Gofika med knäckig rabarberpaj + rabarberkaka med jordgubbar

Jag såg alldeles nyss att våra rabarber är redo för knäckig rabarberpaj och rabarberkaka med jordgubbar – så varsågoda, här kommer recept på det!

Bilderna är från förra året. Ser ni så torrt det var redan i början av juni. Och sedan höll ju värmen i sig ända fram till oktober.

Visserligen är de väldigt fina nu, och inte träiga som de kan bli senare, men jag brukar skala dem i alla fall.

Knäckig rabarberpaj med jordgubbar

Knäckig rabarberpaj
500 g rabarber
2 dl havregryn
2 dl socker
1 3/4 dl vetemjöl
1/2 tsk bakpulver
1 krm vaniljsocker
125 g smör
1/2 dl vispgrädde
1/2 dl ljus sirap
Smör till formen

Gör så här
1. Sätt ugnen på 150°C.
2. Blanda alla torra ingredienser i en bunke.
3. Smält smöret i en kastrull tillsammans med grädde och sirap. Blanda ner de torra ingredienserna.
4. Ansa och skär rabarbern i ca 4 cm stora bitar. Lägg dem i en smord ugnssäker form. Bred på smeten.
5. Grädda pajen mitt i ugnen 40–50 minuter, tills den fått fin färg.
6. Servera ljummen med till exempel vaniljglass.

 

Rabarber- och jordgubbskaka

Rabarber- och jordgubbskaka
3 ägg
2 1/2 dl strösocker
1 tsk vaniljsocker
50 g smör
1 dl mjölk
3 1/2 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
1 nypa salt
Skal av 2 lime och saft av 1

Fyllning
2 dl färska jordgubbar
1 stor rabarberstjälk
1/2 dl florsocker
1 msk vetemjöl

Smör och ströbröd till formen

Gör så här
1. Sätt ugnen på 175 grader.
2. Vispa ägg, strösocker och vaniljsocker vitt och riktigt pösigt.
3. Smält smöret och rör i mjölken, blanda det med äggsmeten.
4. Blanda vetemjöl, bakpulver och salt och vänd försiktigt ner det i smeten.
5. Tillsätt rivet limeskal samt limesaft i smeten.
6. Skär jordgubbar och rabarber i tunna skivor och blanda dem med florsocker och vetemjöl och sedan med smeten.
7. Fyll en smord och bröad sockerkaksform.
8. Grädda kakan i mitten av ugnen i 25–30 minuter. Prova med en sticka, den ska inte vara kladdig.
9. Låt kakan svalna något och stjälp sedan upp den på ett fint tårtfat eller ett brödgaller.

 

Magisk kväll med dimma och solnedgång

I förrgår var det så här trolskt och vackert hos oss i Roslagen. Jag filmade från vår balkong när dimman vällde in, tät så att omgivningen täcktes in helt och hållet. Samtidigt gick solen ned och då blev det så här dramatiskt…

 

Önskar er en härlig fredag med bilder från mitt Uppsala

Så här fint tornar den upp sig, Uppsalas domkyrka, när man står på trappan till Universitetshuset. Har ni tänkt på hur grönt det är i Uppsala? Det är verkligen en vacker stad.

Här brukar jag ofta parkera när jag är i Uppsala, vid Fyrisån. Då kan man följa ån fram mot kvarteret Munken, och så kan man fika på Café Fågelsången.

Så här lummigt och fint är det längs ån vid den här tiden på året.

Att Uppsala är en cykelstad blir man snabbt påmind om här. Ibland verkar cyklisterna tro att de är odödliga när de susar fram. Hoppas att det inte satt någon på den här cykeln när den hamnade i ån.

Jag tror att jag vant mig vid Filmstadens nya logga nu. Den påminner mig om de där små pjäserna man hade när man spelade fyra i rad.

Carolinabacken upp mot biblioteket och slottsparken till vänster.

Det är märkligt hur van man blir att se vissa byggnader, så hur vackra och imponerande de än är, så missar man att verkligen se dem. När jag tog den här bilden var det målningen jag såg. Nu i efterhand dras blicken hela tiden till Carolina Rediviva, universitetsbiblioteket.

Här uppe ligger Jontes stuga, där Juridiska föreningen håller till. Jag var där ibland under min studietid, mest för caféets skull. Vi satt ofta på caféer och förberedde olika uppgifter.

Slottet längst bort i bilden, nästan helt dolt bakom trädkronorna.

Så fint med en fågelholk i trädet. Och en klassisk Uppsalavy, med fler cyklister än bilister.

Jag avslutar med en till bild på domkyrkan. Så vackert med all lummig grönska nu. Man måste fylla på med många sådana intryck den här tiden, så att man har att ta av under vintern.

I dag är det fredag. För mig är det ingen större skillnad mellan vardagar och helgdagar, de smälter ihop nästan helt och hållet. Åtminstone fram tills tjejerna får sommarlov och uppehåll från dansen, då kommer det att bli stor skillnad.

I dag och på lördag och söndag skall jag skjutsa tjejerna till danslektioner och själv passa på att träna, jag skall fortsätta att redigera min avhandlingstext, gå promenader med Leiftra som fortfarande är litet halt, läsa ut Fredrik Backmans senaste roman och skriva om den här i bloggen, rensa rabatterna och ägna mig åt allmänt trädgårdsfix och om jag hinner och orkar, städa ur min garderob och badrumsskåpen. Vad har ni för planer?

 

Recension – Staden av Camilla Sten

Det här måste vara det perfekta upplägget för en rysare – en liten grupp människor som skall tillbringa fem dagar på en helt isolerad och ödelagd bruksort, långt ifrån annan bebyggelse och kommunikationer.

Det är mystiskt och spänningen så där krypande att obehagskänslan letar sig in under huden. Särskilt de avsnitt som handlar om det lilla filmteamet som är på plats i den övergivna gruvstaden Silvertjärn, långt ute i ödemarken, för att dokumentera och kanske lyckas hitta svaret på vad som hände, då för sextio år sedan, när de niohundra människor som bodde i staden försvann spårlöst. Ingen vet om det var en olycka som inträffade, eller om den nye prästen kanske hade något med saken att göra. Den unga dokumentärfilmaren Alice har hört sin mormor berätta om Silvertjärn och om systern som var en av dem som försvann, och blivit nästan besatt av att ta reda på sanningen. Med sig har hon ett handplockat team, där alla har sina egna skäl till varför de valt att följa med.

Man anar redan i första kapitlet att något hemskt har hänt, och kommer att hända igen. Jag läser och både önskar och inte önskar att teamet skall vända om. Jag är ju så nyfiken på vad teamet skall upptäcka, men när de kör in i den igenvuxna staden som ligger så isolerat i en dalgång att den inte ens finns med på kartor, och börjar sätta upp sina tält, då vill jag bara ropa nej, nej, gör det inte!

Det låter kanske märkligt, men det är samtidigt väldigt stämningsfull läsning. Det är vackert skrivet med fina miljöbeskrivningar av de gamla husen som sakta vittrar sönder och där växterna har börjat leta sig in i byggnaderna. En å rinner genom staden och mynnar ut i tjärnen som givit staden sitt namn. Järnvägsrälsen har rostat sönder. Över de små husen i dalgången tornar kyrkan upp sig. I husen ser allt ut som det gjorde för sextio år sedan, som om människorna som bodde där kommer att komma hem från sina arbeten när som helst och hälla upp kaffe i kopparna som fortfarande står framme på borden.

Efterhand övergår det mystiska och spöklika till mer konkret och handfast spänning. Det är någonting som är väldigt fel. Parallellt med att Alice och hennes team hittar ledtrådar till vad som egentligen hände i staden, nystas historien upp om vad som hände för sextio år sedan, då alla som bodde i staden försvann oförklarligt och spårlöst.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 334
Utgivningsdatum: 2019-04-03
Förlag: Norstedts
Form: Miroslav Sokcic
ISBN: 9789113087061
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

Den senaste veckan i text och bilder

Jag brukar aldrig se några kluriga, roliga eller galna skyltar, men en kväll när jag som vanligt var ute med Leiftra stod den här vid vägen… Lekande pensionär, det vill jag också bli. Hos BP finns fler kluriga, roliga, kloka och galna skyltar.

Miljöträning är bra, särskilt när man själv står på marken och inte riskerar att flyga av när Leiftra blir skrämd av grävmaskiner och annat som låter, rör sig och doftar konstigt. Hon är väldigt nyfiken och litar väldigt mycket på mig, det här blir nog bra.

Leiftra och jag brukar gå en sväng upp i skogen, och där är det så här fint på träden med mängder av små kottar.

Litet mer världsvana hästar såg jag förra helgen när vi tittade på en Islandshästtävling. Så fina hästar och kul att se var nivån ligger numera tills jag själv förhoppningsvis kommer ut med Leiftra.

Vilken man många av Islandshästarna har.

Ännu en klurig skylt, som tydligt visar vad som gäller på tävlingsplatsen.

Här är det inte krypfart längre. Max har blivit ett år, och vilken dag som helst får han en lillebror. Jag är såklart gärna barnvakt så mycket jag hinner ♥

När jag var barnvakt nu i veckan kom ett lass med trallvirke. Så spännande att titta på för en ettåring, när kranen lyfte av stora lass med virke.

Så gullig! Men varför envisas jag med att använda mobiltelefonen hela tiden, när jag vet att bilderna blir gryniga och oskarpa. Irriterad på  mig själv.

Plötsligt blev det alldeles mörkt och när jag tittade ut såg det ut så här. Jag har förstärkt kontrasterna så att träden framträder bättre mot himlen eftersom jag fotade med min dåliga mobiltelefonkamera, men färgerna var precis så här dramatiska. Jag trodde att det var ett engångstillfälle och fotade förstås, men sedan har de här vyerna hållit i sig hela veckan med dramatisk himmel och skarpa, gröna färger. Maj är verkligen en fantastisk månad. Men nu får det gärna bli litet varmare och mer sol.

I går lagade jag lunch med ingredienser från Gourmetrummet. Handgjord pasta som var så här fin, och olja, vinäger och fint strössel att ha på salladen och laxen.

I Vaxholm träffade vi Classe, Petra och Leo, som tog oss i kragen och såg till att vi bokade hotell och färja till Gotland i sommar! Tack och lov att vi har omtänksamma vänner. Nu får vi chans att umgås mycket på Gotland också. Halva tiden på Fårö och andra halvan på gotländska fastlandet. Tipsa gärna om vad att se och göra! Vi har aldrig varit på Gotland, så allt blir nytt för oss.

I Vaxholm blev vi bjudna på så god lunch och efterrätt. Och så blev vi överraskade med en present – i sommar blir vi bjudna på ångbåtsfärd med lunch ute i skärgården tillsammans med dem! Det ser jag verkligen fram emot, vi har alltid så roligt och  mysigt tillsammans.

Nu skall vi strax på grillmiddag. Tog ett snabbfoto i ett av tjejernas rum. Ni får själva gissa vem det är som har det så här stökigt ;)

Anni påminde mig om inläggen från vår Frankrikeresa, som jag lovat skall komma, men som jag inte hunnit med. Nu lovar jag absolut ingenting, men jag kan väl säga att jag hoppas att jag hinner skriva åtminstone ett inlägg från vår resa i södra Frankrike i kväll, ok?

Vår hos oss, och den gången när jag fick en ödla i min stövel

Nu är det verkligen vår på riktigt. Jag gick runt på vår tomt i dag och fotade litet av  allt som börjat slå ut, bland annat mandelblom. För det är väl mandelblom? De växer vilt på berget på vår tomt.

Våra löjtnantshjärtan börjar leta sig upp och kommer nog att blomma lagom till skolavslutningen i juni. Jag älskar alla gamla mormorsblommor, som just löjtnantshjärtan men också pioner.

Jag hade tänkt rensa rabatter i dag, men hann inte. Det får bli i morgon. Ni ser att det behövs.

Så här långt har en av våra olika sorters pioner kommit. Det är dags att stötta dem med en ställning tills de stora och tunga blommorna slår ut.

Upplands landskapsblomma växer i rabatten. Ganska små och oansenliga om man ser dem på håll, men fint så här nära.

Vår fläder börjar också slå ut. Den halva av trädet som lever. Jag har ingen aning om vad som hänt den andra halvan, men den verkar helt livlös utan blad. Samma sak med vår svartvinbärsbuske, den verkar också helt livlös. Undrar om det blev för torrt förra sommaren och nu i vinter, vad tror ni?

Förra sommaren gjorde jag flädersaft av våra fläderblommor. Det blev väldigt gott, så jag hoppas att det blir tillräckligt många blommor i år så att jag kan göra mer saft. Egentligen dricker vi inte saft, men det är roligt att göra och man kan ju ge bort. Här finns receptet.

Jag har sett bilder på helt utslagna syrener på Instagram, men här hos oss har de bara kommit så här långt. Det tar nog två veckor till innan hela syrenhäcken slår ut och doften av syrener blir nästan överväldigande. När vi går till bilen på morgonen brukar vi stanna upp och bara andas in doften av syren. Ljuvligt… Tänk om man kunde spela in doft och dela med sig av den på samma sätt som film…

Förra ägarna måste ha satt ned tulpanlökar vid husväggen under buskarna som växer där. Jag gillar när det är litet rörigt och vilt, så tulpanerna får fortsätta att växa där bland grenarna.

Kanske blir det jordgubbar på plantorna i år.Förra året torkade jordgubbarna bort, trots ihärdigt vattnande.

Vi har maskrosor på tomten också, och bin!

Rosorna tycks ha klarat sig. Visst blir man glad av allt som spirar och växer!

Rabarber på gång. Jag har en del obehagliga minnen av de här rabarberna… Jag letade upp inlägget då jag skrev om det här på bloggen, och det var tydligen nästan exakt på dagen för sex år sedan. Minnet är fortfarande väldigt tydligt…

Som sagt, på nästan exakt samma datum som i dag krattade jag och slet bort en hel del torrt gräs här vid rabarberna och körde bort i en skottkärra. När jag satte mig på bergkanten för att vila litet kände jag något som rörde sig i min stövel..!

Ned med handen i stöveln för att få upp det som rörde sig. Det var den här delen av en ödla eller orm som låg och vred och vände sig i min stövel… På natten drömde jag mardrömmar om ormar.

Några dagar senare tittade det fram en ödla under en handduk i vår tvättstuga… Det måste ha varit samma ödla som släppte sin svans när den råkade hamna i min stövel.
Ni ser ju att den saknade svans, så säkert var det den jag råkade få ned i min stövel när jag rensade bland rabarberna.

Jag avslutar med en  bild på något vi har mycket av, nämligen brännässlor. Förra året lagade jag någon slags nässelsoppa och bjöd våra vänner på. Det blev inte lyckat. Soppan knastrade i munnen, trots att jag sköljt bladen ordentligt innan. Nu är frågan, skall jag testa och laga något annat av de nyttiga bladen, eller skall jag bara se mig besegrad..?

I morgon skall jag visa hur fin lunch vi åt i dag med olika ingredienser från Gourmetrummet. Och så skall ni få se några kreativa och annorlunda skyltar som jag sett och fotat den senaste tiden.

Ha en fortsatt fin lördagskväll ♥

 

Tongue out Tuesday

Haha, ja så kan verkligheten också se ut ;) Jag, smutsig och rödflammig av långpromenad med yster häst, och Leiftra som räcker ut tungan när jag vill ta en bild på henne och mig.

Bilderna är från igår kväll, därav Tongue out Tuesday-rubriken. Hoppas ni får en fin dag med mycket solsken!

Oförglömliga karaktärer i veckans boktopplista

Det finns vissa böcker som verkligen gör ett avtryck hos den som läser, som gör att man inte glömmer dem, och då och då under årens lopp funderar på karaktärernas personlighet och/eller miljöbeskrivningarna eller vad bokens budskap var, egentligen.

I veckans topplista vill Johanna i deckarhörnan att vi berättar om fem böcker där huvudkaraktärerna är oförglömliga.

Vid olika tidpunkter i mitt liv gjorde de här fem böckerna stort intryck på mig, och jag kan ganska säkert påstå att jag aldrig kommer att glömma huvudkaraktärerna. Ni känner säkert igen böckerna, så jag behöver väl knappast gå närmare in på varför huvudkaraktärerna är oförglömliga.

Och här kommer två av de bästa böcker jag läst med karaktärer som man aldrig glömmer; To the wedding och Den gamle och havet. Och längre ned de bästa barnböckerna jag läste, Äventyrsserien, med karaktärer som jag tyckte så otroligt mycket om och en kortlista med ytterligare några oförglömliga karaktärer. Läs, skumma igenom eller scrolla förbi som ni tycker, här kommer de allihop:

Det här är en av de bästa böcker jag läst. Den handlar om Ninon, är en tjugotreårig fransyska som har träffat sitt livs stora kärlek, Gino, och de planerar sitt bröllop i Italien, Ginos hemland. Ninons mamma reser till bröllopet med buss från Bratislava, pappan reser med motorcykel från Frankrike. I deras ögon lyser förtvivlan.

Ninon har fått ett sår på läppen som inte vill läka, och när hon får det kontrollerat av en läkare, ger han henne beskedet att hon har AIDS. Smittad av en engångsaffär för länge sedan. Gino har inte blivit smittad, och Ninon vägrar att genomföra bröllopet eftersom ett liv med henne skulle innebära en risk att han också blir smittad. Gino lyckas dock övertala henne, och hon går med på att genomföra bröllopet under vissa bestämda villkor som skall skydda Gino från att bli smittad. Omgivningen runt Ninon betraktar Ninon med skräck och behandlar henne därefter. Ginos pappa planerar att skjuta henne, vilket han ser som en barmhärtighetsgärning för alla, men ångrar sig i sista stund när han träffar henne. Men Ninons verkliga vänner och familj och hennes läkare ger henne sitt fulla stöd.

Alla berörda måste hitta sina egna sätt för att att hantera Ninons öde. Berättelsen följer Ninons föräldrar som förbereder sig för bröllopet, och den följer Ninon. Bröllopsskildringen är fantastiskt stark, positiv och sorglig på samma gång. På bröllopsdagen tar Ninon av sig sina skor och dansar barfota med Gino på stranden, som om deras lycka kommer att vara för evigt. Som om döden aldrig kommer att drabba dem. Men genom en blind grekisk försäljare av amuletter som skall bringa tur, en av historiens berättare, får vi veta att Ninon kommer att bli sjukare och svagare, att hon kommer att få utstå stort lidande.

En väldigt fin bok som har etsat sig fast i hjärtat och som ligger högt, kanske högst upp, på min lista över de allra bästa böcker jag läst. Jag tyckte inte om slutet, av förklarliga skäl. Jag hade önskat ett slut i Jane Austens anda, lyckligt och med framtidstro. Men då hade det inte blivit den här fina boken.

Som ni ser på de gulnade sidorna i boken har den hängt med mig ganska många år. Jag har burit den i mina boklådor de sju gånger jag flyttat sedan jag köpte den på bokrea 1986, för drygt trettio år sedan. Jag är glad att jag har behållit den, och jag är glad att jag läste den nu igen. Jag älskar den här berättelsen och sättet den är skriven på precis lika mycket nu som jag gjorde när jag läste den första gången.

Den gamle och havet gavs ut  första gången 1952. Året därpå mottog Hemingway Pulitzerpriset för den. 1954 fick Hemingway Nobelpriset i litteratur.

Boken handlar om en gammal fiskare som de senaste månaderna inte haft någon tur med sitt fiske och inte fångat någon fisk på åttiofyra dagar. Tidigare har han varit läromästare till en ung pojke från byn som håller den gamle fiskaren och hans kunskaper högt. Men när pojkens föräldrar anser att fiskarens tur har vänt, får han inte längre följa med fiskaren ut på havet för sina föräldrar. De andra fiskarna ser medlidsamt på den gamle som drabbats av en sådan otur och som är slut som fiskare, slut som man, bara pojken tror fortfarande på honom.

Fiskaren själv är övertygad om att oturen kommer att vända och ger sig ensam långt ut med sin lilla båt på havet utanför Kubas kust. Redan första dagen får han en enorm fisk på kroken, större än fiskarens egen båt. Under tre dagar kämpar han mot fisken, som drar honom längre ut till havs. Hans händer rivs sönder av att hålla emot reven med den stora fisken och han får upp blod i munnen. Han inser att det här är en kamp på liv och död. Ändå ger han inte upp.

Ju längre kampen pågår desto mer ökar fiskarens beundran för och medkänsla med sin motståndare. Till slut lyckas den gamle mannen uppbåda sina sista krafter och dödar fisken. På väg hem känner emellertid hajar doften av den stora fisken som är fastsurrad vid båtens sida, och fiskaren lyckas inte hålla alla sju borta. När han efter en mödosam väg tillbaka når land, finns bara skelettet, huvudet och fiskens stjärtfena kvar.

Jag är fortfarande inte säker på vad budskapet är med berättelsen, men att det handlar om religiös symbolik är jag övertygad om. Det finns många exempel på det i boken, här är ett:

Till slut lade han ned masten och reste sig. Han tog upp masten igen och lade den på axeln och började gå vägen framåt. Han var tvungen att sätta sig ned fem gånger innan han kom hem till stugan.

Inne i stugan ställde han masten mot väggen. I mörkret fick han tag på en vattenflaska och drack en klunk. Sedan lade han sig ned på sängen. Han drog filten över axlarna och sov sedan på mage på tidningarna med armarna utsträckta och handflatorna uppåtvända.

Det jag var rädd för när jag började läsa boken, var att jag skulle uppfatta handlingen som att den gamle mannen hellre skulle dö i kampen mot fisken, för att få upprättelse för sin förlorade manlighet och yrkesstolthet, än att ge upp och återigen ro hem utan fångst. Men så uppfattar jag det inte. Den gamle mannen utstrålar lugn och harmoni, och inte det minsta hävdelsebehov. Jag tycker inte att det här är en berättelse om en så kallad machoman. Långt ifrån. Att fiskaren i praktiken kämpar till det bittra slutet, och får allas respekt och beundran när han når land, uppfattar jag inte som syftet med kampen.

På något sätt handlar det kanske om att bli besegrad. I början av boken beskrivs fiskaren så här: Allt hos honom var gammalt utom ögonen och de hade samma färg som havet och var muntra och obesegrade. Jämför den meningen med några av de sista raderna i boken: – De besegrade mig, Manolin, sade han. De besegrade mig faktiskt.  – Han besegrade dig inte. Inte fisken.  – Nej. Det är sant. Det var efteråt.

I efterhand att jag läst att Hemingways senaste romaner blivit sågade och att han ansågs uträknad som författare i början av 50-talet. Kanske är den gamle fiskaren egentligen en avbild av Hemingway själv, uträknad av andra men fortfarande med tro på sig själv. Hur som helst visade han kritikerna med Den gamle och havet att han fortfarande kunde skriva fantastisk litteratur.

Som barn läste jag böckerna om Jack, Lucy-Ann, Philip, Dinah och Jacks kakadua Kiki, och älskade de böckerna. Enid Blyton var författaren till Äventyrsserien med åtta böcker, bland andra Äventyrens slott, Äventyrens hav, Äventyrens ö. Den smarta och roliga papegojan Kiki fick mig att längta efter en alldeles egen papegoja, och jag ville ha en Lunnefågel också, sådana som var med i Äventyrens hav.

Bästa barnböckerna för mig måste bli den här serien. De böckerna fick mig att älska att läsa och att upptäcka att man kunde försvinna iväg till andra världar bara genom att läsa. Jag lekte ofta att jag var på rymmen och var med om liknande äventyr som barnen i Enid Blytons böcker. Dock utan den klassiska och otroligt mysiga picknickkorgen som de ofta hade med sig.

Jag tycker att omslagen är så fina också på den här äldre upplagan. De har en annan mjukhet än de mer moderna omslagen.

Fler böcker med oförglömliga karaktärer

♥  Johnny var en ung soldat, av Dalton Trumbo.
Under första världskriget vaknar den unge soldaten Joe Bonham upp i en sjukhussäng efter att ha blivit träffad av en granat. Han inser successivt att han förlorat sina armar, sina ben och sitt ansikte, men att hans hjärna fungerar utmärkt, vilket gör honom till en fånge i sin egen kropp.

Joe försöker begå självmord genom kvävning, men han får ett trakeotomirör inopererat som han varken kan ta bort eller kontrollera. Han lyckas kommunicera med läkarna genom att slå sitt huvud mot kudden som morsekod. Till en början vill han dö, men senare önskar han att han ska bli lagd i en glaslåda och visas upp runt om i landet, för att visa andra krigets sanna fasor. Inget av hans önskemål uppfylls.

♥  Nej och åter nej, av Nina Lykke.
Här får vi följa det medelålders, gifta paret sedan 25 år, Ingrid och Jan, och Jans femton år yngre kollega, Hanne. Alla tre har egentligen alla förutsättningar för att vara lyckliga och nöjda, men istället ligger missnöjet som en blöt filt över deras liv. De önskar sig mer av livet, men vet inte hur de skall få det.

I första och andra kapitlen skildras livet ur Ingrids respektive Hannes perspektiv. Det börjar litet trevande, och den leda och otillfredsställelse som präglar dem tynger i mitt tycke även läsningen. Men i tredje kapitlet börjar jag ana vartåt det barkar, när Hanne möter Jan på krogen. Då tar berättelsen fart och det är då det blir intressant.

På många sätt agerar de tre personerna så som livskrisande människor ofta gör. Nämligen egoistiskt. Särskilt osympatisk är Jan. Surprise, surprise. Jag retar mig så på honom.

♥  Den gröna vägen, av Anne Enright.
Det är mörkt och det är cyniskt, och samtidigt livsbejakande. Vi får följa var och en av fyra syskon och deras mamma, vid olika tidpunkter i livet och på olika platser. Varje person skildras i ett eget avsnitt i boken, som i varsin liten novell eller kortroman, och alla är skrivna med olika berättarstilar. Det är väldigt effektfullt och förstärker personbeskrivningarna. Anne Enright har en enastående förmåga att med få ord förmedla en personlighet eller en känsla för hur något egentligen är, under ytan.

♥  En ny tid, av Ida Jessen.
Det blir snart tydligt att äktenskapet mellan doktor Bagge och hans hustru snarare är lämpligt än lyckligt, utan förtrolighet och verklig närhet. På samma korrekta sätt som Vigand förhöll sig genom deras äktenskap, ser han till att hon inte blir lottlös när han är borta. Men till och med när han ligger för döden håller han inne med de kärleksfulla orden och handlingarna.

Vigands plötsliga död, efter alla år då Lilly anpassat sig efter honom, alla år då hon slätat över det hon egentligen vetat men inte stått ut med att veta, får henne att ta fram sin gamla dagbok och i ord fundera över den situation hon hamnat i. Vem hon är, vem hon var och vad hon vill.

Fler oförglömliga karaktärer får ni tips om i Johannas Deckarhörna.

 

Recension av Kärlekens språk: Din guide till lyckliga relationer

Det är något hoppingivande i att böcker som skall få oss att förstå och fungera bättre i relationer fortsätter att skrivas och läsas. I går låg det ett oväntat paket i brevlådan med den här boken – Kärlekens språk: Din guide till lyckliga relationer. Vilket fantastiskt vackert omslag med foliebokstäver i guld och ett snirkligt hjärta med kärleksfulla symboler. I morse när jag vaknade tidigt började jag läsa den, och när jag lade ifrån mig den var den utläst.

Enligt författarna, samtalsterapeuten Åsa Nyvall och journalisten Helene Arkhem, föds vi med ett sätt att visa kärlek och uppskattning, det de kallar kärleksspråk. Enligt dem finns det fem olika kärleksspråk. Vi kan använda oss av samtliga, men ett av dem är det primära som dominerar för oss. Övriga är komplement, ungefär som en bonus. För vissa är det fysisk beröring, för andra är det gåvor, tid tillsammans, tjänster eller bekräftande ord.

Om man är en person som behöver fysisk beröring för att få kärleksbehovet tillfredsställt blir det förstås inte så lyckat om man lever ihop med någon som hellre får gåvor som ett tecken på kärlek, och tror att partnern vill ha det på samma sätt istället för att ge kramar eller sitta nära i soffan. Eller om någon tycker att det viktigaste i ett förhållande är att hjälpa och stötta varandra genom att dela på alla uppgifter, när partnern helst vill att de skall tillbringa tid ihop och göra allt tillsammans. Boken innehåller många olika exempel ur livet som ger tankeställare om hur lätt det kan bli fel trots att man kanske menar väl.

Det är nog väldigt vanligt att man utgår från sig själv och sina behov och tror att andra vill bli behandlade på samma sätt. Men enligt författarna är en viktig lösning på problem i kommunikationen i olika relationer att se olika personer för vilka de är, och att prata det kärleksspråk som just de vill höra. Om man är uppmärksam på sin partner och har insett att hon eller han tycker att det är väldigt viktigt att få höra bekräftande ord för att må bra i relationen, då bör man enligt författarna tänka på det och ge komplimanger, skriva fina och uppskattande sms och på andra sätt ge personen bekräftelse i ord.

Boken innehåller ett stort test där man kan svara på frågor och komma fram till vilket kärleksspråk man själv pratar. Tester är alltid kul, så jag har förstås gjort det. Med stor marginal hamnade fysisk beröring i topp med övriga på en gemensam andraplats med nästan lika många poäng för gåvor, tid tillsammans, tjänster och bekräftande ord.

Egentligen är det som författarna beskriver självklarheter, men det blir tydligare när man får det presenterat så här systematiskt och med konkreta exempel ur livet. Boken är pedagogisk och lättläst, och dessutom fin att bläddra i. Jag tror personligen att alla förhållanden skulle må rätt så bra om man kunde kommunicera med varandra och visade varandra ett äkta intresse. Och jag undrar hur naturligt och äkta det skulle bli om en person som inte alls känner sig bekväm med att ge komplimanger, tvingar sig till att göra det därför att partnern uppskattar det. Å andra sidan är kanske alternativet sämre, att kärleken tar slut. Idealet är förstås att hitta och leva med någon som talar samma kärleksspråk.

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 188
Utgivningsdatum: 2019-04-24
Förlag: Louise Bäckelin
Omslagsformgivning: Lars Sundh och Rasmus Pettersson
ISBN: 9789177990635
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Vaknar till ett snötäckt landskap

Vid fem i morse såg jag hur ett varmt skimmer lyste in genom gardinerna. Det spelar ingen roll hur många gånger jag sett och fotat solens uppgång, det är lika magiskt varje gång.

Den här morgonen klev jag i min vinteroverall och kängor och tog med kameran ut. Marken täckt av snö, dimma över ängarna och helt tyst och stilla. Det enda som hördes var ivrigt kvitter från småfåglar som fortfarande har hopp om våren.

Första helgen i maj. Den kunde inte ha börjat vackrare.