I dag öppnar jag upp bloggen för att berätta för alla er som skrivit till mig och undrat varför bloggen är stängd, och om det hänt något, att jag varit så oändligt ledsen och trött den senaste tiden. Pappa har gått bort och det känns så otroligt tomt och ensamt utan honom.
Mamma fick cancerbesked i augusti förra året och har kämpat sig igenom en stor operation och sex stycken cellgiftsbehandlingar, som hon måste fortsätta med resten av sitt liv för att hålla sjukdomen ifrån sig. Och i början av året drabbades pappa av en liten stroke som följdes av flera små och sedan en stor hjärnblödning.
För mig har de senaste tio månaderna varit de värsta i mitt liv. Pappa gick bort för exakt en månad sedan. Jag fick samtal från sjukhuset på natten om att pappa blivit sämre, och åkte direkt och hämtade mamma. Vi satt vid pappas sida under hans sista timmar. Det känns skönt att veta att jag har haft möjlighet att finnas för mina föräldrar under den här tunga perioden, och att jag var med ända till slutet för pappa. Men att se sin pappa bli sämre och sämre, bli medvetslös och sedan få upprepade hjärtstopp och dra sitt sista andetag, att se honom livlös och bara vänta på att han skall säga något, röra på sig, det var hemskt.
Pappa var en klippa i mitt liv. Ett bollplank och någon jag alltid kunde vända mig till för att dela både roliga och tråkiga nyheter och jag tror att jag var ett sådant bollplank för honom också. Vi har alltid pratat med varandra var och varannan dag. Med honom pratade jag om i princip allt; arbete, studier, djur och natur, växter, pyssel, filmer, relationer, politik, historia. Honom kunde jag ringa och be om hjälp med vad som helst. Och han skämtade och skojade och gjorde vanliga saker mycket roligare. Som på fotot här ovanför, då vi skulle frakta en båt genom skogen till sjön. Då åkte vi såklart inte på flaket och inte i traktorn, utan satt i båten på flaket, vilket vi barn tyckte var extra kul. Vid middagarna när jag var liten spexade han så att jag ramlade av stolen av skratt. På ett av fotona trollar han för min brorsdotter, Pernilla. Han spred alltid positiv energi omkring sig och lättade upp stämningen på vilken stel tillställning som helst. Pappa hade alltid lika roligt som alla barn, och många vuxna, när han spexade. När han och mamma renoverade huset vi tagit över efter mormor och morfar, ville jag ta en bild på dem. Då fällde han upp tumstocken som en ram runt mamma och sade att han ramat in det bästa han hade ♥
Under nästa vecka har vi fått tillstånd att sprida hans aska i skogen som han älskade, och vi som var hans stora familj med fru, barn, barnbarn och barnbarns barn kommer att träffas på en fin plats som pappa tyckte om och ta med egen fikakorg. Det kommer att bli ett fint avslut helt i pappas anda.
♥
Just nu - Just här 