Kålboken av Mette Løvbom

Den här receptboken har jag sett fram emot extra mycket, eftersom jag gärna äter kål men har dålig fantasi om vad jag skall göra med den. En av mina standardrätter är strimlad vitkål som jag steker i smör tillsammans med köttfärs, soja, salt och svartpeppar. Den andra är coleslaw.

Innehållet i Kålboken överraskade mig faktiskt. Jag hade inte väntat mig så många inspirerande recept. För att inte tala om bokens vackra matfoton. Jag har lusläst boken från början till slut, och satt i bokmärken på mängder av platser vid recept som jag absolut måste laga.

I dag lagade jag en egen variant av bokens recept ”Brysselkål och rotfrukter med sesamfrön”. Här berättar jag hur man kan göra.

Så här smakfullt fotograferade är rätterna i boken

Boken innehåller 130 olika recept med kål, och jag är sugen på att laga allihop med några få undantag. Jag gillar att recepten innehåller ett begränsat antal ingredienser, och dessutom sådana som man kan tänkas ha hemma. Det finns lätta, mättande, festliga och snabba recept. Dessutom olika förslag på dressingar och tilltugg som passar till, som caesardressing, vitlöks- och fildressing, chilidressing, parmesanchips och kålchips.

Mette Løvbom skriver i Kålboken att den är hennes bidrag till att göra kålen mer använd och älskad. Att Kålboken är en hyllning och kärleksförklaring till kål är bortom allt tvivel, och var jag inte redan övertygad skulle jag ha blivit det efter att ha läst och lagat ur den! Kålboken får högsta betyg av mig. Den motsvarar allt man kan förvänta sig och mer därtill.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 216
Utgivningsdatum: 2017-10-19
Översättare: Svante Skoglund
Originaltitel: Salattösen : kål hele året rundt
Förlag: Bokförlaget Polaris
ISBN: 9789188647160

Boken finns att köpa bland annat hos Bokus och Adlibris.

 

 

 

 

 

 

Nära fåglar, av Roine Magnusson, Mats Ottosson, Åsa Ottosson

Som Augustambassadör har jag den stora förmånen att få den här boken som ett recensionsexemplar i brevlådan. Den är en av de sex böcker som nominerats i kategorin Årets svenska fackbok.

Det här är inte en vanlig fågelbok med fakta om arter och fotografier i fåglarnas naturliga miljö. Roine Magnusson, som fotograferat fåglarna i boken, har länge velat fånga fåglar på bild på ett helt nytt sätt. Det har han lyckats med i Nära fåglar. Fåglarnas vingpennor, ansiktsuttryck, dun, ja allt är knivskarpt återgivet. Anledningen är att fåglarna är fotade i studio.

Foto: Roine Magnusson, ur boken Nära fåglar
Foto: Roine Magnusson, ur boken Nära fåglar

Se bara, så vackra bilderna är. I slutet av boken beskrivs hur det gick till att rent praktiskt och tekniskt fotografera fåglarna, och jag får uppfattningen att fåglarna inte pressades om de blev stressade av den ovana miljön, utan att man då istället valde lugnare fåglar som också på ett bättre sätt kunde visa upp sina typiska kännetecken.

Bilderna är en njutning för ögat och jag försjunker lika mycket i texterna om fåglarna. Författarna ställer frågan, varför så gott som alla människor berörs av de vardagligaste fågelupplevelser; av rödhakens blick och talgoxarnas pickande på fönsterrutan. Varför just fåglar? Svaret blir givet efterhand som man läser och tittar på bilderna. Fåglar är inte bara vackra, de är personliga också, och imponerande!

Tänk bara på med vilken kraft fåglars sång kan beröra. Den får kroppen att spritta av glädje. ”Man vill kasta av sig något: sina skor, sina kläder, sina sorger.”  Jag förstår vad författarna menar. Hur glad blir man inte när man återigen hör småfåglarnas kvitter på våren. Personligen blir jag allra starkast berörd på våren och hösten, när gässen och svanarna kommer i tusental och landar på åkrarna runt vårt hus. Ljudet är nästan öronbedövande. På våren så hoppfullt – de är tillbaka! På  hösten, när fåglarna mellanlandar på väg mot varmare breddgrader – vemodigt.

Tänk att vissa fåglar flyger helt utan mellanlandningar, upp till tre och ett halvt dygn, i en genomsnittshastighet av 96 kilometer i timmen! I boken lär vi oss att ingen annan varelse på jorden, utom just dubbelbeckasinen, kan genomföra en så snabb förflyttning över så stora avstånd. Imponerande, som sagt.

Om varje fågel finns det så mycket spännande att lära sig. Som till exempel att gräsandshanens metalliskt göra fjädrar inte har några gröna pigment alls. Förklaringen till att den ser ut att vara grön, och ibland blå eller violett, är det som kallas irisering. Allt beror på hur ljuset faller mot fjädrarnas struktur.

Och visste ni att kungsfågeln bara överlever vintern om den hetsäter under vinterdygnets samtliga ljusa timmar? När det är riktigt kallt måste kungsfågeln äta var tredje sekund för att klara natten.

Det går inte att låta bli, jag blir så fullständigt fångad av de vackra bilderna och berättelserna om de olika fåglarnas speciella kännetecken, att jag läser boken från början till slut i ett svep.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: Boken saknar sidnumrering, men väger 1255 gram
Utgivningsdatum: 2017-09-29
Förlag: Bonnier Fakta
Medarbetare: Liljemärker, Håkan (form) och Magnusson, Roine (foto)
ISBN: 9789174246452
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Bödelskyssen, av Mons Kallentoft

Glöm inte utlottningen av tre ex av Bödelskyssen! Klicka in här för att vara med!

Bödelskyssen är den första bok jag läser av Mons Kallentoft, men det kommer absolut att bli fler. Jag gillar det jag läser. Till skillnad från till exempel deckarserien av Kepler, där våldet visserligen är lika grovt, blodigt och utstuderat grymt som i Bödelskyssen, är tempot långsammare i Kallentofts mordhistoria och språket är inte lika övertydligt som hos Kepler. Huvudpersonen, Malin Fors, är inte heller lika överjordiskt overklig som Keplers huvudpersoner med sina superhjälteegenskaper. Hon balanserar snarare på gränsen till att falla ned i ett destruktivt beteende. Tack och lov håller hon sig upprätt, jag är ganska trött på nedsupna, destruktiva och mentalt trasiga kriminalinspektörer.

Det börjar med en flygplanskapning på Linköpings flygplats. Kaparen håller i ett knippe handgranater och hotar att spränga planet med män, kvinnor och barn om hans krav inte tillmötesgås, att byta de drygt fyrtio passagerarna på planet mot tre namngivna ungdomar. Kapningen blir upptakten på en nervkittlande historia där Malin Fors och hennes kollegor kämpar mot klockan i jakten på en potentiell seriemördare.

Jag gillar att svaren inte kommer enkelt till mig som läsare, utan att jag själv ges en möjlighet att engagera mig och försöka lägga samman pusselbitarna. Det litet långsammare tempot bidrar till detta. Bödelskyssen är spännande på ett krypande, obehagligt vis. En bok att sträckläsa, det gjorde jag.

Mitt betyg: 4/5

Serie: Ny serie om Malin Fors (del 2)
Antal sidor: 342
Utgivningsdatum: 2012-10-11
Förlag: Forum
Form: Niklas Lindblad (Mystical garden design)
ISBN: 9789100134679
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Frågor jag fått om Förintelsen, av Hédi Fried

Hédi Frieds lilla bok på 146 sidor är troligtvis en av de allra viktigaste att läsa, både nu och i framtiden. Här svarar hon på frågor hon ofta fått när hon föreläst för barn, ungdomar och unga vuxna om förintelsen.

Hon skriver sakligt och osentimentalt om sina upplevelser av att vara en av dem som deporterades till förintelselägret i Auschwitz, och överlevde. Det hon gör är så klokt, nämligen att sprida kunskapen om hur förintelsen kunde ske och hur den gick till, med barn och ungdomar som målgrupper. De som kan föra kunskapen vidare till nästa generation när de som överlevde inte längre själva kan berätta. Så att det som hände aldrig tillåts hända igen.

Hédi Fried svarar på frågor som: ”Varför hatade Hitler judarna?”, ”Varför gjorde ni inte motstånd?”, ”Hur var det att leva i lägren?”, ”Hatar du tyskarna?”, ”Vad hände med din syster?” Hon beskriver hur hon kom till insikt om att fakta om vad som hände ger intellektuella kunskaper som bara når hjärnan. För en känslomässig förståelse måste berättelsen nå hjärtat. Det gör den här boken. Med ett tiotal sidor kvar att läsa lyckas jag inte hålla tårarna tillbaka längre. Då berättar Hédi Fried att hennes föreläsningar oftast brukar avslutas med att hon får höra från eleverna: ”Bekymra dig inte, vi kommer att föra vidare det du berättat, vi vill inte att det skall hända igen.”

”Vänj dig aldrig vid orättvisor”, är ett av hennes viktiga budskap. När orättvisorna kommer successivt, litet i taget, vänjer man sig och fortsätter att hoppas att de skall ta slut och att allt skall bli bättre igen. För judarna blev det allt svårare i och med Nürnberglagarna som bland annat innebar att judar avskedades från statliga tjänster och att skolor och universitet stängdes för judiska barn. Som Hédi Fried beskriver det; det var illa, men livet var inte hotat. Sedan följde kravet på att alla judar skulle bära en gul stjärna utomhus, förbud mot att vistas på gatorna annat än i brådskande ärenden, judar fick inte gå på bio, inte på restaurang. Återigen bara ett steg i orättvisorna som man vande sig vid, men det kom fler. Inom några veckor skulle alla judar flyttas till ett nyinrättat getto i norra delen av staden, och man fick bara ta med sig vad man kunde bära och dra på en kärra. Efter ytterligare några veckor skulle judarna flyttas från gettot till arbetsläger. Efter tre dygn stannade boskapsvagnar med flera tusen judar i Auschwitz. Orättvisor måste stoppas i tid.

Frågor jag fått om förintelsen borde delas ut till alla elever på högstadiet och gymnasiet. Och ge den i julklapp till barn, ungdomar och vuxna. Boken är rakt och enkelt skriven, vilket gör den lättläst och möjlig att ta till sig trots det svåra ämnet. Valet av frågor som besvaras i boken är dessutom genomtänkt, och väcker helt säkert ett intresse hos var och en som öppnar boken, att få veta hur det var.

Hédi Frieds bok är nominerad till Augustpriset i fackbokskategorin. Juryns motivering lyder: ”En tunn liten bok, med skenbart enkla frågor om det mest ofattbara. En rak och levande bok som vänder sig till unga läsare som har skolans bakgrund till förintelselägren. Skakande och personlig, ohygglig i sin vardaglighet, litterär genom sin närhet”.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 146
Utgivningsdatum: 2017-01-21
Förlag: Natur & Kultur
Formgivning: Niklas Lindblad
ISBN: 9789127150850
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Att skriva är som att åka berg- och dalbana

Jag kan bli helt lyrisk över att jag fått till en viss mening, så att den säger precis det jag vill, varken mer eller mindre. Det är som att ha susat nedför den brantaste backen i berg- och dalbanan och man vill bara skratta högt!

Men oftast känns det som när man åker fram på transportsträckorna i berg- och dalbanan. Innan backarna och innan de skarpa svängarna, innan looparna. Det är inte direkt tråkigt, men det som gör att man inte kliver av är dels att man faktiskt inte kan kliva av, dels att höjdpunkterna väger upp transportsträckorna med råge.

Just nu tar jag mig fram på en transportsträcka. Det är ganska frustrerande, eftersom jag ser loopen där borta och vet att när jag kommer dit, då kommer jag att känna mig både nöjdare och lugnare.

Håller ni med, eller upplever ni det på något annat sätt när ni skriver?

 

 

Monster, av Joakim Lundell – om att skrika men inte höras

Effekten med de röda rosorna bakom boken blev så obehaglig att jag först inte ville använda bilden. Men så tänkte jag på hur nära döden Joakim Lundell faktiskt varit, men lyckats ta sig igenom svårigheter och vidare ut ur ett destruktivt liv, och beslutade att använda bilden ändå.

 

När jag såg att det skulle ges ut en bok där Joakim Lundell, tidigare mest känd som Jockiboi, berättar om sitt liv fram till i dag, insåg jag att jag måste läsa den boken. Jag tycker att det är viktigt att vara påläst om de personer och händelser som har inflytande i samhället på olika sätt. Joakim Lundell är en sådan person. Hans Youtubekanaler har sammanlagt över en miljon prenumeranter, på Instagram följs han av drygt 800 000 personer, hans musik slår lyssningsrekord på Spotify. Redan innan hans bok fanns ute i handeln låg den överst på topplistorna med de mest populära böckerna.

Det här är en självbiografi som berör på djupet och som väcker många känslor. Redan den första meningen i boken får mig att vilja gråta. Sjuårige Joakim kommer hem från skolan och möts av sin mamma, som förberett ett rep med en snara i ena änden. I lugn ton säger hon: ”Du ska få se när jag hänger mig, Joakim. Och efteråt ska du ringa polisen – det måste du lova att göra – och berätta för dom och alla andra att det inte var mitt fel att det blev så här.”

Hela barndomen präglades av skuldkänslor, dålig självkänsla och otrygghet. Man behöver inte vara utbildad psykolog för att förstå hur negativt ett barn påverkas och formas av en sådan uppväxt, med en psykiskt sjuk mamma, en frånvarande pappa och avsaknad av ett socialt skyddsnät i form av engagerade och omtänksamma vuxna. Joakim Lundell hamnade i ett familjehem och senare på ungdomshem, han sov i trappuppgångar och bodde inneboende hos vänner och bekanta. Ständigt rädd för att bli lämnad ensam. När han tilldelades arbeten och boenden genom de sociala myndigheterna, lyckades han inte behålla dem. Han betalade inte hyran, och blev gång på gång vräkt. Han missbrukade både alkohol och droger och utsatte sig själv och andra för grovt kränkande och förnedrande beteenden. Jag tänker inte gå in på detaljer om vad det var han utsatte sig själv och andra för, men enligt min mening är det här inte en bok som bör läsas av barn i 9-12-årsåldern, vilka utgör många av Joakim Lundells beundrare. Även äldre barn kan helt säkert behöva prata om det som beskrivs i boken, och inte lämnas ensamma med de intryck de får.

Det är som om den person han var då, inte hade vanliga, normala spärrar. Som om han saknade empati och respekt, både för sig själv och andra. Han uttrycker själv att han ofta tänkte: ”Vad är det som gör en människa till en bra person?” Ja, en bra person är inte en sådan som tycker att han står över de arbeten han blir erbjuden, utan hellre ägnar sig åt bland annat bedrägerier, genom att sälja elektronikprylar via internetsajter. Prylar som kunderna betalade för, men som Joakim Lundell inte hade och som kunderna därför lurades på. Jag tänker att livet kanske kan bli så här, om man växer upp i en gravt dysfunktionell familj och sedan fortsätter att umgås med andra som inte heller kan sägas vara särskilt välanpassade i samhället. Den person Joakim Lundell var under de år då han var mest känd som Jockiboi, det är inte en person jag skulle vilja att mina döttrar råkade ut för. Det tror jag att Joakim Lundell skulle hålla med mig om.

I Monster blottas ett fruktansvärt tragiskt livsöde som väcker många frågor. Vad hade krävts från skolan, socialtjänsten och övriga i Joakim Lundells närmaste omgivning för att han inte skulle hamna så snett i livet? Vad är det som gör att vissa fastnar i destruktiva levnadssätt medan andra lyckas ta sig ur det? Joakim Lundell har i efterhand berättat att han inte brydde sig om ifall han levde eller dog. Vändpunkten kom för fem år sedan, när han träffade Jonna, som numera är hans fru. Han fick en egen familj, som ställde krav men också brydde sig om honom på riktigt. Samtidigt fick han också ett bättre bemötande från socialtjänsten i sin nya hemkommun än han fått tidigare. Man tog hans konstaterade funktionsnedsättningar på allvar och gav honom rätt till terapi och ekonomiskt stöd. Han hade då hunnit bli nästan 30 år.

Boken är väldigt utlämnande och den ger ett trovärdigt och ärligt intryck. Som läsare blir jag väldigt berörd. Texten är lättläst och personlig. Det känns som det är Joakim Lundells egna ord, det är nästan så att man kan höra hans röst genom boksidorna. Det är snyggt gjort. Som självbiografi tycker jag att Monster uppfyller alla de krav man kan ställa på en bok i den genren.
.

Mitt betyg: 5/5

Berättat för: Leif Eriksson och Martin Svensson
Antal sidor: 256
Utgivningsdatum: 2016-10-09
Förlag: Forum
Formgivning: Anna Ågren
ISBN: 9789137150864
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Fårdagboken, av Axel Lindén

Alice ställde gärna upp med sin ulliga päls som bakgrund 😉

 

Fårdagboken är en tänkvärd och många gånger humoristisk bok med insiktsfulla betraktelser och funderingar kring hur det känns att ha får och hur synen på livet förändras av att vara fårägare. Jag känner igen mig i så mycket av det författaren Axel Lindén skriver. Som det här:

Jag börjar förstå lite av lantbrukets psykologi. Jag tänker exempelvis inte så mycket på vädret eller andra färger och kvaliteter i omgivningen som något estetiskt. Det är liksom inte vackert eller dåligt väder, det är bara praktiska omständigheter. Kallt och klart – kolla att vattnet inte fryser. Blåsigt – se till att stora porten är förankrad i väggen. Regnigt – ta på dig något vettigt. Löven gulnar – kanske dags för vinterfoder. Men det finns väl en inneboende skönhet i hela den här grejen.

Boken var inte planerad från början. Det började med att författaren, en akademiker som flyttat ut på landet med sin familj och fått ansvaret för skötseln av en flock får, skrev sms-anteckningar om vardagen med fåren och skickade till de andra i kooperativet som han hade fåren tillsammans med. Vardagliga saker, som att han givit fåren mat eller att ett staket var trasigt och behövde lagas. Anteckningarna lades ut på Facebook och ur dem föddes idén på en bok.

Ett smakprov till ur boken måste ni få. Från andra som inte själva har djur brukar jag ofta få kommentaren att man väl är väldigt låst med många djur. Författaren till Fårdagboken ger ett svar på den kommentaren som beskriver så precis hur det egentligen är.

Jag har tappat den dagliga kontakten med fåren. Det har kommit nya personer till gården som vill vara med. De senaste dagarna har det varit någon annan som tittar till dem, räknar lamm, ser hur de växer, ser var de betar, vilka stenar de hoppar upp på, känner av stämningen i gruppen. Det blir tomt. Man tänker gärna att det är lite jobbigt att vara bunden av ansvaret för djur, att det är stressande att känna att man måste vara där varje dag, att man inte är helt fri. Det är faktiskt precis tvärtom. Jag sitter i köket och glor. Det finns inget fritt med det.

Rättigheterna till boken hade redan sålts till Storbritannien innan den hunnit ges ut här i Sverige, och fler länder står på tur. Jag är inte förvånad. Det ligger i tiden med det som är jordnära, påtagligt och konkret, sådant man inte kan läsa sig till utan måste uppleva själv. Som hur man verkar fårens klövar och med tiden lär sig hur man klipper lagom mycket. Eller hur man genom daglig kontakt med sina får lär sig deras normala beteende, och märker när någon är sjuk. Det är ingenting man kan läsa sig till. Inte heller hur man förändras som person av att vara den som är ansvarig för djurens liv och död, eller hur man med tiden får starkare band till flocken och blir mer och mer ett med både djuren, gården och årstiderna.

 

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 154
Utgivningsdatum: 2017-09-22
Form: Eva Lindeberg
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN: 9789100173371
Finns att beställa hos Bokus, Adlibris med flera

 

Tips: Tag med som present till värdinnan och/eller värden på kalaset eller glöggfesten – den blir garanterat kvällens snackis.

 

 

Krokas, av Elin Olofsson

.

Under hösten har jag läst flera nyutkomna böcker på temat krigstid, efterkrigstid, flyktingar, nazismen och förintelsen. Det är som om jag har ett behov av att läsa om det, särskilt när böckerna handlar om helt vanliga människor som drogs in i och drabbades på olika sätt av krigen. Det kanske är ett sätt att försöka förstå det som skedde och det som fortfarande sker, ur den enskilda människans perspektiv.

Krokas är en av dessa skildringar. En långsamt och eftertänksamt berättad historia om den unga, tyska kvinnan Uli, som en höstdag år 1949 kliver av på perrongen i Krokom, Jämtland, ungefär sex mil från norska gränsen. Hon fryser om fötterna i det enda par skor hon äger, men på överkroppen värmer den fodrade kappan hon stulit från sin tidigare arbetsgivare Fru Cederstam. I resväskan Uli bär på ligger brev från en Elsa Pettersson, som enligt adressen ska finnas någonstans i Krokom, och som skrivit till Hansi, Ulis älskare som dog i en olycka när han deserterade från kriget. Uli har kommit till Krokom för att leta reda på Elsa Pettersson och samla ihop alla bitar av det som finns kvar av Hansi, få veta så mycket som möjligt om honom.

Elsa Pettersson arbetar i det lilla samhällets lanthandel, där hon säljer och packar varor och är kundernas sällskap en stund under dagen. Hon har hoppats och trott på att få möjlighet att avancera med mer ansvar i lanthandeln, men hon bär på en stor hemlighet som både tynger och hotar hela hennes tillvaro. När Uli dyker upp krokas de båda kvinnornas liv samman, precis som de var för sig gjort med Hansi. Och med Uli är det så, att det antingen händer mycket i en väldig fart, precis som för hästarna som ibland galopperar och inte går att tygla i hennes bröst, eller så blir det alldeles stilla. När de två kvinnorna möts blir ingenting sig likt igen.

Jag tycker mycket om den här boken. Det är en fin berättelse som i ett alldeles lagom format rymmer många stora och omvälvande händelser och känslor; vänskap, kärlek, mod och omtänksamhet, men också hemligheter, sjukdom och död. Och allt krokas samman i varandra, ofta på helt oväntade sätt. Prosan är en njutning att läsa, och jag upptäcker efter ett tag att trots att boken är förhållandevis kort i jämförelse med många andra, tar det tid att läsa den. Varenda ord bidrar till den förtätade stämningen, och jag vill inte missa en enda formulering. Jag vill också lyfta fram Miroslav Sokcic, som jag tycker har formgivit ett av de allra snyggaste och mest läslockande omslagen i år. Ni ser ju själva.

 

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 240
Utgivningsdatum: 2017-09-14
Form: Miroslav Sokcic
Förlag: Wahlström & Widstrand
ISBN: 9789146234029
Finns att beställa hos Bokus, Adlibris med flera

Lästa böcker i september och månadens bästa

Hos Mias bokhörna tipsar vi om vilka böcker vi tyckt mest om varje månad. I september var min klara favorit: Vera, av Anne Swärd. Jag kommer att bli förvånad, och besviken, om den inte Augustprisnomineras nu i höst.

Den här hösten är nog min allra bästa läsperiod någonsin. Så många fantastiska böcker som jag har läst. Jag vet inte om det beror på ren tur att det slumpat sig så, eller om jag varit bättre på att välja böcker som passar min smak helt enkelt. Inga bottennapp alls, bara läsvärda böcker allihop.

 

Fjorton böcker lästa under september. Så mycket läst blev det eftersom Patrik varit på tjänsteresor i Finland, Indien och i Sandhamn den här månaden. Jag sover inte så bra när inte hela familjen är samlad, och då blir det en hel del läst istället. Inget dåligt som inte har något gott med sig.

Två överraskningar den här månaden, nämligen Den underjordiska järnvägen och Generation X. Båda otroligt hypade, men enligt mitt tycke var det snarare böckernas ämnen som var läsvärda, inte lika mycket hur de var författade.

Klicka på titlarna här nedanför så länkas du till mina recensioner. Tre av böckerna (Fårdagboken, Krokas och Penguin Bloom) har jag inte hunnit skriva om än, men uppdaterar med länk och betyg inom kort.
.

Mina samlade omdömen för den här månaden

★★★★★
Francesca Cavallo och Elena Favilli, Godnattsagor för rebelltjejer
Kim Leine, Avgrunden
Anne Swärd, Vera (månadens bästa!)
Åsa Söderberg, Hälsokoden – recept för ett friskare liv

★★★★
Jill Santopolo, Världen utan dig
Helena Kubicek Boye, Konsten att sova
Elisabeth Norebäck, Säg att du är min
Anna Thulin, Paris – En stads historia

★★★
Douglas Coupland, Generation X – sagor för en accelererad kultur
Moa Herngren, Tjockdrottningen
Colson Whitehead, Den underjordiska järnvägen

 

Vilken bok blev din favorit den här månaden?

Är det någon särskild bok som du ser extra mycket fram emot att läsa under oktober? Själv verkar jag alltid ha en rejäl trave med böcker som jag hoppas hinna läsa. Under nästa månad skall jag försöka läsa en blandad mix av tyngre romaner, deckare, ungdomsböcker och facklitteratur. Som vanligt, alltså. Bland annat Värd att döda av Peter Swanson, som är en psykologisk thriller, Sjörök av Camilla och Viveca Sten, den historiska deckaren Mafioso av Ray Celestin och den nyutkomna Food Pharmacy – kokboken. Bland andra.

Fårdagboken – debutboken som får förläggarna att flockas

Alice ställde gärna upp med sin ulliga päls som bakgrund 😉

Och jag som trodde att det var jag som var ovanligt nördig! Nu visar det sig att rättigheterna till den här lilla fina boken, om en svensk fårägare och hans funderingar kring sina får, fårskötsel och fåruppfödning, redan har sålts till Storbritannien, och fler står på tur, redan innan den givits ut här i Sverige!

Egentligen borde jag inte vara förvånad, det ligger i tiden med jordnära, okomplicerade och konkreta uppgifter och känslor. Recensionsdag är egentligen inte förrän om en vecka, men ni skall ändå få ett litet smakprov, eftersom boken redan nu blivit så uppmärksammad:

3o april

Jag har tappat den dagliga kontakten med fåren. det har kommit nya personer till gården som vill vara med. De senaste dagarna har det varit någon annan som tittar till dem, räknar lamm, ser hur de växer, ser var de betar, vilka stenar de hoppar upp på, känner av stämningen i gruppen. Det blir tomt. Man tänker gärna att det är lite jobbigt att vara bunden av ansvaret för djur, att det är stressande att känna att man måste vara där varje dag, att man inte är helt fri. Det är faktiskt precis tvärtom. Jag sitter i köket och glor. Det finns inget fritt med det.

Tips: en perfekt present- och julklappsbok! Tag med till kalaset eller glöggfesten, och den blir garanterat kvällens snackis. Titta gärna in igen om ni vill veta vad jag tyckte mer i detalj om den här lilla fina boken.

♥ ♥ ♥