Nystart

Det har varit en väldigt turbulent start på året, med flera i min familj som blivit allvarligt sjuka. Först Jackie som hade fyrtio graders feber under tre veckor och hela munnen och halsen inflammerad. Och sedan blev det ännu värre för flera andra i min familj, som måste försöka vara starka, hantera sjukdomarna och kämpa vidare. Och så det omänskligt tunga beslut jag var tvungen att fatta, att låta avliva Leiftra, och se henne falla ihop framför mina ögon. Min lilla Leiftra.

Jämfört med sjukdomar och bortgångar är det bara en bagatell att inte arbetet med avhandlingen blev som det var tänkt, när pandemin svepte in över världen och ändrade alla spelregler. Men det påverkade mitt liv ganska mycket och dämpade energin rejält.

Men har jag väntat så här länge på att ge ut min forskning, skulle det vara osmart att hasta ut resultaten under en pandemi när allt fokus är någon annanstans. Jag läste nyss att bokförlag har problem med lönsamheten, bland annat just därför att planerade utgivningar skjuts upp tills det är möjligt att ge böckerna och författarna en rättvis marknadsföring. På samma sätt som med många filmer som skjutits upp.

Så jag arbetar vidare, och njuter av att kunna arbeta när det passar mig och familjen bäst. Oftast arbetar jag morgon och kväll, det fungerar bäst så länge tjejerna har sommarlov. Nästa vecka börjar de i sina olika skolor, Jackie fortsätter på högstadiet och Bella byter både skola och ort när hon börjar på estetiskt program på gymnasiet.

När höstterminen börjar känns det alltid som en nystart på året, mycket mer än nyåret. Hoppas på att hösten och vintern blir mycket bättre än hur året började.

Back on track

I dag har jag känt igen mig själv. Den här tisdagen har varit ungefär som vardagarna brukade vara.

Jag har hunnit med en tur till mamma och pappa med ett paket jag hämtat ut till dem, en kopp kaffe utomhus tillsammans med dem och min faster, besök och fika hos oss med min svägerska och hennes familj, pyssel med odlingarna, korvstroganoff till lunch och snabbmat till middag, färdiggrillade revbensspjäll, och så arbete med manuset. Plus att jag bestämde mig för att börja använda min Mac, och då måste lära mig vissa grunder först. En maskin tvätt nedplockad och en tvättad. Hämtat Jackie och Milo i Rimbo, och passade på att handla en del livsmedel. I morgon skall jag göra en ordentlig beställning online som det bara är att hämta ut om några dagar.  Just det, jag har installerat ny router också, den gamla slutade fungera vid senaste åskvädret, så vi har inte haft någon wi-fi på ett par dagar. Nu arbete någon timme till.

Ha en fortsatt fin kväll ♥

 

En vanlig dag i en ovanlig tid

Längs med granarna längst bort i bilden kör vi till och från skolan varje dag. Så här fint var det på väg hem en dag förra veckan

Än så länge går tjejerna i skolan, men allt tyder på att de kommer att studera på distans, alltså hemifrån, från och med måndag. Det kommer nog att skapa stora problem för många familjer. Inte bara när det gäller själva studierna, utan även socialt. Att inte få träffa sina kompisar varje dag i skolan.

Jag arbetar vidare med min egen bok. Jag har verkligen grävt ned mig i teoretiska resonemang. Ibland har jag tänkt att jag nog grävt ned mig för djupt, men nu börjar jag få ordning på alla trådar och känner mig övertygad om att det här kommer att bli bra. Men jag vet å andra sidan hur det är. Det är verkligen en bergochdalbana att skriva. Man hinner knappt känna sig litet smart förrän man inser att man måste skriva om alltihop ;) Och så där håller det på. Utmattande är en underdrift. Men jag är så glad att jag får ägna mig åt något av det jag älskar mest; utreda, analysera och skriva.

Något annat jag gillar är att rida, och nu har Leiftra varit hel och fräsch ganska länge. Hoppas, hoppas att det håller i sig. I går hade jag sällskap av de här två på en låååångtur i skogen, över stock och sten, bokstavligen… Den här bilden tog jag precis innan jag och Leiftra skulle ta oss över diket, utan att fastna mellan grenarna eller hamna i diket. Det var extremt lerigt i skogen, och jag är så rädd om min häst, så jag gick mest bredvid, det var jobbigt nog ändå för henne. 14000 steg visade appen på telefonen, och det kändes i benen efteråt.

Jag tycker att det syns på ögonen hur trött jag var efter 1,5 timmars promenad i sankmark. Kläderna satt som klistrade på kroppen, jag var helt genomsvettig. I collaget här ovanför är jag på gymmet på en av bilderna, men det var nog sista gången på ett tag, nu kommer jag att träna hemma istället. Och promenader med Leiftra är ju också bra träning :)

Bor man på landet, med tre mil tur och retur till närmaste livsmedelsbutik, så storhandlar man nog oftast, åtminstone gör jag det. Det går inte att svänga förbi butiken och handla varje dag. Och man åker inte gärna tre mil för att komplettera med någon enstaka sak som fattas heller, så det gäller att ha en bra bredd på livsmedel hemma.

Vi har oftast ganska fullt i frysen och skafferiet, och fyller på vartefter det minskar. Här hade jag hämtat ut förbeställda livsmedel till både oss och mina föräldrar. Väldigt smidigt att beställa online och sedan hämta ut färdigpackade kassar. En del var slutsålt, så det man läser om att bunkra stämmer tydligen även här på landsorten. Hur det var med wc-papper vet jag inte, det beställde varken mamma och pappa eller jag, men däremot var jäst slutsålt. Och jag har sett att ett av mina gamla inlägg om att baka surdegsbröd har blivit mycket läst de senaste dagarna, så i coronatider verkar bakning hamna högt på att-göra-listan.

När Bella och Jackie blev klippta, passade jag på att läsa den här boken. Om den unge Dorian, som väljer att offra sin själ för evig ungdom. En berättelse om bland annat sociala samspel och fåfängans pris. Den är en av de fyra böcker jag skall läsa innan jag läser Mats Strandbergs och Jenny Jägerfelds nyutkomna roman, Monster i terapi.

Men vad märkligt det har blivit med synen på ungdom. Vissa tycker att det är förolämpande att räknas till gruppen 70+ Ni kanske har läst Karin Thunbergs krönika i SvD? I många andra kulturer är det fint att vara gammal, eftersom det betyder att man har erfarenhet och förhoppningsvis blivit klok och till och med vis. Att man blir mindre motståndskraftig med åren tycker jag att jag började märka redan vid 40.

Men nu skall jag fortsätta läsa Som pesten.

Hoppas ni mår bra och inte oroar er för mycket för er egen, familjens och vännernas hälsa, ekonomin och framtiden. Det är oroligt, men ändå väldigt mycket att glädja sig åt. Så försöker jag tänka. En dag i taget.

Kram och ha en fin kväll 💞

 

En vanlig måndag med guldkant

Har man häst är det aldrig sovmorgon. Vid sjutiden får Leiftra hö och en hink med vitaminer, mineraler och extra magnesium och malda nypon. På vägen hem från Leiftra gick solen upp. Jag tog snabbt en bild med mobiltelefonen innan ögonblicket försvann. Det finns många fördelar med att vakna och gå upp tidigt, det här är en.

Här sitter jag oftast när jag läser in mig på material. Då skriver jag ofta för hand, och jag gör ofta tankekartor. Lunch äter jag oftast samtidigt som jag arbetar. Inte så ofta, men ibland, unnar jag mig lyxlunch.

Att kunna rida mitt på dagen när det är ljust är verkligen lyxigt!

Vinterpäls som en mammut i vårvädret…

Min mammaroll har verkligen förändrats de senaste två veckorna. Litet omtumlande med nya förutsättningar att förhålla sig till. Den ena dottern säger att hon skall ut och åka med Mary-linn i hennes A-traktor, och så försvinner hon i ljudet från V8an (filmen här ovanför). Den andra har plötsligt pojkvän.

Men även om småbarnsåren är förbi, får jag ändå del av småbarnslivet tack vare Uno och Max. I morse gick jag en promenad med Uno, som somnade nedbäddad i vagnen.

Undrar om det stämmer som det ofta sägs; ”Små barn, små bekymmer. Stora barn, stora bekymmer”, vad tycker ni? Än så länge kan jag ärligt säga att jag oroade mig mer när barnen var så här små, och inte kunde berätta själva hur de mådde, vad de ville och vad de varit med om under dagen. Det ständiga passandet för att de inte skulle göra sig illa på vassa bordskanter, svälja något som kunde fastna i halsen, och oron när de hade sina trettiotals förkylningar med läskiga febertoppar och igentäppta näsor. Eller när anslagen kom upp i skolorna om att det var dags att gå igenom barnens hår på grund av löss. För att inte tala om magsjukorna som alltid låg som en blöt filt över förskolan. Rekordet hos oss är när Jackie kräktes ned allt i sängen sex gånger under en och samma natt. Det som kommer att bli väldigt jobbigt nu när tjejerna växer upp, är att se dem uppleva livets hårda sidor och inte kunna vara där och skydda dem hela tiden.

Ännu en sak som jag trodde var lyxig, nämligen att jag kunde låna även skönlitteratur på juridiska biblioteket eller på Carolina Rediviva, där jag lånar böcker till min forskning. Det visade sig att så inte var fallet. Skönlitteratur får man visserligen låna, men bara läsa i läsesalarna. Alltså gick jag till Uppsala bokhandel och köpte de två böcker som jag var så nyfiken på.

Men vad mycket dyrare det blir att köpa böcker i fysisk bokhandel jämfört med att beställa från någon av internetbokhandlarna. Spänningsromanen på bilden var 20% dyrare än på exempelvis Bokus. Jag vill verkligen inte att de fysiska butikerna skall försvinna, men om de skall överleva i konkurrensen måste de kunna erbjuda något annat som väger upp det högre priset de tar för böckerna.

Och apropå böcker så sträckläste jag Maria Adolfssons nya och tredje del i Doggerlandserien i helgen. Och jag hann även läsa ut den svenska klassikern Doktor Glas, av Hjalmar Söderberg. Recensioner kommer. Men nu är det arbete igen.

Hoppas ni har en fin start på veckan!

 

Bättre vara ute på hal is å ha de glatt

… än att gå i lera och sörja.

Tänkte på Robert Brobergs låt när jag kom hem från skogsturen med Leiftra i dag, lerig upp till knäna. Jag red och gick bredvid över berg, kärr, diken, vattensamlingar och leriga skogsvägar och fick ihop 12000 steg. Härligt liv att kunna ta en paus från arbetet och rida i dagsljus. Å andra sidan arbetar jag både vardagar och helger, tidiga morgnar och kvällar.

Under eftermiddagen skall jag arbeta vidare med teoriavsnittet i min avhandling. Jag har funderat under ett par dagar på om jag skall välja den säkrare och enklare vägen, eller den svårare där jag kommer att bli hårdare bedömd och jag riskerar att misslyckas, men där resultatet också kan bli så mycket bättre och mer spännande, och roligare för mig att skriva. Vilket val skulle ni ha gjort? Vilket tror ni att jag har gjort?

Hoppas ni fått en fin start på veckan!

På väg till ett spännande möte

Syns det hur förväntansfull jag var? Jag har arbetat under en månad med teoridelen i min avhandling, och i går skulle jag få möjlighet att diskutera den och få feedback från en inbjuden professor från Norge.

Så otroligt lyxigt att få en hel timme till att bara prata om och bolla idéer som rör det jag skrivit och få kloka och kunniga synpunkter. Jag fick en sådan egoboost och så mycket energi av det mötet.

Önskar er en fin fredag!

Om urminnes hävd, och varför samebyn vann i målet mot staten

Det här är ett av de mest komplicerade mål som varit uppe i Högsta Domstolen.

Ni känner kanske till att Girjas sameby har drivit en rättsprocess mot staten sedan 2009. Frågan har gällt vem som har rätt att upplåta jakt och fiske på området, samebyn eller staten.

Det har alltså inte handlat om vem som har rätt att själv utöva jakt och fiske på området, utan om vem som har rätt att också bestämma att någon annan får jaga och fiska. Samebyn har varit kritiska till att staten upplåtit jakt- och fiskerättigheter till andra, vilket har stört rennäringen. Dessutom anser samebyn sig känna bäst till djurlivet i området, och kan avgöra vad som bör jagas och inte för att hålla djurpopulationen på en lämplig nivå.

I dag kom domen som gav samebyn rätt.

Kortfattat om domen och om urminnes hävd

Jag har inte hunnit läsa domen noggrant än (den är på 92 sidor), men så här uppfattar jag innehållet i korthet.

Jakt- och fiskerättigheterna har etablerats genom de rättigheter som enskilda samer tidigare har förvärvat genom så kallad urminnes hävd, det vill säga den juridiska rätt som grundar sig på att man under lång tid har haft rätt att använda marken.

Högsta Domstolen hänvisar till att det vid mitten av 1700-talet hade utvecklats en i förhållande till kronan exklusiv rätt för samer på området att råda över jakten respektive fisket. Från mitten av 1700-talet och fram till tillkomsten av 1886 års renbeteslag försvagades visserligen samernas faktiska position genom olika statliga åtgärder, ”men ingen av dessa åtgärder var av det tydliga och definitiva slag som skulle ha kunnat utsläcka rätten att råda över jakten och fisket”. Högsta Domstolen anser att denna rätt gick över till medlemmar i samebyn under 1800-talet.

Även om det saknas ett skriftligt avtal om nyttjanderätten visar den långa tiden man nyttjat marken att det funnits ett muntligt avtal, och ett sådant är också giltigt som avtal. I praktiken brukar urminnes hävd innebära att man nyttjat marken under två mansåldrar, vilket skulle innebära ett nyttjande som pågått minst sedan 1880-talet. Samebyns nyttjande av marken sträcker sig längre än så, och ligger alltså klart inom ramen för den tidslängd man kan kräva.

Om ni vill läsa hela domen, så finns den här. Domen innehåller bakgrunden till det här målet, vad som gäller kring samernas rätt till jakt och fiske, sedvanerätt och urminnes hävd, tolkning av rennäringslagen och mycket mer. Viktig och intressant läsning.

 

Det här är det viktigaste på arbetsplatsen

Jag var ganska djupt försjunken i en text om hur regeringsformen har förändrats under åren, när jag lade märke till ljuset i rummet. Jag var tvungen att ta några bilder för att minnas hur lyxigt jag tycker att det är, att få ha en sådan här arbetsplats under en period i livet.

Nyfiken som jag är (och att jag behövde en paus från grundlagen), googlade jag på vad man uppskattar med sitt arbete. Det är tydligen det här:

  1. Bra kollegor (66 %)
  2. Intressanta arbetsuppgifter (57%)
  3. Bra chef/chefer (53%)
  4. Bra balans mellan jobb och fritid (39%)
  5. Flexibla arbetstider (31%)
  6. Utmanande arbetsuppgifter (27%)
  7. Att jag känner att mitt jobb tillför något för samhället/bidrar till en bättre värld (22%)
  8. Erkännande (22%)
  9. Nära till hemmet (21%)
  10. Möjligheter till avancemang (17%)
  11. Möjligheter till vidareutbildning (17%)
  12. Bra, ergonomisk arbetsmiljö (16%)
  13. Bra kommunikationer (13%)
  14. Att arbetsplatsen är estetiskt tilltalande (4%)
  15. Annat (3%)

Jag har färgmarkerat det jag uppskattar med mitt arbete just nu. Sådana här kriterier kan nog förändras utifrån hur man har det just nu. Om man till exempel har väldigt bra kollegor, blir det kanske något man lyfter fram som viktigt. Jag har ju knappt några kollegor, men klarar mig utmärkt ändå. Därför markerade jag inte just det kriteriet. Och har man haft en väldigt lång resväg, med många byten mellan olika kommunikationsmedel, uppskattar man nog närhet till hemmet och bra kommunikationer.

Bara 4 % tycker att det är viktigt att ha en estetiskt tilltalande arbetsplats, men jag arbetar absolut bäst om det är trivsamt där jag är. Det behöver absolut inte vara städat, sådant kan jag bortse helt och hållet ifrån, men jag vill ha det ombonat och mysigt. Boktravar hjälper till :) Och när ljuset faller in så här fint i rummet där jag sitter och arbetar blir jag rent lycklig. Vårkänsla!

Vad tycker ni är viktigast med arbetet och arbetsplatsen?

Lifehack för storläsare

I går fick jag besked om att mycket av det jag beställt fram till juridiska biblioteket från  magasin och andra bibliotek kunde hämtas. Min första tanke var att ta med min stora Bagasi-väska, den som jag visat flera gånger här i bloggen. Den är rejäl och rymmer ju till och med en katt.

Men så tänkte jag om, när mina ögon föll på den här i vår garderob. Jag insåg att jag släpat på tunga böcker tillräckligt många gånger, en kabinväska som man kan dra måste ju fungera så mycket bättre!

Tada! När jag började packa ned böckerna i kabinväskan skrattade bibliotekarien till och sade att hon aldrig sett den idén tidigare, men ett bra lifehack, eller hur?

Nu ser ni vad jag skall ägna mig åt i helgen, och kanske några dagar till ;) Det är ju inte som att läsa skönlitterära böcker, där man läser varje sida från början till slut, här handlar det om att läsa det som är intressant för mitt forskningsämne. Det kan såklart variera från att jag faktiskt behöver läsa hela böcker till att jag bara behöver referera till ett visst avsnitt, eller att vissa böcker är intressanta i sig, men inte är relevanta alls för mitt arbete.

Så här kan det gå till i forskarvärlden

Under julhelgen har jag ägnat mig åt att gå igenom vad som skrivits i mitt forskningsämne sedan 2010. Det är som att komma tillbaka till en helt annan värld, där jag var väldigt aktiv för femton år sedan, men lämnade när jag fick viktigare saker att göra – att vara mamma till Bella och Jackie.

Under tiden som jag har gjort Scooby-snacks till tjejerna, lekt med dem, anordnat temakalas, läst sagor och sjungit visor, tittat på Lotta på Bråkmakargatan och under senare år läst läxor med dem och skjutsat till skolan och olika fritidsaktiviteter, har det pågått ett krig i forskarvärlden som jag varit nästan helt omedveten om.

Min forskningsrapport gavs ut som en SOU av den Integrationspolitiska maktutredningen och jag presenterade den på Rosenbad. Rapport var där och intervjuade mig efteråt, men journalisten hade uppenbarligen inte koll på vad som var väsentligt i det jag presenterat, så jag fick lov att avbryta honom och ge honom förslag på bättre frågor att ställa, och det gjorde han.

Min forskning blev inte kritiserad, varken metoden eller resultaten, men på en konferens fick jag en kommentar från en annan forskare om att nu hade jag gjort bort mig. Enligt honom och andra forskare innebar mina resultat att det inte gick att söka fler forskningsanslag, eftersom ämnet nu var uttömt. Han bad mig justera resultaten så skulle vi kunna söka forskningsanslag tillsammans sedan. Innan dess hade jag visserligen förstått att man alltid, alltid skall vara källkritisk, men där och då gick insikten in i mig som en pilspets i kroppen. Jag blev så fruktansvärt besviken på att man inte kan lita ens på forskare, som man bör kunna förvänta sig är objektiva och nyanserade och alltid strävar efter att förmedla trovärdiga resultat. Självklart stod jag fast vid mina resultat.

Det blev dessutom ett väldigt tumult kring själva utredningen eftersom integrationsfrågorna var så politiskt laddade. Efter ett inslag i Uppdrag Granskning lyfte Mona Sahlin ut Anders Westholm, som lett hela utredningen, och ersatte honom med en forskare som jag delat arbetsrum med på Universitetet, Masoud Kamali. Uppdrag Granskning fälldes senare för att vara partiska, och det som skrevs i utredningen efter att Masoud Kamali tog över blev det ingenting med. Forskning skall vara saklig och nyanserad och absolut inte styrd av känslor. Det skall inte spela någon roll om man är född inom eller utom landet när man forskar om exempelvis invandrarföretagande. Som forskare behöver man inte själv ha upplevt det man forskar om, man är utbildad att kunna ta reda på fakta, analysera och presentera den. Ni kanske vet hur det gick för Mona Sahlin och Masoud Kamali sedan, annars kan man enkelt få det sammanfattat genom att googla.

 

Svenska Dagbladet skrev om min forskning.

Och det gjorde även Institutet för entreprenörskaps- och småföretagsforskning.


Under våren det år då jag avslutade all undervisning och andra engagemang vid Universitetet fick jag frågan om jag ville skriva ett inlägg i en bok om bidrag till trossamfund. Det inlägget fick tydligen betydelse flera år senare. Här är ett utdrag ur en text av Sören Ekström, Samarbetsnämnden för statligt stöd till trossamfund (SST).

Nu är jag tillbaka i forskarvärlden igen, litet mer luttrad än då för femton år sedan. Det mesta, kanske allt, kräver en kritisk granskning och vi måste ha en öppen belysning även av känsliga ämnen, för hela samhällets bästa. Till för inte så länge sedan kunde man som forskare riskera att bli kallad rasist om man exempelvis lyfte fram förekomst av hedersrelaterat våld och förtryck i vårt land, vissa grupper menade på fullt allvar att det inte förekom, även efter mordet på Fadime.

Så, nu vet ni varför jag inte hinner läsa och recensera lika många romaner som tidigare. Jag läser, men litet andra texter. Det kommer en sammanställning över bokåret 2019, och jag kan redan nu avslöja att det är betydligt färre än jag läst de senaste åren.