Körsbärsblomningen i Kungsträdgården – Bellas film

 

Under tio timmar i går vandrade vi runt i Stockholm. Mitt enda önskemål om dagen var att få se och fota körsbärsblomningen i Kungsträdgården. Vi började dagen där och avslutade på Södermalm.

I kväll skall jag visa bilder från vår dag, men tills dess får ni se en film som Bella gjorde och som jag tycker hon lyckats så bra med.

 

När man fyller 1 år får man äta tårta med händerna

I går fyllde Max ett år. Erica hade bakat en sockerfri tårta speciellt till honom. Så här fin var den. Men jag tror att Max var mer intresserad av ljuset.

Så här fin tårta bjöds vi andra på. Godast var ändå de små bakelserna som hade smak av kanel och kardemumma med grädde och bär som topping. Vårkänsla av solen som lyste in, de öppna dörrarna som gjorde att det fläktade litet och den fina dukningen.

Sedan började demoleringen av tårtan.

Klarar ni av att se sådant här? Många bakar en egen tårta till barnen, för att han/hon skall få äta på eget vis på sin ettårsdag. Förmodligen uppskattar barnen det här kladdet mer än att äta tårtan.

Max kan hantera gaffel, men varför gå omvägar med den när man kan äta direkt med munnen?

Litet prydligare på min tallrik ;)

 

 

Min helg – femtioårsfest, sova tätt intill och en hel del smärta

I lördags var vi bjudna till en 50-årsfest och jag fick en anledning att använda den här klänningen. Det blev ingen bra bild i Bellas spegel eftersom den behövde putsas, så jag gick till Jackies rum och tänkte prova där.

Inte mycket bättre där, men stämningen var på topp i rummet :) Under kvällen var de ensamma tills vi kom hem efter midnatt. Jag tror inte att de ägnade oss en tanke när vi var borta. Hur kunde de plötsligt bli så stora?

Det var en väldigt mysig fest med många intressanta samtal. Och maten var god. Det här är bröd med pulled pork, avokado, picklad lök, mango, ruccola och säkert mer. Väldigt gott. Till dessert en dajmpannacotta.

På söndagen var det otroligt fint väder och vårblommorna slog ut. Oskarp bild tyvärr, men visst får man vårkänslor när man ser hur solen lyser på vintergäcken.

Jag skulle ha mött upp med Ullis för en promenad, men min höft gjorde mer ont än på länge, så jag måste skjuta upp promenaden och försöka massera bort smärtan med min pressure ball. Det gick inte alls. Till slut bokade jag tid hos naprapaten jag gått till tidigare och fick komma dagen därpå.

Ni vet hur det är med smärta. Det kan göra så ont att man blir helt utmattad. Jag orkade knappt hålla ögonen öppna när det var som värst. Men jag såg på håll att något verkade sticka upp ur vår brevlåda vid vägen som ni kan se längst bort i bilden. Istället för att gå ut och titta, tog jag fram vår kikare. Då är man trött.

Men kanske inte lika trött som de här kompisarna ändå… Jag måste ju bara fota.

I dag är det måndag och jag har varit hos naprapaten. Han är verkligen proffsig. Efter behandlingen var den värsta smärtan borta och vi kom fram till vad det var som utlöst den. Jag kände mig så smärtfri att jag tränade ett pass på gymmet nu i kväll, och i morgon kväll skall jag prova att rida igen och se om det går bra med höften. Håll tummarna! Jag längtar så otroligt mycket efter att komma tillbaka till ridning igen.

Men nu är min energi slut för i dag. Godnatt ♥

 

Lördag med hundbad och vårstädning

Plus åtta grader och strålande sol, man blir ju så glad av sådant väder, eller hur? Eller trött kanske, som Fame.

Jag sov längre än vanligt i morse och vaknade av att solen strömmade in i sovrummet. Det var riktigt härligt. Mindre härligt var att komma upp och inse att Shelly hade varit dålig i magen under morgontimmarna… Bara att sätta igång att städa och att tvätta henne. Nu verkar hon i alla fall må bättre. Passade på att tvätta transportburarna också efter torsdagens kastrering, och att städa upp efter katterna i gästhuset.

Solen gav mig energi och dessutom är det uppehåll från tjejernas dans i helgen, så jag fortsatte att diska, städa och tvätta dukar och mattor, sådant som blivit försummat nu när jag inte har lika mycket tid.  Ring ut det gamla och ring in det nya, så känns det varje år när man anar att våren är på väg. Nu skall jag i alla fall sätta mig i fåtöljen i solen och läsa litet innan det blir kväll. Senare tittar jag in till er, och så kommer ett inlägg med mina favoriter ur sommarens bokutgivning.

Ha en fin dag!

Nesligt på alla hjärtans dag

Litet underligt sammanträffande att jag fick tid för kastrering av båda våra hankatter just på alla hjärtans dag, men så blev det.

De gick inte frivilligt med på att gå in i transportburarna, och Doris (vi trodde länge att han var en hon) kämpade och skrek hela vägen till veterinären och ville komma ut.

Ingreppet gick väldigt snabbt och båda katterna mår bra. De fick stanna i vårt gästhus hela dagen och natten efteråt, men i dag har de fått komma ut. Doris är fortfarande ute, men Zingo kom ganska snart tillbaka in och ligger som vanligt och sover i soffan.

Nu får de ett lugnare liv, och grannarna blir gladare när katterna inte går runt och markerar revir hos dem. Ni som vet hur det luktar förstår… Id-märkta och vaccinerade är de också. På bilden hade de ännu inte vaknat upp efter sövningen.

Så började min förmiddag. Sedan hem och slå in paket. Vi har som tradition att ge Bella och Jackie presenter på alla hjärtans dag, så innan de skulle komma hem från skolan hade jag ställt presenterna på deras sängar.

Det fanns så söta kort på Nalleriet.

Från Patrik fick jag ett bokat flyg och hotellrum lördag till söndag till Kiruna. Sedan jag läste boken Tio över ett av Ann-Helén Laestadius har jag pratat om att jag vill resa till Kiruna. Jag är så nyfiken på hur det ser ut och hur det går till att flytta en hel stad, som man gör där på grund av gruvdriften. Och hur det är att sova där och vakna klockan ett på natten när de spränger i gruvan.

Jag har däremot ingen lust att resa ensam, jag tycker att det vore roligare att dela upplevelsen, men Patrik vill inte följa med. Borde man inte resa båda två om det är en alla hjärtans dag-present..? Eller hela familjen, med tåg som jag har pratat om, så att vi får se de norra delarna av Sverige på samma gång. Jag har hur som helst ingen större lust att sitta där ensam med min trerättersmiddag på kvällen på hotellet. Eller att gå på spa ensam. Det skulle bara kännas sorgligt. Så hur gör jag nu? Reser ensam ändå, eller frågar runt om någon annan vill följa med?

Till middag åt vi lammfärsbiffar med ugnsrostade grönsaker och tsatsiki. Till efterrätt hade Bella gjort så fina fruktspett. Ser ni hur hon hade skurit ut hjärtan i frukten och bären?

Så här vackert var det på kvällen. Det här ljuset som vi får njuta mer och mer av nu gör mig riktigt lycklig.

I kväll är det danslektion för tjejerna och jag tränar vidare under tiden efter mitt program. Förra passet tog verkligen och jag har fortfarande träningsvärk. Men inte ondare än vanligt i höften, vilket är en lättnad. Jag måste ju träna för att bli bättre, och det blir problem om träning ger mer smärta. Hoppas hinna svara på era frågor i kväll om vad naprapaten gav mig för råd. Jag tror att hennes råd kan vara till nytta för fler än mig.

Ha en fortsatt fin och solig dag!

Februari börjar med snökaos

Första dagen i februari. Så här såg det ut när jag åkte och hämtade Jackie och Bella i skolan i dag.

Från att ha varit en lugn och skön morgon började det plötsligt blåsa och snön yrde. Sikten framåt var nästan obefintlig, det var som att mötas av en vit vägg.

Skönt att jag hann träna, handla mat och ta hand om hästen redan på förmiddagen.

Resten av dagen har jag ägnat åt min text och nu blir det filmkväll med Kjell Bergqvist, Göran Ragnerstam, Annika Hallin med flera riktigt bra skådespelare. Svenskt kriminaldrama i åtta delar av författarna till Springfloden, Cilla och Rolf Björlind. Riktigt bra och ruggigt hittils. Graven, på SVT Play.

Det verkar som vårt Internet fungerar bättre nu, så i morgon kan jag nog titta runt hos er :) Ha en fin kväll!

 

Jag överlevde första dagen med nya bilen

Sanna håller i fotoutmaningen Gems weekly photochallenge. Den här veckan är temat: fil. Min tolkning av temat är den nära-döden-upplevelse jag hade i går och som faktiskt handlar om just fil.

Det här är min nya bil. Jag gillar det mesta med den. Utom att den nästan fick mig att köra ihjäl mig i dag.

På väg hem från bilfirman i helgen trodde jag att däcken inte satt fast ordentligt. Eller att något var fel med styrningen. Nu har jag själv upplevt innebörden av ”med hjärtat i halsgropen”, för det var precis så det kändes. Jag blev så otroligt rädd. Jag ringde Patrik som körde hem vår andra bil, och bad honom stanna och byta bil med mig så att han kanske kunde känna vad som var fel. Men han kände ingenting konstigt alls.

Jag visste ju vad jag själv känt, så när jag kom hem googlade jag på vinterdäck och väghållning och lärde mig att nya dubbdäck kunde vara väldigt svajiga och läskiga att köra med de första tio milen. Ok. Bara att ha is i magen och vänja mig alltså.

I morse när vägarna var helt vita med snö på vägen och snödrivor att ta oss igenom gick allt helt perfekt, så jag tänkte att jag kanske hade inbillat mig trots allt. Men nu i eftermiddags, när jag skulle hämta tjejerna i skolan, då upprepades allt igen…

När jag styrde åt ett visst håll var det som om bilen höll emot och styrningen reagerade någon sekund senare hela tiden. Och plötsligt började det tuta frenetiskt i bilen, och så blev det lugnt igen. Tills det började tuta igen. Att jag var livrädd är en underdrift. Men jag tog mig till skolan och under tiden jag väntade på Jackie och Bella ringde jag till bilförsäljaren och berättade hur jag upplevt körningen och frågade om det berodde på däcken och att jag bara behövde vänja mig vid det här.

Han förstod direkt vad orsaken var, nämligen att bilens filhållningsassistans förhindrar att man kör över mittlinjen in i mötande fil. När det är snö litet här och var på vägen tror bilens system att det är väglinjer, och försöker motverka att man styr över dem. Problemet blir när man kör mitt i sin egen fil och bilen försöker förhindra det… Han rådde mig att genast koppla ur den funktionen tills det är sommar och torra vägbanor.

Systemet varnar med ljus- och ljudsignal, samt assisterar föraren med ett mjukt tryck mot styrutslaget, om ett oavsiktligt filbyte är på väg att ske.

Tänk er känslan att bilen inte reagerar när du vrider på ratten, och det kommer stora lastbilar i mötande fil. Ganska stressande när bilen dessutom börjar varna med upprepade ihållande signaler och du inte har en aning om vad som händer.

När jag hade kopplat ur den där assistansfunktionen fungerade bilen perfekt. I morgon skall jag ge bilen en ny chans, så får vi se om jag tycker mer om den än i dag.

Hoppas att ni fått en lugnare start på veckan. God natt.

Till alla er fina människor i den fantastiska bloggvärlden – Gott Nytt år!

Strax skall jag ta ett bad, locka håret och leta fram en klänning och några smycken som kan passa för nyårsfirande. Men först vill jag tacka er så otroligt mycket för det här året!

Tack för alla snälla, roliga och intressanta saker ni skrivit till mig i kommentarerna till inläggen, och tack för era egna inlägg ni som själva bloggar. Det är verkligen fantastiskt hur mycket man lär sig genom varandras bloggar, och hur väl man lär känna varandra. Tack för att ni har stått ut med mig och mina inlägg ännu ett år, hoppas att vi fortsätter på samma sätt under 2019!

Gott nytt år!

♥ ♥ ♥

 

Jul och nyår under nio år

Julaftons morgon 2010. När vi åkte på vår första utlandsresa med barnen var det till New York, och där köpte vi de här klänningarna och fuskpälsarna för i princip ingenting. Vilka fina naglar jag hade, de är nu ett minne blott.

År 2011 såg vi ut så här. Bella och Jackie tyckte fortfarande att det var fint med klänning. Själv har jag tydligen ett Bamseplåster på vänstra långfingret, ganska typiskt mig. Sjuåriga Bella hade valt sin finaste klänning med rosa pärldiadem och rosa Törnrosahalsband. Det har hänt litet grand med hennes klädstil :)

Året därpå, 2012, ville Jackie absolut ha sin tomteklänning och strumpbyxorna med katter på. Själv hade jag tydligen samma klänning som två år tidigare. Vi hade fortfarande inte tapetserat om i vardagsrummet. Det är sådant man tänker på när man ser på foton långt senare.

Det är inte lätt att hitta bilder på familjen tillsammans just runt jul och nyår. Jag hittar inga alls på oss alla fyra, och den här bilden är den enda jag kan hitta på oss tre från vintern 2013. Det här var två veckor innan jul. Den som spar han har, när jag var ute i dag använde jag den mössan som Bella har på det här fotot :) Men vart tog den där cardiganen vägen, den har jag letat efter.

Från vintern 2014 är den här bilden den enda på oss tillsammans. Men egentligen hade det precis blivit 2015. Det var på nyårsdagen och vi skulle se Nötknäpparen på Operan.

Under tre år blev det inga bilder tagna på oss runt jul och nyår. Den här tog vi på julaftonens morgon i år, 2018. Tänk att de här två busfröna har vuxit upp och ser så mycket vuxnare ut, är lika långa som jag, bättre än jag på väldigt mycket och på många sätt mycket klokare.

En lärdom från det här inlägget är att inte undvika att vara med på bild. Det är ju ganska kul att se hur man såg ut tidigare.

Är jag en dålig mamma..?

Jag tittar igenom mina mappar med bilder, inför mitt inlägg med text och bilder från året som snart gått, och snubblade över den här bilden… Jackie var fem år. Hon brukade tydligen skruva mycket på sig vid lunchen på förskolan, och personalen undrade hur hon brukade sitta när hon åt hemma. Helt ärligt såg det ofta ut så här…

Min bild av mig själv är att jag är ganska sträng som mamma, men jag måste nog revidera den bilden. Men ärligt talat minns jag att jag tyckte att det inte var hela världen om min femåring ville ligga och äta, även om hon kladdade ned både pyjamasen och duken med ketchup. Huvudsaken att hon visste hur man uppför sig så att inte andra drabbas av hennes bordsskick.

Och hon hade uppenbarligen ett gott bordsskick när vi var ute på restaurang. Här sitter hon på vår första utlandsresa med barnen, som gick till New York samma år som bilden ovanför togs. Det ser ju godkänt ut, eller vad tycker ni?

Det här var sex månader senare, också i USA. Efter tre veckor på bilresa genom nio amerikanska stater hittade vi äntligen kanelbullar! Dock ganska glaserade, så de måste ätas med gaffel. Men det gick ju också bra.

Från samma resa. Jag tycker nog att hon får godkänt för sitt bordsskick, så jag kanske inte uppfostrade henne alltför dåligt trots allt.

Ett spontaninlägg som ni antagligen inte är det minsta intresserade av, men eftersom bloggen delvis är min dagbok så kan det bli så här :)

Ha en fin kväll!