Recension: Råttkungen, av Pascal Engman

För ett år sedan kom Eldslandet, den första delen i en planerad serie om poliskommissarie Vanessa Frank. Pascal Engman introducerade därmed en ny och intressant karaktär inom spänningslitteraturen. En rättfram och tuff kvinna med stark känsla för rättvisa, men som inte nödvändigtvis alltid följer det som i samhället anses vara rätt. Vanessa Frank har på olika sätt drabbats av livet och tvingas bära på ett väldigt tufft bagage. Det gör henne mänsklig och trovärdig. I Eldslandet fick vi veta att något hänt hennes dotter, Adeline, och att dottern inte överlevde. Ett trauma som Vanessa Frank fortfarande har svårt att hantera. Och inte blev livet bättre av att hon lämnades av sin man för en yngre kvinna, som han nu dessutom skaffat barn med. I Råttkungen får vi veta mer om vad som egentligen hände.

Råttkungen följer samma berättartekniska modell som Eldslandet, med flera parallella spår som efter hand vävs allt tätare ihop. Handlingen växlar kapitelvis mellan de olika personernas perspektiv. Den här gången är temat olika former av förtryck av kvinnor, och kvinnohat så som det kommer till uttryck i en av sina värsta former, i den så kallade incelrörelsen. Incel är en förkortning av involuntarily celibate, eller ofrivilligt celibat, vilket är en person som lever utan partner och som har haft liten eller ingen erfarenhet alls av kärlek och sex. Dessa incels är oftast heterosexuella män, och de samlas på internetforum där de odlar sitt hat mot kvinnor.

Vi lär känna ganska många karaktärer i boken, alla intressanta på sina olika sätt. Den unga kvinnan Emelie Rydén besöker mannen hon trodde var sitt livs kärlek på den anstalt där han sitter fängslad för grov brottslighet. Han är också pappa till deras treåriga dotter, vilket gör det extra svårt att bryta med honom. Men bryta med honom måste hon. Inte långt senare hittas Emelie knivhuggen till döds i sin lägenhet. Parallellt utsätts den unga kvällstidningsreportern Jasmina Kovac för övergrepp av manliga kollegor, och på ännu värre sätt utanför jobbet. Här finns också tolvåriga Celine, som lever ett liv som får ett vanligt Svenssonliv att framstå som rena drömmen. Och det medelålders uteliggarparet som får stor betydelse för handlingen.

Här finns också Oscar Sjölander, centralfigur inom film, vars otrohetshistoria med den unga och vackra Rakel resulterar i ännu ett mord. ”Skulle han välja bort sin familj för henne? Tanken lockade. För att slippa smygandet. Han var ingen dålig man. Han skulle betala Therese ett ordentligt underhåll, låta henne behålla villan. Det skulle inte gå någon nöd på någon. För Oscars del räckte det med att träffa flickorna varannan helg, ta med dem på utflykter och bjuda dem på resor på loven. ” … ”Ju  mer det sjönk in, desto mer fel kändes det. Rakel var hans fristad, det som bröt av vardagslunken. Inte ville han börja om. Skaffa en ny familj.”

I förra boken tvingades Vanessa Frank samarbeta med den tidigare elitsoldaten Nicolas Paredes, och de utvecklade en speciell vänskap. I Råttkungen strålar deras vägar återigen samman när Vanessa Frank i sitt arbete på Riksmord får i uppdrag att hitta och stoppa mördaren eller mördarna av flera kvinnor. Deras förmåga att samarbeta och deras tillit till varandra visar sig få stor betydelse för många människors liv, inklusive sina egna.

I tempodrivna spänningsromaner brukar ofta gestaltningen gå förlorad, men det händer inte här, tvärtom. Jag har läst författarens alla tre kriminalromaner, och han kan verkligen konsten att gestalta personer och hur de utvecklas under händelsernas gång. Jag blir på riktigt berörd och känner med de personer som han skildrar. Relationen mellan Nicolas och den tolvåriga Celine som växer upp under miserabla förhållanden fick hjärtat att snörpas samman. Jag upplever att gestaltningen av karaktärerna har fått ett ännu större djup i den här senaste romanen. Tempot är fortfarande högt, men kanske litet lägre än i Eldslandet. Jag upplever inte heller de parallella spåren lika snåriga som till att börja med i Eldslandet, här känns de naturligt logiska redan från början. Slutet då. Ja, det är väl inte direkt överraskande, men det är å andra sidan ingen nackdel. Jag ser hellre att man får ledtrådar längs vägen och hålls på helspänn genom att själv ana hur allt hänger samman, trots att karaktärerna i boken fortfarande är ovetande. Ett sådant upplägg kan vara det allra mest nervkittlande.

Sammantaget är Råttkungen en välskriven och genomarbetad kriminalroman. Som läsare hålls man hela tiden i spänning och i kombination med de korta och snabblästa kapitlen är det här en odiskutabel bladvändare.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 428
Utgivningsdatum: 2019-09-23
Serie: Vanessa Frank (# 2)
Förlag: Bookmark Förlag
Form: Elina Grandin
ISBN: 9789188859440
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Så här ser det ut där jag sitter och arbetar

Inte så tokig arbetsplats, särskilt inte med kaffe och en glassbåt på lagom avstånd.

Jag har inte tipsat om så många böcker på sista tiden, men i helgen var jag förkyld och ägnade mig mest åt att läsa skönlitteratur, så inom kort skall jag tipsa om två helt olika böcker; dels Pascal Engmans senaste kriminalroman, Råttkungen, dels Nina Georges nya roman Drömmarnas bok.

Hoppas ni fått en fin start på veckan!

 

Recension: Herravälde, av Elin Olofsson

För två år sedan läste jag Elin Olofssons roman Krokas, och blev förtrollad av den vackra prosan och författarens förmåga att på ett återhållet sätt skildra stora och omvälvande känslor och händelser. Hennes nya roman uppfyller alla mina högt ställda förväntningar och mer därtill.

Herravälde utspelar sig under början av 1900-talet, en tid som präglades av ekonomisk, social, konstnärlig och kulturell kraft och fart. I centrum står tre kvinnor från tre olika samhällsklasser. Herrgårdsdottern Alice, som tvingats ta över driften av gården och färdigställandet av möbelfabriken när hennes föräldrar gått bort och maken drabbats av en stroke, pigan Brita som under hela sitt liv levt under torftiga och kränkande förhållanden och så konstnärsdottern Thomasine med större ambitioner än att måla porträtt i sin fars namn. Året då kvinnor för första gången får rösta i Sverige, 1921, korsas de tre kvinnornas vägar och ingenting kommer att bli sig likt igen.

Man brukar påstå att den första meningen i en bok är viktig för att sätta tonen för vad som komma skall. Jag brukar inte tycka att de där förstameningarna är så viktiga egentligen, för hur ofta rymmer de bokens stämningsläge, det man känner först när man läst några kapitel. Men här är en bok som naglar fast stämningen direkt i sina två första meningar: ”En gång gick en älgtjur genom isen i Anviken. Det var i slutet av mars, bara någon månad efter att Alices lillebror begravts borta vid sockenkyrkan”. Under bokens första sidor berättas hur en älg går genom isen och inte kan ta sig upp. Vad som händer sedan fick mig att glömma att andas. Jag skall inte förstöra det för er genom att berätta exakt vad som händer, men de känslor som väller upp inombords återkommer hela tiden genom berättelsen om de tre unga kvinnornas levnadsöden. När allt tycks som mörkast, och det äntligen strömmar in en smula hopp och framtidstro, då vrids kniven om ett varv till och gör allt ännu värre än det redan var.

Som jag skrev inledningsvis rymmer Herravälde många stora och omvälvande händelser och känslor; stark vänskap, kärlek och mod, men också hemligheter, sjukdom och död. Och allt hakar samman med varandra. Alice, Brita och Thomasine kommer från helt olika sociala och ekonomiska förhållanden, men har det gemensamt att de alla tre har försökt att leva så som det förväntas av dem, att finna sig i sin lott. ”Så det var det här. Äktenskaplig lycka. Tillåten lycka. Bara det här.” Utåt sett har det fungerat ganska bra, men inuti finns en glöd och en uppdämd frustration över sakernas tillstånd.

Trots motgångar och hopplöshet har människor ofta en nästan osannolik förmåga att behålla sin tro, sitt hopp och förmågan att älska. Det gäller också de flesta i Elin Olofssons roman Herravälde.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 396
Utgivningsdatum: 2019-08-08
Form: Miroslav Sokcic
Förlag: Wahlström & Widstrand
ISBN: 9789146235729
Finns att beställa hos Bokus, Adlibris med flera

 

 

Nya böcker att läsa i september

Tre nya böcker som förmodligen är ganska olika varandra, men som har det gemensamt att jag är väldigt nyfiken på dem. Jag har inte läst något av Tayari Jones och Niklas Natt och Dag, men blivit nyfiken på dem utifrån vad andra berättat.

Som ni ser är Shelly en väldigt skolad bokhund, hon vet att hon skall sitta stilla och posera tills jag säger att jag har fotat klart, och hon verkar på allvar älska det. Hon vet exakt vad hon skall göra när jag kommer med böcker och kameran. Doris är inte en lika skolad bokkatt, men Shelly försökte verkligen sitta stilla trots att det var svårt när Doris distraherade henne.

Pascal Engman blev en favoritförfattare i och med sin debutroman, Patrioterna. Vilken bok alltså! Klicka på titeln om du vill läsa min recension. Sedan skrev han Eldslandet, den första delen i en planerad thrillerserie om polisinspektör Vanessa Frank. Och nästa vecka kommer uppföljaren, Råttkungen, ut i handeln.

Pascal Engmans romaner är otroligt välskrivna med högt tempo och stort samhällsengagemang, och han lyckas dessutom väldigt väl med gestaltning av både personer och miljöer, vilket gör romanerna inte bara spännande, man känner också för karaktärerna. Har ni inte läst något av honom än, så måste ni göra det.

Så här fint förpackad kom boken från förlaget.

 

Recension: Så gör jag – konsten att skriva, av Bodil Malmsten

Bodil Malmstens bok Så gör jag: konsten att skriva gavs ut första gången 2012, och i somras kom den ut i ny utgåva. Det är en väldigt originell handbok om författande, med tips och verktyg för att undvika de största fallgroparna och bli en bra skribent.

Under läsningen har jag varit väldigt kluven till den här boken, om den verkligen fyller en funktion som handbok i skrivande, eller om den främst är en essäsamling med författarens personliga tankar och reflektioner kring livet som författare och om skrivande. Som essäsamling är det väldigt fin läsning, genomsyrad av Bodil Malmstens speciella, nästan hypnotiserande, sätt att skildra stort som smått. Hennes humor, bitskhet, ilska och inte så ofta lycka, men förnöjsamhet, lyser igenom det samlade lugn som jag tycker utmärker hennes vackra och njutbara texter, och så även i den här boken.

Men boken fyller absolut en funktion som handbok också, den är bara inte så handgripligt formulerad. Jo, innehållsförteckningen är det. I kapitlen är dock alla tips och råd oftast invävda i författarens personliga reflektioner, vilket gör att man får samma känsla som att sitta och lyssna på en klok och kunnig person som berättar om sitt liv och där det gäller att lyssna uppmärksamt för att inte missa minsta lilla visdom. För mig är det här en ypperlig handbok i skrivande, och i läsande, vilket alla markerade sidor visar så här i efterhand.

Jag skulle vilja återge några av alla fantastiska tips och verktyg för skrivande som man får av författaren. Till exempel nämner hon att det krävs en sammanhängande tid för skrivande och en fredad plats att göra det på. Alla skrivande personer vet att det är så, men det kan vara skönt att hänvisa till Bodil Malmsten när omgivningen tror att man kan skriva genomtänkta och kloka saker under tiden man håller ett öga på middagen som kokar på spisen och läser läxorna med barnen. En annan Bodil, fysikern och författaren Bodil Jönsson, har skrivit om något liknande, nämligen ställtid. Den där tiden man mentalt behöver för att hinna avsluta en sak och ställa om sig för att ta itu med nästa. Bodil Jönsson menar att när man gör ”lätt-och-lagom-aktiviteter”, då behövs ingen ställtid. Dem kan man dra igång direkt. Jag förstår precis vad hon menar med det. Det är inga problem att gå direkt från att hjälpa barnen med läxorna till att laga mat, vidare till att tvätta och att åka och träna. Det är betydligt svårare att gå från läxläsning med barnen till att sätta sig vid datorn och direkt förstå och formulera samband mellan 1975 års välfärdspolitiska mål för det svenska samhället, Europarådets ramkonvention för skydd av nationella minoriteter och 2011 års grundlagsändring av svenskt minoritetsskydd. Personligen behöver jag en sammanhängande tid för skrivande för att hinna ställa om och komma in i ämnet, och det känns väldigt skönt att veta att både Bodil Malmsten och Bodil Jönsson upplever samma sak.

Jag älskar Bodil Malmstens grundinställning. Hon uppmanar till att ta ut skrivglädjen, och alla annan glädje, i förväg och förvara den ljust. Tids nog kommer problemen. ”Skrivglädjen är kusin med lusten, ta ut dem så mycket det någonsin går.” Hon skriver också om inspiration som startskottet i maratonloppet, där inspirationen måste avlösas av långt tålamod. Hon skriver om myten om förstameningen i böcker. Jag kände igen mig i hur Bodil Malmsten brukade säga ord och meningar högt, för att liksom smaka på orden och kunna avgöra innebörden och känslan i dem. Låter det harmoniskt eller skär det sig. Så gör jag ofta. Det är ju så mycket enklare att formulera en mening, eller att tolka innebörden i det någon annan skrivit, när man läser upp det högt för sig själv, och om det behövs flera gånger. Jag kände också igen mig i min egen skrivprocess när jag läste om hur Bodil Malmsten upplevde helvetesperioderna, då man kommit så långt i skrivprocessen att man inser hur mycket det är kvar att skriva. Jag skulle vilja nämna många fler kloka råd som författaren ger i boken, men skall avsluta med två som jag själv kommer att använda mig av inom kort. Dels att leta reda på experter som kan läsa din text, dels att inte peka på eventuella problem i texten, bara lämna över för läsning. Om ingen reagerar kanske det man själv upplever som ett problem inte är det. Det finns nog med problem ändå för att flagga för alla tveksamheter.

Jag måste få avsluta med att återge Bodil Malmstens ord riktade ”Till den som skriver”:

Gå inte i sömnen.
Se allt, lyssna på allt, känn på allt, testa, lukta på det.
Smaka på allt.
Gå in i allt.
Stå utanför.
Behåll förundran inför allting.
Bevaka din förundran.
Var förvånad.
Så det kan vara.
Så det kan bli.

 

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 301
Utgivningsdatum: 2019-06-28
Förlag: Modernista
Omslagsformgivning: Lars Sundh
ISBN: 9789177819998
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Recension: Fartblinda av Carolina Neurath

Fartblinda har stått i bokhyllan under ett par år utan att den blivit läst. Jag har varit tveksam till om en verklighetsbaserad thriller som utspelar sig i den svenska bank- och finansvärlden kunde passa mig. Hur spännande kan det bli i en sådan miljö? Men så lades de två första avsnitten av filmatiseringen upp på C more, och sedan var jag fast. Att vänta på ett avsnitt i veckan var uteslutet, jag måste få veta hur det skulle gå. Jag sträckläste boken. Det kan tveklöst bli både dramatiskt och spännande på nagelbitarnivå även i finansvärlden.

Berättelsen börjar när den anrika Stockholmsbanken har börjat skaka i sina grundvalar på grund av alltför risktagande spekulationer och övervärderade tillgångar. Den unga, drivna och orädda ekonomijournalisten Beatrice Farkas har börjat nysta i Stockholmsbankens ekonomi, vilket har satt igång ett händelseförlopp som ingen hade kunnat räkna med. En av bankens högsta chefer hittas en morgon död på trottoaren vid sin Östermalmslägenhet. Det spekuleras i självmord. Och visserligen hade han förlorat pengar i bankkraschen och dessutom varit den som bankledningen valde att mata vargarna med genom att ge honom sparken för att rädda sitt eget skinn, men Beatrice Farkas vet något som andra inte vet. Han kan omöjligt ha tagit sitt liv.

Bokens handling baseras på det som har kallats för den största bankkraschen någonsin i Sverige. Författaren till Fartblinda, Carolina Neurath, som då var verksam som ekonomijournalist på Svenska Dagbladet, var en av de som avslöjade ekonomiska oegentligheter hos HQ bank. Aktiekursen rasade, panik utbröt hos både bankens toppskikt och hos anställda och andra privatpersoner som förlorade miljardbelopp i och med aktieraset. Än värre blev det när finansinspektionen drog in bankens tillstånd och banken försattes i konkurs.

Det är en cynisk och kallhamrad värld vi möter, där makt genom pengar skapat just den fartblindhet som givit boken sitt namn. Den interna kulturen skapar en likriktad grupp som uppmuntrar risktagande och motverkar ifrågasättande. Och så länge som de stora bonusarna rullar in är allt frid och fröjd. Ett citat ur boken:

– Finansvärlden är hänsynslös och det vet du. Vi kan inte visa några sprickor i fasaden. Den dagen är vi ingen bank längre.
– Du kan åka dit på det här, sa Henrik lågt.
Otto vände sig om igen.
– Historien visar att inflytelserika direktörer brukar klara sig. Det är vad som skiljer oss med makt från er utan.

Carolina Neurath har fått Stora journalistpriset och Guldspaden för sin granskande journalistik, och att hon känner till den här branschen på sina fem fingrar och kan skildra den på ett trovärdigt sätt är alldeles uppenbart. Fartblinda är hennes debutroman och som sådan är den väldigt lovande. De skilda perspektiven, att som finansmännen drivas av att tjäna pengar och att som Beatrice Farkas drivas av att kontrollera dem som tjänar pengar, eftersom pengar och makt korrumperar, gör boken extra intressant. De olika karaktärerna skildras på ett trovärdigt sätt. Särskilt Peder af Rooth, VD på banken, framstår som en mångfasetterad person, som trots att han är formad av sin miljö och fattar själviska beslut för att rädda sig själv, plågas han av att även andra drabbas väldigt hårt i bankkraschen.

Missa inte heller filmatiseringen som är otroligt snyggt gjord med fantastiska skådespelare och dov, jazzig musik som lead track. Jag fick ganska stark James Bondkänsla. Lyssna här så får ni höra. Handlingen i teveserien går litet utöver boken, och jag gillar det nya relationsperspektivet som filmatiseringen tillför. Det skall bli spännande att se vad manusförfattarna gör med det.

Det som senare hände i den verkliga HQ bankhärvan var att Ekobrottsmyndigheten år 2010 inledde en förundersökning om grovt svindleri. Först 2016 väcktes åtal i tingsrätten och alla åtalade frikändes några månader senare. De ansågs inte heller skyldiga att betala skadestånd till aktieägarna. Tingsrätten lyfte fram många olika brister i verksamheten, men kopplingen mellan den dåvarande ledningens misstag och de enorma förlusterna ansågs inte tillräckligt stark. Det väcker ju onekligen frågor om Finansinspektionens makt att dra in bankers tillstånd att bedriva finansverksamhet. Och framförallt bör man kanske fundera på den rättsliga principen att alla skall anses vara oskyldiga tills motsatsen är bevisad i domstol.

Carolina Neurath har skrivit två ytterligare romaner om journalisten Beatrice Farkas; Gränslösa och Brännmärkta.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 374
Utgivningsdatum: 2016-01-20
Serie: Beatrice Farkas
Förlag: Piratförlaget
Omslagsformgivning: Niclas Engsäll
ISBN: 9789164204752
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Recension: Döden klär i domino, av Marie Bengts

Som jag har sett fram mot den här andra delen om klädskaparen Hannah Lönn, som dras in i mordhistorier som hon inte kan låta bli att försöka lösa. Till kriminalarnas förtret.

År 1957, då den här historien utspelar sig, var första året då kvinnor fick påbörja utbildningen till polis. Men det var inte förrän 1981 som den första kvinnliga polismästaren utnämndes i Sverige, så man kan förstå att Hannah Lönn arbetar i motvind när hon ger sig in på brottsutredarnas område.

Den första delen i serien, En sax i hjärtat, utspelar sig i en idyllisk småstads- och landsortsmiljö med hemlighetsfulla bybor. Men kafferep och syjuntor byts ganska snart mot en långt ifrån långtråkig landsortsvistelse när Hannah Lönn och hennes faster hittar den nyligen pensionerade Asta Grankvist död, med en sysax i bröstet.

Den här andra och fristående delen utspelar sig i Stockholm, där Hannah Lönn bor och arbetar. Hon har fått i uppdrag av modedirektör Leijon på varuhuset Svenska Kompaniet att sy dominoslängkappor till en planerad spektakulär och magnifik modevisning omgärdad av mycket hemlighetsmakeri på Kungliga Operan, som en hyllning till den nyligen bortgångne modekungen Christian Dior. Dagen innan modevisningen får dock tidningen Kvällsbladet ta emot ett hotbrev riktat mot modehuset och modedirektör Leijon med orden: Döden klär i domino. Det blir upptakten till en rafflande deckargåta.

Precis som den första delen i serien är Döden klär i domino välskriven med ett stort mått av glimt i ögat, och precis som det brukar vara i klassiska pusseldeckare är tempot långsammare än i de mer hårdkokta kriminalromanerna, och ledtrådarna strösslas i historien. Men trots att jag som läsare får ta del av alla ledtrådar och resonemang lyckas jag ändå inte klura ut hur allt hänger ihop. Det är ett riktigt snyggt och väldigt klipskt hantverk, till att börja med snårigt med många personer och detaljer att hålla reda på, men successivt nystas hela historien upp inte minst på grund av Hannah Lönn och hennes väninnor. Fröken Laila från den första boken i serien dyker upp i Stockholm och bidrar med flera viktiga iakttagelser som gör att brottet kan lösas, liksom Hannahs vänner; modeillustratören Bibbi, mannekängen och flygvärdinnan Anita, modejournalisten Marie-Louise och grannen, den gamla damen Madame Irma.

Kvinnors och mäns olika förutsättningar, liksom de olika villkor som gällde för människor från dåtidens olika samhällsklasser, gör tidsandan tydlig för den period då mordhistorien utspelar sig, under slutet av 1950-talet. Kvinnor hålls tillbaka från de mer spännande och äventyrliga uppdragen, som modejournalisten Marie-Louise som hellre vill arbeta som kriminalreporter, men inte ges möjlighet just på grund av att hon är kvinna.

Jämställdhetsperspektivet känns trovärdigt och lyfter berättelsen. Lyfter berättelsen gör även alla blinkningar till välkända deckarförfattare, som Agatha Christie, vars pusseldeckare är några av de källor Hannah Lönn relaterar till när hon löser mordgåtor. För att inte tala om alla övriga tidstypiska platser, personer och detaljer som förekommer i boken. Jag har kollat upp vissa av dem och lärt mig att sällskapsspelet Cluedo som nämns i boken, spelet där man skall ta reda på mördare, mordvapen och mordplats, skapades nästan ett decennium innan den här historien utspelar sig. Svenska Kompaniets Franska Ateljé, som är en central plats i historien, motsvaras av NK:s Franska, som var 1950-talets ledande modecentrum med eget damskrädderi. Och den anrika krogen Stopet, som serverar Hannah Lönn och hennes väninna ganska oätliga ansjovissmörgåsar, fanns redan innan Hannah Lönn föddes och drivs fortfarande som krog i Stockholm.

Den första delen i serien om Hannah Lönn var gemytlig med många spännande karaktärer. Den gav definitivt mersmak. Nu har Marie Bengts steppat upp tempot med rappare handling och en finurligare intrig, samtidigt som den mysiga stämningen finns kvar. Den här andra delen är till och med ännu bättre än den första.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 368
Utgivningsdatum: 2019-06-07
Serie: Hannah Lönn (del 2)
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Formgivning: Sara R. Acedo
ISBN: 9789100178239
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

Recension: En nästan perfekt dag, av Mareike Krügel

Det är en nästan helt vanlig fredag. Katharina hanterar som vanligt vardagen med sjuttonårige Alex och elvaåriga Helli. Helli som är impulsstyrd och överaktiv och som skapar turbulens både hemma, i skolan och med vänner. Efter ett ursäktande samtal med skolans rektor, efter att Helli återigen varit nära att bli relegerad, skjutsar hon Helli vidare till ridlektionen, som inte börjar särskilt bra och som kanske blir den sista för Helli på just den här ridskolan. Mitt i kaoset, efter en olycka hos grannarna och en torktumlare som börjar brinna, ser Katharina till att hinna ringa sin syster, och hon hinner med en snabb kopp te med sin sons flickvän i Barbieformat.

Allt är nästan som vanligt, förutom att Katharinas veckopendlande man, Costas, har meddelat att han på grund av arbetssituationen inte kan komma hem den här helgen. Och att Katharina upptäckt något i bröstet.

Jag tror att det här är en bok som framförallt kommer att nå fram till och beröra oss som står mitt i livet, som har haft drömmar och planer och som har hunnit göra en mängd olika val som nu kan utvärderas. Med halva livet bakom sig och förhoppningsvis lika mycket framför sig är det naturligt att ställa de stora frågorna. Om livet blev som vi ville. Om våra drömmar och planer blivit uppfyllda.

Jag kände igen mig i väldigt mycket i den här berättelsen. Någon slags talang för det vetenskapligt utredande, doktorandtjänsten, en man som gör sig oumbärlig på sin arbetsplats och hur familjelivet med grannar, släktingar, vänner och barn plötsligt blir ditt ansvarsområde. Din yrkesmässiga potential får stå tillbaka för din vilja och förmåga att ta hand om familjen och vardagen, och plötsligt inser du att åren har runnit iväg och att det inte är någon mening med att hålla kvar vid några falska förhoppningar om att en dag faktiskt kunna åstadkomma något som kan få betydelse för andra utanför familjen. Och just som du kommit till den insikten upptäcker du att något ovälkommet växer i bröstet.

En nästan perfekt dag är en trovärdig och insiktsfull skildring som skulle ha kunnat vara väldigt tung att ta till sig, men som lättas upp genom en hel del galghumor och dråpliga situationer. Berättelsen är inte alls sentimental. Här finns inga crescendon i texten som bygger upp stämningen och som genom sådana tekniker får dig att känna det som författaren vill. Tvärtom får händelser och tankar i Katharinas liv, nu och då hon tänker tillbaka på hur allt blev som det blev, tala för sig själva. Författaren lämnar över till läsarna att ta till sig berättelsen utifrån sina egna förutsättningar.

Betyg: 4/5

Antal sidor: 268
Utgivningsdatum: 2019-05-24
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Originaltitel: Sieh mich an
Översättare: Sofia Lindelöf
Formgivning: Eva Lindeberg
ISBN: 9789100174439
Finns att beställa hos bland andra Bokus, Adlibris

Efterlängtad boknyhet – Dotterns berättelse av Armando Lucas Correa

För två år sedan läste jag Den tyska flickan av Armando Lucas Correa. Det var en av de där oförglömliga och sällsynta berättelserna som man antagligen kommer att bära med sig resten av livet.

Författarens nya roman baseras också på verkliga händelser, och precis som i Den tyska flickan består romanen av två parallella berättelser, den ena utspelar sig under andra världskriget, den andra i nutid.

Analys och omdöme kommer inom kort.

En regnig dag – då läser jag en ny pusseldeckare och äter gelato

I dag skjutsade jag Bella och Jackie och deras kompisar till Täby centrum. Själv köpte jag en filt, två kuddar och en vas på Himla, vilket tog högst tio minuter. Resten av tiden satt jag här och läste en ny bok, drack cappuccino och åt italiensk gelato. Vanilj och körsbär. Väldigt gott och väldigt bra start på boken.

Författaren, Marie Bengts, har skrivit en hälsning på insidan i boken, som blir extra kul om man känner till huvudpersonens last för vaniljhjärtan och också vet att det kommer att ske ett mord på modevisningen.

Med boken följde det ett brev med en illustration av en klippdocka från femtiotalet, eftersom boken utspelar sig på femtiotalet och huvudpersonen är sömmerska, som råkar ramla in i mordutredningar. Jag klippte ut bilden och tänker använda den som bokmärke. Jag tycker att det blev riktigt bra.

Om ni undrar varför jag viker hörn, trots att jag använder ett bokmärke, så är det för att hitta tillbaka till platser i boken när jag sedan skall skriva om den. Ibland använder jag överstrykningspenna också, för att markera vissa meningar. Ju mer jag tycker om de böcker jag läser, desto fler hundöron och desto fler markerade meningar. En bok som inte gjort något intryck på mig ser knappt ut att vara läst. Så nu vet ni det.