Inte som Leif GW Persson

lunch

Det känns som jag knappt lämnar datorn numera. Enligt Isabella ser det mysigt ut.Hon kom in här sent på eftermiddagen i går och var tyst en lång stund, sedan sade hon att det såg så mysigt ut. Mysigt? Ja, när det är mörkt runt omkring, lamporna lyser och du sitter där och skriver.

Jag förstår hur hon tänker, och ibland är det faktiskt väldigt trivsamt. Som när jag såg att min hackspett hade kommit tillbaka, och satt och pickade i det gamla trädet utanför fönstret när jag satt här och skrev på boken. Då kändes det riktigt mysigt att skriva, med ett öga på skärmen och ett på hackspetten. Men annars… jag vet inte jag. Just nu känner jag mig fullmatad med sådant som jag måste skriva innan det riskerar att försvinna ut mitt minne. Adrenalinpåslaget blir enormt sådana perioder. Det är väl det som kallas flow.

Det är antagligen när Leif GW Persson är i en sådan här fas som han stänger in sig på sitt rum på övervåningen, och bara ringer ned till frun när han vill få mat och fika levererat. Och så skriver han oavbrutet under ett halvår, utan kontakt med omvärlden. I alla fall beskrev han det så när han var gäst i Hellenius hörna. Själv måste jag avbryta skrivandet nu, för det är dags att hämta barn i skolan.

Hoppas ni alla har en riktigt bra onsdag ♥