En kärlekshistoria som gjorde stort intryck på mig

I veckans helgfråga är det en fråga som jag tipsat om : Nämn en bok som gjort stort intryck på dig. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag tipsade om den frågan, det är ju nästan omöjligt att nämna bara en.

Men en bok som jag aldrig kommer att glömma är Bea Uusmas skildring av hur hon forskade kring Andrées polarexpedition, och kom fram till vad de tre äventyrarna sannolikt dog av – Expeditionen: Min kärlekshistoria. Hon är helt besatt av Andrées misslyckade luftballongsfärd som slutade med döden ute på Vitön, och jag kände hur jag blev detsamma under tiden jag läste. Hennes kärlekshistoria blev även min när jag läste. Om ni inte läst, gör det!

Mias bonusfråga: Finns det något du skulle vilja bli bättre på? 

Jag vill bli bättre på allt som jag ägnar mig åt; skrivande, ridning, matlagning, att odla grönsaker, planera min tid. Men det finns en sak som jag kanske borde bli bättre på, och det är att städa. Det är trivsamt när det är välstädat med tulpaner i blomvaserna och inga boktravar vart man än tittar. Nej, där hittar jag på ;) Jag älskar att se böcker överallt!

Men om jag hade tid och åtminstone någon slags talang skulle jag vilja lära mig att spela piano. Det är så fint att lyssna på våra döttrar när de spelar instrument, och vem tycker inte att det vore otroligt mysigt att bara sätta sig vid pianot och spela, ungefär som i den danska teveserien Badhotellet. Eller att samlas allihop kring pianot på julafton.

Några av den gotiska skräcklitteraturens mest kända monster på nattduksbordet

I slutet av januari gavs Monster i terapi ut på Norstedts förlag. Jag tänkte först att den boken inte är för mig, jag läser inte skräck och temat är ju ganska konstigt… Några av den gotiska skräcklitteraturens mest kända monster; Dr Jekyll, Carmilla, Frankensteins monster och Dorian Gray, går i terapi hos en psykolog för att lära sig leva med sig själva. Och sedan försvinner psykologen.

Men ju mer jag har hört och läst om den här boken, dels i sociala medier, dels under en intervju i teveprogrammet Babel, desto mer nyfiken har jag blivit. De problem som monstren tampas med är ju sådana som gäller än i dag:

Dr Jekyll: Hur lär man sig acceptera sina oönskade sidor?
Carmilla: Hur bejakar man sin sexualitet i en värld med alltför snäva ramar?
Frankensteins monster: Om alla bemöter dig med rädsla, kan du annat än hata dig själv?
Dorian Gray: Hur åldras man med värdighet i ett samhälle besatt av skönhet?

Jag har bestämt mig för att läsa böckerna om de fyra monstren, och sedan Monster i terapi. Jag har sett delar av filmer om Frankensteins monster och om Dr Jekyll och Mr Hyde, men längre än så har jag aldrig kommit. Dags att bli mer påläst om den klassiska skräcklitteraturen, och sedan avrunda med Jenny Jägerfelds och Mats Strandbergs bok. Jag återkommer med analys och omdöme.

Recension: Mellan djävulen och havet, av Maria Adolfsson

I Felsteg, den första delen med kriminalinspektör Karen Eiken Hornby, återvände hon till Doggerland efter att ha upplevt en stor personlig tragedi. En ganska stor del av den här serien fokuserar på det privata planet, på karaktärernas liv vid sidan av arbetet inom polisen.

Karens problem med sitt skadade knä fortsätter, och hon oroar sig över att hon kanske tas ur tjänst på grund av sin dåliga kondition. Tröttheten har varit förlamande den senaste tiden. Situationen blir inte bättre av att hon känt något hårt och undanglidande i sitt ena bröst och nu väntar på tid för mammografi. Och så relationen med Leo, som ingen av dem ser som ett riktigt förhållande, men som skapar svartsjuka hos Karen när Leo blir helt betagen i världsartisten Luna. Luna, som i hemlighet befinner sig på Doggerland för att göra comeback med en nyinspelad skiva efter många års tystnad. Och som plötsligt försvinner.

Mordhistorien är en väldigt obehaglig sådan. Någon eller några överfaller kvinnor och skadar dem i underlivet med en avslagen glasflaska. Författaren har skickligt valt en rimlig nivå för hur detaljerad hon bör vara för att man skall klara av att läsa vidare. Jag gillar det långsamma tempot, där jag som läsare har en rimlig chans att följa med i alla turer i mordutredningen. Intervjuer av misstänkta, teknisk bevisning och analyser varvas och vävs samman med karaktärernas privatliv där personligheter och relationer får betydelse för utredningsarbetet.

Karen har väl inte direkt en personlighet som skulle vara trivsam att umgås med. Hon menar väl och är varm och omtänksam, men utåt är hon väldigt kantig och burdus. Överhuvudtaget är karaktärerna i den här serien ganska kantiga och oförfinade med personliga problem som präglar dem och deras liv. I tidigare delar tycker jag att det har varit en bra jämvikt mellan mordhistorien och karaktärernas privatliv, i den här delen tycker jag att problemen på det privata planet får för stort fokus och drar ned helhetsintrycket. Och ändå är det just det privata jag är nyfiken på inför nästa bok, hur det skall gå för Karen. Motsägelsefullt, eller hur?

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 389
Utgivningsdatum: 2020-01-20
Serie: Doggerland (# 3)
Förlag: Wahlström & Widstrand
Omslagsformgivning: Miroslav Sokcic
ISBN: 9789146235132
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Recension: Ingen utväg, av Cara Hunter

Ingen utväg är den tredje delen i serien om kriminalkommissarie Adam Fawley. Behållningen av böcker som ingår i en serie blir förstås större om man har läst de tidigare delarna, men precis som vanligt går det bra att läsa dem fristående. Så också med Ingen utväg.

Ett av de största och finaste husen i ett välbärgat villaområde i norra Oxford står i lågor några dagar efter nyårsafton. Två barn bärs ut ur det som finns kvar av huset. Treårige Zachary är död och hans storebror Matty har inte stora chanser att överleva. Det blir snabbt uppenbart att branden var anlagd och att det rör sig om mordbrand. Barnens mamma är försvunnen och deras pappa är på en konferens och går inte att nå.

Vi får följa kommissarie Fawley och hans team när de arbetar febrilt för att dels hitta föräldrarna till de båda barnen, dels komma underfund med motivet till mordbranden och hitta den som är skyldig till den. I den här tredje delen har författaren vässat kriminalhistorien rejält. Den är välskriven och genomtänkt in i minsta detalj. Vi ges ledtråd efter ledtråd, och jag misstänker än den ena, än den andra. Samtidigt som mycket talar i en viss riktning, finns det hela tiden andra omständigheter som skapar tvivel. Jag är aldrig riktigt säker på någonting, och det gör att jag bara måste läsa vidare.

Parallellt med utredningsarbetet, förhörsprotokoll och nyhetsartiklar, som alla för handlingen framåt, pågår de olika personernas privata liv. Dels i nutid, dels genom tillbakablickar. Det gör att berättelsen får ett djup som berör. Författaren porträtterar skickligt de olika karaktärerna med både sympatiska och otrevliga drag, vilket gör dem mänskliga, trovärdiga och intressanta att följa.

Ingen utväg kan mycket väl vara en av de bästa spänningsromaner jag kommer att läsa i år.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 333
Utgivningsdatum: 2020-01-20
Serie: Adam Fawley (# 3)
Originalets titel:No way out
Översättare: Jan Risheden
Förlag: Louise Bäckelin Förlag
ISBN: 9789177991427
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

Spahelg på Hotell Havsbaden i Roslagen

Fotot på min frukost är det enda fotot av alla som jag tog på spahotellet som är någorlunda ljust, så jag visar det först i inlägget. På frukostbuffén fanns det mesta. Ja, ni ser ju ;) Jag saknade bara finkaffe, som cappuccino. Croissanten var varm och väldigt mör och krispig, lika bra som i Italien och Frankrike. Jag valde både hårdkokt och löskokt ägg och båda var perfekta. Grädden till våfflan var inte äkta vispad grädde, utan grädde i en spruttub. Inte så kvalitetsmässigt, men grädden håller ju formen i en tub, vilket den inte gör i en skål.

Inredningen var genomtänkt både stil- och färgmässigt. Så snygga lampor, som den till vänster om mig på bilden. Och så här kan man se ut efter att precis ha kommit fram till hotellet efter 1,5 timmars resväg strax efter 20 på kvällen, ganska sliten efter ett styrketräningspass precis innan. Monoton väg med mycket vilt, men resan kändes inte lång eftersom vi lyssnade på rättegångspodden om hedersmordet i Gävle 2016, minns ni det?

Maritimt tema i blått och vitt. Och titta vad som satt på sängarna, så gulligt!

Jag hade bokat en så kallad minisvit med havsutsikt och balkong. Jag ville se havet genom fönstren, och inte en innergård. Det var visserligen litet för kallt för att sitta ute någon längre stund på balkongen nu, men jag gillar ändå frihetskänslan med balkong. Temperaturen i rummet var perfekt, svalt i sovrummet och varmt i badrummet. Och kanske för första gången var kuddarna alldeles lagom. Inte för hårda och inte för mjuka.

Nedför trappan till spaavdelningen i badrock och tofflor som hotellet tillhandahåller. Älskar färgerna och materialen. Inte alls strikt och stelt, utan varmt och ombonat. Det bidrar säkert till att man åker härifrån lugn och avslappnad.

Här kunde man sitta och titta ut på havet i väntan på att få någon av hotellets olika behandlingar. Som till exempel papayapeeling med ansiktsmassage. Så avkopplande, rekommenderas verkligen.

Och plötslig gled färjan in. Eckerölinjen avgår och ankommer ett par minuter från hotellet.

Här fanns pooler, jacuzzi, saunaworld med ångbastu, torrbastu och ljusterapibastu, lågvattenbassäng, kallbad och utomhuspool.

En boktrave – så hemtrevligt!

Restaurangen var väldigt mysig med de här fina taklamporna i turkost, brunt och cremefärgat och stora fönster ut mot havet. En mysig kväll, där miljön vägde upp för maträtterna.

Rätterna var ambitiöst planerade. Jag valde kallrökt lax med picklad fänkål, senapsfrön, friterad grönkål  och skum på lagrad sveciaost (165 kronor). Det låter ju spännande, eller hur? Men det var ingen smaksensation direkt, och inte så estetiskt upplagt heller. Den friterade grönkålen hade varit för lång tid i ugnen, så den föll sönder som smulor i munnen på grund av att den var så torr. Laxen hade vunnit på att vara skivad istället för serverad i en hel bit. Kallrökt lax är godast att äta som tunna skivor, konsistensen av en tjock och ganska dallrig och kall laxbit är inte kul att äta. Men den picklade fänkålen var väldigt syrlig och god.

Som varmrätt valde jag krispig röding med bakad jordärtskocka, hyvlad morot, chilimarinerad blåmussla, sjökorall, krutonger och blåmussel-velouté (295 kronor). Rödingen var perfekt tillagad, saftig och fin, men helt smaklös. Litet salt hade räckt, men jag tror att kocken hade glömt kryddorna. Det gällde genomgående för maträtterna, de var ganska smaklösa. Och när jag åt blåmusslorna knastrade det i munnen av grus. Däremot var den hyvlade moroten väldigt god. Jag tror att den var marinerad i vinäger av något slag. Absolut bäst på tallriken. Litet oväntat. Men var var krutongerna?

Till dessert en dekonstruerad cheesecake med vaniljkräm, blodapelsinsorbet, basilikaolja, oreokaksmulor med smaksatt maräng (135 kronor). Väldigt goda smaker. Men… Jag avskyr att vara så här gnällig, men har restaurangen ambitioner, vilket avspeglar sig i både menyn och priserna, bör man kunna förvänta sig mer än så här. Ett tips när det gäller desserten är att servera den på ett fat med tillbehören fint upplagda runtomkring, inte som en pannacotta eller mousse i en skål, det ger inte någon känsla av finess utan mer känslan av att äta ur en barnmatsburk. Och det hade varit mycket snyggare om de olika färgerna i rätten fick komma fram bättre. Varför smula maräng på blodapelsinsorbeten, istället för att servera den bredvid som en fin kontrast?

Jag såg på hemsidan att hotellet söker personal, bland annat en kock. Hoppas de lyckas värva kockar som kan leva upp till hotellets höga ambitionsnivå om yttersta perfektion:

”Vi söker nu efter knivskarpa kockar som vill vara med och skapa kulinariska matupplevelser på vår skärgårdspärla i Grisslehamn, Hotell Havsbaden. Vi söker dig som har god erfarenhet inom kockyrket. Du har lätt för att tappa tid och rum på grund av din kärlek till matlagningen och varje tallrik som lämnar köket är av yttersta perfektion.”

Maten var som sagt ingen kulinarisk upplevelse, men miljön uppvägde. Överallt stod det snittblommor i vaser.

När man ville kunde man sätta sig och dricka te eller kaffe med småkakor, muffins, godis och frukt.

Avslutar med en bild på frukosten med utsikt mot hamnen. Hit åker jag gärna igen, men då kanske jag väljer middag från barnmenyn, lagom stora portioner och mycket mer prisvärda. Köttbullar med gräddsås och hemlagat potatismos eller kyckling med aioli och pommes frites, eller kanske lax med smörsås och kokt potatis. Bara 75 kronor per rätt. Och till dessert, glass med chokladsås och sorbet för 45 kronor. Inte så sällan är det bättre att laga enkel mat som är god.

Ha en fin söndag!

Högaktuell bok om ny influensapandemi, och så recept på chiapudding med hallon

Den här boken kom som en spännande överraskning med brevbäraren för två år sedan. Jag har sneglat på den i bokvagnen många gånger, men jag som egentligen gillar tegelstenstjocka romaner måste erkänna att den varit litet avskräckande just på grund av tjockleken. 843 sidor.

Men nu är jag väldigt nyfiken på den. Coronaviruset har absolut haft betydelse. Som pesten handlar nämligen om att det kommer signaler om en ny influensapandemi och vad ett sådant hot gör med ett samhälle. En högaktuell bok med andra ord. Vad tyckte ni om den, ni som läst? De som kommenterat mitt inlägg om boken på Instagram är helt eniga om att jag absolut skall läsa den, så den blir min helgläsning.

Så här beskriver förlaget boken: ”Läkaren Karoline Branner flyttar med sin familj till Genève för att arbeta med pandemibekämpning för WHO. Men på kontoret möter hon oväntat motstånd i den politiska organisationen, och hemma blir hennes man allt mer rastlös. Och så kommer signaler om en ny influensapandemi. Som pesten är en bladvändare med både emotionellt djup och politisk udd. Det är Hanne-Vibeke Holst när hon är som allra bäst.”

I morse förberedde jag en stor skål med chiapudding. Nu har den stelnat och fått samma konsistens som just pudding. Perfekt mellanmål innan det är dags att åka och träna. Receptet kommer från den otroligt inspirerande boken Hälsokoden  – recept för ett friskare liv, av Åsa Söderberg. Jag har recenserat den här.

Till 1 portion
2 msk chiafrön
1 dl kokosmjölk
1/2 dl hallon
1 krm vaniljpulver (vaniljpulver är bra för kroppen, vilket inte gäller för vaniljsocker)

Topping
Bär, frukt, nötter, kokosflingor, sylt, granola

1. Jag kokade frysta hallon (hallon man köper frysta i butiken bör kokas eftersom de kan innehålla bakterier) och mosade dem med en stavmixer.
2. Blanda i övriga ingredienser och mixa till jämn konsistens.
3. Häll i en glasburk med lock och låt stå i kylskåp minst en timme, gärna över natten.
4. Tag ut ur kylen och rör om.

Väldigt gott och mättande, särskilt tillsammans med favoriten just nu: rostat surdegsbröd med avokado och flingsalt.

Trevlig fredag!

Recension: Doktor Glas, av Hjalmar Söderberg

1857 öppnade det nytänkande Hôtel Rydberg med restaurang efter fransk modell, snett över Gustav Adolfs torg från Operan. Här satt Doktor Glas och betraktade folklivet. Foto: Stadsmuseet

Doktor Glas gavs ut första gången 1905 och tillhör en av våra svenska klassiker. Jag kände till handlingen i stora drag, det vill säga att Doktor Glas anser sig rädda den unga och vackra Helga från ett kärlekslöst äktenskap med den frånstötande och gamle pastor Gregorius genom att döda honom.

En dag kommer Helga till Doktor Glas läkarmottagning och bönar och ber honom att meddela pastor Gregorius att hon är sjuk och att han måste avstå från sina äktenskapliga rättigheter under åtminstone en tid. Pastor Gregorius är visserligen alltid god och vänlig, men Helga plågas och känner en sådan motvilja mot honom. Hon erkänner att motviljan har blivit värre sedan hon skaffat sig en älskare.

”Hon undvek min blick, medan hon sade detta. Men jag, jag såg henne egentligen först nu. Nu först såg jag, att det stod en kvinna i mitt rum, en kvinna med hjärtat överfullt av lust och elände, en ung kvinnoblomma med doft av kärlek omkring sig och med blygselrodnad över att doften var så mäktig och stark. Jag kände att jag bleknade.”

Doktor Glas har valt att leva ensam. De kvinnor han blir förälskad i är redan förälskade i någon annan, och de kvinnor som visar intresse för honom är han ointresserad av. Jag upplever honom som en romantiker som drömmer om kärleken, och hellre lever olyckligt kär i någon han inte kan få än lever i ett vardagsförhållande där kärleken inte alltid är perfekt och rosenskimrande. När Helga står framför honom blir han häftigt förälskad och lovar att hjälpa henne.

Månaderna går och Doktor Glas resonerar med sig själv om hur han skall kunna fortsätta att hjälpa Helga. Hon bad om hjälp och han lovade att göra henne till viljes. Ja, då får han väl göra det då, på ett sätt som sätter punkt för det här problemet, en gång för alla. Men hon skulle aldrig be honom om det. Inte på det sättet. Men kanske är det den gärningen som Doktor Glas har sökt efter. En gärning som kommer att förändra hans inrutade liv utan mening. En gärning som bara han kan utföra. Men vill han döda pastorn? ”Jag vill handla. Liv är handling. Då jag ser något som upprör mig vill jag gripa in.” Men den oskrivna lagen? Moralen?

”Det är färdigt; det är gjort. Jag har gjort det.” Efteråt känner han sig litet trött i huvudet. Den stora gärningen som Doktor Glas hade trott skulle förändra något i hans liv, om inte annat så känslan inom honom själv, förändrade ingenting alls. Livet går vidare som om ingenting har hänt. Ledsnaden blir kvar.

Den här boken är så mycket mer än en mordhistoria. Det är en bok om handlingsförlamande livsleda och omgivningens krav på att skaffa sig en familj och en karriär, och det är en bok om moral och om samvete. Men allra mest imponeras jag av gestaltningen av Doktor Glas. En i högsta grad komplex människa. Som läkare arbetar han för att göra gott, men under ytan bubblar vreden. En vrede som kanske bottnar i att alltid känna sig utanför gemenskapen, trots att han har ett rikt socialt liv. Som om det finns en glasskiva mellan honom och livet som pågår. Hjalmar Söderberg skildrar Doktor Glas som en lätt överlägsen person, som betraktar sin omgivning med en klar och skarp blick, som snabbt ser människors tillkortakommanden och livets alla futtigheter. Han är inte lycklig, men inte heller olycklig. Han längtar efter en gnista som skall få honom att känna.

Efteråt läste jag på om författaren, Hjalmar Söderberg. Det gav onekligen ytterligare en dimension till läsningen. Jag upplevde Doktor Glas som melankolisk, men i själva verket kanske han var känslokall, på samma sätt som hans skapare måste ha varit. Hjalmar Söderberg ville avsluta sitt tioåriga äktenskap i samband med en långvarig otrohet med Maria von Platen (förebilden till Helga i romanen), och lät tillsammans med sin förläggare och läkarvänner spärra in hustrun på mentalsjukhus. Några klara tecken på sinnessjukdom har man dock inte kunnat finna varken i journaler eller i andra dokument. Detta kan man läsa om i boken ”Märta och Hjalmar Söderberg: en äktenskapskatastrof” av Johan Cullberg och Björn Sahlin (2014).

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 156
Utgivningsdatum: 2010-01-04
Serie: Albert Bonniers klassiker
Form: Jan Haug
Förlag: Bonnier Pocket
ISBN: 9789174290936
Finns att beställa hos Bokus, Adlibris med flera

 

En vanlig måndag med guldkant

Har man häst är det aldrig sovmorgon. Vid sjutiden får Leiftra hö och en hink med vitaminer, mineraler och extra magnesium och malda nypon. På vägen hem från Leiftra gick solen upp. Jag tog snabbt en bild med mobiltelefonen innan ögonblicket försvann. Det finns många fördelar med att vakna och gå upp tidigt, det här är en.

Här sitter jag oftast när jag läser in mig på material. Då skriver jag ofta för hand, och jag gör ofta tankekartor. Lunch äter jag oftast samtidigt som jag arbetar. Inte så ofta, men ibland, unnar jag mig lyxlunch.

Att kunna rida mitt på dagen när det är ljust är verkligen lyxigt!

Vinterpäls som en mammut i vårvädret…

Min mammaroll har verkligen förändrats de senaste två veckorna. Litet omtumlande med nya förutsättningar att förhålla sig till. Den ena dottern säger att hon skall ut och åka med Mary-linn i hennes A-traktor, och så försvinner hon i ljudet från V8an (filmen här ovanför). Den andra har plötsligt pojkvän.

Men även om småbarnsåren är förbi, får jag ändå del av småbarnslivet tack vare Uno och Max. I morse gick jag en promenad med Uno, som somnade nedbäddad i vagnen.

Undrar om det stämmer som det ofta sägs; ”Små barn, små bekymmer. Stora barn, stora bekymmer”, vad tycker ni? Än så länge kan jag ärligt säga att jag oroade mig mer när barnen var så här små, och inte kunde berätta själva hur de mådde, vad de ville och vad de varit med om under dagen. Det ständiga passandet för att de inte skulle göra sig illa på vassa bordskanter, svälja något som kunde fastna i halsen, och oron när de hade sina trettiotals förkylningar med läskiga febertoppar och igentäppta näsor. Eller när anslagen kom upp i skolorna om att det var dags att gå igenom barnens hår på grund av löss. För att inte tala om magsjukorna som alltid låg som en blöt filt över förskolan. Rekordet hos oss är när Jackie kräktes ned allt i sängen sex gånger under en och samma natt. Det som kommer att bli väldigt jobbigt nu när tjejerna växer upp, är att se dem uppleva livets hårda sidor och inte kunna vara där och skydda dem hela tiden.

Ännu en sak som jag trodde var lyxig, nämligen att jag kunde låna även skönlitteratur på juridiska biblioteket eller på Carolina Rediviva, där jag lånar böcker till min forskning. Det visade sig att så inte var fallet. Skönlitteratur får man visserligen låna, men bara läsa i läsesalarna. Alltså gick jag till Uppsala bokhandel och köpte de två böcker som jag var så nyfiken på.

Men vad mycket dyrare det blir att köpa böcker i fysisk bokhandel jämfört med att beställa från någon av internetbokhandlarna. Spänningsromanen på bilden var 20% dyrare än på exempelvis Bokus. Jag vill verkligen inte att de fysiska butikerna skall försvinna, men om de skall överleva i konkurrensen måste de kunna erbjuda något annat som väger upp det högre priset de tar för böckerna.

Och apropå böcker så sträckläste jag Maria Adolfssons nya och tredje del i Doggerlandserien i helgen. Och jag hann även läsa ut den svenska klassikern Doktor Glas, av Hjalmar Söderberg. Recensioner kommer. Men nu är det arbete igen.

Hoppas ni har en fin start på veckan!

 

Recension: Redemption Point, av Candice Fox

Redemption Point är den andra delen i serien om den före detta polischefen Ted Conkaffey. Jag hade inte läst den första delen, och vanligtvis i bokserier brukar delarna vara fristående så att man inte skall behöva läsa de tidigare delarna, utan kan kliva rakt in i serien. Det fungerade bra nu också.

De första sidorna ger en tillbakablick på vad som hänt. Ted Conkaffey blev oskyldigt anklagad och åtalad för att ha våldtagit och nästan dödat en trettonårig flicka. Flickan överlevde, men är alltför traumatiserad för att kunna förstå vem som gjorde detta mot henne. I brist på bevis släpptes Ted efter en tid ut från fängelset, men inte som frikänd, utan som fortsatt misstänkt. Han förlorade sin fru och nyfödda dotter, sitt arbete och anseende och lever numera under ständigt hot från allmänheten som utan dom ändå dömt honom som pedofil.

Ted Conkaffey har flyttat till annan ort och har fått arbete som privatdetektiv hos en väldigt speciell ung kvinna, Amanda Pharrell. När den här berättelsen börjar har det skett ett dubbelmord på två unga bartendrar. Vi får växelvis följa mordutredningen som sköts sida vid sida med polisen på orten, och Teds försök att leva ett så vanligt liv som möjligt, trots hat, förtal och våld riktat mot honom. Med jämna mellanrum inflikas dagboksanteckningar skrivna av den person som begick övergreppet mot den trettonåriga flickan.

Vad är det egentligen med australienska författare, som så ofta lyckas skriva fantastiska miljöbeskrivningar? Så även här. Det handlar inte bara om att miljön i sig själv är exotisk med regnskog och livsfarliga djur, det är helt enkelt mysig läsning. Ännu charmigare blir det av att Ted har räddat en gås med en skadad vinge, och nu har gåsmamman och hennes sex ungar som husdjur i en lekstuga på tomten, och ibland låter dem få komma in i huset och simma i badkaret.

Mordintrigen är inte helt skarp och upplösningen känns varken överraskande eller väntad, men egentligen bryr jag mig inte så mycket om hur det skall gå i den delen. Jag trivs ganska bra med att glida med i utredningsarbetet och regelbundet skratta till åt Amandas helt oväntade kommentarer och agerande. De parallella historierna med Teds försök till ett så normalt liv som möjligt, och dagboksanteckningarna som berättar historien om vad som ledde fram till våldtäkten, får större fokus men är inte heller tillräckligt stringenta.

Personligen tycker jag inte att intrigen känns helt genomarbetad, jag hade önskat att den var bättre sammanhållen, och jag hade önskat mer trovärdighet i vissa delar som nu känns ganska osannolika.

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 414
Utgivningsdatum: 2020-02-03
Serie: Crimson Lake, #2
Förlag: Louise Bäckelin Förlag
Översättning: Hanna Axén
ISBN: 9789177991441
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Recension: Klubben. En undersökning, av Matilda Gustavsson

I slutet av november 2017 publicerades en artikel i Dagens Nyheter där 18 kvinnor berättade hur de blivit utsatta för sexuella övergrepp och våldtäkter av en av Sveriges mest inflytelserika personer i kulturvärlden; Jean-Claude Arnault, till att börja med kallad Kulturprofilen.

Artikeln fick större konsekvenser än någon sannolikt hade kunnat ana, för plötsligt blottades inte bara den tysthetskultur som präglat kulturvärlden, där Arnault på grund av sin maktposition, inte minst som make till Katarina Frostensson, dåvarande ledamot i Svenska Akademien, kunnat utnyttja och begå övergrepp mot kvinnor under tre decennier utan att någon vågat eller velat anmäla honom. I slutet av 2018 dömdes Arnault mot sitt nekande till 2,5 års fängelse för två våldtäkter.

Här genom den röda lilla dörren gick man ned i de ruffiga källarlokaler i Vasastan, Stockholm, där Forum/Klubben höll till. Fotot från Wikipedia

Klubben: En undersökning är journalisten Matilda Gustavssons fördjupade berättelse om hur hennes arbete ledde till att Jean-Claude Arnault till slut kunde stoppas. Klubben, som egentligen hette Forum — nutidsplats för kultur, hade sedan 1989 varit en scen för kulturmöten mellan författare, filosofer, musiker, bildkonstnärer, dansare, översättare och skådespelare. Här serverade så kallade Forumflickor klädda i svart och med rödmålade läppar vin i plastglas under tiden kulturfolket minglade. Lovande debutanter bjöds in för att läsa upp sina dikter, spela sin musik och ställa ut sin konst. När misstankarna mot Arnault offentliggjordes, och han senare också polisanmäldes och ställdes inför rätta, stängdes Klubben.

Matilda Gustavssons avslöjande visade också kopplingarna mellan Arnault och Svenska Akademien, vilket fick långtgående konsekvenser för akademiens anseende och trovärdighet hos dess ledamöter. Ingen kan väl ha undgått att läsa om det maktspel som pågick inom akademien, med utspel från akademiledamöter som slöt upp kring Arnault, andra ledamöter som avgick i protest eller tvingades avgå.

Relationen mellan Arnault och Frostensson är för mig helt obegriplig. Han kunde ta på andra kvinnor rakt framför ögonen på henne. Och hon som annars var ganska tyst och tillbakadragen fick enorma vredesutbrott om någon sade det minsta negativt om Arnault. Det är svårt att föreställa sig att hon, en uppenbart kompetent och självständig person, samtidigt kan vara så beroende av någon annan, att hon blundar för hans konstanta otrohet och övergrepp mot andra kvinnor. Kanske behövde hon lidandet för att kunna skapa, det är ju en sådan där typisk konstnärsklyscha, och kanske ansåg hon det fint att uthärda. Att stå över mänskliga känslor. Inte bara Jean-Claude Arnault, utan alla som kom i kontakt med Katarina Frostensson, tycks ha sett henne som en upphöjd isdrottning, en stor auktoritet och kulturellt överlägsen. Men i mina ögon gjorde hon sig enbart till åtlöje genom den bok, K, hon gav ut efter att Arnault dömdes, där hon onyanserat och uppenbart omoget försvarar honom och menar att han är utsatt för en konspiration. Läskigt med personer i maktposition som har så oproportionerligt höga tankar om sig själva.

Lika märklig är förstås Arnault själv. Matilda Gustavsson har granskat hans bakgrund och i boken visar hon hur han har ljugit om det mesta i sitt liv; sina föräldrar, sin uppväxt, sin utbildning, sina uppdrag och sina förmågor. Han har till exempel utgett sig för att ha gått på elituniversitet i Frankrike, men i själva verket hade han utbildat sig till elektriker, dock utan att ta någon studentexamen.

För att inte tala om alla som Arnault omgav sig med, hans entourage, som tycks ha sett honom som en förfinad, främmande fågel bland övriga gråsiskor i landet. Kulturellt bevandrad, social, uppmärksam och lyhörd. I vissa delar kan man förstå begeistringen över hans person. Men han tycks uppenbarligen också ha varit en gränslös narcissist och sexmissbrukare, som använde sin maktposition för att hjälpa fram eller förgöra unga kvinnor beroende på hur de valde att agera på hans närmanden. Narcissist och sexmissbrukare är inte benämningar som Matilda Gustavsson använder i boken. Hon är väldigt noga med att inte skriva något som kan äventyra hela undersökningen. Men vad annat kan han vara? Något är ju uppenbarligen väldigt fel. Det framkommer tydligt när man läser intervjuerna med de kvinnor han utnyttjat.

Matilda Gustavsson håller en neutral ton genom hela redogörelsen. Hon tar inte ställning, trots att det måste ha varit oerhört svårt att förhålla sig nyanserad efter allt hon fick veta genom intervjuer och efterforskningar. Det är väldigt skickligt. Och ärligt. Hon beskriver till exempel hur hon önskade att hon kunde göra kvinnornas berättelser renare. Varför lämnade inte kvinnorna lägenheten före eller efter ingreppet? Varför förlamades de istället för att göra motstånd? Hon var rädd att kvinnorna inte skulle bli trodda. Vissa författare och journalister har efter att Arnault fälldes påpekat just dessa irrationella omständigheter som skäl för att kvinnorna inte utsattes för våldtäkter i juridisk mening. Men domskälen visar tydligt att synen på våldtäkt faktiskt har förändrats. Det handlar inte längre om hur ett offer förväntas bete sig efter våldtäkten, utan om vad gärningsmannen har gjort.

Huvuddragen av det som framkommer i boken kände jag till sedan nyhetsrapporteringen, men det som gör boken så intressant är att den ger en djupare förståelse för hur en person kunde stå skyddad av kulturetablissemanget under mer än trettio år. Hur en person kunde bete sig hur som helst mot unga kvinnor utan att det fick några konsekvenser. Matilda Gustavsson har gjort en imponerande undersökning som är både välskriven och välgrundad.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 227
Utgivningsdatum: 2019-11-20
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Omslagsformgivning: Sara R Acedo
ISBN: 9789100177645
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris