Påskhelgen

Frukost med påskmöss och laxsmörgås, och kaffe i min fina kopp som jag fått från Jackie ❤️

Påsken är visserligen inte över än, men i dag går jag över till vardagsliv igen.

Jag vill komma i form tills jag skall presentera min bok och börja arbeta utanför hemmet igen, så jag har börjat löpträna. Bara två gånger än så länge, och i snigelfart, men jag är igång. I går sprang jag förbi de här hästarna med kajor på ryggen och måste ju ta en bild.

Som sagt, det går långsamt, långsamt, men någonstans måste jag ju börja. Jag tar det medvetet lugnt i början tills kroppen vant sig. Jag har haft för många skador de senaste åren så jag vill inte hamna i rehabilitering igen. Jag hade ju smärtor i höften i två år, och efter sex månader har jag fortfarande inte full rörlighet i min arm och axel. Måttfullhet är mitt nya ledord ;) Vi får väl se hur jag lyckas förbättra sträcka och hastighet framåt sommaren. Efteråt hostade jag i en timme. Luftrören är inte vana vid ansträngningen, det är tydligt. I dag är jag hes, men pigg i benen.

Max fyllde fyra år i går. De två första bilderna tog jag för tre år sedan, på hans ettårsdag. Så roligt att följa nya småttingar i vår stora familj! De håller mig dessutom litet uppdaterad om vad som händer i barnens värld, det är så lätt hänt att man lever i sin egen bubbla och missar det som händer de yngre människornas värld. Jag kände till exempel inte till Paw Patrol, som Max önskat sig som tårta. Men nu vet jag: ”Inget jobb är för stort, ingen valp är för liten!”

Jag hade köpt varsin kikare till Max och Uno, och en bil med husvagn. Familjen skall på husvagnssemester i sommar, och barn brukar ju vilja leka samma saker som de upplever. Kikarna är ren indoktrinering ;) Nu kanske killarna kan bli intresserade av det de har inte så långt från huset; fåglar, rådjur, älgar, vildsvin.

Bella och jag var ute och övningskörde i går, och då såg jag min första vitsippa för året. Alltså blommar blåsipporna nu. Jag måste ut i skogen och titta. Varje vår vill jag hinna se alla de klassiska vårblommorna; tussilago, scilla, blåsippa, vitsippa, gullviva, liljekonvalj, hägg och syrener, annars känns det som jag missat något viktigt.

Vår på flera sätt. Chili är sannolikt dräktig igen med kattungar. Här ligger hon och Doris och vilar.

Önskar er en fortsatt fin påsk!

.

.

Ps. Pappa ringde tidigare i dag och undrade om jag ville komma över med hemtest av covid-19. både mamma och pappa testade positivt och mamma är sängliggande och ganska dålig. För säkerhets skull testade jag mig själv också. Och här är svaret… När man trodde att man klarat sig igenom de här två åren så får man det på sluttampen…

Härlig kalastisdag med vårbuffé, vegansk pavlovatårta och spännande samtal

Jackie fyllde 16 år i tisdags och jag lagade middag med dessert till oss sjutton personer som kunde komma. Den här tårtan var absolut roligast att göra! En vegansk pavlovatårta till en av våra vänner som är vegan och glutenintolerant. Ni som känner mig vet att jag gillar utmaningar!

En tårta, 25 cm i diameter, räcker till ungefär 8-10 personer

Till marängbotten
1 dl spad från en kikärtsförpackning
2 dl socker
0,5 tsk citronsaft
0,5 tsk vaniljsocker

Till fyllningen och toppingen
1 burk mango- och passionsfruktsmarmelad från St.Dalfour
1 förpackning med sojagrädde
Färska bär att dekorera med

Jag gjorde så här
1. Värm ugnen till 100 grader. Vispa upp kikärtsspadet med elvisp tills spadet blivit ett fast och glansigt skum och liknar vaniljglass, och du kan vända skålen upp och ned.
2. Vispa ned socker, 1/2 dl i taget, och sedan vaniljsocker och sist citronsaften.
3. Lägg en tallrik på bakplåtspapper och rita en cirkel. Bred ut marängsmeten. Gör kanterna något högre.
4. Grädda i ugnen ungefär 2 timmar eller tills marängbottnarna har fått lite färg och en tunn yta, och lätt lossnar från bakplåtspappret.
5. Stäng sedan av ugnen och låt marängbotten stå kvar tills både ugn och plåt har kallnat, det tar ungefär 2 timmar. Jag gjorde marängbotten på kvällen och lät den stå kvar tills morgonen därpå.
6. Vispa sojagrädden. Jag frågade Jessica om hon föredrog grädden sötad eller inte, och gjorde den så som hon ville; osötad. Det var helt rätt beslut, tårtan blir tillräckligt söt ändå. Bred ut fruktmarmeladen på marängbotten. 
7. Bred på ett lager med den vispade sojagrädden. Den blev så otroligt vit och fin!
8. Dekorera med färska bär. Jag sparade de gröna bladen på jordgubbarna för att få litet kontrast och liv i färgerna och ett snyggare mönster.

Hur 1 dl kikärtsspad och socker kunde bli en hel marängbotten var nästan magi för mig. Och att tårtan smakade precis som en vanlig pavlova, trots kikärtsspad och sojagrädde, det var också överraskande. Den här tårtan kommer jag att laga många fler gånger!

Det var mycket att hinna med. Bordet skulle dukas, blommor i vaser, middag och dessert planeras och lagas, röja upp kaoset som blir i hela köket när man lagar många rätter samtidigt, och gärna hinna duscha själv efteråt för att inte dofta matos. Det hann jag såklart inte. Men alla på Bellas skola var hemma på tisdagen för utvecklingssamtal online, så efter att hon och jag haft samtal med hennes lärare, satte jag igång och Bella hjälpte till med mycket. På eftermiddagen kom Jackie, Milo och Jonathan hem och kunde hjälpa till med att blåsa upp ballonger och hjälpa till att städa upp. Tack till er ungdomar, ni är bäst ♥

Jag lagade asiatiska kycklingspett med chilisås och sesamfrön, fransk potatissallad, potatisgratäng med skuren salladslök och vitlök, pastasallad med kyckling, kallmarinerad filé med mango chutney, hummus för första gången, varmrökt sik med äppelsalsa, skuren melon med lime som dekoration, sötpotatischips.

Och så gjorde jag ytterligare en tårta, den här med hallonmousse och vit chokladsmörkräm. Just det, det glömde jag nästan. Jag hade ju bakat brownies också, och gjort mangopannacotta att lägga på toppen. Och småkakor av choklad med kolafyllning och litet havssalt på toppen.

En liten trött men nöjd hund får symbolisera hur vi kände oss när lugnet lade sig sent på kvällen

Vi hade det så trevligt och så mycket att prata om, med många spännande samtalsämnen, och jag kom till ett par nya insikter som vände upp och ned på vissa av mina tidigare tankegångar. Sådant är roligt! Samtal som är som fågelkvitter, som flödar enkelt utan att gå på djupet, är inte särskilt spännande faktiskt.

Efter varje stor bjudning säger jag att det här var nog sista gången, nu orkar jag inte hålla ihop allt och ordna allt en gång till. Nästa gång blir det köpt tårta och en kopp kaffe. Sedan går tiden och jag börjar längta efter mysig gemenskap med samtal, skratt och god mat, och så drar jag igång hela processen igen 💕

Stressäter semlor och åker till skjutbanan

Fettisdag och jag har redan stressätit flera stycken de senaste dagarna.

Ni kanske, som jag, följer utvecklingen i och runt Ukraina med oro? Först gjorde det mig så frustrerad att vår regering tog så lång tid på sig att fatta ett konkret och avgörande beslut om att hjälpa till. Nu känner jag att vi har skött vår moraliska plikt. Vi kan inte fegt se på när ett folk och ett land krossas av en maktgalen despot i ett försök att rädda oss själva.

Jag har alltid svävat i villfarelsen att vi skulle få hjälp vid ett eventuellt angrepp på oss, vilket vi väl är många som trott med tanke på vårt nedmonterade försvar, men nu ser vi hur det går för Ukraina som står utanför, precis som vi gör. Det är väldigt skrämmande.

Det som sker i detta nu, med den flera mil långa konvojen med rysk militär på väg mot Kyiv (ukrainarnas namn på staden, namnet Kiev har ryssarna slagit fast), är extra skrämmande. Den syns helt öppet och borde ju kunna avvärjas med flyg eller genom att göra vägen oframkomlig. Vad har Putin för plan med detta? Jag får intrycket att de är ett lockbete. Vill Putin få Ukraina att spränga konvojen? Vad finns i lasten? Eller är det så, som någon svarade mig på Instagram, att alla flygplatser i Ukraina är utslagna, så inga plan kan lyfta? Men Ryssland får hjälp av Belarus, var är hjälpen från de demokratiska länder som angränsar till Ukraina?

Det är så frustrerande att inte kunna göra något för att hjälpa till. Men jag har swishat till fem olika organisationer; Röda Korset, Sverige för UNHCR, Insamlingsstiftelsen RFSL och Läkare utan gränser, som hjälper det ukrainska folket med mat, värme, skydd, sjukvård och som evakuerar hbtqi-personer som riskerar att dödas. Jag har också skickat bidrag till Reportrar utan gränser, som stödjer det fria ordet.

Jag kollade upp kraven för att gå med i Ukrainas Främlingslegion, men jag är tio år för gammal. Istället tog jag med Bella och Jonathan till älgskyttebanan så att de får öva sig på att hantera ett vapen. Tjejerna hade talang när de var små och sköt luftgevär, och Bella visade att det sitter i, hon sköt mitt i prick med nio av tio skott på femtio meter, och flera femettor.

Jag tycker att bilderna symboliserar den känsla de flesta av oss antagligen har just nu: man vill ha sin familj nära sig, och man önskar att allt är en mardröm som skall vara borta när man öppnar ögonen.

Jag lider med Ukraina och dess oskyldiga folk, med de ryska soldater som skickas in i ett meningslöst krig och jag lider med världen. Hur skall detta sluta..?

💔