Lazarus, av Lars Kepler

En av årets mest efterlängtade romaner finns i handeln från och med i dag  – Lazarus av Lars Kepler. Jag har läst hela serien om kriminalkommisarie Joona Linna och Saga Bauer från Säpo. Vad är det då som jag uppenbarligen inte kan få nog av, kan man undra.

Framför allt är det hantverket som imponerar. Keplers böcker är klassiskt hårdkokta kriminalromaner med skickligt uppbyggda intriger, ett skyhögt tempo och spänning så stor att jag inte kan göra annat än att svepas med och efteråt känna mig alldeles utmattad och omtumlad. Det går inte att motstå. Kepler använder i princip samma berättarteknik som i tidigare böcker i serien, med korta kapitel och ett rappt språk. I den här boken har dock tekniken använts litet för snävt för min smak, särskilt när stycken består av en enda mening och ofta av bara några få ord. Det gör det svårare att få ett flyt i läsningen.

I den tredje boken i serien, Eldvittnet, dök seriemördaren Jurek Walter upp i epilogen och vi fick en vink om vad vi kunde förvänta oss i nästa bok, Sandmannen. Den blev den dittills mörkaste och grymmaste i serien. Men det var ändå ingenting i jämförelse med Keplers nya kriminalroman. Bitvis är den så hemsk och så klaustrofobiskt skrämmande att jag varit tvungen att ta pauser för att minska spänningen i kroppen och kunna djupandas.

Flera mordfall uppdagas, och de visar sig ha direkta kopplingar till Joona Linna. Är det möjligt att Jurek Walter fortfarande lever, eller är det Joona Linnas förflutna och inre demoner som får honom att överreagera? Den här gången är det Joona och Saga som står i centrum för handlingen. Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril, alias Lars Kepler, berättade vid den författarträff jag nyligen var inbjuden till att de i samtliga sina kriminalromaner, men särskilt i den här senaste, varit intresserade av att se hur långt man kan knuffa sina huvudpersoner närmare kanten, och hur de kommer att agera. I Lazarus är det precis vad som sker.

Både Joona Linna och Saga Bauer ställs här inför omänskliga psykiska påfrestningar, och för första gången sedan jag började läsa Kepler-serien lider jag och våndas på riktigt med huvudpersonerna. Boken igenom undrar jag hur länge Joona och Saga skall kunna hålla ihop i de extrema situationer som de utsätts för. Det psykologiska djupet som jag tidigare saknat i personbeskrivningarna finns här. Författarna gestaltar extremt skickligt hur brottsling och hjälte många gånger i själva verket är som två sidor av samma mynt, som Yin och Yang, med förståelse för varandras själar och psyke. Det som skiljer är att de agerar utifrån helt olika motiv. Det enda sättet de kan komma åt varandra på, är genom att veta hur den andre tänker. Och det är just det mentala spelet som gör den här boken så intensiv och infernaliskt spännande.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 543
Serie: Joona Linna (del 7)
Utgivningsdatum: 2018-10-19
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Form: Hummingbirds
ISBN: 9789100142698
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Mingel på Nedre Manilla med Lars Kepler

För ett par veckor sedan fick jag en inbjudan till författarträff med Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril, alias Lars Kepler.

Här svängde jag in i går, vid Nedre Manilla. Jag var tydligen först på plats och blev litet fundersam över om det var ok att köra in med bilen.

Då fick jag se en man komma gående med ett gevär över axeln. Ganska märkligt att se det på Djurgården, men passande med tanke på att boken som var själva anledningen för kvällen handlar om skottlossning och mord ;) Han gav i alla fall klartecken till att jag fick köra in.
En kvinna släppte in mig och eftersom jag var först på plats hade jag tid att titta mig omkring i Bonniers residens. Jag överdriver inte om jag berättar att det var pampigt med alla de 300 konstverken och alla gamla bevarade möbler. Ja, ni ser ju själva.

Här står jag i den stora hallen. Tänk att som barn få springa omkring och leka här i alla rum och på tre våningar.

Ett bibliotek helt i min smak med platsbyggda bokhyllor från golv till tak och en otroligt vacker kristallkrona.

Jag kikade runt litet överallt, och fick se den här fina spolanordningen på en av toaletterna. Håll med om att det vore läckert att ha en sådan hemma.

Fin utsikt och fina fönster, som jag dock tror är utbytta mot nyare än de ursprungliga med tanke på de moderna spröjsen.

.
Inredningsinspiration på ännu en toalett. Snyggt handfat med likadana kranar som vi byter till hemma just nu för att få den där snygga sekelskiftesstilen.
.

Vi minglade under någon timme med vin, vatten och snittar, och sedan var det dags för samtal med författarna.  Albert ”Abbe” Bonnier ledde samtalet och vi fick möjlighet att ställa frågor. Det var väldigt spännande, och jag kommer att berätta mer om det på fredag när jag också lägger upp min recension av den helt nya boken om Joona Linna och Saga Bauer.

Efter samtalet fick vi guidad visning. Det var väldigt intressant och även roligt att få höra personliga historier kring många av konstverken.

Och slutligen signerade Alexandra och Alexander våra böcker, och vi som var inbjudna fotade varandra tillsammans med det berömda författarparet. Mörka och gryniga foton, men det var ganska dunkelt inomhus och alla bilder är fotade med mobiltelefonens kamera.

Det var verkligen en riktigt välordnad och trevlig kväll! På fredag kommer min recension av den nya boken, så titta gärna in då.

Och nästa vecka är det dags igen, då är det nämligen dags för nomineringseventet inför Augustpriset. Det är på måndag på Södra teatern. Kommer ni också?

Doktor Bagges anagram, av Ida Jessen

Äntligen har andra delen givits ut om Doktor Bagge och hans fru Lilly Bagge. Båda böckerna skildrar delvis samma tid. Det är tidigt 1900-tal och Lilly slutar sin anställning som lärarinna för att gifta sig med Doktor Bagge. Under tjugo år lever de som äkta makar, tills den dag då Doktor Bagge skriver in sig på sjukhuset efter en tids sjukdom och kort därefter går bort.

Då den första delen framförallt är framåtblickande utifrån Lilly Bagges perspektiv, mot den nya tid som hon står inför då Doktor Bagge gått bort, är den här andra delen mer bakåtblickande och skildrar livet så som Doktor Bagge upplever det och hur det har format honom.

I den första boken blev det snart uppenbart att äktenskapet snarare var lämpligt än lyckligt, och att det saknade förtrolighet och verklig närhet. Den känslan förstärks i den här andra boken. Under parets tjugo år tillsammans vänjer sig Lilly vid att styras av sin make, så till den grad att hon när han är borta tappar fotfästet och börjar fundera på vem hon egentligen är och vad hon vill. ”Vad ska jag göra när han inte finns här längre? Vem ska påminna mig om vad jag ska tycka? Vem ska hålla mig på plats?”

Jag njöt av att läsa om hur Lilly försiktigt men beslutsamt återgår till att vara den levnadsglada och spontana kvinna hon en gång var, då hjärtat sprang före henne. Det var en ljuvlig berättelse, full av hopp. I den här andra delen får vi följa Doktor Bagge och hans tankar om livet, relationer och äktenskapet. Jag var så nyfiken på att få veta mer om denne strame, korrekte och direkt okänslige och elake person. Om han verkligen var sådan mot alla, eller om det bara var mot sin fru. Jag ville veta om det någonstans inom honom fanns verkliga känslor för Lilly, om han alltid var så otillgänglig eller om han kanske hade känslor för någon annan. Och jag tycker att jag får svar på mina frågor. Hur barndomen och arbetet formar honom, och hur han trycker ned sin fru därför att han själv är svag i de delar av livet som inte gäller hans yrkesroll.

Ida Jessen har en förmåga att beskriva det som sker med små nyanser som inte säger så mycket, men som mellan raderna säger allt. Båda böckerna är litterära juveler i litet format. Läs och njut.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 170
Utgivningsdatum: 2018-09-14
Förlag: Historiska Media
Originaltitel: Doktor Bagges anagrammer
Serie: Bagge (del 2)
Översättare: Ninni Holmqvist
ISBN: 9789175455792
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

Om att synas i sociala medier

Mias bokhörna håller i den bokrelaterade Helgfrågan, och den här veckan undrar hon hur vi tänker om att locka fler till våra bokbloggar genom till exempel Instagram, och vad vi tycker om att lägga ut recensioner även där.
.
Eftersom mitt Instagramkonto och bloggen är mina intressen och inte arbeten så gör jag oftast precis det som faller mig in. Till exempel blandar jag hejvilt mellan inlägg om böcker, mat, djuren, olika event och familjebilder. Och jag gillar att försöka ta bilder som man blir glad av. Som när Shelly eller någon av våra katter är med på mina bokbilder. Eller när jag släpar ut alla böcker till löven på gräsmattan… Det gör jag enbart därför att fotografering är ett lika stort intresse som bokläsning, och då kan jag kombinera dem. Perfekt, ju.
.
Det vi alla som har Instagram och blogg antagligen märkt, är att man når ut till många fler på Instagram än genom bloggen. Den senaste veckan har mitt Instagramkonto lästs av fler än 1000 olika läsare. Så jag förstår att förlagen vill att vi som får recensionsexemplar visar upp böckerna där.
.
Jag varvar mellan långa recensioner på Instagram och bara några rader med hänvisning till bloggen, men numera har jag oftast långa recensioner även där. Dels därför att förlagen då på ett enkelt sätt kan dela inlägget om de tycker att det är bra reklam för sin bok, dels därför att många inte orkar hoppa över till bloggen och läsa vidare. Vill man inte läsa hela recensionen på Instagram kan man ju bara scrolla vidare.
.
Jag tror dock att bilderna på böckerna är det som intresserar flest på Instagram. Och att fler väljer Instagram framför bloggar speglar väl, tyvärr, utvecklingen som helhet i samhället, att många vill se bilder och få korta kommentarer. Själv föredrar jag bloggar, men Instagram är mycket bättre på att snabbt ge en överblick över många olika konton.

Mias bonusfråga: Har du något mysigt hösttips? Ja, det har jag. Det är fantastiskt fint väder än så länge, så jag passar på att rida, träna, gå på Augustevent och sitta på trappan och dricka te och kaffe och äta middag till tända ljus. Så otroligt härligt. Och så kan man äntligen läsa hela kvällarna med gott samvete, eftersom det ändå är för mörkt för att vara utomhus.
.

Fler som diskuterar Helgfrågan hittar du hos Mias Bokhörna, klicka gärna in och var med du också.

Sju dagar med familjen, av Francesca Hornak

Sju dagar med familjen är en feelgoodroman som utspelar sig vid jul. Den innehåller allt det där mysiga som jag önskar mig av en sådan bok; ett gammalt charmigt herresäte på den engelska landsbygden, varmt te i stora koppar vid en eld, snö och snöyra, god mat med vänner och familj som förbereder och smyger ned julklappar i julstrumporna på juldagens morgon.

Men det är inte bara julklapparna som hålls hemliga i familjen Birch. Alla bär de på hemligheter och outtalade önskningar som de av olika skäl inte vill avslöja för resten av familjen, men som förstås kommer upp till ytan just under juldagarna.

Familjen skall för första gången på flera år fira jul tillsammans alla fyra; Andrew, Emma och deras två döttrar, Olivia och Phoebe. Olivia kommer äntligen hem från Liberia, där hon arbetar som smittskyddsläkare. Under sju dagar måste hon och familjen sitta i karantän i familjens gamla herresäte, eftersom det finns en liten risk att Olivia skulle ha kunnat smittas av någon av sina patienter som haft det oerhört farliga Haagviruset, ett virus som jag uppfattar har likheter med ebolaviruset.

Jag gillar hur det som händer under de sju dagarna berättas omväxlande av de olika familjemedlemmarna. Det ger ett större djup och trovärdighet åt berättelsen med flera olika perspektiv. Även de personer som jag först tycker är själviska och oempatiska känner jag efterhand ändå sympati för, och de personer som jag till att börja med känner mest för visar sig, förstås, också ha mindre trevliga sidor. Precis som i verkliga livet med andra ord.

Jag läser gärna så kallade feelgoodböcker som har litet svärta och djup i botten, där personerna i boken går igenom svårigheter och kommer ut på andra sidan litet klokare och med nya insikter om både sig själva och andra. Det brukar vara en skön avkoppling och underhållning för stunden. Men det är inte så ofta som jag efteråt fortsätter att fundera på handlingen och budskapet i sådana böcker.

Det gör jag nu, för Sju dagar med familjen är inte bara en varm, charmig och julig berättelse, utan också en väldigt insiktsfull roman om en familj och deras olika relationer till varandra och till andra. Jag känner igen både mig själv och många av mina släktingar och vänner i bokens olika karaktärer. Deras värderingar och hur de förhåller sig till varandra, dels på grund av det som är uppenbart för alla, dels på grund av dolda önskningar och motiv. Jag tyckte väldigt mycket om den här boken och rekommenderar den varmt.

Betyg: 5/5

Antal sidor: 408
Utgivningsdatum: 2018-10-09
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Översättare: Birgitta W Augustsson
Originaltitel: Seven days of us
Form:  Jojo Form
ISBN: 9789100174552
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

Sju dagar med familjen – Söndagens smakbit ur en bra bok

Mari, på bloggen Flukten fra Virkeligheten, håller tillsammans med Astrid Terese, på bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker, i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers.

I dag är det Astrid Terese som håller i utmaningen, och jag bjuder på en smakbit ur den här boken:


För två år sedan insåg jag att trenden med julböcker, det vill säga feelgoodromaner med mycket julkänsla, kommit även till Sverige. Jag läste boken Let it snow, och det jag kände när jag läste den var verkligen äkta, vintermysig julstämning. I år verkar antalet julböcker svämma över alla bräddar, och jag trodde att det här var en av dem.

Så var det inte riktigt. Visserligen utspelar sig handlingen kring jul och nyår, och visst är det bitvis både mysigt och snö, men mest av allt är det en insiktsfull relationsroman om en familj och deras olika relationer till varandra. Jag tyckte väldigt mycket om den.

Närmare analys och omdöme om Sju dagar med familjen kommer på tisdag. Här är ett smakprov utan spoilers från sidan 142 f. En av döttrarna ringer till sin pojkvän sedan sex år tillbaka, mannen hon skall gifta sig med inom ett år. Hon har precis fått veta att hennes mamma har cancer:

”Gråt inte. Hon klarar det”, sa han stelt.
” Och om hon inte gör det? Min mardröm, liksom! Hon får inte, får inte dö.”
”Så får du inte tänka.”
” Jag fick reda på det av en slump alldeles nyss. Jag kollade i hennes iPad och såg alla hennes sökningar, och sen mejlet från Nicola också.”
”Nicola?”
”Hennes bästa väninna. Du har träffat henne. Hon den blonda, lite högljudda?”
”Just det, hon ja. Du Liten, jag är hemskt ledsen men vi ska ha champagnefrukost här. Du ska se att det ordnar sig. Vi pratar sen.”
Och han lade på.

Inte särskilt julmysigt, eller hur? Det här stycket tycker jag förmedlar ganska bra hur mycket outtalat det ryms under ytan, både vad gäller känslor och handlingar. Berättelsen rymmer en hel del svärta, men mycket feelgood också som gör att boken är lättläst.

Lästa böcker i september och månadens bästa

Hos Mias bokhörna tipsar vi om vilka böcker vi tyckt mest om varje månad. Det här blir svårt. Jag tyckte väldigt mycket om både Eldslandet och Mareld när jag läste dem, och de kändes som starkare läsupplevelser än Makten. Men nu när böckerna legat till sig litet är det Makten jag har starkast i minne och som jag har tänkt mest på och pratat mest om efteråt. Alltså blir det Makten som är min favorit i september.

Vilken bok blev din favorit den här månaden?

Är det någon särskild bok som du ser extra mycket fram emot att läsa under oktober? Jag har många spännande böcker på gång, både som jag läser just nu och som ligger i tbr-traven och väntar. I slutet av oktober kommer dessutom de sex böcker som nominerats till Augustpriset i facklitteraturklassen. Bokhösten är igång!

Nya böcker i oktober 2018

Varje månad får jag ett mail från Goodreads med tips om nyutkomna böcker av författare jag läst och registrerat på deras sida. I oktober skall de här sex böckerna ges ut.

När jag har sökt på Bokus och Adlibris verkar tiden för utgivning stämma med ett undantag. Jane Harpers nya bok ser ut att komma först i februari nästa år. Även på Amazon verkar försäljningen vara planerad till februari, men på vissa andra sidor uppges att utgivningsdatum är 23 oktober. Märkligt. Jag skall nog maila det svenska förlaget som givit ut författarens tidigare böcker och fråga vad som gäller.

När det gäller övriga böcker stämmer utgivningsmånaden oktober. Tatiana de Rosnays bok finns visserligen redan översatt till svenska och har då titeln Regnvakt, men den här utgåvan är ju mycket vackrare och mer stämningsfull än det svenska omslaget.

Från de svenska förlagen vill jag gärna läsa de här böckerna.

I slutet av oktober är det dessutom dags för nomineringseventet då de böcker avslöjas som nominerats till Augustpriset. Jag har tipsat i det här inlägget om mina favoriter till Årets svenska facklitterära bok. Vi får se om det blir dem eller några andra fackböcker jag skall läsa innan slutet av november.

Har ni någon eller några böcker ni ser fram emot att läsa den närmaste månaden?

Makten, av Naomi Alderman

För ett par veckor sedan tipsade jag om den här boken i en webbcommunity där vi presenterar smakbitar ur bra böcker. Jag hade läst nästan etthundra sidor och berättelsen hade fångat mig helt och hållet, jag ville helst inte göra någonting annat än att fortsätta läsa för att få veta hur det skulle gå.

För er som kanske inte känner till den här boken kan jag berätta att den tillsammans med bland andra Stanna hos mig av Ayòbámi Adébáyò var nominerad till Baileys Women’s Prize for Fiction förra året. Vann priset gjorde Makten. Det i sig borde ju ge en fingervisning om hur speciell den är, kan man tycka.

Ramberättelsen är en brevväxling mellan två personer tusentals år i framtiden, där en av dem har skrivit ett manus om hur det tros ha gått till, det som i deras tid är helt naturligt och självklart, nämligen att kvinnor är det starkare könet. Tonåriga flickor antas plötsligt ha utvecklat en kraft som ledde till att makten i samhället försköts från att tidigare ha varit förbehållen män till att hamna hos kvinnor. Manuset är historien som berättas i boken.

Det finns ett uttryck som stämmer så väl in på vad jag kände under första halvan av boken, nämligen ”karma is a bitch”. En genant insikt, men det var så det var. Med den nya kraften behöver inte tonårsflickor vara rädda för att vistas utomhus sent på kvällarna, det är inte de som riskerar att bli våldtagna. De kvinnor som blivit tvingade till prostitution vänder sig mot sina angripare. Kvinnor som sedan länge varit förtryckta i Saudiarabien och Indien startar en revolution. Hela världsbilden blir omvänd, det som tidigare varit typiskt mansdominerade områden i samhället blir nu kvinnornas sfärer.

Jag kände mig både omtumlad och faktiskt ganska hämndlysten när flickor och kvinnor inte längre var det så kallade svagare könet, och männen fick smaka på sin egen medicin. Men självklart visar det sig inte vara så enkelt som att allt vore bättre om rollerna i samhället var ombytta och kvinnorna hade makten. Makt förändrar många människor, oavsett könstillhörighet.

Det är väldigt spännande att följa de olika personerna och de vägar deras nya kraft leder in dem på, och hur omgivningen reagerar och agerar. Vi får följa dels några tonårsflickor och en vuxen kvinna, dels en ung man som reser runt med sin kamera för att dokumentera det som sker runt om i världen när konsekvenserna av kraften börjar visa sig.

Historien är tankeväckande och det blir aldrig klichéartat. Många händelser som i vårt samhälle vanligtvis inte får mig att reagera särskilt kraftigt, får mig att bli illa berörd när rollerna är omvända i boken. Det säger en hel del om hur strukturer och beteenden snabbt blir normaliserade och därför accepteras i ett samhälle. Jag tyckte mycket om temat för boken, frågeställningarna den väcker och de första tvåhundra sidorna som skildrar hur allt började. Jag är mer tveksam till den andra halvan av boken som visserligen fortsätter att väcka tankar, men som inte riktigt griper tag och berör.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 393
Utgivningsdatum: 2018-06-11
Förlag: Modernista
Originaltitel: The Power
Översättare: Helena Ridelberg
Formgivning: Marsh Davies
ISBN: 9789177813200
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

 

Jag tror att Årets Bok 2018 blir…

I april avslöjades de tolv böcker som Bonniers Bokklubbar nominerat till Årets Bok 2018, och röstningen öppnades för allmänheten. Till skillnad från många andra litteraturpriser är ett av kriterierna för att nomineras att boken tilltalar en bred läsekrets. Svenska folket röstar på sin favorit och utser vinnaren.

I dag skall det avslöjas vilken bok som fått flest röster och som därmed vinner folkets pris. Jag är inte på plats på Bokmässan, men kommer att följa prisutdelningen live på Facebook. Förra året var det en väldigt spännande och dessutom humoristisk prisutdelning då andrapristagaren, Malin Persson Giolito, höll ett tacktal som framkallade den enda skrattsalvan efter den andra.

Om jag skall försöka mig på en gissning om vilken bok som vinner priset måste vi se tillbaka på de två tidigare årens vinnare. År 2016 vann Martina Haag priset med sin otrohets- och skilsmässoroman Det är något som inte stämmer (Piratförlaget), och 2017 stod Alex Schulmans bok Glöm mig (Bookmark förlag) som vinnare. För mig framstår Glöm mig som ett sätt att bearbeta mor-son-relationen som aldrig fick en chans att diskuteras då mamman levde. Ett sätt att försonas med det förflutna och kunna gå vidare.

Årets Bok 2016, 2017 och 2018?

Om svenska folket röstat som tidigare, på berättelser som handlar om dysfunktionella relationer och som ligger på gränsen till att vara självbiografiska och dessutom är känslosamma och enormt berörande, då borde Malou von Sivers ha en god chans att vinna priset med sin familje- och kärlekshistoria, Mitt hjärtas oro (Norstedts förlag).

Det här är dock min favorit, som jag tyvärr inte tror har någon chans. Nina Lykkes roman Nej och åter nej (Wahlström & Widstrands förlag). Inte minst därför att jag inte tror att lika många har läst den jämfört med de andra böckerna i konkurrensen.

Har ni någon favorit till Årets Bok?

 

Edit: Här hade jag ju helt fel – den som vann blev Niklas Natt och Dag med kriminalromanen 1793, som jag inte har läst för övrigt, men som blivit utsedd till årets svenska debut 2017 av Svenska Deckarakademin.

Roligt att Lina Bengtsdotter kom på andra plats med kriminalromanen Annabelle, en roman jag har läst och tyckt väldigt mycket om. På tredje plats kom Nina Lykke med Nej och åter nej – hurra!