, att inte få fira födelsedagar och påsk tillsammans som vi alltid gjort, att i kristid upptäcka nya och osympatiska sidor hos människor jag tycker om, att inte kunna prova kläder i en provhytt eftersom de är stängda, att inte kunna styrketräna på gymmet, att inte kunna resa till andra länder. Och att världen går in i en depression, om inte ekonomiskt så mentalt.

Det är som om en blöt filt har lagts runt vårt jordklot. Men då kommer det plötsligt ett helt gäng med bokpaket och muntrar upp!

Så spännande böcker, varenda en! Två överraskningar som jag inte kände till innan, och så böcker som jag haft som favoriter i mitt förhandsspan bland de böcker som kommer ut nu.

Många har läst Där kräftorna sjunger innan den gavs ut i svensk översättning. Det verkar vara en bok som man antingen tycker är fantastisk eller ganska värdelös. Av det jag läst om handlingen, och vad andra skriver om den, tror jag att det är en bok i min smak:

Kya Clark lever ensam och i samspel med naturen utanför en liten stad vid North Carolinas kust. Byborna kallar henne ”Träskflickan” och har i många år spridit elaka rykten om henne. När en stilig quarterback hittas död i våtmarken blir hon därför omedelbart misstänkt och en mordutredning inleds. Men Kya är långt ifrån den obildade enstöring som alla tror, och snart uppdagas sanningen om hennes liv.

 

Våroffer är den sista fristående delen i Anders De La Mottes årstidskvartett. Han har en berättarstil som faller mig helt och hållet i smaken. Och den här gången lockar själva deckargåtan mer än vanligt; så här beskrivs handlingen av förlaget:

Valborgsnatten 1986 mördas en sextonårig flicka under ritualliknande former i skogen intill ett skånskt slott. Hennes styvbror döms för dådet, och kort därefter försvinner hela familjen spårlöst. Våren 2019 flyttar läkaren Thea Lind in på slottet. Efter att ha gjort ett märkligt fynd i en uråldrig ek ökar hennes fascination för den gamla tragedin. I takt med att hon upptäcker likheter mellan flickans uppväxt och sitt eget såriga förflutna, blir hon alltmer övertygad om att sanningen om mordet aldrig kommit fram. Och att våren 1986 kanske krävt flera offer. 

 

Ha en fin fredag!

Bli inte sjuk nu!

Ambulansintaget på akuten. Här ute fick vi träffa en läkare i tisdags morse, i – 10 grader. Först fick vi stå utanför akutintaget och vänta på att bli insläppta, sedan var det här i ambulansintaget vi träffade en läkare.

Jackie hade haft pendlade feber, oftast mellan 38-40 grader, under en vecka, och så ont i halsen att hon inte kunde varken dricka eller äta. Jag ringde sjukvårdsupplysningen som inte ville hänvisa oss till en vårdinrättning för undersökning, utan skickade en länk till KRY för hjälp. Genom dem fick vi prata med först en sköterska och sedan en läkare. Men det var extremt förvirrat och utan undersökning gick det ju inte att hjälpa Jackie. KRYs läkare skrev ut ett recept på munskölj som apotekets personal sedan avrådde från att använda, eftersom man absolut inte skall få ned något av vätskan i magen!

Vid fyra på morgonen kunde jag inte sova av oro för Jackie, och gick upp och ringde till sjukvårdsupplysningen igen. Den här sköterskan konstaterade att Jackie ju inte hade luftvägssymptom, och att hon inte kunnat äta och dricka på så lång tid på grund av smärta i halsen och i tandköttet, så hon tyckte att vi skulle åka in till akuten direkt eftersom hon behövde få framförallt vätska i kroppen och något som kunde lindra smärtan.

På akuten var läkaren bara fokuserad på om det var coronaviruset. Hon lyssnade på lungorna och kollade syresättningen, trots att Jackie varken hostade eller hade svårt att andas. Allt är inte coronaviruset! De missar ju att ställa rätt diagnoser när allt de har för ögonen är covid-19. Hög feber under lång tid som dessutom pendlar mycket, svullna halsmandlar, extrem smärta ungefär som värsta sortens halsfluss och dessutom tonåring. Jackie hade i princip alla de vanligaste symptomen för något helt annat än coronaviruset.

På eftermiddagen när jag hämtade Bella i skolan följde Jackie med i bilen. Då passade jag på att gå in på vår hälsocentral och frågade om de kunde titta på Jackie. Vi hade ju ingen bokad tid, men de var helt fantastiska! Jag pratade först med en sekreterare, sedan en sjuksköterska. Hon skulle försöka få en läkare att titta på Jackie, under tiden väntade vi i bilen på parkeringen.

Jag trodde verkligen inte att de skulle ta sig tid, men två energiska och glada läkare kom ut på parkeringen och tog prover på Jackie i bilen! När de såg hennes inflammerade hals och tandkött sade de båda två: Oj, djävlar! Oj, djävlar! Efter sju minuter fick vi svar: körtelfeber. För tonåringar kan det tydligen bli så här allvarligt som för Jackie. Den diagnosen var extremt viktig, eftersom hon eventuellt inte får idrotta under den närmaste månaden då mjälten kan brista. Även levern kan påverkas av körtelfeber.

Man kan inte fortsätta att tycka att The show must go on, nu gäller det att alla tar ansvar! Annars kommer människor med olika sjukdomar att få vård för sent, när man inte får komma in till sjukhusen för en ordentlig undersökning av rädsla för coronaviruset. Vi måste alla hjälpa till att stoppa spridningen så att sjukvårdspersonalen kan återgå till sansade undersökningar och diagnoser. 

 

Veckans bästa 23-29 mars

I en tid då precis allt präglas och påverkas av coronaviruset, har jag bestämt mig för att varje söndagskväll skriva ett inlägg med det jag upplevt som veckans bästa. Det kan vara små eller stora saker. Det blir ett sätt att under veckan lägga märke till allt som faktiskt är positivt också. Vad sägs om det?

Här är veckans sammanfattning av det bästa som hänt!

1. Jackie fyller fjorton år i dag. Men födelsedagsfirande är inte att tänka på, hon fick väldigt ont i halsen och hög feber i onsdagskväll och har fortfarande runt 40 grader om hon inte får Alvedon som sänker febern litet. Men det positiva är att hon för första gången sedan hon blev sjuk ville försöka äta mat i dag, och bad om tretton bitar sushi till födelsedagslunch! Ett gott tecken.

2. Jag scrappade ett födelsedagskort som väl kan passa en tonårstjej.

Det var också en positiv sak; att ta fram papper, lim, glue dots, dekorationer och pappersstansen igen, och försöka få till ett kort.

3. Krokusarna blommar för fullt. Så fint att se hur de lyser upp i rabatterna som för övrigt är ganska färglösa och skräpiga av torrt gräs och löv den här tiden på året. Men ser ni också så fint solen skiner!

4. Leiftra och jag tar ofta en promenad tillsammans med mina föräldrar. Vi kan ju inte ses inomhus på grund av smittorisken, men vi kan gå tillsammans upp i skogen. Ibland rider jag, ibland går jag med Leiftra i grimma.

Leiftra ville gå in hos mamma och pappa, men alla måste hålla avstånd och absolut inte gå in till personer som är över 70 och tillhör riskgrupperna! Vi stannade utanför.

5. Den här utsikten har jag på morgonen respektive på kvällen om jag sitter i fåtöljen och läser.

Min favoritplats, som Fame också gillar. Det är dags att klä om både fåtöljen och soffan, det har jag noterat tidigare. Å andra sidan kan man också lägga pengarna på något roligare.

6. När Jackies feber har pendlat mellan 38 och 40 grader sedan onsdagskväll, har det varit nästan nästan omöjligt att fokusera på att arbeta, och inte helt lätt att läsa en bok för nöjes skull heller. Då lade Fame sina tassar 🐾 på min fot. Tänk att djur alltid känner när man är orolig, och då finns de där vid din sida

7. De här två blir man också glad av att ha omkring sig ♥

Berätta gärna i kommentarerna vad som varit veckans bästa för dig, eller skriv om det i din blogg och länka här till den, så kan vi ladda med ännu mer positiv energi inför kommande vecka!

 

Recension: Vuxna människor, av Marie Aubert

Det här är en tunn liten bok på 111 sidor, vilket visar att böcker inte behöver vara tegelstenstjocka för att gripa tag och förmedla något. Den yttre ramen är två vuxna systrar som skall fira mammans födelsedag tillsammans i familjens skärgårdshus. Marthe, den yngre systern, lever i ett förhållande med en bonusdotter, medan fyrtioåriga Ida lever ensam. Idén om att samla en familj på en avgränsad plats är ofta lyckad när man vill skildra familjemedlemmarnas status och relationer till varandra. Så också här.

Som med många relationsromaner i samma anda som den här, är det inte handlingen som är den centrala, utan just relationerna. Hur svårt det är att bli av med de roller man hade när man levde som en familj, trots att barnen nu är vuxna, har flyttat ut och har egna liv. Marthe var den som kunde vara precis som hon själv ville. Hon visade vad hon kände och sade vad hon tyckte. Och det gick bra, hon var ändå den som blev favoriserad och mest månad om. Det anser i alla fall Ida. Ida som aldrig brusade upp som Marthe mot mamman när hon var tonåring, som alltid kämpade och gjorde sitt bästa när det gällde allt hon företog sig, både i skolan och på fritiden. Hon var alltid duktig, utan att hon fick någon speciell uppmärksamhet eller uppskattning för det. När familjen samlas kommer känslan av orättvisa och avundsjuka tillbaka.

Berättelsen sker ur Idas perspektiv, men det gör henne varken mer eller mindre sympatisk än någon av de andra. Under vistelsen i sommarhuset är nästan allting som sker en slags maktkamp mellan syskonen, där Ida anser att hon alltid drar det kortaste strået. Och när det gäller relationen till mamman så har hon nog rätt, Marthe är favoriten. Kanske för att hon är mer okomplicerad och vanlig och därför enklare att tycka om. Ida har satsat på sin karriär, lever i stan utan man och barn. Hon träffar män, men oftast är de gifta. Nu har den biologiska klockan börjat ticka och hon planerar att frysa in sina ägg för att kunna bli med barn senare. Men inte ens det gör att hon hamnar i familjens centrum, eftersom Marthe berättar att hon äntligen lyckats bli gravid.

Avundsjukan och känslan av orättvisa blir kanske tydligast när det gäller sommarhuset. Marthe har alltid tillbringat mycket tid i huset och agerar som om det är hon som äger det. Hon rensar grusgångarna från ogräs, hon byter ut trasiga möbler och inreder, och nu har hon till och med fått huset ommålat i en helt ny färg, utan att först få godkänt från Ida. Ida känner sig överkörd. Trots att hon under alla år bara varit korta perioder i huset och trots att hon aldrig lagat, fixat eller engagerat sig i det. Hon tänker att hon skall betsa terrassen, men det slutar med att hon dricker öl istället. Och trots att hon efter en natt ensam i huset längtar tillbaka till stan igen. Men det är trots allt hennes hus också.

Jag tror att alla kan känna igen sig åtminstone i vissa saker i den här boken, utifrån sina egna förutsättningar. Jag kunde även föreställa mig mina bröder i vissa delar av syskonrollerna. Hur man uppträder mot varandra och uppfattar saker i en familj är nog ganska allmängiltigt, och det behöver inte spela så stor roll om man är kvinna eller man. Och har man inte syskon att relatera till så har man föräldrar, närvarande eller frånvarande. Som sagt, jag är ganska övertygad om att det här är en bok för de allra flesta.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 111
Utgivningsdatum: 2020-01-28
Originaltitel: Voksne mennesker
Översättare: Cilla Naumann
Förlag: Wahlström & Widstrand
Omslagsformgivning: Exil design
ISBN: 9789146236160
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Söndagens smakbit ur: Vuxna människor, av Marie Aubert

Mari, på bloggen Flukten fra Virkeligheten, håller tillsammans med Astrid Terese, på bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker, i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers.

I dag är det Astrid Terese som håller i utmaningen. Jag bjuder på en smakbit ur den här boken:

Det här är en tunn liten bok på 111 sidor, vilket visar att böcker inte behöver vara tegelstenstjocka för att gripa tag och förmedla något. Den yttre ramen är två vuxna systrar som skall fira mammans födelsedag tillsammans i familjens skärgårdshus. Den ena systern lever i ett förhållande med en bonusdotter och ett barn på väg, den andra dottern lever ensam. Idén om att samla en familj på en avgränsad plats är ofta lyckad när man vill skildra familjemedlemmarnas status och relationer till varandra. Så också här.

Jag tror att alla kan känna igen sig i åtminstone vissa saker i den här boken, utifrån sina egna förutsättningar. Jag kunde även föreställa mig mina bröder i vissa delar av rollerna. Hur man uppträder mot varandra och uppfattar saker i en familj är nog ganska allmängiltigt, och det behöver inte spela så stor roll om man är kvinna eller man. Och har man inte syskon att relatera till så har man föräldrar, närvarande eller frånvarande. Som sagt, det här är jag ganska övertygad om är en bok för de allra flesta.

Citatet är från sidan 21:

Jag går bakom henne på stigen, fryser om fötterna och känner att bikinitrosorna är blöta och kalla under shortsen och att överdelen gör stora våta fläckar på T-shirten, jag ser på Marthes rygg att hennes linne klistrar sig på bikiniöverdelen på samma sätt. Hon har Kristoffer och snart har hon barn och ändå klagar hon, sådan är hon, väntar sig att alla ska ordna för henne. Marthe kan gå runt och bara vara, ha ett handläggarjobb som hon gillar men som jag inte tror att hon är särskilt bra på, hon kan säga dumma saker och skratta på fel ställe och inte ens tänka på det, hon kan äta ostbågar och Smash när hon är ledsen, låta bli att träna, säga att hon inte orkar, det är ändå alltid någon som tröstar henne.

Här är min recension av Vuxna människor.

Ha en fin dag!