Häst med fångkänning

För andra året i rad har Leistra fått fångkänning. Fång är en vanlig sjukdom hos hästar som visar sig i att de får väldigt ont i hovarna, blir stappliga när de går, om de ens vill gå, och får svårt att röra sig på ett böjt spår. Själva sjukdomen sitter dock inte i hovarna, utan är en effekt av huvudproblemet, som man tror är insulinresistens och/eller för stor mängd kolhydrater.

Som tur är har jag hästarna hemma och ser ganska omgående om något inte är som det skall, så när Leistra inte stod vid hagöppningen och gnäggade när vi gick till bilen på morgonen, anade jag oråd. När jag ledde in henne i stallet var hon stapplig, men följde ändå med. Är det riktigt allvarligt vill inte hästar med fång röra sig alls, fång är en väldigt smärtsam sjukdom.

Samma innehåll som det dyrare Metacam

Veterinären kallades hit, och kunde bara konstatera det jag redan visste. Efter två dagars boxvila med mjukt underlag, och smärtstillande/antiinflammatoriskt som jag sprutade in i hennes mun en gång per dag, blev hon sig lik igen. Troligtvis blev det ingenting allvarligt av fångkänningen, men alla rutiner kastas omkull.

En häst med fång skall inte äta gräs, vilket innebär att de inte kan gå i en vanlig hage. Så  jag har nu satt upp en liten hage på bara jord där hästarna kan gå tills gräset inte är så kraftigt längre, någon gång i augusti… Men det växer gräs i kanterna, och det räcker med litet, litet gräs, så kan det utlösa en reaktion igen. Ungefär som diabetes. Det är nämligen sockret i gräset som många hästar inte tål, särskilt en sockerart som kallas fruktan (ironiskt nog).

Alltså fick det bli en tur till Hööks och Granngården för att leta efter en så kallad betesreducerare. Vilket i klarspråk betyder munkorg. Med den kan Leistra vara ute och slipper stå inne i boxen. Inte det roligaste inköpet till min häst, men den kan rädda hennes liv, så det finns inget alternativ. Många fånghästar avlivas. Betesreduceraren till vänster har ett hål i botten, så att hon kan beta litet grand. Den till höger kan hon förhoppningsvis ha litet längre fram i sommar när gräset inte är så kraftigt.

Jag låg sömnlös och oroade mig för hur det skulle gå nu, när höet var slut i hela landet redan i höstas. Vad skulle Leistra äta nu, när hon inte får beta gräs? Hästägare har haft panik under hela senvintern eftersom höet är slut och det inte finns att få tag i mer förrän efter nästa skörd, vilket är vid midsommar. Det höet är dessutom för kraftigt för mina hästar, så jag måste vänta ännu längre på höleverans. Häromdagen blödde jag plötsligt näsblod, vilket jag brukar göra när jag blir stressad.

Prisa Gud, här kommer höet!

Alla höpåsar från det senaste året tog han med sig för återvinning

Men vet ni vad, ibland har man tur! Jag ringde min höleverantör för att komplettera höstens beställning. Då frågade säljaren om jag ville ha en pall redan nu, med 27 höbalar från förra sensommaren. En sten föll från mina axlar. Vilken enorm lättnad. Jag vet inte vad jag hade gjort om det inte funnits hö att köpa nu när Leistra inte kan beta gräs.

Istället för att vara ute dygnet runt, tar jag in hästarna på kvällen så att de kan få hö, vitaminer och mineraler, linfröolja och ett fodertillskott som skall återställa balansen i tarmarna. Under natten slipper ju Leistra sin munkorg också. Fodertillskottet, oljan och  mineralerna måste blandas med något för att hästarna skall äta, så jag köpte en säck med sockerfri dietpellets. Alltsammans blötlägger jag på morgonen och ger på kvällen när de kommer in.

Leistras hö förbereder jag minst en timme innan hon skall äta genom att lägga det i en hink med vatten. Vattnet urlakar sockret/fruktan i höet och skall vara ett effektivt sätt att skydda hästarna  mot fång.

På morgonen får de hö innan jag släpper ut dem och på dagen är det dags för hö igen. Då tar jag av Leistras munkorg i hagen tills hon ätit upp sitt hö, och sedan på med munkorgen igen. Jag är förvånad över hur tålmodig hon är.

I morgon kommer hovslagaren och skall verka hovarna så att tån kortas av, vilket fördelar trycket bort från tån till trakten och strålen.

Eftersom det nu är tydligt att det inte var en engångsföreteelse förra året då  Leistra fick fångkänning, blir det ändrade rutiner här. Hon tål uppenbarligen inte det kraftiga gräset på vår och försommar, så hon kommer att få beta med en betesreducerare.

Vissa klarar att gå på bete bara de har betesreduceraren, så kanske kan det fungera nästa år, om hon har den redan från det att gräset börjar växa. Gräset innehåller höga halter av socker när det är väldigt varmt och soligt och kyliga frostnätter. Då kallas det att gräset stressväxer, och det är inte alls bra för hästar i allmänhet, och absolut inte för hästar som är insulinresistenta, som jag misstänker att Leistra är. När den här akuta fasen är över skall jag låta en veterinär testa henne för det.

Nu hoppas jag verkligen att det räcker med det jag gjort hittills och att vi kan träna vidare. Och framförallt, att hon kan leva vidare. Vissa hästar får så allvarlig fång att de måste avlivas, men för Leistra tror jag att det fungerar om jag följer planen jag berättat om här.

 

17 reaktioner till “Häst med fångkänning

  1. Mitt liv har till 90 procent varit helt hästbefriat även om jag alltid på avstånd beundrat de fina djuren. För tre år sedan fick jag en ny granne, hon hade med sig lite större bagage, sjutton hästar, tre hundar, en katt, höns, marsvin, kaniner och ankor. Hon driver ett ridföretag och hade gjort avtal med ortens turistföretag om samarbete. I två år fick jag njuta av djurens och hennes närvaro. Jag lärde mig hantera och handskas med hästar, o till det hörde förstås att de också ibland mådde mindre bra. Det var en ny värld som öppnade sig och jag är så glad att jag fick vara med om det. Lycka till med hästarna, vilka härliga kompisar de är!

    Liked by 1 person

    1. Ett liv med hästar är verkligen speciellt. Det är så mysigt att mötas av deras gnäggningar när de ser att man kommer, och när de trycker mulen försiktigt mot en. Det är mycket arbete också, och ett väldigt passande. För mig var det enkelt att bli förälder, jag hade redan erfarenhet av att alltid ha ansvaret för andra, sätta andras bästa först och obekväma tider och mycket slit.

      Liked by 1 person

  2. Jag känner verkligen med dig, och lycka till! Bäst att göra som veterinären (och hovslagaren) säger, tyvärr säger många lite olika… Min häst hade aldrig haft fång förut, svenskt halvblod, inte överviktig… och när hon fick fång sista gången så hade hon knappt ätit gräs den våren. Det var inte längre hållbart. Tyvärr så är det så med djurens sjukdomar att vi ägare inte kan göra så mycket, bara hålla tummarna och förlita oss på veterinären. Och till syvende och sist tacka för de år vi fick tillsammans…även om de hade blivit alldeles för få… Kram/Annukka

    Liked by 1 person

    1. Tack för omtanken! Jag hoppas att det ordnar sig med Leistras fång. Hovslagaren var här tidigare i veckan, och det gick bra att sätta på skor och hon har inte fått någon reaktion efteråt. Men det är ett ständigt passande och en ständig oro. Kram

      Gilla

    1. Tack ♥ Jag tycker att det är bra att dela med mig av mina erfarenheter av både roliga och jobbiga saker, kanske kan det hjälpa någon annan som googlar runt på nätet för att hitta svar på sina frågor. Så gör jag själv ofta. Vad roligt att du gillar bilderna :)

      Liked by 1 person

  3. Jag vet bara att det är en svår sjukdom. Sorligt att läsa detta. Fint att du fått ta i det hö du skulle ha. Litn lättnad.
    Jag har en vän, Annukka med bloggen timeof tiger.se vars häst fick fång. Hon kan och vet mycket om denna sjukdom. Tror säkert du kan maila henne eller via hennes blogg höra av dig. (Du kan hälsa från mig)
    Bilden på Leistra är så fin.
    Många tankar och omtankar till er alla.
    Kram!

    Liked by 1 person

    1. Tack för omtanken och för kontakten till Annukka, jag skall höra av mig till henne. Det verkar stabilt för Leistra nu, så jag tror att faran är över så länge som hon inte äter gräs. Men det blir ändå många funderingar kring när man kan börja belasta hennes hovar igen, jag var ju på väg att börja rida in henne nu i sommar. Är det allvarlig fång bör man vänta nästan ett år, men om det är en känning så att säga, som både jag och veterinären tror, vet jag inte hur länge man bör vänta. Tack också för att du tittar in här och engagerar dig i mina inlägg, det uppskattar jag mycket. Kram!

      Gilla

    1. Tack! Jag hoppas att det gör det. Det är en svår sjukdom, men just nu har jag ändå gott hopp om att jag kan förhindra att det händer igen. Inget gräs, mycket motion och bra fodertillskott som ger en bra tarmflora. Jag ser sambandet mellan hennes fång och att det varit skarp sol och hög värme ett tag nu, och förra gången var det frostnätter hela försommaren. Båda förhållandena innebär mycket socker i gräset, så det mesta talar för att det är det som är orsaken. Hästar skall egentligen beta i skogsmark, där gräset inte är så kraftigt, men de möjligheterna har tyvärr inte jag här där jag bor.

      Liked by 1 person

  4. Så fruktansvärt tråkigt när sånt här händer, att fina hästen ska behöva drabbas. Förstår att det också medför en hel del extra arbete med omsorg och vård. Blir så glad över att läsa att du till slut fick tag på det så viktiga höet och bilden på vackra Leistra är helt underbar. Håller mina tummar för att det går vägen och tack för att du delar med dig av lantlivets fröjder men också dess motgångar. En värld så vitt skild från den jag själv lever i här på Malta men fröjder och motgångar har vi nog alla gemensamt.

    Liked by 1 person

    1. Ja, och jag känner mig skyldig för att jag inte skaffade en munkorg till henne i förebyggande syfte, men jag trodde att det var en engångsföreteelse förra året, och att nu när hon tränas skulle det inte vara samma problem. Som tur är gick det snabbt över både förra året och i år, på två dagar var hon sig lik igen, så jag hoppas att hon är ok och inte har fått några men. Jag tror som du, att vi får vår beskärda del av både med- och motgångar. Det går inte att skydda sig från det tråkiga, man måste försöka lära sig att hantera det även om det blir jobbigt ibland. Men vilken tur jag hade med höet, det är faktiskt nästan osannolikt att ha en sådan tur :) Jag hade hö för en vecka kvar, och behövde till i höst, och så frågar säljaren om jag vill ha en hel pall, jag fick verkligen behärska mig för att hålla rösten normal. Jag vågade inte tro att det var sant förrän höbalarna stod avlastade framför stallet. Men puh, vad mycket tid och energi allt sådant här tar. Nu hoppas jag på lugnare tider framöver :) Ha det fint!

      Gilla

    1. Ja, det är jobbigt med barn och djur som blir sjuka. Oron är hemsk. Men nu hoppas och tror jag att det värsta är över, och jag tror att jag vet hur jag måste sköta henne framöver för att hon inte skall drabbas igen. Tack för omtanken!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.