Recension: Redemption Point, av Candice Fox

Redemption Point är den andra delen i serien om den före detta polischefen Ted Conkaffey. Jag hade inte läst den första delen, och vanligtvis i bokserier brukar delarna vara fristående så att man inte skall behöva läsa de tidigare delarna, utan kan kliva rakt in i serien. Det fungerade bra nu också.

De första sidorna ger en tillbakablick på vad som hänt. Ted Conkaffey blev oskyldigt anklagad och åtalad för att ha våldtagit och nästan dödat en trettonårig flicka. Flickan överlevde, men är alltför traumatiserad för att kunna förstå vem som gjorde detta mot henne. I brist på bevis släpptes Ted efter en tid ut från fängelset, men inte som frikänd, utan som fortsatt misstänkt. Han förlorade sin fru och nyfödda dotter, sitt arbete och anseende och lever numera under ständigt hot från allmänheten som utan dom ändå dömt honom som pedofil.

Ted Conkaffey har flyttat till annan ort och har fått arbete som privatdetektiv hos en väldigt speciell ung kvinna, Amanda Pharrell. När den här berättelsen börjar har det skett ett dubbelmord på två unga bartendrar. Vi får växelvis följa mordutredningen som sköts sida vid sida med polisen på orten, och Teds försök att leva ett så vanligt liv som möjligt, trots hat, förtal och våld riktat mot honom. Med jämna mellanrum inflikas dagboksanteckningar skrivna av den person som begick övergreppet mot den trettonåriga flickan.

Vad är det egentligen med australienska författare, som så ofta lyckas skriva fantastiska miljöbeskrivningar? Så även här. Det handlar inte bara om att miljön i sig själv är exotisk med regnskog och livsfarliga djur, det är helt enkelt mysig läsning. Ännu charmigare blir det av att Ted har räddat en gås med en skadad vinge, och nu har gåsmamman och hennes sex ungar som husdjur i en lekstuga på tomten, och ibland låter dem få komma in i huset och simma i badkaret.

Mordintrigen är inte helt skarp och upplösningen känns varken överraskande eller väntad, men egentligen bryr jag mig inte så mycket om hur det skall gå i den delen. Jag trivs ganska bra med att glida med i utredningsarbetet och regelbundet skratta till åt Amandas helt oväntade kommentarer och agerande. De parallella historierna med Teds försök till ett så normalt liv som möjligt, och dagboksanteckningarna som berättar historien om vad som ledde fram till våldtäkten, får större fokus men är inte heller tillräckligt stringenta.

Personligen tycker jag inte att intrigen känns helt genomarbetad, jag hade önskat att den var bättre sammanhållen, och jag hade önskat mer trovärdighet i vissa delar som nu känns ganska osannolika.

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 414
Utgivningsdatum: 2020-02-03
Serie: Crimson Lake, #2
Förlag: Louise Bäckelin Förlag
Översättning: Hanna Axén
ISBN: 9789177991441
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Recension: Klubben. En undersökning, av Matilda Gustavsson

I slutet av november 2017 publicerades en artikel i Dagens Nyheter där 18 kvinnor berättade hur de blivit utsatta för sexuella övergrepp och våldtäkter av en av Sveriges mest inflytelserika personer i kulturvärlden; Jean-Claude Arnault, till att börja med kallad Kulturprofilen.

Artikeln fick större konsekvenser än någon sannolikt hade kunnat ana, för plötsligt blottades inte bara den tysthetskultur som präglat kulturvärlden, där Arnault på grund av sin maktposition, inte minst som make till Katarina Frostensson, dåvarande ledamot i Svenska Akademien, kunnat utnyttja och begå övergrepp mot kvinnor under tre decennier utan att någon vågat eller velat anmäla honom. I slutet av 2018 dömdes Arnault mot sitt nekande till 2,5 års fängelse för två våldtäkter.

Här genom den röda lilla dörren gick man ned i de ruffiga källarlokaler i Vasastan, Stockholm, där Forum/Klubben höll till. Fotot från Wikipedia

Klubben: En undersökning är journalisten Matilda Gustavssons fördjupade berättelse om hur hennes arbete ledde till att Jean-Claude Arnault till slut kunde stoppas. Klubben, som egentligen hette Forum — nutidsplats för kultur, hade sedan 1989 varit en scen för kulturmöten mellan författare, filosofer, musiker, bildkonstnärer, dansare, översättare och skådespelare. Här serverade så kallade Forumflickor klädda i svart och med rödmålade läppar vin i plastglas under tiden kulturfolket minglade. Lovande debutanter bjöds in för att läsa upp sina dikter, spela sin musik och ställa ut sin konst. När misstankarna mot Arnault offentliggjordes, och han senare också polisanmäldes och ställdes inför rätta, stängdes Klubben.

Matilda Gustavssons avslöjande visade också kopplingarna mellan Arnault och Svenska Akademien, vilket fick långtgående konsekvenser för akademiens anseende och trovärdighet hos dess ledamöter. Ingen kan väl ha undgått att läsa om det maktspel som pågick inom akademien, med utspel från akademiledamöter som slöt upp kring Arnault, andra ledamöter som avgick i protest eller tvingades avgå.

Relationen mellan Arnault och Frostensson är för mig helt obegriplig. Han kunde ta på andra kvinnor rakt framför ögonen på henne. Och hon som annars var ganska tyst och tillbakadragen fick enorma vredesutbrott om någon sade det minsta negativt om Arnault. Det är svårt att föreställa sig att hon, en uppenbart kompetent och självständig person, samtidigt kan vara så beroende av någon annan, att hon blundar för hans konstanta otrohet och övergrepp mot andra kvinnor. Kanske behövde hon lidandet för att kunna skapa, det är ju en sådan där typisk konstnärsklyscha, och kanske ansåg hon det fint att uthärda. Att stå över mänskliga känslor. Inte bara Jean-Claude Arnault, utan alla som kom i kontakt med Katarina Frostensson, tycks ha sett henne som en upphöjd isdrottning, en stor auktoritet och kulturellt överlägsen. Men i mina ögon gjorde hon sig enbart till åtlöje genom den bok, K, hon gav ut efter att Arnault dömdes, där hon onyanserat och uppenbart omoget försvarar honom och menar att han är utsatt för en konspiration. Läskigt med personer i maktposition som har så oproportionerligt höga tankar om sig själva.

Lika märklig är förstås Arnault själv. Matilda Gustavsson har granskat hans bakgrund och i boken visar hon hur han har ljugit om det mesta i sitt liv; sina föräldrar, sin uppväxt, sin utbildning, sina uppdrag och sina förmågor. Han har till exempel utgett sig för att ha gått på elituniversitet i Frankrike, men i själva verket hade han utbildat sig till elektriker, dock utan att ta någon studentexamen.

För att inte tala om alla som Arnault omgav sig med, hans entourage, som tycks ha sett honom som en förfinad, främmande fågel bland övriga gråsiskor i landet. Kulturellt bevandrad, social, uppmärksam och lyhörd. I vissa delar kan man förstå begeistringen över hans person. Men han tycks uppenbarligen också ha varit en gränslös narcissist och sexmissbrukare, som använde sin maktposition för att hjälpa fram eller förgöra unga kvinnor beroende på hur de valde att agera på hans närmanden. Narcissist och sexmissbrukare är inte benämningar som Matilda Gustavsson använder i boken. Hon är väldigt noga med att inte skriva något som kan äventyra hela undersökningen. Men vad annat kan han vara? Något är ju uppenbarligen väldigt fel. Det framkommer tydligt när man läser intervjuerna med de kvinnor han utnyttjat.

Matilda Gustavsson håller en neutral ton genom hela redogörelsen. Hon tar inte ställning, trots att det måste ha varit oerhört svårt att förhålla sig nyanserad efter allt hon fick veta genom intervjuer och efterforskningar. Det är väldigt skickligt. Och ärligt. Hon beskriver till exempel hur hon önskade att hon kunde göra kvinnornas berättelser renare. Varför lämnade inte kvinnorna lägenheten före eller efter ingreppet? Varför förlamades de istället för att göra motstånd? Hon var rädd att kvinnorna inte skulle bli trodda. Vissa författare och journalister har efter att Arnault fälldes påpekat just dessa irrationella omständigheter som skäl för att kvinnorna inte utsattes för våldtäkter i juridisk mening. Men domskälen visar tydligt att synen på våldtäkt faktiskt har förändrats. Det handlar inte längre om hur ett offer förväntas bete sig efter våldtäkten, utan om vad gärningsmannen har gjort.

Huvuddragen av det som framkommer i boken kände jag till sedan nyhetsrapporteringen, men det som gör boken så intressant är att den ger en djupare förståelse för hur en person kunde stå skyddad av kulturetablissemanget under mer än trettio år. Hur en person kunde bete sig hur som helst mot unga kvinnor utan att det fick några konsekvenser. Matilda Gustavsson har gjort en imponerande undersökning som är både välskriven och välgrundad.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 227
Utgivningsdatum: 2019-11-20
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Omslagsformgivning: Sara R Acedo
ISBN: 9789100177645
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Nya böcker att läsa i februari

Jag kommer inte hinna läsa alla böckerna på bilden under de två veckor som är kvar av februari, men jag kan inte fortsätta som nu, och bara läsa sådan facklitteratur som jag behöver läsa för mitt avhandlingsprojekt. Dygnet har 24 timmar, så även om jag arbetar åtta timmar, sover sju timmar, skjutsar till och från skola och dans, tränar på gymmet, rider, lagar mat och umgås med familj och vänner borde det ju finnas åtminstone någon timme kvar till nöjesläsning.

Vad tycker ni att jag skall börja med? Den mycket omdiskuterade Klubben? En ungdomsbok av Christina Lindström? Den vackra romanen Längtans latituder? Eller kanske en roman av nobelpristagaren i litteratur, Olga Tokarczuk? En deckare av Cara Hunter?

Böcker att se fram emot i mars-april 2020

Vårmånaderna mars-april är ofta starka bokmånader, och precis som vanligt kommer det att strömma ut spännande böcker i bokhandlarna. Det här är de böcker jag personligen ser mest fram emot:

Rapport från ett slakteri låter inte så upplyftande, men jag tror att den kommer att bli en av de böcker som kommer att synas och diskuteras överallt. En reportagebok om vardagen på ett slakteri, skriven av en av de veterinärer som har som uppgift att kontrollera att allt går rätt till väga.

Jodi Picoults roman Små stora saker var otroligt välskriven och tankeväckande. Jag gissar att En enda gnista kommer att vara detsamma. Ett gisslandrama på en kvinnoklinik, med instängda läkare, sköterskor och kvinnor som kommit för att de vill sätta liv till världen och kvinnor som kommit för att avsluta liv. Och så en polis som skall försöka få kontakt med gisslantagaren, och upptäcker att hans femtonåriga dotter är en av de inlåsta på kvinnokliniken.

Nina Lykkes förra bok, Nej och åter nej, tyckte jag mycket om, så hennes nya roman som kommer att heta Nästa!: en läkarroman, måste jag läsa. Stina Jackson kommer med sin andra spänningsroman efter succédebuten Silvervägen. Den här har titeln Ödesmark.

De tre första böckerna i serien om Kulla-Gulla kommer att ges ut lagom till 75-årsjubileumet nästa år. För några år sedan köpte jag hela serien begagnad av ren nostalgi och har inte hunnit läsa om den än, men skall göra det. Litet som att läsa Per Anders Fogelströms Stad-böcker, men om landsbygden och ur ett barns perspektiv.

Jag blev väldigt besviken på Peter Mays senaste roman, Harris Tweed. Inte ens hans fantastiska miljöbeskrivningar kunde hjälpa upp den hafsiga handlingen. Nu hoppas jag att författaren är tillbaka på banan och har skrivit en roman av samma kvalitet som hans tidigare. Jag är väldigt nyfiken på Döden i Gaillac.

Många har läst Där kräftorna sjunger innan den ges ut i svensk översättning. Det verkar vara en bok som man antingen tycker är fantastisk eller ganska värdelös. Av det jag läst om handlingen, och vad andra skriver om den, tror jag att det är en bok i min smak. Snart vet vi. Den kommer ut i april.

Graham Swifts roman är kanske den jag ser mest fram emot. Jag tyckte så otroligt mycket om hans roman Mödrarnas söndag, så förväntningarna är stora på Här är vi.

Och så kommer fortsättningen på Olive Kitteridge. Olive, igen, av en av mina favoritförfattare, Elizabeth Strout.

Anne Swärds roman Vera var också en riktigt välskriven och minnesvärd roman som fastnade i tankarna. Hennes nya roman kommer att ha titeln Jackie. Skall läsas.

En ungdomsbok bland favoriterna; Bergtagen av Camilla Sten. Jag tyckte mycket om hennes rysare/spänningsroman Staden, och hoppas att hennes nya roman är lika mystisk, obehaglig och stämningsfull som Staden var.

Om jag var din hemmafru, eller hur man får en vardag att smaka som en lördag av Lotta Lundgren är en helt makalöst rolig kokbok med kåserier. Jag har läst den och skrivit om den här i bloggen, men har med den i mitt urval av bokfavoriter för att tipsa er om den, ni som ännu inte läst, njutit och skrattat.

Jag fick tips från Susanne på Instagram om den prisbelönta Carl Hell-serien, så nu har jag lagt till Catalana till de böcker jag ser fram emot att läsa i vår. Jag måste bara hinna läsa de tre tidigare delarna först. Eller så gör jag som jag brukar när det kommer fristående delar i en serie som jag inte läst tidigare, hoppar rakt in och läser den nya boken. Brukar fungera det också.

Hjärtinfarkten : Fakta, expertråd och personliga berättelser. Hjärt-kärlsjukdomar dödar fler människor än någon annan sjukdom i Sverige. Jag vill veta mer om varför och hur man drabbas och hur livet går vidare för den som överlevt, och för de anhöriga.

Anna Janssons deckare är alltid småmysiga och lättlästa. Jag minns knappt handlingen i någon av de tidigare jag läst, men de är avkopplande, och ibland är det sådana böcker man behöver. Hennes nya deckare; Dödslistan, nummer 21 (!) i serien om Maria Wern, handlar om misstänkta men friade våldtäktsmän och sexförbrytare som faller offer för en anonym mördare. Männen hittas nakna med namnet Erinya inristat i huden. Bredvid kropparna återfinns en ullsax som använts för att stympa dem.

Har ni några favoriter som ni ser extra mycket fram emot under våren?

Böcker att se fram emot under januari-april 2020

Dags att börja spana på bokvåren! Det här är mina favoriter bland de böcker som kommer ut i bokhandeln under januari–april 2020.

Nya böcker i januari-februari 2020

Kristina Appelqvists deckare brukar alltid vara småmysiga och lagom kluriga, så En giftig skandal ser jag fram emot. En mördare som kopierar mord ur Agatha Christies böcker.

Fler spännande romaner är på gång, bland annat en tredje del i serien som utspelar sig på den fiktiva ögruppen Doggerland med kriminalinspektör Karen Eiken Hornby, Mellan djävulen och havet. Får inte missas.

För hundra år sedan inleddes tvångsförflyttningarna av renskötande samer i Sverige. Herrarna satte oss hit handlar om det.

Queenie beskrivs som ”en vass, ärlig och brutalt komisk roman om att famla efter kärlek, karriär och sig själv i en högst igenkännbar samtid”.

Och så är Staffan tillbaka. Ljuskällan är nämligen den fristående uppföljaren till Under två timmar. Ett samtidsdrama som handlar om hur svårt det är att göra rätt, och hur de kompromisser vi gör som par ibland hotar att splittra istället för att förena. Jag tyckte ganska illa om den självupptagne och fyrtioårskrisande Staffan i den förra boken, men är ändå väldigt nyfiken på hur hans karaktär kommer att utveckla sig.

Sex veckor efter deras storslagna bröllop gör Emma Svenssons man slut. I Honeymoon, hej då & bergen som väntar handlar det om överlevnad, både ekonomiskt och själsligt, när det där som skulle vara livet ut plötsligt tar slut. Eftersom en av författarna heter samma sak som huvudpersonen, kanske det här är en självbiografisk bok? Jag brukar inte vara så förtjust i sådana, men skall kolla upp boken litet närmare.

Romanen De, av Helle Helle, är en berättelse om sjukdom, kärlek och gymnasietiden i början av åttiotalet.

Nya böcker i mars-april 2020

I mars-april kommer ett helt gäng med böcker som jag verkligen vill läsa. Nina Lykkes förra bok, Nej och åter nej, tyckte jag mycket om, så hennes nya roman som kommer att heta Nästa!: en läkarroman, måste jag läsa. Stina Jackson kommer med sin andra spänningsroman efter succédebuten Silvervägen. Den här har titeln Ödesmark.

De tre första böckerna i serien om Kulla-Gulla kommer att ges ut lagom till 75-årsjubileumet nästa år. För några år sedan köpte jag hela serien begagnad av ren nostalgi och har inte hunnit läsa om den än, men skall göra det. Litet som att läsa Per Anders Fogelströms Stad-böcker, men om landsbygden och ur ett barns perspektiv.

Graham Swifts roman är kanske den jag ser mest fram emot. Jag tyckte så otroligt mycket om hans roman Mödrarnas söndag, så förväntningarna är stora på Här är vi. Och så kommer fortsättningen på Olive Kitteridge. Olive, igen, av en av mina favoritförfattare, Elizabeth Strout. Anne Swärds roman Vera var också en riktigt välskriven och minnesvärd roman som fastnade i tankarna. Hennes nya roman kommer att ha titeln Jackie. Skall läsas.

Om jag var din hemmafru, eller hur man får en vardag att smaka som en lördag av Lotta Lundgren är en helt makalöst rolig kokbok med kåserier. Jag har läst den och skrivit om den här i bloggen, men har med den i mitt urval av bokfavoriter för att jag vill tipsa er om den :)

Jag fick tips från Susanne på Instagram om den prisbelönta Carl Hell-serien, så nu har jag lagt till Catalana till de böcker jag ser fram emot att läsa i vår. Jag måste bara hinna läsa de tre tidigare delarna först. Eller så gör jag som jag brukar när det kommer fristående delar i en serie som jag inte läst tidigare, hoppar rakt in och läser den nya boken. Brukar fungera det också.

Hjärtinfarkten : Fakta, expertråd och personliga berättelser vill jag läsa på grund av händelser i min närmaste familj. Min bror fick en stor hjärtinfarkt för fyra år sedan, året han skulle fylla femtio, och min pappa fick en infarkt för två veckor sedan. Hjärt-kärlsjukdomar dödar fler människor än någon annan sjukdom i Sverige, men både min bror och min pappa klarade sig tack och lov. Nu har jag sett två av mina närmaste ligga på marken/golvet med enorma smärtor i bröstet i väntan på ambulans, sett ambulanserna åka iväg med blåljus och sirener, sett min bror och min pappa ligga på hjärtintensiven med ett femtontal sladdar kopplade från kroppen till olika apparater och jag har förstått litet grand om vilka funderingar och känslor som kan uppstå efter en sådan här händelse. Men jag behöver veta mer, så jag skall läsa den här boken och kanske ge den till min bror och pappa också.


Så, vad har jag missat? Vad ser ni fram emot att läsa?

Recension: Testamente, av Nina Wähä

Omslaget har fått mig att nedprioritera den här romanen ända sedan början av året. Lila och röda färger tycker jag inte ger ett rättvisande intryck av innehållet, som är lågmält berättat, nästan som en saga. Men när den nyligen blev Augustprisnominerad blev jag tillräckligt nyfiken på den för att börja läsa. Och nu vet jag nästan inte hur jag skall beskriva min upplevelse av den. Jag har inte läst någonting liknande tidigare.

Som läsare sugs man omedelbart in i berättelsen, och det slår mig att det känns på precis samma sätt som när jag brukade lyssna på tv-legendaren och historikern Hans Villius. För er som inte hann uppleva honom finns ett filmklipp här.

Berättelsen är som ett drama i tre delar med rubrikerna 1) The cast, the scenery, 2) The murder och 3) Who dunnit. Varje kapitel inleds med att berättaren, och det är här jag omedelbart tänker på hur Hans Villius brukade introducera olika historiska händelseförlopp, ger korta anvisningar om vad som komma skall; ”Annie kommer hem. Dramat rullas upp. Vi blir presenterade för bygden och karaktärerna. Karaktärerna? Nej, människorna! Någon hamnar på sjukhus. En annan lyser med sin frånvaro. Men ingenting har väl ännu hänt?”

Testamente är berättelsen om familjen Toimi, med Siri och Pentti och alla deras levande och även döda barn. Familjen är jordbrukare på en plats ute i obygden i finska Tornedalen där man talar minoritetsspråket meänkieli, en särskild form av tornedalsfinska. Det är tidigt 1980-tal, det lackar mot jul och alla de tolv barnen med familjer skall samlas i familjehemmet. Flera av dem har lämnat hemmet i tidig ålder. Flytt till Stockholm, Helsingfors och Köpenhamn. Andra bor fortfarande hemma eller i närheten. Bandet mellan syskonen är starkt, kanske starkare än i många andra familjer på grund av den dysfunktionelle fadern, som utan att göra mycket väsen av sig ändå skapar oro och rädsla hos barnen. Berättelsen handlar visserligen om ett testamente, men kanske mer om vad man lämnar ifrån sig som ett socialt arv. Hur påverkad man blir av sin uppväxt, hur mycket man redan har i sig och hur mycket man påverkas av andra människor och miljöer. Med en så stor och brokig familj som familjen Toimi skapar författaren en spännande utgångspunkt för den klassiska frågan om arv och miljö. Och här finns verkligen intressanta människor som vi efterhand lär känna allihop, inte minst i speglingar av varandra. Den ena mer fascinerande än den andra, vissa märkliga och direkt obehagliga.

Berättelsen sker ur Annies och sedan de övriga syskonens och föräldrarnas perspektiv. Berättarrösten bryter in i texten med jämna mellanrum och ställer retoriska frågor och funderar kring livet, i stort och smått. ”För att en relation skall djupna och människor ska kunna leva i kärlek, eller harmoni, eller åtminstone i samförstånd, så krävs att båda eller åtminstone en av parterna bemästrar verktygen att närma sig och se eller släppa in andra människor. Att sänka garden, att hänge sig. Det hade inte Pentti kunnat. Och inte Siri heller.”

Det enda som drar ned en i övrigt fantastisk läsupplevelse är slutet. När trådarna skall knytas ihop och allt skall avrundas tappar berättelsen fart, och den lyckas inte hålla kvar mitt intresse och nyfikenhet på samma nivå som innan. Det blir inte det crescendo jag förväntat mig, mer som motsatsen, ungefär som ett musikstycke som avtar i styrka för att till slut tystna. Men det kanske är så en sådan här berättelse borde sluta. Sammanfattningsvis är det en väldigt välskriven och fängslande roman, inte lik någon annan jag läst. Jag tycker verkligen att ni skall läsa den.

Betyg: 5/5

Antal sidor: 437
Utgivningsdatum: 2019-01-23
Förlag: Norstedts
Formgivning: Sara R Acedo
ISBN: 9789113086972
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Recension: Snöstorm, av Augustin Erba

Romanen Snöstorm beskrivs som en roman om de val vi gör som unga, hur de påverkar oss under resten av vårt liv och om de val vi fortfarande har framför oss när vi står mitt i livet. Den beskrivningen stämmer väldigt väl på romanens djupare innehåll.

Tomas är en ganska medelmåttig, fyrtioårig it-tekniker med ett ganska vanligt liv med sambo och två halvvuxna barn. När han sitter på ett tåg på väg från Stockholm till Malmö stannar plötsligt tåget och blir stående utanför Mjölby. På väg mot restaurangvagnen för att ladda upp med mat och varm dryck tar någon tag i hans rockärm. När han ser vem det är väller undantryckta känslor upp med sådan kraft att han måste ta tag i ett säte för att inte vackla. Livli, hans stora ungdomskärlek, som han älskade mer än allt annat. Livli, som han väntade på med en kaffe i handen till henne vid varje föreläsning under första året på tekniska högskolan. Livli, som ville ha honom med som smakråd när hon provade underkläder och som stöd när hon gjorde sin andra abort efter att ha varit tillsammans med andra killar. Livli, som han väntade och väntade på, men som bara ville ha honom som vän och som försvann med andra och sedan lämnade både honom och landet när hon som toppstudent fick stipendium för att studera vid CERN, världens största partikelfysiklaboratorium i Schweiz.

Skildringen av tiden vid tekniska högskolan berör på djupet. Äntligen känner Tomas att han ingår i en gemenskap med vänner som är lika nördiga och intelligenta som han själv. Men framtidsplaner och drömmar har också en baksida, och både han själv och hans nära vänner tvingas möta livets realiteter med brustna illusioner och krossade hjärtan.

Djupast intryck gör den ensidiga och omöjliga kärlekshistorien mellan Tomas och Livli. Båda med mörka och såriga uppväxtförhållanden som präglats av svek på värsta tänkbara sätt från dem som stått dem allra närmast. Hos varandra hittar de sin själsfrände. Men livet lockar hela tiden och drar i Livli och Tomas låter henne försvinna utan att göra något för att stoppa henne.

”Om några timmar kommer jag att få sitta ensam med tanken på att Livli var på samma tåg som jag, att ögonblicket som jag har fantiserat om i tjugo år – hur det skulle bli om vi sågs igen – att det ögonblicket har kommit och gått. Och jag kommer att bära med mig hur futtigt det blev.”

Jag läser febrilt vidare i boken och önskar av hela mitt hjärta att Tomas till sist skall få uppleva lyckan med sin stora kärlek. Det vore det mest rättvisa och något slags gottgörelse från livet självt för allt som han tvingades genomlida som barn med en lillebror som dog, en mamma som insjuknade och en pappa som lämnade familjen för en karriär i annat land. Det vore en upprättelse eftersom han aldrig som barn fick känna tillit och tillhörighet med andra, och tvingades leva i ständig ångest över att hans morbror som tagit hand om honom skulle ta på honom och komma in i hans rum på kvällarna när han var berusad.

Jag är fortfarande alldeles tagen av den här realistiska och vardagsnära romanen om hur livet sällan blir som vi föreställde oss att det skulle bli.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 358
Utgivningsdatum: 2019-09-27
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Formgivning: Sara R Acedo
ISBN: 9789100177126
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Recension: Hem till mig, av Trude Marstein

Det här är en lågmält berättad historia om en notoriskt otrogen man, och man kan ju undra hur intressant en sådan bok egentligen kan vara, eller hur? Men det är den. Jag läste boken nästan maniskt på väldigt kort tid. Det som gör den så speciell, och inte alls trivial, är att den berättas ur den otrogne mannens synvinkel. Och det är inte själva otrohetshistorierna i sig som är intressanta, utan hur mannen, Ove, planerar och arrangerar för att kunna göra otrohetshistorierna möjliga, och hela tiden utan att själv inse hur självupptagen han är. Som läsare gör man det inte heller, till att börja med.

Att följa Ove från det att han är ungefär 30 år och nyutexaminerad läkare, genom ett äktenskap med Wenche som är sjuksköterska och ett samboförhållande med Marion som är skådespelerska, två barn med Wenche och ett barn med Marion, en hund, en katt och ett antal betydligt yngre älskarinnor, till dess han är ungefär 60 år, är som att läsa en spänningsroman. Det här är en riktig bladvändare. Redan under de första sidorna i boken väcks frågor som följer med genom hela berättelsen. Hur fungerar han? Hur kan han vara så hängiven en person, och sedan så enkelt bara växla över känslorna till någon annan på ingen tid alls? Vad är det för fel på honom?

Det är märkligt nog omöjligt att tycka enbart illa om Ove. Han uppträder inte så som man föreställer sig en notoriskt otrogen man. Han är inte uppenbart okänslig och likgiltig, tvärtom uppfattar man honom till att börja med som väldigt empatisk, mjuk och intresserad av människor. Han månar om sina patienter på husläkarmottagningen och han tar sig tid att lyssna och verkligen känna in dem han pratar med. Och han uppträder mot sin fru som om han verkligen älskar henne. Och när han faller för någon annan kvinna är det helt och fullt, han tar inte lätt på sina relationer, de betyder allt. Han är intensiv, uppmärksam och omtänksam. ”Jag är så tacksam, sa jag. Så väldigt, väldigt tacksam. Du ger mig något som är fruktansvärt viktigt för mig. Gör jag? sa hon. Ja, det gör du, sa jag. Du skulle bara veta ur mycket du ger mig. Ger dig, vad är det jag ger då? sa hon. Det är fantastiskt att älska med dig, sa jag. Det vill jag att du ska veta. Hon förstod det inte, jag såg på henne att hon inte förstod ett dugg av vilken betydelse hon hade för mig.” Sedan tar han cykeln hem till sin fru och känner hur han blir uppfylld av kärlek till henne, så till den grad att han vill att de skall försöka få ett tredje barn. Ove är till att börja med helt obegriplig. Jag drivs att läsa vidare för att få veta hur det skall gå, och kanske förstå hans handlade, åtminstone litet.

Vardagssituationerna får stort utrymme i berättelsen, och de behövs och gör kontrasten mellan det vardagsliv Ove flyr så mycket större mot de tillfällen han hela tiden längtar och ljuger sig till. Han lägger ned enormt mycket tid och energi på att hålla kontakten med den kvinna som är hans älskarinna. Han leker med sina barn och skickar samtidigt sms till älskarinnan om hur mycket han saknar henne. Han säger till henne att förhållandet med frun är nästan platoniskt, att han måste stanna hos henne eftersom hon behöver honom. Han kan inte lämna. All tid han lägger ned på att ljuga sig till hemliga träffar och att hålla kontakten genom samtal och sms med sin älskarinna gör att han inte har tid och kraft att bli delaktig på allvar i familjelivet, och det påverkar relationerna, inte minst med barnen. Men han verkar inte sörja det särskilt mycket. Han är som en strategisk kameleont, som hela tiden känner efter hur han bör vara i olika situationer, men när det blir problem eller kraschar är han inte beredd att kämpa för det han har, utan glider vidare.

Men hur han än lever sitt liv känns det aldrig bra någon längre tid. Som bäst har han det med älskarinnan när han är otrogen sin fru med henne. När förhållandet uppdagas och han skiljer sig för att istället leva med älskarinnan, förlorar relationen sin lyster. Mot slutet av boken har det vuxit fram en bild av honom som gör att jag anar vad det är som driver honom, som får honom att längta till något annat än det han har. Det som får honom att inte känna en konstant tomhet tycks vara att längta, drömma och idealisera. När han får vad han vill ha blir han uttråkad och söker efter någon ny att längta till, att drömma om. Varje gång han kommer hem fylls han av en leda och ledsamhet som gör ont, i nästa stund får han dåligt samvete för att han sviker. Han är livrädd för att sätta allt på spel, han vill absolut inte förlora något av det han har, han vill absolut inte vara med om ännu ett uppbrott, men han kan ändå inte låta bli att bedra och önska sig något mer. Allt tynger och värker. Så Ove kompenserar genom att uppträda, och kanske innerst inne också vara, kärleksfull och uppmärksam, både på jobbet, i familjen och med sin älskarinna.

Ove är en sammansatt, men framförallt en ganska tragisk och självgod person. Jag önskar hela tiden att han skall komma till sans och förnuft, och inte äventyra allt fint han har i sitt liv, men han tycks inte ha några spärrar. När han närmar sig sextio och inte längre är den Clark Gable han en gång var, och de unga kvinnorna inte längre faller som tidigare för hans charm, och alternativet är en måttfull och i Oves ögon ospännande kvinna från en datingsida, då kommer ångern och känslan av total tomhet.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 409
Utgivningsdatum: 2014-04-17
Originaltitel: Hjem til meg
Översättare: Lotta Eklund
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN: 9789100136321
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Tisdagstrion: På resande fot

Helena med bokbloggen Ugglan & Boken håller i bokutmaningen Tisdagstrion. Alla som deltar tolkar veckans tema på valfritt sätt, tipsar om tre böcker och klickar runt hos varandra och tar del av varandras boktips. Den här veckan handlar det om att vara på resande fot.

Det här är tre böcker som jag själv ännu inte läst, men tror är väldigt bra. Om ni läst, berätta gärna i kommentarerna vad ni tyckte, om någon av dem skall prioriteras upp eller ned.

* Poste restante – ett brev till Locmaria är en roman från förlaget Sekwa, och det brukar betyda att jag kommer att tycka om den. Jag har aldrig läst en bok jag inte tyckt om som givits ut från dem. Den här romanen handlar om italienska Chiara som 25 år gammal av en slump får veta att hennes biologiske pappa inte alls dog i en olycka innan hon föddes, utan lever på ön Groix i Bretagne. Hon bestämmer sig för att resa dit och leta upp honom. För att kunna göra diskreta efterforskningar tar hon arbete som bygdens brevbärare.

* Hem till mig har visserligen temat resande i titeln, men jag tror att den också kan handla om att vara på resande fot på ett djupare plan, att försöka hitta hem till vem man är. Jag tror att jag kommer att bli väldigt uppretad när jag läser, men är så nyfiken på den här boken och författaren att jag antagligen kommer att prioritera den om ingen av er andra som kanske redan läst den avråder mig. Huvudpersonen Ove är läkare, make och familjefar. Han har ett stort hjärta och vill alla väl. Men. Det finns alltid ett men, eller hur, när något låter så bra. Han kan inte hålla sig till sin fru, utan kastar sig in i förhållande efter förhållande, bedrar sin första kärlek med sin andra, och sedan även henne. Varje gång känner han att kärleken är på allvar, tills en ny möjlighet visar sig. Den här romanen handlar om Ove från det att han är en ung och nygift läkare till dess han närmar sig pensionen. Jag måste bara läsa den för att få veta hur det går för en person som är som Ove, och hur författaren får till ett trovärdigt slut.

* När isarna smälter. Jag får skämmas över att jag fortfarande inte läst den här boken, som var en av de böcker jag såg mest fram emot när den kom för ett år sedan. Det här är sannolikt en både varm, galen och tänkvärd roman om en man som plötsligt får ett otämjbart intresse för pingviner, vilket får honom att resa till pingvinernas hemland Antarktis. Plötsligt får hans stillsamma pensionärsliv både innehåll och mening, och på något obegripligt sätt och högst motvilligt har han under resans gång förvandlats till en världskänd miljökämpe och symbol för kampen mot global uppvärmning. Måste ju läsas!

Fler boktips om att vara på resande fot får du hos Helena/Ugglan & Boken och andra som länkat i kommentarerna hos henne!

Recension: Drömmarnas bok, av Nina George

Förra sommaren läste jag Den lilla bokhandeln i Paris, av Nina George. Jag blev så förtjust i den, det var en så fin och varm berättelse och jag smålog förnöjt genom hela boken, inte minst på grund av språket, miljöbeskrivningarna och de härliga karaktärerna. I Drömmarnas bok får jag uppleva allt detta igen.

I efterordet till Drömmarnas bok läser jag att den bildar en trilogi tillsammans med Den lilla bokhandeln i Paris och Den lilla bistron i Bretagne. Det som förenar dem är temat förgänglighet. Författaren berättar att rädslan för att hennes pappa skulle dö, och smärtan när han sedan gjorde det, präglade hennes liv och skrivande. Den fick henne att fundera mycket på frågor som: När min död kommer, har jag då levt lika fullt ut som jag hade kunnat göra?

Det tunga ämnet till trots är Drömmarnas bok, precis som Den lilla bokhandeln i Paris, alldeles underbar läsning. Det är mycket svärta och djup i berättelsen, men det blir aldrig för mycket, för jobbigt att läsa. Det fina och varma präglar berättelsen och den rymmer så mycket livsvisdom och kärlek. Karaktärerna har sina egna röster, jag tycker om dem allihop. Jag tror att man kan sammanfatta bokens innehåll med det här citatet ur boken:

”En vacker dag, mon ami”, säger Scott, ”en vacker dag kommer vi att se tillbaka och fråga oss vad som hände med de där killarna. Vi kan väl lova varandra det här: Om en av oss blir ett rikspucko som stelnar i sitt eget futtiga, inrutade liv som en jävla aladåb, ska den andre se till att få ut honom därifrån. Okej? Kom och ta mig om jag blir likadan som min pappa. Haffa mig om jag gifter mig med fel kvinna. Rädda mig om du märker att jag slutar vara Brainman.”

Drömmarnas bok känns fransk i sin stil, trots att författaren är tysk. Särskilt hur berättelsen börjar. Så oväntat, chockerande och samtidigt så trovärdigt. Henri Skinner, tidigare en hårdhudad krigskorrespondent, är på väg att för första gången träffa sin trettonårige och högintelligente son Sam. Han är lycklig. På vägen till mötet ramlar en liten flicka ur en båt på floden Themsen. När ingen annan agerar snabbt nog, kastar sig Henri ned i vattnet för att rädda flickan. Han får grepp om henne i vattnet och lyckas ta sig upp på land, knappt själv vid liv. Då blir han påkörd av en bil och skadas så allvarligt att han hamnar i koma. Typiskt franskt, eller hur? När allt ser ut att ordna sig, blir det bara värre.

I kapitel som växlar mellan Henri, sonen Sam och Henris älskade men hjärtekrossade Eddie som han lämnade av oklara anledningar för många år sedan, lär vi känna de tre personerna och förstår efterhand varför livet blev som det blev, varför de gjorde vissa val och hur det har präglat deras fortsatta liv. Vi lär också känna den tolvåriga flickan Madelyn, en supertalang inom balett, och den enda överlevande efter en olycka där hela hennes familj förolyckades och hon själv försattes i koma.

Drömmarnas bok är en väldigt vacker, stark och gripande berättelse om stora frågor, men den är skriven på ett så mjukt och varmt vis att det ändå får mig att kalla den en feelgoodroman. Berättelsen fick mig att fundera mycket på vilka val jag själv har gjort och vad de har fått för konsekvenser, och på hur viktigt det är att ta tillvara på de tillfällen och möjligheter man får. Att inte plötsligt en dag inse att man blivit ett rikspucko som stelnat i sitt eget futtiga, inrutade liv som en jävla aladåb, som Scott varnade för i boken.

Betyg: 4/5

Antal sidor: 368
Utgivningsdatum: 2019-08-22
Förlag: Bazar
Översättare: Ulrika Junker Miranda
Omslag: Sian Wilson
Originaltitel: Das Traumbuch
ISBN: 99789170285370
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris