Resultatet av årets odlingar i pallkragar

I år var året då jag äntligen sådde grönsaker och annat i pallkragar. Tomaterna blev många och goda. De verkar trivas skyddade mot väggen, trots den höga värmen i år och trots att jag bara vattnar dem en gång per dag.

De här orangefärgade tomaterna är väldigt söta och går hem hos Jackie och Bella. Mina favoriter är de röda som smakar väldigt mycket. Det hade ju varit bra om jag kom ihåg vad sorterna heter eftersom de verkar trivas hos oss, men det gör jag inte.

Förra året planterade jag jordgubbsplantor och i början av sommaren var de fulla med blommor som sedan blev jordgubbar. Men titta hur det gick. Trots att jag vattnade dem torkade de flesta ihop helt och hållet. Så trist, men inget att gräma sig över, den här sommaren har skapat större problem än hobbyodlade jordgubbar. Vi får hoppas på en bättre skörd nästa sommar istället.

För skojs skull sådde jag låga solrosor i en av pallkragarna. De har börjat slå ut nu och är alldeles lagom höga så att de inte bryts av, och lagom att ta in och sätta i vas om man vill. Det skall jag göra.

Rädisor och mangold fungerade också bra i pallkragarna, men den vanliga salladen blev helt full med hål, liksom bladen på rädisorna. Jag har försökt komma underfund med vad det kan vara som ätit hål på bladen, och det som verkar mest sannolikt är jordloppor. Till nästa sådd skall jag så grönsaker som inte lika lätt blir angripna av skadedjur.

Njut av värmen ni som kan, enligt vad jag förstått blir det svalare i helgen, runt 22-25 grader. Jag blir piggare bara av att tänka på det, så i kväll kanske jag har energi till att skriva recensionen jag utlovat av en väldigt bra bok.

Hemma igen efter tre dagar i Göteborg

Nu är vi hemma igen, efter tre härliga och intensiva dagar i Göteborg med bästa vännerna. Resten av veckan tänker jag ta det helt lugnt, i väntan på det svalare väder som kommer  nästa  vecka.

På vägen ned till Göteborg var det litet tungt att köra vissa bitar. Så enformig väg och solen som gassade. Men vi stannade och åt lunch och fikade. Sedan gick det lättare att köra igen.

I Mjölby åt vi fantastiskt god mat på Albackens Trädgårdsskafferi. Jag kan verkligen rekommendera ett stopp där om ni har vägen förbi. Jag åt morotsbiffar med potatissallad och örtsås.

Jag hade valt bästa klänningen för stekheta dagar i bil. En sådan som inte sitter åt någonstans och som fladdrar runt kroppen. Dagen efter var det årets varmaste dag, då valde jag fel… Dels svettades vi under tolv timmar på Liseberg i + 33 grader, dels åkte vi Flume Ride så vattnet stänkte över oss. Det kändes som att vara inlindad i plastfolie när klänningen klibbade fast på kroppen. Inte skönt.

Nästan hela gänget. Mats och Anna kom litet senare, men deras dotter Tilda var med från början och står mellan Jackie och Bella på bilden. Bella och Tilda lärde känna varandra genom ett spel och träffades för första gången förra hösten. Nu kom Tildas familj upp till Liseberg från Landskrona och mötte upp med oss där. Internet är fantastiskt, tänk att lära känna nya människor på det sättet. Vi hade väldigt mysiga dagar tillsammans allihop och det visade sig dessutom att Patrik och Mats tävlat mot varandra i medeldistans löpning i ungdomen. Världen är liten.

Jag åkte själv inte Loke på bilden, men jag åkte den gamla bergochdalbanan i trä, Balder. Jag tror att jag skrek från början till slut. Det var så fruktansvärt och så häftigt att kastas fram och nedför backarna i 90 km i timmen! Det kändes som om vi skulle kastas rakt ut i rymden. Jag hade inte räknat med att det inte skulle vara en enda transportsträcka, det var full fart hela tiden. Efteråt var jag helt utmattad.

Här åker några av oss Flume Ride. Det var egentligen mest mysigt, även om jag ser ut att vara full av adrenalin ;)

Det var inget fokus på själva fotograferandet under våra Göteborgsdagar, men här lyckades jag ändå ta en sned bild på Gothia Towers, där vi bodde två nätter. Jämfört med våra utlandsresor, då vi bor på små personliga hotell och pensionat med runt fem rum, var det här raka  motsatsen. Hotellet har 1200 rum och det var människor överallt, men frukosten var god och miljön modern och ändå gemytlig. Vi hade bokat ett familjerum och det var både svalt och fräscht. Dessutom på femtonde våningen, så vi åkte glashiss på hotellets utsida varje gång vi skulle upp eller ned.

Dagen då vi skulle åka hem gick vi först runt på Universeum. För första gången på ett museum fick jag uppleva en rörlig häst som man kunde få att skritta, trava och galoppera. Abstinensen efter min alldeles äkta häst blev för stor, så jag hoppade upp bakom Bella och galopperade några minuter.

På vägen ned till Göteborg hade vi allsång i bilen under några timmar till våra gamla och nya spellistor på Spotify. Det gjorde resvägen mycket roligare. På vägen hem var vi ganska trötta, men Patrik läste högt ur Rosling/Rönnlunds bok Factfulness, så timmarna i bilen gick förvånansvärt snabbt. Vilken intressant bok, jag måste läsa vidare i den så snart jag hinner.

Vi kom hem i går, och i dag tar de flesta av oss det väldigt lugnt i värmen. Fortfarande + 30 grader och kvavt, men efter helgen väntas tydligen svalare väder. Det blir välkommet. Hoppas på regn också.

Nu skall jag laga vegetarisk chiligryta som jag fått recept på från min vän Mia, som jag lärt känna genom bloggarna och som jag träffade för två veckor sedan. Ha en fin kväll!

Livet på landet med egna höns

Hönsen var litet tveksamma till att gå ut när vi öppnade dörren till hönsgården de första gångerna, men med en stadig ramp av en bit minigolfbana går de flesta ut. Här är ungefär halva gänget. En av våra Brahmahönor med färgen lemon pyle, våra Maranhönor, Isbarer, Orpington och Araucanor.

Vi har två tuppar och här står ledartuppen och håller uppsikt mitt i flocken av hönorna. Han är en riktig gentleman som kollar att det jag ger dem går att äta, sedan kallar han på hönorna. Själv väntar han till sist.
Så här fina ägg ger de oss. De chokladbruna äggen värper Maranhönorna och de turkosa värper Araucanorna. Brahmorna ger brunrosa ägg. Isbarerna skulle egentligen värpa olivgröna ägg, men de visade sig vara korsningar med andra raser, så de ger ljusbruna ägg istället.

Några bilder från vårt liv på landet. Ha en fin dag!

Hur en planerat lugn dag blev fullspäckad

Varje år bor det en padda i stallet, och i går träffade jag den här krabaten. Det kanske är samma som övervintrar?

Jösses, den här värmen tar kål på mig, jag svettas bort och orkar ingenting. Men jag är inte helt sysslolös ändå. I dag vaknade vi till världens åskväder som var rakt över oss. Plötsligt slog det gnistor ur elkontakterna och så gick en säkring till kyl och frys. Vår gamla telefon dog, eftersom vi glömt att dra ur jacket.

Men åskvädret var ganska snabbt överstökat, sedan hann jag med att vattna blommor, tvätta, hänga tvätt och ge alla djur mat innan vi åkte till gymmet.

Enligt naprapaten har jag en ryggrad som ser ut ett C, och dessutom snett bäcken, på grund av min gamla skada. Jag har tagit för givet att min rygg är stark, eftersom den alltid varit det. Men utan träning, ingen stark rygg. Så nu har jag varit två gånger hos naprapaten och åtta gånger på gymmet hittills den här månaden. Det har givit resultat. Jag har inte alls lika ont längre!

När jag var på gymmet fick jag meddelande om att Glaeda hade problem med magen, så snabbt hem och byta om och vidare till hästarna. I början hördes inga tarmljud, vilket är ett dåligt tecken hos hästar som kan avlida om de får kolik, men efter en promenad och nedkylning med vatten och en tvättsvamp verkade hon piggare. Ni ser hur hon njuter av att bli ompysslad ♥

Självklart rullade hon sig i hagen direkt när hon kom tillbaka. Flugorna flockades, bra att de har flugluvor. Vi gav hästarna hö igen för att se hur Glaeda skulle reagera på det, och tack och lov mullrade det ordentligt i magen, vilket alltså är ett gott tecken. Allt verkade vara frid och fröjd, så nu är det bara att hoppas att problemen inte kommer tillbaka.

Först vid 17 kom jag hem igen, då hade jag bara hunnit med att äta två ägg under hela dagen och var helt utsvulten. Nu skall jag strax skriva om en fantastiskt bra bok som jag läste ut i går, så titta gärna in litet senare om du vill få tips om en internationell bästsäljare som kommer att sätta igång många tankar.

Och senare i kväll, om jag har någon energi kvar, skall jag läsa vidare i den här.

Ha det fint!

 

Dagens boklunch – linscurry med kokosmjölk och lime

När blomkålen kostade bara 10 kr/kg i butiken blev jag sugen på att laga en blomkålsgryta som Bella lagade för några månader sedan. Det visade sig att det inte alls är samma recept, men lika gott blev det. Perfekt, nu har jag två varianter att växla mellan!

Den här gången var det jag som kallade på Shelly så att hon också fick vara med på bilden. Hon låg i solen, trots att det är + 33 grader i skuggan i dag (galen hund, jag vet). Boken är en av de nominerade till Årets bok. Hoppas den lever upp till förväntningarna.

Receptet till linscurryn kommer här. Det är för 4 portioner.

  • 4 port ris (jag skippade det)
  • 2 dl torkade röda linser
  • 1 gul lök
  • 1 msk riven färsk ingefära
  • 1 tsk sambal oelek
  • 1 msk olja
  • 2 vitlöksklyftor
  • 1/2 msk curry
  • 2 tsk tomatpuré
  • 5 dl grönsaksbuljong
  • 400 ml kokosmjölk
  • 1/2 blomkålshuvud
  • 250 g körsbärstomater
  • 1 lime
  • salt och peppar
  • 65 g babyspenat
  • 1 dl cashewnötter


Gör så här

1. Koka riset enligt anvisningen på förpackningen.
2. Skölj linserna och låt dem rinna av.
3. Skala och hacka den gula löken. Skala och riv ingefäran.
4. Fräs den gula löken och sambal i olja i en stor kastrull. Pressa ner vitlök och rör i ingefära, curry och tomatpuré. Tillsätt linser, buljong och kokosmjölk. Koka upp under omrörning och sjud ca 10 minuter under lock.
5. Skär blomkålen i mindre bitar. Lägg ner dem i kastrullen och koka ytterligare ca 10 minuter.
6. Skär tomaterna i halvor och limen i klyftor, vänd ned i grytan.
7. Smaka av med salt och peppar.
8. Servera linscurryn med ris, nötter och limeklyftor.

 

Ganska varmt med gryta till lunch på årets varmaste dag, men väldigt gott. Testa!

 

Lånat silver och krossat glas, av Ewa Klingberg

När första delen i Ewa Klingbergs Huskvarnaserie, Manglade dukar och vikta servetter, kom ut dök den hela tiden upp i mitt Instagramflöde hos personer som läst den. Jag blev nyfiken på både berättelsen och upplägget, då författaren väver samman en äldre historia med en nutida, men jag fick aldrig tid att läsa den. Nu har jag läst den andra och fristående delen i serien, Lånat silver och krossat glas, och här är upplägget detsamma.

Det börjar under en begravningsceremoni. Jeanettes man har omkommit i en olycka och hon sitter i kyrkan och tycker synd om sig själv. Inte för att maken har dött, utan för att tidpunkten för olyckan kom så olägligt. Om de bara hade hunnit skicka in skilsmässopapperen hade skilsmässan hunnit träda i kraft och hon hade inte behövt närvara vid begravningen. Inte heller hade hon behövt rensa ut makens alla saker, flyttstäda och sköta försäljningen av huset. Hon hade kunnat fokusera på att flytta från huset och börja sitt nya liv.  Under flyttstädningen upptäcker Jeanette en dörr till ett rum hon inte visste fanns på vinden i huset. Där finns allt som kunde behövas för att driva en fotoateljé under slutet av 1800-talet.

Jag följde gärna med Jeanette på hennes väg vidare i livet, med återuppväckta intressen, nya mål och nya relationer, men allra mest tyckte jag om de delar som utspelade sig på 1800-talet och som handlade om bonddottern Mathilda och hennes liv och öden, och också hur de två kvinnornas liv var sammanvävda med varandra utan att någon visste om det.

Ibland blir det litet för detaljerat för min smak om sådant som inte har direkt betydelse för handlingen. Som exempel kan jag nämna en beskrivning av hur Jeanette klär av sig sina dammiga jeans och slänger dem i tvättkorgen, drar på sig ett par rena, bättrar på mascaran och ser fram emot att äta älgisterband med stuvad potatis. Jag hade hellre anat att Jeanette såg fram emot middagen, än att få det så utförligt berättat för mig. Istället hade jag gärna läst mer om de stora och omvälvande händelser som både Jeanette och Mathilda upplever, de hade gärna fått större djup och utrymme.

Det här är en både finstämd och fängslande feelgoodroman. Omslaget, som formgivits av Emma Graves (min intervju med henne kan du läsa här), med penslarna, den gamla kameran och de sepiafärgade fotografierna förmedlar bokens känsla väldigt väl. Jag tyckte mycket om den.

Betyg: 3/5

Antal sidor: 350
Utgivningsdatum: 2018-05-22
Serie: Huskvarnaserien (del 2)
Förlag: Historiska Media
Omslag: Emma Graves
ISBN: 9789175455815
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

Alltid din dotter, av Caroline Säfstrand

Handlingen i korthet från förlagets hemsida

I det gula huset på åsen står Jill Bergstrands dörr ofta på vid gavel. Hit kan vem som helst komma, när som helst. Hon ställer upp, hjälper till och tar hand om allt och alla och begär aldrig något tillbaka. Livet går sin gilla gång tills en enträgen släktforskare dyker upp. Denne har information om Jills mor Miriam. Historien är så osannolik att Jill först avfärdar den, men släktforskaren ger sig inte, och en redan komplicerad relation mellan mor och dotter ställs på sin spets. Hur ska de förhålla sig till den händelse som ingen av dem någonsin pratar om?

Samtidigt sveper förändringens vindar genom Jills trygga tillvaro. När avståndet till tonårsdottern växer, en oroväckande nyhet sprids på jobbet och den tillfälliga grannen Lucas dyker upp, kan inte ens post-it-lapparna med visdomsord om lycka ändra det faktum att inget kommer att bli sig likt.

Alltid din dotter är en roman om tre kvinnors sökande efter svar, begravda hemligheter som flyter upp till ytan och hur svårt det faktiskt är att sluta fred med sitt förflutna.

Så tyckte jag om boken

Relationen mellan mödrar och döttrar är alltid intressant, eftersom den inte så sällan kan vara komplicerad. Caroline Säfstrand har fångat det så insiktsfullt och trovärdigt i Alltid din dotter, hur dysfunktionella relationer med tiden blir normaliserade, och hur svårt det kan vara att ta sig ur dem, om det ens går. Så är det för Jill och hennes mamma Miriam, och för Jill och hennes dotter Nellie. De har lärt sig att leva i de frostiga relationerna och livet går sin gilla gång, tills den trygghet Jill fått genom sitt arbete kullkastas. Då tappar hon plötsligt helt och hållet fotfästet.

Det är mysig läsning, trots allvaret i botten och den melankoliska stämningen som genomsyrar berättelsen. Särskilt mycket tyckte jag om de historiska tillbakablickarna i boken, dagboksanteckningarna från 1930-talet skrivna av en ung kvinna som hamnat på tvångsarbetsanstalt på grund av stöld och prostitution. Hon blir gravid och tvingas lämna bort sitt barn. Hennes historia vävs samman med Jills, Miriams och Nellies, och långsamt nystas det upp vad som hände i det förflutna och som har påverkat kvinnorna genom flera generationer.

Betyg: 3/5

Antal sidor: 296
Utgivningsdatum: 2018-06-07
Förlag: Massolit
Omslag: Anders Timrén
ISBN: 9789176795729
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

Den lilla bokhandeln i Paris, av Nina George

Den här boken har stått oläst i bokhyllan alldeles för länge, men när vi skulle resa till Frankrike, och dessutom till några av platserna i boken, tog jag med den som reselektyr på planet. Det var ett bra beslut. Dels är det här en riktigt mysig och väldigt fint skriven feelgoodroman med alldeles lagom med svärta, dels fick jag spännande aha-upplevelser under resan när boken gav svar på flera av mina funderingar.

På en gammal pråm som ligger förankrad sedan många år vid en kaj i Paris driver Jean Perdu en flytande bokhandel. Eller ett litterärt apotek, som han själv ser det, eftersom han ordinerar böcker som medicin utifrån vad olika personer behöver för att må bättre. Perdu kan läsa av folk och förstår ganska snabbt vilka böcker som kan läka andra människors själar. Sämre är han på att hitta en bok som kan läka hans eget hjärta. För drygt tjugo år sedan lämnade Manon, hans livs stora kärlek, honom och sedan dess har han levt asketiskt i en nästan helt tom lägenhet utan inredning. Ett av rummen, lavendelrummet, är igenbommat. Det väcker för många känslor.

En dag flyttar det in en ny kvinna i en av lägenheterna. När Perdu skänker henne ett bord hittar hon ett brev från Manon som Perdu aldrig kunde förmå sig att läsa. Nu gör han det och inser att han begått ett fruktansvärt misstag. Det blir upptakten till en lång räcka av händelser. Perdu, som väl skall tolkas som den förlorade, fattar ett spontant beslut om att lätta ankar och be ge sig söderut mot Provence för att söka svar och för att få frid. Som sällskap får han med sig två ägarlösa katter, en ung och geniförklarad författare som lider av prestationsångest efter sin debutroman och senare också en italiensk kock som längtar efter kärlek.

Den lilla bokhandeln i Paris är en internationell bästsäljare och jag kan lätt förstå varför. Det är en varm berättelse och jag smålog förnöjt genom nästan hela boken, inte minst på grund av språket, miljöbeskrivningarna och de härliga karaktärerna. Jag skulle gärna glida fram på en pråm i det franska landskapet och göra små stopp för att kliva i land och köpa färskt bröd och ost till frukost. ”Tänk inte, Jean! Känn!”, uppmanas Jean i boken. Det är precis vad man gör när man läser den här boken, man känner. Känner och ler. Den innehåller så mycket livsvisdom, och nu är min bok full med postitlappar för att markera meningar som jag vill kunna gå tillbaka och läsa fler gånger. Men ingen välskriven feelgoodroman utan en dos svärta, och sorg finns det också. Alldeles lagom mycket för att balansera det ljuva.

Som en extra bonus lärde jag mig en hel del om franska traditioner och levnadssätt genom att läsa Den lilla bokhandeln i Paris. Till exempel beskrevs en vintraktor i boken. En väldigt smal och väldigt hög traktor med tunna däck för att kunna ta sig fram emellan raderna av vinstockar. När vi sedan bilade genom södra Frankrike såg vi sådana traktorer i arbete, det var precis som i boken.

Ytterligare en bonus är recepten i slutet av boken, recept som är typiska för Provence. Och en ännu större bonus – tips på böcker ur Jean Perdus litterära apotek. Här finns Astrid Lindgrens böcker om Pippi Långstrump, som hjälp mot pessimism och rädsla för mirakel. Här finns också Philip Pullmans Guldkompassen för dem som då och då hör små röster i sitt inre och tror att de har en själsfrände bland djuren.

Betyg: 4/5

Antal sidor: 316
Utgivningsdatum: 2016-05-16
Förlag: Bazar
Översättare: Ulrika Junker Miranda
Omslag: Sian Wilson
Originaltitel: Das Lavendelzimmer
ISBN: 9789170283901
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

Ps 1. Titta gärna in hos Monika och se kartan över alla platser som Jean Perdu och hans vänner kommer till på sin resa genom Frankrike

Ps 2. Författaren är från Tyskland, men beskriver det franska som om hon vore helgjuten fransyska.

Ps 3. Originaltiteln är på svenska Lavendelrummet. Det är inte så ofta jag tycker att de översatta titlarna blir bättre än originalen, men i det här fallet har översättaren verkligen lyckats skapa en betydligt mer lockande titel, eller hur?

Man måste försöka fokusera på ljusglimtarna

Följer ni som jag Brandmännens Riksförbund, Skogsbranden i Västmanland, Foderhjälpen och andra sidor som gäller torkan och bränderna i vårt land? I går såg jag film efter film från karavanen med de polska och tyska brandmännen som kommit för att hjälpa oss. Det är fantastiskt hur så många ställer upp, även civilpersoner som bönder som bygger om sina maskiner och själva hjälper till med att spruta vatten över vägar och brandlinjer.

Själv har jag hela tiden en oro i kroppen över att så många måste skicka sina djur till slakt på grund av foderbristen, och över bränderna som visar hur liten människan är i förhållande till naturens krafter. Så många drabbas, ja det gör vi allihop på ett par års sikt när effekterna av den här sommaren visar sig. Och jag känner mig ganska oduglig, eftersom jag inte kan vara med och hjälpa till, och bidra på något sätt.

Men man måste försöka fokusera på det positiva som också händer. Som att äta en god lunch och läsa en bra bok. Även om det känns futtigt i jämförelse med de stora och omvälvande sakerna som sker.

Värmen har fått mig att tappa både ork och lust för att laga mat. Jag vill laga en spännande  rätt med linser, blomkål, kokosmjölk och lime, men det blir kanske i morgon om jag orkar ta mig i kragen då. I dag blev det räkor och sallad som blev kvar från gårdagens middag. Boken på brickan verkar väldigt lovande, så den kommer jag snart att berätta mer om. Dessutom har jag tre recensioner kvar att lägga ut, de kommer inom kort. Lilla Shelly är med som vanligt

En annan positiv sak är att Patrik och jag kunde åka till gymmet tillsammans i morse. Trevligt med sällskap nu när han har semester ett par veckor. Och skönt att skippa att borsta håret och sminka sig, bara vara.

I går körde jag hem strö till hönsen, som jag strax skall hälla ut inne hos dem. De älskar att få nytt strö att gå och sprätta och gräva ned sig i, jag blir lycklig själv bara av att höra deras nöjda kluckande. Jag skall försöka komma ihåg att filma dem så att ni får höra.

Och här kommer några kopierade inlägg som också är ljusglimtar den här torra sommaren:

Nu blir det glass. Hörs!

Livet kan börja, av Sheila O’Flanagan

Jag tog med mig sju böcker på vår semester i Frankrike, men läste bara två av dem, de som utspelade sig i Frankrike och som gav intryck av att vara insiktsfulla men samtidigt lättsamma. Livet kan börja var en av dem, och den uppfyllde verkligen de kriterierna.

Imogen lever sedan flera år tillsammans med sin make, Vince. Han älskar henne över allt annat och hon ger intryck av att vara väldigt nöjd och lycklig. Men allt är inte som det ser ut, och en dag uppenbarar sig en möjlighet för Imogen att spårlöst försvinna, och hon tar den. Hon följer sin noggrant uppgjorda plan till punkt och pricka, och tar sig till ett vackert litet samhälle i Baskien i södra Frankrike, där hon tänker starta om på nytt. Fri från sin manipulerande och mentalt förtryckande make.

När Imogen står på egna ben inser hon att hon klarar så mycket mer än hon trott, och hon njuter fullt ut av sitt nya liv. Men Vince tänker inte acceptera Imogens försvinnande. Han är fast besluten att se till att hon kommer hem igen.

Det här är mysig läsning som ger energi och kraft. Miljöbeskrivningarna får mig att vilja resa till Baskien, och lära känna människorna och uppleva småstadslivet och stränderna där jag också.

Betyg: 3/5

Antal sidor: 444
Utgivningsdatum: 2018-05-17
Förlag: Louise Bäckelin Förlag
Översättare: Emö Malmberg
Omslag: Pelle Isaksson
Originaltitel: The Missing Wife
ISBN: 9789177990048
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris