Att börja dagen så här… ♥

På väg till skolan i veckan när det fortfarande var ganska kallt, möttes jag och flickorna av det här magiska… Jag räckte min mobiltelefon till Bella, saktade ned och körde långsamt under tiden Bella fotade genom sidorutan. Dramatik på himlen ser vi ganska ofta, men en halo är litet mer sällsynt.

I dag skall jag fortsätta läsa ett manus som jag skall ge mina synpunkter på i morgon. Vad har ni för planer?

Recension: Bikupan, av Sarah Crossan

För ett par veckor sedan frågade jag i min blogg och på Instagram vilken bok ni tyckte att jag skulle läsa. De allra flesta rekommenderade den här vackra boken; Bikupan av Sarah Crossan. En vacker bok på utsidan med en sammansatt och känsloladdad historia på insidan. Väldigt läsvärd. Den har väckt många tankar hos mig, och jag har vridit och vänt på relationerna i boken och möjliga orsaker till hur karaktärerna i boken agerar.

Berättelsen sker ur Anas perspektiv. Ana, som lever med sin trygge och stabile man och två små barn. En dag kommer Connor in på hennes kontor för att få hjälp med testamentsfrågor. Även Connor är gift och har små barn. Ana och Connor dras till varandra, och deras strikt juridiska relation utvecklas till en passionerad kärlekshistoria, vilket samtidigt innebär en otrohetshistoria. Inte bara mot Anas och Connors livspartners, utan även mot varandra. De träffas under fyra års tid i hemlighet på hotellrum och på helgresor, som officiellt sker som övertidsarbete och arbetsresor. Connors regler för relationen innebär inga samtal efter klockan fem och ingen kontakt på helgerna.

Ana bryter gång på gång relationen då Connor inte gör någon ansats till att separera från sin fru för att få leva med Ana. ”Jag ville att du skulle slita världen i stycken för att nå fram till mig. Jag ville vara utvald.” Några dagar efter ett sådant uppbrott kommer Rebecca in på Anas kontor. Rebecca visar sig vara Connors hustru. Hon vill få hjälp med de juridiska frågorna kring hennes makes bortgång. Det är ungefär där som berättelsen tar sin början.

Berättelsen är skriven som ett poem, med korta och kärnfulla rader där varje ord har betydelse. Det fungerar väldigt bra, de korta meningarna förstärker känslan av att Ana är på väg att implodera, gå sönder inåt. Vi får följa hennes ångestdrivna handlande, dels under tiden otrohetshistorien pågår, dels efter att Ana fått veta att Connor dött i en olycka minuterna efter deras senaste uppbrott.

De klassiska komponenterna i otrohetshistorier finns här. Ana som bara har tankarna på Connor och av förälskelse och förtvivlan över att relationen inte leder vidare, och av sorg efter Connors död, både medvetet och omedvetet försummar och söndrar sin familj. Ana tar de första stegen till att separera och flytta till egen bostad i väntan på att Connor skall göra detsamma. Men det händer inte. Han ber om mer tid, uttrycker att han gör sitt bästa, att han skall försöka ännu mer. Deras stunder tillsammans slutar ofta med att hon ställer krav på att han skall agera. ”Jag är trött på det här, Ana. Varenda gång. Varenda jävla gång. Varför kan vi inte bara njuta av varandra?” ”Jag älskar dig. Räcker inte det?”

Connor bedyrar Ana sin kärlek, men fortsätter att leva med sin fru, sova med sin fru, resa på semester med sin fru och planera för framtiden med sin fru. ”Å, Rebecca skulle aldrig släppa mig. Vem skulle då tanka hennes bil?” Som om det inte finns någon kärlek mellan honom och Rebecca. Han beskriver henne som att hon saknar ambitioner, att hon är kall och kontrollerande och begränsar och styr honom, som om de enbart hålls samman av praktiska skäl. Men sanningen är inte så enkel, hans bild av Rebecca är specialdesignad för Ana. Genom letande, spionerande i smyg och infiltrerande i Connors familj, kommer Ana sanningen närmare efter Connors död. Dels om vad deras relation egentligen innebar, dels om vad hon själv vill med sitt liv.

Bokens titel är en metafor från innehållet i en barnvisa där bina gömmer sig där ingen ser. I slutet av visan flyger alla bin iväg och försvinner.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 272
Utgivningsdatum: 2020-09-15
Originaltitel: Here Is the Beehive
Översättare: Marianne Tufvesson
Förlag: Sekwa

Nu räcker det! Inte en bok till!

Sade jag till mig själv på skarpen, när jag tittade på alla travar med böcker som inte får plats i bokhyllorna eller bokvagnarna längre, utan trängs i högar på golv och bord…

Det fungerade inte lika bra som jag tänkt mig… Å andra sidan har jag nu de här att se fram mot att läsa! Några köpta, några fådda.

Om BP tittar in kommer hon att få dåndimpen när hon ser ännu ett bildbevis på min laissez faire-uppfostran av hund och katt ;) Jag har ärligt talat givit upp om Fame, hon kliver omkring som hon själv vill. Shelly skulle däremot aldrig hamna på bordet av sig själv, men nu fick hon ligga där och posera med böckerna, eftersom jag inte ville släpa med mig böckerna ut i snön, och duken dessutom skall tvättas i dag.

Fredag eftermiddag. Har ni några planer för helgen?

Påskkänsla i februari

Jag tittade upp från manuset jag arbetar med och fick, mitt i kallaste vintern med – 21 grader utomhus, vårkänslor!

Tulpaner, en skål med choklad i pastelliga färger, en kaninmugg, neonrosa pennor och så ljuset..!

Som jag berättat tidigare tycker jag om vintern den här säsongen. Det är nog första gången i mitt liv som jag inte längtar efter att vintern skall ta slut, den får gärna stanna ett tag till. Men det kändes ändå väldigt hoppfullt och jag blev glad när jag såg hur de olika detaljerna framför mig utstrålade vår.

Den här perioden vi är i nu räknas som de så kallade oxveckorna. Vad gör ni för att pigga upp er under årets antagligen kallaste månad?

Fredag ➵ söndag första veckan i februari

Härliga dagar med mycket snö och mycket sol!

I fredags var det äntligen dags för träff med en god vän igen, och god lunch, på Johannesbergs slott. Jag som trots allt älskar mat hade ingen aning om vad skomakarlåda var, googlade och lärde mig att det är ungefär biff med potatismos, vinsås och strösslat bacon. Jag valde dagens vegetariska alternativ; spenat- och kikärtsbiffar med quinoa och tsatsiki.

Vad det har snöat! Och så mysigt det är! Jag som brukar vara en vår- och höstperson (och värme på sommaren om jag inte behöver tänka utan bara ligga i solen och lyssna på ljudböcker) älskar plötsligt vintern också.

Ser ni Shelly vid stallet, ivrig att komma iväg på promenad i snöyran?

Det har snöat så ymnigt att man knappt kunnat urskilja skogen bortom åkrarna.

Det måste vara första gången som vår julbock står så här snötäckt. Förra året väntade jag på snön och höll ut till mars innan jag plockade av allt granris och ställde undan stommen i ett av uthusen. Vid det laget hade granriset torkat och var alldeles brunt.

Jag har låtit de vissnade växterna stå kvar i odlingslådorna. Det som hinner multna blir gödning för sommarens växter. Det ser så rofyllt ut, tycker ni inte? Sedan kommer våren och sommaren med sin energi och växtkraft och bryter viloperioden.

En frostig dillkrona. I år blir det ingen dill. Jag vet inte varför jag sådde en hel pallkrage med dill förra året, ingen av oss tycker särskilt mycket om dill. I år skall jag bara välja sådana grönsaker som vi faktiskt äter.

Doris ♥

När man ser honom (ja, ni minns kanske att vi trodde att han var en hon, så han fick namnet Doris, men han kanske definierar sig som en hon, vem vet) med den här blicken kan jag förstå att vissa har kattskräck. Han är så mysig, men han är också en väldigt bra jägare. Det vore naivt att tro att han inte i grund och botten är ett rovdjur. Djur är inte förmänskligade Disney-figurer. Det är ganska märkligt och respektlöst att vi försöker lägga på djuren våra tankar och känslor och tror att de är som vi. Om vi verkligen skall visa djur vår respekt och försöka förstå dem borde vi lära oss mer om deras eget beteende.

Utsikt från vårt köksfönster när solen gick ned. I år har vi bott här i 18 år och kunnat njuta av den här utsikten. Det nya modeordet har blivit förundran, eller bliss, och det är precis vad jag känner när jag ser det här.

Patrik och jag är lika i det avseendet att vi hellre väljer att ägna oss åt familjen, vänner och intressen än att renovera det som fungerar, som den här hemska, men väldigt praktiska, blå bänkskivan som inte passar in i husets lantliga stil. Man får höja blicken och uppskatta den vackra solnedgången istället för att lägga energi på att störa sig på en bänkskiva. Vi är ganska bra på det. Det tog dessutom tio år innan våra ungdomar lyckades övertala oss att köpa en ny mikrovågsugn efter att vi gjorde oss av med den förra, så nu står den där och tar plats på bänken, men används mycket av tjejerna, så det var ju ett bra köp.

Det här är en av de saker jag mycket hellre ägnar mig åt än att renovera sådant som fungerar. Jag frågade för några veckor sedan vilken bok ni tyckte att jag skulle läsa därnäst, och Bikupan var den bok flest föreslog. Nu är den utläst, och vilken omtumlande upplevelse den var! Tack för rekommendationerna! Jag har diskuterat den med Patrik på längden och tvären, den väcker så många tankar. Recension kommer.

Nu vaknar snart övriga i familjen och arbetsdagen börjar. Och för övrigt är det – 21 grader här i dag. Vi bor i ett så kallat köldhål, där det är kallare än på platserna runt omkring. Det beror, tror jag, på att vi bor på en plats som tidigare var hav, vattnet gick ända fram till oss. Ängarna nedanför vårt hus är gammal havsbotten. Därför skapas det också ofta dimma här. Ni som tittat in här under årens lopp vet att det dyker upp sådana bilder i bloggen med jämna mellanrum. Som den här höstdimman som vällde in över ängarna.

Önskar er en fin vecka!

Oskarp (37/365)

I dag testade jag mitt teleobjektiv (Canon EF 200mm f/2,8L II USM) när det var ganska bra ljus. Jag fotade några fasaner på tomten för en månad sedan, men i det gråa vädret blev bilderna oskarpa. I dag var det mycket bättre förhållanden och bilderna blev också bättre. Just den här blev tyvärr oskarp, men det berodde mest på att inte båda hundarna kunde bli skarpa eftersom de var litet för långt ifrån varandra just då, dels på rörelsen. Harry syns bara som en skugga till vänster och Shelly kom inte med helt och hållet. Jag gillar ändå den här bilden. Så mycket glädje och så mycket fart! Man ser hur snön yr kring Shelly!