Så här ser det ut där jag sitter och arbetar

Inte så tokig arbetsplats, särskilt inte med kaffe och en glassbåt på lagom avstånd.

Jag har inte tipsat om så många böcker på sista tiden, men i helgen var jag förkyld och ägnade mig mest åt att läsa skönlitteratur, så inom kort skall jag tipsa om två helt olika böcker; dels Pascal Engmans senaste kriminalroman, Råttkungen, dels Nina Georges nya roman Drömmarnas bok.

Hoppas ni fått en fin start på veckan!

 

Lycka och lättnad – det blir en avhandling!

View this post on Instagram

Texten har känts ungefär som när sladdar trasslar ihop sig; man vet hur man vill att det skall vara, men det känns heeelt oöverstigligt att skapa reda i trasslet. Man går runt, tittar på härvan, men vet inte var man skall börja. Vågar inte, det kan ju bli ännu trassligare. . Men i dag tog jag tjuren vid hornen… under några nervösa och extremt fokuserade timmar, då jag skulle hålla alla lösa trådar i huvudet, redigera på alla ställen som hörde ihop och absolut inte bli störd så att jag glömde var jag klippt ur text som skulle in på ett annat ställe… Till slut gjorde jag det! . Det är fortfarande en del kvar att fila på och lägga till, men nu känner jag mig trygg i att jag faktiskt kommer att ro det här projektet i land! Lycka och lättnad bortom sans och förnuft!☀️☀️☀️

A post shared by Annette Juhlin (@justnujusthar) on

 

Önskar er en härlig fredag med bilder från mitt Uppsala

Så här fint tornar den upp sig, Uppsalas domkyrka, när man står på trappan till Universitetshuset. Har ni tänkt på hur grönt det är i Uppsala? Det är verkligen en vacker stad.

Här brukar jag ofta parkera när jag är i Uppsala, vid Fyrisån. Då kan man följa ån fram mot kvarteret Munken, och så kan man fika på Café Fågelsången.

Så här lummigt och fint är det längs ån vid den här tiden på året.

Att Uppsala är en cykelstad blir man snabbt påmind om här. Ibland verkar cyklisterna tro att de är odödliga när de susar fram. Hoppas att det inte satt någon på den här cykeln när den hamnade i ån.

Jag tror att jag vant mig vid Filmstadens nya logga nu. Den påminner mig om de där små pjäserna man hade när man spelade fyra i rad.

Carolinabacken upp mot biblioteket och slottsparken till vänster.

Det är märkligt hur van man blir att se vissa byggnader, så hur vackra och imponerande de än är, så missar man att verkligen se dem. När jag tog den här bilden var det målningen jag såg. Nu i efterhand dras blicken hela tiden till Carolina Rediviva, universitetsbiblioteket.

Här uppe ligger Jontes stuga, där Juridiska föreningen håller till. Jag var där ibland under min studietid, mest för caféets skull. Vi satt ofta på caféer och förberedde olika uppgifter.

Slottet längst bort i bilden, nästan helt dolt bakom trädkronorna.

Så fint med en fågelholk i trädet. Och en klassisk Uppsalavy, med fler cyklister än bilister.

Jag avslutar med en till bild på domkyrkan. Så vackert med all lummig grönska nu. Man måste fylla på med många sådana intryck den här tiden, så att man har att ta av under vintern.

I dag är det fredag. För mig är det ingen större skillnad mellan vardagar och helgdagar, de smälter ihop nästan helt och hållet. Åtminstone fram tills tjejerna får sommarlov och uppehåll från dansen, då kommer det att bli stor skillnad.

I dag och på lördag och söndag skall jag skjutsa tjejerna till danslektioner och själv passa på att träna, jag skall fortsätta att redigera min avhandlingstext, gå promenader med Leiftra som fortfarande är litet halt, läsa ut Fredrik Backmans senaste roman och skriva om den här i bloggen, rensa rabatterna och ägna mig åt allmänt trädgårdsfix och om jag hinner och orkar, städa ur min garderob och badrumsskåpen. Vad har ni för planer?

 

Så glad att vara tillbaka!

Så märklig, men helt oslagbart fantastisk känsla att vara tillbaka i den här miljön. Det känns som det var en livstid sedan jag stängde dörren hit när jag ville fokusera på att vara mamma till Jackie och Bella. Fjorton år senare är jag välkommen tillbaka, jag tror knappt det är sant…

Jag får möjlighet att skriva klart och disputera på min avhandling på Uppsala universitet, sannolikt först nästa vår eftersom det är en lång process, men allt ordnar sig så bra. Långt bättre än jag vågat hoppas på.

Åren med barnen har utan minsta tvekan varit de allra bästa i mitt liv. Jag har inte saknat universitetet en sekund. Det trodde jag inte att jag gjorde nu heller, men när barnen faktiskt inte är barn längre utan ganska självständiga ungdomar, och jag kom tillbaka som den jag var en gång i tiden, som bara jag, med möjlighet att fokusera helhjärtat på mitt arbete igen, då kändes det helt rätt.

Jag hade Hogwarts mitt framför ögonen, men såg det inte. Nu gör jag det och kan uppskatta de här fina, gamla byggnaderna mer än jag gjorde då. I sal X under klockan har jag suttit på många föreläsningar på juristlinjen, och sedan höll jag själv i seminarier här i universitetshuset.

När Bella kom avslutade jag alla seminarier jag höll i och lade avhandlingen på hyllan för att helhjärtat kunna vara den mamma jag ville vara till dem. Det var ett helt nytt liv, och jag har älskat varenda sekund. Att vara mamma passar mig bättre än något annat. Men Bella och Jackie växer upp. Den här veckan arbetar Bella på ett hotell i Uppsala som praoelev. Kan det bli mer tydligt att de inte behöver mig lika mycket längre. Jag behöver en ny utmaning för att trivas.

Här satt jag i går och fick ett samtal som jag tror kommer att förändra mitt liv ganska mycket framöver. Nu tänker jag vara hundra procent lycklig över hur allt utvecklat sig och inte oroa mig för allt som jag skulle kunna oroa mig för. Jag skall göra mitt allra bästa för att skriva en så bra avhandling att jag lever upp till förväntningarna på mig och förhoppningsvis kan ge litet tillbaka till dem som inte gav upp om mig, utan välkomnade mig tillbaka efter fjorton år. Överraskad, oändligt tacksam, litet stolt och så in i norden lycklig!

Min helt vanliga onsdag

Det passar mig väldigt bra att arbeta hemma. Det spar tid att inte behöva se proper ut om jag inte själv har lust, och man jobbar precis lika bra i träningskläder och oborstat hår.

Då och då blir jag stressad över att jag inte får missa något viktigt, men just nu i den här stunden känner jag mig ganska nöjd och lugn med det jag skriver. Men nu är det dags för sen lunch tillsammans med Jackie som hostar och är hemma från skolan.

Hoppas att ni också har en solig och fin onsdag!

 

Att skriva den svåra andra boken

Den här bilden är några år gammal, men nu sitter jag här igen

Jag har gjort många försök att bli klar med min andra bok, men mitt fokus har varit på helt andra saker som jag dels tyckt vara mycket viktigare, dels roligare.

Framförallt förändrades mina värderingar i livet helt och hållet i och med barnen. Jag som hade tänkt att jag skulle ägna livet åt att skiva forskningsrapporter och tävla i distansritt lade det helt på hyllan när jag blev mamma. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur det skulle påverka mig. Att bli mamma till Bella och Jackie är det absolut bästa som hänt mig, det var som att hitta hem och plötsligt blev allt futtigt i förhållande till det. Men nu är de snart tonåringar båda två, då borde jag väl kunna skriva klar min bok.

En anledning till att det tar sådan tid tror jag är att jag blev litet för tillfredsställd med att ha lyckats skriva den första boken och att den fick viss uppmärksamhet. Jag hade på något sätt bevisat för mig själv att jag kunde skriva en sådan här bok. Störig inställning tycker jag nu, när jag skall ta mig tillbaka och inser hur svårt det är. Jag får skylla på att jag var så ung och naiv.

Jag tror också att jag har satt käppar i hjulen för mig själv, genom att engagera mig så mycket i så enormt många andra saker. Jag kan inte ens nöja mig med att värma fiskpinnar till middag, lagat från grunden måste det vara, vilket ju tar mer tid.

 

Bodil Jönsson har skrivit flera kloka böcker om tid. Hon kanske delvis har svaret, när hon skriver om ställtid. Den där tiden man mentalt behöver för att hinna avsluta en sak och ställa om sig för att ta itu med nästa. Hon menar att när man gör ”lätt-och-lagom-aktiviteter”, då behövs ingen ställtid. Dem kan man dra igång direkt.

Jag förstår precis vad hon menar med det. Det är inga problem att gå direkt från att skjutsa till aktiviteter och vidare till att läsa skönlitterära böcker, träna, skriva recensioner, hjälpa barnen med läxorna, laga mat, tvätta. Det är betydligt svårare att gå från läxläsning med barnen till att sätta sig vid datorn och direkt förstå och formulera samband mellan 1975 års välfärdspolitiska mål för det svenska samhället, Europarådets ramkonvention för skydd av nationella minoriteter och 2011 års grundlagsändring av svenskt minoritetsskydd.

Här fotade jag Fame, när hon låg på mitt manus vid datorn, för fem år sedan.

Fame har varit med mig när jag läste Europarådskonventioner i sängen. Jag tyckte att det borde gå lika bra att sitta i sängen och läsa som att sitta vid ett skrivbord. Det gjorde det uppenbarligen inte. För söt katt och för skön säng.

Under en period tog jag faktiskt tag i avhandlingen igen och gick igenom de avslutande 27 lådorna från Grundlagsutredningen, som först var försvunna på Riksarkivet, men som till slut kom till rätta.

Nu har jag följt upp alla utredningar som behandlat det jag skriver om, så nu borde jag snabba mig på med att bli klar med avhandlingen, innan vi faktiskt har en ny regering som kanske tillsätter en ny utredning…

Manuset ser likadant ut i dag som det gjorde på den här bilden. Nu läser jag igenom allt jag skrivit från början till slut. Litet glad blir jag faktiskt att jag inte lät avhandlingen vila när jag var i det där stadiet då allt är som ett enda trassligt garnnystan. Strukturen och i princip all forskning är trots allt gjord.

Jag måste låta bli att titta ut och distraheras av vad som finns utanför mitt arbetsrum. Det här är från förra vintern.

Nu vet ni vad jag kämpar med. Ha det fint!

 

Ps. För den som är intresserad kan min första bok/forskningsrapport laddas ned från Regeringskansliet – Diskrimineras invandrarföretagare i Sverige: en empirisk studie av småföretagskonkurser under 1990-talet. SOU 2003:17

Svårigheten att skriva begripligt och betydelsen av skönlitteratur

Skriver man vetenskapliga texter är det lätt att bli väldigt strikt och svårläst. Det är faktiskt enklare att skriva obegripligt än att skriva begripligt. Jag skall ge ett exempel längre ned i texten på hur jag själv på fullt allvar har formulerat mig.

Under en lång period av många år läste jag nästan enbart böcker och texter som hade att göra med mitt avhandlingsämne, jag tyckte inte att det fanns tid till annan läsning. Så fel det var, det inser jag efter att jag tog upp läsningen av skönlitteratur igen för några år sedan.

Att läsa skönlitteratur ger så otroligt mycket. Det är inte bara nöjesläsning och avkoppling, man inspireras och man lär sig mycket också, om allt möjligt. De senaste veckorna har jag i skönlitterära romaner läst och lärt mig en del om:

* medeltida tortyrmetoder,
* miljörättsfrågor,
* FNL och den vänsterradikala vågen 1968,
* hur man kallpratar och
* hur man anlägger en lummig och fin trädgård.

Det jag ofta tänker på när jag läser romaner, är hur de är skrivna, det vill säga själva hantverket. Jag försöker tänka på hur historien håller ihop från början till slut och hur författarna använder språket för att förmedla en viss känsla. Ibland är jag faktiskt mer intresserad av hur boken är skriven än av själva berättelsen.

När man skriver ett stort och omfattande arbete får man mängder med bonusinformation under resans gång. En hel del måste man avgränsa sig ifrån, hur svårt det än är. Jag brukar tänka på hur författare till skönlitterära romaner har gjort, om de har lyckats avgränsa sig och hålla sig till den så kallade röda tråden, eller om de har förälskat sig så mycket i formuleringar och utvikningar att boken blivit överlastad och förlorat sin skärpa.

Jag brottas just nu själv med information som jag inte kan bestämma mig för om det är viktigt för min bok, eller om det är sådan bonusinformation som skall strykas och kanske användas vid ett annat tillfälle, i en annan bok. Nämligen frågan om Sverige skall föra officiell statistik om befolkningens etniska fördelning. Väldigt intressant läsning om Sveriges ställningstagande i frågan och om Europarådets syn på saken.

Och här kommer något jag själv måste skratta åt när jag läste igenom vad jag skrivit… Jag som avskyr byråkratsvenska har formulerat en mening som består av 37 ord! Jag förstår ju nu i efterhand knappt själv vad jag menat. Innan jag redigerade texten lät det så här:

”I det första utlåtandet om Sveriges efterlevnad av ramkonventionen om nationella minoriteter rekommenderades Sverige att överväga om ytterligare initiativ kunde införas eller utvidgas för att utöka tillämpningsområdet och öka exaktheten för statistiska uppgifter om befolkningens etniska fördelning.”

Det här skrev jag innan jag kom igång med att läsa skönlitteratur igen. Nu inser jag på riktigt hur svårt det är att skriva begripligt om något som är komplicerat, men jag tycker att man har en skyldighet att göra det.

Det var det, om att skriva begripligt och att läsa skönlitteratur. Jag är nyfiken på hur ni andra skriver, oavsett vad ni skriver. Vad inspireras ni av? Tycker ni att det är svårt att få till formuleringar ni är nöjda med?

.

Ps. Om ni undrar vad den där meningen med 37 ord egentligen handlade om, så var det att Sverige hittills vägrat att följa de rekommendationer som Europarådet givit om att föra statistik om de nationella minoriteterna i landet, såsom romer och samer. Trots att det innebär att Sverige därmed inte lever upp till kraven i bindande internationella överenskommelser. En intressant men väldigt knepig fråga som jag nog inte bör utelämna i min bok.

 

 

 

Att skriva är som att åka berg- och dalbana

Jag kan bli helt lyrisk över att jag fått till en viss mening, så att den säger precis det jag vill, varken mer eller mindre. Det är som att ha susat nedför den brantaste backen i berg- och dalbanan och man vill bara skratta högt!

Men oftast känns det som när man åker fram på transportsträckorna i berg- och dalbanan. Innan backarna och innan de skarpa svängarna, innan looparna. Det är inte direkt tråkigt, men det som gör att man inte kliver av är dels att man faktiskt inte kan kliva av, dels att höjdpunkterna väger upp transportsträckorna med råge.

Just nu tar jag mig fram på en transportsträcka. Det är ganska frustrerande, eftersom jag ser loopen där borta och vet att när jag kommer dit, då kommer jag att känna mig både nöjdare och lugnare.

Håller ni med, eller upplever ni det på något annat sätt när ni skriver?

 

 

Inte som Leif GW Persson

lunch

Det känns som jag knappt lämnar datorn numera. Enligt Isabella ser det mysigt ut.Hon kom in här sent på eftermiddagen i går och var tyst en lång stund, sedan sade hon att det såg så mysigt ut. Mysigt? Ja, när det är mörkt runt omkring, lamporna lyser och du sitter där och skriver.

Jag förstår hur hon tänker, och ibland är det faktiskt väldigt trivsamt. Som när jag såg att min hackspett hade kommit tillbaka, och satt och pickade i det gamla trädet utanför fönstret när jag satt här och skrev på boken. Då kändes det riktigt mysigt att skriva, med ett öga på skärmen och ett på hackspetten. Men annars… jag vet inte jag. Just nu känner jag mig fullmatad med sådant som jag måste skriva innan det riskerar att försvinna ut mitt minne. Adrenalinpåslaget blir enormt sådana perioder. Det är väl det som kallas flow.

Det är antagligen när Leif GW Persson är i en sådan här fas som han stänger in sig på sitt rum på övervåningen, och bara ringer ned till frun när han vill få mat och fika levererat. Och så skriver han oavbrutet under ett halvår, utan kontakt med omvärlden. I alla fall beskrev han det så när han var gäst i Hellenius hörna. Själv måste jag avbryta skrivandet nu, för det är dags att hämta barn i skolan.

Hoppas ni alla har en riktigt bra onsdag ♥