Brombergs förlag – Just nu

För nio år sedan gav Brombergs förlag ut en helt underbar liten bok; Pingvinlektionerna. Jag läste och älskade den. Jag skrev en recension här i bloggen, om ni vill läsa vad jag tyckte mer i detalj.

Av en lycklig slump, när vi var på bio för att se en annan film, såg jag att The Penguin Lessons var filmatiserad och skulle komma på bio inom någon månad! Jag ser i princip bara filmer på bio när miljöerna, ljudet eller effekterna kommer bättre till sin rätt på storbild, men den här ville jag inte vänta på, så jag bokade biljetter direkt till premiären. Förresten är komikern och skådespelaren Björn Gustafsson med i en av rollerna :)

Det här är en fullkomligt underbar och häpnadsväckande berättelse som dessutom är sann. Författaren berättar om när han som ung och äventyrslysten på 70-talet bestämmer sig för att resa till Argentina. Han varnas för att ekonomin i landet är i totalt kaos, terrorismen är utbredd, mord och kidnappningar tillhör vardagen och en blodig militärkupp är sannolikt i antågande. Ingen vid sina sinnens fulla bruk skulle drömma om att resa till Argentina under sådana förhållanden. ”Det här var naturligtvis precis vad jag ville höra, och den enda uppmuntran jag behövde.” När Tom får en tjänst som adjunkt på en internatskola reser han.

Som ni märker handlar boken om författaren själv när han var ung, inte medelålders, som i filmen. I filmen sker karaktärsutvecklingen framförallt hos huvudpersonen, men i boken lika mycket eller mer hos i princip alla andra. Men båda perspektiven fungerar väldigt bra.

Under en promenad längs stranden får Tom syn på de första svarta, orörliga skepnaderna. När han kommer närmare inser han att hela stranden är full av hundratals döda pingviner, täckta av tjock, kvävande olja och tjära. Varje våg sköljer upp nya fåglar och Tom inser att inte bara hundratals utan tusentals pingviner har gått en fruktansvärd död till mötes.

Plötsligt ser han att en av dem rör på sig. En tapper liten pingvin är vid liv. Tom kan inte lämna den åt sitt öde, och inte heller avsluta pingvinens lidande. Han får en idé om att ta hem den, tvätta den ren och släppa ut den i havet igen. När han efteråt sätter ned pingvinen i den våta sanden och börjar gå därifrån, vägrar pingvinen att lämna Toms sida.

Pingvinen, som senare får namnet Juan Salvador, smugglas med på en strapatsrik resa till internatskolan där Tom skall undervisa. Juan Salvador blir omgående centrum för allas uppmärksamhet på skolan.

Den lilla pingvinen, Juan Salvador, vaggar fram i livet och charmar alla i sin väg. Han blir rugbylagets maskot, värd på Toms fester, hushållerskans förtrogne och simtränare till en blyg student.

”Att Juan Salvador gav intryck av att ägna delad uppmärksamhet åt sin besökare kom sig av hans sätt att lägga huvudet på sned och betrakta sin samtalspartner först med det ena ögat, sedan med det andra. Alla visste att de kunde lita blint på hans takt och finkänslighet, och på att de skulle få hans ovillkorliga stöd och uppmuntran.”

Juan Salvador lockar fram det bästa ur dem han möter och förändrar livet på djupet för många. Mellan Tom och pingvinen Juan Salvador växer en unik och speciell vänskap fram. Det är en så fin berättelse – och dessutom baserad på en sann historia.

Som så ofta, är boken fylligare och berör därför mer, men filmen är också underbar, så läs boken och se filmen ♥

Recensionsexemplar från Brombergs Förlag - tack så mycket! — Recensionsexemplar från Brombergs Bokförlag – tack så mycket!

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 128
Utgivningsdatum: 2016-04-18
Förlag: Brombergs Bokförlag
ISBN: 9789173377553
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

”Löpning är en ständig återskapare av lyckokänslan. Känslan att vara genomsyrad av världsaltet. Stjärnljus, skogens sus, mossan under dina löparskor, du är en del av helheten, en del av evigheten, och allt är möjligt.”

Så beskriver löparprofilen Kenneth Gysing hur han springer sig fri från stress, oro och frustration. Jag har inte kommit dit genom löpning, men jag förstår vad han menar eftersom jag uppnår samma känsla genom utmanande ridning genom skog och mark och över berg. Jag tror att alla som ägnat sig åt krävande sporter i natur kan känna igen sig i mycket av det Gysing beskriver i sin bok. Det här är inte en faktabok om träning, hur man kommer igång och hur man kommer vidare som löpare, det är en slags filosofisk inspirationsbok.

Som redaktör och krönikör på den svenska tidskriften Runner’s World gissar jag att författaren har en intresserad och insatt målgrupp för boken. Den är skriven på samma sätt som hans krönikor, som en form av dagbok i presens där hans löparupplevelser varvas med poetiska och filosofiska inslag. Beskrivningarna av hur han ”… låter underlaget bestämma farten, löper försiktigt över berghällar med mossa, där kan det vara halt, och tar det lugnt i passager mellan utspridda stenbumlingar” kan nog vara inspirerande och locka en och annan att snöra på sig skorna och ge sig ut på en löprunda. Mindre inspirerande tycker jag att det är att läsa om hans vardagsliv, vilken middag han serverar sina barn och vad han anser om lutfisk och bruna bönor. Jag är inte heller så förtjust i att han menar att löpning är en form av konst och gör, i mina ögon, litet väl långsökta kopplingar mellan löpning och texter av litteraturvetaren och författaren Horace Engdahl.

Mest spännande är det att läsa om författaren som ultralöpare, vilket innebär att man springer antingen längre än den vanliga maratondistansen på 42195 m (särskilt vanliga är 100 km-lopp), eller springer så långt som möjligt inom en viss tid, från 6 timmar till 6 dygn. Även om det inte lockar, är det både spännande och intressant att läsa om författarens äventyrliga lopp på exotiska, utmanande platser som Himalayas berg och saltöken i Indien. Jag blir nästan rörd själv, när författaren beskriver målgången efter flera dagars löpning, och efteråt hänger upp sin blöta tröja bredvid alla de andras på en taggtråd.

Att springa sig fri från stress och vardagsproblem kan absolut fungera, precis som vilken träning som helst. Jag förstår också att det skapar en gemenskap mellan människor världen över med samma intresse och förståelse för denna extremsport. Har man sprungit, flåsat, hanterat svårigheter och faror, svettats, duschat, ätit, delat toalett och sovit tillsammans skapar det förstås väldigt speciella band. Man kan dock undra hur ett intresse som upptar så mycket av någons tid och tankar påverkar familjelivet, i nästa bok skulle jag gärna läsa om hur det är att vara ultralöpare ur just det perspektivet.

♥