Kategori: Bokrecensioner

The Penguin Lessons: en sann berättelse om vänskap och mod ♥

Publicerat den av JustnujustharLämna en kommentar

För nio år sedan gav Brombergs förlag ut en helt underbar liten bok; Pingvinlektionerna. Jag läste och älskade den. Jag skrev en recension här i bloggen, om ni vill läsa vad jag tyckte mer i detalj.

Av en lycklig slump, när vi var på bio för att se en annan film, såg jag att The Penguin Lessons var filmatiserad och skulle komma på bio inom någon månad! Jag ser i princip bara filmer på bio när miljöerna, ljudet eller effekterna kommer bättre till sin rätt på storbild, men den här ville jag inte vänta på, så jag bokade biljetter direkt till premiären. Förresten är komikern och skådespelaren Björn Gustafsson med i en av rollerna :)

Det här är en fullkomligt underbar och häpnadsväckande berättelse som dessutom är sann. Författaren berättar om när han som ung och äventyrslysten på 70-talet bestämmer sig för att resa till Argentina. Han varnas för att ekonomin i landet är i totalt kaos, terrorismen är utbredd, mord och kidnappningar tillhör vardagen och en blodig militärkupp är sannolikt i antågande. Ingen vid sina sinnens fulla bruk skulle drömma om att resa till Argentina under sådana förhållanden. ”Det här var naturligtvis precis vad jag ville höra, och den enda uppmuntran jag behövde.” När Tom får en tjänst som adjunkt på en internatskola reser han.

Som ni märker handlar boken om författaren själv när han var ung, inte medelålders, som i filmen. I filmen sker karaktärsutvecklingen framförallt hos huvudpersonen, men i boken lika mycket eller mer hos i princip alla andra. Men båda perspektiven fungerar väldigt bra.

Under en promenad längs stranden får Tom syn på de första svarta, orörliga skepnaderna. När han kommer närmare inser han att hela stranden är full av hundratals döda pingviner, täckta av tjock, kvävande olja och tjära. Varje våg sköljer upp nya fåglar och Tom inser att inte bara hundratals utan tusentals pingviner har gått en fruktansvärd död till mötes.

Plötsligt ser han att en av dem rör på sig. En tapper liten pingvin är vid liv. Tom kan inte lämna den åt sitt öde, och inte heller avsluta pingvinens lidande. Han får en idé om att ta hem den, tvätta den ren och släppa ut den i havet igen. När han efteråt sätter ned pingvinen i den våta sanden och börjar gå därifrån, vägrar pingvinen att lämna Toms sida.

Pingvinen, som senare får namnet Juan Salvador, smugglas med på en strapatsrik resa till internatskolan där Tom skall undervisa. Juan Salvador blir omgående centrum för allas uppmärksamhet på skolan.

Den lilla pingvinen, Juan Salvador, vaggar fram i livet och charmar alla i sin väg. Han blir rugbylagets maskot, värd på Toms fester, hushållerskans förtrogne och simtränare till en blyg student.

”Att Juan Salvador gav intryck av att ägna delad uppmärksamhet åt sin besökare kom sig av hans sätt att lägga huvudet på sned och betrakta sin samtalspartner först med det ena ögat, sedan med det andra. Alla visste att de kunde lita blint på hans takt och finkänslighet, och på att de skulle få hans ovillkorliga stöd och uppmuntran.”

Juan Salvador lockar fram det bästa ur dem han möter och förändrar livet på djupet för många. Mellan Tom och pingvinen Juan Salvador växer en unik och speciell vänskap fram. Det är en så fin berättelse – och dessutom baserad på en sann historia.

Som så ofta, är boken fylligare och berör därför mer, men filmen är också underbar, så läs boken och se filmen ♥

Recension: Allt för Bodil, av David Ärlemalm

Publicerat den av Justnujusthar2 kommentarer

Allt för Bodil är den tredje och avslutande delen i trilogin Nattvak. De tre delarna kan läsas var för sig, men i den här tredje delen vävs berättelserna ihop, och jag rekommenderar att läsa serien från början.

I den första delen, Lite död runt ögonen, kommer vi in i berättelsen två år efter att fyraåriga Bodil hittat sin mamma död. Bodils pappa Arto tvingar sig själv att ta sig ur sitt missbruk för att ensam kunna ta hand om Bodil, men det är svårt att ändra på invanda beteenden med kriminalitet, våld och lögner. I uppföljaren, Som natten, skildras livet ur den tjugoåriga Asynjas perspektiv, som försöker skapa ett liv med trygghet och kärlek för sig, Eddie och den lilla dottern Snäckan. Utan att ha insett konsekvenserna, dras hon in i ett lokalt kriminellt nätverk och bär de droger som Eddie säljer på sunkbarer och klubbar. De lever ett liv där missbruk, hot och våld tillhör vardagen.

Nu är vi tillbaka hos elvaåriga Bodil och Arto. Utanförskapet i förhållande till klasskompisarna och deras föräldrar lyser igenom redan på skolavslutningen. De andra barnen står på skolgården tillsammans med sina familjer, men Bodil står ensam. Arto arbetar sent sex kvällar i veckan. Dels i köket på vännen Dittes bar, dels som flyttkarl. Ränderna går inte ur, vare sig Arto vill eller inte. Han umgås med kriminella vänner och dras återigen in i brottslighet när Rune vill ha hjälp med att hämta och leverera väskor i industriområden och lagerlokaler. Det saboterar för Arto och Bodil, men på samma sätt som Rune var lojal och tog Artos rygg när han tillfälligt föll tillbaka ned i kriminalitet, ställer Arto upp för Rune.

Bodil smider planer för sommarlovet med bästa vännen, men mellan raderna förstår man att hon kommer att bli sviken av både jämnåriga och vuxna ännu en gång. Hon hänger runt, snattar godis i butiker och är ute med sin skateboard till sent på nätterna. Omgivningen ser vad som sker, men den som borde se och bry sig är Arto, och han är ständigt upptagen med annat.

”Så länge hon kunde minnas hade hon vetat att han inte var som andra föräldrar. Att han saknade något viktigt. Som om han varken klaffade med världen eller hur en vuxen borde vara. Med honom var det som om livet krympte ihop, och det slutade inte krympa, utan blev mindre för varje år.”

Bodil är väldigt nära att råka riktigt illa ut, och när hon en natt blir vittne till ett sadistiskt överfall gör hon det. Trådar från de tidigare böckerna plockas upp och de olika levnadsöden som skildras i den här Stockholmstrilogin vävs i och med det samman på ett väldigt trovärdigt och självklart sätt. Det är sällan det görs så skickligt som i Allt för Bodil. Jag är imponerad.

Språket är som i de tidigare delarna i serien rakt och fåordigt, och innehåller en jargong som bidrar till att göra berättelserna trovärdiga och sannolikt väl speglar verklighetens Bodil, Arto, Rune, Ditte och de andra. De är hemmastadda i den verklighet som är deras, och jag lider med dem allihop. Framför allt med Bodil som inte erbjuds något annat alternativ än att växa upp i den här miljön. Jag tänker på hjärnforskning som visat att pannloben som styr konsekvenstänk inte är fullt utvecklad förrän man är tjugofem-trettio år. Hamnar man snett och i fel miljö innan dess, hinner vanor och umgänge etableras, och det blir svårt att göra om och göra rätt.

Man skulle kunna tro att det är tung läsning, men David Ärlemalm har en fingertoppskänsla för vad som är lagom nivå av mörker för berättelsen. Det hemska varvas med värme, omtanke, hopp och faktiskt även humor.

En av mina favoritförfattare är Per Anders Fogelström. Hans Stad-serie skildrade de människor som levde i Stockholm från 1860 och framåt. Han beskrev Stockholms historia ur arbetarnas perspektiv, hur de lämnade landsbygden för att flytta till staden och arbeta i hamnar, på byggen och i fabriker, hur de bildade familj och kämpade för en dräglig tillvaro. De människor som Fogelström skildrade hade drömmar som inte så ofta överensstämde med hur verkligheten såg ut, men de gav inte upp hoppet om att livet någon gång skulle bli bättre.

Så är det för de människor som lever, älskar, kämpar och dör i David Ärlemalms romaner. På samma sätt som Fogelströms Stad-böcker blivit svenska klassiker som skildrar delar av vårt samhälle, förtjänar Ärlemalms serie Nattvak att bli det.

Mitt betyg: Utan tvekan 5/5
Antal sidor: 271
Serie: # 3, Nattvak
Utgivningsdatum: 2023-01-11
Förlag: Forum
Omslagsformgivning: Miroslav Sokcic

🖤

Recension: Sommaren utan män, av Siri Hustvedt

Publicerat den av Justnujusthar1 kommentar

Jag minns inte ens när jag köpte den här boken, men det var säkert tio år sedan. När någon tipsade om den på Instagram blev jag återigen nyfiken, och lade till den till min boktrave med 23 böcker som jag vill läsa under 2023.

Mia Fredricksens man, Boris, meddelar utan vidare diskussion att han behöver en paus. I själva verket har han förälskat sig i en tjugo år yngre fransyska på arbetsplatsen, och vill ägna sig åt henne istället för den åldrande kvinna han varit gift med under trettio år. Han vill dock fortsätta att hålla kontakten med Mia, men på hans villkor, utan att ge någon förklaring till uppbrottet.

Mia bryter samman totalt och hamnar tillfälligt på en rättspsykiatrisk avdelning under diagnosen kortvarig reaktiv psykos; ”ordentligt galen men inte under så lång tid”. Boris flyttar ihop med Pausen, och Mia reser till den lilla avkrok där hon växte upp. Hon umgås med sin 87-åriga mamma och de andra kvinnorna i mammans vänkrets på äldreboendet och hon leder en poesigrupp för ungdomar. Efter en tid inser Mia att hon har det bra, hon trivs med både människorna hon umgås med och i miljön. Hon går sakta vidare.

Det här är en berättelse som handlar mer om inre utveckling än yttre. När boken är slut har alla påverkats av varandra och i sig själva, både tonåringarna i poesigruppen, Mias mamma och hennes väninnor, grannfamiljen, Mias man och Mia själv.

Jag ville verkligen tycka om den här boken och sättet den är skriven på, men trots att jag noterade intressanta tankar, vändningar och insikter gång på gång med rosa post-it-lappar, förblev karaktärerna otillgängliga och fastnade inte hos mig. Berättelsen är en klok och filosofisk betraktelse av relationer på olika nivåer, och läser man den som sådan är det en fin och varm betraktelse. Ibland litet för utsvävande och rörig, men sammantaget välskriven. Om slutet kan man nog tycka väldigt olika, jag blev inte överförtjust.

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 204
Utgivningsdatum: 2011
Originaltitel: The Summer Without Men
Förlag: Norstedts förlag
Form: Kerstin Hanson