Blodlokan, av Louise Boije af Gennäs

Saras dröm om att vara färdig med studierna, att lämna småstaden och flytta till Stockholm för att arbeta har äntligen blivit verklighet. Men ingenting känns bra. Det blev inte på det sätt hon hade tänkt sig. Flytten är mer en flykt från det hemska som drabbat familjen. Pappans död i en mystisk eldsvåda.

Som av en slump träffar hon Bella och blir erbjuden arbete på en event- och PR-byrå. Sara får professionell hjälp med att styla om sig för att passa företagets image, och självklart uppenbarar sig den unga, vackra kvinna hon egentligen är. Hon blir också erbjuden att dela Bellas lyxiga lägenhet på Östermalm i Stockholm, istället för att bo i det torftiga rum hon hyr i förorten. Det går nästan osannolikt bra, men Sara slår det ifrån sig och njuter av sina nyfunna vänner och sitt glamourösa liv.

Kort efter flytten till Stockholm börjar oförklarliga och skrämmande händelser att inträffa. Sara börjar ifrågasätta sina egna upplevelser och tankar, vad är det egentligen som händer? Inbillar hon sig? Har mapparna som Saras pappa sparat, med tidningsartiklar från olika skandaler som mörklagts för allmänheten, något med saken att göra? Och vad betyder de anteckningar han gjort i marginalerna?

Blodlokan är första delen i Motståndstrilogin. Andra delen i serien kommer till hösten och om ett år kommer den tredje och avslutande delen.

Författaren väver ihop tidningsartiklar om autentiska och otillräckligt utredda händelser från samhällets toppskikt, som exempelvis de försvunna tsunamibanden och mordet på Olof Palme, med berättelsen om en ung kvinnas kamp mot det etablerade maktmaskineriet. I mitt tycke tar artiklarna för mycket utrymme i förhållande till vilken betydelse de har för handlingen. Jag är fortfarande inte klar över om de har någon direkt betydelse för den här berättelsen.

Språket är okomplicerat och berättelsen lättläst. Det som händer skaver och jag läser boken i ett svep, jag måste få veta hur allt mystiskt som händer hänger ihop. Berättarstilen är dock litet för övertydlig för min smak. Jag föredrar att få personligheter och känslor gestaltade snarare än klart uttryckta. Jag vill inte få allt förklarat in i minsta detalj och hade önskat att författaren vågat lita på att läsarna kan dra egna slutsatser utifrån det som sker och hur karaktärerna agerar. Ett exempel från boken, där jag hellre förstått hur huvudpersonen mår utifrån hur hon agerar, än att få det skrivet på näsan:

Jag hade blivit erbjuden ett eftertraktat arbete och jag hade lyckats förmå mig själv att tacka ja till det. Inte så pjåkigt för en deppig tjej från Örebro, som led av posttraumatiskt stressyndrom och var till brädden fylld av skuldkänslor och obearbetad sorg.

Blodlokan har framförallt gjort mig nyfiken på fortsättningen. Jag vill veta om alla de citerade tidningsartiklarna kommer att få större betydelse i kommande delar. Jag vill veta om den här obehagliga härvan, till skillnad från de autentiska förebilderna, kommer att få rättsliga följer och de drabbade upprättelse. Och så vill jag veta vilken betydelse det kommer att få för handlingen, att huvudpersonen har en militär utbildning. Eftersom den är något som författaren återkommer till många gånger i Blodlokan, måste den ju rimligen få betydelse i kommande delar.

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 448
Utgivningsdatum: 2018-01-16
Serie: Motståndstrilogin (del 1)
Förlag: Bookmark
Omslag: Elina Grandin
ISBN: 9789188545732
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

 

Böcker med vinterkänsla – veckans fem i topp

Varje tisdag kommer Johannas deckarhörna med en ny topp fem på ett visst tema. Den här veckan är temat: Vinterkänsla.

Stora stygga vargen var jag enormt lockad att läsa, men en hel trave med böcker kom emellan. Ni som läst, skall jag kanske prioritera den?

Björnstad behöver jag väl knappast berätta något om, den har antagligen inte undgått någon. Jag utsåg den till en av 2016 års allra bästa böcker. Den har allt.

Let it snow består av tre berättelser som vävs ihop på slutet. Det är otroligt julmysigt, charmigt och romantiskt, och det är massor med snö! Omslaget är otroligt fint med folie- och glitterdetaljer.

De försvarslösa är andra delen om polisen Anna Fekete. Första delen, Kolibri, imponerade inte särskilt mycket som spänningsroman, men det gjorde författarens sätt att skildra välfärdssamhällets mörka baksida. Det var befriande rakt, nyanserat och osentimentalt ur flera perspektiv. Jag ser fram emot att läsa uppföljaren.

När jag letade efter ett vintrigt omslag till någon av böckerna i Sagan om is och eld, hittade jag den kommande delen i serien. Visserligen är den planerad till 2020, men ändå, den måste jag ju hålla koll på! Om jag inte helt enkelt ser teveserien, och nöjer mig med det.

Klicka nu in hos Johannas Deckarhörna och var med du också! Och titta gärna runt hos alla andra som är med, du kommer att få många, många bra tips!

 

Livet går så fort. Och så långsamt, av Martina Haag

Martina Haags nya bok gjorde mig så nyfiken att jag bara måste läsa den. Den handlar om den sista terminen i nian och hur huvudpersonen, Sonja, upplevde den. Själv har jag bara fragmentariska minnesbilder från högstadietiden. De åren kändes mest som en transportsträcka för att komma in på den linje (program) jag ville gå för att sedan kunna söka mitt drömjobb. Det jag minns tydligt är hur mycket bättre och roligare det blev på gymnasiet och på universitetet, med likasinnade som hade liknande mål och ambitioner. Högstadiet var en ganska tråkig period med en väldigt stor variation på mål och mognad hos eleverna. Vissa såg skolan som en lekplats, andra som en arbetsplats. Det är klart att det skapar en hel del kaos.

Martina Haags skildring av de sex sista månaderna på högstadiet går verkligen in under huden. Utifrån sextonåriga Sonjas syn på livet skriver Martina Haag om att vilja passa in i den coola gruppen, och om rädslan att hamna bland de pinsamma eller mobbade, eller ännu värre, bland de ignorerade. Hon skriver om de oskrivna regler som styrde livet, som att ha rätt märke på jackan och att ha jackan uppknäppt hur kallt det än var. Hon skriver om spritfester som går helt överstyr, om tafsande killar och våldtäktsförsök. Om att vara kär och att bli sviken, om vänner som sviker och att själv svika för att få tillhöra de coola.

Det är en enormt mörk skildring av en sextonårings liv. Jag känner faktiskt inte igen mig i någonting alls. Jo, möjligen i känslan av utanförskap. Men det var nog självvalt. Jag hade inget behov av att tillhöra någon grupp, och absolut inte av att tillhöra de så kallade coola, som jag ansåg var på väg åt ett annat håll än dit jag ville. Däremot kan jag föreställa mig att flera av mina vänner och andra närstående upplevde liknande saker som det Sonja upplever.

Störst behållning av Martina Haags bok tror jag att man får om man känner igen sig i skildringen av Sonjas liv. Om ens egna upplevelser förstärker känslorna som väcks när man läser. Trots att boken är förhållandevis kort, jag läste den på ett par timmar, lyckas Martina Haag fånga både stämningar, känslor och andan som präglade högstadiet, åtminstone för Sonja och för dem som kan känna igen sig i henne. Det är bra så.

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 177
Utgivningsdatum: 2017-11-08
Förlag: Piratförlaget
Form: Lotta Kühlhorn & Söner
ISBN: 9789164204912
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Grön sak (11/365)

Jag har väntat på bättre ljus för att fota Doris, men det skall visst fortsätta att vara gråmulet, och på tisdag och onsdag väntas dessutom både snö och hårda vindar (18 m/s), så då blir det antagligen ingenting fotat då heller.

Jag blev nöjd med två saker i den här bilden. Först och främst blev jag nöjd med att Doris låg kvar på kudden tillräckligt länge för att jag skulle hinna komma närmare, böja mig ned till hennes höjd och knäppa bilden. Vanligtvis kommer hon springande så fort hon ser att jag närmar mig. Jag blev också nöjd med att hennes ögon matchar filten.

Minst nöjd är jag med ljuset som blir som det blir när man fotar inomhus i skenet från lampor.

Här hittar du fotoutmaningen där du tar ett foto till 365 olika teman under året, samt alla deltagare. Klicka gärna runt och se andras foton på samma teman!

 

Den gamle och havet, av Ernest Hemingway

Det finns vissa böcker som verkligen gör ett avtryck hos den som läser, som gör att man inte glömmer dem och då och då under årens lopp funderar på vad bokens budskap var, egentligen. Den gamle och havet är en sådan bok för mig.

Som ni ser på de gulnade sidorna i boken har den hängt med mig ganska många år. Jag har burit den i mina boklådor de sju gånger jag flyttat sedan jag köpte den på bokrea 1986, för drygt trettio år sedan. Jag är glad att jag har behållit den, och jag är glad att jag läste den nu igen. Jag älskar den här berättelsen och sättet den är skriven på precis lika mycket nu som jag gjorde när jag läste den första gången.

Den gamle och havet gavs ut  första gången 1952. Året därpå mottog Hemingway Pulitzerpriset för den. 1954 fick Hemingway Nobelpriset i litteratur.

Boken handlar om en gammal fiskare som de senaste månaderna inte haft någon tur med sitt fiske och inte fångat någon fisk på åttiofyra dagar. Tidigare har han varit läromästare till en ung pojke från byn som håller den gamle fiskaren och hans kunskaper högt. Men när pojkens föräldrar anser att fiskarens tur har vänt, får han inte längre följa med fiskaren ut på havet för sina föräldrar. De andra fiskarna ser medlidsamt på den gamle som drabbats av en sådan otur och som är slut som fiskare, slut som man, bara pojken tror fortfarande på honom.

Fiskaren själv är övertygad om att oturen kommer att vända och ger sig ensam långt ut med sin lilla båt på havet utanför Kubas kust. Redan första dagen får han en enorm fisk på kroken, större än fiskarens egen båt. Under tre dagar kämpar han mot fisken, som drar honom längre ut till havs. Hans händer rivs sönder av att hålla emot reven med den stora fisken och han får upp blod i munnen. Han inser att det här är en kamp på liv och död. Ändå ger han inte upp.

Ju längre kampen pågår desto mer ökar fiskarens beundran för och medkänsla med sin motståndare. Till slut lyckas den gamle mannen uppbåda sina sista krafter och dödar fisken. På väg hem känner emellertid hajar doften av den stora fisken som är fastsurrad vid båtens sida, och fiskaren lyckas inte hålla alla sju borta. När han efter en mödosam väg tillbaka når land, finns bara skelettet, huvudet och fiskens stjärtfena kvar.

Jag är fortfarande inte säker på vad budskapet är med berättelsen, men att det handlar om religiös symbolik är jag övertygad om. Det finns många exempel på det i boken, här är ett:

Till slut lade han ned masten och reste sig. Han tog upp masten igen och lade den på axeln och började gå vägen framåt. Han var tvungen att sätta sig ned fem gånger innan han kom hem till stugan.

Inne i stugan ställde han masten mot väggen. I mörkret fick han tag på en vattenflaska och drack en klunk. Sedan lade han sig ned på sängen. Han drog filten över axlarna och sov sedan på mage på tidningarna med armarna utsträckta och handflatorna uppåtvända.

Det jag var rädd för när jag började läsa boken, var att jag skulle uppfatta handlingen som att den gamle mannen hellre skulle dö i kampen mot fisken, för att få upprättelse för sin förlorade manlighet och yrkesstolthet, än att ge upp och återigen ro hem utan fångst. Men så uppfattar jag det inte. Den gamle mannen utstrålar lugn och harmoni, och inte det minsta hävdelsebehov. Jag tycker inte att det här är en berättelse om en så kallad machoman. Långt ifrån. Att fiskaren i praktiken kämpar till det bittra slutet, och får allas respekt och beundran när han når land, uppfattar jag inte som syftet med kampen.

På något sätt handlar det kanske om att bli besegrad. I början av boken beskrivs fiskaren så här: Allt hos honom var gammalt utom ögonen och de hade samma färg som havet och var muntra och obesegrade. Jämför den meningen med några av de sista raderna i boken: – De besegrade mig, Manolin, sade han. De besegrade mig faktiskt.  – Han besegrade dig inte. Inte fisken.  – Nej. Det är sant. Det var efteråt.

I efterhand att jag läst att Hemingways senaste romaner blivit sågade och att han ansågs uträknad som författare i början av 50-talet. Kanske är den gamle fiskaren egentligen en avbild av Hemingway själv, uträknad av andra men fortfarande med tro på sig själv. Hur som helst visade han kritikerna med Den gamle och havet att han fortfarande kunde skriva fantastisk litteratur.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 124
Första utgåvan: 1952 (min utgåva: 1986)

Den här utgåvan finns inte längre att köpa, så jag länkar till den senast utgivna versionen hos Bokus och Adlibris.

 

 

Nya böcker att se fram emot i januari – februari

Mias bokhörna håller i den bokrelaterade Helgfrågan, och den här veckan undrar hon: Vilken ny bok, (som utkommer jan-feb 2018), ser du mest fram emot att läsa?
.
Om jag måste välja en enda bok, så blir det Three things about Elsie.
.
Det här är mina favoriter av de nyutkomna böckerna. Jag läser just nu Kristina Appelgrens nya pusseldeckare, Den fjärde pakten, som utspelar sig i universitetsmiljö. Det är den första bok jag läser av henne och jag är riktigt nöjd med hur boken har börjat.
.
Jag har insett att jag läser en hel del böcker av svenska författare, och det fortsätter jag gärna med. Ett av undantagen förra året var Joanna Cannons debutroman, Problemet med får och getter, om ett litet samhälle som tvingas konfrontera sitt förflutna, och om två flickor som lär sig vad det innebär att höra hemma någonstans. Det var en så fin berättelse, så jag kan inte vänta på översättningen av författarens nya roman, Three things about Elsie, som handlar om minnen, vänskap och åldrande.
 .
En bok i facklitteraturgenren som jag har har planerat att läsa är Den vilda jakten på ett bättre jag. Så här beskrivs den:
.

Forskarna Carl Cederström och André Spicer försöker under ett års tid att systematiskt förbättra olika delar av sin tillvaro. I januari ökar de sin produktivitet, i juni maximerar de sin sexuella njutning och i september ska de bli miljonärer. Experimentet förvandlas snart till ett sätt att leva, där de investerar stora mängder tid och pengar i att bli den optimala versionen av sig själva.
.
Den vilda jakten på ett bättre jag är en rolig och självutlämnande skildring av självhjälpsindustrin och vad den gör med oss. I slutet av året tvingas författarna ställa frågan: Vad var meningen med allt?
.

Smilla Luuk intervjuade jag när hon var nominerad till Lilla Augustpriset 2016. Nu har hon kommit ut med en receptbok för årets alla högtider, Smilla firar glutenfritt. Kan det bli lika bra med glutenfritt? Det skall jag utvärdera och berätta om här i bloggen.

 
Mias bonusfråga: Lever du efter något motto eller några kloka ord?
.
Motton är något jag nog bara tänker på och får styrka ifrån när livet är kämpigt. Som mottot: Det är i motvind en drake stiger. Eller: Livet handlar inte om att vänta på att stormen skall passera, det handlar om att lära sig att dansa i regnet. Eller det på bilden här ovanför. Det tycker jag är riktigt bra.
 .
Mitt eget motto, som jag alltid levt efter, är att: Ta ut all glädje i förväg, så är du säker på att få uppleva den minst en gång!
 .

Fler som diskuterar Helgfrågan hittar du hos Mias Bokhörna, klicka gärna in och var med du också!

Eget tema: Produktfoto (10/365)

Jag funderade på hur man fotar så kallade produktbilder, sådana som används i kataloger och på webbsidor. Ofta är det väl en ljus bakgrund och om det är kläder sitter de på en person. Men jag ville få fram en känsla om personen som kan tänkas använda en sådan här tröja, och plockade ihop litet prylar till ett stilleben. Det blev så här.

Här hittar du fotoutmaningen där du tar ett foto till 365 olika teman under året, samt alla deltagare. Klicka gärna runt och se andras foton på samma teman!

 

 

Ps. Tröjan köpte jag från ett nystartat svenskt företag till Patrik i julklapp. En klassisk tröja i merinoull. Jag gillade företagets affärsidé, och när jag sedan beställde från deras webbshop var servicen jag fick fantastisk.

 

Hundporträtt – en serie bilder (9/365)

I söndags tog jag bilden till vänster med mitt Tamron 90/2, och var så  missnöjd med oskärpan. I går fotade jag bilden till höger med mitt Canon EF 50/1,4 USM, och det blev ju inte ett dugg bättre. Visserligen är den till höger helt oredigerad, och den till vänster ljusade jag upp litet, men det är fortfarande samma dålig fokus. Här handlar det helt klart om fotografens okunskaper.

Så, tack för era tips i kommentarerna till bilden i söndags! De hjälpte mig vidare och nu har jag läst på litet om motljus. Min slutsats, just nu i alla fall, blir att det nästan är omöjligt att få till både ett trolskt, litet soft ljus i bilden och skärpa och kontraster i motivet. I någon artikel användes en reflexskärm, och den gjorde stor skillnad för att få ansiktet att framträda tydligare och med bättre skärpa.

Jag gav upp om att fota i motljus, och valde att fota med ljuset mot motivet istället. Så här blev det. Jag gillar kontrasterna och skärpan och jag gillar det varma ljuset. Däremot försvinner ju det där softade ljuset som är nästan som hämtat ur en fantasysaga, och Shellys päls lyser inte upp lika fint.

Och så det där med att vara vaken för hur bilden är arrangerad… Jag retar mig nu i efterhand på grässtrået som böjer sig ut framför Shellys ben…

Man kan ju alltid beskära bilden, då försvinner det där irriterande grässtrået.

Hur brukar ni tänka när ni fotar porträtt? Har ni några tips om hur bilderna blir stämningsfulla?

Här hittar du fotoutmaningen där du tar ett foto till 365 olika teman under året, samt alla deltagare. Klicka gärna runt och se andras foton på samma teman!

 

 

Eldens Arvtagare, av Sarah J Maas

Jag fick andra delen i serien om Glastronen skickad till mig, blev väldigt skeptisk och frågande till varför jag skulle läsa en bok i fantasygenren och dessutom för young adults, som målgruppen kallas, och ställde boken i bokhyllan. Men strax innan nyår behövde jag en bok som skulle ge mig en känsla av energi och styrka, och valet föll på Midnattsskronan. Det tog inte mer än någon sida i boken förrän jag hade glömt tid och rum och försvunnit helt in i berättelsen på samma sätt som jag ofta gjorde som tonåring.

Nu har jag sträckläst även Eldens arvtagare, som är tredje delen i serien om Glastronen, och jag är mer än fast, jag måste läsa mer i den här fantastiska serien! Jag inser att jag har gått igenom precis samma sak som jag gjorde i förhållande till serien Game of Thrones. Från att vara helt ointresserad, rejält fördomsfull och negativt inställd, till att mer eller mindre av en slump ge den en chans och inse att jag älskar det här!

Mitt intryck är att det här är en riktigt välskriven berättelse där allt hänger ihop och där inga ledtrådar tappas på vägen eller avslöjas för tidigt. Många gånger inser jag inte när jag läser att jag just fått en antydan om något som kommer att bli betydelsefullt längre fram i berättelsen, och när det senare realiseras blir jag överraskad samtidigt som jag inser att det egentligen var så självklart. Det är riktigt snyggt gjort.

Till skillnad från Game of Thrones, som väl är den enda fantasyserie jag följt, är berättelsen inte lika invecklad släktmässigt, vilket är positivt, men den har å andra sidan inte samma fokus på knivskarpa och intelligenta repliker mellan karaktärerna. Det är faktiskt ingenting jag saknar i serien om Glastronen, eftersom det kompenseras med råge av annat. Som att handlingen förs framåt i ett perfekt tempo och att personbeskrivningarna har ett djup och en komplexitet som gör det som sker trovärdigt, hur märkligt den än kan låta när det gäller fantasy. I likhet med Game of Thrones bygger spänningen på att jag både känner med huvudpersonerna och blir berörd av deras öden, och handlingen i sig. Serien om Glastronen består av fyra delar till (sammanlagt sju), men av det jag hittills läst gissar jag att den kommer att närma sig både Game of Thrones och Sagan om ringen i flera avseenden, vilket kan bli riktigt häftigt. Jag tänker inte gå in på detaljer om handlingen, eftersom jag anser att det skulle förstöra läsupplevelsen. Ni får helt enkelt tro mig.

Eftersom jag är en okunnig novis vad gäller fantasy, har jag läst på om vad man kan förvänta sig av genren. Jag ville veta om serien om Glastronen är en kopia av mycket annat som är skrivet i genren, eller om den har någon form av originalitet.

Jag gjorde även ett test med 36 frågor, och det här blev svaret. Med tanke på svarsalternativen förstår jag att serien om Glastronen är originell på många sätt. Testet gjorde jag egentligen för er, som är mina bloggläsare, för att försöka ge er en så rättvis uppfattning som möjligt om serien. Själv bryr jag mig inte om ifall böckerna är unika eller inte, det räcker alldeles utmärkt med att veta att jag älskar dem och att jag längtar efter att få läsa vidare i den här underbara serien!

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 567
Utgivningsdatum: 2017-09-14
Serie: Glastronen (del 3)
Originaltittel: Heir of Fire (Throne of Glass #3)
Översättare: Lena Jonsson och Torun Lidfeldt Bager
Förlag: Modernista
Form: Lars Sundh
ISBN: 9789177018223
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

 

Nya böcker hos mig – veckans topplista

Varje tisdag kommer Johannas deckarhörna med en ny topp fem på ett visst tema. Den här veckan är temat: Senaste böcker jag har köpt/fått/lånat hem.

I julklapp fick jag två böcker av Peter May. Jag ser fram emot att läsa dem och få uppleva samma känsla som när jag läste Coffin Road i höstas.

Tamara McKinleys bok låg i brevlådan i dag. Jag vet inte så mycket om varken författaren eller böckerna, så den här boken skall det bli spännande att läsa. Jag gissar att den är åt feelgood-hållet, med tanke på omslaget.

Blodlokan, av Louise Boije av Gennäs, är också helt nyutkommen. Jag läste ut den i går och kommer att skriva om den på recensionsdagen nästa tisdag.

Ja, ni som följer mig vet att jag blivit omvänd när det gäller fantasy i böcker, åtminstone när det gäller serien om Glastronen. Häromdagen fick jag hem Eldens arvtagare, som är tredje delen i den serien. Jag börjar närma mig slutet av boken, och det är faktiskt möjligt att den här delen till och med är ännu bättre än den förra.

Som en sjätte bok, och egentligen utanför min fem i topp, tog jag med en bok jag gav till Patrik i julklapp; Det här förändrar allt : kapitalismen kontra klimatet. DN har beskrivit boken som en oerhört skicklig skildring av klimatkrisen och kapitalismen. Jag tycker att den verkar väldigt intressant och skall själv läsa den.

Klicka nu in hos Johannas Deckarhörna och var med du också! Och titta gärna runt hos alla andra som är med, du kommer att få många, många bra tips!