Författaren Fredrik Backman om att alltid utgå från sin egen själ och sitt hjärta

Varje gång jag läser en bok av Fredrik Backman är det som att åka en känslomässig bergochdalbana. Det känns ärligt, och det är nog därför hans berättelser och karaktärer griper tag, berör och stannar kvar. Jag upplever samma sak när jag får chansen att intervjua honom om hur hans böcker blir till. Det drar ihop sig i bröstet och jag blir tvungen att ta ett djupt andetag för att samla mig.

1. Du har valt att sammanföra ett gäng sinsemellan ganska olika människor i en lägenhet som de inte har möjlighet att lämna eftersom de är tagna som gisslan. Under tiden de sitter isolerade i lägenheten händer till det yttre inte så väldigt mycket, men desto mer inombords hos alla som är inblandade. De tvingas efterhand att stå ansikte mot ansikte med inte bara varandra utan med sig själva. Det hade kunnat bli en väldigt mörk berättelse, men du har skrivit den på ett sätt så att den upplevs som en komedi, visserligen med en bråddjup botten. Vill du berätta hur du fick idén till den här historien?

Jag vet inte. Var fasen kommer idéer ifrån? Jag går ju runt och funderar på väldigt mycket stökiga grejer hela tiden eftersom jag har ett väldigt stort behov av verklighetsflykt. Ibland dyker det upp något sånt här. Jag tror att jag fick den ursprungliga idéen, om ett gisslandrama på en lägenhetsvisning, för flera år sedan egentligen när min fru och jag gick runt på visningar själva. Jag stod väl på någon av de där mitt bland en massa främlingar och tänkte ”fatta mardrömmen om man blev inlåst med de här”. Sen gick jag runt och lekte med den där tanken ett tag och sen gick jag ju in i väggen där för ett och ett halvt år sen och fick gå till psykolog och sen…ja…sen spårade det väl ur. Och nu är det en bok.

 

2. Förra gången jag fick möjlighet att ställa frågor till dig hade du precis kommit ut med första delen i serien om Björnstad. Då frågade jag hur du vågade skriva en så allvarlig bok efter att ha lyckats så bra med att skriva med en humoristisk twist. Med din senaste bok tycker jag att du återigen har skrivit något helt nytt. Det är visserligen en berättelse med både allvar, humor och stort djup, så som vi känner igen från några av dina tidigare böcker, men vissa avsnitt får mig att tänka på folklustspel. Jag tänker framförallt på polisförhören. Det är spexigt, dråpligt och ganska kaosartat. Jag är nyfiken på hur det kom sig att du valde den här formen för att att berätta din historia?

Det var den formen som funkade bäst för den här historien. Jag tror inte riktigt på att välja form först, och sen försöka passa in historien i formen. Man måste börja med berättelsen. Min ursprungliga idé, ett gisslandrama på en lägenhetsvisning, är ju i sin essens en komedi. Allt utgick från det. ”Björnstad” är i sin essens ett drama. Då blev formen annorlunda. Grejen är väl att jag gillar att läsa väldigt många olika sorters litteratur själv, så det blir naturligt att försöka skriva på olika sätt också. I just ”Folk med ångest” blev det dessutom en lek för mig att försöka skriva ett litet ”closed room”-mysterium, ett väldigt klassiskt vad-hände-egentligen-pussel, som jag ville skulle kunna stå på egna ben. Ambitionen var att få det att hålla ihop på ett sådant sätt att om jag hade skiftat inriktning från komedi till drama så hade det fungerat ändå. Det du kallar ”folklustspel” i polisförhören har andra kallat alltifrån ”kammarspel” till ”fars” och även om jag inte sökte just en sådan genre så fanns det en ambition att de där partierna skulle vara förrädiskt humoristiska. Det är därför de är helt och hållet skrivna i dialog, för att de ska bli så rappa som möjligt, och på det sättet kunde jag förhoppningsvis dölja ledtrådarna till allt det känslomässiga precis tillräckligt länge för att hålla läsaren intresserad.

 

3. I din nya roman har alla varit med om händelser som satt djupa spår hos dem, och det finns också en gemensam händelse som påverkat dem alla, men ändå upplever jag att boken handlar mer om deras inre resa än om det som påverkade dem utifrån. Hur de hanterar (eller undviker att hantera) sin sorg, sin frustration, sin oro, förtvivlan eller dåliga samvete. Hur funderade du kring de här olika personerna och deras olika sätt att handskas och försöka leva med det som tynger dem? Hur gick du till väga för att kunna beskriva dem så trovärdigt?

Jag svarar alltid på den här sortens fråga på samma sätt: Det finns en författare jag ser upp mycket till som sa att om läsaren gråter under läsningen så beror det på att författaren grät under skrivandet. Det är det sannaste jag någonsin hört om text. Så mitt enda sätt att berätta historier är att älta karaktärer så länge i huvudet att de blir verkliga personer för mig. Tills jag känner ett behov av att försvara dem och slåss för dem. Först då har jag något att bygga på. I några av dem häller jag förstås in mycket av mig själv, i just den här historien är det väl allra mest Zara som har fått mycket av min ångest och frustration och sorg. Andra låter jag låna drag eller uttryck från människor jag älskar, det är nog mitt knep för att lura mig själv att känna riktiga känslor redan från början. Jag bygger sällan karaktärer på verkliga människor, men om de får låna små symboliska ting från personer omkring mig, ett sätt att prata eller en sorts humor, då får de en själ. Det är som att ge en robot en röst, kanske. Sen ältar, ältar, ältar jag tills allt det här är på riktigt för mig, ibland mer på riktigt än verkligheten. Det är inte helt och hållet hälsosamt men det är det enda sättet att skriva färdigt en bok som jag känner till.

 

4. Du beskriver ofta något väldigt allvarligt, för att i nästa mening skriva något dråpligt som lättar upp alltsammans. Eller tvärtom skriver du något som får mig som läsare att känna att jag kan slappna av, det kommer att gå bra, för att i nästa mening låta allt gå åt skogen. Hur mycket arbetar du med din text för att få fram just de effekterna?

Det handlar väl om rytm mer än något annat, tror jag. Det är nog inte helt olikt sättet man bygger upp ett stycke musik. För att känna något när trummorna kommer måste du kanske först verkligen ha fått känna stråkarna. Men jag har ingen mall för det där, det finns ingen stor strategisk plan, väldigt mycket görs på instinkt. Jag tror nästan att det måste vara så. Om man försöker konstruera det genom någon sorts algoritm blir det inte en riktig känsla. När de mörkaste bitarna i den här boken skulle skrivas fick jag först gräva i mig själv efter hur jag verkligen kände när jag förlorade en av mina bästa vänner när jag var tjugo. Försöka hitta ett sätt att göra ord av det rent fysiska. Han tog sitt liv och jag kommer ju ihåg exakt var jag befann mig när jag fick veta det, på en pizzeria i Helsingborg, och hur jag bara gick rakt ut genom dörren över en trafikerad gata in i en park och föll ihop på marken och bara grät. När mina andra kompisar hämtade mig låg jag i gräset och höll mig själv om bröstet för det gjorde så jävla fysiskt ont att det kändes som att jag fick en hjärtattack. Och det var ju inte för att det var en chock, utan för att det inte var en chock. Jag visste hur ont han hade, jag förstod att jag inte hade kunnat förhindra det, så all sorgen slog mig på en sekund. Det var som att gå igenom alla stegen av sorgbearbetning på en gång. Så när jag skulle skriva den delen av den här boken där det här berörs gick jag runt i flera dagar och bara letade efter de där minnena, grävde i de känslorna, knäckte mig själv och lät väl på sätt och vis mig själv sörja alltihop en gång till. Sen kunde jag skriva. Och för att återgå till din fråga: Då finns det inga ”effekter” man kan söka efter. Inga ”knep” eller ”genvägar”. Då skriver man bara exakt vad man känner. Och det är då det blir något. För att allt du kanske känner i andra änden kände jag först.

 

5. Trots titeln, Folk med ångest, förmedlar historien du berättar en trygghet. Jag tror att många känner sig styrkta när de läst den här boken. Det är kanske mörkt nu, men det kommer att bli bättre, så håll ut. Det är en väldigt reflekterande bok om att vara människa. Hur gör du för att hålla alla betraktelser och tankar i schack, så att du kan förmedla dem i dina böcker men inte överväldigas av dem när du inte arbetar? Hur jobbigt var det att skriva den här boken?

Om du frågar min psykolog tror jag att han säger att jag lyckas ganska dåligt med att hålla det där i schack, om jag ska vara ärlig. Det finns ju liksom en anledning till att jag går hos psykolog. Det är väl också så, om jag nu ska vara lite självanalytisk, att jag bitvis skulle ha mått mycket bättre av att inte gräva så förbannat djupt i allting hela tiden. Att jag får försörja mig på att tänka och skriva är säkert både bra och dåligt för någon som jag.  Men för mig har livet de senaste två åren till stor del handlat om att, som min psykolog uttrycker det, ”acceptera att man inte måste vara översvallande lycklig, det kan räcka med att allt bara känns okej”. Jag försöker väl, som alla andra som då och då slåss mot depressioner, bara kontrollera pendeln så att den inte svänger alltför vilt mellan högt och lågt. De bästa dagarna är de där det egentligen inte händer någonting. Där det bara får vara tisdag.

 

6. Till det yttre handlar boken om ett rån och ett gisslandrama på en lägenhetsvisning och om hur rånaren plötsligt är försvunnen och alla i gisslan verkar vara fullkomligt förvirrade under polisförhören. Men egentligen handlar väl boken om mycket allvarligare saker än ett brott som skall klaras upp. Personligen upplever jag berättelsen som väldigt filosofisk; den väckte många existentiella tankar om liv, död och om att vara människa. Hur man berörs av och upplever en berättelse är förstås väldigt personligt, inte minst utifrån egna erfarenheter, men jag undrar ändå om du som författare till boken har någon önskan om hur du skulle vilja att den upplevs?

Nej. Jag vill bara att du ska uppleva den. På vilket sätt du läser eller hur du känner eller varför…den biten är bara din egen. Så fort jag har skrivit färdigt en bok slutar den tillhöra mig, läsupplevelsen tillhör bara läsaren.

 

7. Kan du berätta något om vad som händer nu i ditt författarskap?

Det är som vanligt. Jag skriver grejer. En förhoppning är väl att jag ska lyckas få färdigt tredje delen av ”Björnstad” så att den kan komma ut under hösten 2020. Men vi får se hur det blir. Jag fnular med lite andra grejer också, noveller och sådär, men jag inte i vilken ordning saker och ting faktiskt kommer bli klara.

 

Stort tack för att du tog dig tid att berätta så öppenhjärtigt om Folk med ångest och om ditt författarskap. Önskar dig en avkopplande och fin sommar!

 

Här kan du läsa min recension av Folk med ångest
Här kan du läsa min recension av Björnstad
Här kan du läsa min recension av Vi mot er
Här kan du läsa min recension av Och varje morgon blir vägen hem längre och längre

Här kan du läsa min tidigare intervju med Fredrik Backman om Björnstad

Copyright/fotograf: Linnéa Jonasson Bernholm

Recension: Familjereceptet av Veronica Henry

Det här är 354 sidor feelgood med alla de klassiska ingredienserna. Vänskapsrelationer och kärleksrelationer, hjältemod, omtanke, otrohet och svek, ekonomiska bekymmer, misslyckade affärer och lyckade satsningar, sjukdomar, död och livskriser. Och så mat som lagas efter gamla familjerecept och som binder samman, lindrar och läker det mesta.

Det är ofta omslagen till feelgoodromaner som får mig att dras till dem. Så var det även den här gången, för vem kan motstå det underbara omslaget med 1700-talsbron Pulteney Bridge i Bath, där två parallella berättelser utspelar sig vid två olika tidsperioder, delvis i den vackra fastigheten på Lark Hill 11, under 1940-talet och i nutid.

Under andra världskriget, i april 1942, flyger tyska bombplan in över den vackra, gamla staden Bath i Storbritannien. Attacken överraskar invånarna och 400 personer dör och fler än 19000 byggnader skadas eller förstörs. Just den här kvällen har Jilly smugit iväg hemifrån för att träffa en blivande pilot som hon blivit blixtförälskad i kvällen innan. Det som händer under kvällen och natten får konsekvenser för alla i staden, och vidare in i kommande generationer.

Ibland är feelgoodromaner alldeles för ungdomligt romantiska för min smak. Det krävs en hel del svärta och en hel del mognad hos karaktärerna för att jag skall uppleva feelgoodberättelser som trovärdiga, och för att de skall gripa tag och beröra. Här finns både romantik och kärlek, men skildrat på ett vuxet vis. Det uppskattar jag. Men trots de många omvälvande händelser som inträffar blir jag aldrig riktigt berörd. Kanske för att problemen som uppstår får sin lösning på ett litet för tillrättalagt vis för min smak, och för att karaktärerna själva inte verkar påverkas på djupet. Bäst är miljöbeskrivningarna. Efter att ha läst Familjereceptet är Bath en ort jag absolut vill resa till och själv få uppleva. Och jag har blivit sugen på att göra egen lemoncurd och marmelad i fina glasburkar med band och hemgjorda etiketter.

Betyg: 3/5

Antal sidor: 354
Utgivningsdatum: 2019-03-12
Förlag: Printz Publishing
Översättare: Maria Store
Omslag: Anna Henriksson
Originaltitel: A Family Recipe
ISBN: 9789177711575
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

Mina tips på sommarens bästa pocketböcker

I veckans topplista vill Johanna att vi ger våra fem bästa lästips bland böcker som finns utgivna i pocketformat. Jag har valt böcker som kommit ut som pocket under april-juni i år.

Ja, det här är ju inte bara fem pocketböcker. Men tre av dem är böcker jag själv inte läst än, så dem har jag med för min egen skull. Övriga tillhör olika genres, så jag valde att ta med dem för att du som tittar in här skall kunna få tips om åtminstone någon bok som kan passa.

Samtliga har fått 4/5 eller 5/5 i betyg av mig. Bara en bok fick 3/5, men den har jag med ändå eftersom väl ingen vill missa senaste delen om Olivia Rönning och Tom Stilton. Klicka gärna på titlarna om du vill läsa vad jag skrivit om var och en av böckerna.

Skönlitteratur
En ny tid ★★★★★
Vad som helst är möjligt ★★★★★
Blå (ej ännu läst)
Mellan himmel och Lou ★★★★
Manhattan Beach (ej ännu läst)
Makten ★★★★

Kriminalromaner
Kallbrand ★★★
Eldslandet ★★★

Facklitteratur
Paris: en stads historia  ★★★
Sömngåtan (ej ännu läst)

Memoarer
Den sista flickan: berättelsen om min fångenskap och kamp mot Islamiska Staten ★★★★★

Ungdomsbok (12-15 år)
Jack ★★★

Min absoluta favorit bland de här pocketböckerna är En ny tid. Jag tror inte att jag skulle kunna tycka mer om en bok än jag gjorde om den.

Vill ni sätta en bok i händerna på en läsovillig tonåring kan jag rekommendera romanen Jack. En riktigt välskriven och bra bok som jag själv läste och sedan tipsade min läsovilliga trettonåring om. Hon medgav motvilligt att boken var bra :) En rolig sak med Jack är att väldigt många kommer in i min blogg just för att läsa min recension av den. Av alla mina inlägg ligger recensionen av Jack i den absoluta toppen. Jag har även fått mail från ungdomar som läst den.

 

Fler tips om sommarpocketböcker får du om du klickar in hos Johanna där hon och många andra länkar till sina favoriter.

Böcker jag ser fram emot sommaren 2019

I veckans topplista vill Johanna i deckarhörnan att vi berättar om de fem böcker som vi ser allra mest fram emot i sommar.

Det här är de böcker jag ser fram allra, allra mest mot att läsa. Två av favoriterna vill jag läsa för mitt arbetes skull, min avhandling, så dem tar jag med som bonusböcker, nämligen Demokratins genombrott: Människor som formade 1900-talet och Så gör jag:  konsten att skriva.

* Döden klär i domino är andra delen om Hannah Lönn, en ung klädskapare som dras in i brottsutredningar. Första delen om Hannah Lönn, En sax i hjärtat, läste jag 2017, och jag har sett fram mot uppföljaren sedan dess. Mysiga pusseldeckare som utspelar sig på 50-talet.

* Dotterns berättelse är författarens andra roman. Den första, Den tyska flickan, var en stark roman som baserade sig på verkliga händelser och den berörde mig otroligt mycket. Jag kommer antagligen aldrig att glömma varken handlingen eller prosan.

* För tre år sedan läste jag Simma med de drunknade. Nu kommer författaren med en ny roman, Systerklockorna, och jag vill absolut läsa den. Slutet på 1800-talet. En ny präst flyttar in i prästgården i Gudbrandsdalen där den nittonåriga Astrid arbetar. Samtidigt kommer en främmande man från Tyskland med storslagna planer. Man anar att ingenting blir sig likt.

* Fallet beskrivs så här: ”Stockholm har börjat återhämta sig efter 90-talets IT-krasch och ekonomin ser ljusare ut. På krogen träffar Mikael Lotta och strax påbörjar de sin gemensamma bostadskarriär. De följande åren flyttar de från lägenhet till lägenhet, allteftersom lånen ökar. Inga moln finns på den klarblå bostadshimlen, och Mikael börjar spekulera i nybyggda lägenheter som en säker investering.”

* Romanen med titeln Bror beskrivs så här: ”Bröderna är begåvade och ambitiösa, men fostras i en miljö där möjligheterna är få och tryggheten sällsynt för unga svarta män. Sommaren 1991 tar drömmarna slut, och ett liv präglat av trauma och oförlösta minnen väntar för Michael och hans familj. Bror är en roman om sorg och rasism, minnen och musik, och för tankarna till Ta-Nehisi Coates och Colson Whitehead.”

Men det finns ju många fler som lockar, och de kommer här:

Nya böcker som kom i maj som jag vill läsa

Nya böcker som kommer i juni som jag vill läsa

Nya böcker som kommer i juli – augusti som jag vill läsa

Vad ser ni fram emot att läsa i sommar?

Här finns mitt inlägg med mina favoriter för hela året 2019.

Recension: Gå förlorad av Agnes Lidbeck

Det är något med språket i Agnes Lidbecks romaner som gör att jag bara måste läsa dem, trots att berättelserna karaktäriseras av en krass syn på människor, i alla fall på ganska vanliga människor från medelklassen, och berättelserna får mig på dåligt humör. Språket är kyligt, rakt och osentimentalt, men framförallt extremt fängslande.

Gå förlorad är en fristående tredje och avslutande del i en trilogi. Debutromanen, Finna sig, kom för två år sedan och präglas precis som uppföljaren, Förlåten, och Gå förlorad av en hel del svärta. Enligt den senaste mätningen är vi i Sverige bland de lyckligaste människorna i världen. Men det är inte de lyckligas liv som Agnes Lidbeck har valt att skildra.

Här handlar det om Anders, en jämställd man som lever med sin fru och dotter i ett trivsamt villakvarter och som arbetar på samma arbetsplats som sin mamma, eller morsa som han kallar henne när hon inte hör, i samma yrke som hon, bara inte lika framgångsrik. Agnes Lidbeck skildrar vardagliga händelser, som lågstadiets skolavslutningspicknick där familjen sitter på en filt. ”Det skiner om oss, tänker Anders.” Han leker med barnen och förväntar sig att bli sedd och uppskattad för det, men när han söker de andras blickar sitter de tätt ihop och pratar om något som det är meningen att han och andra inte skall höra. Han söker ständigt bekräftelse, men det är aldrig nog. Han bakar surdegsbröd som han fotograferar i fint ljus och lägger upp på Instagram och inväntar likes.

Agnes Lidbeck väljer att skildra det som kan finnas, eller finns, beroende på vilken människosyn man har, bakom det som syns utåt. Samtliga ger intryck av att vara missnöjda med sina liv. De lever så som de tror förväntas av dem, inte som de egentligen vill. Om de ens vet vad de vill. De tillåter sig inte att känna efter. Överhuvudtaget är det väldigt få känsloyttringar i den här trilogin. När de väl visar sig sker det som undertryckt frustration, plötsligt och kraftfullt, men försvinner sedan i berättelsen som om ingenting har hänt.

Jag tycker inte om personerna i Agnes Lidbecks romaner, men jag blir trollbunden av hur de skildras. Ibland tycker jag dock att språket blir litet väl korthugget, det är som att läsa en barnbok. ”Kniven skrapar löken ner i grytan. Anders skär annat. Anders klipper grenar från rosmarinplantan i köksfönstret, och timjankvistar.” Jag får associationer till Barbro Lindgrens barnböcker om Max, och det var nog inte riktigt meningen.


Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 239
Utgivningsdatum: 2019-03-27
Förlag: Norstedts
Omslag: Sara R. Acedo
ISBN: 9789113092942
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

Vårens fem bästa böcker i veckans topplista

I veckans topplista vill Johanna i deckarhörnan att vi berättar om de fem böcker som vi tyckt vara de allra bästa under våren, det vill säga guldkornen under mars-maj.

Det här är de fem böcker jag tyckt vara bäst under våren. Två av böckerna gav jag femmor och tre av böckerna fyror i betyg. Scrolla ned så berättar jag litet om var och en av dem.

★★★★★
Skamlös
Skärmhjärnan

★★★★
Innan ni tog oss
Staden
Folk med ångest

♥  Skärmhjärnan
Sammantaget ger Skärmhjärnan ett bra underlag för beslut om hur man bör förhålla sig till sitt eget skärmanvändande och hur man som förälder bör förhålla sig till barnens och ungdomarnas användning av mobiler och surfplattor.

För mig var det en ögonöppnare att läsa att den främre delen av vår hjärna inte är tillräckligt utvecklad förrän i 25-30-årsåldern. Och det är just den delen som reglerar vårt risktagande och vårt belöningssystem. Det innebär att barn och ungdomar har mycket svårare än vi vuxna att styra mobiltelefonanvändandet, eftersom deras hjärna ännu inte är fullt utvecklad för att kunna avstå från sådant som får dem att må bra för stunden, som att hela tiden använda mobiltelefonen.

Här har jag recenserat Skärmhjärnan.

__________

♥  Staden
Det här måste vara det perfekta upplägget för en rysare – en liten grupp människor som skall tillbringa fem dagar på en helt isolerad och ödelagd bruksort, långt ifrån annan bebyggelse och kommunikationer.

Man anar redan i första kapitlet att något hemskt har hänt, och kommer att hända igen. Jag läser och både önskar och inte önskar att teamet skall vända om. Jag är ju så nyfiken på vad teamet skall upptäcka, men när de kör in i den igenvuxna staden som ligger så isolerat i en dalgång att den inte ens finns med på kartor, och börjar sätta upp sina tält, då vill jag bara ropa nej, nej, gör det inte! Det låter kanske märkligt, men det är samtidigt väldigt stämningsfull läsning.

Här har jag recenserat Staden.

__________

♥  Folk med ångest
Jag har läst Fredrik Backmans senaste roman, Folk med ångest. Det är samma känslomässiga bergochdalbana som när jag har läst hans tidigare böcker, och samma varma underton. Fredrik Backman håller sina läsare i handen genom hela historien, och titeln till trots känns det både tryggt och trivsamt, och överraskande roligt.

Försök bortse från omslaget, det fick mig nästan så avskräckt att jag inte ville läsa boken, och nu när jag läst tycker jag inte att det motsvarar djupet i innehållet det minsta.

Här har jag recenserat Folk med ångest.

__________

♥  Innan ni tog oss

Det här är en fängslande och väldigt fint berättad historia som, trots att den baseras på fruktansvärda händelser, ändå har en varm ton och ger en stor läsglädje. Det är en konst att hitta den rätta nivån med tanke på ämnet. Att det blir så bra tror jag delvis beror på att historien berättas omväxlande i dåtid och nutid, delvis på att författaren har en så mjuk och lugn berättarröst.

Berättelsen om hur Rill och hennes småsyskon rövas bort och kommer till ett barnhem, hur de behandlas och hur de försöker hålla ihop och inte skiljas åt, är den mest gripande. Kapitlen som skildrar Averys sökande i nutid efter förklaringar till den gamla damens intresse för hennes armband, Averys efterforskningar genom brev och fotografier och hur hon långsamt inser hur allt hänger ihop, är spännande på ett eftertänksamt vis. Kombinationen dåtid och nutid blir väldigt lyckad och trots ämnet skulle jag klassificera Innan ni tog oss som en feelgoodroman.

Här har jag recenserat Innan ni tog oss.

__________

♥  Skamlös
De tre författarna vill visa att social kontroll inte bara handlar om grova övergrepp som tvångsäktenskap och könsstympning, utan även om mildare former som genomsyrar hela livet för många flickor och kvinnor. Författarna till Skamlös beskriver det så bra, när de lyfter fram att de inte uppmanar till att bryta sig loss från familjen, utan att det handlar om att vi  måste hitta en lösning.

”Vi pratar inte om de här grejerna för att kritisera eller hänga ut vår egen kultur. Vi gör bara upp med något vi upplever som en kulturlöshet i den kulturen. Vi pratar om det för att vi inte tycker att vi skall behöva välja antingen eller. Jag tror att vi kan vara både och. För mig är det viktigt att kunna prata öppet om de här sakerna, och samtidigt vara stolt över min flerkulturella bakgrund och kulturen som mina föräldrar kommer ifrån. Jag fattar inte varför vissa tycker att det är en motsättning.”

De personliga berättelserna och diskussionerna i boken gör det lättare att sätta sig in i de olika förtryckande situationer som beskrivs. Som när en flicka tvingades vara med i simundervisningen iklädd skjorta och leggings. Det är inte svårt att föreställa sig hur jobbigt det hade varit att sticka ut så i förhållande till resten av klassen, för att inte tala om hur mycket svårare det hade varit att lära sig simma. Eller när en våldtagen flicka berättade om övergreppet för sin mamma, och det första mamman sade var: ”Vad har han gjort med dig? Jag måste få veta hur pass vanhedrad familjen har blivit.” Vissa saker har jag inte reflekterat över tidigare, som att muslimska tjejer inte bör lägga upp selfies där ansiktet syns i sociala medier, eftersom du då blir synlig och det anses skamligt.

Här har jag recenserat Skamlös.

 

Recension – Staden av Camilla Sten

Det här måste vara det perfekta upplägget för en rysare – en liten grupp människor som skall tillbringa fem dagar på en helt isolerad och ödelagd bruksort, långt ifrån annan bebyggelse och kommunikationer.

Det är mystiskt och spänningen så där krypande att obehagskänslan letar sig in under huden. Särskilt de avsnitt som handlar om det lilla filmteamet som är på plats i den övergivna gruvstaden Silvertjärn, långt ute i ödemarken, för att dokumentera och kanske lyckas hitta svaret på vad som hände, då för sextio år sedan, när de niohundra människor som bodde i staden försvann spårlöst. Ingen vet om det var en olycka som inträffade, eller om den nye prästen kanske hade något med saken att göra. Den unga dokumentärfilmaren Alice har hört sin mormor berätta om Silvertjärn och om systern som var en av dem som försvann, och blivit nästan besatt av att ta reda på sanningen. Med sig har hon ett handplockat team, där alla har sina egna skäl till varför de valt att följa med.

Man anar redan i första kapitlet att något hemskt har hänt, och kommer att hända igen. Jag läser och både önskar och inte önskar att teamet skall vända om. Jag är ju så nyfiken på vad teamet skall upptäcka, men när de kör in i den igenvuxna staden som ligger så isolerat i en dalgång att den inte ens finns med på kartor, och börjar sätta upp sina tält, då vill jag bara ropa nej, nej, gör det inte!

Det låter kanske märkligt, men det är samtidigt väldigt stämningsfull läsning. Det är vackert skrivet med fina miljöbeskrivningar av de gamla husen som sakta vittrar sönder och där växterna har börjat leta sig in i byggnaderna. En å rinner genom staden och mynnar ut i tjärnen som givit staden sitt namn. Järnvägsrälsen har rostat sönder. Över de små husen i dalgången tornar kyrkan upp sig. I husen ser allt ut som det gjorde för sextio år sedan, som om människorna som bodde där kommer att komma hem från sina arbeten när som helst och hälla upp kaffe i kopparna som fortfarande står framme på borden.

Efterhand övergår det mystiska och spöklika till mer konkret och handfast spänning. Det är någonting som är väldigt fel. Parallellt med att Alice och hennes team hittar ledtrådar till vad som egentligen hände i staden, nystas historien upp om vad som hände för sextio år sedan, då alla som bodde i staden försvann oförklarligt och spårlöst.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 334
Utgivningsdatum: 2019-04-03
Förlag: Norstedts
Form: Miroslav Sokcic
ISBN: 9789113087061
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

Recension av Kärlekens språk: Din guide till lyckliga relationer

Det är något hoppingivande i att böcker som skall få oss att förstå och fungera bättre i relationer fortsätter att skrivas och läsas. I går låg det ett oväntat paket i brevlådan med den här boken – Kärlekens språk: Din guide till lyckliga relationer. Vilket fantastiskt vackert omslag med foliebokstäver i guld och ett snirkligt hjärta med kärleksfulla symboler. I morse när jag vaknade tidigt började jag läsa den, och när jag lade ifrån mig den var den utläst.

Enligt författarna, samtalsterapeuten Åsa Nyvall och journalisten Helene Arkhem, föds vi med ett sätt att visa kärlek och uppskattning, det de kallar kärleksspråk. Enligt dem finns det fem olika kärleksspråk. Vi kan använda oss av samtliga, men ett av dem är det primära som dominerar för oss. Övriga är komplement, ungefär som en bonus. För vissa är det fysisk beröring, för andra är det gåvor, tid tillsammans, tjänster eller bekräftande ord.

Om man är en person som behöver fysisk beröring för att få kärleksbehovet tillfredsställt blir det förstås inte så lyckat om man lever ihop med någon som hellre får gåvor som ett tecken på kärlek, och tror att partnern vill ha det på samma sätt istället för att ge kramar eller sitta nära i soffan. Eller om någon tycker att det viktigaste i ett förhållande är att hjälpa och stötta varandra genom att dela på alla uppgifter, när partnern helst vill att de skall tillbringa tid ihop och göra allt tillsammans. Boken innehåller många olika exempel ur livet som ger tankeställare om hur lätt det kan bli fel trots att man kanske menar väl.

Det är nog väldigt vanligt att man utgår från sig själv och sina behov och tror att andra vill bli behandlade på samma sätt. Men enligt författarna är en viktig lösning på problem i kommunikationen i olika relationer att se olika personer för vilka de är, och att prata det kärleksspråk som just de vill höra. Om man är uppmärksam på sin partner och har insett att hon eller han tycker att det är väldigt viktigt att få höra bekräftande ord för att må bra i relationen, då bör man enligt författarna tänka på det och ge komplimanger, skriva fina och uppskattande sms och på andra sätt ge personen bekräftelse i ord.

Boken innehåller ett stort test där man kan svara på frågor och komma fram till vilket kärleksspråk man själv pratar. Tester är alltid kul, så jag har förstås gjort det. Med stor marginal hamnade fysisk beröring i topp med övriga på en gemensam andraplats med nästan lika många poäng för gåvor, tid tillsammans, tjänster och bekräftande ord.

Egentligen är det som författarna beskriver självklarheter, men det blir tydligare när man får det presenterat så här systematiskt och med konkreta exempel ur livet. Boken är pedagogisk och lättläst, och dessutom fin att bläddra i. Jag tror personligen att alla förhållanden skulle må rätt så bra om man kunde kommunicera med varandra och visade varandra ett äkta intresse. Och jag undrar hur naturligt och äkta det skulle bli om en person som inte alls känner sig bekväm med att ge komplimanger, tvingar sig till att göra det därför att partnern uppskattar det. Å andra sidan är kanske alternativet sämre, att kärleken tar slut. Idealet är förstås att hitta och leva med någon som talar samma kärleksspråk.

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 188
Utgivningsdatum: 2019-04-24
Förlag: Louise Bäckelin
Omslagsformgivning: Lars Sundh och Rasmus Pettersson
ISBN: 9789177990635
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Recension: Brevet till Alice, av Malin Letser

Vanligtvis lockas jag inte av böckers omslag, men när jag såg Brevet till Alice gjorde jag det. Sofia Scheutz har designat omslaget som förmedlar innehållet i boken så perfekt. Det lätt gulnade fotografiet av en vacker kvinna, flygplanet, kaffekoppen och inte minst pennan och brevet från utlandet som alla visar sig vara viktiga delar i berättelsen.

En gång i tiden var Alice en stark och stabil kvinna, full av värme och energi. Numera är hon gammal, vresig och bitter över hur livet blev.

”Att det var just hon av alla människor som dragit nitlotten att falla för fel person, och att det var just hon som fått en så svag karaktär att hon aldrig vågat stå upp för någonting. Det var en dubbel skamkänsla som hon skulle tvingas bära i resten av sitt liv.”

Tristessen och ensamheten genomsyrar Alices dagar. Hennes tid skulle ju komma en dag, men så plötsligt hade det mesta av livet passerat under tiden hon levde det liv som förväntades av henne. Efter ett olyckligt fall har hon tvingats flytta från sitt hus och bor i en lägenhet i ett servicehus. Det är där hon lär känna den unga Nahid.

Under sex veckor skall Nahid arbeta på servicehuset för att betala av en skuld, det blev hennes dom för ett brott hon begått. Nahid är rakt på sak och lever upp till löftet hon gav sin far innan han gick bort, att leva sitt liv fullt ut. De två kvinnorna finner varandra, trots sina olikheter.

En dag får Alice ett brev som påminner henne om hur livet hade kunnat bli om hon vågat följa sina drömmar och sitt hjärta. Men nu är det för sent. Hon berättar inte för någon om brevet, men Nahid får syn på det och i hemlighet börjar hon planera för att hjälpa Alice på traven så att hon äntligen skall få leva sitt liv fullt ut. Samtidigt kämpar hon själv med sorgen efter sin pappa, och försöker att dels stötta, dels orka med sin mamma som sedan pappans död helt har tappat livsgnistan.

Brevet till Alice är en väldigt varm, charmig och trivsam berättelse med fint flyt i texten. Dynamiken mellan den unga, färgstarka och ganska utmanande och rättframma Nahid och den äldre och litet vresiga men svala och korrekta Alice lyfter berättelsen. Jag småler åt Nahid och hejar på henne trots hennes helt galna planer för Alice.

Det här är Malin Letsers debutroman. Jag hoppas att den får en uppföljare. Det vore synd att inte låta så spännande karaktärer som Alice och Nahid få fortsätta att utvecklas, särskilt som samspelet mellan dem är så lyckat.

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 247
Utgivningsdatum: 2019-01-18
Formgivning: Sofia Scheutz
Förlag: Louise Bäckelin Förlag
ISBN: 9789177990574
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

De nominerade till Årets Bok 2019

I morse vid pressfrukosten på Dramatenbaren i Stockholm avslöjades de tolv böcker som Bonniers Bokklubbar nominerat till Årets Bok 2019.

Foto: Henrik Mårtensson för Bonniers Bokklubbar

Jag har bara läst Stormvarning och Silvervägen, men hoppas hinna läsa även Manhattan Beach, Mörkret, Vaggvisa och Till minne av en villkorslös kärlek. Mest förvånad är jag över att Alex Schulmans roman, Bränn alla mina brev, inte var med bland de nominerade. Kanske ville juryn undvika att han tar hem priset för andra gången.

År 2016 vann Martina Haag priset med sin otrohets- och skilsmässoroman Det är något som inte stämmer (Piratförlaget), och 2017 stod Alex Schulmans bok Glöm mig (Bookmark förlag) som vinnare. 2018 vann Niklas Natt och dag med sin historiska kriminalroman 1793 (Bokförlaget Forum), som dessutom vann många fler priser det året.

Till skillnad från många andra litteraturpriser är ett av kriterierna för att nomineras att boken tilltalar en bred läsekrets. Svenska folket röstar på sin favorit och på Bokmässan i höst avslöjas vinnaren.