Recension: Innan ni tog oss, av Lisa Wingate

Ett ungt par, Briny och Queeny, bor med sina fem barn i en husbåt på Mississippifloden. De har det inte så gott ställt ekonomiskt, men de är desto rikare på glädje och kärlek. Queeny är i slutet av ytterligare en graviditet, men när det en stormig natt är dags för henne att föda uppstår komplikationer, och hon och Briny tvingas ge sig iväg till ett sjukhus för att få hjälp. Tolvåriga flickan Rill, som är den äldsta i syskonskaran, lovar att ta hand om de andra barnen tills föräldrarna kommer tillbaka.

Den här berättelsen baseras på verkliga händelser i USA från perioden 1930-1950. En inflytelserik kvinna, Georgia Tann, drev med hjälp av högt uppsatta vänner, både socialt och politiskt, en organisation som dels tog hand om föräldralösa barn, dels kidnappade barn och adopterade bort dem till välbärgade familjer som hade råd att betala stora avgifter för adoptionerna och transporteringen av barnen över delstatsgränserna. Det är vad som händer Rill och hennes syskon i den här berättelsen.

Parallellt och i nutid får vi följa den unga åklagaren Avery Stafford, som återvänt hem till sin politiskt inflytelserika släkt i South Carolina för att vara ett stöd för sin far, senator Wells Stafford, som går igenom en påfrestande behandling för allvarlig sjukdom. Det är underförstått hos alla att Avery är tänkt att gå i sin fars fotspår. Under ett officiellt besök på ett vårdhem visar sig det trollsländearmband som Avery fått av sin farmor dra till sig oväntat intresse från en gammal och delvis dement kvinna på vårdhemmet. När Avery tar kontakt med den gamla kvinnan och börjar intressera sig för vad hon berättar, kommer hemligheter fram i ljuset som leder till förändringar på många olika sätt i både Averys, den övriga familjens och andras liv.

Det här är en fängslande och väldigt fint berättad historia som, trots att den baseras på fruktansvärda händelser, ändå har en varm ton och ger en stor läsglädje. Det är en konst att hitta den rätta nivån med tanke på ämnet. Att det blir så bra tror jag delvis beror på att historien berättas omväxlande i dåtid och nutid, delvis på att författaren har en så mjuk och lugn berättarröst.

Berättelsen om hur Rill och hennes småsyskon rövas bort och kommer till ett barnhem, hur de behandlas och hur de försöker hålla ihop och inte skiljas åt, är den mest gripande. Kapitlen som skildrar Averys sökande i nutid efter förklaringar till den gamla damens intresse för hennes armband, Averys efterforskningar genom brev och fotografier och hur hon långsamt inser hur allt hänger ihop, är spännande på ett eftertänksamt vis. Kombinationen dåtid och nutid blir väldigt lyckad och trots ämnet skulle jag klassificera Innan ni tog oss som en feelgoodroman.

Betyg: 4/5

Antal sidor: 436
Utgivningsdatum: 2018-09-07
Förlag: Lavender LIT
Originaltitel: Before we were yours
Översättare: Cecilia Falk
Formgivning: Sanna Sporrong Form
ISBN: 9789187879449
Finns att beställa hos bland andra Bokus, Adlibris

Mina senaste boknyheter

Varje tisdag presenterar Johannas deckarhörna temat för en ny topp fem. Den här veckan är temat: Senaste böckerna jag fått/köpt/lånat hem.

Som ni ser är det inte bara fem stycken som jag räknar som de senaste, vilket beror på att jag ligger efter i min läsning. Fyra av de här har jag dock läst och recensioner är på gång. De böcker jag läst är Gamer, Innan ni tog oss, En bur av guld och Mitt hjärta är ditt.

Har ni läst någon av de andra böckerna i traven, och kan tipsa mig om vilken jag skall läsa härnäst?

Fler som berättar om sina senast fådda, lånade och/eller köpta böcker hittar ni hos Johannas deckarhörna, titta gärna in hos henne.

 

Recension av Anne Swärds senaste roman: Vera

Alldeles nyss fick vi veta att Anne Swärd blir ny ledamot i Svenska Akademien. I september 2017 läste jag hennes då helt nyutkomna roman, Vera. Så här skrev jag om den:

Året är 1945 och det har precis blivit fred i världen. Sandrine kommer till Sverige, under falskt namn och med någon annans väska i sin hand. Sju månader senare hålls ett påkostat och vackert vinterbröllop hos den välbärgade familjen Ceder. Sandrine skall gifta sig med den dubbelt så gamle kvinnoläkaren Ivan Ceder, som sökt dispens för vigseln eftersom Sandrine ännu inte är giftasmyndig.

Hela bröllopsföljet har trots snöoväder tagit sig ut i båtar till den ö i skärgården där brudgummen bestämt att vigseln och bröllopsfesten skall hållas. Den unga brudens kropp har snörts hårt, hårt, men det går ändå inte att helt dölja i vilken situation hon befinner sig. Stämningen är ödesmättad. Under natten föds barnet under dramatiska former ute på ön, där hela bröllopsföljet tvingats bli kvar på grund av ovädret.

Det vi anat från första sidan bekräftas gång på gång. Det står inte rätt till varken med Sandrine, äktenskapet eller barnet. Inte heller med släkten Ceder, i vilken Sandrine nu blivit ingift. Alla bär på hemligheter. Det frusna, närmast klaustrofobiska, tonläget vittnar om både tidigare och kommande katastrofer. Nutid varvas med tillbakablickar och minnesbilder, och sakta läggs pusselbit till pusselbit tills vi anar hela bilden.

Det här är en roman med ingredienser som uppbrott, svek, övergrepp, kärlek och lögner. Anne Swärd har en förmåga att beskriva det som sker med små nyanser som inte säger så mycket, men som samtidigt säger allt. Du dras in i den dova, förlamande stämningen och kan inte släppa taget. Till slut börjar du önska att något skall hända, vad som helst, bara det sker en förändring. Och självklart gör det det.

Vera är författarens fjärde roman. Den första, Polarsommar, nominerades år 2003 till Augustpriset. Jag skulle inte bli förvånad om Anne Swärds författarskap kommer att hedras med ännu en Augustnominering i höst för romanen Vera.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 345
Utgivningsdatum: 2017-09-01
Form: Acedo, Sara R
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN: 9789100172336
Finns att beställa hos Bokus, Adlibris med flera

 

Ps. Vera blev inte nominerad, vilket jag fortfarande tycker är förvånande. Vinnaren år 2017 blev dock den helt utan konkurrens bästa bok jag läste det året, nämligen De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru. Jag har skrivit om den här.

 

Verklighetsbaserade romaner i veckans topplista

Varje tisdag presenterar Johannas deckarhörna temat för en ny topp fem. Den här veckan är temat: Verklighetsbaserade romaner, och här är min trave med romaner som har en tydlig koppling till en verklig händelse och/eller en person.

Jag berättar om fem av dem:

♥  Den bok i den här traven som man kanske kan tro är enbart fiktion, är Björnstad. Den handlar om hur man i vissa grupper förlåter vinnare för att de skall fortsätta att ge gruppen framgång. Staden finns inte i verkligheten och inte personerna i berättelsen, men handlingen baseras på verkliga händelser. Fredrik Backman intervjuade många människor, både förövare och offer i samma miljö med tystnadskultur som i Björnstad, för att kunna skriva den här boken och så här svarade han när jag intervjuade honom:

”Jag fick skämmas mycket, konfrontera mig själv en hel del, för många av historierna handlar ju om att det man utsätts för är lika fruktansvärt som att sedan inte bli trodd. Att alla försökte sopa det under mattan. Och jag är ju en del av det, både de gånger jag själv suttit i omklädningsrum utan att säga ifrån och de gånger då jag köpt kepsar och tröjor och matchbiljetter för att heja på ett lag som inte heller säger ifrån.

Det finns en stor kollektiv skuld när man är en del av en kultur som alltid har som instinkt att hålla tyst om stor ondska för att skydda sina gemensamma intressen, jag har själv varit en del av många sådana kulturer, jag är det fortfarande. Nu senast förra säsongen när mitt favoritlag i amerikansk fotboll, Dallas Cowboys, värvade en spelare som tidigare dömts för vapenbrott och misshandel av sin flickvän. Det sabbade min kärlek till det laget en hel del, även om spelaren nu inte längre är kvar.”

♥  Romanen Domaren är en väldigt intressant och välskriven roman om liv och död, ansvar, svek och skuld. Den gjorde ett stort intryck på mig genom att vara förvånansvärt trovärdig. Svaret fick jag i författarens tack i slutet av boken: ”Min historia har sitt ursprung i ett fall i överrätten (High Court) 1990 där han (Sir Alan Ward) var domare, och ett annat fall i appellationsdomstolen år 2000.”

♥  Godnatt, jord anses vara den första av, och stilbildande för, arbetarförfattarnas romaner som baserar sig på deras egen bakgrund. Romanen skildrar statarnas liv på ett gods i Sörmland; vardagsslit, kuvad längtan och okomplicerad glädje. Den lyfte för första gången fram statarnas liv och det blev uppenbart för väldigt många hur stort förtrycket och fattigdomen var.

♥  Eftersom memoarer räknas som skönlitteratur tar jag med Nadia Murads berättelse om sin fångenskap och kamp mot Islamiska staten. Nadia Murad är en yazidisk människorättsaktivist och goodwillambassadör för FN. Förra året tilldelades hon tillsammans med Denis Mukwege Nobels fredspris ”För deras insatser mot användandet av sexuellt våld som vapen i krig och väpnad konflikt”.

Den sista flickan är Nadia Murads berättelse om hur hon levde med sin familj i en liten by i norra Irak när IS år 2014 började sitt maktövertagande i området. Många män sköts när de vägrade att konvertera från yazdanism till islam och tusentals kvinnor och unga flickor över åtta år togs som sexslavar. De såldes eller skänktes till olika IS-anhängare, misshandlades och våldtogs. Fortfarande är tusentals yazidiska kvinnor tillfångatagna.

Jag minns nyhetssändningarna från hösten 2014, då hjälpsändningar släpptes ned av flyg på Sinjarbergen till de minst 30.000 människor som flytt dit när IS påbörjat folkmordet av yazidier. Nadia Murad berättar om hur folket levde innan folkmordet påbörjades, hur det gick till när IS tog över och vad hon och många andra tvingades uppleva och hur hon efter att ha lyckats fly nu arbetar som goodwillambasadör för FN och kämpar för att IS-anhängarna skall bli åtalade för folkmord.

♥  Tio över ett  är en väldigt fin och välskriven berättelse som tilldelades Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok för tre år sedan. Den ger ett inifrånperspektiv av hur det kan vara att som ung leva i gruvstaden Kiruna. Den skildrar Majas rädsla över de förändringar som sker; flytten av staden, pappans arbete mer än en kilometer ned under jorden, sprängningarna och så bästa vännen som måste flytta med sin mamma till en annan stad och inte kommer att gå i samma skola som Maja.

Författaren, Ann-Helén Laestadius är själv uppvuxen i Kiruna och en av alla gruvarbetarbarn. Hennes pappa arbetade under jord precis som Majas pappa i boken. Hennes barndomshem är ett av de hus som måste rivas. Boken är påhittad, men flytten är verklig.

Fler tips på verklighetsbaserade romaner får ni hos Johannas deckarhörna, titta gärna in hos henne.

Min helg – femtioårsfest, sova tätt intill och en hel del smärta

I lördags var vi bjudna till en 50-årsfest och jag fick en anledning att använda den här klänningen. Det blev ingen bra bild i Bellas spegel eftersom den behövde putsas, så jag gick till Jackies rum och tänkte prova där.

Inte mycket bättre där, men stämningen var på topp i rummet :) Under kvällen var de ensamma tills vi kom hem efter midnatt. Jag tror inte att de ägnade oss en tanke när vi var borta. Hur kunde de plötsligt bli så stora?

Det var en väldigt mysig fest med många intressanta samtal. Och maten var god. Det här är bröd med pulled pork, avokado, picklad lök, mango, ruccola och säkert mer. Väldigt gott. Till dessert en dajmpannacotta.

På söndagen var det otroligt fint väder och vårblommorna slog ut. Oskarp bild tyvärr, men visst får man vårkänslor när man ser hur solen lyser på vintergäcken.

Jag skulle ha mött upp med Ullis för en promenad, men min höft gjorde mer ont än på länge, så jag måste skjuta upp promenaden och försöka massera bort smärtan med min pressure ball. Det gick inte alls. Till slut bokade jag tid hos naprapaten jag gått till tidigare och fick komma dagen därpå.

Ni vet hur det är med smärta. Det kan göra så ont att man blir helt utmattad. Jag orkade knappt hålla ögonen öppna när det var som värst. Men jag såg på håll att något verkade sticka upp ur vår brevlåda vid vägen som ni kan se längst bort i bilden. Istället för att gå ut och titta, tog jag fram vår kikare. Då är man trött.

Men kanske inte lika trött som de här kompisarna ändå… Jag måste ju bara fota.

I dag är det måndag och jag har varit hos naprapaten. Han är verkligen proffsig. Efter behandlingen var den värsta smärtan borta och vi kom fram till vad det var som utlöst den. Jag kände mig så smärtfri att jag tränade ett pass på gymmet nu i kväll, och i morgon kväll skall jag prova att rida igen och se om det går bra med höften. Håll tummarna! Jag längtar så otroligt mycket efter att komma tillbaka till ridning igen.

Men nu är min energi slut för i dag. Godnatt ♥

 

Recension: Skamlös av Amina Bile, Sofia Nesrine Srour, Nancy Herz

Skamlös är en bok som riktar sig till gruppen unga vuxna. Författarna är själva unga vuxna som i den här boken berättar om sina egna och andras upplevelser av att vara utsatta för negativ social kontroll ur ett hedersperspektiv. Hur de på olika sätt har utsatts för ojämlik behandling och förtryck på grund av religion och kultur. Hur de förtryckts på grund av att visst beteende anses skamligt när flickor och kvinnor men inte när pojkar och män gör det. Hur de varit tvingade att följa vissa regler för att skydda sin egen och familjens heder.

De tre författarna vill visa att social kontroll inte bara handlar om grova övergrepp som tvångsäktenskap och könsstympning, utan även om mildare former som genomsyrar hela livet för många flickor och kvinnor.

I den här boken diskuterar de hur det är att få höra att de skall vara tysta och inte ta så mycket plats, att inte få umgås med vem de vill, att höra att förälskelse är en synd, att bli skambelagd både om du har på dig hijab och om du tar av den, att bli kallad svartskalle, skamlös och trolös, att få höra att rasism och social kontroll är ett icke-problem, att bära hela familjens heder på sina axlar, att bli tillsagd att inte le så mycket, att bli utsatt för övergrepp och få höra att du skall tåla det och att det är ditt eget fel, att inte få använda det största bönerummet som är reserverat för män utan det minsta som är för kvinnor, att inte få träna i samma lokal som män eftersom de inte kan kontrollera sina lustar.

De personliga berättelserna och diskussionerna i boken gör det lättare att sätta sig in i de olika förtryckande situationer som beskrivs. Som när en flicka tvingades vara med i simundervisningen iklädd skjorta och leggings. Det är inte svårt att föreställa sig hur jobbigt det hade varit att sticka ut så i förhållande till resten av klassen, för att inte tala om hur mycket svårare det hade varit att lära sig simma. Eller när en våldtagen flicka berättade om övergreppet för sin mamma, och det första mamman sade var: ”Vad har han gjort med dig? Jag måste få veta hur pass vanhedrad familjen har blivit.” Vissa saker har jag inte reflekterat över tidigare, som att muslimska tjejer inte bör lägga upp selfies där ansiktet syns i sociala medier, eftersom du då blir synlig och det anses skamligt.

Skamlös är något av det viktigaste, klokaste och mest nyanserade jag läst om kvinnoförtryck ur ett hedersperspektiv. Att ha överseende med sådant förtryck på grund av respekt och/eller tolerans för religion och kultur är att svika de utsatta kvinnorna. Visste ni att man i Sverige under slutet av 1990-talet dömde invandrade män som misshandlat sina fruar till mildare straff därför att man ansåg att de här männen misshandlat i kulturens namn och det var en förmildrande omständighet? Jag har själv varit inbjuden till ett seminarium med forskare från hela Norden, som på allvar diskuterade just den här frågan. Sedan dess har vi kommit en lång väg, men det finns fortfarande mycket att göra. Inte minst att se verkligheten som den är, utan rädsla för att öka rasismen i samhället och utan rädsla för att anses motarbeta andra kulturer och religioner.

Författarna till Skamlös beskriver det så bra, när de lyfter fram att de inte uppmanar till att bryta sig loss från familjen, utan att det handlar om att vi  måste hitta en lösning.

”Vi pratar inte om de här grejerna för att kritisera eller hänga ut vår egen kultur. Vi gör bara upp med något vi upplever som en kulturlöshet i den kulturen. Vi pratar om det för att vi inte tycker att vi skall behöva välja antingen eller. Jag tror att vi kan vara både och. För mig är det viktigt att kunna prata öppet om de här sakerna, och samtidigt vara stolt över min flerkulturella bakgrund och kulturen som mina föräldrar kommer ifrån. Jag fattar inte varför vissa tycker att det är en motsättning.”

Jag rekommenderar den här boken till både ungdomar och vuxna. Dels är jag övertygad om att den kan vara ett stöd för flickor och kvinnor som utsätts för samma saker som de tre författarna till boken beskriver, dels är det viktigt att alla andra också känner till de här problemen för att kunna komma till rätta med dem. Och använd den i undervisningen på högstadiet och gymnasiet, där skulle den fungera som ett utmärkt diskussionsunderlag.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 159
Utgivningsdatum: 2018-08-08
Förlag: Bonnier Carlsen
Originaltitel: Skamløs
Översättare: Sofia Nordin
Omslagsformgivning: Mimmi Christensen
Foto: Maria Gossé
Illustrationer: Esra Röise
ISBN: 9789178030736
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Vårig lördagsmorgon

Så skönt att ha flera timmar till vad jag vill innan det är dags att skjutsa Isabella och Jacqueline till danslektion. Jag brukar ju träna samtidigt som de dansar, men jag har bestämt mig för att ta det lugnt veckan ut så att jag är tillräckligt frisk inför nästa vecka.

Måndag, onsdag och fredag har jag läst den här veckan istället för att träna när tjejerna haft danslektion, så  lyxigt det har känts! Tänk att jag hade det så under hela förra året, men så hann jag läsa väldigt många böcker också. Och äta många bakverk, eftersom jag ofta satt på ett café och läste.

I dag skall jag försöka hinna titta in hos så många som möjligt av er, och så kommer det åtminstone ett inlägg med en ny recension och kanske visar jag också några nya böcker jag fått och skall läsa.

Den närmaste tiden väntar, utöver våra vanliga aktiviteter, en femtioårsfest som vi är bjudna till, födelsedagsfirande av Jackie som fyller tretton och en efterlängtad och länge uppskjuten träff med två jättefina bloggvänner. Jag kan fota och visa bilder här i bloggen om ni vill?

Hoppas ni får en fin start på helgen, med mycket sol!

Kram

 

Fem en fredag – på agendan

Elisa utmanar varje fredag med fem ganska kluriga frågor. Den här veckan är temat: på agendan.

Vad var din första tanke när du vaknade i morse?
Jag tyckte att det var ovanligt mörkt i rummet, men jag fick förklaringen när jag såg att klockan bara var strax efter fyra. Sedan gick jag upp och satte mig och läste en bok på sängkanten. Nej, om det skämtar jag förstås :) Det här fotot togs förra sommaren. Men jag vaknade tidigt och gick till slut upp och stekte två ägg och drack en kopp Linizio Lungo, min favoritsmak på kaffe.

Vad var först på agendan för idag?
Jag skjutsade Bella och Jackie till skolan, precis som alla vardagar.

Vad är sist på agendan för idag?
Sist i dag vill jag inviga min motionscykel och kombinera det med att se ett eller två avsnitt av Elementary. Dels vill jag kunna ha den här klänningen i sommar, dels är jag helt fast i Netflixserien om Sherlock och Watson.

Vad har du tänkt på mest under veckan?
Hur jag vill leva resten av mitt liv och vad som krävs av mig för att jag skall få det så.

Vad har du inte fått gjort idag?
Jag har inte recenserat de tre böcker som ligger här bredvid, lästa. Och jag har inte ätit någon cheesecake.

Fler har funderat kring sin dag och länkat från Elisa, och du kan själv vara med i utmaningen.

Ha en fortsatt jättefin fredag!

 

 

Mina fem bästa tips på bak- och kokböcker

Varje tisdag presenterar Johannas deckarhörna temat för en ny topp fem. Den här veckan är temat: Kok- och bakböcker

Det här är mina fem favoriter som jag ofta återvänder till. Ni skall strax få se bilder på omslagen till var och en av dem, och jag skall länka till mina recensioner av dem.

Jag har väldigt många bak- och kokböcker. Jag gillar att följa med i vad som händer i bak- och matlagningsvärlden och jag gillar att testa nya recept. Vi äter i princip aldrig snabbmat när vi är hemma, då lagar vi från grunden.

När jag lagar mat till vardags till hela familjen lagar jag oftast mat utan recept, sådant som vi äter ofta, som viltkött, fisk och kyckling tillagad i ugn med något vegetariskt tillbehör och en sås eller en röra av något slag, men jag testlagar ofta mat från recept till mig själv innan jag lagar till oss allihop, och faktiskt ganska ofta när vi skall få gäster, om jag vet att de inte är av det kinkigare slaget. Det har blivit ganska många missar som våra gäster har fått stå ut med, men jag brukar ha fler rätter att följa upp med, så ingen behöver svälta ;)

Under en period blev jag alldeles salig av att baka surdegsbröd från recept ur den här boken. Och nu när jag tar fram den igen kommer suget tillbaka. I det här inlägget berättar jag hur jag gör när jag bakar surdegsbröd, och receptet i det inlägget kommer från boken här ovanför.

Den här boken är makalöst bra. Recepten är lätta att laga, nyttiga och det blir väldigt gott. Dessutom innehåller boken mycket information om olika livsmedel, hur de bidrar till en bra hälsa.

Här är ett exempel på de fina bilderna i Paulúns Fastfood och på hur ett recept kan se ut. Dessutom en spalt med mycket matnyttig information. Och så ser ni ju hur jag läser kokböcker, med överstrykningspenna ;)

Boken har hängt med ett tag, jag lade upp ett recept från den här i bloggen för fyra år sedan, här är inlägget på bönbiffar med valnötter och broccoli.

Ni får inte missa Kålboken. Den innehåller 130 olika recept med kål, och jag är sugen på att laga allihop med några få undantag. Jag gillar att recepten innehåller ett begränsat antal ingredienser, och dessutom sådana som man kan tänkas ha hemma. Det finns lätta, mättande, festliga och snabba recept. Dessutom olika förslag på dressingar och tilltugg som passar till, som caesardressing, vitlöks- och fildressing, chilidressing, parmesanchips och kålchips. Här har jag skrivit om Kålboken.

Det Lotta Lundgren skrivit är inte bara en otroligt vacker kokbok, det är samtidigt en kåserisamling som fullkomligt flödar över av torr humor. Lotta Lundgren har vunnit priser för sin bok och recensenterna älskade den när den kom ut. Det gör jag också! Här har jag skrivit om den, och följer du länken får du också receptet på en väldigt god mazarinkaka.

Gemensamt för alla recepten, fotografierna och för de tillhörande kåserierna är att de fullkomligt sprudlar av lust till matlagning och mat. Det är så befriande! Finns det något härligare än att använda sin fantasi och passion i köket och laga till en riktigt god rätt! Kanske när gästerna skippar återhållsamheten och ängsligheten och vågar släppa loss och njuta av maten. Lotta Lundgrens bok inbjuder till det. Fram för mer lustfylld matlagning och matpassion vid middagsbordet!

Det här är min baskokbok. Jag gör alltid julskinkan och pepparkaksdegen ur den, och även en väldigt god och färgglad matpaj. Här finns recept och bilder på den och här finns recept och bild på en saftig och väldigt god julskinka.

Fler tips på bak- och kokböcker får du hos Johanna.

I dag bar jag ut hundbädden…

Det har gått drygt ett år sedan Alice lämnade oss. Hennes hundbädd har stått kvar på sin plats tills i dag. Inte en enda gång under de här femton månaderna som gått har jag tänkt tanken att jag skall bära ut den, är inte det märkligt?

I dag bestämde jag mig bara. Jag vet inte varifrån tanken kom, men det kändes som det var dags.

Hon hade så mycket energi och var alltid med på allt vi hittade på. Alltid sprudlande glad.

Man ser ju andra saker också, när man tittar på gamla foton. Som sjögrästapeten som satt i huset när vi flyttade in och som det tog många år innan vi ens funderade på att byta. Ingen kan i alla fall beskylla oss för att slösa med jordens resurser på inredning, vårt hem är en mix av gammalt och nytt. Mest gammalt tror jag ;)

Jackie var fem år och lekte med Alice i vårt kök. Ser ni hur Alice vänder sig mot Jackie och väntar på att få ett kommando om vad hon skall göra? Sådan var hon, vår Alice.

Och apropå att bevara det man har, så sattes köksskåpen och köksbänkarna upp på 1960-talet. De är alltså 60 år gamla. Visserligen ett Poggenpohlkök, vilket väl förklarar att det hållit så bra, men ändå överraskande hur länge det varit funktionellt, och är fortfarande.

I kväll kommer min topplista med fem favoriter bland bak- och kokböcker, titta gärna in då.