Recension: Döden klär i domino, av Marie Bengts

Som jag har sett fram mot den här andra delen om klädskaparen Hannah Lönn, som dras in i mordhistorier som hon inte kan låta bli att försöka lösa. Till kriminalarnas förtret.

År 1957, då den här historien utspelar sig, var första året då kvinnor fick påbörja utbildningen till polis. Men det var inte förrän 1981 som den första kvinnliga polismästaren utnämndes i Sverige, så man kan förstå att Hannah Lönn arbetar i motvind när hon ger sig in på brottsutredarnas område.

Den första delen i serien, En sax i hjärtat, utspelar sig i en idyllisk småstads- och landsortsmiljö med hemlighetsfulla bybor. Men kafferep och syjuntor byts ganska snart mot en långt ifrån långtråkig landsortsvistelse när Hannah Lönn och hennes faster hittar den nyligen pensionerade Asta Grankvist död, med en sysax i bröstet.

Den här andra och fristående delen utspelar sig i Stockholm, där Hannah Lönn bor och arbetar. Hon har fått i uppdrag av modedirektör Leijon på varuhuset Svenska Kompaniet att sy dominoslängkappor till en planerad spektakulär och magnifik modevisning omgärdad av mycket hemlighetsmakeri på Kungliga Operan, som en hyllning till den nyligen bortgångne modekungen Christian Dior. Dagen innan modevisningen får dock tidningen Kvällsbladet ta emot ett hotbrev riktat mot modehuset och modedirektör Leijon med orden: Döden klär i domino. Det blir upptakten till en rafflande deckargåta.

Precis som den första delen i serien är Döden klär i domino välskriven med ett stort mått av glimt i ögat, och precis som det brukar vara i klassiska pusseldeckare är tempot långsammare än i de mer hårdkokta kriminalromanerna, och ledtrådarna strösslas i historien. Men trots att jag som läsare får ta del av alla ledtrådar och resonemang lyckas jag ändå inte klura ut hur allt hänger ihop. Det är ett riktigt snyggt och väldigt klipskt hantverk, till att börja med snårigt med många personer och detaljer att hålla reda på, men successivt nystas hela historien upp inte minst på grund av Hannah Lönn och hennes väninnor. Fröken Laila från den första boken i serien dyker upp i Stockholm och bidrar med flera viktiga iakttagelser som gör att brottet kan lösas, liksom Hannahs vänner; modeillustratören Bibbi, mannekängen och flygvärdinnan Anita, modejournalisten Marie-Louise och grannen, den gamla damen Madame Irma.

Kvinnors och mäns olika förutsättningar, liksom de olika villkor som gällde för människor från dåtidens olika samhällsklasser, gör tidsandan tydlig för den period då mordhistorien utspelar sig, under slutet av 1950-talet. Kvinnor hålls tillbaka från de mer spännande och äventyrliga uppdragen, som modejournalisten Marie-Louise som hellre vill arbeta som kriminalreporter, men inte ges möjlighet just på grund av att hon är kvinna.

Jämställdhetsperspektivet känns trovärdigt och lyfter berättelsen. Lyfter berättelsen gör även alla blinkningar till välkända deckarförfattare, som Agatha Christie, vars pusseldeckare är några av de källor Hannah Lönn relaterar till när hon löser mordgåtor. För att inte tala om alla övriga tidstypiska platser, personer och detaljer som förekommer i boken. Jag har kollat upp vissa av dem och lärt mig att sällskapsspelet Cluedo som nämns i boken, spelet där man skall ta reda på mördare, mordvapen och mordplats, skapades nästan ett decennium innan den här historien utspelar sig. Svenska Kompaniets Franska Ateljé, som är en central plats i historien, motsvaras av NK:s Franska, som var 1950-talets ledande modecentrum med eget damskrädderi. Och den anrika krogen Stopet, som serverar Hannah Lönn och hennes väninna ganska oätliga ansjovissmörgåsar, fanns redan innan Hannah Lönn föddes och drivs fortfarande som krog i Stockholm.

Den första delen i serien om Hannah Lönn var gemytlig med många spännande karaktärer. Den gav definitivt mersmak. Nu har Marie Bengts steppat upp tempot med rappare handling och en finurligare intrig, samtidigt som den mysiga stämningen finns kvar. Den här andra delen är till och med ännu bättre än den första.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 368
Utgivningsdatum: 2019-06-07
Serie: Hannah Lönn (del 2)
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Formgivning: Sara R. Acedo
ISBN: 9789100178239
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

Bästa sommarläsningen med öppet fönster och fågelkvitter

Vilken bok tycker ni att jag skall läsa nu? Har ni läst någon i boktraven och kan rekommendera någon av dem?

 

Tillägg 21 juli från Instagram:

Jag ställde samma fråga på Instagram, och fick olika förslag om bra böcker att läsa i sommar. Klicka gärna på bilden för att komma till inlägget om du vill ha fler tips än här i kommentarerna :)

Små citroner gula och hur vi ser på film

Jag tittade igenom arkivet med alla inlägg i bloggen, och påmindes om det här tillfället från juli 2013. Jag hade precis läst boken Små citroner gula och var nyfiken på om filmen som också kom ut det året var lika mysig. Patrik skulle handla på vägen hem och jag messade en inköpslista, som jag avslutade med: Hyra film? Små citroner gula? Han kom hem utan film, men med två citroner…

.

Intressanta fakta om filmtittande från Svenska Filminstitutet

Gamla inlägg och bilder är tidsdokument som i efterhand kan väcka en hel del tankar. Bara en sådan sak som att man för sex år sedan hyrde filmer i butik och sedan lämnade tillbaka. Vi gjorde det ganska ofta. Kan man ens hyra dvd-filmer i butik fortfarande? Det måste jag kolla upp nästa gång jag är på ICA.

Hos oss streamar vi eller laddar ned filmer från HBO och Netflix, ibland från Viaplay, C More och Filmstaden. Vi ser i princip aldrig på vanliga Tv-kanaler eftersom det mesta går att streama. Bio går vi på flera gånger per år, om det är filmer som kommer bäst till sin rätt i stort format och med kraftfullt ljud. Och om vi inte vill vänta på att filmerna går att streama. Filmfestival har jag varit på en enda gång, Popcornfestivalen i Stockholm.

Det jag ofta saknar hos streaming- och nedladdningstjänsterna är de litet smalare filmerna. Tidigare såg jag sådana filmer på Zita och Victoria i Stockholm, eller köpte filmerna. Som filmer av Pedro Almodóvar. Nu har jag tyvärr fastnat i de stora produktionerna.

Hur ser ni på film?

 

Recension: En nästan perfekt dag, av Mareike Krügel

Det är en nästan helt vanlig fredag. Katharina hanterar som vanligt vardagen med sjuttonårige Alex och elvaåriga Helli. Helli som är impulsstyrd och överaktiv och som skapar turbulens både hemma, i skolan och med vänner. Efter ett ursäktande samtal med skolans rektor, efter att Helli återigen varit nära att bli relegerad, skjutsar hon Helli vidare till ridlektionen, som inte börjar särskilt bra och som kanske blir den sista för Helli på just den här ridskolan. Mitt i kaoset, efter en olycka hos grannarna och en torktumlare som börjar brinna, ser Katharina till att hinna ringa sin syster, och hon hinner med en snabb kopp te med sin sons flickvän i Barbieformat.

Allt är nästan som vanligt, förutom att Katharinas veckopendlande man, Costas, har meddelat att han på grund av arbetssituationen inte kan komma hem den här helgen. Och att Katharina upptäckt något i bröstet.

Jag tror att det här är en bok som framförallt kommer att nå fram till och beröra oss som står mitt i livet, som har haft drömmar och planer och som har hunnit göra en mängd olika val som nu kan utvärderas. Med halva livet bakom sig och förhoppningsvis lika mycket framför sig är det naturligt att ställa de stora frågorna. Om livet blev som vi ville. Om våra drömmar och planer blivit uppfyllda.

Jag kände igen mig i väldigt mycket i den här berättelsen. Någon slags talang för det vetenskapligt utredande, doktorandtjänsten, en man som gör sig oumbärlig på sin arbetsplats och hur familjelivet med grannar, släktingar, vänner och barn plötsligt blir ditt ansvarsområde. Din yrkesmässiga potential får stå tillbaka för din vilja och förmåga att ta hand om familjen och vardagen, och plötsligt inser du att åren har runnit iväg och att det inte är någon mening med att hålla kvar vid några falska förhoppningar om att en dag faktiskt kunna åstadkomma något som kan få betydelse för andra utanför familjen. Och just som du kommit till den insikten upptäcker du att något ovälkommet växer i bröstet.

En nästan perfekt dag är en trovärdig och insiktsfull skildring som skulle ha kunnat vara väldigt tung att ta till sig, men som lättas upp genom en hel del galghumor och dråpliga situationer. Berättelsen är inte alls sentimental. Här finns inga crescendon i texten som bygger upp stämningen och som genom sådana tekniker får dig att känna det som författaren vill. Tvärtom får händelser och tankar i Katharinas liv, nu och då hon tänker tillbaka på hur allt blev som det blev, tala för sig själva. Författaren lämnar över till läsarna att ta till sig berättelsen utifrån sina egna förutsättningar.

Betyg: 4/5

Antal sidor: 268
Utgivningsdatum: 2019-05-24
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Originaltitel: Sieh mich an
Översättare: Sofia Lindelöf
Formgivning: Eva Lindeberg
ISBN: 9789100174439
Finns att beställa hos bland andra Bokus, Adlibris

Tre fantastiska dagar på Lollapalooza i Stockholm

Harmonisk, obekymrad och nöjd. Så har jag känt mig under hela helgen när vi varit på musikfestivalen Lollapalooza på Gärdet i Stockholm. Så välordnat av arrangörerna och av artisterna och av alla som deltog på olika sätt på festivalen, så oväntat god mat, så rent och snyggt, så fint uppträdande av festivaldeltagarna och helt magisk stämning!

Sol och Jackie vid entrén in till festivalområdet

Vi gav Bella och Jackie biljetter i julklapp, och köpte till oss också eftersom vi tyckte att de fortfarande är för unga för att vara på en musikfestival själva. Men jag får nog tänka om. Dels var det här en festival där alla i familjen kunde njuta av sina favoritartister, det fanns något för alla, dels var det nolltolerans på alkohol och droger inne på festivalområdet, så tjejerna hade nog klarat sig utmärkt på egen hand. Jag såg bara tre personer som leddes ut, och de uppträdde inte ens störigt eller våldsamt. Det var stenhård bevakning även under konserterna och väldigt många vakter och festivalpersonal på området. En stor eloge till arrangörerna som verkligen kan känna att de lyckats.

70 artister uppträdde på de fyra scenerna under tre dagar. Jag fastnade helt för Laleh, hennes uppträdande var oförglömligt. Här finns festivalens samtliga artister.

Jag hade väntat mig korv med bröd i en kiosk, eller i alla fall något enklare att äta. Men här fanns ju riktigt genomtänkt och god mat! Vid lunchtid var det ganska lugnt som ni kan se på bilderna. Vi åt högrevsburgare med guacamole och picklad rödlök, och poké bowl med svart ris, edamamebönor, shiitakesvamp och en hel del mer.

Överallt fanns Fogarollibilar med baristas som serverade otroligt gott kaffe. Deras cappucchino var ren njutning att sitta i gräset och dricka, och ibland köpte jag till biscotti, de italienska kakorna.

Gyldene Freden från Stockholm var där med ett stort tält där de förmodligen hade skapat den finaste inredningen och vackraste dukningen någonsin på en musikfestival. Och maten sedan. Så god! De serverade smårätter av sina klassiska rätter, svensk husmanskost.

Vi åt isterband, blodpudding, råraka och strömming.

Och tro det eller ej, men jag drack öl. Inte min grej riktigt. Öl och vin kunde man köpa och dricka inom områden som hade artonårsgräns, och det fanns 30 ölsorter att välja på.

Ser ni så fint dukat! Jag ville hem och plocka in vilda blommor från åkerkanterna och sätta i vaser överallt hemma.

Här hamnade jag av en slump när jag skulle vänta på tjejerna som lyssnade på Mares vid en annan scen. Och då kände jag ju igen låten, och artisten. Måste lyssna mer på honom också. Det var en av alla positiva upplevelser, att sitta i gräset och spontanlyssna och upptäcka att man gillar det man hör och vill höra mer.

Här finns en spellista på Spotify med alla artisterna som uppträdde på Lollapalooza i Stockholm.

Jag hade inte trott att jag skulle svepas med så helt och hållet av musiken och stämningen, men det gjorde jag. Bara en orutinerad festivalbesökare tar med sig en bok att läsa… Den följde inte med dag två och tre.

Ibland var det ingen folkstorm till artisterna, men så snart de började spela fylldes det upp. Här sitter Jackie, Sol och Bella och väntar på Mares. Sedan kom Hov1 på scenen bredvid, och då blev det betydligt större tryck. Jag har aldrig upplevt tjejer som gråter för att de är så starstruck, men nu har jag upplevt det också. Jackie fick ögonkontakt med en av killarna i bandet och när han formade händerna som ett hjärta mot henne blev hon så glad att hon grät. Jag tror i alla fall att det var anledningen. Men jag blev också rörd ibland, musiken och stämningen lockar fram och förstärker alla känslor.

En halvtimme innan Bellas favorit, Billie Eilish, kom in på scenen grät redan Bella. Sedan grät hon sig igenom hela konserten. Ett par långa killar stod framför oss och jag knackade den ena killen på armen för att be honom sänka sin arm så att Bella skulle se bättre. Först såg han skitsur ut, men när jag pekade på Bella med tårarna rinnande och förklarade att hon inte såg något, blev han så mild i blicken att jag blev helt rörd. Han erbjöd sig att lyfta upp henne på sina axlar – så fint! Så var stämningen under hela festivalen. Varm och omtänksam.

 

Jag läste att 56.000 personer besökte festivalen. Bella och jag var två av dem.

Det fanns företag på platsen som erbjöd sina medlemmar och andra olika förmåner. Här blev Jackie och Sol glittersminkade. Och hos HM fick de håret flätat.Graffitimålare fanns på plats och  målade på stora containers.

Vi var tveksamma till om vi skulle våga låta tjejerna avsluta dagen i det stora tältet där Alan Walker uppträdde under en timme fram till midnatt när festivalen stängde. Men med tanke på hur hög säkerheten varit överallt och hela tiden på festivalen så beslutade vi oss för att ge det en chans. Och hjälp vilken stämning!

Efter ett tag började jag fundera på om det var det här som var att ha en femtioårskris, men efter en halvtimme började jag ledsna litet på att det inte hände så mycket, och insåg att jag nog är en ganska normal femtioåring i alla fall :))

En av mina favoritlåtar som jag nästan lyssnat sönder, det var så kul att få uppleva den så här!

Så här magiskt såg det ut när festivalen stängde på kvällarna och vi gick till hotellet en natt och till bilen den andra natten. Nästa år tror jag att vi bokar hotell båda nätterna. Så skönt att bara gå några minuter och så är man framme.

Det känns litet tomt och märkligt när festivalen är slut och det är vardag igen. Men jag blev så glad när jag såg att Stockholm får arrangera Lollapalooza nästa år igen! Något att verkligen se fram mot! Jag hade absolut inte räknat med att det här skulle passa mig, men som sagt, stämningen var magisk och allt så välarrangerat med musikälskande, trevliga människor, så nästa års festival är ett måste.

Efterlängtad boknyhet – Dotterns berättelse av Armando Lucas Correa

För två år sedan läste jag Den tyska flickan av Armando Lucas Correa. Det var en av de där oförglömliga och sällsynta berättelserna som man antagligen kommer att bära med sig resten av livet.

Författarens nya roman baseras också på verkliga händelser, och precis som i Den tyska flickan består romanen av två parallella berättelser, den ena utspelar sig under andra världskriget, den andra i nutid.

Analys och omdöme kommer inom kort.

En regnig dag – då läser jag en ny pusseldeckare och äter gelato

I dag skjutsade jag Bella och Jackie och deras kompisar till Täby centrum. Själv köpte jag en filt, två kuddar och en vas på Himla, vilket tog högst tio minuter. Resten av tiden satt jag här och läste en ny bok, drack cappuccino och åt italiensk gelato. Vanilj och körsbär. Väldigt gott och väldigt bra start på boken.

Författaren, Marie Bengts, har skrivit en hälsning på insidan i boken, som blir extra kul om man känner till huvudpersonens last för vaniljhjärtan och också vet att det kommer att ske ett mord på modevisningen.

Med boken följde det ett brev med en illustration av en klippdocka från femtiotalet, eftersom boken utspelar sig på femtiotalet och huvudpersonen är sömmerska, som råkar ramla in i mordutredningar. Jag klippte ut bilden och tänker använda den som bokmärke. Jag tycker att det blev riktigt bra.

Om ni undrar varför jag viker hörn, trots att jag använder ett bokmärke, så är det för att hitta tillbaka till platser i boken när jag sedan skall skriva om den. Ibland använder jag överstrykningspenna också, för att markera vissa meningar. Ju mer jag tycker om de böcker jag läser, desto fler hundöron och desto fler markerade meningar. En bok som inte gjort något intryck på mig ser knappt ut att vara läst. Så nu vet ni det.

Recension: Om allt vore annorlunda, av Sanna Mac Donald

Närbild på boken längre ned i inlägget

I helgen började jag läsa den här romanen om komplicerad och förbjuden kärlek. Om att följa sitt hjärta och bryta mot normer, eller att nöja sig i en ljummen relation, eller till och med hindras att leva med sitt livs kärlek. Jag kunde inte sluta läsa. Det är så fint och insiktsfullt skrivet och känns så äkta. Jag tror att de flesta kan känna igen sig själva från någon fas i livet, eller känna igen någon i sin närhet, i den här berättelsen om två förbjudna kärlekshistorier. Den ena berättelsen utspelar sig 1937 och den andra 2017, och i slutet vävs de ihop på ett oväntat men självklart vis.

Det är så otroligt vackert beskrivet hur känslorna fullkomligt svämmar över hos Rune, när han som femtonåring lär känna den litet äldre och mer våghalsige Evert på det barnhem där de båda bor. Hur han dras med i Everts upptåg och plötsligt börjar bryta mot regler han alltid tidigare följt. Och även mot de regler samhället ställde upp fram till mitten av nittonhundratalet, och längre än så när det gäller allmänna normer. Homosexualitet ansågs vara en psykisk störning ända fram till 1979. Men Rune är beredd att riskera hela sin tillvaro för att få vara tillsammans med Evert, och deras relation får också långtgående konsekvenser för dem båda två.

Berättelsen som utspelar sig i nutid handlar om den fyrtioåriga läraren Anna som förälskar sig handlöst i den drygt tio år yngre Tove. Men Anna är gift med Mattias sedan femton år tillbaka, och de har två barn tillsammans och ett stabilt liv med hus, gemensamma vänner och etablerade vanor. Anna kan inte förmå sig att bryta upp från det liv hon lever, hon är livrädd för söndertrasade rutiner. ”Hur lång tid skulle det inte ta att bygga upp något nytt? Hur mycket skulle Mattias hata henne?”

Men hon kan inte heller ge upp Tove, som får henne att känna på ett sätt som hon aldrig upplevt tidigare. När Tove pressar henne och vill ha svar om Anna alls tänker skilja sig från Mattias och börja ett nytt liv med henne, undviker hon att svara, ljuger och drar sig undan. Hon ångrar nästan att hon inlett en relation med Tove. För vad är en förälskelse, en passion, mot femton trygga år, en villa och två barn. Annas vånda och hur hon slits mellan trygghet och bekvämlighet och himlastormande kärlek är så trovärdigt skildrat. Hur arg och frustrerad jag än blir över Annas agerande inser jag samtidigt att det högst sannolikt skulle vara lika svårt för mig och vem som helst som befann sig i samma situation.

Det här är en lågmält och varmt berättad historia, där känslorna kokar under ytan. De två förbjudna kärlekshistorierna känns sant och ärligt skildrade, och språket flyter så lätt. Tänk att det här är en debutroman, det är härlig läsning. En riktig liten bokpärla.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 265
Utgivningsdatum: 2018-12-27
Förlag: MiMa Förlag
Omslagsillustration: Nina Leino
ISBN: 9789175455778
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

Författaren Fredrik Backman om att alltid utgå från sin egen själ och sitt hjärta

Varje gång jag läser en bok av Fredrik Backman är det som att åka en känslomässig bergochdalbana. Det känns ärligt, och det är nog därför hans berättelser och karaktärer griper tag, berör och stannar kvar. Jag upplever samma sak när jag får chansen att intervjua honom om hur hans böcker blir till. Det drar ihop sig i bröstet och jag blir tvungen att ta ett djupt andetag för att samla mig.

1. Du har valt att sammanföra ett gäng sinsemellan ganska olika människor i en lägenhet som de inte har möjlighet att lämna eftersom de är tagna som gisslan. Under tiden de sitter isolerade i lägenheten händer till det yttre inte så väldigt mycket, men desto mer inombords hos alla som är inblandade. De tvingas efterhand att stå ansikte mot ansikte med inte bara varandra utan med sig själva. Det hade kunnat bli en väldigt mörk berättelse, men du har skrivit den på ett sätt så att den upplevs som en komedi, visserligen med en bråddjup botten. Vill du berätta hur du fick idén till den här historien?

Jag vet inte. Var fasen kommer idéer ifrån? Jag går ju runt och funderar på väldigt mycket stökiga grejer hela tiden eftersom jag har ett väldigt stort behov av verklighetsflykt. Ibland dyker det upp något sånt här. Jag tror att jag fick den ursprungliga idéen, om ett gisslandrama på en lägenhetsvisning, för flera år sedan egentligen när min fru och jag gick runt på visningar själva. Jag stod väl på någon av de där mitt bland en massa främlingar och tänkte ”fatta mardrömmen om man blev inlåst med de här”. Sen gick jag runt och lekte med den där tanken ett tag och sen gick jag ju in i väggen där för ett och ett halvt år sen och fick gå till psykolog och sen…ja…sen spårade det väl ur. Och nu är det en bok.

 

2. Förra gången jag fick möjlighet att ställa frågor till dig hade du precis kommit ut med första delen i serien om Björnstad. Då frågade jag hur du vågade skriva en så allvarlig bok efter att ha lyckats så bra med att skriva med en humoristisk twist. Med din senaste bok tycker jag att du återigen har skrivit något helt nytt. Det är visserligen en berättelse med både allvar, humor och stort djup, så som vi känner igen från några av dina tidigare böcker, men vissa avsnitt får mig att tänka på folklustspel. Jag tänker framförallt på polisförhören. Det är spexigt, dråpligt och ganska kaosartat. Jag är nyfiken på hur det kom sig att du valde den här formen för att att berätta din historia?

Det var den formen som funkade bäst för den här historien. Jag tror inte riktigt på att välja form först, och sen försöka passa in historien i formen. Man måste börja med berättelsen. Min ursprungliga idé, ett gisslandrama på en lägenhetsvisning, är ju i sin essens en komedi. Allt utgick från det. ”Björnstad” är i sin essens ett drama. Då blev formen annorlunda. Grejen är väl att jag gillar att läsa väldigt många olika sorters litteratur själv, så det blir naturligt att försöka skriva på olika sätt också. I just ”Folk med ångest” blev det dessutom en lek för mig att försöka skriva ett litet ”closed room”-mysterium, ett väldigt klassiskt vad-hände-egentligen-pussel, som jag ville skulle kunna stå på egna ben. Ambitionen var att få det att hålla ihop på ett sådant sätt att om jag hade skiftat inriktning från komedi till drama så hade det fungerat ändå. Det du kallar ”folklustspel” i polisförhören har andra kallat alltifrån ”kammarspel” till ”fars” och även om jag inte sökte just en sådan genre så fanns det en ambition att de där partierna skulle vara förrädiskt humoristiska. Det är därför de är helt och hållet skrivna i dialog, för att de ska bli så rappa som möjligt, och på det sättet kunde jag förhoppningsvis dölja ledtrådarna till allt det känslomässiga precis tillräckligt länge för att hålla läsaren intresserad.

 

3. I din nya roman har alla varit med om händelser som satt djupa spår hos dem, och det finns också en gemensam händelse som påverkat dem alla, men ändå upplever jag att boken handlar mer om deras inre resa än om det som påverkade dem utifrån. Hur de hanterar (eller undviker att hantera) sin sorg, sin frustration, sin oro, förtvivlan eller dåliga samvete. Hur funderade du kring de här olika personerna och deras olika sätt att handskas och försöka leva med det som tynger dem? Hur gick du till väga för att kunna beskriva dem så trovärdigt?

Jag svarar alltid på den här sortens fråga på samma sätt: Det finns en författare jag ser upp mycket till som sa att om läsaren gråter under läsningen så beror det på att författaren grät under skrivandet. Det är det sannaste jag någonsin hört om text. Så mitt enda sätt att berätta historier är att älta karaktärer så länge i huvudet att de blir verkliga personer för mig. Tills jag känner ett behov av att försvara dem och slåss för dem. Först då har jag något att bygga på. I några av dem häller jag förstås in mycket av mig själv, i just den här historien är det väl allra mest Zara som har fått mycket av min ångest och frustration och sorg. Andra låter jag låna drag eller uttryck från människor jag älskar, det är nog mitt knep för att lura mig själv att känna riktiga känslor redan från början. Jag bygger sällan karaktärer på verkliga människor, men om de får låna små symboliska ting från personer omkring mig, ett sätt att prata eller en sorts humor, då får de en själ. Det är som att ge en robot en röst, kanske. Sen ältar, ältar, ältar jag tills allt det här är på riktigt för mig, ibland mer på riktigt än verkligheten. Det är inte helt och hållet hälsosamt men det är det enda sättet att skriva färdigt en bok som jag känner till.

 

4. Du beskriver ofta något väldigt allvarligt, för att i nästa mening skriva något dråpligt som lättar upp alltsammans. Eller tvärtom skriver du något som får mig som läsare att känna att jag kan slappna av, det kommer att gå bra, för att i nästa mening låta allt gå åt skogen. Hur mycket arbetar du med din text för att få fram just de effekterna?

Det handlar väl om rytm mer än något annat, tror jag. Det är nog inte helt olikt sättet man bygger upp ett stycke musik. För att känna något när trummorna kommer måste du kanske först verkligen ha fått känna stråkarna. Men jag har ingen mall för det där, det finns ingen stor strategisk plan, väldigt mycket görs på instinkt. Jag tror nästan att det måste vara så. Om man försöker konstruera det genom någon sorts algoritm blir det inte en riktig känsla. När de mörkaste bitarna i den här boken skulle skrivas fick jag först gräva i mig själv efter hur jag verkligen kände när jag förlorade en av mina bästa vänner när jag var tjugo. Försöka hitta ett sätt att göra ord av det rent fysiska. Han tog sitt liv och jag kommer ju ihåg exakt var jag befann mig när jag fick veta det, på en pizzeria i Helsingborg, och hur jag bara gick rakt ut genom dörren över en trafikerad gata in i en park och föll ihop på marken och bara grät. När mina andra kompisar hämtade mig låg jag i gräset och höll mig själv om bröstet för det gjorde så jävla fysiskt ont att det kändes som att jag fick en hjärtattack. Och det var ju inte för att det var en chock, utan för att det inte var en chock. Jag visste hur ont han hade, jag förstod att jag inte hade kunnat förhindra det, så all sorgen slog mig på en sekund. Det var som att gå igenom alla stegen av sorgbearbetning på en gång. Så när jag skulle skriva den delen av den här boken där det här berörs gick jag runt i flera dagar och bara letade efter de där minnena, grävde i de känslorna, knäckte mig själv och lät väl på sätt och vis mig själv sörja alltihop en gång till. Sen kunde jag skriva. Och för att återgå till din fråga: Då finns det inga ”effekter” man kan söka efter. Inga ”knep” eller ”genvägar”. Då skriver man bara exakt vad man känner. Och det är då det blir något. För att allt du kanske känner i andra änden kände jag först.

 

5. Trots titeln, Folk med ångest, förmedlar historien du berättar en trygghet. Jag tror att många känner sig styrkta när de läst den här boken. Det är kanske mörkt nu, men det kommer att bli bättre, så håll ut. Det är en väldigt reflekterande bok om att vara människa. Hur gör du för att hålla alla betraktelser och tankar i schack, så att du kan förmedla dem i dina böcker men inte överväldigas av dem när du inte arbetar? Hur jobbigt var det att skriva den här boken?

Om du frågar min psykolog tror jag att han säger att jag lyckas ganska dåligt med att hålla det där i schack, om jag ska vara ärlig. Det finns ju liksom en anledning till att jag går hos psykolog. Det är väl också så, om jag nu ska vara lite självanalytisk, att jag bitvis skulle ha mått mycket bättre av att inte gräva så förbannat djupt i allting hela tiden. Att jag får försörja mig på att tänka och skriva är säkert både bra och dåligt för någon som jag.  Men för mig har livet de senaste två åren till stor del handlat om att, som min psykolog uttrycker det, ”acceptera att man inte måste vara översvallande lycklig, det kan räcka med att allt bara känns okej”. Jag försöker väl, som alla andra som då och då slåss mot depressioner, bara kontrollera pendeln så att den inte svänger alltför vilt mellan högt och lågt. De bästa dagarna är de där det egentligen inte händer någonting. Där det bara får vara tisdag.

 

6. Till det yttre handlar boken om ett rån och ett gisslandrama på en lägenhetsvisning och om hur rånaren plötsligt är försvunnen och alla i gisslan verkar vara fullkomligt förvirrade under polisförhören. Men egentligen handlar väl boken om mycket allvarligare saker än ett brott som skall klaras upp. Personligen upplever jag berättelsen som väldigt filosofisk; den väckte många existentiella tankar om liv, död och om att vara människa. Hur man berörs av och upplever en berättelse är förstås väldigt personligt, inte minst utifrån egna erfarenheter, men jag undrar ändå om du som författare till boken har någon önskan om hur du skulle vilja att den upplevs?

Nej. Jag vill bara att du ska uppleva den. På vilket sätt du läser eller hur du känner eller varför…den biten är bara din egen. Så fort jag har skrivit färdigt en bok slutar den tillhöra mig, läsupplevelsen tillhör bara läsaren.

 

7. Kan du berätta något om vad som händer nu i ditt författarskap?

Det är som vanligt. Jag skriver grejer. En förhoppning är väl att jag ska lyckas få färdigt tredje delen av ”Björnstad” så att den kan komma ut under hösten 2020. Men vi får se hur det blir. Jag fnular med lite andra grejer också, noveller och sådär, men jag inte i vilken ordning saker och ting faktiskt kommer bli klara.

 

Stort tack för att du tog dig tid att berätta så öppenhjärtigt om Folk med ångest och om ditt författarskap. Önskar dig en avkopplande och fin sommar!

 

Här kan du läsa min recension av Folk med ångest
Här kan du läsa min recension av Björnstad
Här kan du läsa min recension av Vi mot er
Här kan du läsa min recension av Och varje morgon blir vägen hem längre och längre

Här kan du läsa min tidigare intervju med Fredrik Backman om Björnstad

Copyright/fotograf: Linnéa Jonasson Bernholm

Recension: Familjereceptet av Veronica Henry

Det här är 354 sidor feelgood med alla de klassiska ingredienserna. Vänskapsrelationer och kärleksrelationer, hjältemod, omtanke, otrohet och svek, ekonomiska bekymmer, misslyckade affärer och lyckade satsningar, sjukdomar, död och livskriser. Och så mat som lagas efter gamla familjerecept och som binder samman, lindrar och läker det mesta.

Det är ofta omslagen till feelgoodromaner som får mig att dras till dem. Så var det även den här gången, för vem kan motstå det underbara omslaget med 1700-talsbron Pulteney Bridge i Bath, där två parallella berättelser utspelar sig vid två olika tidsperioder, delvis i den vackra fastigheten på Lark Hill 11, under 1940-talet och i nutid.

Under andra världskriget, i april 1942, flyger tyska bombplan in över den vackra, gamla staden Bath i Storbritannien. Attacken överraskar invånarna och 400 personer dör och fler än 19000 byggnader skadas eller förstörs. Just den här kvällen har Jilly smugit iväg hemifrån för att träffa en blivande pilot som hon blivit blixtförälskad i kvällen innan. Det som händer under kvällen och natten får konsekvenser för alla i staden, och vidare in i kommande generationer.

Ibland är feelgoodromaner alldeles för ungdomligt romantiska för min smak. Det krävs en hel del svärta och en hel del mognad hos karaktärerna för att jag skall uppleva feelgoodberättelser som trovärdiga, och för att de skall gripa tag och beröra. Här finns både romantik och kärlek, men skildrat på ett vuxet vis. Det uppskattar jag. Men trots de många omvälvande händelser som inträffar blir jag aldrig riktigt berörd. Kanske för att problemen som uppstår får sin lösning på ett litet för tillrättalagt vis för min smak, och för att karaktärerna själva inte verkar påverkas på djupet. Bäst är miljöbeskrivningarna. Efter att ha läst Familjereceptet är Bath en ort jag absolut vill resa till och själv få uppleva. Och jag har blivit sugen på att göra egen lemoncurd och marmelad i fina glasburkar med band och hemgjorda etiketter.

Betyg: 3/5

Antal sidor: 354
Utgivningsdatum: 2019-03-12
Förlag: Printz Publishing
Översättare: Maria Store
Omslag: Anna Henriksson
Originaltitel: A Family Recipe
ISBN: 9789177711575
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris