Bokomslag – snygga, hemska och med människor

I veckans helgfråga vill Mia att vi:

a) visar ett favoritomslag där omslaget verkligen motsvarade innehållet
b) visar ett omslag som fått mig att inte vilja läsa boken
c) visar ett hemskt omslag, där jag ändå valde att läsa boken, och den var fantastisk!

Här kommer mina litet utvidgade svar.
.

Hemska omslag på riktigt bra böcker

Innehållet i Testamente motsvarar verkligen inte omslaget. Lila och rött känns helt fel för en lågmäld släktkrönika om betydelsen av arv och miljö. Jag skulle hellre ha valt någon jordfärg, som någon av de här:

Fotot på Brandvakten borde ha varit mer dramatisk, det där fotot ser mest ut som en helt vanlig majbrasa. Placeringen av titeln är inte heller snygg när bokstäverna går ända ut i bokomslagets kanter.

Glastronen är en bok som riktar sig framförallt till unga vuxna, och jag motsvarar bara hälften av begreppet för målgruppen, så inte så konstigt kanske om jag inte kände mig lockad att läsa den. Men så gjorde jag det, och blev helt fast. Faktiskt upplevde jag något som liknade känslan när jag som barn och ungdom kunde försvinna i tid och rum när jag läste böcker.

Färgen på omslaget till Vuxna människor sticker i mina ögon, liksom färgen på Nötskal. Omslaget till Folk med ångest är hemskt på alla sätt jag kan tänka mig.

.

Hemskt omslag och ingen vidare bra bok

.

favoritomslag där omslaget motsvarade innehållet

Det här är favoriter hos mig, både vad gäller omslaget och innehållet. Omslagen är oftast utan bilder eller foton. Jag gillar rena omslag som lämnar åt mig som läsare att själv skapa bilder av historien i mitt eget huvud. Omslaget till Nora är fantastiskt tycker jag. Med små medel visar det hur Nora känner sig instängd och vantrivs i sitt till det yttre perfekta hem och perfekta liv.
.

Bokomslag med människor

Bokomslag med människor brukar inte passa min smak. Jag vill inte få en bild av karaktärerna i boken, utan skapa den bilden själv utifrån vad jag läser. Här är några omslag som jag hellre sett utan människor, och några som jag gillar.

Ett jävla solsken med Ester Blenda Nordströms litet plutiga och trotsiga ansikte lockade inte mig till läsning. Men boken är väldigt bra och intressant.

Hédi Fried tycker jag däremot är självskriven med sin bild på omslaget till Frågor jag fått om förintelsen. Hennes foto ger tyngd, genuinitet och tillförlitlighet åt innehållet, med sin lugna och livserfarna blick.

Omslagen till Krokas och Mödrarnas söndag är så snygga att man skulle kunna sätta upp dem på väggen. Kanske för att de inte är skarpa i konturerna och i mjuka toner. De är respektive påminner om konstverk.

Fler omslag från bokbloggare som länkat hos Mias bokhörna.

Livet med katt

I går var en helt fantastisk, solig dag och numera vet jag att det gäller att ta chanser när de dyker upp, sedan kan det vara för sent. Alltså hade jag högt tempo mellan klockan sex och tio, och lade mig sedan för första gången i år på solsängen. Och sov i tre timmar.

Nu väntar arbete hela dagen, jag skall knyta ihop den här säcken om teori och metod. Måste först bara flytta på Fame.

Hoppas ni får en fin dag  ♥

Veckans bästa 18-24 maj

I en tid då precis allt präglas och påverkas av coronaviruset, har jag bestämt mig för att varje söndagskväll skriva ett inlägg med det jag upplevt som veckans bästa. Det kan vara små eller stora saker. Det blir ett sätt att under veckan lägga märke till allt som faktiskt är positivt också. Vad sägs om det?

Här är veckans sammanfattning av det bästa som hänt!

I början av veckan red jag lektion på de två islandshästarna Markus och Loki. Det är så otroligt utvecklande och roligt att rida för en duktig person, som ser allt och kan ge tips om vad att tänka på för att inte fastna, utan komma vidare i ridningen. Och så är det rena endorfinkicken! Efter varje ridpass känner jag mig som en urvriden trasa, trött både fysiskt och mentalt, men lycklig!

I torsdags ville Jackie bli skjutsad till Norrtälje för picknick med några kompisar, så jag passade på att gå omkring litet i staden. Det var länge sedan sist, men lika fint som alltid. Nästan folktomt.

Jag köpte en otroligt god laxwrap (misogravad lax, pepparrotsfraiche, spetskålsmix, mango, avokado och ruccola – rekommenderas!) och gott kaffe och satte mig på en bänk och tittade på enstaka flanerare som fick förbi och läste i en ny bok. Solen sken från en klarblå himmel och det var så mysigt.

På kvällen mötte vi upp med några vänner på Nifsta motorträff, en träffpunkt för motorintresserade med gamla, fina bilar, motorcyklar och andra fordon. Vi ser hela ängen med alla fordon och café och grill från vårt hus, men jag har ändå inte varit där på tio år. Nu har den sociala distanseringen påverkat mig så mycket att jag ville dit. Det var jättetrevligt och kul att se alla fina fordon, och Tussi och jag fick tid att prata om allt möjligt som vi behövde prata om. En mysig kväll.

Skylt i en av bilarna på Nifsta motorträff. Litet annorlunda minst sagt. Kan kanske platsa i BPs skyltsöndag?

Förra veckan var otroligt jobbig, med beskedet om Leiftras neurologiska skada och hennes degenererade disk i ryggen. Men jag funderade och läste på ännu mer om skadan, och bestämde mig för att göra ett försök med att träna henne ur problemen. Hon kan aldrig bli helt bra, men hon kan eventuellt lära sig att leva med de problem hon har. Oddsen är väl inte så goda, men finns det minsta lilla chans så måste jag försöka. ”Framgång beror på ansträngningen” (Sofokles).

Mamma är en sådan person som måste vara sysselsatt all vaken tid för att trivas. Så förutom att jaga, stycka och laga väldigt mycket mat till släkt och vänner, sköta höns och bära in ved, sköta stora grönsaksland, växthus och en stor trädgård, blev hon rätt så nöjd med att få uppdraget att tömköra Leiftra alla dagar utom de dagar då jag rider. Det neurologiska problem Leiftra har är att signalerna från lilla hjärnan inte når fram till hennes bakdel som de skall, så hon har inte full kontroll på bakbenen. Det märks när hon tränas över cavalettibommar, och inte sätter bakhovarna där det vore lämpligt. Men det mesta blir bättre med träning, och förhoppningsvis även Leiftra.

Leiftra får ju dessutom fång (hovbenet vrider sig, vilket är extremt smärtsamt, enkelt att förstå) om hon äter gräs. Så hon går i en grushage och får hö flera gånger per dag istället för att beta gräs. Men nu har hon kommit på att om hon ställer sig på knä och lägger huvudet på sidan kan hon nå gräset på utsidan… Livsfarligt för henne, men alla som gillar sötsaker kan förstå lockelsen. Bara för mig att skruva i isolatorer längst ned på alla stolpar, så nära marken som möjligt och dra en extra tråd runt hagen. Har man djur, har man alltid mycket att göra. Men så värt det.

Det behövdes ingen benträning på gymmet den dagen, efter alla knäböjningar när jag skruvade i isolatorer och drog tråd. Ganska roligt att göra praktiska saker som omväxling till allt tänkande, analyserande och skrivande.

En kväll drog jag ut litet på tiden med utfodring av hästarna, och när jag kom ut möttes jag av den här vyn. Helt tyst och stilla, inga bilar och inga människor. Moln som såg ut att kunna svepa in hela världen, och så det guldiga kvällsljuset när solen var på väg ned. Jag hade bara mobiltelefonen med mig, men kameran på den fick duga. Livet på landet när det är som allra bäst. Vissa av er har redan sett bilden, men den får vara med eftersom den här upplevelsen verkligen var en av veckans bästa.

Avslutar veckans bästa med en bild från en jättetrevlig kväll hos våra grannar, med goda drinkar och fin stämning en av vårens soligaste och skönaste kvällar!

Berätta gärna i kommentarerna vad som varit veckans bästa för dig, eller skriv om det i din blogg och länka här till den, så kan vi ladda med ännu mer positiv energi inför kommande vecka!

Recension: Vingar av silver, av Camilla Läckberg

Andra delen i serien Fayes hämnd är här. Som tonåring sträckläste jag den här typen av böcker, och jag hoppades få uppleva samma sak nu; glömma tid och rum och försvinna in i en värld av skönhet, flärd, självsäkerhet och framgång.

Vingar av silver kan läsas fristående utan att först ha läst En bur av guld. Camilla Läckberg plockar upp det som var centralt i första boken och väver snyggt in det i uppföljaren. Det handlar även denna gång om Faye, den vackra, självständiga och smarta kvinnan, som inte låter svek och trolöshet gå obemärkt förbi. Hon tar kontroll över sitt liv och ser till att få upprättelse och hämnd på sina antagonister.

Inför lanseringen av den första delen, En bur av guld, var marknadsföringen otroligt proffsig, snygg och inte minst massiv. En bur av guld blev också 2019 års mest sålda titel, om man räknar alla format, det vill säga inbunden bok, e-bok och ljudbok. Vid utgivningen av Vingar av silver är inte världen densamma som förra året. Coronapandemin sätter stopp för releasefester, författarsamtal i bokhandlar och på bibliotek med mera. Man kan visserligen teckna ett avtal med Adlibris om att boken skall visas exklusivt på hela internetbokhandelns förstasida på utgivningsdagen, och hoppas att det skall vara en smart marknadsföringsåtgärd. Det var i alla fall vad man gjorde. Men i övrigt hoppas nog både författaren, förlaget och alla inblandade att Vingar av silver mer eller mindre skall sälja sig själv. Många av de som läste En bur av guld kommer att vara nyfikna på uppföljaren.

Så, av de ungefär 5000 skönlitterära böcker som ges ut varje år, är Vingar av silver en bok jag är glad att jag valde att läsa?

Det är alltid spännande att följa en bokserie, att få veta hur historien utvecklar sig. Vingar av silver är lättläst och boken var utläst lika snabbt som en vindpust. Det kan vara ett både gott och ett dåligt tecken. Ett gott, om man vill bli underhållen för stunden, och ett dåligt om man vill att boken skall ge ett bestående intryck.

Jag gillar berättelsens grundtanke, med en kvinna som inte låter sig luras eller bli överkörd av själviska och oempatiska män, och som gör vad som krävs för att ge igen och få revansch. Det gav litet av den känsla jag nämnde tidigare, när jag som tonåring läste den här typen av böcker. Men jag hade önskat att Faye valt andra medel för att nå sina mål, och visat att det finns andra vägar att gå. Jag hade önskat litet mer stil och finess i metoderna. De val hon gör visar att hon inte är bättre än de män hon tar revansch mot. Sexism är till exempel aldrig ok. Det blir inte mer ok när kvinnor kommer med sexinviter till främmande män, än när män gör det till kvinnor. Och det är inte mer ok när väninnor skrattar uppmuntrande åt det, än när män ger varandra ryggdunkningar för att peppa ett sådant beteende.

Det är också litet tröttsamt med det ständiga drickandet som Faye använder sig av för att stå ut med sitt liv. Behöver man döva sig med alkohol känns inte det liv hon lever och försöker upprätthålla så lockande, och jag tappar intresset för om hon skall lyckas eller inte. Det är kanske främst det som jag upplever som bokens brist, att jag inte blir berörd. Trots alla fruktansvärda händelser som Faye tvingats uppleva, både under sin uppväxt och i vuxen ålder, förblir jag oberörd. I renodlade deckare kan man inte förvänta sig att känna med karaktärerna i böckerna, fokus ligger oftast på spänningsmomentet. Men av en roman i den genre som Vingar av silver tillhör tycker jag att man bör känna åtminstone någonting.

Jag är medveten om att syftet med serien Fayes hämnd är lättsam underhållning för stunden, och mitt betyg är kanske oförtjänt, inte minst med tanke på att jag har få böcker att jämföra med som jag läst i vuxen ålder, och böcker bör väl jämföras med andra böcker i samma genre. Så, ha gärna i åtanke att mitt omdöme den här gången baserar sig enbart på min upplevelse av just den här boken.

Betyg: 2/5

Antal sidor: 324
Serie: Fayes hämnd
Utgivningsdatum: 2020-05-13
Förlag: Bokförlaget Forum/Ester Bonniers Förlag
ISBN: 9789137152714
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

Husdjuren som tidsmarkörer (film)

 

Tänk att Fame blir åtta år i år, och Shelly har precis fyllt sex år. När man tänker på hur livet såg ut när de kom till oss blir det så uppenbart hur mycket som har hänt, och hur mycket som är annorlunda nu. Bella och Jackie gick i ettan respektive förskoleklass, nu är de tonåringar. Två helt olika liv.

Den eviga frågan: hur kunde tiden gå så fort?

Fame i september 2012
Bella och Vega, Fames mamma, 2012
Jackie och Fame 2012

Böcker att se fram emot under juli – december 2020

För ett par dagar sedan visade jag de böcker jag är mest nyfiken på i bokutgivningen under maj och juni. Här kommer favoriterna för resten av året:

Nya böcker i juli-augusti 2020

Börjlinds serie som började med Springfloden har varit en stor favorit bland spänningsromaner. Den senaste höll inte riktigt samma klass som de tidigare enligt min mening, så förväntningarna på den sjätte delen i serien, Fruset guld, är ganska nedtonade. Men läsa den måste jag, förhoppningsvis har författarparet hittat tillbaka till den ton de slog an i de första böckerna i serien.

Monstervågen är ett slags resereportage, en litterär essä, skriven av författaren som skrev boken Vargattacken, om hur en kvinnlig skötare i Kolmårdens varghägn kunde bli dödad av vargflocken. Jag bryr mig inte så mycket om vad Lars Berge skriver om, jag räknar kallt med att det kommer att vara intressant.

Så här beskrivs Fjärilsvägen, en bok om det svenska klassamhället: När Birgitta Lundberg föddes fanns det hopp, även om hennes liv. I rekordårens och folkhemmets Sverige kunde en arbetarflicka på landsbygden gå åtta år i skolan, ett år i husmoderskola och få ett kontorsjobb måndagen efter examen. Hon kunde spara till körkort och bil, åka på dans och hitta kärleken. Snart levde Birgitta Lundberg den svenska drömmen: Make, två barn. Volvo och villa. En välfärd som fanns där när hon behövde den. Sedan kom 1990-talets finanskris. Skilsmässan och stressen. Fattigdomen. Barnens liv till varje pris.

De sju morden på Evelyn Hardcastle har beskrivits som en mix av Agatha Christie och Groundhog Day, en pusseldeckare som direkt blev en internationell succé. Jag är väldigt nyfiken på den.

Nya böcker i september – oktober 2020

Domslut handlar om hur långt kärlek kan driva en människa. En kvinna möter en man på en bar. Dagen efter möts de i rätten, hon som domare och han som åtalad för olaga förföljelse av en kvinna han inte kan leva utan.

Det har blivit tradition att läsa ett par julfeelgoodromaner i november-december. Här har jag valt ut dem jag tror mest på.

Flicka kan vara en riktigt stark berättelse. Så här beskrivs handlingen på förlagets hemsida: Flickan är i skolan när soldater från Boko Haram stormar in och kidnappar henne och hennes kamrater. De förs till ett läger, gifts bort och lever under ständiga dödshot från unga män som nu är deras makar. Trots att hon fortfarande bara är en flicka tvingas hon snart lära sig att överleva som kvinna med ett eget barn. Världen runt henne är förtärd av våld, i det helvete som läg ret utgör. När hon tror att allt är över, öppnar sig plötslig en chans att fly. Hon ger sig av i skydd av natten, ut i en värld som helst av allt bara vill låtsas om att hon inte finns.

Om förväntningar och hemligheter i en familj handlar romanen Systrar. Ännu en relationsroman är Alex Schulmans roman Överlevarna. Jag läste hans otroligt välskrivna och gripande roman Glöm mig för ett antal år sedan, och jag tror att det här kan vara en uppföljare som berättar vad som hände sedan. Om att som vuxen göra upp med sin barndom.

Missa inte heller Allt som en gång var, av författaren till Om allt vore annorlunda, en lågmält och varmt berättad historia, där känslorna kokar under ytan.

Nya böcker i november – december 2020

Kepler är tillbaka med Spegelmannen. Keplers böcker är klassiskt hårdkokta kriminalromaner med skickligt uppbyggda intriger, ett skyhögt tempo och spänning så stor att jag inte kan göra annat än att svepas med och efteråt känna mig alldeles utmattad och omtumlad. Det går inte att motstå. I den senaste romanen, Lazarus, fanns det ett psykologiskt djup som jag saknat tidigare i personbeskrivningarna. Författarna gestaltade extremt skickligt hur brottsling och hjälte många gånger i själva verket är som två sidor av samma mynt, som Yin och Yang, med förståelse för varandras själar och psyke. Det som skiljer är att de agerar utifrån helt olika motiv. Det skall bli väldigt spännande att se om Spegelmannen håller samma klass.

 

I det här inlägget visar jag favoriterna för hela året 2020, från dem som gavs ut i januari till dem som kommer att ges ut i december.

På rätt plats vid rätt tillfälle

Vid nio i går kväll kom jag ut till den här vyn. Det var helt stilla och tyst och det guldiga ljuset lyste upp tunga moln som såg ut att nästan nå marken. Magiskt. Och litet skräckfilmskänsla. Som om naturen väntade på att något skulle hända. En halvtimme senare hade molnen löst upp sig och ögonblicket var borta. Ibland har man tur att vara på rätt plats vid rätt tillfälle.

Hoppas ni får en solig och fin onsdag.

Böcker att se fram emot under maj – juni 2020

Under maj och juni kommer det många böcker som jag ser mycket fram emot. Jag har gjort en väldigt hård gallring bland alla böcker som är på väg nu, och ändå finns alla de här kvar på min lista:

Allra mest ser jag fram emot att läsa Goda grannar av Mattias Edvardsson. Han är en av mina absoluta favoritförfattare. Jag fick dessutom i uppdrag att läsa ett av hans första utkast av den här boken och ge synpunkter, så det skall bli spännande att läsa slutresultatet.

Det är många spänningsromaner på min lista, och det här är bara en extremt liten del av alla som ges ut nu i början av sommaren. Jag har varit väldigt kräsen och bara valt dem som har intriger som dels låter spännande, förstås, dels verkar välskrivna med inte helt självklara slut. Dockfabriken har ett omslag som först fick mig att bläddra förbi den, men så läste jag att den handlar om artificiell intelligens, och det avgjorde saken, den måste med på listan.

Kate Eberlens förra roman var så otroligt välskriven, så fin och så romantisk och innehöll samtidigt så mycket svärta att den romanen blev en av det årets bästa för mig. Lyckan finns i ett ögonblick har varit självskriven sedan jag såg att den var på gång.

I helgen började jag läsa Camilla Läckbergs helt nyutkomna roman, Vingar av silver, som är en uppföljare till En bur av guld. Jag har inte kommit så långt än, men den ges ut precis rätt i tiden för mig, så jag gillar det jag läser. Även om det kanske inte blir ett toppbetyg från mig (men man vet aldrig, jag gav hennes deckare Häxan 5/5), så är det ändå en bok jag vill läsa. Ibland är det skönt med lättillgängliga berättelser som inte kräver så mycket av mig som läsare.

Jag har inte läst Malin Thunberg Schunkes första spänningsroman än, men nu kommer den andra delen, De rättslösa, och jag måste bara läsa. Jag tror att jag hoppar rakt på tvåan och läser första delen efteråt om jag gillar stilen. Malin Thunberg Schunke är docent i straffrätt vid Uppsala universitet och har under många år skrivit flera fackböcker om internationell brottslighet, och nu alltså sin andra spänningsroman. Med hennes bakgrund vet hon vad hon skriver om, och det ökar sannolikt trovärdigheten i intrigen, och just trovärdighet är något jag tycker saknas ganska ofta i spänningsromaner.

I övrigt är det litet gott och blandat. Bland annat en relationsroman: Midsommarnattsdrömmar, om ett kompisgäng i 25-årsåldern som åker till Roslagen för att fira midsommar. Vi får följa dem upp i vuxenlivet och medelåldern, genom förälskelser, otroheter och skilsmässor, och hur de handskas med alla svårigheter livet har i beredskap för dem. Tills de en dag inser att det obegripliga har hänt också dem: att de börjar bli gamla, och att mycket redan är för sent. Muntert värre ;)

Vad ser ni fram emot att läsa den närmaste tiden?

Veckans bästa 11 – 17 maj

I en tid då precis allt präglas och påverkas av coronaviruset, har jag bestämt mig för att varje söndagskväll skriva ett inlägg med det jag upplevt som veckans bästa. Det kan vara små eller stora saker. Det blir ett sätt att under veckan lägga märke till allt som faktiskt är positivt också. Vad sägs om det?

Här är veckans sammanfattning av det bästa som hänt!

Den här veckan har det varit svårare att fokusera på det som är positivt. Men det är ju under sådana perioder som man måste försöka göra det, för att orka hålla ut och kämpa vidare.

Det här besöket började i alla fall positivt. Jag tycker om Uppsala, det är mysigt med många vackra byggnader och parker. Det här är juridiska biblioteket.

På väg förbi slottet och vidare till Carolina Rediviva fick jag ett telefonsamtal som gjorde mig både arg och besviken. Det handlade om några i min närhet som stått och pratat helt öppet framför mig om den hund som bet Shelly förra veckan. De tyckte att den hunden var så snäll och väluppfostrad och en av dem ville ha en sådan hund. Jag trodde knappt det var sant, att de pratade så inför mig efter att Shelly blivit biten. Nu hårdrar jag det, men det är ju liknande beteende som att inför ett våldtäktsoffer stå och prata gott om våldtäktsmannen. Vem gör något sådant?

Och vad var positivt med att de förringade att Shelly blivit biten, och dessutom lyfte fram hunden som bet henne som en både snäll och väluppfostrad hund? Ja, kanske att jag nu vet hur de här personerna fungerar under sin fasad. Men som jag sade, det blir svårare den här veckan att hitta ljusglimtarna.

Här är en bild på Uppsala domkyrka som renoveras. BP brukar gilla bilder med byggkranar, så den här tog jag för hennes skull. Ganska häftigt med byggkranen vid tornet, man får en känsla för hur högt det är.

Arbetsplatsen igen. Den återkommer ju varje vecka om allt fungerar som det skall. Det är så här det ser ut där jag sitter och läser och antecknar. Snart dags att flytta in till det som egentligen är mitt arbetsrum, där jag har min dator.

Längst bort vid fönstret brukar jag sitta. I framkant ligger böcker jag skall sortera in i bokhyllorna. Men jag har en ny idé om hur det skall gå till, och än så länge har jag inte hunnit med det. Tills dess får de ligga här i sina travar. Nu i coronatider använder vi ändå inte det stora bordet i vardagsrummet.

Plantorna är chili, tomat och paprika. Jag vågar inte plantera ut dem än, det är så kallt på nätterna fortfarande. Men spännande sedan, att se dem växa. Förhoppningsvis. Jag har som sagt inga gröna fingrar. Jag glömmer bort att vattna.

Boktravarna på skänken och den närmast min plats innehåller arbetsrelaterade böcker. De övriga är böcker för nöjesläsning.

Och här är den främsta anledningen till att veckan har varit extra jobbig. Som ni vet har Leiftra varit halt till och från under en lång tid. Veterinärerna har inte hittat felet. I torsdags kom en ambulerande veterinär och gjorde den proffsigaste hältutredning jag varit med om. Hon arbetade som både veterinärer och läkare borde arbeta, det vill säga genom att analysera historiken och jämföra med hur det ser ut och fungerar i dag.

Veterinären tittade på hur Leiftra rörde sig på rakt spår och på böjt spår. Och så gjorde hon ett test, där hon placerade Leiftras hovar på tån, som på bilden. Hästar som fungerar som de skall, flyttar själv hoven så att de står på sulan. Det gjorde inte Leiftra. Hon stod kvar så här.

Veterinären och assistenten (som för övrigt såg ut som en kopia av skådespelerskan Julia Ragnarsson, som spelar Olivia Rönning i Springfloden) undersökte Leiftras bäcken och hennes senor på bakbenen med ultraljud.

Leiftra har en degenererad disk och dessutom en nervskada som gör att hon inte har kontroll på sina bakben. Hjärnans signaler till bakdelen fungerar inte som de skall. Det låter otroligt märkligt, men det är för mycket som ger stöd för det, så jag måste väl acceptera faktum.

Så mycket för symbolik, alltså. Leiftra som föddes med en stjärna som faktiskt ser ut som en stjärna. Titta själva på bilden här ovanför. Jämför sedan med hur stjärnor brukar se ut på hästar. Inte i närheten av Leiftras tydliga stjärnform. Men hennes stjärna ser faktiskt också ut som en meteorit i fritt fall.

Leiftra föddes hos mig för sju år sedan. Vi har upplevt så mycket tillsammans.

Veterinären gav mig två alternativ. Antingen låta avliva henne direkt, eller träna henne från marken och hoppas att hon blir bättre. Oddsen var inte goda för att hon skall bli bättre. Just nu känns det som om valet står mellan att rycka av plåstret långsamt eller snabbt. Det här är nog det värsta beslut jag tvingats fatta… Leiftra är ju inte synbart sjuk, hon är bara inte ridbar.

Jag har läst allt jag kunnat hitta på nätet och orsaken skulle kunna vara att hon fick stor blodmask förra året. Den kan skada nervsystemet. Det kan också bero på höet hon äter, att hennes kropp reagerat mot det och skapat en infektion. Eller också kan det vara genetiskt. Man vet helt enkelt inte vad en sådan här skada beror på.

Jag har väldigt mycket hö hemma. Och jag tänker inte försöka leta efter en ny häst just nu, det orkar jag bara inte. Jag tror inte att jag skulle kunna acceptera någon efter Leiftra. Jag funderar just nu på om jag skall försöka litet till. Hon har inte ont, så jag kan ta promenader med henne och träna från marken för att bygga upp hennes muskler. Å andra sidan tål hon inte gräs heller, och en häst med motsvarigheten till diabetes tappar lätt muskelmassa. Så frågan är om det verkligen finns en chans för henne. Så otroligt jobbigt och svårt beslut att fatta. Men positivt är att Leiftra inte lider av det, och att hon verkar pigg och framåt. Ni ser ju bilderna, en riktig piggelin.

Helgfrukost och läsning i Camilla Läckbergs nya roman, andra delen om Faye. Det är som att kastas tillbaka till 80-talet när jag var tonåring och fick min första Jackie Collinsbok om Lucky Santangelo. All frustration man kan känna över maktfullkomliga, självgoda och oempatiska män skildras så bra i den här boken, och i romanform får kvinnorna upprättelse. Det är uppiggande.

Jag läste också ut Där kräftorna sjunger. Jag ligger efter med recensioner av böcker jag läst, men de kommer så snart jag hinner. Ibland tänker jag att jag skall göra som vissa bokbloggare gör, nämligen skippa en lång recension och bara skriva tre ord om boken, till exempel: spännande, välskriven, gripande. Men tycker ni att ni skulle bli hjälpta av att läsa något sådant? Själv vill jag läsa en mer beskrivande text för att kunna bilda mig en uppfattning om boken passar mig.

Jag längtar tillbaka till gymmet. Det är sant. Jag saknar smithmaskinen och jag saknar latsdrag. Och jag skulle vilja slippa att skruva av och på viktskivor på hantlarna och skivstången. Men, nu tränar jag hemma, och då kan det se ut som i dag. Shelly gjorde mig sällskap. Skönt att vara igång igen. Och behövligt. Jag märker att jag har blivit snedare i kroppen under tiden jag inte tränat.

Snö i veckan. Inte så kul. Men positivt att snön försvann direkt och nu är väl ändå våren på väg, även om det går extremt långsamt i år, tycker inte ni det också?

Avslutar med bilden jag tog på Fame då hon sover på mina anteckningar.

Berätta gärna i kommentarerna vad som varit veckans bästa för dig, eller skriv om det i din blogg och länka här till den, så kan vi ladda med ännu mer positiv energi inför kommande vecka!

Sover på jobbet

Marie frågade på Instagram om min kollega sover på jobbet. Det visade sig att Fame sannolikt kommer från samma bemanningsbyrå som Monikas assistent, de har samma arbetsstil ;) De är charmiga, men så mycket nytta gör de inte.

Nu till Ica för att hämta onlinebeställda livsmedel i färdigpackade matkassar.

Hoppas ni har en fin fredag ♥