Recension: Som pesten, av Hanne-Vibeke Holst

Jag fick den här boken som en överraskning från förlaget, innan den verklighet som vi lever i hade drabbats av coronaviruset. Men boken hade kunnat vara skriven nu, inspirerad av det vi alla tvingas gå igenom. Likheterna mellan pandemin i boken och coronapandemin är påtagliga. Det var det som fick mig att ta fram den här tegelstenstjocka boken på 846 sidor. Jag ville läsa mer om det vi befinner oss i just nu och som är så svårt att få grepp om, att ta in. Kanske finna svar. Kanske bli lugnad.

Ni som försöker undvika dystopier och allt som påminner er om coronakrisen behöver inte undvika den här romanen av de anledningarna. Visst handlar det om en pandemi, men det blir ändå inte tungt och jobbigt att läsa. Jag skall inte säga att det är tvärtom, men jag blev stärkt av att läsa den och hade gärna stannat ännu längre tillsammans med personerna i boken. Jag upplever boken som en relations-/spänningsroman där spänningen inte ligger i om man skall få stopp på virusutbrottet, utan i maktspelet hos bland andra världshälsoorganisationen (WHO) och läkemedelstillverkarna, och även hos privata aktörer och i relationer. Alla har något att vinna och att förlora och många är beredda att gå långt för att skydda sina intressen.

Bokens huvudperson är läkaren Karoline Branner, som flyttat med sin man och son till Genève, där hon fått arbete på WHO. Karoline drivs av sina ideal och sin strävan efter en bättre och rättvisare värld, och också av en tragisk händelse i sin barndom. Men hon har inte varit många dagar på sin nya arbetsplats innan hon blir varse hur maktspel, internationell storpolitik och hierarkier försvårar det viktiga arbetet. Inte heller familjelivet är enkelt. Karolines man Jasper är charmig och snygg, men strulig och ganska oduglig. Inte den klippa som Karoline skulle behöva att luta sig mot när pressen ökar och svåra beslut måste fattas. Vi får följa flera av de personer som på olika sätt har anknytning till Karoline; föräldrar och vänner, gamla och nya kollegor, bekanta. Ibland brukar vissa karaktärer intressera mindre än de andra, men i den här boken är jag nyfiken på hur det skall gå för dem allihop.

Hanne-Vibeke Holst är väldigt påläst och utan att jag egentligen tänker på det under tiden jag läser får jag många tankeställare om hur arbetet bedrivs hos WHO och hur det intrigeras och bedrivs lobbyverksamhet i maktens korridorer, hur kartellbildningar mellan läkemedelstillverkare kan försena tillverkning av läkemedel för att öka vinsten, hur de vita i världen har företräde till livsnödvändigt vaccin framför den afrikanska befolkningen och framför människor som lever i flyktingläger. Att pengar styr, och att man egentligen inte vet var man har sina närmaste.

Om jag inte hade haft egen erfarenhet av en värld drabbad av pandemi hade jag antagligen varit mest intresserad av att läsa det som rör relationerna, och skummat förbi en del av det som gäller det politiska spelet och arbetet med att stoppa influensautbrottet. Jag hade nog tyckt att politiken och de hälsotekniska delarna låg för långt från min verklighet. Så var det inte nu. Det som rör relationerna är spännande, men det som gäller pandemin är väldigt intressant och Hanne-Vibeke Holst kan verkligen skildra de politiska beslutsprocesserna så att det blir nagelbitande spännande! Som pesten är helt enkelt en drygt 800 sidor lång bladvändare som höll mig i sitt grepp från början till slut, och jag hade inte haft något emot om den varit ännu längre.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 846
Utgivningsdatum: 2018-10-02
Originaltitel: Som pesten
Översättare: Margareta Järnebrand
Förlag: Albert Bonniers förlag
ISBN: 9789100177188
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Ny, signerad bok av Arne Dahl

I går kom flera bokpaket som verkligen gjorde min dag. Och senare låg det ytterligare ett paket i brevlådan, Arne Dahls kommande spänningsroman. Nu kan jag bli skrämd i en fiktiv verklighet som omväxling, det känns riktigt bra att förflytta oron till en annan plats.

Jag har faktiskt inte läst en enda av Arne Dahls romaner. Däremot har jag sett de två säsongerna om A-gruppen med manus av ett par av mina favoriter i spänningsgenren; Rolf och Cilla Börjlind. Jag minns A-gruppen som fruktansvärt obehaglig, men det gick ändå inte att låta bli att titta. Det var otroligt spännande och skådespelarna var fantastiska.

Nu skall det bli intressant att läsa Arne Dahls senaste roman, som vad jag förstår kommer ut den 21 april. Friheten är en originell titel på en spänningsroman. Så här beskrivs handlingen i korthet på förlagets hemsida:

Den före detta polisen Sam Berger befinner sig en bra bit från lyckan. Han försörjer sig som utredare av försäkringsbrott, samtidigt som hans tidigare kollega och eventuella kärlek Molly Blom har försvunnit spårlöst ur hans liv. Tankarna skingras när han får ett uppdrag från oväntat håll – att hitta en kvinna vars tragiska förflutna gjort henne till villebråd i en härva så vittförgrenad att Berger inte ens kan ana dess konturer. Men ju mer han gräver, desto tydligare framgår det att alla spår leder tillbaka till Molly Blom.

Om jag räknat rätt är det här författarens nittonde spänningsroman, den fjärde i serien om utredarparet Sam Berger och Molly Blom. Arne Dahl är en erkänd författare både i Sverige och internationellt, bland annat därför att romanerna anses välskrivna och har en tydlig samhällsförankring med huvudpersoner som gör ett starkt intryck.

Jag blir litet extra nyfiken på att läsa den här romanen efter att jag förstått att Arne Dahl, pseudonym för Jan Arnald, disputerade på avhandlingen Genrernas tyranni : den genreöverskridande linjen i Artur Lundkvists författarskap. Han kan alltså skriva både akademiskt faktabaserat och spänningsorienterat, genreöverskridande precis som Artur Lundkvist.

Recensionsdag är utgivningsdagen den 21 april, tills dess skall jag ha läst och bildat mig en uppfattning om den här boken.

När bokpost landar i brevlådan och räddar en dålig dag!

Kan ni föreställa er hur glad jag blev när lantbrevbäraren körde upp till huset med en hel trave med paket?! Det kan ni nog, ni som läst gårdagens inlägg.

Jag är dödstrött efter att ha oroat mig för Jackie och hennes fyrtiogradiga feber och att hon inte kunde äta eller dricka. Och jag är så trött på att oroa mig för alla som kan bli sjuka av coronaviruset, att hela världen är uppochnedvänd, att man inte längre kan ta sjukvården för given, så som jag gjort, att inte kunna umgås med släkt och vänner, att inte få fira födelsedagar och påsk tillsammans som vi alltid gjort, att i kristid upptäcka nya och osympatiska sidor hos människor jag tycker om, att inte kunna prova kläder i en provhytt eftersom de är stängda, att inte kunna styrketräna på gymmet, att inte kunna resa till andra länder. Och att världen går in i en depression, om inte ekonomiskt så mentalt.

Det är som om en blöt filt har lagts runt vårt jordklot. Men då kommer det plötsligt ett helt gäng med bokpaket och muntrar upp!

Så spännande böcker, varenda en! Två överraskningar som jag inte kände till innan, och så böcker som jag haft som favoriter i mitt förhandsspan bland de böcker som kommer ut nu.

Många har läst Där kräftorna sjunger innan den gavs ut i svensk översättning. Det verkar vara en bok som man antingen tycker är fantastisk eller ganska värdelös. Av det jag läst om handlingen, och vad andra skriver om den, tror jag att det är en bok i min smak:

Kya Clark lever ensam och i samspel med naturen utanför en liten stad vid North Carolinas kust. Byborna kallar henne ”Träskflickan” och har i många år spridit elaka rykten om henne. När en stilig quarterback hittas död i våtmarken blir hon därför omedelbart misstänkt och en mordutredning inleds. Men Kya är långt ifrån den obildade enstöring som alla tror, och snart uppdagas sanningen om hennes liv.

 

Våroffer är den sista fristående delen i Anders De La Mottes årstidskvartett. Han har en berättarstil som faller mig helt och hållet i smaken. Och den här gången lockar själva deckargåtan mer än vanligt; så här beskrivs handlingen av förlaget:

Valborgsnatten 1986 mördas en sextonårig flicka under ritualliknande former i skogen intill ett skånskt slott. Hennes styvbror döms för dådet, och kort därefter försvinner hela familjen spårlöst. Våren 2019 flyttar läkaren Thea Lind in på slottet. Efter att ha gjort ett märkligt fynd i en uråldrig ek ökar hennes fascination för den gamla tragedin. I takt med att hon upptäcker likheter mellan flickans uppväxt och sitt eget såriga förflutna, blir hon alltmer övertygad om att sanningen om mordet aldrig kommit fram. Och att våren 1986 kanske krävt flera offer. 

 

Ha en fin fredag!

Recension: Vuxna människor, av Marie Aubert

Det här är en tunn liten bok på 111 sidor, vilket visar att böcker inte behöver vara tegelstenstjocka för att gripa tag och förmedla något. Den yttre ramen är två vuxna systrar som skall fira mammans födelsedag tillsammans i familjens skärgårdshus. Marthe, den yngre systern, lever i ett förhållande med en bonusdotter, medan fyrtioåriga Ida lever ensam. Idén om att samla en familj på en avgränsad plats är ofta lyckad när man vill skildra familjemedlemmarnas status och relationer till varandra. Så också här.

Som med många relationsromaner i samma anda som den här, är det inte handlingen som är den centrala, utan just relationerna. Hur svårt det är att bli av med de roller man hade när man levde som en familj, trots att barnen nu är vuxna, har flyttat ut och har egna liv. Marthe var den som kunde vara precis som hon själv ville. Hon visade vad hon kände och sade vad hon tyckte. Och det gick bra, hon var ändå den som blev favoriserad och mest månad om. Det anser i alla fall Ida. Ida som aldrig brusade upp som Marthe mot mamman när hon var tonåring, som alltid kämpade och gjorde sitt bästa när det gällde allt hon företog sig, både i skolan och på fritiden. Hon var alltid duktig, utan att hon fick någon speciell uppmärksamhet eller uppskattning för det. När familjen samlas kommer känslan av orättvisa och avundsjuka tillbaka.

Berättelsen sker ur Idas perspektiv, men det gör henne varken mer eller mindre sympatisk än någon av de andra. Under vistelsen i sommarhuset är nästan allting som sker en slags maktkamp mellan syskonen, där Ida anser att hon alltid drar det kortaste strået. Och när det gäller relationen till mamman så har hon nog rätt, Marthe är favoriten. Kanske för att hon är mer okomplicerad och vanlig och därför enklare att tycka om. Ida har satsat på sin karriär, lever i stan utan man och barn. Hon träffar män, men oftast är de gifta. Nu har den biologiska klockan börjat ticka och hon planerar att frysa in sina ägg för att kunna bli med barn senare. Men inte ens det gör att hon hamnar i familjens centrum, eftersom Marthe berättar att hon äntligen lyckats bli gravid.

Avundsjukan och känslan av orättvisa blir kanske tydligast när det gäller sommarhuset. Marthe har alltid tillbringat mycket tid i huset och agerar som om det är hon som äger det. Hon rensar grusgångarna från ogräs, hon byter ut trasiga möbler och inreder, och nu har hon till och med fått huset ommålat i en helt ny färg, utan att först få godkänt från Ida. Ida känner sig överkörd. Trots att hon under alla år bara varit korta perioder i huset och trots att hon aldrig lagat, fixat eller engagerat sig i det. Hon tänker att hon skall betsa terrassen, men det slutar med att hon dricker öl istället. Och trots att hon efter en natt ensam i huset längtar tillbaka till stan igen. Men det är trots allt hennes hus också.

Jag tror att alla kan känna igen sig åtminstone i vissa saker i den här boken, utifrån sina egna förutsättningar. Jag kunde även föreställa mig mina bröder i vissa delar av syskonrollerna. Hur man uppträder mot varandra och uppfattar saker i en familj är nog ganska allmängiltigt, och det behöver inte spela så stor roll om man är kvinna eller man. Och har man inte syskon att relatera till så har man föräldrar, närvarande eller frånvarande. Som sagt, jag är ganska övertygad om att det här är en bok för de allra flesta.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 111
Utgivningsdatum: 2020-01-28
Originaltitel: Voksne mennesker
Översättare: Cilla Naumann
Förlag: Wahlström & Widstrand
Omslagsformgivning: Exil design
ISBN: 9789146236160
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

En vanlig dag i en ovanlig tid

Längs med granarna längst bort i bilden kör vi till och från skolan varje dag. Så här fint var det på väg hem en dag förra veckan

Än så länge går tjejerna i skolan, men allt tyder på att de kommer att studera på distans, alltså hemifrån, från och med måndag. Det kommer nog att skapa stora problem för många familjer. Inte bara när det gäller själva studierna, utan även socialt. Att inte få träffa sina kompisar varje dag i skolan.

Jag arbetar vidare med min egen bok. Jag har verkligen grävt ned mig i teoretiska resonemang. Ibland har jag tänkt att jag nog grävt ned mig för djupt, men nu börjar jag få ordning på alla trådar och känner mig övertygad om att det här kommer att bli bra. Men jag vet å andra sidan hur det är. Det är verkligen en bergochdalbana att skriva. Man hinner knappt känna sig litet smart förrän man inser att man måste skriva om alltihop ;) Och så där håller det på. Utmattande är en underdrift. Men jag är så glad att jag får ägna mig åt något av det jag älskar mest; utreda, analysera och skriva.

Något annat jag gillar är att rida, och nu har Leiftra varit hel och fräsch ganska länge. Hoppas, hoppas att det håller i sig. I går hade jag sällskap av de här två på en låååångtur i skogen, över stock och sten, bokstavligen… Den här bilden tog jag precis innan jag och Leiftra skulle ta oss över diket, utan att fastna mellan grenarna eller hamna i diket. Det var extremt lerigt i skogen, och jag är så rädd om min häst, så jag gick mest bredvid, det var jobbigt nog ändå för henne. 14000 steg visade appen på telefonen, och det kändes i benen efteråt.

Jag tycker att det syns på ögonen hur trött jag var efter 1,5 timmars promenad i sankmark. Kläderna satt som klistrade på kroppen, jag var helt genomsvettig. I collaget här ovanför är jag på gymmet på en av bilderna, men det var nog sista gången på ett tag, nu kommer jag att träna hemma istället. Och promenader med Leiftra är ju också bra träning :)

Bor man på landet, med tre mil tur och retur till närmaste livsmedelsbutik, så storhandlar man nog oftast, åtminstone gör jag det. Det går inte att svänga förbi butiken och handla varje dag. Och man åker inte gärna tre mil för att komplettera med någon enstaka sak som fattas heller, så det gäller att ha en bra bredd på livsmedel hemma.

Vi har oftast ganska fullt i frysen och skafferiet, och fyller på vartefter det minskar. Här hade jag hämtat ut förbeställda livsmedel till både oss och mina föräldrar. Väldigt smidigt att beställa online och sedan hämta ut färdigpackade kassar. En del var slutsålt, så det man läser om att bunkra stämmer tydligen även här på landsorten. Hur det var med wc-papper vet jag inte, det beställde varken mamma och pappa eller jag, men däremot var jäst slutsålt. Och jag har sett att ett av mina gamla inlägg om att baka surdegsbröd har blivit mycket läst de senaste dagarna, så i coronatider verkar bakning hamna högt på att-göra-listan.

När Bella och Jackie blev klippta, passade jag på att läsa den här boken. Om den unge Dorian, som väljer att offra sin själ för evig ungdom. En berättelse om bland annat sociala samspel och fåfängans pris. Den är en av de fyra böcker jag skall läsa innan jag läser Mats Strandbergs och Jenny Jägerfelds nyutkomna roman, Monster i terapi.

Men vad märkligt det har blivit med synen på ungdom. Vissa tycker att det är förolämpande att räknas till gruppen 70+ Ni kanske har läst Karin Thunbergs krönika i SvD? I många andra kulturer är det fint att vara gammal, eftersom det betyder att man har erfarenhet och förhoppningsvis blivit klok och till och med vis. Att man blir mindre motståndskraftig med åren tycker jag att jag började märka redan vid 40.

Men nu skall jag fortsätta läsa Som pesten.

Hoppas ni mår bra och inte oroar er för mycket för er egen, familjens och vännernas hälsa, ekonomin och framtiden. Det är oroligt, men ändå väldigt mycket att glädja sig åt. Så försöker jag tänka. En dag i taget.

Kram och ha en fin kväll 💞

 

Några av den gotiska skräcklitteraturens mest kända monster på nattduksbordet

I slutet av januari gavs Monster i terapi ut på Norstedts förlag. Jag tänkte först att den boken inte är för mig, jag läser inte skräck och temat är ju ganska konstigt… Några av den gotiska skräcklitteraturens mest kända monster; Dr Jekyll, Carmilla, Frankensteins monster och Dorian Gray, går i terapi hos en psykolog för att lära sig leva med sig själva. Och sedan försvinner psykologen.

Men ju mer jag har hört och läst om den här boken, dels i sociala medier, dels under en intervju i teveprogrammet Babel, desto mer nyfiken har jag blivit. De problem som monstren tampas med är ju sådana som gäller än i dag:

Dr Jekyll: Hur lär man sig acceptera sina oönskade sidor?
Carmilla: Hur bejakar man sin sexualitet i en värld med alltför snäva ramar?
Frankensteins monster: Om alla bemöter dig med rädsla, kan du annat än hata dig själv?
Dorian Gray: Hur åldras man med värdighet i ett samhälle besatt av skönhet?

Jag har bestämt mig för att läsa böckerna om de fyra monstren, och sedan Monster i terapi. Jag har sett delar av filmer om Frankensteins monster och om Dr Jekyll och Mr Hyde, men längre än så har jag aldrig kommit. Dags att bli mer påläst om den klassiska skräcklitteraturen, och sedan avrunda med Jenny Jägerfelds och Mats Strandbergs bok. Jag återkommer med analys och omdöme.

Recension: Mellan djävulen och havet, av Maria Adolfsson

I Felsteg, den första delen med kriminalinspektör Karen Eiken Hornby, återvände hon till Doggerland efter att ha upplevt en stor personlig tragedi. En ganska stor del av den här serien fokuserar på det privata planet, på karaktärernas liv vid sidan av arbetet inom polisen.

Karens problem med sitt skadade knä fortsätter, och hon oroar sig över att hon kanske tas ur tjänst på grund av sin dåliga kondition. Tröttheten har varit förlamande den senaste tiden. Situationen blir inte bättre av att hon känt något hårt och undanglidande i sitt ena bröst och nu väntar på tid för mammografi. Och så relationen med Leo, som ingen av dem ser som ett riktigt förhållande, men som skapar svartsjuka hos Karen när Leo blir helt betagen i världsartisten Luna. Luna, som i hemlighet befinner sig på Doggerland för att göra comeback med en nyinspelad skiva efter många års tystnad. Och som plötsligt försvinner.

Mordhistorien är en väldigt obehaglig sådan. Någon eller några överfaller kvinnor och skadar dem i underlivet med en avslagen glasflaska. Författaren har skickligt valt en rimlig nivå för hur detaljerad hon bör vara för att man skall klara av att läsa vidare. Jag gillar det långsamma tempot, där jag som läsare har en rimlig chans att följa med i alla turer i mordutredningen. Intervjuer av misstänkta, teknisk bevisning och analyser varvas och vävs samman med karaktärernas privatliv där personligheter och relationer får betydelse för utredningsarbetet.

Karen har väl inte direkt en personlighet som skulle vara trivsam att umgås med. Hon menar väl och är varm och omtänksam, men utåt är hon väldigt kantig och burdus. Överhuvudtaget är karaktärerna i den här serien ganska kantiga och oförfinade med personliga problem som präglar dem och deras liv. I tidigare delar tycker jag att det har varit en bra jämvikt mellan mordhistorien och karaktärernas privatliv, i den här delen tycker jag att problemen på det privata planet får för stort fokus och drar ned helhetsintrycket. Och ändå är det just det privata jag är nyfiken på inför nästa bok, hur det skall gå för Karen. Motsägelsefullt, eller hur?

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 389
Utgivningsdatum: 2020-01-20
Serie: Doggerland (# 3)
Förlag: Wahlström & Widstrand
Omslagsformgivning: Miroslav Sokcic
ISBN: 9789146235132
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Lästa böcker i februari och månadens bästa

Att jag läser väldigt mycket facklitteratur varje dag innebär inte att jag får nog av läsning. Tvärtom, faktiskt. Efter att ha grävt ned mig rejält i internationella teoretiska diskussioner kring juridik och samhällsutveckling fick jag ett sådant enormt behov av att läsa bara för att koppla av. Jag längtade efter att ha ett flyt i läsningen och inte behöva tänka precis hela tiden på vad jag läste och vad det innebar, egentligen, och ur olika perspektiv.

Det ledde till att jag nöjesläste sex stycken böcker under februari, och allihop var riktigt bra. En reportagebok och en spänningsroman ger jag högsta betyg. Tre av böckerna skulle passa perfekt som bokcirkelböcker; Klubben, Lite död runt ögonen och Doktor Glas.

Mina samlade omdömen för den här månaden

★★★★★
Klubben, av Matilda Gustavsson
Ingen utväg, av Cara Hunter

★★★
Lite död runt ögonen, av David Ärlemalm
Doktor Glas, av Hjalmar Söderberg
Mellan djävulen och havet, av Maria Adolfsson

★★★

Redemption Point, av Candice Fox

I dag skall jag gräva ned mig i rättsteori igen och förhoppningsvis räta ut en del frågetecken, eller kanske bara konstatera att frågetecknen kvarstår, vi får se. Som nöjesläsning har jag inte bestämt mig för vilken bok jag skall läsa nu. Har ni läst någon riktigt bra bok den senaste tiden som ni kan tipsa om?

Recension: Doktor Glas, av Hjalmar Söderberg

1857 öppnade det nytänkande Hôtel Rydberg med restaurang efter fransk modell, snett över Gustav Adolfs torg från Operan. Här satt Doktor Glas och betraktade folklivet. Foto: Stadsmuseet

Doktor Glas gavs ut första gången 1905 och tillhör en av våra svenska klassiker. Jag kände till handlingen i stora drag, det vill säga att Doktor Glas anser sig rädda den unga och vackra Helga från ett kärlekslöst äktenskap med den frånstötande och gamle pastor Gregorius genom att döda honom.

En dag kommer Helga till Doktor Glas läkarmottagning och bönar och ber honom att meddela pastor Gregorius att hon är sjuk och att han måste avstå från sina äktenskapliga rättigheter under åtminstone en tid. Pastor Gregorius är visserligen alltid god och vänlig, men Helga plågas och känner en sådan motvilja mot honom. Hon erkänner att motviljan har blivit värre sedan hon skaffat sig en älskare.

”Hon undvek min blick, medan hon sade detta. Men jag, jag såg henne egentligen först nu. Nu först såg jag, att det stod en kvinna i mitt rum, en kvinna med hjärtat överfullt av lust och elände, en ung kvinnoblomma med doft av kärlek omkring sig och med blygselrodnad över att doften var så mäktig och stark. Jag kände att jag bleknade.”

Doktor Glas har valt att leva ensam. De kvinnor han blir förälskad i är redan förälskade i någon annan, och de kvinnor som visar intresse för honom är han ointresserad av. Jag upplever honom som en romantiker som drömmer om kärleken, och hellre lever olyckligt kär i någon han inte kan få än lever i ett vardagsförhållande där kärleken inte alltid är perfekt och rosenskimrande. När Helga står framför honom blir han häftigt förälskad och lovar att hjälpa henne.

Månaderna går och Doktor Glas resonerar med sig själv om hur han skall kunna fortsätta att hjälpa Helga. Hon bad om hjälp och han lovade att göra henne till viljes. Ja, då får han väl göra det då, på ett sätt som sätter punkt för det här problemet, en gång för alla. Men hon skulle aldrig be honom om det. Inte på det sättet. Men kanske är det den gärningen som Doktor Glas har sökt efter. En gärning som kommer att förändra hans inrutade liv utan mening. En gärning som bara han kan utföra. Men vill han döda pastorn? ”Jag vill handla. Liv är handling. Då jag ser något som upprör mig vill jag gripa in.” Men den oskrivna lagen? Moralen?

”Det är färdigt; det är gjort. Jag har gjort det.” Efteråt känner han sig litet trött i huvudet. Den stora gärningen som Doktor Glas hade trott skulle förändra något i hans liv, om inte annat så känslan inom honom själv, förändrade ingenting alls. Livet går vidare som om ingenting har hänt. Ledsnaden blir kvar.

Den här boken är så mycket mer än en mordhistoria. Det är en bok om handlingsförlamande livsleda och omgivningens krav på att skaffa sig en familj och en karriär, och det är en bok om moral och om samvete. Men allra mest imponeras jag av gestaltningen av Doktor Glas. En i högsta grad komplex människa. Som läkare arbetar han för att göra gott, men under ytan bubblar vreden. En vrede som kanske bottnar i att alltid känna sig utanför gemenskapen, trots att han har ett rikt socialt liv. Som om det finns en glasskiva mellan honom och livet som pågår. Hjalmar Söderberg skildrar Doktor Glas som en lätt överlägsen person, som betraktar sin omgivning med en klar och skarp blick, som snabbt ser människors tillkortakommanden och livets alla futtigheter. Han är inte lycklig, men inte heller olycklig. Han längtar efter en gnista som skall få honom att känna.

Efteråt läste jag på om författaren, Hjalmar Söderberg. Det gav onekligen ytterligare en dimension till läsningen. Jag upplevde Doktor Glas som melankolisk, men i själva verket kanske han var känslokall, på samma sätt som hans skapare måste ha varit. Hjalmar Söderberg ville avsluta sitt tioåriga äktenskap i samband med en långvarig otrohet med Maria von Platen (förebilden till Helga i romanen), och lät tillsammans med sin förläggare och läkarvänner spärra in hustrun på mentalsjukhus. Några klara tecken på sinnessjukdom har man dock inte kunnat finna varken i journaler eller i andra dokument. Detta kan man läsa om i boken ”Märta och Hjalmar Söderberg: en äktenskapskatastrof” av Johan Cullberg och Björn Sahlin (2014).

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 156
Utgivningsdatum: 2010-01-04
Serie: Albert Bonniers klassiker
Form: Jan Haug
Förlag: Bonnier Pocket
ISBN: 9789174290936
Finns att beställa hos Bokus, Adlibris med flera

 

En vanlig måndag med guldkant

Har man häst är det aldrig sovmorgon. Vid sjutiden får Leiftra hö och en hink med vitaminer, mineraler och extra magnesium och malda nypon. På vägen hem från Leiftra gick solen upp. Jag tog snabbt en bild med mobiltelefonen innan ögonblicket försvann. Det finns många fördelar med att vakna och gå upp tidigt, det här är en.

Här sitter jag oftast när jag läser in mig på material. Då skriver jag ofta för hand, och jag gör ofta tankekartor. Lunch äter jag oftast samtidigt som jag arbetar. Inte så ofta, men ibland, unnar jag mig lyxlunch.

Att kunna rida mitt på dagen när det är ljust är verkligen lyxigt!

Vinterpäls som en mammut i vårvädret…

Min mammaroll har verkligen förändrats de senaste två veckorna. Litet omtumlande med nya förutsättningar att förhålla sig till. Den ena dottern säger att hon skall ut och åka med Mary-linn i hennes A-traktor, och så försvinner hon i ljudet från V8an (filmen här ovanför). Den andra har plötsligt pojkvän.

Men även om småbarnsåren är förbi, får jag ändå del av småbarnslivet tack vare Uno och Max. I morse gick jag en promenad med Uno, som somnade nedbäddad i vagnen.

Undrar om det stämmer som det ofta sägs; ”Små barn, små bekymmer. Stora barn, stora bekymmer”, vad tycker ni? Än så länge kan jag ärligt säga att jag oroade mig mer när barnen var så här små, och inte kunde berätta själva hur de mådde, vad de ville och vad de varit med om under dagen. Det ständiga passandet för att de inte skulle göra sig illa på vassa bordskanter, svälja något som kunde fastna i halsen, och oron när de hade sina trettiotals förkylningar med läskiga febertoppar och igentäppta näsor. Eller när anslagen kom upp i skolorna om att det var dags att gå igenom barnens hår på grund av löss. För att inte tala om magsjukorna som alltid låg som en blöt filt över förskolan. Rekordet hos oss är när Jackie kräktes ned allt i sängen sex gånger under en och samma natt. Det som kommer att bli väldigt jobbigt nu när tjejerna växer upp, är att se dem uppleva livets hårda sidor och inte kunna vara där och skydda dem hela tiden.

Ännu en sak som jag trodde var lyxig, nämligen att jag kunde låna även skönlitteratur på juridiska biblioteket eller på Carolina Rediviva, där jag lånar böcker till min forskning. Det visade sig att så inte var fallet. Skönlitteratur får man visserligen låna, men bara läsa i läsesalarna. Alltså gick jag till Uppsala bokhandel och köpte de två böcker som jag var så nyfiken på.

Men vad mycket dyrare det blir att köpa böcker i fysisk bokhandel jämfört med att beställa från någon av internetbokhandlarna. Spänningsromanen på bilden var 20% dyrare än på exempelvis Bokus. Jag vill verkligen inte att de fysiska butikerna skall försvinna, men om de skall överleva i konkurrensen måste de kunna erbjuda något annat som väger upp det högre priset de tar för böckerna.

Och apropå böcker så sträckläste jag Maria Adolfssons nya och tredje del i Doggerlandserien i helgen. Och jag hann även läsa ut den svenska klassikern Doktor Glas, av Hjalmar Söderberg. Recensioner kommer. Men nu är det arbete igen.

Hoppas ni har en fin start på veckan!