För nio år sedan gav Brombergs förlag ut en helt underbar liten bok; Pingvinlektionerna. Jag läste och älskade den. Jag skrev en recension här i bloggen, om ni vill läsa vad jag tyckte mer i detalj.
Av en lycklig slump, när vi var på bio för att se en annan film, såg jag att The Penguin Lessons var filmatiserad och skulle komma på bio inom någon månad! Jag ser i princip bara filmer på bio när miljöerna, ljudet eller effekterna kommer bättre till sin rätt på storbild, men den här ville jag inte vänta på, så jag bokade biljetter direkt till premiären. Förresten är komikern och skådespelaren Björn Gustafsson med i en av rollerna :)
Det här är en fullkomligt underbar och häpnadsväckande berättelse som dessutom är sann. Författaren berättar om när han som ung och äventyrslysten på 70-talet bestämmer sig för att resa till Argentina. Han varnas för att ekonomin i landet är i totalt kaos, terrorismen är utbredd, mord och kidnappningar tillhör vardagen och en blodig militärkupp är sannolikt i antågande. Ingen vid sina sinnens fulla bruk skulle drömma om att resa till Argentina under sådana förhållanden. ”Det här var naturligtvis precis vad jag ville höra, och den enda uppmuntran jag behövde.” När Tom får en tjänst som adjunkt på en internatskola reser han.
Som ni märker handlar boken om författaren själv när han var ung, inte medelålders, som i filmen. I filmen sker karaktärsutvecklingen framförallt hos huvudpersonen, men i boken lika mycket eller mer hos i princip alla andra. Men båda perspektiven fungerar väldigt bra.
Under en promenad längs stranden får Tom syn på de första svarta, orörliga skepnaderna. När han kommer närmare inser han att hela stranden är full av hundratals döda pingviner, täckta av tjock, kvävande olja och tjära. Varje våg sköljer upp nya fåglar och Tom inser att inte bara hundratals utan tusentals pingviner har gått en fruktansvärd död till mötes.
Plötsligt ser han att en av dem rör på sig. En tapper liten pingvin är vid liv. Tom kan inte lämna den åt sitt öde, och inte heller avsluta pingvinens lidande. Han får en idé om att ta hem den, tvätta den ren och släppa ut den i havet igen. När han efteråt sätter ned pingvinen i den våta sanden och börjar gå därifrån, vägrar pingvinen att lämna Toms sida.
Pingvinen, som senare får namnet Juan Salvador, smugglas med på en strapatsrik resa till internatskolan där Tom skall undervisa. Juan Salvador blir omgående centrum för allas uppmärksamhet på skolan.
Den lilla pingvinen, Juan Salvador, vaggar fram i livet och charmar alla i sin väg. Han blir rugbylagets maskot, värd på Toms fester, hushållerskans förtrogne och simtränare till en blyg student.
”Att Juan Salvador gav intryck av att ägna delad uppmärksamhet åt sin besökare kom sig av hans sätt att lägga huvudet på sned och betrakta sin samtalspartner först med det ena ögat, sedan med det andra. Alla visste att de kunde lita blint på hans takt och finkänslighet, och på att de skulle få hans ovillkorliga stöd och uppmuntran.”
Juan Salvador lockar fram det bästa ur dem han möter och förändrar livet på djupet för många. Mellan Tom och pingvinen Juan Salvador växer en unik och speciell vänskap fram. Det är en så fin berättelse – och dessutom baserad på en sann historia.
Som så ofta, är boken fylligare och berör därför mer, men filmen är också underbar, så läs boken och se filmen ♥
När jag fick veta att illustrationer av Ilon Wikland skulle ställas ut på Sveriges vackraste konstmuseum, visste jag direkt att jag var tvungen att åka dit.
Utställningen ”Från Mumin till Chop Chop”, där Ilon Wiklands illustrationer ingår, pågår till och med söndagen den 17 augusti i år, missa inte den!
Jag har alltid tyckt att Ilon Wiklands illustrationer är helt underbara med en känsla av värme och gemenskap. Jag känner igen min egen barndom i många av dem. Den här boken om Jul i Bullerbyn köpte jag innan jag ens själv blev mamma för att kunna bläddra i och bli lycklig av bilderna.
Det är de här ljusa och idylliska bilderna jag främst förknippar med Ilon Wiklands illustrationer. Men på utställningen såg jag bilderna till hennes självbiografi, de var riktigt mörka och dramatiska. Och det är ju faktiskt bilderna till Bröderna Lejonhjärta också. Längre ned i inlägget visar jag fler illustrationer.
En solig och varm lördag i mars möttes Maria och jag upp i stan och åkte spårvagn ut på Djurgården.
Floristen på Waldemarsudde skapar helt makalöst vackra blomsterarrangemang.
Förutom att titta på Prins Eugens egen konst och på hans samlingar av sina konstnärsvänners konst, finns det mycket annat att titta på och inspireras av i den så kallade sällskapsvåningen i slottet. Rummen i sällskapsvåningen är bevarade i princip så som de såg ut 1947, då prinsen gick bort.
Mycket guld och mycket färg. Konst, förstås. Möbler och kristallkronor. Och de snygga blomsterarrangemangen.
Vilket rum, och vilken utsikt!
Visst är det spännande att se att blomlådorna här, som är från 1947 eller tidigare, visar hur form och funktion från förr får nytt liv genom moderna trender. Så otroligt fint, särskilt i en miljö som Waldemarsudde där konsten och naturen smälter samman så här vackert.
80 år senare dyker blomlådor som på Waldemarsudde upp inredningsbutiker. Det säger en del om hur vi återvänder till det som känns klassiskt. Det vita blombordet och det i mörkt trä är dock från Stockholms Auktionsverk. Åtminstone det vita är från början av 1900-talet. Tyvärr sålt, annars hade jag gärna lagt ett bud på det.
💜
Det här är några av mina favoriter från utställningen. Vissa av dem kommer från Ilon Wiklands självbiografiska bok, Den långa, långa resan. De övriga är från Karlsson på taket, Ronja Rövardotter och Barna i Bullerbyn.
Ilon Wikland kom som flyktingbarn till Sverige under andra världskriget. I Den långa, långa resan berättar hon om sin barndom i Estland, kriget som kommer och hur hon först skickas till sin farmor på landet tillsammans med sin älskade vallhund Sammeli. Ingen står och väntar på stationen när hon kommer fram, men hon har ju sin hund. När kriget kommer närmare skickas hon som flyktingbarn till Sverige.
Boken är tänkt för barn från fem år och uppåt, men jag är litet tveksam till läsåldern. När hunden Sammeli skäller på ryska militärer, skjuter de honom. Det känns för hemskt för en femåring att höra, och se på bilder.
Ni ser ju illustrationerna, så mycket stämning och känsla i dem och de känns så otroligt äkta.
Till Waldemarsudde kan man återvända många gånger. Om man inte vill se samma utställningar igen, kan man ta en promenad i slottsparken och längs stranden och titta på skulpturer och planteringar. Restaurang Prinsens kök ligger inne i museet och serverar bland annat köttbullar med gräddsås, och ute i parken finns Café Ektorpet, där man just nu kan äta våfflor och högrevsgryta.
Waldemarsudde kallas inte Sveriges vackraste konstmuseum utan anledning, eller vad säger ni om den här uteplatsen?
Robert, Mina skrivna ord, håller i Tisdagstrion där han, och alla andra som vill, tipsar om tre böcker på veckans tema och tar del av andra deltagares tips. Denna veckas tema är Pengar. Jag tipsar om tre böcker som skildrar hur pengar påverkar människors liv på olika sätt.
Jag har läst Skuggans lag, av Simon Häggström, Nätverket – Södertäljemaffians uppgång och fall, av Baris Kayhan och Fårbondens dagbok – Ett liv på den engelska landsbygden, av James Rebanks. .
Jag läste Skuggans lag för åtta år sedan, men minns den fortfarande lika tydligt som om det var i går. Det gäller förresten alla de här tre böckerna. Jag läste dem för ganska länge sedan, men innehållet gjorde ett så stort intryck att jag nog kan påstå att jag förändrades under och efter att jag läste dem. Jag rekommenderar er verkligen att läsa alla tre.
Skuggans lag är Simon Häggströms debut som författare och jag är imponerad av hur väl texten är skriven. Det känns många gånger som att jag är med under spaningsuppdragen och upplever allt på plats. Det är en saklig och detaljerad samhällsskildring som också känns väldigt ärlig om vad som händer på samhällets skuggsida. Om framför allt flickor och kvinnor som på grund av psykisk ohälsa, sexuella övergrepp, fattigdom och/eller missbruk har hamnat i en situation där ingen med hög social status och valmöjligheter hade hamnat. Om någon, mot förmodan, skulle tro att prostitution har någon som helst likhet med den romantiska filmen ”Pretty Woman”, då blir det ett brutalt uppvaknande att läsa Simon Häggströms bok. Den verklighet han skildrar är allt annat än romantisk. Den är skitig, våldsam, pervers, destruktiv och djupt tragisk.
Efter nio år som polis inom prostitutionsgruppen har Simon Häggström fått en klar bild av vem det är som köper sex. Männen kan se ut som vilken man som helst på utsidan, det är på insidan skillnaden finns. De har alla någon form av problem med sig själva:
Hos en sexköpare finns nämligen föreställningar och värderingar som en vanlig man inte har. Där finns bland annat behov av makt, önskan om förnedring eller viljan att äga och/eller utnyttja en annan människa. Dessa motiv, ofta kombinerade med sexuella fantasier, skapar en enorm drivkraft som dessa män till varje pris vill förverkliga. () Bara vetskapen om att en människa tvingas sälja sin kropp räcker för att skapa avsmak. Men hos sexköparna saknas den spärren. De är oftast inga per definition onda människor, men de är däremot likgiltiga. () Deras behov av att tillfredsställa sin egen lust väger tyngre än kvinnans välmående. () I dessa mäns ögon blir detta en affärstransaktion som vilken som helst. Hon får pengar. Han får sex.
I boken får vi följa drygt tjugo sexköpsfall. Fallen är skrivna som korta berättelser, där vi som läsare får vara med från spaningstillfället och fram till dess sexköparen grips, tagen på bar gärning. Eller då spanarna får ett larm om ett förmodat sexköp, och det visar sig vara Lovisa, en av de unga kvinnorna som sålde sex första gången som sjuåring, då mamman behövde pengar till mat. Lovisa som fått sitt barn omhändertaget av socialen eftersom hon missbrukar droger. Lovisa, som spanarna nu hittar på en offentlig toalett, död av en överdos med sprutan kvar i armen. .
Det här är en både otroligt intressant och omåttligt spännande skildring av en del av vårt samhälle som är helt okänt för de flesta av oss. Den handlar om hur två barndomsvänner som vuxit upp, umgåtts och begått brott tillsammans, blir ledare för varsitt kriminellt gäng på samma ort, och därmed dödsfiender. Den handlar om en värld med illegala spelklubbar och illegal utlåningsverksamhet, där spelskulderna för många uppgår till miljonbelopp och där hot, utpressning och misshandel är vardag. Den handlar om en mångårig maktkamp där släktband och dolda pakter är livsavgörande. Den handlar också om att leva familjeliv med fru och små barn, om att lämna barn på förskolan och att anordna grillfester. Den handlar om att leva under dödshot och att ständigt tvingas bära skyddsväst.
Ni har säkert, precis som jag, läst om män i tjugoårsåldern som kommit in skottskadade på sjukhus, och avlidit till följd av sina skador. En av dem männen ingick i det så kallade Nätverket i Södertälje. Och ni kanske minns den stora rättegången som inleddes 2011, då 17 män i Nätverket stod åtalade för bland annat mord på två bröder, människorov och utpressning. Domstolen fann det bevisat att det funnits ett hierarkiskt uppbyggt kriminellt nätverk i Södertälje med en tydlig ledare i strukturen, som dömdes till livstids fängelse för bland annat anstiftan till tre mord.
I den här boken berättar den prisbelönte reportern Baris Kayhan hur allt började för de inblandade i Nätverket, och hur det slutade. Kayhan har intervjuat många av nyckelpersonerna i och runt Södertälje, poliser och andra inom rättsväsendet, och han har gått igenom det omfattande förundersökningsmaterialet från rättegången. Resultatet är en berättelse lika spännande som en thriller, men mycket mer chockerande eftersom den är sann.
.
I de två tidigare böckerna skildras världar där fokus är att tjäna pengar på samhällets skuggsida, i skitiga, förnedrande och farliga världar, där människor utnyttjar och utnyttjas. Jag avslutar veckans boktrio med en bok som också handlar om att hitta vägar för överlevnad, Fårbondens dagbok – Ett liv på den engelska landsbygden, om att kämpa i motvind och också utsättas för faror. Dock på helt andra sätt än i de två tidigare skildringarna ur verkligheten.
Författaren växte upp i en familj som levt och arbetat som fårbönder i sex generationer i England. Författaren bryter dock med traditionen, flyttar till staden och utbildar sig och tar examen vid Oxford, ett av Englands mest ansedda universitet. Men han väljer att flytta tillbaka till familjegården och föra traditionen vidare som fårbonde. I dag kombinerar han arbetet som fårbonde med arbete som expertrådgivare till Unescos världsarvscenter i Paris. En av hans fåraherdevänner anser att han är ”litet som James Bond”, som åker till en massa olika platser och ingen vet vad han håller på med vid sidan av jobbet som fårbonde.
Det är sällan man läser en berättelse som känns så genuin och äkta, så jordnära och så långt från ytligheter som man kan komma. Boken fångar mig redan på de första sidorna, där författaren beskriver en händelse i klassrummet då han var i trettonårsåldern. Kontrasten mellan den akademiskt utbildade läraren och eleverna, som inte ser nyttan med akademisk kunskap eftersom de skall bli lantarbetare, snickare, hårfrisörer och liknande, blir så uppenbar på flera olika sätt. Läraren tycker att eleverna måste ”göra något med sina liv”, medan eleverna själva är helt på det klara med vad de vill göra med sina liv, och det är inte att studera utan att arbeta i hantverksyrken.
Boken beskriver också träffsäkert och ögonöppnande de olika synsätt som ofta människor som lever och arbetar på landsbygden, beroende av och i symbios med naturen, och de människor som besöker landsbygden som gäst eller kanske turist, har. ”Jag lyssnade och blev alltmer irriterad när jag insåg att hon (läraren), märkligt nog, kände väl till och påstod sig älska vår hembygd. Men hon talade om den på ett sätt som var fullständigt främmande för min familj och mig.”Som lantbrukare och fårbonde finns det inget romantiskt skimmer över livet på landet, det är inget idealiserat landskap och liv, utan tvärtom en väldigt påtaglig verklighet som man måste ta hänsyn till och ibland också drabbas hårt av.
Författaren beskriver livet som barn på en plats där utbildning inte alls står lika högt i kurs som att bli fårbonde. Han beskriver också hur det är att komma som bondson till ett välrenommerat universitet, utan kunskap om de akademiska, sociala och ofta oskrivna koder som gäller där. Men framförallt skildrar han på ett rakt och okonstlat sätt livet som fårbonde, där liv och död alltid är närvarande.
Det var mina tre tips om litteratur på temat pengar, fler finns hos Robert.
Just nu - Just här 