After work på slottet

I fredags startade grannarna en ny tradition – after work på slottet. Så mysigt i dessa tider då många arbetar hemifrån, att träffas på slottet för att prata, dricka te eller kaffe, vin eller kanske äta middag.

Vi såg en enda gäst på slottet, så vi kunde strosa omkring som vi ville. Vi tog en titt på vinkällaren och bestämde att vi skall boka in en vinprovning framöver. Själv vill jag boka in mig på slottets champagneprovning också, jag behöver nog prova olika champagnesorter efter varandra för att känna någon skillnad.

Jag drack en alkoholfri drink som vi döpte till ”Cassandra Special” efter bartendern/servitrisen/entrévärdinnan, och senare blev jag sugen på lingonmousse med kanelsmulor som slottet har med i sin middagsmeny, så då fixade de det. Bra service!

Bilden på mig i spegeln tog jag med Jackie i åtanke. Hon tycker att jag tar så pinsamma selfies när jag tittar in i spegeln och inte ned i kameran när jag tar bilden. Är det här bättre då, Jackie?

Ost- och charktallrik med väldigt goda kex och fikonmarmelad, och te.

Vacker avslutning av kvällen på slottet.

Men det här var i fredags. I dag sitter jag i princip fastklistrad vid datorn för att få till ett PM om en bok som ingår i forskarutbildningen. Om ni, mot förmodan, skulle vilja veta vad det är för typ av litteratur jag läser för min forskning, så skrev jag ett PM/en recension om en av böckerna häromdagen, här är länken till inlägget.

Hoppas ni har en fin söndag ♥

Ps. Det mest överraskande den här dagen var för övrigt inte att det snöade i morse, utan att jag gillade det!

Björnstad har premiär på söndag

Hjälp, vad trött jag var när jag tog de här bilderna..! Jag orkade nästan inte hålla upp ögonlocken..! Tonårsdöttrar som är ute till efter midnatt betyder alldeles för litet sömn för mig, och båda har varit förkylda, så kanske har jag också haft något i kroppen som inte brutit ut. Måtte det försvinna snart.

Det här är den helt nyutgivna pocketen inför premiären av serien på HBO Nordic på söndag 18 oktober.

På söndag lägger HBO upp de två första avsnitten i serien och därefter ett nytt avsnitt under de tre följande söndagarna. Av alla recensioner av teveserien jag läst, är samtliga väldigt positiva. Flera nämner teveserien som den bästa på HBO hittills i år. Jag hade trassel med internet under förhandsvisningen, men såg halva första avsnittet och gillade det.

Så här såg det första omslaget ut till Björnstad.

Och det andra.

Här är min recension av Björnstad.
Och min intervju med författaren, Fredrik Backman

Konstitutionellt kritiskt dömande – Förändringar av nordiska domares attityder under två sekel

I sin doktorsavhandling gör Martin Sunnqvist en grundlig rättshistorisk komparativ jämförelse av hur domarnas attityder till konstitutionella frågor har ändrats i Norden under de senaste 200 åren, med början i de nordiska konstitutionella förändringarna år 1809, 1814 och 1849.

I Sverige var 1809 års regeringsform ett dokument för kung och riksdag. Den reglerade framför allt hur de skulle stifta lagar och meddela andra föreskrifter. I Sverige fortsatte grundlag, lag och förordning att anses sidoordnade långt in på 1900-talet. Den ömsesidiga kontrollen mellan kung och riksdag försvann dock med parlamentarismen, och i den juridiska doktrinen började man diskutera grundlagens överordning. Även om 1974 års regeringsform kom att bli överordnad lagar och förordningar i en normhierarki, präglades slutfasen av grundlagsarbetet av en viss skepsis mot domstolarnas funktion. Att domstolarna kunde ha en uppgift i att skydda den enskilde mot staten och lagstiftaren hade blivit en främmande tanke. I linje med detta infördes år 1980 uppenbarhetsprincipen, det vill säga att lagar och förordningar fick åsidosättas såsom grundlagsstridiga bara om grundlagsstridigheten var uppenbar. Genom de senaste grundlagsändringarna år 2010 har uppenbarhetsrekvisitet tagits bort. Vid lagprövning ska domarna i stället beakta att riksdagen är folkets främsta företrädare och att grundlag går före lag.

Sunnqvist visar att domarna över tid, i olika rättsordningar och även samtidigt i samma rättsordning kan ha olika attityder till sin uppgift. Avhandlingens syfte är att analysera spänningen mellan domarens konstitutionella kritiska dömande och lagstiftarlojalitet.

Metodologiskt genomförs forskningsprojektet genom att materialet, framförallt rättspraxis, analyseras och diskuteras utifrån ett rättsstats- och maktdelningsperspektiv. Dessa principer klassificeras i avhandlingen, i enlighet med den finske rättsvetenskapsmannen Kaarlo Tuoris teori om rättskultur, i det som Tuori benämner rättens djupstruktur. Sunnqvist ansluter sig därmed till det sätt att se på rätten som innebär att den kan beskrivas som indelad i skikt. I det djupaste skiktet finns de djupast förankrade rättsliga traditionerna, de mest grundläggande principerna, såsom de mänskliga rättigheterna. I mellanskiktet finns juristernas förförståelse, det vill säga deras metoder, grundläggande rättsbegrepp och rättsprinciperna. I ytskiktet finns den dagliga verksamheten i rätten; lagar, förordningar, domstolsavgöranden och ståndpunkter och ställningstaganden inom rättsvetenskapen. I avhandlingen relateras utvecklingen i rättens ytskikt till djupstrukturen, det vill säga hur lagarna och rättspraxis har påverkats av de vid olika tider förändrade rättsstats- och maktdelningsperspektiven samt rådande statsmakts- eller normhierarki.

De fall som ingår i underlaget för avhandlingen gäller nästan uteslutande fall där motstridigheter uppkommit mellan lagstiftarlojalitet och konstitutionellt kritiskt dömande, trots att fallen där domaren har skäl att vara lojal med både lagen och lagstiftaren, och också är det, är vanligast förekommande. Detta motiverar Sunnqvist med att: ”en sådan lojalitet inte bör drivas för långt; den bör inte omfatta de fall där skäl för sådan lojalitet saknas och på så sätt hindra befogat konstitutionellt kritiskt dömande”. Det konstitutionellt kritiska dömandet bör enligt Sunnqvist vara ett normalt inslag i dömandet i den meningen att domaren ägnar sig åt det när behovet föreligger.

Konstitutionella frågor uppkommer i dömandet om det finns en konstitution, det vill säga en grundlag med regler om framförallt mänskliga rättigheter, vilka är överordnade andra normer. Konstitutionellt kritiskt dömande är en realitet i dagens nordiska rättsordningar. Den nordiska domaren skall inte alltid vara lojal med den nationella lagstiftaren. Domaren skall i någon utsträckning pröva om en lag är grundlagsenlig eller förenlig med EKMR. Ibland behöver lagens räckvidd inskränkas på grund av högre rättsprinciper eller gemensamma europeiska konstitutionella principer.

Det konstitutionella kritiska dömandet är en väsentlig del av domarens oavhängighet av de övriga statsmakterna. Domaren har inte bara att förhålla sig till lagstiftarens konstitutionsenliga eller konstitutionsstridiga handlande utan också att stå emot försök till påtryckningar från den verkställande eller styrande makten. Domaren kan då söka skydd i lagarna, åberopande legalitetsprincipen. Även detta är konstitutionellt kritiskt dömande på så sätt att det är de lagar som har konstitutionell förankring som är domarens beskydd mot föreskrifter, beslut eller till och med påtryckningar, som saknar konstitutionell förankring.

Detta kan sammantaget kallas konstitutionellt kritiskt dömande. Det konstitutionella kritiska dömandet kan alltså sägas ha en positiv sida: tillämpning av grundlag och andra konstitutionella rättsregler före lägre normtyper, och en negativ sida: motstånd mot försök till maktutövning som ligger utanför konstitutionell behörighet.

Konstitutionen uppfattas inte i Sunnqvists avhandling som ett specifikt dokument, utan som en uppsättning regler för förhållandet mellan staten, statsmakterna och medborgarna, vilket är en annan avgränsning än den som exempelvis Joakim Nergelius gör i sin statsrättsliga doktorsavhandling, Konstitutionellt rättighetsskydd. Svensk rätt i ett komparativt perspektiv, 1996.

Grundlagens överordning har historiskt sett inte varit en självklarhet, utan utvecklats successivt, från det att makten fördelades mellan lagstiftande, styrande eller verkställande och dömande statsmakter fram till vad som gäller i dag. Även om naturrättsliga principer om mänskliga fri- och rättigheter länge har ansetts överordnade, om än svåra att använda i dömandet, är det första tydliga uttrycket för att en grundlag anses överordnad den amerikanska Högsta domstolens klassiska avgörande Marbury v. Madison år 1803. Domstolen slog där fast att en konstitution var ”the fundamental and paramount law of the nation”. Om en domstol hade framför sig en lag som stred mot grundlagen måste den välja mellan lagen och grundlagen. Den måste då föredra grundlagen, på grund av dess speciella och överordnade karaktär, och lagen måste anses ogiltig.

Sunnqvist analyserar de attitydförändringar, och de historiska argument som har bidragit till dem, och visar varför en tidigare dominerande motkraft mot ett konstitutionellt kritiskt dömande förlorat i styrka och varför argumenten för konstitutionellt kritiskt dömande ökat i styrka. Argumenten får betydelse dels utifrån dess innehåll, dels utifrån den tid de framfördes, dels utifrån deras bakgrund. Utifrån denna analys kan han dra slutsatser om i vilken utsträckning, och med vilka begränsningar, det konstitutionella kritiska dömande som sker i dag kan legitimeras genom den historiska utvecklingen.

Normalt sett är domstolen helt solidarisk med landets politiska instanser och tillämpar med fullständig lojalitet de lagar som dessa beslutat. Det uppkommer emellertid problem om lagen är eller kan misstänkas vara grundlagsstridig. Innebär lojaliteten mot lagen i förlängningen också en lojalitet mot lagstiftaren, särskilt mot lagstiftarens bedömning av lagens grundlagsenlighet? När skall domaren inte vara lojal med lagen och lagstiftaren, utan tvärtom med grundlagen och andra överordnade eller tungt vägande regelverk?

Sunnqvist visar hur utvecklingen mot en mer omfattande lagprövning skett i mycket små steg, där praxis under 1960-talet visade på ett ökat konstitutionellt kritiskt dömande, medan förarbetena till regeringsformen talade i motsatt riktning. Avhandlingen avslutas i en period då såväl innebörden av demokrati som frågan om maktfördelning är förhållandevis oproblematiska jämfört med stora delar av den undersökta perioden, då länderna bland annat varit monarkier och vissa har varit del av andra länder, olika typer av normer har varit hierarkiskt ordnade eller sidoordnade. Sunnqvists avhandling visar att domstolarna i Norden har visat stor återhållsamhet under 1800- 1900-talen när det gäller att granska lagar mot konstitutionella regler och principer. Under de senaste tjugo åren har de nordiska länderna intagit en kritisk attityd i ett antal fall till lagars förenlighet med grundlagen eller Europakonventionen. Hur många fall det rör sig om nämns dock inte. Det är därmed oklart hur samhällsrelevant frågan faktiskt är.

Utifrån den historiska genomgången av utvecklingen i rättspraxis slår Sunnqvist fast vad som gäller avseende konstitutionellt kritiskt dömande i Norden år 2013, och med utgångspunkt i att ett kritiskt konstitutionellt dömande vuxit sig starkt, men ännu inte funnit helt förutsebara former, formuleras ett förslag till en struktur för ett framtida nordiskt konstitutionellt kritiskt dömande med sju plikter för domaren.


Antal sidor: 1163
Utgivningsdatum: 2014-08-18
Serie: Rättshistoriskt bibliotek
Förlag: Institutet för rättshistorisk forskning
Omslagsformgivning: Pablo Sandoval
ISBN: 9789186645076

Snart dags för Augustprisnomineringar – mina favoriter

På måndag får vi veta vilka 18 böcker som nominerats till årets Augustpris, årets finaste svenska litteraturpris, och vilka texter som nominerats till Lilla Augustpriset.

Södra teatern, Mosebacke torg i Stockholm

Tyvärr, men förståeligt, kommer vi inte att få vara på plats som publik. Men som näst bästa alternativ kan vi sitta hemma i fåtöljen och följa nomineringseventet live från Södra Teatern. Klicka in på www.augustpriset.se klockan 17.45-19.30 på måndag.

Augustpriset är den svenska litteraturens mest prestigefyllda pris och delas ut i kategorierna Årets svenska skönlitterära bok, Årets svenska fackbok och Årets svenska barn- och ungdomsbok. I varje kategori nomineras sex stycken böcker, utgivna under det senaste året.

Efter tillkännagivandet kommer Yukiko Duke att intervjua de nominerade författarna. De senaste åren har Tara Moshizi och Daniel Sjölin varit samtalsledare, och de har varit lysande. Kunniga och samtidigt uppsluppna och humoristiska. Jag hoppas att det inte blir för lågmält och allvarligt i år. Yukiko Duke är proffsig, men det bidrar till en bra stämning och gör de nominerade författarna mindre nervösa och spända om samtalen också kryddas med humor.

Har ni några favoriter i de olika klasserna? Det har inte kunnat genomföras lika många författarevenemang som vanligt i år, och det har varit ganska sparsmakat med diskussioner kring vilka böcker som kan tänkas bli nominerade, så extra svårt i år att kunna ana vilka böcker det blir som nomineras.

Jag kan tänka mig att åtminstone någon av de här fyra böckerna blir nominerad i fackboksklassen, eller alla fyra. Klicka gärna in på mitt Instagram här ovanför, där kommenterar andra och tipsar om sina favoriter!

Ps. Jag kommer kanske få anledning att revidera det här inlägget fler gånger under helgen, jag har redan insett att jag glömt att ta med min absoluta favorit: Herrarna satte oss hit. Om tvångsförflyttningarna i Sverige.

Jag hoppas på Klubben, men undrar om den håller Augustnivå vad gäller språket. Jag känner mig helt säker på Herrarna satte oss hit. Ett alltid aktuellt ämne och med HD-domen som gav samebyn Girjas rätt mot staten i januari i år fick frågan om statens behandling av samerna extra uppmärksamhet. Den är dessutom skriven på en så vacker och poetisk prosa. Jag kanske till och med tror att den inte bara blir nominerad, utan också blir Årets fackbok. Naturböcker brukar också vara med. Där tror jag på Svamparnas planet. En otroligt intressant bok! Låter inte så spännande, men vem tyckte att ålar var intressant innan förra årets Augustpris..? ;)

I år blir det ingen promenad genom Stockholm till nomineringseventet. Litet tomt känns det allt.

Men man kan ju alltid göra sig festfin ändå på måndag kväll, trots att man inte får vara på plats på Södra Teatern.

På väg hem

Varje dag kör jag den här vägen minst två gånger, men oftast fyra. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Men ni förstår att jag gillar det, eller hur? För titta vilken vy. Är det verkligen på riktigt? Som så ofta överträffar verkligheten det påhittade.

Mona påpekade på Instagram att det gäller att njuta av de skarpa färgerna nu, de varar inte längre än ett par-tre veckor, sedan blir det novembergrått. Så gå ut och tanka D-vitamin, frisk höstluft och färgexplosioner, så att ni har att ta av när den här underbara perioden passerat!

Nu är det dags att köra den här vägen igen, nu skall Jackie och Milo hämtas i skolan. Hoppas ni har en fin dag!

Fint besök, litteratur och vyer som tar andan ur mig

I helgen kom Uno och Max hit med sina föräldrar. Erica hämtade lönnlöv för att göra en dörrkrans. Jag blev så sugen på att göra detsamma, så jag krattade ihop löv i tre papperskassar och ställde i hallen för att använda när jag blivit klar med en text jag hade deadline på. När jag var klar var löven torra. Men det gör ingenting, det är inte direkt någon brist på lönnlöv här, så bara att hämta nya när det är dags för kranstillverkning. Jag har idéer, så kanske till helgen.

Max hjälpte till med att samla löv.

Nästan som den där berömda porslinsfigurinen: Kan du inte tala?

Ett par andra som kommer på besök, men till skillnad från Uno och Max brukar de här knipsa av topparna på min nyzeeländska spenat. Det gör ingenting, spenaten förgrenar sig bara ännu mer och det är trevligt att ha djurlivet in på knuten, bokstavligen. Suddigt foto, men så blir det när man fotar med mobiltelefonen genom bilrutan.

I fredags dominerade litteraturen. Förutom att arbeta med min egen text, var det en disputation på Uppsala universitet, och såklart med begränsat antal besökare. Jag loggade in via zoom och följde disputationen via videolänk. Väldigt smidigt att sitta hemma och lyssna och anteckna. Men det är många nackdelar med att inte vara på plats. Ljudet bröts och var allmänt darrigt, så jag fick många gånger gissa vad som sades. Det fick mig att fundera ännu mer på hur lämpligt det är att disputera så här, och om man borde vänta. Nåja, jag är inte klar med min avhandling än, till dess kan läget i samhället och världen ha förändrats till det bättre.

Litet senare var det dags att utse Årets Bok. Här är trots allt en av fördelarna med videolänkar från evenemang i år, man kan vara på två ställen samtidigt. Eller på flera, om man har flera datorer.

Årets bok 2020 blev Där kräftorna sjunger. En väldigt fin berättelse som var fullkomligt trollbindande och som överraskade mig ganska rejält. Jag gav den en fyra, men inser nu att jag inte skrivit om den, det måste jag ju göra. Återkommer med en recension snarast!

Jag beställer fortfarande det mesta online, både mat och annat. Förutom att man spar enormt mycket tid, spontanköper man inte sådant man egentligen inte vill ha/behöver. Den här dagen hämtade jag ut beställningen från ICA. Mina föräldrar beställer också online, och jag hämtar ut kassarna. Det är förvånansvärt hur snabbt man anpassar sig till nya rutiner, tycker inte ni det också?

Att köra bil den här årstiden ger en lyckoboost, eller som Maria Borelius antagligen skulle kalla det, det skapar Förundran, eller Bliss. Jag stannade på vägen när jag skulle hämta Isabella vid busshållplatsen i kväll, och fotade vyn genom bilen. Naturen, färgerna, de dramatiska molnen. Det blev en läcker effekt utan att jag planerade det, när husen bakom bilen avspeglades i billacken, vilket man ser i backspegeln.

Jag rider lektion på måndagar, och ibland fler dagar i veckan om det finns tid och möjlighet. Jag har bytt hö som jag hade kvar mot ridlektioner. Typiskt bra överenskommelse där båda är nöjda. I söndags red jag Feila och i måndags Markus. Om det var möjligt skulle jag vilja rida varje dag, helst hela dagarna. Det är inte många platser jag hellre vill vara på, än på hästryggen. Det mesta i ridningen handlar om kroppskontroll, men ridning ger också en otrolig frihetskänsla och både ett lugn och energi på samma gång. Du tvingas att vara fullt fokuserad och följsam. Nästa ridlektion är på fredag, jag längtar redan.

Men i morgon kväll kommer jag att vara här, vid datorn, för att se premiärvisningen av Fredrik Backmans Björnstad. Klicka in på Facebook, om ni har Facebook, och anmäl er ni också. Första avsnittet i serien kommer att visas och det blir intervjuer med skådespelarna. Allt är på svenska, med engelsk text. Boken är makalöst bra, och berättelsen berör så att man inte glömmer den i första taget. Här har jag skrivit en recension av boken, och här är en intervju jag gjort med Fredrik Backman.

Stentrappan här hemma. Livsfarligt hal när den blir regnvåt eller isig på vintern. Jag ville visa den eftersom jag tycker att den är så vacker, särskilt med höstlöven som kontrast.

Dagens växtbaserade alternativ till lunch på Johannesbergs golfrestaurang. Grönsaksgryta med svamp, grönsaker, rotfrukter och örter. Väldigt kryddigt och gott. Ensam lunch i dag, så jag tog med den bok jag just nu skriver ett PM om till min litteraturkurs inom doktorandutbildningen; Juristernas nära förflutna. Rättskulturer i förändring. Jag glömde för en stund både tid och rum och glömde nästan bort att äta. Nu menar jag allvar. Den här boken har varit väldigt intressant att läsa, särskilt med tanke på mitt eget arbete, och jag fick flera idéer som jag skrev ned i anteckningar på mobiltelefonen.

I morgon serveras det chili sin carne med nacho och gräddfil. Det låter ju också väldigt gott. Och på torsdag frittata med haloumi, bovetesallad och rostad vitlökssås. Det har jag ätit tidigare på golfrestaurangen och vet att det var helt i min smak. På fredag frångår jag nog det växtbaserade alternativet och väljer viltfärsbiffar med potatispuré, viltsky och lingon. Om det inte blir lunch hemma förstås. Nästa vecka börjar lunchen serveras på Johannesbergs slott istället för i golfhuset, det måste ju testas. Jag frågade i dag om det blir vanligt lunchpris även på slottet, men kvinnan som tog min beställning visste inte. Lunchen är en stor och viktig fråga som ni märker ;)

Det har ju varit fler litterära evenemang den senaste veckan. I torsdags delades Nobelpriset i litteratur ut, till en för mig helt okänd poet, Louise Glück. Jag följde den sändningen också. Jag ramlade över det här klippet från Sveriges Radio. Ibland blir det omedvetet roligt :)

Visst är det märkligt med kommentarer man hör om just litteraturpriset. Vissa förväntar sig att känna till den som tilldelats priset, och att de skall ha läst något av författaren, essäisten, poeten, och tycker att det är snobberi att ge priset till någon för dem okänd som så kallat vanligt folk inte läser. Då tänker man inte på att Nobelprisen delas ut för särskilt framstående prestationer. Det räcker inte att skriva en kioskvältare, det krävs något mer, något extra.

På samma sätt som man i regel inte känner till namnen på pristagarna i kemi, känner man kanske inte till pristagarna i litteratur, om man inte är väldigt insatt och kunnig i litteratur. Bara för att man kan läsa betyder det inte att man är beläst. På samma sätt som man inte är insatt och kunnig i kemi och känner till kemipristagarna bara för att man kan göra klassikern, Vulkanutbrottet, genom att blanda bakpulver, ättika och karamellfärg.

Den senaste veckan har jag grävt ned mig i arbete, och dessutom varit extremt trött (jag tror det beror på sömnunderskott under helgerna, när Isabella är ute till efter midnatt och jag inte kan sova förrän hon är hemma igen), så långpromenaderna har blivit färre, men några har jag hunnit med.

Jag tog en till bild i kväll, på förrådshuset vid vägen, den dramatiska himlen, åkrarna och kyrkan längre bort. Vi bor verkligen i ett vackert land ♥

Dagens bokpost – Spegelmannen, Keplers nya kriminalroman

Dagens bokpost – Keplers nya: Spegelmannen. Den verkar lika ruggig som de tidigare böckerna i serien om kriminalkommissarie Joona Linna och Saga Bauer från Säpo.

Kepler brukar alltid betyda klassiskt hårdkokta kriminalromaner med skickligt uppbyggda intriger, ett skyhögt tempo och spänning så stor att man blir alldeles utmattad. Författarna strävar hela tiden efter att knuffa sina huvudpersoner närmare kanten för att se hur de kommer att agera. Det går inte att motstå de här böckerna.

För nästan exakt två år sedan var jag inbjuden till författarträff med Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril, alias Lars Kepler, på Nedre Manilla på Djurgården i Stockholm. Vi minglade under någon timme med vin, vatten och snittar, och sedan var det dags för samtal med författarna. Albert ”Abbe” Bonnier ledde samtalet och vi fick möjlighet att ställa frågor. Det var en väldigt trevlig kväll. Här skrev jag om författarträffen och visade många bilder från kvällen.

Jag gav den förra boken, Lazarus, en fyra i betyg. Det psykologiska djupet som jag tidigare saknat i personbeskrivningarna fanns där och författarna gestaltade extremt skickligt hur brottsling och hjälte många gånger i själva verket är som två sidor av samma mynt, med förståelse för varandras själar och psyke. Det som skiljer är att de agerar utifrån helt olika motiv. Det enda sättet de kan komma åt varandra på, är genom att veta hur den andre tänker. Och det var just det mentala spelet som gjorde den boken så intensiv och infernaliskt spännande.

Recensionsdag är om en vecka. Keplers böcker är rena tegelstenarna, men går ändå blixtsnabbt att läsa, så jag kanske hinner till dess. Lovar inget ;)

Höstplantering i krukor – före och efter

Sommarblommorna har ledsnat och det är dags att byta ut dem mot något färgstarkt. Jag gillar när det är ganska mycket färg i krukorna under höstmånaderna. Det piggar upp under den tid vi har framför oss, som ofta brukar vara grå och regnig.

Minns ni vildkattungen som föddes i vårt stall i somras? Hon försvann plötsligt och vi har inte sett henne under flera veckor. Men titta här, nu dök hon upp bakom växterna som jag ställt fram för plantering.

Rosorna överlevde förra vintern i krukorna, och har fortfarande knoppar, så de får sitta kvar, trots att de börjar vissna. Jag planterade låga höstväxter under dem och i de andra krukorna. Jag brukar dekorera med nyponkvistar, mossa, äpplen, rönnbär, granris och annat som jag kan hämta på tomten eller i skogen, men i höst har jag fullt upp med annat, så det får vänta tills det är dags att dekorera inför vinter och jul.

Den hjärtformade stenen har vi alltid på trappan vid ytterdörren. Den hittade Jackie när förskolan var på utflykt, och hon släpade i smyg hem den i ryggsäcken. Hon var sex år, nu är hon fjorton. Jag tyckte att ryggsäcken kändes väldigt tung när jag skulle plocka ur matlådan och annat efter utflykten, och då låg stenen där i botten. Pumporna hade en vän med sig när han kom på besök. Så fint med de olika formerna och färgerna.

Recension: Super-Charlie & bajsexplosionen, av Camilla Läckberg och Therese Vildefall

Den här fina och humoristiska boken kom som en överraskning i brevlådan. Den tänkta läsåldern är 3-6 år. Uno är inte så gammal än, men verkade tycka om att bläddra i boken och titta på bilderna.

Berättelsen är tokrolig och bajstemat går säkert hem hos de yngre barnen. Jag skulle gissa att målgruppen är helt rätt. Det som händer i boken kan säkert få de små barnen att kikna av skratt, särskilt när de vuxna gör saker som barn inte förväntar sig.

Själv älskar jag illustrationerna. De är humoristiska med mycket värme och det är många roliga detaljer som man även som vuxen fnissar litet åt. Som att en flygpassagerare läser Camilla Läckbergs senaste vuxenroman i serien Fayes hämnd; Vingar av silver. Och att alla karaktärerna är kopior av familjemedlemmarna i Camilla Läckbergs egen familj.

Mitt betyg: 4/5

Serie: Super-Charlie (del 10)
Illustratör: Therese Vildefall
Antal sidor: 40
Läsålder: 3-6 år
Utgivningsdatum: 2020-09-21
Förlag: Bonnier Carlsen

Äkta läsglädje – inte ens fallande löv kan få Uno att titta upp från boken :)

Vanliga dagar i oktober

I fredags var jag i Uppsala för att hämta ut nyckeln till mitt rum i Kvarteret Munken. Bara namnet, så allvarligt men fint det låter.

Sofia på Hair Team visade hur jag kan sätta upp håret på ett enkelt sätt så att det inte är för prydligt, utan litet slarvigt. Mycket prat och skratt som vanligt!

Jag har drömt mardrömmar på grund av avhandlingen. En natt drömde jag att jag måste ta mig upp för en flera meter hög vägg av gräs och mossa. Jag körde in fingrarna och naglarna i mossan, men den lossnade hela tiden och jag kände mig helt övertygad om att jag inte skulle klara det. Det var en sådan besvikelse, och kändes som ett så stort misslyckande att jag blev överraskad själv i drömmen. Ofta vaknar jag mitt i drömmarna, och får inte veta hur det gick. Men den här drömmen var snäll mot mig, för jag vaknade inte förrän jag låg på mage över kanten högst upp på väggen, och hade klarat det!

Det var oväntat att jag kände en sådan enorm besvikelse över att misslyckas, jag har uppenbarligen inte insett hur mycket den här avhandlingen betyder för mig. Men tack för den drömmen, den gav mig extra skjuts i skrivandet. Stress på gränsen till panik är tydligen inte fel ibland.

Det har landat en del böcker här hos mig den senaste tiden. Mest överraskande var Camilla Läckbergs tecknade bok om Super-Charlie, som kom snyggt förpackad med en påse Polly (Camillas dotter heter Polly, och är med som en av karaktärerna i boken). Jag skall fråga Erica om jag får låna Max och Uno någon halvtimme, och läsa boken för dem. Övriga böcker har jag sett fram emot att få hem, nu måste jag bara strukturera upp min tid och skippa det Bodil Jönsson kallar för ”ställtid”, för det har jag inte tid med, med tanke på allt jag vill hinna med!

Sanna Mac Donalds debutroman var en helt underbar bok, med så mycket värme och så mycket svärta. Jag skrev tydligen i min recension, att döma av blurben (fult ord, men det heter så), att den var en riktig liten bokpärla, och så minns jag den också. Hoppas att den svåra andra boken är lika bra 💚🧡

Fokuserad vid hip thrust-maskinen. Jackie tycker att det är cringe, alltså pinsamt, när jag tar bilder i spegeln och tittar in i spegeln och inte in i telefonen. För mig är det ett stort steg bara att visa bilder på mig själv, det tog ungefär 40 år innan jag kunde vara någorlunda bekväm med det ;)

Min lilla Leiftra finns inte längre som ni vet. Men jag underhåller ridningen genom att rida lektion minst en gång i veckan. Det här är jag och Markus. I går lyckades vi få till ett moment i ridpasset som gjorde mig helt lycklig! Jag började skratta och tappade helt fokus, så vi susade iväg i galopp på ridbanan, vilket bara gjorde mig ännu lyckligare och fick mig att längta efter att få galoppera i full fart över en åker! Men det får vänta, nu är det dressyr/gångartsridning som gäller.

Jag har också fått rida Loki. En helt annat typ av häst, och det är bland annat det som gör ridning så roligt. Det är en utmaning varje gång! Det tar litet tid att känna in en ny häst, och veta hur just den bör ridas för att det skall bli så bra som möjligt.

I går hade jag en deadline för ett avsnitt i mitt manus. Jag tror ärligt talat att piskan fungerar bäst för mig, ger man mig en morot sätter jag mig ned och njuter av den i lugn och ro. Jag har fått så mycket gjort när jag känt mig pressad den senaste tiden, och nu tror jag inte att jag kommer att drömma några mardrömmar på grund av avhandlingen igen. Jag är inne i ett flow och även om det är mycket jag skall göra, har jag riktningen klar för mig.

Bland annat har jag läst 1200 sidor om ”Konstitutionellt kritiskt dömande. Förändringen av nordiska domares attityder under två sekel”. Väldigt intressant och jag fick en hel del inspiration av det Martin Sunnqvist forskat och skrivit om.

Dags för höstväxter i krukorna. Jag har köpt några som skall planteras tillsammans med rosorna på trappan, och så skall jag plocka nyponkvistar och annat i skogen att dekorera med.

Apropå växter. Den nyzeelänska spenaten fortsätter att leverera, trots att rådjuren går och knipsar av topparna på nätterna. Vilken dag som helst skall jag skörda alltsammans och röja upp i pallkragarna inför vintern.

Litet blåsigt, men ljumma vindar så att man kunde äta lunch utomhus i går ☀️ Salsiccia på lamm från Starrhammar gård (dvs från ägarna till Johannesbergs Golf) med ugnsbakade grönsaker och paprikasås. Så gott! Och som vanligt var det en god sallad till, den här dagen med senapsdressing. Jag uppskattar verkligen krögarens ambitionsnivå.

Förra veckan åt jag lunch ensam på golfrestaurangen, och just den dagen prickade jag in fisk- och skaldjursgryta med saffransaioli – obeskrivligt gott!

Efter en paus från arbetet med boken, för att skriva det här blogginlägget och åka och hämta matkassar till mina föräldrar, är det åter till manuset. Men först skall jag hämta en kopp Nespresso och en bit av det som Jackie och Milo bakade i går; brownies à la Roy Fares, till hög julmusik. Det skall börjas i tid, bara 79 dagar kvar till julafton ;)