Ett inlägg om (nästan) bara mig

Under mina första trettio år avskydde jag att vara med på bild, och det finns inte heller många kort tagna på mig. När barnen kom tog jag tusentals bilder på dem (varje år), och efterhand började jag fundera över om jag kanske borde vara med på bild ibland själv också, för deras skull. Jag vet ju hur det kändes när farmor gick bort, hur jag ångrade att jag inte tagit fler bilder på henne.

Så, här kommer en bildkavalkad med bilder på mig själv, framförallt från tiden innan jag började blogga och innan jag började lägga upp bilder på mig själv i sociala medier. Det här är framförallt till er, Bella och Jackie ♥ ♥  Men det kanske kan vara litet kul för er andra att se också, och känna igen sig i frisyrer och kläder från olika tider…

Djurintresset har alltid funnits. Ni ser ju så nöjd jag ser ut när jag sitter bland hundvalparna. Senare köpte jag Amigo, en Blåpannad Amazonpapegoja, som lärde sig prata och hängde med mig både inne och ute. Tyvärr utvecklade jag allergi mot fåglar.

Vi bodde i Rinkeby tills jag skulle börja åk 2 och hade samtidigt ett litet fritidshus som vi åkte ut till på varje ledig stund; kvällar, helger, lov och semestrar. Det var primitivt, utan vatten och avlopp. Vi tog med oss vatten i dunkar och använde utedass. Alla i familjen älskade friheten vi kände när vi var där. Min storebror och jag kunde springa omkring i skogen och på bergen hur vi ville, lekte och byggde kojor. De två översta bilderna till vänster är fotade vid stugan.

Några  bilder på mig med gips och Hoffmans instrument efter att jag blev påkörd och benet blev krossat. Längst ned till vänster hade jag haft gips i ett år och visste inte då att jag skulle opereras sex- sju gånger till innan benet till slut läkte efter fem år.

På bilden där jag har vita shorts är jag tjugoåtta år och är på kryssning i Medelhavet med en vän till mig. Till vänster om den bilden är jag och Patrik på väg mot Grand Canyon, år 2000. Bilder från den resan finns i resebloggen.

En mix av bilder från olika tider. Bilden där jag har napp var jag tydligen sur för att jag inte ville åka med till en djurpark.  På den suddiga bilden från Trollstigen sitter jag i skinnställ. Patrik och jag åkte motorcykel genom Norge tillsammans med vår vän Ralf. Bilder från den resan finns här.

Jag, högst upp i ett av oräkneliga hölass som jag hjälpt till att köra in och trava på höskulle, och jag på en av mina föräldrars travhästar. Han var inte inriden, vilket märktes när jag skulle vara sparringpartner till mamma som tränade travhästar, och han susade efter henne i sulky och bockade tills jag nästan flög av.

Patrik och jag träffades 1997. Efter en månad var det nyårsafton, och jag blev medbjuden till stor nyårsfest på Piperska muren. Klädkoden var långklänning och det skulle dansas wienervals. Jag hyrde klänningen jag har på bilden längst ned i mitten och kände mig jättefin i den. Hamnade såklart bredvid helt okända människor vid middagen, jag kände ju knappt Patrik, men vi hade väldigt kul. Förutom när dansen började och jag var den enda som tagit lektioner i wienervals för den kände Holger Lundqvist i Uppsala för att inte göra bort mig, och det visade sig att jag var den enda som kunde dansa det… besvikelsen var enorm.

På bilden högst upp till vänster sitter jag på mitt andra jobb efter att jag slutat gymnasiet, år 1988. Jeansjackan… Den använder jag fortfarande ;) Under den bilden är jag på nyårsfirande vid millennieskiftet år 1999/2000. Under den var jag på väg till 30-årsfest med trettiotalstema.

Jag gillade som sagt inte att vara med på bild, så ganska allvarlig på många bilder… Utom högst upp till höger, där jag blivit femtio och mognat tillräckligt mycket för att inte vara så reserverad ;) Längst ned till höger var det dags för temafest med militärtema. Kläderna kom från Överskottsbolaget, numera ÖoB. Jag kände ingen och fick en inbjudan med en adress till en bar i Stockholm där jag skulle träffa en okänd man som också fått en inbjudan till militärfesten. Det var ju ganska lätt att se vem som var min blinddate, eftersom han var klädd likadant. Sedan blev det mindre kul, att gå genom stan till den hyrda festlokalen i de kläderna.

Bilden där jag har permanentat hår och brett skärp är förstås från 80-talet. Längst ned till vänster är vi på väg till midsommarfirande. Inte överraskande hade jag blåmärken på benen.

Hästar, hästar, hästar. Min arabhäst som jag tävlade med i distansritt när jag var runt 35. Barbacka och väldigt lycklig 22-åring på min första islandshäst, Hausti, och ärevarvet med min andra, Sprettur, som jag tävlade med. Jag var groom till min kompis som tävlade i körning. Det var verkligen otroligt kul att stå längst bak på vagnen och försöka parera så att hon inte skulle köra in i hindren vi skulle ta oss igenom i full fart!

Mitt tredje arbete var på Skanska. Jag var nitton år och hade alltid matlåda med mig, vilket informationschefen uppmärksammade och tjatade på mig om att vara med i en artikel om matlådor på jobbet. En fotograf skjutsade hem mig och tog bilden med mig och Cindy, min Sheltie, och matlådan. Jag tror att det var en gryta med viltkött. Ser ju inte så smakligt ut, men fotografen blev nöjd. Något år senare började jag på juristlinjen i Uppsala.

Här kommer nyare bilder som kan finnas i olika inlägg i bloggen. Inte lika många bilder med mig och hästar, desto fler med mig och barnen ♥ ♥

Också nyare bilder. Det börjar bli fler hästar och hundar igen på bilderna med mig, och träningsbilder.

Det var det. Hoppas ni har en fin dag med mycket sol efter det blåsiga, regniga och kalla vädret som varit.

Första veckan på sommaren

Den första veckan på sommaren känns mer som vår, med tanke på hur det blåser.

Men det känns ändå som vi är på väg att ta steget över till en ny fas på året. Efter fulltecknade veckor med skjutsningar till och från skola och dansträningar/egen träning kommer sommaren att kännas betydligt lugnare. Det skall bli riktigt lyxigt att kunna sitta vid datorn och fokusera helt och hållet på att arbeta och inte flänga omkring hela tiden. Vi är inte riktigt där än, det är fortfarande två veckor kvar på skolterminen, men sedan väntar nio skolfria veckor…

 

Tongue out Tuesday

Haha, ja så kan verkligheten också se ut ;) Jag, smutsig och rödflammig av långpromenad med yster häst, och Leiftra som räcker ut tungan när jag vill ta en bild på henne och mig.

Bilderna är från igår kväll, därav Tongue out Tuesday-rubriken. Hoppas ni får en fin dag med mycket solsken!

Njuter av den härliga tiden av hösten

I förrgår skjutsade jag Bella till tandregleringen tidigt på morgonen. Det var så fint i Uppsala att jag var tvungen att stanna och fota. Tyvärr med mobiltelefonen, men visst ser man vilken vacker morgon det var med höstfärgerna och de fina byggnaderna som avspeglas i vattnet i Fyrisån.

Än så länge är det den härliga tiden av hösten, så det gäller att passa på att njuta innan det klara, fina och färgstarka byts mot regn och rusk. Det skall jag göra i dag. Jag har börjat morgonen med att läsa vidare i Börjlinds senaste kriminalroman och snart skall jag rida lektion. Sedan vidare med Bella och Jackie till danslektion och jag skall passa på att träna och stretcha loss den här envisa höften som inte är helt bra än. Och så födelsedagsfirande efter det, och förhoppningsvis läsa ut boken innan jag somnar i kväll. En bra dag. Vad har ni för planer?

Vår bästa tid är nu

Jag tänker att jag skall fota mer av det som sker i livet än bokläsning. Problemet är att när jag gör andra saker glömmer jag att fota, eller så finns det inte tid till det. Som när jag rider. Därför får mina ridstövlar symbolisera morgonens ridpass. Och Doris ville vara med på bild som ni ser.

För övrigt anser jag att den här tiden mycket väl kan vara den allra bästa på hela året!

Hur en planerat lugn dag blev fullspäckad

Varje år bor det en padda i stallet, och i går träffade jag den här krabaten. Det kanske är samma som övervintrar?

Jösses, den här värmen tar kål på mig, jag svettas bort och orkar ingenting. Men jag är inte helt sysslolös ändå. I dag vaknade vi till världens åskväder som var rakt över oss. Plötsligt slog det gnistor ur elkontakterna och så gick en säkring till kyl och frys. Vår gamla telefon dog, eftersom vi glömt att dra ur jacket.

Men åskvädret var ganska snabbt överstökat, sedan hann jag med att vattna blommor, tvätta, hänga tvätt och ge alla djur mat innan vi åkte till gymmet.

Enligt naprapaten har jag en ryggrad som ser ut ett C, och dessutom snett bäcken, på grund av min gamla skada. Jag har tagit för givet att min rygg är stark, eftersom den alltid varit det. Men utan träning, ingen stark rygg. Så nu har jag varit två gånger hos naprapaten och åtta gånger på gymmet hittills den här månaden. Det har givit resultat. Jag har inte alls lika ont längre!

När jag var på gymmet fick jag meddelande om att Glaeda hade problem med magen, så snabbt hem och byta om och vidare till hästarna. I början hördes inga tarmljud, vilket är ett dåligt tecken hos hästar som kan avlida om de får kolik, men efter en promenad och nedkylning med vatten och en tvättsvamp verkade hon piggare. Ni ser hur hon njuter av att bli ompysslad ♥

Självklart rullade hon sig i hagen direkt när hon kom tillbaka. Flugorna flockades, bra att de har flugluvor. Vi gav hästarna hö igen för att se hur Glaeda skulle reagera på det, och tack och lov mullrade det ordentligt i magen, vilket alltså är ett gott tecken. Allt verkade vara frid och fröjd, så nu är det bara att hoppas att problemen inte kommer tillbaka.

Först vid 17 kom jag hem igen, då hade jag bara hunnit med att äta två ägg under hela dagen och var helt utsvulten. Nu skall jag strax skriva om en fantastiskt bra bok som jag läste ut i går, så titta gärna in litet senare om du vill få tips om en internationell bästsäljare som kommer att sätta igång många tankar.

Och senare i kväll, om jag har någon energi kvar, skall jag läsa vidare i den här.

Ha det fint!

 

Veckans ord – Hårigt

Sanna håller i fotoutmaningen Gems weekly photochallenge. Den här veckan är temat: hårigt. För mig blir det enkelt…

Glaeda, året då hon kom till oss, 2012. Hon var då dräktig.

I juli 2012 föddes Glaedas dotter. Leistra är nu sex år och Glaeda är 22.

Hösten 2012 träffade vi Fame som då var sju veckor.

I år blir hon sex år.

Sommaren 2014 flyttade Shelly hem till oss.

Fyra år senare är hon en riktig liten dam.

Och så har vi Zingo och Doris som flyttade hem till oss hösten 2016.
Så här fluffiga var de i vintras. De är nu 1,5 år.

Alla djuren hos oss har mycket päls och är väldigt håriga, så de passar ju bra som exempel på temat. Vi har höns också, men de är inte håriga utan fjädriga – kanske det ordet kommer med i nyordslistan nästa år :)

Det är Sanna som håller i utmaningen Gems weekly Photo Challenge, som är öppen för alla. Klicka in och var med du också och inspireras av andras kluriga tolkningar. Nytt tema varje söndag.

Häst med fångkänning

För andra året i rad har Leistra fått fångkänning. Fång är en vanlig sjukdom hos hästar som visar sig i att de får väldigt ont i hovarna, blir stappliga när de går, om de ens vill gå, och får svårt att röra sig på ett böjt spår. Själva sjukdomen sitter dock inte i hovarna, utan är en effekt av huvudproblemet, som man tror är insulinresistens och/eller för stor mängd kolhydrater.

Som tur är har jag hästarna hemma och ser ganska omgående om något inte är som det skall, så när Leistra inte stod vid hagöppningen och gnäggade när vi gick till bilen på morgonen, anade jag oråd. När jag ledde in henne i stallet var hon stapplig, men följde ändå med. Är det riktigt allvarligt vill inte hästar med fång röra sig alls, fång är en väldigt smärtsam sjukdom.

Samma innehåll som det dyrare Metacam

Veterinären kallades hit, och kunde bara konstatera det jag redan visste. Efter två dagars boxvila med mjukt underlag, och smärtstillande/antiinflammatoriskt som jag sprutade in i hennes mun en gång per dag, blev hon sig lik igen. Troligtvis blev det ingenting allvarligt av fångkänningen, men alla rutiner kastas omkull.

En häst med fång skall inte äta gräs, vilket innebär att de inte kan gå i en vanlig hage. Så  jag har nu satt upp en liten hage på bara jord där hästarna kan gå tills gräset inte är så kraftigt längre, någon gång i augusti… Men det växer gräs i kanterna, och det räcker med litet, litet gräs, så kan det utlösa en reaktion igen. Ungefär som diabetes. Det är nämligen sockret i gräset som många hästar inte tål, särskilt en sockerart som kallas fruktan (ironiskt nog).

Alltså fick det bli en tur till Hööks och Granngården för att leta efter en så kallad betesreducerare. Vilket i klarspråk betyder munkorg. Med den kan Leistra vara ute och slipper stå inne i boxen. Inte det roligaste inköpet till min häst, men den kan rädda hennes liv, så det finns inget alternativ. Många fånghästar avlivas. Betesreduceraren till vänster har ett hål i botten, så att hon kan beta litet grand. Den till höger kan hon förhoppningsvis ha litet längre fram i sommar när gräset inte är så kraftigt.

Jag låg sömnlös och oroade mig för hur det skulle gå nu, när höet var slut i hela landet redan i höstas. Vad skulle Leistra äta nu, när hon inte får beta gräs? Hästägare har haft panik under hela senvintern eftersom höet är slut och det inte finns att få tag i mer förrän efter nästa skörd, vilket är vid midsommar. Det höet är dessutom för kraftigt för mina hästar, så jag måste vänta ännu längre på höleverans. Häromdagen blödde jag plötsligt näsblod, vilket jag brukar göra när jag blir stressad.

Prisa Gud, här kommer höet!

Alla höpåsar från det senaste året tog han med sig för återvinning

Men vet ni vad, ibland har man tur! Jag ringde min höleverantör för att komplettera höstens beställning. Då frågade säljaren om jag ville ha en pall redan nu, med 27 höbalar från förra sensommaren. En sten föll från mina axlar. Vilken enorm lättnad. Jag vet inte vad jag hade gjort om det inte funnits hö att köpa nu när Leistra inte kan beta gräs.

Istället för att vara ute dygnet runt, tar jag in hästarna på kvällen så att de kan få hö, vitaminer och mineraler, linfröolja och ett fodertillskott som skall återställa balansen i tarmarna. Under natten slipper ju Leistra sin munkorg också. Fodertillskottet, oljan och  mineralerna måste blandas med något för att hästarna skall äta, så jag köpte en säck med sockerfri dietpellets. Alltsammans blötlägger jag på morgonen och ger på kvällen när de kommer in.

Leistras hö förbereder jag minst en timme innan hon skall äta genom att lägga det i en hink med vatten. Vattnet urlakar sockret/fruktan i höet och skall vara ett effektivt sätt att skydda hästarna  mot fång.

På morgonen får de hö innan jag släpper ut dem och på dagen är det dags för hö igen. Då tar jag av Leistras munkorg i hagen tills hon ätit upp sitt hö, och sedan på med munkorgen igen. Jag är förvånad över hur tålmodig hon är.

I morgon kommer hovslagaren och skall verka hovarna så att tån kortas av, vilket fördelar trycket bort från tån till trakten och strålen.

Eftersom det nu är tydligt att det inte var en engångsföreteelse förra året då  Leistra fick fångkänning, blir det ändrade rutiner här. Hon tål uppenbarligen inte det kraftiga gräset på vår och försommar, så hon kommer att få beta med en betesreducerare.

Vissa klarar att gå på bete bara de har betesreduceraren, så kanske kan det fungera nästa år, om hon har den redan från det att gräset börjar växa. Gräset innehåller höga halter av socker när det är väldigt varmt och soligt och kyliga frostnätter. Då kallas det att gräset stressväxer, och det är inte alls bra för hästar i allmänhet, och absolut inte för hästar som är insulinresistenta, som jag misstänker att Leistra är. När den här akuta fasen är över skall jag låta en veterinär testa henne för det.

Nu hoppas jag verkligen att det räcker med det jag gjort hittills och att vi kan träna vidare. Och framförallt, att hon kan leva vidare. Vissa hästar får så allvarlig fång att de måste avlivas, men för Leistra tror jag att det fungerar om jag följer planen jag berättat om här.