Hjärtslaget i Rosengädda, av Emma Hamberg

Jag har inte tidigare läst någon bok av Emma Hamberg, men har förstås sett de färgglada och detaljrika omslagen designade av proffsiga Sofia Scheutz Design. Som ambassadör för Sigtuna litteraturfestival får jag möjlighet att läsa de medverkandes böcker, och Emma Hamberg är en av de som kommer till Sigtuna den 5 maj.

Hjärtslaget i Rosengädda är den fjärde och avslutande delen om Tessan, Marta, Farbod, Flatan och de andra i det lilla samhället Rosengädda. Det går alldeles utmärkt att läsa den utan att ha läst de andra delarna i serien, men det är uppenbart att Emma Hamberg vill knyta ihop säcken och ge invånarna i Rosengädda, och läsarna, ett fint avslut. Och det blir det.

Jag läste en två år gammal intervju med Emma Hamberg där hon berättar att den första boken i serien handlar om vänskap, den andra om passion och den tredje om kärlek, och att hon då hade vardagstristessen kvar till den fjärde delen. Vardagstristess tycker jag inte präglar den fjärde delen, snarare vardagspusslet. Att hinna med att vara en bra mamma, sambo, vän och matte, samtidigt som man skall hinna sköta sitt arbete och det plötsligt också dyker upp oväntade möjligheter och hinder som måste tas itu med. Det är högt tempo i berättelsen och livet i Rosengädda blir ganska kaosartat.

Det är inte konstigt att så många älskar den här serien. Det är mysigt och vardagligt kryddat med en rejäl dos av okonventionell livsstil, charm och humor. Tessan är en varmhjärtad och livfull person som öppnar famnen för den som behöver den. Både hon och de flesta av de övriga vuxna karaktärerna i boken är ovanligt okomplicerade, naturliga och frigjorda. Men det som framförallt gör Hjärtslaget i Rosengädda till en bok man mår bra av att läsa, är att alla karaktärerna i Rosengädda är godhjärtade. Visst, det blir missförstånd och förvecklingar, men innerst inne är alla hyggliga och omtänksamma. Här ställer man upp för varandra. Vem vill inte vistas i en sådan miljö med sådana människor. Det har varit en riktigt trevlig verklighetsflykt att vistas i Rosengädda.

Emma Hamberg skriver romaner, och ger ut böcker om mat, hon är programledare och gör filmmanus, hon har varit chefredaktör för Veckorevyn och håller föredrag. Och alltsammans med började med att hon vann en serietecknartävling i Dagens Nyheter när hon var fjorton år.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 406
Utgivningsdatum: 2017-08-15
Serie: Rosengädda (del 4)
Förlag: Piratförlaget
Form: Sofia Scheutz
ISBN:9789164205018
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Gröna fingrar sökes – feelgoodroman när den är som bäst

Kan det sammanfalla bättre i tid än när den här färgklicken till roman landar i brevlådan precis när hela landet fått nog av vinter och bara vill ha vår! Jag brukar föredra ganska neutrala omslag, men det här omslaget är ju fantastiskt. Det är förstås Sofia Scheutz som designat det. Det kan vara det snyggaste omslag hon gjort.

Jag tycker om så kallade feelgoodböcker som har litet svärta och djup i botten, men det är sällan jag ger feelgoodböcker toppbetyg. Ofta är handlingen för ungdomligt romantisk för min smak. Det är inte Gröna fingrar sökes, och jag är så glad för det. Gröna fingrar sökes är en välskriven, vuxen berättelse om ett antal intressanta karaktärer, dels i Stockholmstrakten, dels många mil norrut i ett litet samhälle där Agnes och flera andra lägger ned sin själ i sina älskade koloniträdgårdar. Här spirar romantiken, men inte på det sättet romantik fungerade när jag var tonåring, utan på ett mer livserfaret vis då man har mer med sig i bagaget. Och här skildras kärlek i många olika former. Feelgood när den är som bäst.

Agnes är en ganska barsk, men godhjärtad pensionerad barnmorska som numera lever för sin koloniträdgård och för sonen i USA som hon skypar med varje dag. Tillfälligt, som dock verkar bli längre än bara tillfälligt, tar hon också hand om den kvicka och pratsamma Kakaduan Arthur.

När Agnes drabbas av en allvarlig sjukdom inser hon att hon inte kommer att kunna sköta om sin koloniträdgård som förr. Och hon som längre fram under sommaren väntar besök från den kända trädgårdsreportern Viola, från landets största trädgårdstidning, som hört talas om Agnes fantastiska trädgård. Agnes kan inte gärna be någon från samhället om hjälp med koloniträdgården. Dels vill hon hålla sin sjukdom hemlig, dels skulle de från orten vilja ha betalt för besväret.

Genom en annons på Blocket får Agnes kontakt med Leyla. Leyla har egna bekymmer. Efter att ännu en gång ha blivit slagen av sin man, inser hon att hon inte kan stanna tillsammans med honom. Hon tar med sig den sexårige sonen och reser till Agnes för att bo i det lilla huset i koloniträdgården i utbyte mot att hon sköter om den. Det blir en kärv start, men efter hand växer det fram en varm vänskap och förtrolighet mellan kvinnorna.

Berättelsen myllrar av intressanta karaktärer. Förutom Agnes, Leyla och sonen Hugo, finns här det homosexuella paret med den asien-inspirerade koloniträdgården. Här finns den vresige, självutnämnde kolonilottspolisen Göte, som egentligen är ganska ensam. Här finns Viggo, som är Agnes gode vän och som tar sig an Leylas son och lär honom att fiska. Och så Leylas underbare pappa, Nasim, förstås! Som inte har full koll på svenska uttryck, men som är varm och gästvänlig och lagar fantastisk mat.

”- Att jämföra din saliga mors och mitt äktenskap med ditt är som att jämföra mangor med kaktusar.
– Jag tror att du menar äpplen med päron. Leyla strök sin far över kinden och log.”

Gröna fingrar är precis en sådan feelgoodroman som jag vill läsa. Karaktärerna är som folk brukar vara i de flesta samhällen, vilket innebär stor igenkänning och ger trovärdighet till berättelsen. Jag blir rörd gång på gång när jag läser, ofta på grund av den värme som genomsyrar många av karaktärerna i boken, och också på grund av den läkande kraft som trädgårdar faktiskt har, även i bokform.

Det är som balsam för själen att läsa om lummiga trädgårdar, jord under naglarna och om trädgårdsfester som dignar av spännande rätter. Och så Kakaduan Arthur, som ger berättelsen litet extra guldglans. Jag skrattar många gånger åt honom, och blir litet nostalgisk när jag läser om och känner igen typiska beteenden hos papegojor. De är verkligen som små barn – kluriga, tjuriga och underbara. Allra mest berörd blir jag av en viktig händelse i slutet av boken, då vi får exempel på ett par av människans allra bästa egenskaper; sammanhållning och äkta omtanke. Det är så fint skildrat.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 311
Utgivningsdatum: 2018-03-22
Förlag: Norstedts
Form: Sofia Scheutz
ISBN: 9789113081281
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

En annan Alice, av Liane Moriarty


Liane Moriarty har skrivit ännu en insiktsfull relationsroman om ganska vanliga medelklasspar som lever ganska vanliga medelklassliv. Person- och miljöbeskrivningarna är som vanligt träffsäkra och ger en tydlig bild av de olika karaktärerna och miljöerna i berättelsen. Moriartys roman Stora små lögner blev teveserie med en ny säsong på gång, det skulle inte förvåna mig om den här romanen går samma väg. Det är den som klippt och skuren för.

Boken inleds med att Alice, bokens huvudperson, faller på gymmet och slår i huvudet så allvarligt att hon blir medvetslös och sedan hamnar på sjukhus. När hon skall byta om känner hon inte igen kläderna i träningsväskan, och inte heller sin kropp. Och vad gjorde hon på ett gym, hon som avskyr att träna? När hon till slut lyckas få kontakt med Nick, mannen hon älskar och är gift med och som är den blivande pappan till barnet hon väntar, är han otrevlig och kort i tonen och lägger på luren. Sakta går det upp för henne att hon inte är 29 år, utan 39 år, trebarnsmamma och mitt uppe i en sjaskig skilsmässa. Hon minns ingenting av de senaste tio åren.

Alla runt Alice tiger om vad som har hänt och hur Alice har varit som person under de senaste tio åren, men då och då dyker det upp minnesfragment som gör henne både förkrossad och panikslagen. Vem är till exempel Gina som verkar ha haft stor betydelse i Alices liv?

Författaren brukar väva in andra röster i berättelsen för att ge den fler perspektiv. I Stora små lögner var det korta förhör med olika berörda personer, här är det dels blogginlägg från en mormors mor, dels hemuppgifter från Alices syster till hennes terapeut. Bit för bit läggs pusslet som tillsammans ger bilden av vem Alice har blivit de senaste tio åren.

Det här är en välskriven och lättläst roman som jag läste i ett svep. Historien gjorde mig nyfiken på hur det skulle gå. Som vanligt i Moriartys romaner knyts trådarna ihop litet väl sent. Slutet är också litet väl tillrättalagt, men inte orealistiskt. Jag gillar det. En annan Alice är en klassisk feelgood med djup.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 483
Utgivningsdatum: 2018-03-18
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Form: Nebojsa Zoric
Översättning: Anna Strandberg
Originaltitel: What Alice forgot
ISBN: 9789100174125
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Förlåten av Agnes Lidbeck


Det här är Agnes Lidbecks andra roman. Debutromanen, Finna sig, kom för ett år sedan och precis som den präglas Förlåten av en hel del svärta. Bokens titel kan antagligen tolkas dels som förlåten med betoning på sista stavelsen, dels med betoning på första stavelsen, som för att skildra det som finns bakom den tunna slöja som döljer det som varit och är.

Två systrar, Maria och Ellen, som lever helt olika liv förlorar plötsligt sin pappa. Skärgårdshuset där de tillbringade sin barndoms somrar måste städas ur och säljas. Under tiden det pågår minns och funderar systrarna över det som hände den där sommaren för många år sedan, då deras halvbror Jakob hängde sig i skärgårdshuset, och över sina egna och varandras livsval.

Enligt den senaste mätningen är människorna i Sverige lyckliga, bland de lyckligaste i världen. Men det är inte de lyckligas liv som Agnes Lidbeck har valt att skildra. I sin debutroman beskrev hon en kvinna som var missnöjd med sitt liv. Inte heller systrarna i den här historien är nöjda. Men till skillnad från Anna i debutromanen har Maria och Ellen självinsikt och erkänner för sig själva att livet inte blev som de hade tänkt sig och hoppats på.

”Hon är smalast till dess att sommarvikarierna kommer, varje år, de som är mycket unga och bara här tillfälligt. Då blir Maria en av alla dem som inte är här tillfälligt, utan alltid, och som inte är smal utanför äldreboendet, utan bara i jämförelse med de andra här. Hon påminns om att hon är här för alltid, att hon inte är här tillfälligt eller på väg bort. Vikarierna kommer, de blir yngre för varje år. Viktnedgången har inte blivit av det här året heller, inget år.”

Språket är kyligt, rakt och osentimentalt. Systrarna i berättelsen är konstlade och säger en sak, men menar en annan. De ger varandra elaka små nålstick och deras besvikelse och avundsjuka på varandra präglar historien. Kritik lindas in som vardagliga kommentarer och yttras med len stämma. Kanske syftar bokens omslag med en köttätande växt på detta. Kannorna som hänger ned från växten producerar en stor mängd stark nektar, vilket lockar insekter till dem. När insekterna väl landat blir de berusade och faller ned i kannorna där de bryts ned och frigör näringsämnen som tas upp av växten. Det kanske är så det är för systrarna, att de får energi och mår bättre själva genom att vara elaka mot och försöka trycka ned varandra.

Ett avsnitt i boken som får det att knyta sig i bröstet på mig, är när Ellen har varit i stan och köpt med sig litet extra goda livsmedel till en sallad, såsom ost, avokado och rökta räkor. Maria vänder sig då till sin femårige son och säger: ”Jag är ledsen om du inte gillar maten älskling, men det blev lite fel med handlingen och nu är du snäll och äter ändå, okej?” Det är så sylvasst elakt, särskilt som hon använder sin son som vapen.

Sammantaget är det här en ganska dyster och makligt berättad historia. Den utveckling som sker är sådan man anar snarare än att det klart uttalas. Språket är rytmiskt, nästan hypnotiskt, vilket gör att jag inte kan lägga boken ifrån mig förrän den är utläst. Jag tycker inte om karaktärerna i boken, men jag tycker om hur de skildras. Det är insiktsfullt.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 220
Utgivningsdatum: 2018-03-07
Förlag: Norstedts
Omslag: Peter Karlsson
ISBN: 9789113082264
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

Mysteriet på Örnklippan, av Kristina Ohlsson


Den 5 maj kommer Kristina Ohlsson till Sigtuna Litteraturfestival. Jag har läst hennes senaste spänningsroman för vuxna och ville även läsa hennes senaste barnbok för att kunna jämföra stilarna. Det är spännande med författare som vågar ge sig på att skriva för både vuxna och barn.

Bonnie och Charles är bonussyskon sedan deras föräldrar gifte sig för ett halvår sedan. Nu har föräldrarna bestämt sig för att flytta till England, utan att prata med barnen först. Det får syskonen att bestämma sig för att rymma till Bonnies mormor, som de inte har någon kontakt med och som bor högt uppe på en klippa intill en gammal fyr. Det bildar upptakten till en spöklik historia om en pojke som försvinner och som tycks ha ett samband med legenden om den huvudlöse Hämnaren som aldrig får ro.

Kristina Ohlsson debuterade som barnboksförfattare för fem år sedan med Glasbarnen. En riktigt kuslig spökhistoria som både våra barn och jag tyckte om. Även i Mysteriet på Örnklippan händer det mystiska och oförklarliga saker. Som att den fyr som sedan mer än etthundra år varit ur funktion plötsligt tänds, och varför finns det en gravplats i trädgården där Bonnies mormor bor?

Jag gissar att nivån för kusligheterna är alldeles lagom för målgruppen 9-12 år. Det är övernaturligt och spöklikt på ett litet smygande sätt, samtidigt som det är småmysigt med det lilla samhället vid kusten. Texten är enkel och levande, men i mitt smak ofta för burdus. Jag studsar för vissa uttryck och beteenden som jag tycker är onödigt ohyfsade, som att svara sin mormor så som Bonnie gör här:

– Och den huvudlöse mannen, då? sa han.
– Glöm honom, sa mormor Vivian.
– Men det går ju inte, fattar du väl! sa Bonnie.
– Han är en saga, en skröna, sa mormor Vivian. Vissa tror att det är han som gör så att det händer hemska saker i byn. Att det är han som är förbannelsen. De säger att han är den huvudlöse Hämnaren.

Till skillnad från exempelvis Glasbarnen är det inte så stort fokus på relationer i den här boken. Det är mycket som händer, men jag saknar djupet i karaktärerna. Det är litet som Fem-böckerna, då barnen och deras hund löste mysterier, dock utan fullpackade korgar med picknickmat.

Jag ser fram emot att höra Kristina Ohlsson berätta om sitt författarskap i Sigtuna den 5 maj. Här kan du också beställa biljett.

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 213
Läsålder: 9-12 år
Utgivningsdatum: 2017-09-25
Förlag: Lilla Piratförlaget
Formgivning: Niklas Lindblad
ISBN: 9789188279668
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

Kvinnan på bänken, av Anna Jansson

Efter att ha läst två riktigt brutala och blodiga deckare kändes det skönt att få Anna Janssons senaste roman i sin  hand, Kvinnan på bänken. Precis som vanligt i Anna Janssons romaner om Maria Wern är handlingen fokuserad på själva brottsutredningen och på relationer, en kombination som jag gillar. Även om de brott som begås är hemska, är det ingenting som författaren gottar sig i så som andra författare ibland har en tendens att göra.

Kvinnan på bänken heter Julia. Hon är en vacker kvinna med ett mörkt förflutet som jagar och plågar hennes samvete. Hon möter den unga prästen Alva och känner för första gången ett starkt behov av att berätta den hemska hemlighet hon burit på så länge. Men vilka hemligheter bär Alva själv på? Och diakonen Ragnar, som gör klippböcker om Alva, vad är hans hemligheter? Maria Wern kämpar som vanligt mot klockan för att nysta upp alla trådar och finna svaret på både nya och tidigare mord, samtidigt som hennes man tycks ha egna hemligheter som oroar henne. Upplagt för spänning med andra ord.

Huvudpersonerna i Anna Janssons deckare är inga superhjältar, utan ganska vanliga människor med vanliga problem, på både det privata planet och i arbetslivet. Personbeskrivningarna ger mig en klar bild av vilka de är utan att det är övertydligt. Varje person har en egen röst, ett eget sätt att agera och uttrycka sig på.

Ledtrådarna fanns där, och jag misstänkte än den ena än den andra, men jag var aldrig på helt rätt spår. Det är så en smart skriven intrig skall fungera. Som läsare vill jag bli ledd på villovägar, för att i slutet överraskas och inse hur självklart alla trådar har suttit ihop ända från början.

Kvinnan på bänken är en rafflande mordhistoria i kombination med småmysig läsning, nästan som en feelgood-historia trots mord och andra hemskheter. Precis en sådan historia som jag vill återvända till med jämna mellanrum för andrum och avkoppling.

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 306
Utgivningsdatum: 2017-03-08
Serie: Maria Wern (del 19)
Förlag: Norstedts
Formgivning: Helena Hammarström
ISBN: 9789113081656
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

En modern familj, av Helga Flatland

Som nyblivna pensionärer bestämmer sig Torill och Sverre, familjens självklara nav och förebilder, för att skiljas. Med alla de tre barnen utflugna, och färre familjemässiga måsten, blir det uppenbart för dem att de vill olika saker med sina liv.

”Hur hon och pappa alltid pratade om sitt arbete, att de alltid har jobbat mycket, tyckt om jobb, eller något tema som har sitt ursprung i ett samtal om det. Det har funnits ett obestridligt värde i att arbeta mycket, låt vara outtalat, och jag har inte tänkt så konkret på det förrän nu när det plötsligt inte längre är det viktigaste.”

Beslutet att skiljas startar en omvälvande process där det sjuttioåriga paret gör sitt bästa för att skapa sig nya liv på varsitt håll som självständiga individer istället för som delar av ett par.

Mest omvälvande blir det dock för de tre vuxna barnen; den snart fyrtioåriga Ellen som satsat på karriären och som i sitt arbete reser kors och tvärs i världen, men som litet för sent i livet börjat längta desperat efter egna barn, storasyster Liv som lever ett ganska vanligt liv med man och barn, starkt präglat av sina föräldrar och deras värderingar, och så lillebror Håkon som föddes med ett hål i hjärtat och som därför alltid blivit litet extra beskyddad av föräldrarna. Som trettioåring har han ganska nyligen flyttat hemifrån, inte för att han vill, utan för att han känner att det förväntas av honom. Han är litet av en drömmare med akademiska teorier om det rätta med att leva i fria förhållanden utan krav.

Kapitlen varvas mellan de olika syskonen, vilket ger olika perspektiv på hur de upplever dels föräldrarnas skilsmässa, dels sina egna inbördes roller som syskon, dels sina respektive vägval. Det är en intressant skildring av relationer.

Vissa saker känner jag igen från mig själv, andra känner jag igen från mina syskon, vänner och bekanta. Precis som syskonen i boken placerar sig på samma platser vid bordet som de gjorde när de var barn, har jag lagt märke till att andra familjer gör, och att syskonens pojk- och flickvänner får anpassa sig efter den givna mallen och hitta andra platser än syskonens och föräldrarnas som tycks förutbestämda sedan barndomens måltider.

Det är också fascinerande igenkänning hur vissa barn i syskonskaran väljer att gå sin egen väg, medan andra helt oreflekterat och samtidigt helt självklart väljer att gå i sina föräldrars fotspår, anammar samma värderingar och vanor och i princip skapar sig ett liv som är en kopia av sina föräldrars. Det senare är vad Liv i boken har gjort. Hon är också den av syskonen som får svårast att hantera föräldrarnas skilsmässa. När föräldrarna i hennes tycke förkastar sitt tidigare liv, var hamnar då hon, som lever ett liv som i stort sett är en kopia av deras?

En modern familj är en insiktsfull och intressant berättelse skriven av en av de största yngre författarna i Norge i dag. Den väckte många tankar och fick mig att reflektera över både mitt eget vägval och min omgivnings. Jag tyckte väldigt mycket om den.

Betyg: 4/5

Antal sidor: 285
Utgivningsdatum: 2018-02-14
Förlag: Polaris
Originaltitel: En moderne familie
Översättning: Urban Andersson
Omslag: Sofia Scheutz Design
ISBN: 9789188647856
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

Offrens offer, av Bo Svernström

Romanen börjar med att en man hittas uppspikad på en lada i Rimbo, ett litet samhälle sex mil norr om Stockholm. Han är så hänsynslöst torterad och stympad att en av polisassistenterna kräks på brottsplatsen. Sedan följer en lång rad av mord och vi får följa dels kriminalkommissarie Carl Edson och hans team i jakten på mördaren, dels journalisten Alexandra Bengtsson som fått i uppdrag att rapportera om seriemördaren i Aftonbladet.

Det är bestialiskt och det är blodigt, vilket jag gärna varit utan. Jag är mer intresserad av att läsa om utredningsarbetet och att försöka lista ut vem mördaren är. Ganska snart inser jag i stora drag hur historien hänger ihop, och ungefär halvvägs i boken avslöjar författaren själv vem som ligger bakom morden. Då tar historien en ny vändning. Karaktärerna får ett större djup och jag blir mer intresserad av att läsa om dem än om brotten som är begångna.

”I vår familj var ord utbyte av praktisk information, beteckningar enbart avsedda att klara av vardagens rutiner: Kan du handla ägg? När kommer du hem? Jag måste jobba i helgen. På kvällarna när allt praktiskt var ordnat för dagen – skolarbetet, min systers pianolektioner, mina föräldrars arbeten, middagen – då återstod bara tomhet. Om andra familjer kunde prata om sina upplevelser, hur de känt eller glatt sig under dagen, så tystnade min familj. På sin höjd kunde de uttala ett bra på den artigt ställda frågan Hur har dagen varit?

Historien håller ett högt tempo och morden radas upp ett efter ett, det ena omänskligare och blodigare än det andra. Kriminalarna kämpar tillsammans med forensiker och rättsläkare för att hitta mördaren, och hack i häl har de journalisten från Aftonbladet som skriver om alltsammans. Tyvärr fungerar inte det här för mig, det blir aldrig särskilt spännande. Kanske för att det inte känns trovärdigt, jag tar inte det som sker på allvar. Våldet är för grovt och jag får ingen känsla för någon av karaktärerna. Andra halvan av boken är den största behållningen för mig, när författaren går mer på djupet i de olika karaktärerna. Då blir det intressant och historien levande.

Författaren arbetar själv på Aftonbladet, det här är hans debutroman.

Betyg: 3/5

Antal sidor: 475
Utgivningsdatum: 2018-02-22
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Formgivning: Elina Grandin
ISBN: 9789100175603
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

 

 

Rökridå, av Krysten Ritter


När jag fick veta ramberättelsen för den här boken anade jag att den skulle passa mig. Det är en spänningsroman av det där lågmält berättade slaget, där man redan från början känner intensiteten mellan raderna.

För tio år sedan lämnade Abby Williams sin hemstad i Indiana för att skapa sig ett nytt och bättre liv i Chicago. Hon har aldrig återvänt och aldrig ångrat sitt beslut. Nu tvingar arbetet som miljörättsjurist henne att återvända för att undersöka anmälningar om eventuella giftiga utsläpp från stadens största och mest inflytelserika företag. Ett företag som sysselsätter en stor del av stadens befolkning och som tycks ha ett finger med i spelet i det mesta som pågår i det lilla samhället. Ni förstår själva att det är bäddat för konspirationer och hemligheter. Vad är sant och vad är det inte?

Parallellt med det undersökande arbetet då Abby och hennes kollegor steg för steg kommer närmare sanningen om vad som egentligen händer i staden, nystas historien upp om vad som hände för tio år sedan, då Abbys klasskompis och tidigare bästa vän, Kaycee Mitchell, plötsligt och oförklarligt försvann. Historierna vävs ihop på ett väldigt självklart och snyggt sätt och förstärker effektivt spänningen.

Rökridå är författarens debutroman och jag imponeras av hur skickligt hon hanterar både upplägg och språk, så att man hela tiden är spänd på vad som hände och kommer att hända. Hon lämnar ledtrådar som jag ibland missar och ibland förstår, men jag lyckas aldrig lista ut hur allt hänger ihop förrän det uppenbaras i slutet av boken.

När jag närmar mig de avslutande kapitlen kommer jag på mig själv med att läsa långsammare. Jag oroar mig för att slutet inte skall motsvara resten av boken, att det skall bli sådär abrupt, avhugget och osannolikt som det kan bli i vissa spänningsromaner när författaren inte lyckas knyta ihop alla trådar. Jag blir inte besviken. Tvärtom. Det här är en riktigt välskriven nagelbitare som håller ihop från början till slut. Jag kommer inte att bli förvånad om boken filmatiseras, kanske med författaren själv i huvudrollen.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 306
Utgivningsdatum: 2018-03-01
Originaltitel: Bonfire
Översättare: Hanna Williamsson
Förlag: Southside Stories
Form: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design
ISBN: 9789188725066
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

Och bilen går bra? av Niklas Källner

Niklas Källners bok har följt med mig överallt den senaste tiden, bland annat till loungen där jag brukar sitta och läsa under tiden jag väntar på tjejerna som har danslektion. Jag hade väntat mig en bok skriven på det där skrattroliga sättet ni vet, när det centrala är oneliners och roliga anekdoter som gör att man skrattar antingen igenkännande eller därför att det är helt galet. Men så var det inte. Källners senaste bok är mycket mer. Att boken har en källförteckning avslöjar direkt att Källner har högre ambitioner med boken Och bilen går bra?

Visst är det roligt, och jag ler och skrattar många gånger under tiden jag läser, men det är också väldigt intressant och tänkvärt. Jag är själv inte mycket för kallprat, utan vill gå direkt på djupet, på det som jag tycker är meningsfullt. Att rabbla fraser som egentligen inte betyder något, och som inte alls kommer sig av ett genuint intresse för en annan människa, det känns som att spela teater, det är inte på riktigt. Därför startar jag sällan samtal med okända människor, även om jag gärna pratar och diskuterar om någon annan börjar prata med mig. Jag är obekväm med kallprat helt enkelt.

Källners bok har fått mig att inse att det inte är så dumt med kallprat ändå, när man vill sondera terrängen och känna av var man står i förhållande till varandra, innan man kommer till de djupare samtalsämnena. Källner ger exempel på hur man kan starta ett samtal med kallprat. Förutom de klassiska fraserna om vädret, som de flesta alltid har åsikter om och därför kan vara en bra samtalsöppnare, kan man utgå från en känsla. Om någon frågar hur du mår, svara inte bara med en fras som direkt lägger ett ett lock på samtalet, som att ”jo, det är bra”. Punkt. Utveckla varför du mår bra, då öppnar du upp för att diskutera det vidare.

Personligen tycker jag att nyfikenhet är den bästa grunden för en bra diskussion. Är du genuint intresserad av andra människor kommer frågor och tankar automatiskt. Är du däremot ointresserad av andra människor är det inte så konstigt om samtal känns stela och konstiga och du måste rabbla fraser. Källner är inne på samma spår och tipsar om att lägga märke till detaljer, att lyssna aktivt och ställa frågor.

I boken diskuteras även grannrelationer, småprat i Sverige och utomlands, när man bör undvika småprat och förbjudna ämnen. Politik, pengar och religion brukar räknas till de förbjudna ämnen man bör undvika. Det är ett råd som Källner tillbakavisar. Alla har en åsikt om just de ämnena, så varför inte prata om dem? Det handlar bara om att hålla sig saklig och inte försöka tvinga på någon annan sin egen åsikt, utan tvärtom lyssna och kanske hitta något att enas kring.

Självklart innehåller boken en hel del komiska inslag också, som 100 exempel på hur du pratar med olika yrkesgrupper, olika ortsbor, personer med speciella intressen med mera. Men mest är det en visserligen lättsam, men ändå väl underbyggd vägledning i hur du lär dig att kallprata.

Niklas Källner är journalist och programledare. För mig är det Källner som är behållningen i SVTs pratshow Skavlan, där han intervjuar barn och vuxna på ett sätt som blivit karaktäristiskt för just honom.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 176
Utgivningsdatum: 2018-02-17
Förlag: Bonnier Fakta
Form: Johannes Molin, Foto: Carl Johan Paulin
ISBN: 9789174246155
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris