Gyllene äpplen – hur bra är den här Augustprisvinnaren egentligen?

För ett par dagar sedan berättade jag att Mona på Boktanken skrivit ett ganska hård sågning av den här Augustprisvinnaren i sin bokblogg. Och, som det kan bli ibland, blev jag extremt nyfiken på vad det är för bok! Jag letade upp den på Bokbörsen och hittade det här fina exemplaret för bara ett par hundra kronor. Det såg helt oläst ut och låg kvar i sin kartong.

Boken, eller böckerna, det är ju två stycken, innehåller texter och bilder som aldrig tidigare hade givits ut. Det är texter från ungefär hundra författare från tidig medeltid fram till första världskriget, och allt som allt bildar de en sakprosaantologi på drygt 1400 sidor. Texterna har grupperats efter tema och tidsperiod.

Syftet är att visa rikedomen i vårt svenska idéhistoriska arv. Jag är inte kunnig nog att bedöma om urvalet är det bästa, men det är väldigt brett och det är intressant. Här finns bland andra texter av Olaus Magnus, Gustav II Adolf, Esaias Tegnér, Carl von Linné, Richard Bergh (konstnären), Alfred Nobel, Ellen Key och August Palm, och här finns delar ur Konungabalken, Völvans spådom om världens undergång och ur Långhundra härads dombok den 26 juli 1557, benämnt Busen i Hal.

Anders i Hal hade skjutit med armborst och slagit grannbonden Jöns i Hal, jagat bort honom från sin gård, flyttat in i Jöns gård tillsammans med sin fru och barn och gått i säng med Jöns hustru varje natt. Jöns fru åtalades för dubbelt hor (min kommentar: det fanns flera grader av utomäktenskapligt umgänge, dubbelt hor innebar att båda var gifta med andra) och kätteri, men fick behålla livet efter att både mannen, Jöns, och släktingar till henne bett att hon skulle få behålla livet samt betalat lösen för henne. Sämre gick det för Anders i Hal, som var känd för att även tidigare ha ägnat sig åt hor, kätteri, mökränkning, slagsmål och tjuveri, och alltid tidigare blivit benådad då han lovat bättring. Den här gången begärde den menige man, alltså bönderna på orten, ”två gånger med oppräckte händer att han måtte straffet bliva under svärdet, androm till spel och exempel, vilket också skedde i menige mans åsyn där tillstädes var.”

Här finns också utdrag ur en rättsprocess som pågick 1729-1732. Den 18-åriga Greta Benzelia gifter sig med den 48-årige akademisekreteraren Andreas Norrelias. Ett resonemangsäktenskap som gynnade Andreas Norrelias karriär, eftersom Greta Benzelias far var biskop med en lång familjehistoria av högt uppsatta män inom svenska kyrkan. Äktenskapet fungerar inget vidare. Greta flyttar hem till sina föräldrar direkt efter bröllopet, och när de reser tillbaka till annan ort stannar Greta hos bekanta eller tillbringar nätterna hos pigorna i sitt eget hus, hon undviker helt makens sovrum. I rättsfallet med vittnesutlåtande kan man läsa om alla turer, som till sist ledde fram till att Greta blev gravid med annan än maken, och ställdes inför domkapitlet anklagad för ”enkelt hor” (min kommentar: den ena parten var gift med någon annan). Hon undkommer skamstraff, sannolikt med hänsyn till att hennes släkt tillhörde den mäktigaste inom svenska kyrkan.

En text av Richard Berg om svenskt konstnärskynne finns med i antologin. Han beskriver hur han och andra inom konstnärsakademien uppfostrades för att resa ut i världen och lämna barbarlandet, bort från is och snö.

”Det var med ett vemodsfullt löje på läpparna vi talade om ‘landet utan motiv’, den röda stugans land, så omöjligt att måla med sitt virrvarr av berg och backar, av lövträd och barrträd, av mörkgrönt och ljusgrönt, så hårt och så kallt.” Nej, Sverige var inget land för konsten. Men efter en tid i annat land: ”Med ens föll det på mig en längtan, en oemotståndlig längtan till Sverige, det tysta, vita landet i norr.” ”Aldrig skulle det kunna falla mig in att vilja taga ett av dessa fina träden, pinjerna och cypresserna, i min famn. Jag var ju nästan dagligen färdig att taga av mig hatten för dem, liksom för fina främmande. – Nej, gran och fur, de äro av samma virke som min egen släkt – vi äro bröder. Er kan jag ta i famn. Hur jag i den stunden längtade att kunna göra det!”

Jag gillar upplägget med den stora bredden av sakprosatexter. Jag blir nyfiken och vill fördjupa mig i flera av författarnas texter. Antologin fyller sitt syfte, då den ger en bild av vår svenska idéhistoriska utveckling, det är spännande att läsa. Tusen år av tankeliv. Det är ingen bok man läser från pärm till pärm, men börjar man att bläddra i den vill man läsa mer och mer. Personligen hade jag önskat mer djup istället för så extremt många olika texter, men jag förstår att Gyllene äpplen tilldelades Augustpriset, jag kan bara föreställa mig hur mycket arbete det ligger bakom den. 1992, året då antologin tilldelades Augustpriset, konkurrerade den med böcker som ”Den nordiska floran” och ”Trädgårdens natur”. Det var i princip omöjligt att gå förbi ett mastodontverk som Gyllene äpplen. Frågan är väl nu i efterhand om den blivit och blir läst så som det var tänkt.

Huvudförfattaren, Gunnar Broberg, är litet väl högtravande i sina förord och texter, och så där akademiskt ödmjuk till uppgiften som man sannolikt blir när man är medveten om hur mycket mer det finns att veta, men det blir ganska charmigt och faktiskt roligt. Som när han diskuterar antologins titel. ”Titeln på nytt, GYLLENE ÄPPLEN. Någon skulle kanske föredra ”Frusna tankar” eller liknande. En sådan benämning skulle syfta på Descartes erfarenheter när han 1649 kort före sin död i Stockholm skrev: ‘Människans tankar fryser om vintern här, liksom vattnet.’ Man kan svänga det så att tankarna serveras i vårt fall ‘frusna’ på papperet för att sedan tina under läsarens varma blick. Men det låter något sökt.”

Man kan avslutningsvis undra varför medarbetarna till antologin bestod av femton män och bara tre kvinnor, det vill säga 83% män.

Mitt betyg: 4/5
Antal sidor: 1428
Utgivningsdatum: 1991
Förlag: Atlantis Bokförlag

Bokvarning blev boktips!

Ostylat foto från min morgon vid frukostbordet. Kattens mat på soffan så att inte Shelly skall äta upp den… På hörnhyllan gamla pärmar och urklipp från 80-talet och framåt med recept som jag börjat sortera (och kasta). Många med mina omdömen, som visar att jag nog utvecklats i köket ;)

Mona på Boktanken skrev ett ganska hård sågning av den här Augustprisvinnaren i sin bokblogg för ungefär en månad sedan. Och, som det kan bli ibland, blev jag extremt nyfiken på vad det här är för bok! Det är nästan det roligaste tycker jag själv, när jag skriver om en bok som inte föll mig i smaken, men recensionen fick andra att vilja läsa den!

Den här boken fanns inte i någon närliggande bokhandel, eftersom det inte finns några närliggande bokhandlar där jag bor, och den fanns inte i de stora internetbokhandlarna. Men på bokbörsen hittade jag den för ett par hundralappar, och beställde.

I eftermiddag skall jag fylla på det här inlägget med mina tankar om den här boken (utgiven i två delar) och med min utvärdering av boken. Nu först träning för att hålla min onda höft under kontroll, och så vidare arbete med ett gäng böcker som skall tillbaka till juridiska biblioteket.

Ses!

Recension: Bikupan, av Sarah Crossan

För ett par veckor sedan frågade jag i min blogg och på Instagram vilken bok ni tyckte att jag skulle läsa. De allra flesta rekommenderade den här vackra boken; Bikupan av Sarah Crossan. En vacker bok på utsidan med en sammansatt och känsloladdad historia på insidan. Väldigt läsvärd. Den har väckt många tankar hos mig, och jag har vridit och vänt på relationerna i boken och möjliga orsaker till hur karaktärerna i boken agerar.

Berättelsen sker ur Anas perspektiv. Ana, som lever med sin trygge och stabile man och två små barn. En dag kommer Connor in på hennes kontor för att få hjälp med testamentsfrågor. Även Connor är gift och har små barn. Ana och Connor dras till varandra, och deras strikt juridiska relation utvecklas till en passionerad kärlekshistoria, vilket samtidigt innebär en otrohetshistoria. Inte bara mot Anas och Connors livspartners, utan även mot varandra. De träffas under fyra års tid i hemlighet på hotellrum och på helgresor, som officiellt sker som övertidsarbete och arbetsresor. Connors regler för relationen innebär inga samtal efter klockan fem och ingen kontakt på helgerna.

Ana bryter gång på gång relationen då Connor inte gör någon ansats till att separera från sin fru för att få leva med Ana. ”Jag ville att du skulle slita världen i stycken för att nå fram till mig. Jag ville vara utvald.” Några dagar efter ett sådant uppbrott kommer Rebecca in på Anas kontor. Rebecca visar sig vara Connors hustru. Hon vill få hjälp med de juridiska frågorna kring hennes makes bortgång. Det är ungefär där som berättelsen tar sin början.

Berättelsen är skriven som ett poem, med korta och kärnfulla rader där varje ord har betydelse. Det fungerar väldigt bra, de korta meningarna förstärker känslan av att Ana är på väg att implodera, gå sönder inåt. Vi får följa hennes ångestdrivna handlande, dels under tiden otrohetshistorien pågår, dels efter att Ana fått veta att Connor dött i en olycka minuterna efter deras senaste uppbrott.

De klassiska komponenterna i otrohetshistorier finns här. Ana som bara har tankarna på Connor och av förälskelse och förtvivlan över att relationen inte leder vidare, och av sorg efter Connors död, både medvetet och omedvetet försummar och söndrar sin familj. Ana tar de första stegen till att separera och flytta till egen bostad i väntan på att Connor skall göra detsamma. Men det händer inte. Han ber om mer tid, uttrycker att han gör sitt bästa, att han skall försöka ännu mer. Deras stunder tillsammans slutar ofta med att hon ställer krav på att han skall agera. ”Jag är trött på det här, Ana. Varenda gång. Varenda jävla gång. Varför kan vi inte bara njuta av varandra?” ”Jag älskar dig. Räcker inte det?”

Connor bedyrar Ana sin kärlek, men fortsätter att leva med sin fru, sova med sin fru, resa på semester med sin fru och planera för framtiden med sin fru. ”Å, Rebecca skulle aldrig släppa mig. Vem skulle då tanka hennes bil?” Som om det inte finns någon kärlek mellan honom och Rebecca. Han beskriver henne som att hon saknar ambitioner, att hon är kall och kontrollerande och begränsar och styr honom, som om de enbart hålls samman av praktiska skäl. Men sanningen är inte så enkel, hans bild av Rebecca är specialdesignad för Ana. Genom letande, spionerande i smyg och infiltrerande i Connors familj, kommer Ana sanningen närmare efter Connors död. Dels om vad deras relation egentligen innebar, dels om vad hon själv vill med sitt liv.

Bokens titel är en metafor från innehållet i en barnvisa där bina gömmer sig där ingen ser. I slutet av visan flyger alla bin iväg och försvinner.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 272
Utgivningsdatum: 2020-09-15
Originaltitel: Here Is the Beehive
Översättare: Marianne Tufvesson
Förlag: Sekwa

Recension: Bojan och grävmaskinen + Bojan och tåget + Bojan och polisbilen

Bojan och grävmaskinen kom ut i butik den 12 januari 2021, de andra böckerna kom för 1,5 – 2,5 år sedan

Bolibompas Johan Anderblad skriver fängslande och intresseväckande böcker om fordon som riktar sig till barn 3 – 6 år. De är lagom långa och spännande för åldern, med en blandning av fakta om fordonen och en påhittad berättelse om Bojan och Bojans mamma. Dessutom superfint illustrerade av Filippa Widlund.

Bojans mamma har kört nästan alla sorters fordon, och kan berätta för Bojan hur man startar dem, hur man gasar och bromsar. I Bojan och polisbilen berättar hon hur man sätter på sirenerna och hur det går till när man fångar en tjuv. I Bojan och grävmaskinen berättar hon hur mycket det får plats i en grävskopa. Precis sådana saker som man som barn, och vuxen, är nyfiken på.

I varje bok berättar Bojans mamma hur hon har räddat ett djur. I Bojan och grävmaskinen skall hon gräva en damm och behöver rädda två rådjurskid, i Bojan och tåget hinner hon precis bromsa för en älg som sitter fast på spåret och i Bojan och polisbilen lyckas hon hitta en bortsprungen hund med GPS. Spännande!

I varje bok smyger sig en känd person in, vilket blir extra kul för oss vuxna. I Bojan och polisbilen är det Leif GW Persson. Kan ni se vem det är som står bakom trädet med en spade i Bojan och grävmaskinen? Jag gissar på Janne Josefsson, den ”grävande journalisten” från Uppdrag granskning ;)

Max pekar på vilka böcker han och Uno har i Bojanserien.

Så fina böcker. Alla som sett teveprogram med Johan Anderblad vet hur superproffsig och engagerande han är, inte konstigt att böckerna blivit en sådan succé.

Copyright/fotograf: Caroline Andersson Renaud. Illustration Filippa Widlund

Nu hoppas jag att jag kan locka med den här lilla familjen på olika utflykter framöver, och titta på ett riktigt tåg (tänk: Roslagsbanan när tåget kommer tuffande över fälten, eller ångloket Lännakatten) och en riktig polisbil (polisskolan stannar varje onsdag och fikar på Gottröramacken två kilometer från oss, kan man fråga om två småkillar får sitta i en av polisbilarna?) Riktiga grävmaskiner har de både sett och suttit i, men jag gissar att det aldrig kan bli för mycket av fordon för de här killarna.

Mitt betyg: 5/5
Antal sidor i varje bok: 32
Utgivningsdatum: 2021-01-12 (Bojan och grävmaskinen)
Förlag: BonnierCarlsen
Illustratör/fotograf: Filippa Widlund

Recension och en smakbit ur: Brokeback Mountain, av Annie Proulx

Mari, på bloggen Flukten fra Virkeligheten, håller tillsammans med Astrid Terese, på bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker, i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers. I dag är det Astrid Terese som håller i utmaningen, och jag bjuder på en smakbit ur den här boken:

Brokeback Mountain är en novell som i den här upplagan är på bara 50 sidor. Den publicerades första gången i The New Yorker år 1997. Jag såg den fantastiska och hjärtekrossande filmen när den kom 2006 och blev så bedrövad av historien och filmens slut att jag var tvungen att se så många filmer jag bara kunde med Jake Gyllenhaal, som spelade en av karaktärerna i filmen, som slutade på ett positivt sätt. Inte förrän nu har jag läst novellen.

Det här är en historia om två homosexuella män som av tradition och sociala koder inte får möjlighet att vara öppna med sin kärlek till varandra, men den skulle lika gärna kunna handla om kvinnor som inte får gifta sig med den de vill på grund av religion och så kallad släktheder. Det är så outsägligt sorgligt, och den här berättelsen fångar den sorgen i sitt raka språk utan att vara det allra minsta melodramatisk. Det är så mycket som är outsagt och undertryckt, men ändå så smärtsamt tydligt. Här finns inga uttalade budskap och inga pekpinnar, berättelsen handlar helt och hållet om Ennis och Jack och hur de upplever och försöker hantera situationen på två olika sätt.

Historien börjar på 1960-talet och slutar tjugo år senare. De två nittonåringarna, Ennis och Jack, kommer från Wyoming och Utah för att valla får under en sommar på Brokeback Mountain. De drabbas av en plötslig och våldsam passion för varandra. Efteråt är Ennis bestämd på att han inte är homosexuell: ”Jag är ingen bög.” ”Inte jag heller. En engångsgrej.” Ennis berättar för Jack att hans far tvingade honom att som barn se två homosexuella män som slagits ihjäl på grund av sin sexuella läggning, och att det sannolikt var fadern som slagit ihjäl dem. Det här minnet förföljer honom genom hela livet och hindrar Ennis från att våga bejaka sina känslor för Jack öppet.

När uppdraget är slutfört skiljs de åt, men tar upp kontakten några år senare. De träffas två gånger om året då de reser iväg tillsammans på, som de säger till sina fruar, fiskeresa. Men de har aldrig med sig någon fisk hem. Jack vill ha mer av Ennis, att de skall lämna det liv de lever och slå sig ned på en egen gård, men Ennis vågar inte, och tillåter sig inte att inse hur mycket han älskar Jack. Han är övertygad om att den dag de visar öppet vad de känner för varandra kommer de att bli dödade, på samma sätt som de två männen som utsattes för hatbrott och slogs ihjäl när han var barn. Ennis och Jacks kärlek till varandra och att de inte får leva ut den är en tragedi, inte bara för dem själva, utan även för deras fruar som förstår att deras män älskar någon annan.

Citatet är från sidan 47: ”Skjortan verkade tung tills han upptäckte att det fanns en annan skjorta inuti den, med ärmarna omsorgsfullt nedstuckna inuti Jacks. Det var hans egen rutiga skjorta, för länge sedan försvunnen, hade han trott, på någon jäkla tvättinrättning, hans smutsiga skjorta med fickan uppriven och knappar som saknades, stulen av Jack och gömd här inuti Jacks egen skjorta. Paret var som två skinn, det ena inuti det andra, två i ett. Han pressade ansiktet mot tyget och andades långsamt in genom munnen och näsan, hoppades på den svagaste lukt av rök och bergsmalört och Jacks härliga salta stank, men det fanns ingen verklig doft, bara minnet av den. Brokeback Mountains inbillade kraft, av vilken ingenting annat fanns kvar än det han höll i sina händer.”

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 50
Utgivningsdatum: 2020-01-17
Förlag: Novellix

Jag beställde 24 noveller från Novellix för att läsa en novell varje dag i december till och med julafton, Brokeback Mountain är en av dem

Recension: Änkorna, av Pascal Engman

Pascal Engman brukar lyckas med att kombinera högaktuella ämnen med både spänning och karaktärsdjup, vilket fått mig att läsa alla hans romaner, från den första till de två senaste som ingår i serien om poliskommissarie Vanessa Frank. Under hösten förra året kom den tredje delen i serien; Änkorna.

När jag ställde frågan på Instagram, vad de som redan läst Änkorna tyckte om den, svarade Pascal Engman själv, med förmodad glimt i ögat: Skitbok. Jag håller med om hälften. Det är en skitbra bok.

Redan i första kapitlet hittas en kollega till Vanessa Frank skjuten i ryggen med två skott. En stund senare hittas ytterligare en kropp. En kvinna i tjugoårsåldern av arabisk bakgrund, knivhuggen i bröstet och halsen. Vanessa visar sig ha en alltför nära koppling till ett av offren, och frikopplas delvis från mordutredningen. På egen hand börjar hon nysta i fallet och dra i olika trådar. Parallellt inträffar händelser som involverar även Nicolas Paredes, som vi lärde känna redan i den första boken i serien, Eldslandet. Tidigare elitsoldat som sedan arbetat som flyttkarl och nu som säkerhetskoordinator, det vill säga livvakt, till en familj nyss hemflyttad från London.

Änkorna följer samma berättartekniska modell som de två tidigare delarna i serien; Råttkungen och Eldslandet, med flera parallella spår som efter hand vävs allt tätare ihop. Handlingen växlar kapitelvis mellan de olika personernas perspektiv. Det är som tidigare många karaktärer i boken, alla intressanta och med betydelse för handlingen på olika sätt.

Pascal Engman använder ett lättsamt språk och korta meningar, även kapitlen är korta, bara 3-5 sidor. Det håller igång tempot. Det har dock dämpats sedan den första boken, då jag jämförde den tempodrivna stilen med den hos Kepler. Om jag skulle jämföra Pascal Engmans stil med någon annans, så är det med Cilla och Rolf Börjlind. Precis som med paret Börjlinds är Pascal Engmans romaner samhällsengagerade, spännande och samtidigt berörande. Som läsare blir man nyfiken på huvudkaraktärerna och vill veta mer om dem, följa dem från bok till bok, för att se hur de skall utvecklas. För utvecklas gör de.

Vanessa Frank lärde vi känna som besvärlig, obekväm och känd för att ta till okonventionella metoder. På grund av personliga bekymmer och saknad var hon ofta onykter, vilket tvingade henne att ta en ofrivillig timeout. I den här senaste delen ger hon ett stabilare och lugnare intryck. Hon hanterar personliga svårigheter och sorger övervägande rationellt, om än känslomässigt. Hennes karaktär har fördjupats sedan första boken och jag tycker mer om henne nu. Karaktärsbeskrivningarna är något som Pascal Engman överlag behärskar väldigt väl. Han lyckas skildra även antagonisterna nyanserat på ett sätt som gör att man tycker att man förstår deras motiv och känner med dem, trots de vedervärdiga handlingar de utsätter andra för.

Jag undrade när jag läste, hur historien skulle kunna vara trovärdig med Vanessa som till stor del arbetade på egen hand vid sidan av en mordutredning om något så komplicerat och svårutrett som organiserat terrordåd. Men jag borde ha vetat sedan tidigare att jag lugnt kunde läsa vidare, att ingenting är en tillfällighet, allt sker enligt författarens noggranna plan. Intrigen är genomarbetad och håller ihop från början till slut. Det kan vara snårigt, men ingenting lämnas åt slumpen eller skyndas förbi.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 504
Utgivningsdatum: 2020-09-21
Förlag: Bookmark Förlag
Form: Elina Grandin

Julkalender med 24 noveller

Livet blir extra roligt om man överraskar sig ibland, som med en sådan här julkalender! Hos Novellix kan du själv sätta ihop din julkalender med noveller ur deras sortiment. Det här är de noveller jag valde. Äntligen skall jag läsa berättelsen som blev den kanske bästa film jag någonsin sett – Brokeback Mountain. Så fantastiskt fin och så hjärtskärande. Oförglömlig.

De kommer förpackade i en sådan här liten låda.

”Stora läsupplevelser i litet format”, är en perfekt beskrivning av vad det handlar om. Jag valde framförallt noveller av författare jag varit nyfiken på länge, men ännu inte läst någonting av. Att få ett smakprov av olika författares stil och språk innan man köper fullängdsromaner känns väldigt lyxigt.

Utvärdering kommer i helgen, när jag hunnit läsa några stycken.

Ha en fin torsdag!

Rättens nivåer och dimensioner, av Kaarlo Tuori

I boken Critical Legal Positivism (2002) presenterade Tuori en modell av rätten med de utmärkande drag som han anser känneteckna ett idealtypiskt välutvecklat och modernt rättssystem. I Rättens nivåer och dimensioner utvecklas den modellen.

Enligt Tuori har rättsbegreppet två innebörder: a) rätten som en symbolisk-normativ företeelse, det vill säga rätten som ett rättssystem, och b) rätten som tillämpning av lagen.

Rättens nivåer

Tuori menar att rättssystemet är ett flerskiktat fenomen. Det består inte bara av det som framgår av rättens synliga ytnivå, det vill säga språkligt formulerade, uttryckliga normer, utan inkluderar också djupare nivåer, vilka både möjliggör och begränsar det som sker på rättens synliga yta. Dessa underliggande nivåer benämns rättskultur och rättens djupstruktur.

Dessa nivåer interagerar med varandra, exempelvis genom att lagar, domstolsavgöranden och ställningstaganden inom rättsvetenskapen i ytskiktet påverkas av rättskulturen i mellanskiktet, det vill säga juristernas metoder, grundläggande rättsbegrepp och rättsprinciper, och rättskulturen i sin tur påverkas av det som sker i rättens ytskikt. I det djupaste skiktet finns de djupast förankrade rättsliga traditionerna, de mest grundläggande principerna, såsom de mänskliga rättigheterna, vilka förändras långsamt, men både påverkar och påverkas av de två övre skikten.

Rättens dimensioner

Rätten kan således betraktas som ett rättssystem. Rätten kan även ses ur ett annat perspektiv, nämligen rätten som tillämpning av lagen och bestående av specifika samhälleliga utövare. I det moderna samhället kan enligt Tuoris modell urskiljas olika kategorier som specialiserat sig på rättens utövande. De viktigaste anses vara utövare inom a) lagstiftande, b) rättskipande och c) rättsvetenskaplig verksamhet.

Tuori anser att det är de rättsliga utövarna som förmedlar relationerna mellan rättens olika nivåer. Det är ett rimligt påstående, om man tar fasta på att Tuori låter förstå att de viktigaste rättsliga utövarna är utövarna inom lagstiftande, rättskipande och rättsvetenskaplig verksamhet, vilket jag tolkar som att dessa grupper inte behöver vara de enda utövarna enligt Tuoris modell. Följaktligen bör Tuoris modell kunna innebära att även aktörer, som inte är specialiserade inom rättens utövande, kan ha stor betydelse för interaktionen mellan rättens olika nivåer.

Rättens dimensioner utifrån rationalitet (eller rättens tillämpning utifrån ändamålsenlighet)

Arbetsfördelningen mellan rättens utövare och rättsvetenskapens roll kan analyseras genom att man separerar det som Tuori benämner rationalitetsdimensioner. Rättens rationalitet kan då analyseras i tre dimensioner; rättens a) objektrationalitet, b) interna rationalitet och
c) normativa rationalitet.

Rättens objektrationalitet avser rättsliga regleringars förhållande till sina regleringsobjekt, det vill säga normernas förmåga att uppnå sina samhälleliga målsättningar. Objektrationaliteten spelar huvudrollen i lagstiftning och lagberedning och det är de politiskt sammansatta lagstiftningsorganen, det vill säga riksdag och regering samt ämbetsmännen som bär ansvaret för att objektrationalitet uppnås.

Den interna rationaliteten avser rättssystemets konsekvens och koherens. Rättssystemet är konsekvent då det inte innehåller logiska motsättningar, det vill säga då enskilda rättsnormer inte strider mot varandra. Koherens inom rättssystemet innebär att det finns ett samband mellan underliggande rättsprinciper och värderingar och enskilda normer, vilket i praktiken innebär att avsedda rättsprinciper och värderingar implementerats i rättsregler. Aktörer inom lagskipning och rättsvetenskaplig verksamhet bär det huvudsakliga ansvaret för rättssystemets interna rationalitet, för dess konsekvens och koherens. Som ett exempel skall domstolar använda sig av lagmotiven och tillämpa dem tillsammans med olika rättsliga principer på ett sätt som är koherent. I syfte att inte hota koherensen i rättssystemet skall domstolar döma i enlighet med gällande rätt.

Tuori lyfter fram bevarandet och främjandet av rättens interna rationalitet, rättssystemets konsekvens och koherens, som rättsvetenskapens, och särskilt rättsdogmatikens, kanske viktigaste uppgift i de rättsliga utövarnas ömsesidiga arbetsfördelning. Rättsdogmatikens funktioner har ofta karaktäriserats som tolkning och systematisering. Rättsdogmatiken uppfyller sin systematiseringsuppgift genom att utveckla så kallade allmänna läror inom olika rättsområden, allmänna läror som består av det ifrågavarande rättsområdets grundläggande begrepp och allmänna rättsprinciper. Enligt Tuoris modell av rätten utgör allmänna läror en väsentlig beståndsdel av juristernas rättsliga expertkultur, och spelar en väsentlig roll i upprätthållandet av rättens interna rationalitet.

Rättens normativa rationalitet innebär rättens legitimitet. Rättens normativa rationalitet är en beteckning för vad som exempelvis ett samhälle finner rättfärdigande eller berättigande.

Antal sidor: 67
Utgivningsdatum: 2013-01-01
Serie: Forum Iuris
Förlag: Helsingin yliopiston oikeustieteellinen tiedekunta
ISBN: 9789521078293

Glädjande och överraskande om bloggen

Inlägget med recept på den här soppan är det enskilda inlägg som har lockat flest till min blogg; M/S Byfjordens fisksoppa. 22.000 besökare har tittat in här för att de antagligen har googlat på fisksoppa och den här soppan har dykt upp i Googleflödet. Där hade de tur, bloggbesökarna, som hittade det här receptet, för soppan är otroligt god.

1857 öppnade det nytänkande Hôtel Rydberg med restaurang efter fransk modell, snett över Gustav Adolfs torg från Operan. Foto: Stadsmuseet

Ibland, faktiskt ganska ofta, tänker jag att jag skall stänga ned bloggen, tiden räcker inte riktigt till. Men en sådan sak som att min recension av den gamla klassikern Doktor Glas av Hjalmar Söderberg har lockat 1.000 läsare till bloggen gör att jag känner något slags ansvar att fortsätta.

Tänk att 1.000 personer har varit intresserade av att läsa mina tankar om den svenska klassikern. Jämfört med min recension av Björnstad, som drygt 10.000 personer har läst här i bloggen, låter det kanske inte så mycket, men tänk då på att boken skrevs på 1800-talet och att människor fortfarande är intresserade av att läsa både boken och uppenbarligen mina tankar om den. Att sprida läsglädje och intresse för litteratur ser jag som något väldigt värdefullt, det motiverar mig att fortsätta.

De senaste tre dagarna har bloggstatistiken gått bananas. Filmatiseringen av Björnstad gick upp på HBO Nordic i söndags och har fått lysande recensioner. Det syns i min bloggstatistik. Jag skrev recensionen av Björnstad år 2016, det är fyra år sedan, men bara sedan i söndags har 1.000 personer klickat in och läst min recension. Hoppas de blir lockade att läsa boken också, som är makalöst bra, viktig och oförglömlig.

Bloggandet har inneburit att jag lärt känna många av er som tittar in här. Litet märkligt egentligen, men att regelbundet titta in hos varandra och läsa om varandras vardag och ge feedback på inlägg gör att man lär känna varandra väldigt väl. Jag har träffat några av er efter att vi lärt känna varandra genom bloggarna, och det har varit precis som att träffa gamla bekanta. Och även om de flesta av oss inte träffas utanför bloggarna, berikar det otroligt mycket att få inblick i era liv, läsa om vad ni går igenom och upplever. Man får vidgade vyer och blir förhoppningsvis litet mer ödmjuk. Stort tack till er! ♥ ♥ ♥

Ibland lägger jag in selfies. Jag tycker att det gör bloggar litet personligare när man vet vem som fotograferar och skriver inläggen. Ibland blir det spontanbilder från hemarbetsplatsen i träningskläder, ibland lyxar jag till det med att borsta håret. Om ni undrar på vilken bild håret är borstat, så är det på den högra.

Men hur intressant är det att se mig och att läsa om mig. Inte särskilt tror jag. Ungefär 2.000 personer har klickat in i kategorin Om i bloggens header för att få veta mer om mig. Men jag envisas med att lägga in litet mer personliga bilder, eftersom jag vet att barnen tittar in här och letar upp inlägg från någon viss händelse, då kan det vara roligt att påminnas om hur vi har sett ut genom åren.

I måndags eller tisdags stannade jag bilen vid Alhamrabacken och gick ut för att ta den här bilden. Kan ingen se till att den där elkabeln grävs ned istället, den stör ju bilden ;)

Inget filter, bara fotat rakt upp och ned som det såg ut. Som ur en saga. Hur kan naturen fortsätta att överraska gång på gång? Ni som tittar in här gillar också vackra soluppgångar, men de inläggen får inte lika många läsare som bokrecensioner, eftersom det bara är ni som känner till min blogg som ser dem, till skillnad från recensionerna som dyker upp på Google när någon söker på en viss titel. Samma sak med recept.

Ibland skriver jag om sådant som gäller min avhandling. Hur intressant tycker ni att det är? Inte särskilt, eller hur? Min text om avhandlingen Konstitutionellt kritiskt dömande ingår i min litteraturkurs i forskarutbildningen, men jag tyckte att det kunde vara roligt att lägga in den i bloggen. Man vet ju aldrig, någon mer än jag kan ju tycka att avhandlingen verkar intressant. Hittills har 18 personer klickat in för att läsa just det inlägget. Inte så dåligt ändå, med tanke på att avhandlingar inte är böcker som läses av särskilt många.

Så, fortsätta blogga eller stänga ned? Jag fortsätter ett tag till. Ha en fin kväll!

Juristernas nära förflutna. Rättskulturer i förändring, av Kjell Åke Modéer

Modéer vill visa hur och varför rätten har förändrats i Sverige, Tyskland och USA under 1900-talet. Avsikten är att sätta in vår tids rätt och rättsförhållanden i en historisk kontext. Utan denna förförståelse är det svårt att förstå de rättskulturer som dagens praktiserande jurister arbetar i, vilken roll jurister spelar i samhället och hur jurister tar intryck av kultur, yrkesetik och kunskapsstruktur från andra rättskulturer och påverkas i sina egna värderingar. Förhållandet mellan juridik och politik utgör ständigt en viktig faktor för förståelsen av juristernas yrkesroller, och att så är fallet tydliggörs i denna framställning.

En metod för att förklara en historisk förändring är att undersöka kontexten med hjälp av rättskulturen, varigenom man inom rättshistorien främst hämtat sina analysinstrument från antropologin och etnologin som studerar sociala strukturer i mänskliga samhällen och människor som kulturvarelser i grupp. Rättskultur som rättshistoriskt analysinstrument är omdiskuterat och har tolkats och tillämpats på flera olika sätt. Någon närmare redogörelse för vad rättskulturbegreppet innebär i den här framställningen görs inte, men utifrån bokens syfte och sammanhang gör jag bedömningen att rättskultur här skall förstås som den omvärld, inklusive de rättsregler och värderingar, som jurister lever och verkar i. Modéer menar att vi går miste om viktiga perspektiv för att förstå och tillämpa rätten, och att juridiken blir enbart ett tekniskt hantverk, om vi saknar kunskap om rättsreglernas sammanhang, det vill säga sambanden, tidsandan och de olika ländernas förhållningssätt till historien.

Under den undersöka periodens början, under 1900-talets första hälft, sysslade de svenska rättshistorikerna nära nog uteslutande med att påvisa normernas utveckling, efter inflytande från tysk rättskultur. I mitten av 1900-talet blev en mer sociologisk syn på rätten alltmer betydelsefull och nya metoder började tillämpas. USA blev ett föregångsland för rättshistoriker genom att anlägga ett sociologiskt utanförperspektiv på rätten, vilket gav normerna en rättslig kontext. Från att på ett mer direkt sätt ha fokuserat på rättsliga normer och rättsliga texter ändrades perspektivet till att sätta in normerna i sitt sammanhang.

Den nya juridiska forskningsinriktningen tog till sin uppgift att empiriskt undersöka rättens sociala, ekonomiska och politiska funktioner i samhället. Ett av de viktigaste begreppen som den sociologiska rättshistorien introducerade var begreppet rättskultur. En ny inriktning av rättshistorien utvecklades under 1960-talet som inte tog den dogmatiska rätten som utgångspunkt, utan istället den anda, de olika attityder och kulturmönster som normerna verkade i.

Rättshistorieämnet har under senare delen av 1900-talet sett som sin uppgift att försöka förklara sammanhang och att visa hur rätten ständigt påverkas av olika samhällsfaktorer. Utforskandet av rättens historiska kontexter har i hög grad blivit den nutida rättshistoriens kännetecken. I dag hämtar dessutom rättshistorikerna sin inspiration i mötet med många andra vetenskapliga discipliner. Rättshistorieämnet har blivit tvärvetenskapligt.

Rättskulturforskningen har utvecklat olika analysinstrument för att med hjälp av historiska förklaringsmodeller identifiera olika rättskulturer. I fokus för föreliggande studie står juristrollen då Modéer identifierar de tre ländernas rättskulturer under den granskade perioden. Modéer framhåller teoriers och metoders betydelse då man förhåller sig till normsystem och rättslig empiri, i annat fall blir den juridiska verksamheten godtycklig och oförutsebar, och tillämpar själv en analysmodell som tar sin utgångspunkt i fem olika parametrar: a) rättsliga, sociala, religiösa, politiska och ekonomiska ideologier som präglat rättskulturen inom Sverige, Tyskland och USA, b) konstitutionerna/författningarna där dessa ideologier implementerats, c) de normer som kommer till uttryck i framförallt lagar och förordningar och prejudicerande rättsfall, d) rättens aktörer; deras yrkesroller, konfliktlösningsmodeller och principer för processuella förfaranden samt e) juristernas infrastrukturer i form av fackföreningar, intresseföreningar, nätverk, konferenser, publicerade artiklar och liknande som jurister organiserar och engagerar sig i.

När Modéer menar att det tänkesätt som dominerat västvärlden under 1900-talet i hög grad har präglat juristerna i de tre jämförda länderna, ställer jag mig emellertid frågande till hur denna slutsats har dragits. Modéers summering av 1900-talet genom en berättande översikt och ur ett brett perspektiv är utan tvekan både informativ och intressant. Han beskriver den omvälvande samhällsutveckling som skedde under det förra århundradet, med fokus på juristerna och rättsväsendet, och redogör för skillnader och likheter mellan de tre rättssystemen i Sverige, Tyskland och USA. Parametrar som var och en för sig kunnat ligga till grund för en djuplodande analys.

Då juristrollen står i fokus för detta arbete, tycks de parametrar som analysmodellen anger rimliga, för att påvisa i vilket samhälle jurister vid en viss tid verkar. I det fall man inte vill begränsa sig till juristrollen utan visa hur rätten, utöver den juridiskt tillämpande verksamheten, har utvecklats under en viss period, kunde eventuellt ytterligare en parameter ha ingått i analysmodellen, nämligen andra aktörer än jurister, vilka inte sällan har direkt inflytande på rättsutvecklingen.

Det är oklart hur analysmodellen praktiskt tillämpas, det vill säga hur man med modellen kan påvisa vad som faktiskt påverkat rätten i en viss riktning, vad som varit relevant, och hur man avgör vilken rättskultur som ligger till grund för juristernas kunskapssystem. Det är svårt att avgöra dels vad som utgör en viss tids och ett visst lands rättskultur och vad som är en samhällssituation och ett rättssystem, dels hur analysmodellen visar att jurister faktiskt påverkats av de parametrar som modellen utgörs av, och omsatt detta inflytande i praktisk juridisk verksamhet. Jag saknar exempel som leder från modellen via empirin till slutsatserna om rättskultur. Möjligen fungerar rättskultur som analysmodell tydligare vid ett snävare forskningsperspektiv, då argument i exempelvis domskäl eller i underlag för lagstiftning kan lyftas fram som stöd för eventuella slutsatser om rättskultur.

Syftet med boken får dock anses uppfyllt. Juristernas nära förflutna är avsedd att i första hand vara en bok för blivande jurister, och som sådan bör den övergripande redogörelsen för betydelsefulla händelser i de tre granskade länderna under 1900-talet motsvara målgruppen. Den ger en förförståelse och sätter in vår tids rätt och rättsförhållanden i en historisk kontext, eller som Modéer menar, i rättskulturer, med olika förhållningssätt till historien.

Antal sidor: 408
Utgivningsdatum: 2009-12-04
Förlag: Santérus Förlag
ISBN: 9789173590372