Skip to content

Söndagsmorgon (232/366)

24 juli, 2016

soluppgång 1

I morse vaknade jag klockan fyra. När jag tittade ut såg jag en så vacker soluppgång. På med morgonrock och gummistövlar och ut med kameran. När jag kom ut hade det allra vackraste skimret redan försvunnit, men ganska fint var det fortfarande, med solljuset som reflekterades i dimman över ängarna bakom vårt hus. En bra söndagsmorgon, att stå där i det daggvåta gräset med hästarna i hagen bredvid och Shelly vid min sida och bara njuta av tystnaden.

365

Här hittar du fotoutmaningen där du tar ett foto till 365 + 1 olika teman under året, samt alla deltagare. Klicka gärna runt och se andras foton på samma teman!

Recension: Nikkis dagbok # 6, av Rachel Renée Russell

24 juli, 2016

bella läser Nikkis dagbok

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 340
Utgivningsdatum: 2016-03-18
Förlag: Modernista
ISBN: 9789176458587
Illustratör: Rachel Renée Russell
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Isabellas recension på Instagram

 

I den här sjätte delen av Nikkis dagbok får Nikki kärkramp när Brandon, killen hon är hemligt kär i, bjuder ut henne på Crazy Burger – en dejt! Nikki börjar hoppas på att han vill gå med henne på årets största dans. Det är fortfarande gott om tid att fråga honom. OMG – tänk om han säger ja?! OMG – tänk om han går dit med MacKenzie istället, ärkerivalen?!!!

Precis som i de tidigare böckerna är det lätt att känna igen sig i de litet äldre barnens och tonåringars berg- och dalbana, med snabba kast mellan glädje och oro, pinsamheter, misstag och succéer. Berättelsen kommer så bra till sin rätt när den kombineras med författarens otroligt charmiga illustrationer. Allt skildras med en stor portion humor, som får även mig som vuxen att småle gång på gång. Det jag numera skulle tycka var bagateller, får enorma proportioner i Nikkis liv, precis så som det var när man var fjorton år och en blick inte bara var en blick, utan så mycket mer. Exakt vad den innebar var däremot oftast oklart ;)

Våra barn, som nu är 10 och 11, har sträckläst alla böckerna i serien. Det är lätt att förstå varför, jag hade också älskat de här böckerna när jag var barn. Böckerna är som en mix av en spännande barnbok och serietidning och väldigt lättlästa.

Nu väntar tjejerna på nästa del i serien, som finns i bokhandlarna i slutet av juli.

Ps. Ett tips! Jag är övertygad om att de här lättlästa och charmiga böckerna kan väcka läslusten till liv även hos de mest läsovilliga barn :)

 

 

Här är jag nu (231/366)

23 juli, 2016

fame tittar fram

365

Här hittar du fotoutmaningen där du tar ett foto till 365 + 1 olika teman under året, samt alla deltagare. Klicka gärna runt och se andras foton på samma teman!

Recension: Sandmannen, av Lars Kepler

23 juli, 2016

sandmannen

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 518
Utgivningsdatum: 2012-11-09
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN: 9789100134679
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

I den förra boken, Eldvittnet, avslöjades att Joona Linna lyckades gripa seriemördaren Jurek Walter, som sedan tretton år sitter isolerad på en rättspsykiatrisk avdelning. Joona har dock fortsatt att misstänka att de varit flera som utfört brotten. Sandmannen börjar med att ett av de barn som Jurek Walter rövade bort kommer tillbaka efter tretton år i fångenskap, vilket besannar Joona Linnas misstankar om att Jurek Walter faktiskt haft en medhjälpare. Kvar i fångenskap finns den återvändande pojkens allvarligt sjuka syster och nu handlar det om att försöka hitta henne innan det är försent. Olika spår följs upp och ledtrådar avslöjas om morden och motiven. Det blir dock snabbt uppenbart att den enda som kan avslöja var flickan är gömd, är Jurek Walter. Lösningen blir att, i en hemlig operation placera kriminalpolisen Saga Bauer på samma anstalt som seriemördaren Jurek Walter, i syfte att försöka få honom att avslöja sig. Trovärdigheten i kriminalromaner är ingenting man kan fästa sig så mycket vid, men frågan är om inte författarna går litet för långt över rimlighetens gräns när de placerar en ung, underskön kvinna tillsammans med en seriemördare och en våldtäktsman.

Precis som Keplers tidigare böcker om Joona Linna, är det här en bok jag sträckläser. Tempot är högt och jag sveps med i handlingen som om jag såg en actionfilm. De korta kapitlen och det rappa språket gör den lättläst. Det är aldrig subtilt och tvetydigt, när någon är rädd skrivs det uttryckligen, alternativt beskrivs det som att hjärtat slår hårdare och snabbare. Det är, precis som i tidigare böcker i serien, mycket och grovt våld, blod, svett, sex och sexfantasier. Klassiska kännetecken för en hårdkokt kriminalroman.

Den manlige huvudpersonen, Joona Linna, är erfaren och skarpsinnig, dessutom stabil, lugn och stenhård i sin yrkesroll. Hans kvinnliga kollega, Saga Bauer, är ung, blond och blåögd och närmast overkligt vacker, precis som prinsessan i sagan. Dock är den prinsessliknande person vi möter här visserligen vacker och späd, men utöver detta dessutom atletisk och stark. Författarparet låter oss förstå att de båda två tyngs av problem på det personliga planet, men som läsare blir man inte berörd. Detsamma gäller seriemördaren Jurek Walter. Hans omänskliga och utstuderade grymhet ger mig obehag, men det blir aldrig riktigt skrämmande. Jag saknar ett psykologiskt djup och jag saknar möjligheten att känna igen mig. Jag kan inte relatera till varken seriemördarens vansinne eller kriminalpolisernas superhjälteegenskaper.

Sandmannen är en lättillgänglig historia som man tar till sig utan ansträngning. Svaren kommer till läsaren istället utan att läsaren själv behöver engagera sig och försöka lägga samman pusselbitarna. I sin genre motsvarar den antagligen vad man kan förvänta sig. Till skillnad från de tidigare böckerna i serien är jag inte lika imponerad av själva hantverket. Jag tycker inte att språket motsvarar det fullständigt trollbindande språket i de tidigare böckerna och Sandmannen ger inte intryck av att bottna i samma grundliga förarbete som tidigare böcker. Jag hoppas att Sandmannen är en mellanbok och att nästa bok i serien når upp till författarparets vanliga nivå.

Recension: Svart gryning, av Cilla och Rolf Börjlind

21 juli, 2016

svart gryning

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 423
Utgivningsdatum: 2014-08-22
Förlag: Norstedts
ISBN: 9789113059693
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Handlingen i korthet, hämtad från förlagets hemsida

Olivia Rönning har valt att återvända till polisyrket och fått en tjänst i skånska Höganäs. När den lilla orten Arild drabbas av ett fruktansvärt barnmord dras Olivia in i utredningen. Några dagar senare begås ett nytt barnmord. Denna gång på Värmdö. Sjuårige Aram har fått sin nacke avvriden på samma sätt som treåriga Emelie i Arild. De brutala morden ger eko över hela landet. Rikskrim och Mette Olsäter kopplas in. Misstankarna riktas mot rasistiska kretsar som uttalat hot mot båda barnens föräldrar.

Tom Stiltons vän Ronny ger honom en bok som han har fått in till sitt antikvariat. I boken ligger ett stort antal urklipp. Alla handlar om ett olöst mordfall på en gravid lyxprostituerad från 2006. ”Jillfallet” var det fall som Stilton blev utmanövrerad från och aldrig har kunnat glömma.

När Marianne Boglund på SKL får en träff i registret söker hon upp Mette Olsäter. Testresultatet styr in utredningen på märkliga vägar.

 

Så tyckte jag om boken

Det börjar riktigt skrämmande med två barnmord. Jag har svårt att läsa om barn som råkar illa ut, och det här är i vidrigaste laget. Men jag vet sedan tidigare böcker i serien, att fokus inte kommer att ligga på morden i sig, utan mer på att lösa brotten. Ännu en gång imponeras jag av hur snyggt författarparet bygger upp en både spännande och samhällsaktuell historia, som också väver in inte helt okomplicerade relationer och familjehemligheter.

Personskildringarna är kanske det jag tycker allra mest om i serien om Rönning och Stilton. Olivia Rönning och Tom Stilton ger till det yttre helt olika intryck; det skiljer i kön, ålder, erfarenhet, klädsel. Jag tycker dock att deras likheter är större än deras olikheter. Framför allt har båda två en stark kontakt med sin intuition och uppfattar sådant som döljs bakom det som uttryckligen sägs eller syns. Båda två går sina egna vägar, även om det bryter mot regler och konventioner, och har ett rättframt sätt som inte alltid följer vad som anses normalt i det sociala livet. Båda två har av olika anledningar tappat fotfästet i livet, men lyckats få någorlunda rätsida på tillvaron. Som stabila och trygga motvikter till Rönning och Stilton, finns utredningsledaren på Rikskrim, Mette Olsäter, och hennes man, Mårten. Middagarna i deras kök blir mysiga andrum i den spännande läsningen.

Den första boken i serien, Springfloden, gav jag högsta betyg. Den fullkomligt knockade mig. De två efterföljarna, Den tredje rösten och Svart gryning, är skrivna med samma driv och samma rappa språk som den första boken, och de är minst lika spännande. Alla tre är böcker man inte kan lägga ifrån sig. Det som drar ned intrycket litet hos de två senaste böckerna, är att de inte har en lika trovärdig mordhistoria som Springfloden. Mordhistorierna i deckare behöver inte nödvändigtvis vara realistiska, men när historiens yttre form, den sociala kontexten, vill förmedla trovärdighet, inte minst med huvudpersoner som vi kan känna igen oss i, då tycker jag att det ställer motsvarande krav på mordhistorien.

Svart gryning kan läsas fristående, men jag skulle ändå rekommendera att läsa böckerna i serien från början. Brottsutredningarna i böckerna är visserligen helt fristående, men som jag skrev tidigare är personskildringarna och den utveckling huvudpersonerna går igenom en stor del av läsupplevelsen. Jag var inte helt förtjust i Olivia Rönning i de första böckerna, då jag tyckte att hon gav ett allt för omoget och självcentrerat intryck. I den här boken har hon tagit sig förbi den fasen, och uppträder på ett mer professionellt sätt som det är betydligt enklare att ta till sig. De frågetecken som följt med serien sedan den första boken rätas nu ut, och de böcker som hittills givits ut i serien om Rönning och Stilton skulle kunna bilda en trilogi med ett tydligt avslut i den här tredje boken. Om det inte var för de personliga problem som åter gör sig påminda hos Tom Stilton. I Svart gryning går han långt över gränsen för vad som kan accepteras, och frågan är hur han nu skall gå vidare.

I slutet av juli kommer den fjärde delen i serien om Rönning och Stilton, Sov du lilla videung.

 

Eget tema: gårdsbrunn (230/366)

21 juli, 2016

vattenpost

Fyrbenta är tydligen också välkomna hos Café Drömkåken. I alla fall utomhus, där den här originella vattenskålen står.

365

Här hittar du fotoutmaningen där du tar ett foto till 365 + 1 olika teman under året, samt alla deltagare. Klicka gärna runt och se andras foton på samma teman!

Klatschig (229/366)

21 juli, 2016

kvinnokonst 2

Klatschig, som i betydelsen färgstark, pigg och iögonfallande… På Café Drömkåken, förstås.

365

Här hittar du fotoutmaningen där du tar ett foto till 365 + 1 olika teman under året, samt alla deltagare. Klicka gärna runt och se andras foton på samma teman!

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 48 andra följare