Tisdagstrion: Fåglar

Helena med bokbloggen Ugglan & Boken håller i bokutmaningen Tisdagstrion. Alla som deltar tolkar veckans tema på valfritt sätt, tipsar om tre böcker och klickar runt hos varandra och tar del av varandras boktips. Den här veckan handlar det om fåglar.

Det är inte det att jag inte kan räkna, men jag kunde inte utelämna någon av de här böckerna till tisdagstrion. Men om jag måste välja bara tre stycken väljer jag Arktis: Liv i en värld av is och snö, Pingvinlektionerna och Sorgen bär fjäderdräkt. De är alla tre något alldeles extra.

1.  Jag läste Arktis: Liv i en värld av snö och is som en av de Augustprisnominerade böckerna i fackboksklassen år 2016. Det var så vackra bilder, men också så otroligt spännande läsning! Myrspovar flyger till exempel längre än 11000 kilometer i ett sträck, utan att mellanlanda eller äta och dricka, för att komma fram till Arktis där de häckar. Resan tar nio dygn. Väl framme på häckningsplatserna längs de arktiska kuststräckorna stannar de några veckor, sedan är det dags att ge sig iväg söderut igen. Vilka maratonflygare, det verkar nästan ofattbart! Hur ofta hör man att en fackbok är en bladvändare, eller att man sträckläste den? Inte så ofta. Men det här är precis en sådan bok. Tips! Perfekt som julklapp!

2.  Pingvinlektionerna är en av de allra bästa böcker jag läst. Samtidigt som läsaren får följa med på en spännande resa, och uppleva utvecklingen som sker mellan en liten pingvin och hans omgivning, får vi inblick i det argentinska samhället och den politiska och ekonomiska situation som rådde i Sydamerika under 1970-talet. Författaren har ett stort naturintresse och ett starkt engagemang i miljöfrågor, och boken berör också också ämnet hur människors sätt att leva påverkar djurlivet. Det är känslosamt, rörande, humoristiskt och hjärtevärmande. En berättelse som fastnar i minnet och som man inte glömmer.

3.  Sorgen bär fjäderdräkt är en berättelse om sorgearbete. Den kommer att stanna i mig för alltid. Läs den. Ge den tid att sjunka in. Läs den igen.

Gröna fingrar sökes är en av de bästa feelgoodromaner jag läst, och som en del av handlingen finns en papegoja som bidrar till den fina stämningen i boken. Penguin Bloom: en udda liten fågel som räddade en familj är en otroligt gripande bok om hur en fågel kommer in i en familj i sorg efter att mamman i familjen drabbats av en allvarlig olycka, och ger familjen hoppet tillbaka. Fotografierna är dessutom helt otroliga. To kill a mockingbird har jag faktiskt aldrig läst, men skall göra det.

Fler boktips på temat fåglar  får du hos Helena/Ugglan & Boken och andra som länkat i kommentarerna hos henne!

Recension: Testamente, av Nina Wähä

Omslaget har fått mig att nedprioritera den här romanen ända sedan början av året. Lila och röda färger tycker jag inte ger ett rättvisande intryck av innehållet, som är lågmält berättat, nästan som en saga. Men när den nyligen blev Augustprisnominerad blev jag tillräckligt nyfiken på den för att börja läsa. Och nu vet jag nästan inte hur jag skall beskriva min upplevelse av den. Jag har inte läst någonting liknande tidigare.

Som läsare sugs man omedelbart in i berättelsen, och det slår mig att det känns på precis samma sätt som när jag brukade lyssna på tv-legendaren och historikern Hans Villius. För er som inte hann uppleva honom finns ett filmklipp här.

Berättelsen är som ett drama i tre delar med rubrikerna 1) The cast, the scenery, 2) The murder och 3) Who dunnit. Varje kapitel inleds med att berättaren, och det är här jag omedelbart tänker på hur Hans Villius brukade introducera olika historiska händelseförlopp, ger korta anvisningar om vad som komma skall; ”Annie kommer hem. Dramat rullas upp. Vi blir presenterade för bygden och karaktärerna. Karaktärerna? Nej, människorna! Någon hamnar på sjukhus. En annan lyser med sin frånvaro. Men ingenting har väl ännu hänt?”

Testamente är berättelsen om familjen Toimi, med Siri och Pentti och alla deras levande och även döda barn. Familjen är jordbrukare på en plats ute i obygden i finska Tornedalen där man talar minoritetsspråket meänkieli, en särskild form av tornedalsfinska. Det är tidigt 1980-tal, det lackar mot jul och alla de tolv barnen med familjer skall samlas i familjehemmet. Flera av dem har lämnat hemmet i tidig ålder. Flytt till Stockholm, Helsingfors och Köpenhamn. Andra bor fortfarande hemma eller i närheten. Bandet mellan syskonen är starkt, kanske starkare än i många andra familjer på grund av den dysfunktionelle fadern, som utan att göra mycket väsen av sig ändå skapar oro och rädsla hos barnen. Berättelsen handlar visserligen om ett testamente, men kanske mer om vad man lämnar ifrån sig som ett socialt arv. Hur påverkad man blir av sin uppväxt, hur mycket man redan har i sig och hur mycket man påverkas av andra människor och miljöer. Med en så stor och brokig familj som familjen Toimi skapar författaren en spännande utgångspunkt för den klassiska frågan om arv och miljö. Och här finns verkligen intressanta människor som vi efterhand lär känna allihop, inte minst i speglingar av varandra. Den ena mer fascinerande än den andra, vissa märkliga och direkt obehagliga.

Berättelsen sker ur Annies och sedan de övriga syskonens och föräldrarnas perspektiv. Berättarrösten bryter in i texten med jämna mellanrum och ställer retoriska frågor och funderar kring livet, i stort och smått. ”För att en relation skall djupna och människor ska kunna leva i kärlek, eller harmoni, eller åtminstone i samförstånd, så krävs att båda eller åtminstone en av parterna bemästrar verktygen att närma sig och se eller släppa in andra människor. Att sänka garden, att hänge sig. Det hade inte Pentti kunnat. Och inte Siri heller.”

Det enda som drar ned en i övrigt fantastisk läsupplevelse är slutet. När trådarna skall knytas ihop och allt skall avrundas tappar berättelsen fart, och den lyckas inte hålla kvar mitt intresse och nyfikenhet på samma nivå som innan. Det blir inte det crescendo jag förväntat mig, mer som motsatsen, ungefär som ett musikstycke som avtar i styrka för att till slut tystna. Men det kanske är så en sådan här berättelse borde sluta. Sammanfattningsvis är det en väldigt välskriven och fängslande roman, inte lik någon annan jag läst. Jag tycker verkligen att ni skall läsa den.

Betyg: 5/5

Antal sidor: 437
Utgivningsdatum: 2019-01-23
Förlag: Norstedts
Formgivning: Sara R Acedo
ISBN: 9789113086972
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Recension: Snöstorm, av Augustin Erba

Romanen Snöstorm beskrivs som en roman om de val vi gör som unga, hur de påverkar oss under resten av vårt liv och om de val vi fortfarande har framför oss när vi står mitt i livet. Den beskrivningen stämmer väldigt väl på romanens djupare innehåll.

Tomas är en ganska medelmåttig, fyrtioårig it-tekniker med ett ganska vanligt liv med sambo och två halvvuxna barn. När han sitter på ett tåg på väg från Stockholm till Malmö stannar plötsligt tåget och blir stående utanför Mjölby. På väg mot restaurangvagnen för att ladda upp med mat och varm dryck tar någon tag i hans rockärm. När han ser vem det är väller undantryckta känslor upp med sådan kraft att han måste ta tag i ett säte för att inte vackla. Livli, hans stora ungdomskärlek, som han älskade mer än allt annat. Livli, som han väntade på med en kaffe i handen till henne vid varje föreläsning under första året på tekniska högskolan. Livli, som ville ha honom med som smakråd när hon provade underkläder och som stöd när hon gjorde sin andra abort efter att ha varit tillsammans med andra killar. Livli, som han väntade och väntade på, men som bara ville ha honom som vän och som försvann med andra och sedan lämnade både honom och landet när hon som toppstudent fick stipendium för att studera vid CERN, världens största partikelfysiklaboratorium i Schweiz.

Skildringen av tiden vid tekniska högskolan berör på djupet. Äntligen känner Tomas att han ingår i en gemenskap med vänner som är lika nördiga och intelligenta som han själv. Men framtidsplaner och drömmar har också en baksida, och både han själv och hans nära vänner tvingas möta livets realiteter med brustna illusioner och krossade hjärtan.

Djupast intryck gör den ensidiga och omöjliga kärlekshistorien mellan Tomas och Livli. Båda med mörka och såriga uppväxtförhållanden som präglats av svek på värsta tänkbara sätt från dem som stått dem allra närmast. Hos varandra hittar de sin själsfrände. Men livet lockar hela tiden och drar i Livli och Tomas låter henne försvinna utan att göra något för att stoppa henne.

”Om några timmar kommer jag att få sitta ensam med tanken på att Livli var på samma tåg som jag, att ögonblicket som jag har fantiserat om i tjugo år – hur det skulle bli om vi sågs igen – att det ögonblicket har kommit och gått. Och jag kommer att bära med mig hur futtigt det blev.”

Jag läser febrilt vidare i boken och önskar av hela mitt hjärta att Tomas till sist skall få uppleva lyckan med sin stora kärlek. Det vore det mest rättvisa och något slags gottgörelse från livet självt för allt som han tvingades genomlida som barn med en lillebror som dog, en mamma som insjuknade och en pappa som lämnade familjen för en karriär i annat land. Det vore en upprättelse eftersom han aldrig som barn fick känna tillit och tillhörighet med andra, och tvingades leva i ständig ångest över att hans morbror som tagit hand om honom skulle ta på honom och komma in i hans rum på kvällarna när han var berusad.

Jag är fortfarande alldeles tagen av den här realistiska och vardagsnära romanen om hur livet sällan blir som vi föreställde oss att det skulle bli.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 358
Utgivningsdatum: 2019-09-27
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Formgivning: Sara R Acedo
ISBN: 9789100177126
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Recension: Hem till mig, av Trude Marstein

Det här är en lågmält berättad historia om en notoriskt otrogen man, och man kan ju undra hur intressant en sådan bok egentligen kan vara, eller hur? Men det är den. Jag läste boken nästan maniskt på väldigt kort tid. Det som gör den så speciell, och inte alls trivial, är att den berättas ur den otrogne mannens synvinkel. Och det är inte själva otrohetshistorierna i sig som är intressanta, utan hur mannen, Ove, planerar och arrangerar för att kunna göra otrohetshistorierna möjliga, och hela tiden utan att själv inse hur självupptagen han är. Som läsare gör man det inte heller, till att börja med.

Att följa Ove från det att han är ungefär 30 år och nyutexaminerad läkare, genom ett äktenskap med Wenche som är sjuksköterska och ett samboförhållande med Marion som är skådespelerska, två barn med Wenche och ett barn med Marion, en hund, en katt och ett antal betydligt yngre älskarinnor, till dess han är ungefär 60 år, är som att läsa en spänningsroman. Det här är en riktig bladvändare. Redan under de första sidorna i boken väcks frågor som följer med genom hela berättelsen. Hur fungerar han? Hur kan han vara så hängiven en person, och sedan så enkelt bara växla över känslorna till någon annan på ingen tid alls? Vad är det för fel på honom?

Det är märkligt nog omöjligt att tycka enbart illa om Ove. Han uppträder inte så som man föreställer sig en notoriskt otrogen man. Han är inte uppenbart okänslig och likgiltig, tvärtom uppfattar man honom till att börja med som väldigt empatisk, mjuk och intresserad av människor. Han månar om sina patienter på husläkarmottagningen och han tar sig tid att lyssna och verkligen känna in dem han pratar med. Och han uppträder mot sin fru som om han verkligen älskar henne. Och när han faller för någon annan kvinna är det helt och fullt, han tar inte lätt på sina relationer, de betyder allt. Han är intensiv, uppmärksam och omtänksam. ”Jag är så tacksam, sa jag. Så väldigt, väldigt tacksam. Du ger mig något som är fruktansvärt viktigt för mig. Gör jag? sa hon. Ja, det gör du, sa jag. Du skulle bara veta ur mycket du ger mig. Ger dig, vad är det jag ger då? sa hon. Det är fantastiskt att älska med dig, sa jag. Det vill jag att du ska veta. Hon förstod det inte, jag såg på henne att hon inte förstod ett dugg av vilken betydelse hon hade för mig.” Sedan tar han cykeln hem till sin fru och känner hur han blir uppfylld av kärlek till henne, så till den grad att han vill att de skall försöka få ett tredje barn. Ove är till att börja med helt obegriplig. Jag drivs att läsa vidare för att få veta hur det skall gå, och kanske förstå hans handlade, åtminstone litet.

Vardagssituationerna får stort utrymme i berättelsen, och de behövs och gör kontrasten mellan det vardagsliv Ove flyr så mycket större mot de tillfällen han hela tiden längtar och ljuger sig till. Han lägger ned enormt mycket tid och energi på att hålla kontakten med den kvinna som är hans älskarinna. Han leker med sina barn och skickar samtidigt sms till älskarinnan om hur mycket han saknar henne. Han säger till henne att förhållandet med frun är nästan platoniskt, att han måste stanna hos henne eftersom hon behöver honom. Han kan inte lämna. All tid han lägger ned på att ljuga sig till hemliga träffar och att hålla kontakten genom samtal och sms med sin älskarinna gör att han inte har tid och kraft att bli delaktig på allvar i familjelivet, och det påverkar relationerna, inte minst med barnen. Men han verkar inte sörja det särskilt mycket. Han är som en strategisk kameleont, som hela tiden känner efter hur han bör vara i olika situationer, men när det blir problem eller kraschar är han inte beredd att kämpa för det han har, utan glider vidare.

Men hur han än lever sitt liv känns det aldrig bra någon längre tid. Som bäst har han det med älskarinnan när han är otrogen sin fru med henne. När förhållandet uppdagas och han skiljer sig för att istället leva med älskarinnan, förlorar relationen sin lyster. Mot slutet av boken har det vuxit fram en bild av honom som gör att jag anar vad det är som driver honom, som får honom att längta till något annat än det han har. Det som får honom att inte känna en konstant tomhet tycks vara att längta, drömma och idealisera. När han får vad han vill ha blir han uttråkad och söker efter någon ny att längta till, att drömma om. Varje gång han kommer hem fylls han av en leda och ledsamhet som gör ont, i nästa stund får han dåligt samvete för att han sviker. Han är livrädd för att sätta allt på spel, han vill absolut inte förlora något av det han har, han vill absolut inte vara med om ännu ett uppbrott, men han kan ändå inte låta bli att bedra och önska sig något mer. Allt tynger och värker. Så Ove kompenserar genom att uppträda, och kanske innerst inne också vara, kärleksfull och uppmärksam, både på jobbet, i familjen och med sin älskarinna.

Ove är en sammansatt, men framförallt en ganska tragisk och självgod person. Jag önskar hela tiden att han skall komma till sans och förnuft, och inte äventyra allt fint han har i sitt liv, men han tycks inte ha några spärrar. När han närmar sig sextio och inte längre är den Clark Gable han en gång var, och de unga kvinnorna inte längre faller som tidigare för hans charm, och alternativet är en måttfull och i Oves ögon ospännande kvinna från en datingsida, då kommer ångern och känslan av total tomhet.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 409
Utgivningsdatum: 2014-04-17
Originaltitel: Hjem til meg
Översättare: Lotta Eklund
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN: 9789100136321
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Recension: Drömmarnas bok, av Nina George

Förra sommaren läste jag Den lilla bokhandeln i Paris, av Nina George. Jag blev så förtjust i den, det var en så fin och varm berättelse och jag smålog förnöjt genom hela boken, inte minst på grund av språket, miljöbeskrivningarna och de härliga karaktärerna. I Drömmarnas bok får jag uppleva allt detta igen.

I efterordet till Drömmarnas bok läser jag att den bildar en trilogi tillsammans med Den lilla bokhandeln i Paris och Den lilla bistron i Bretagne. Det som förenar dem är temat förgänglighet. Författaren berättar att rädslan för att hennes pappa skulle dö, och smärtan när han sedan gjorde det, präglade hennes liv och skrivande. Den fick henne att fundera mycket på frågor som: När min död kommer, har jag då levt lika fullt ut som jag hade kunnat göra?

Det tunga ämnet till trots är Drömmarnas bok, precis som Den lilla bokhandeln i Paris, alldeles underbar läsning. Det är mycket svärta och djup i berättelsen, men det blir aldrig för mycket, för jobbigt att läsa. Det fina och varma präglar berättelsen och den rymmer så mycket livsvisdom och kärlek. Karaktärerna har sina egna röster, jag tycker om dem allihop. Jag tror att man kan sammanfatta bokens innehåll med det här citatet ur boken:

”En vacker dag, mon ami”, säger Scott, ”en vacker dag kommer vi att se tillbaka och fråga oss vad som hände med de där killarna. Vi kan väl lova varandra det här: Om en av oss blir ett rikspucko som stelnar i sitt eget futtiga, inrutade liv som en jävla aladåb, ska den andre se till att få ut honom därifrån. Okej? Kom och ta mig om jag blir likadan som min pappa. Haffa mig om jag gifter mig med fel kvinna. Rädda mig om du märker att jag slutar vara Brainman.”

Drömmarnas bok känns fransk i sin stil, trots att författaren är tysk. Särskilt hur berättelsen börjar. Så oväntat, chockerande och samtidigt så trovärdigt. Henri Skinner, tidigare en hårdhudad krigskorrespondent, är på väg att för första gången träffa sin trettonårige och högintelligente son Sam. Han är lycklig. På vägen till mötet ramlar en liten flicka ur en båt på floden Themsen. När ingen annan agerar snabbt nog, kastar sig Henri ned i vattnet för att rädda flickan. Han får grepp om henne i vattnet och lyckas ta sig upp på land, knappt själv vid liv. Då blir han påkörd av en bil och skadas så allvarligt att han hamnar i koma. Typiskt franskt, eller hur? När allt ser ut att ordna sig, blir det bara värre.

I kapitel som växlar mellan Henri, sonen Sam och Henris älskade men hjärtekrossade Eddie som han lämnade av oklara anledningar för många år sedan, lär vi känna de tre personerna och förstår efterhand varför livet blev som det blev, varför de gjorde vissa val och hur det har präglat deras fortsatta liv. Vi lär också känna den tolvåriga flickan Madelyn, en supertalang inom balett, och den enda överlevande efter en olycka där hela hennes familj förolyckades och hon själv försattes i koma.

Drömmarnas bok är en väldigt vacker, stark och gripande berättelse om stora frågor, men den är skriven på ett så mjukt och varmt vis att det ändå får mig att kalla den en feelgoodroman. Berättelsen fick mig att fundera mycket på vilka val jag själv har gjort och vad de har fått för konsekvenser, och på hur viktigt det är att ta tillvara på de tillfällen och möjligheter man får. Att inte plötsligt en dag inse att man blivit ett rikspucko som stelnat i sitt eget futtiga, inrutade liv som en jävla aladåb, som Scott varnade för i boken.

Betyg: 4/5

Antal sidor: 368
Utgivningsdatum: 2019-08-22
Förlag: Bazar
Översättare: Ulrika Junker Miranda
Omslag: Sian Wilson
Originaltitel: Das Traumbuch
ISBN: 99789170285370
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

Recension: Råttkungen, av Pascal Engman

För ett år sedan kom Eldslandet, den första delen i en planerad serie om poliskommissarie Vanessa Frank. Pascal Engman introducerade därmed en ny och intressant karaktär inom spänningslitteraturen. En rättfram och tuff kvinna med stark känsla för rättvisa, men som inte nödvändigtvis alltid följer det som i samhället anses vara rätt. Vanessa Frank har på olika sätt drabbats av livet och tvingas bära på ett väldigt tufft bagage. Det gör henne mänsklig och trovärdig. I Eldslandet fick vi veta att något hänt hennes dotter, Adeline, och att dottern inte överlevde. Ett trauma som Vanessa Frank fortfarande har svårt att hantera. Och inte blev livet bättre av att hon lämnades av sin man för en yngre kvinna, som han nu dessutom skaffat barn med. I Råttkungen får vi veta mer om vad som egentligen hände.

Råttkungen följer samma berättartekniska modell som Eldslandet, med flera parallella spår som efter hand vävs allt tätare ihop. Handlingen växlar kapitelvis mellan de olika personernas perspektiv. Den här gången är temat olika former av förtryck av kvinnor, och kvinnohat så som det kommer till uttryck i en av sina värsta former, i den så kallade incelrörelsen. Incel är en förkortning av involuntarily celibate, eller ofrivilligt celibat, vilket är en person som lever utan partner och som har haft liten eller ingen erfarenhet alls av kärlek och sex. Dessa incels är oftast heterosexuella män, och de samlas på internetforum där de odlar sitt hat mot kvinnor.

Vi lär känna ganska många karaktärer i boken, alla intressanta på sina olika sätt. Den unga kvinnan Emelie Rydén besöker mannen hon trodde var sitt livs kärlek på den anstalt där han sitter fängslad för grov brottslighet. Han är också pappa till deras treåriga dotter, vilket gör det extra svårt att bryta med honom. Men bryta med honom måste hon. Inte långt senare hittas Emelie knivhuggen till döds i sin lägenhet. Parallellt utsätts den unga kvällstidningsreportern Jasmina Kovac för övergrepp av manliga kollegor, och på ännu värre sätt utanför jobbet. Här finns också tolvåriga Celine, som lever ett liv som får ett vanligt Svenssonliv att framstå som rena drömmen. Och det medelålders uteliggarparet som får stor betydelse för handlingen.

Här finns också Oscar Sjölander, centralfigur inom film, vars otrohetshistoria med den unga och vackra Rakel resulterar i ännu ett mord. ”Skulle han välja bort sin familj för henne? Tanken lockade. För att slippa smygandet. Han var ingen dålig man. Han skulle betala Therese ett ordentligt underhåll, låta henne behålla villan. Det skulle inte gå någon nöd på någon. För Oscars del räckte det med att träffa flickorna varannan helg, ta med dem på utflykter och bjuda dem på resor på loven. ” … ”Ju  mer det sjönk in, desto mer fel kändes det. Rakel var hans fristad, det som bröt av vardagslunken. Inte ville han börja om. Skaffa en ny familj.”

I förra boken tvingades Vanessa Frank samarbeta med den tidigare elitsoldaten Nicolas Paredes, och de utvecklade en speciell vänskap. I Råttkungen strålar deras vägar återigen samman när Vanessa Frank i sitt arbete på Riksmord får i uppdrag att hitta och stoppa mördaren eller mördarna av flera kvinnor. Deras förmåga att samarbeta och deras tillit till varandra visar sig få stor betydelse för många människors liv, inklusive sina egna.

I tempodrivna spänningsromaner brukar ofta gestaltningen gå förlorad, men det händer inte här, tvärtom. Jag har läst författarens alla tre kriminalromaner, och han kan verkligen konsten att gestalta personer och hur de utvecklas under händelsernas gång. Jag blir på riktigt berörd och känner med de personer som han skildrar. Relationen mellan Nicolas och den tolvåriga Celine som växer upp under miserabla förhållanden fick hjärtat att snörpas samman. Jag upplever att gestaltningen av karaktärerna har fått ett ännu större djup i den här senaste romanen. Tempot är fortfarande högt, men kanske litet lägre än i Eldslandet. Jag upplever inte heller de parallella spåren lika snåriga som till att börja med i Eldslandet, här känns de naturligt logiska redan från början. Slutet då. Ja, det är väl inte direkt överraskande, men det är å andra sidan ingen nackdel. Jag ser hellre att man får ledtrådar längs vägen och hålls på helspänn genom att själv ana hur allt hänger samman, trots att karaktärerna i boken fortfarande är ovetande. Ett sådant upplägg kan vara det allra mest nervkittlande.

Sammantaget är Råttkungen en välskriven och genomarbetad kriminalroman. Som läsare hålls man hela tiden i spänning och i kombination med de korta och snabblästa kapitlen är det här en odiskutabel bladvändare.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 428
Utgivningsdatum: 2019-09-23
Serie: Vanessa Frank (# 2)
Förlag: Bookmark Förlag
Form: Elina Grandin
ISBN: 9789188859440
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Så här ser det ut där jag sitter och arbetar

Inte så tokig arbetsplats, särskilt inte med kaffe och en glassbåt på lagom avstånd.

Jag har inte tipsat om så många böcker på sista tiden, men i helgen var jag förkyld och ägnade mig mest åt att läsa skönlitteratur, så inom kort skall jag tipsa om två helt olika böcker; dels Pascal Engmans senaste kriminalroman, Råttkungen, dels Nina Georges nya roman Drömmarnas bok.

Hoppas ni fått en fin start på veckan!

 

Recension: Herravälde, av Elin Olofsson

För två år sedan läste jag Elin Olofssons roman Krokas, och blev förtrollad av den vackra prosan och författarens förmåga att på ett återhållet sätt skildra stora och omvälvande känslor och händelser. Hennes nya roman uppfyller alla mina högt ställda förväntningar och mer därtill.

Herravälde utspelar sig under början av 1900-talet, en tid som präglades av ekonomisk, social, konstnärlig och kulturell kraft och fart. I centrum står tre kvinnor från tre olika samhällsklasser. Herrgårdsdottern Alice, som tvingats ta över driften av gården och färdigställandet av möbelfabriken när hennes föräldrar gått bort och maken drabbats av en stroke, pigan Brita som under hela sitt liv levt under torftiga och kränkande förhållanden och så konstnärsdottern Thomasine med större ambitioner än att måla porträtt i sin fars namn. Året då kvinnor för första gången får rösta i Sverige, 1921, korsas de tre kvinnornas vägar och ingenting kommer att bli sig likt igen.

Man brukar påstå att den första meningen i en bok är viktig för att sätta tonen för vad som komma skall. Jag brukar inte tycka att de där förstameningarna är så viktiga egentligen, för hur ofta rymmer de bokens stämningsläge, det man känner först när man läst några kapitel. Men här är en bok som naglar fast stämningen direkt i sina två första meningar: ”En gång gick en älgtjur genom isen i Anviken. Det var i slutet av mars, bara någon månad efter att Alices lillebror begravts borta vid sockenkyrkan”. Under bokens första sidor berättas hur en älg går genom isen och inte kan ta sig upp. Vad som händer sedan fick mig att glömma att andas. Jag skall inte förstöra det för er genom att berätta exakt vad som händer, men de känslor som väller upp inombords återkommer hela tiden genom berättelsen om de tre unga kvinnornas levnadsöden. När allt tycks som mörkast, och det äntligen strömmar in en smula hopp och framtidstro, då vrids kniven om ett varv till och gör allt ännu värre än det redan var.

Som jag skrev inledningsvis rymmer Herravälde många stora och omvälvande händelser och känslor; stark vänskap, kärlek och mod, men också hemligheter, sjukdom och död. Och allt hakar samman med varandra. Alice, Brita och Thomasine kommer från helt olika sociala och ekonomiska förhållanden, men har det gemensamt att de alla tre har försökt att leva så som det förväntas av dem, att finna sig i sin lott. ”Så det var det här. Äktenskaplig lycka. Tillåten lycka. Bara det här.” Utåt sett har det fungerat ganska bra, men inuti finns en glöd och en uppdämd frustration över sakernas tillstånd.

Trots motgångar och hopplöshet har människor ofta en nästan osannolik förmåga att behålla sin tro, sitt hopp och förmågan att älska. Det gäller också de flesta i Elin Olofssons roman Herravälde.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 396
Utgivningsdatum: 2019-08-08
Form: Miroslav Sokcic
Förlag: Wahlström & Widstrand
ISBN: 9789146235729
Finns att beställa hos Bokus, Adlibris med flera

 

 

Nya böcker att läsa i september

Tre nya böcker som förmodligen är ganska olika varandra, men som har det gemensamt att jag är väldigt nyfiken på dem. Jag har inte läst något av Tayari Jones och Niklas Natt och Dag, men blivit nyfiken på dem utifrån vad andra berättat.

Som ni ser är Shelly en väldigt skolad bokhund, hon vet att hon skall sitta stilla och posera tills jag säger att jag har fotat klart, och hon verkar på allvar älska det. Hon vet exakt vad hon skall göra när jag kommer med böcker och kameran. Doris är inte en lika skolad bokkatt, men Shelly försökte verkligen sitta stilla trots att det var svårt när Doris distraherade henne.

Pascal Engman blev en favoritförfattare i och med sin debutroman, Patrioterna. Vilken bok alltså! Klicka på titeln om du vill läsa min recension. Sedan skrev han Eldslandet, den första delen i en planerad thrillerserie om polisinspektör Vanessa Frank. Och nästa vecka kommer uppföljaren, Råttkungen, ut i handeln.

Pascal Engmans romaner är otroligt välskrivna med högt tempo och stort samhällsengagemang, och han lyckas dessutom väldigt väl med gestaltning av både personer och miljöer, vilket gör romanerna inte bara spännande, man känner också för karaktärerna. Har ni inte läst något av honom än, så måste ni göra det.

Så här fint förpackad kom boken från förlaget.

 

Recension: Så gör jag – konsten att skriva, av Bodil Malmsten

Bodil Malmstens bok Så gör jag: konsten att skriva gavs ut första gången 2012, och i somras kom den ut i ny utgåva. Det är en väldigt originell handbok om författande, med tips och verktyg för att undvika de största fallgroparna och bli en bra skribent.

Under läsningen har jag varit väldigt kluven till den här boken, om den verkligen fyller en funktion som handbok i skrivande, eller om den främst är en essäsamling med författarens personliga tankar och reflektioner kring livet som författare och om skrivande. Som essäsamling är det väldigt fin läsning, genomsyrad av Bodil Malmstens speciella, nästan hypnotiserande, sätt att skildra stort som smått. Hennes humor, bitskhet, ilska och inte så ofta lycka, men förnöjsamhet, lyser igenom det samlade lugn som jag tycker utmärker hennes vackra och njutbara texter, och så även i den här boken.

Men boken fyller absolut en funktion som handbok också, den är bara inte så handgripligt formulerad. Jo, innehållsförteckningen är det. I kapitlen är dock alla tips och råd oftast invävda i författarens personliga reflektioner, vilket gör att man får samma känsla som att sitta och lyssna på en klok och kunnig person som berättar om sitt liv och där det gäller att lyssna uppmärksamt för att inte missa minsta lilla visdom. För mig är det här en ypperlig handbok i skrivande, och i läsande, vilket alla markerade sidor visar så här i efterhand.

Jag skulle vilja återge några av alla fantastiska tips och verktyg för skrivande som man får av författaren. Till exempel nämner hon att det krävs en sammanhängande tid för skrivande och en fredad plats att göra det på. Alla skrivande personer vet att det är så, men det kan vara skönt att hänvisa till Bodil Malmsten när omgivningen tror att man kan skriva genomtänkta och kloka saker under tiden man håller ett öga på middagen som kokar på spisen och läser läxorna med barnen. En annan Bodil, fysikern och författaren Bodil Jönsson, har skrivit om något liknande, nämligen ställtid. Den där tiden man mentalt behöver för att hinna avsluta en sak och ställa om sig för att ta itu med nästa. Bodil Jönsson menar att när man gör ”lätt-och-lagom-aktiviteter”, då behövs ingen ställtid. Dem kan man dra igång direkt. Jag förstår precis vad hon menar med det. Det är inga problem att gå direkt från att hjälpa barnen med läxorna till att laga mat, vidare till att tvätta och att åka och träna. Det är betydligt svårare att gå från läxläsning med barnen till att sätta sig vid datorn och direkt förstå och formulera samband mellan 1975 års välfärdspolitiska mål för det svenska samhället, Europarådets ramkonvention för skydd av nationella minoriteter och 2011 års grundlagsändring av svenskt minoritetsskydd. Personligen behöver jag en sammanhängande tid för skrivande för att hinna ställa om och komma in i ämnet, och det känns väldigt skönt att veta att både Bodil Malmsten och Bodil Jönsson upplever samma sak.

Jag älskar Bodil Malmstens grundinställning. Hon uppmanar till att ta ut skrivglädjen, och alla annan glädje, i förväg och förvara den ljust. Tids nog kommer problemen. ”Skrivglädjen är kusin med lusten, ta ut dem så mycket det någonsin går.” Hon skriver också om inspiration som startskottet i maratonloppet, där inspirationen måste avlösas av långt tålamod. Hon skriver om myten om förstameningen i böcker. Jag kände igen mig i hur Bodil Malmsten brukade säga ord och meningar högt, för att liksom smaka på orden och kunna avgöra innebörden och känslan i dem. Låter det harmoniskt eller skär det sig. Så gör jag ofta. Det är ju så mycket enklare att formulera en mening, eller att tolka innebörden i det någon annan skrivit, när man läser upp det högt för sig själv, och om det behövs flera gånger. Jag kände också igen mig i min egen skrivprocess när jag läste om hur Bodil Malmsten upplevde helvetesperioderna, då man kommit så långt i skrivprocessen att man inser hur mycket det är kvar att skriva. Jag skulle vilja nämna många fler kloka råd som författaren ger i boken, men skall avsluta med två som jag själv kommer att använda mig av inom kort. Dels att leta reda på experter som kan läsa din text, dels att inte peka på eventuella problem i texten, bara lämna över för läsning. Om ingen reagerar kanske det man själv upplever som ett problem inte är det. Det finns nog med problem ändå för att flagga för alla tveksamheter.

Jag måste få avsluta med att återge Bodil Malmstens ord riktade ”Till den som skriver”:

Gå inte i sömnen.
Se allt, lyssna på allt, känn på allt, testa, lukta på det.
Smaka på allt.
Gå in i allt.
Stå utanför.
Behåll förundran inför allting.
Bevaka din förundran.
Var förvånad.
Så det kan vara.
Så det kan bli.

 

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 301
Utgivningsdatum: 2019-06-28
Förlag: Modernista
Omslagsformgivning: Lars Sundh
ISBN: 9789177819998
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris