Recension: Klubben. En undersökning, av Matilda Gustavsson

I slutet av november 2017 publicerades en artikel i Dagens Nyheter där 18 kvinnor berättade hur de blivit utsatta för sexuella övergrepp och våldtäkter av en av Sveriges mest inflytelserika personer i kulturvärlden; Jean-Claude Arnault, till att börja med kallad Kulturprofilen.

Artikeln fick större konsekvenser än någon sannolikt hade kunnat ana, för plötsligt blottades inte bara den tysthetskultur som präglat kulturvärlden, där Arnault på grund av sin maktposition, inte minst som make till Katarina Frostensson, dåvarande ledamot i Svenska Akademien, kunnat utnyttja och begå övergrepp mot kvinnor under tre decennier utan att någon vågat eller velat anmäla honom. I slutet av 2018 dömdes Arnault mot sitt nekande till 2,5 års fängelse för två våldtäkter.

Här genom den röda lilla dörren gick man ned i de ruffiga källarlokaler i Vasastan, Stockholm, där Forum/Klubben höll till. Fotot från Wikipedia

Klubben: En undersökning är journalisten Matilda Gustavssons fördjupade berättelse om hur hennes arbete ledde till att Jean-Claude Arnault till slut kunde stoppas. Klubben, som egentligen hette Forum — nutidsplats för kultur, hade sedan 1989 varit en scen för kulturmöten mellan författare, filosofer, musiker, bildkonstnärer, dansare, översättare och skådespelare. Här serverade så kallade Forumflickor klädda i svart och med rödmålade läppar vin i plastglas under tiden kulturfolket minglade. Lovande debutanter bjöds in för att läsa upp sina dikter, spela sin musik och ställa ut sin konst. När misstankarna mot Arnault offentliggjordes, och han senare också polisanmäldes och ställdes inför rätta, stängdes Klubben.

Matilda Gustavssons avslöjande visade också kopplingarna mellan Arnault och Svenska Akademien, vilket fick långtgående konsekvenser för akademiens anseende och trovärdighet hos dess ledamöter. Ingen kan väl ha undgått att läsa om det maktspel som pågick inom akademien, med utspel från akademiledamöter som slöt upp kring Arnault, andra ledamöter som avgick i protest eller tvingades avgå.

Relationen mellan Arnault och Frostensson är för mig helt obegriplig. Han kunde ta på andra kvinnor rakt framför ögonen på henne. Och hon som annars var ganska tyst och tillbakadragen fick enorma vredesutbrott om någon sade det minsta negativt om Arnault. Det är svårt att föreställa sig att hon, en uppenbart kompetent och självständig person, samtidigt kan vara så beroende av någon annan, att hon blundar för hans konstanta otrohet och övergrepp mot andra kvinnor. Kanske behövde hon lidandet för att kunna skapa, det är ju en sådan där typisk konstnärsklyscha, och kanske ansåg hon det fint att uthärda. Att stå över mänskliga känslor. Inte bara Jean-Claude Arnault, utan alla som kom i kontakt med Katarina Frostensson, tycks ha sett henne som en upphöjd isdrottning, en stor auktoritet och kulturellt överlägsen. Men i mina ögon gjorde hon sig enbart till åtlöje genom den bok, K, hon gav ut efter att Arnault dömdes, där hon onyanserat och uppenbart omoget försvarar honom och menar att han är utsatt för en konspiration. Läskigt med personer i maktposition som har så oproportionerligt höga tankar om sig själva.

Lika märklig är förstås Arnault själv. Matilda Gustavsson har granskat hans bakgrund och i boken visar hon hur han har ljugit om det mesta i sitt liv; sina föräldrar, sin uppväxt, sin utbildning, sina uppdrag och sina förmågor. Han har till exempel utgett sig för att ha gått på elituniversitet i Frankrike, men i själva verket hade han utbildat sig till elektriker, dock utan att ta någon studentexamen.

För att inte tala om alla som Arnault omgav sig med, hans entourage, som tycks ha sett honom som en förfinad, främmande fågel bland övriga gråsiskor i landet. Kulturellt bevandrad, social, uppmärksam och lyhörd. I vissa delar kan man förstå begeistringen över hans person. Men han tycks uppenbarligen också ha varit en gränslös narcissist och sexmissbrukare, som använde sin maktposition för att hjälpa fram eller förgöra unga kvinnor beroende på hur de valde att agera på hans närmanden. Narcissist och sexmissbrukare är inte benämningar som Matilda Gustavsson använder i boken. Hon är väldigt noga med att inte skriva något som kan äventyra hela undersökningen. Men vad annat kan han vara? Något är ju uppenbarligen väldigt fel. Det framkommer tydligt när man läser intervjuerna med de kvinnor han utnyttjat.

Matilda Gustavsson håller en neutral ton genom hela redogörelsen. Hon tar inte ställning, trots att det måste ha varit oerhört svårt att förhålla sig nyanserad efter allt hon fick veta genom intervjuer och efterforskningar. Det är väldigt skickligt. Och ärligt. Hon beskriver till exempel hur hon önskade att hon kunde göra kvinnornas berättelser renare. Varför lämnade inte kvinnorna lägenheten före eller efter ingreppet? Varför förlamades de istället för att göra motstånd? Hon var rädd att kvinnorna inte skulle bli trodda. Vissa författare och journalister har efter att Arnault fälldes påpekat just dessa irrationella omständigheter som skäl för att kvinnorna inte utsattes för våldtäkter i juridisk mening. Men domskälen visar tydligt att synen på våldtäkt faktiskt har förändrats. Det handlar inte längre om hur ett offer förväntas bete sig efter våldtäkten, utan om vad gärningsmannen har gjort.

Huvuddragen av det som framkommer i boken kände jag till sedan nyhetsrapporteringen, men det som gör boken så intressant är att den ger en djupare förståelse för hur en person kunde stå skyddad av kulturetablissemanget under mer än trettio år. Hur en person kunde bete sig hur som helst mot unga kvinnor utan att det fick några konsekvenser. Matilda Gustavsson har gjort en imponerande undersökning som är både välskriven och välgrundad.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 227
Utgivningsdatum: 2019-11-20
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Omslagsformgivning: Sara R Acedo
ISBN: 9789100177645
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Söndagens smakbit ur: Lite död runt ögonen av David Ärlemalm

Mari, på bloggen Flukten fra Virkeligheten, håller tillsammans med Astrid Terese, på bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker, i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers.

I dag är det Astrid Terese som håller i utmaningen. Jag bjuder på en smakbit ur den här boken:

Det här omslaget började dyka upp i mitt Instagramflöde för ett par månader sedan, hos bokbloggare och andra som fått möjlighet att läsa manuset redan innan boken kom ut i bokhandlarna. Jag blev nyfiken, dels på handlingen förstås, dels på kontrasten mellan det gladgula omslaget och den ruggiga titeln.

Nu har jag läst, och jag kan verkligen rekommendera er som inte läst än att göra det. Det här är en väldigt insiktsfull roman om en liten familj på samhällets skuggsida där mamman oväntat dör av en överdos och den missbrukande pappan blir den som skall vara den vuxne och trygga för den fyraåriga dottern. Det går bra och det går dåligt. Jag skrev en utförlig recension av boken i går, om ni vill läsa.

Här kommer ett smakprov från sidan 20:
Han satt i soffan och bläddrade i en uppslagen bok, olustig över intrånget, bråket det skulle leda till, när Bodil ropade från sovrummet: Mamma sover. Sofia låg på den bäddade sängen, sprutan fortfarande i armen. Bodil hängde på sidan, höll henne i handen och sa: Hej hej, mamma, vakna vakna mamma.

Och ett smakprov från sidan 34:
Sofias familj, soc, till och med hans pappa hade hört av sig för första gången på år, bara för att få honom att släppa Bodil. Som om han skulle släppa livet. Ibland hade han känt sig självisk som höll fast, djupt inne visste han att det inte enbart var för hennes skull. Det var hon som höll honom i sin lilla hand, inte tvärtom.

Recension: Lite död runt ögonen, av David Ärlemalm

Två år har gått sedan Sofia hittades död i sin säng av sin fyraåriga dotter Bodil och Bodils pappa, Arto. Arto har tvingat sig själv att ta sig ur sitt missbruk för att ensam kunna ta hand om Bodil, men det är svårt att ändra på invanda beteenden. När Arto felaktigt anklagas för att sälja droger till ungdomar på den skola där han arbetar i köket, faller han in i sitt invanda livsmönster med lögner, kriminalitet och våld.

Sofia var den starkare av de två vuxna. När hon blev gravid lyckades hon ta sig ur sitt eget missbrukande liv, skaffa sig en utbildning, ett arbete och en lägenhet vid Mariatorget på Södermalm i Stockholm. Trots att hon älskar Arto bryter hon med honom för att skydda dottern när Arto gång på gång misslyckats med att ge upp sitt missbruk. Hur stark hon faktiskt var, hur mycket hon tvingades stå ut med och hur mycket hon trots allt ändå älskade Arto framkommer längre fram i berättelsen. När hon hittas död med sprutan fortfarande i armen är det obegripligt för alla i deras närhet.

Sofia finns bara med i korta återblickar och i samtal, men hennes historia är den som berör mig starkast, näst efter dottern Bodils livsöde. De sociala myndigheterna har Arto och Bodil under viss uppsikt, särskilt som det kommer in en orosanmälan från skolan och socialsekreterarna också inser att Arto fortfarande har problem. De anar att allt inte fungerar som det borde i den lilla familjen, och enligt lag skall barnets bästa alltid sättas främst. Men det är ett stort beslut att bedöma en förälder som olämplig. Hur normaliserat måste ett otryggt liv hinna bli, och hur trasigt måste ett barn bli innan någon ingriper? Räcker det att vakna i tårar natt efter natt, år efter år utan att förtvivlan släpper, att reagera med att slå klasskompisarna med knytnävsslag i ansiktet när de kallar hennes döda mamma för knarkare, att fråga pappans nya vän om hon också är knarkare, att pappan är omgiven av människor som vill skada honom och gör det? Arto älskar sin sexåriga dotter, och han behöver henne. Det är hon som får honom att hålla sig flytande och inte gå under. Det är ett tungt ansvar att lägga på ett barn.

Författaren skildrar skickligt vardagen med helt vanliga frukostar med korvsmörgåsar och mjölk och promenader hand i hand med dottern till förskoleklassen. Som läsare vill jag det allra bästa för Arto och hans dotter och önskar att deras liv skall vara precis så vanligt som det bitvis tycks vara. Men de fina stunderna varvas genom hela berättelsen med de mörka.

Författaren skildrar på ett väldigt trovärdigt sätt hur komplex en människa är. Berättelsen är subtil och fåordig och överlämnar till läsaren att göra sin egen bedömning, det ger en känsla av äkthet. Till att börja med vet jag inte vad jag skall tycka om Arto. En förolämpning kan få honom att misshandla personen blodig och sedan lämna platsen oberörd. Han ljuger för alla och sviker. Jag undrar om han har något samvete överhuvudtaget. En kväll när han inte lyckas få barnvakt ger han dottern en tablett gömd i en chokladbit, så att han skall kunna lämna henne ensam på natten när han är ute och stjäl bilar. Både vänner, lärare och socialsekreterare vill så gärna tro honom när han bedyrar att allt är bra. Att han inte gör något med flit, men ändå blir det hela tiden fel. Alla vill de att det skall ordna sig för den lilla familjen, så de ser men blundar för det de ser.

Är Arto en god och lämplig far för Bodil, eller är han och det liv de lever en direkt fara för henne? Den frågan var den centrala för mig genom hela berättelsen. Delvis är det också en spänningsroman. Invävt i berättelsen är en kriminalhistoria. Personligen tycker jag inte att den tillför så mycket. Den skiljer sig från den övriga berättelsen genom att vara snabbare berättad med fokus mer på handlingen än på relationerna, föräldraskapet och hur de olika personerna utvecklas, de val de gör och vilka konsekvenser de får.

Jag upplever framförallt Lite död runt ögonen som en väldigt insiktsfull och gripande relationsroman om en familj på samhällets skuggsida. Språket är sparsmakat och passar innehållet alldeles perfekt. Släktingar och vänner kan förvänta sig Lite död runt ögonen i present från mig.

Ps. Fotot i bakgrunden är från slutet av 1980-talet, när jag som nittonåring hyrde en lägenhet på Södermalm i Stockholm, där Lite död runt ögonen utspelar sig. Flera av mina grannar var missbrukare och det var ofta blod i trappuppgången. Mannen med hunden var en av mina grannar, och han och flera andra fick mig att inse vad missbruk gör med en människa och att ingen är enbart självisk, men för den som är fast i missbruk blir allt annat underordnat när saker ställs på sin spets.

 

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 264
Utgivningsdatum: 2020-01-15
Förlag: Forum
Omslagsformgivning: Miroslav Sokcic
ISBN: 9789137154763
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Recension: Frågor jag fått om Förintelsen, av Hédi Fried

I dag är det den internationella minnesdagen för Förintelsens offer. Samma datum som förintelselägret Auschwitz-Birkenau befriades 1945. I år är det 75 år sedan. Det är en dag då vi hedrar minnet av alla som mördades under Förintelsen och de som överlevde.


För två år sedan läste jag Hédi Frieds bok, Frågor jag fått om Förintelsen. Den var då nominerad till Augustpriset i fackbokskategorin. Juryns motivering löd: ”En tunn liten bok, med skenbart enkla frågor om det mest ofattbara. En rak och levande bok som vänder sig till unga läsare som har skolans bakgrund till förintelselägren. Skakande och personlig, ohygglig i sin vardaglighet, litterär genom sin närhet”.

Hédi Frieds lilla bok på 146 sidor är troligtvis en av de allra viktigaste att läsa, både nu och i framtiden. Här svarar hon på frågor hon ofta fått när hon föreläst för barn, ungdomar och unga vuxna om förintelsen.

Hon skriver sakligt och osentimentalt om sina upplevelser av att vara en av dem som deporterades till förintelselägret i Auschwitz, och överlevde. Det hon gör är så klokt, nämligen att sprida kunskapen om hur förintelsen kunde ske och hur den gick till, med barn och ungdomar som målgrupper. De som kan föra kunskapen vidare till nästa generation när de som överlevde inte längre själva kan berätta. Så att det som hände aldrig tillåts hända igen.

Hédi Fried svarar på frågor som: ”Varför hatade Hitler judarna?”, ”Varför gjorde ni inte motstånd?”, ”Hur var det att leva i lägren?”, ”Hatar du tyskarna?”, ”Vad hände med din syster?” Hon beskriver hur hon kom till insikt om att fakta om vad som hände ger intellektuella kunskaper som bara når hjärnan. För en känslomässig förståelse måste berättelsen nå hjärtat. Det gör den här boken. Med ett tiotal sidor kvar att läsa lyckas jag inte hålla tårarna tillbaka längre. Då berättar Hédi Fried att hennes föreläsningar oftast brukar avslutas med att hon får höra från eleverna: ”Bekymra dig inte, vi kommer att föra vidare det du berättat, vi vill inte att det skall hända igen.”

”Vänj dig aldrig vid orättvisor”, är ett av hennes viktiga budskap. När orättvisorna kommer successivt, litet i taget, vänjer man sig och fortsätter att hoppas att de skall ta slut och att allt skall bli bättre igen. För judarna blev det allt svårare i och med Nürnberglagarna som bland annat innebar att judar avskedades från statliga tjänster och att skolor och universitet stängdes för judiska barn. Som Hédi Fried beskriver det; det var illa, men livet var inte hotat. Sedan följde kravet på att alla judar skulle bära en gul stjärna utomhus, förbud mot att vistas på gatorna annat än i brådskande ärenden, judar fick inte gå på bio, inte på restaurang. Återigen bara ett steg i orättvisorna som man vande sig vid, men det kom fler. Inom några veckor skulle alla judar flyttas till ett nyinrättat getto i norra delen av staden, och man fick bara ta med sig vad man kunde bära och dra på en kärra. Efter ytterligare några veckor skulle judarna flyttas från gettot till arbetsläger. Efter tre dygn stannade boskapsvagnar med flera tusen judar i Auschwitz. Orättvisor måste stoppas i tid.

Frågor jag fått om förintelsen borde delas ut till alla elever på högstadiet och gymnasiet. Och ge den i julklapp till barn, ungdomar och vuxna. Boken är rakt och enkelt skriven, vilket gör den lättläst och möjlig att ta till sig trots det svåra ämnet. Valet av frågor som besvaras i boken är dessutom genomtänkt, och väcker helt säkert ett intresse hos var och en som öppnar boken, att få veta hur det var.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 146
Utgivningsdatum: 2017-01-21
Förlag: Natur & Kultur
Formgivning: Niklas Lindblad
ISBN: 9789127150850
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Recension: Mitt år – det som gått och det som kommer

Vi är redan halvvägs in i årets första månad, och de flesta är tillbaka i vanliga rutiner efter jul- och nyårshelgen. Jag brukar sammanfatta och utvärdera året som gått i text och bilder här i bloggen, eftersom det är så lätt att dagarna och åren bara rinner iväg utan att man får tillfälle att reflektera över vad som egentligen hände.

Den här boken är perfekt för den som vill fundera över hur förra året blev, vad som hände, om det motsvarade förväntningarna och om det finns något som borde göras annorlunda det här året, med facit i hand.

Jag tror att Mitt år kan vara till stor hjälp med att strukturera tankarna och inse vad som var bra och vad som kan göras bättre det här året. Det är dessutom en väldigt fin bok med frågor, listor och tips som gör det roligt att fundera och skriva.

När jag skulle skriva min bucketlist, insåg jag att jag inte längtar efter så väldigt mycket, men det finns några saker som jag hoppas få uppleva och som skulle göra mig väldigt glad och det är de här sakerna.

Inredningsstilen. Den skulle nog ändra sig en del om jag bodde annorlunda, inredning anpassar man väl ganska mycket efter bostaden? Men jag tror inte att jag skulle inreda som en kopia av Mio-katalogen, utan mer personligt med möbler som jag tycker om, och böcker såklart. Själens spegel.

Vad tror ni att jag kommer att prioritera i år – arbete eller fritid? Äsch, ni som tittar in här känner väl mig vid det här laget, och vet att jag inte kan välja. Jag kommer att prioritera arbete och fritid, och på allvar tro att jag kommer att klara av det ;)

Nej då, det är arbete som står högst för mig i år. Det måste bli så. Jag har redan blivit tvungen att prioritera bort nöjesläsning av romaner, men jag har inte gett upp än, på något sätt skall jag hinna med det också, åtminstone att läsa ett par böcker för nöjes skull per månad.

Hur fungerar den här boken då, är den till någon hjälp när man vill utvärdera året som gick och planera för det som börjat?

Ja, det tror jag. Det är ett lättsamt upplägg, med fin layout, listor som skall fyllas i och rutor som skall kryssas i. Vissa ämnen är lika enkla som i de där Mina Vänner-böckerna som fanns tidigare, andra ämnen kräver lång fundering.

I princip allt utvärderas. Om man lägger litet tid på att svara ärligt och genomtänkt på frågorna tror jag att man får en ganska bra bild av sig själv, vad man behöver mer av och vad man borde dra ned på. Här är några få exempel utöver dem på bilderna i inlägget:

* Fem gånger jag hade roligt
* Årets mest minnesvärda dag
* Jag har blivit inspirerad av…
* Platser jag har besökt i år
* Mitt bästa nöje i år har varit (spel, musik, läsning, film, tv-serier, poddar, konserter, sociala medier, annat)
* Fem saker jag har gjort för miljön
* Bästa perioden under året, och den sämsta
* Jag får energi av /jag förlorar energi av
* Tillfällen då jag har känt mig lugn
* Jag har oroat mig över
* Mina matvanor a) skulle kunna förbättras b) är bra som de är
* Mat som överraskat mig
* Stunder jag har känt mig älskad
* Välj ut något konkret som du skall genomföra under året. Vad? Deadline? Hur skall du göra det?
* Utmaningar under året som kommer
* Ett nytt spartips jag vill testa
* Vänner jag vill umgås med i år
* En relation jag vill förbättra under året
* En perfekt middagsbjudning, vilka tre personer skulle du bjuda, vad skulle serveras och vad skulle ni prata om?
* Positiva steg jag kan ta för en bättre hälsa

Betyg: 4/5

Antal sidor: 174
Utgivningsdatum: 2019-11-08
Förlag: Bookmark förlag
Formgivning: Li Söderberg
ISBN: 9789188859778
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Tisdagstrion: Fåglar

Helena med bokbloggen Ugglan & Boken håller i bokutmaningen Tisdagstrion. Alla som deltar tolkar veckans tema på valfritt sätt, tipsar om tre böcker och klickar runt hos varandra och tar del av varandras boktips. Den här veckan handlar det om fåglar.

Det är inte det att jag inte kan räkna, men jag kunde inte utelämna någon av de här böckerna till tisdagstrion. Men om jag måste välja bara tre stycken väljer jag Arktis: Liv i en värld av is och snö, Pingvinlektionerna och Sorgen bär fjäderdräkt. De är alla tre något alldeles extra.

1.  Jag läste Arktis: Liv i en värld av snö och is som en av de Augustprisnominerade böckerna i fackboksklassen år 2016. Det var så vackra bilder, men också så otroligt spännande läsning! Myrspovar flyger till exempel längre än 11000 kilometer i ett sträck, utan att mellanlanda eller äta och dricka, för att komma fram till Arktis där de häckar. Resan tar nio dygn. Väl framme på häckningsplatserna längs de arktiska kuststräckorna stannar de några veckor, sedan är det dags att ge sig iväg söderut igen. Vilka maratonflygare, det verkar nästan ofattbart! Hur ofta hör man att en fackbok är en bladvändare, eller att man sträckläste den? Inte så ofta. Men det här är precis en sådan bok. Tips! Perfekt som julklapp!

2.  Pingvinlektionerna är en av de allra bästa böcker jag läst. Samtidigt som läsaren får följa med på en spännande resa, och uppleva utvecklingen som sker mellan en liten pingvin och hans omgivning, får vi inblick i det argentinska samhället och den politiska och ekonomiska situation som rådde i Sydamerika under 1970-talet. Författaren har ett stort naturintresse och ett starkt engagemang i miljöfrågor, och boken berör också också ämnet hur människors sätt att leva påverkar djurlivet. Det är känslosamt, rörande, humoristiskt och hjärtevärmande. En berättelse som fastnar i minnet och som man inte glömmer.

3.  Sorgen bär fjäderdräkt är en berättelse om sorgearbete. Den kommer att stanna i mig för alltid. Läs den. Ge den tid att sjunka in. Läs den igen.

Gröna fingrar sökes är en av de bästa feelgoodromaner jag läst, och som en del av handlingen finns en papegoja som bidrar till den fina stämningen i boken. Penguin Bloom: en udda liten fågel som räddade en familj är en otroligt gripande bok om hur en fågel kommer in i en familj i sorg efter att mamman i familjen drabbats av en allvarlig olycka, och ger familjen hoppet tillbaka. Fotografierna är dessutom helt otroliga. To kill a mockingbird har jag faktiskt aldrig läst, men skall göra det.

Fler boktips på temat fåglar  får du hos Helena/Ugglan & Boken och andra som länkat i kommentarerna hos henne!

Recension: Testamente, av Nina Wähä

Omslaget har fått mig att nedprioritera den här romanen ända sedan början av året. Lila och röda färger tycker jag inte ger ett rättvisande intryck av innehållet, som är lågmält berättat, nästan som en saga. Men när den nyligen blev Augustprisnominerad blev jag tillräckligt nyfiken på den för att börja läsa. Och nu vet jag nästan inte hur jag skall beskriva min upplevelse av den. Jag har inte läst någonting liknande tidigare.

Som läsare sugs man omedelbart in i berättelsen, och det slår mig att det känns på precis samma sätt som när jag brukade lyssna på tv-legendaren och historikern Hans Villius. För er som inte hann uppleva honom finns ett filmklipp här.

Berättelsen är som ett drama i tre delar med rubrikerna 1) The cast, the scenery, 2) The murder och 3) Who dunnit. Varje kapitel inleds med att berättaren, och det är här jag omedelbart tänker på hur Hans Villius brukade introducera olika historiska händelseförlopp, ger korta anvisningar om vad som komma skall; ”Annie kommer hem. Dramat rullas upp. Vi blir presenterade för bygden och karaktärerna. Karaktärerna? Nej, människorna! Någon hamnar på sjukhus. En annan lyser med sin frånvaro. Men ingenting har väl ännu hänt?”

Testamente är berättelsen om familjen Toimi, med Siri och Pentti och alla deras levande och även döda barn. Familjen är jordbrukare på en plats ute i obygden i finska Tornedalen där man talar minoritetsspråket meänkieli, en särskild form av tornedalsfinska. Det är tidigt 1980-tal, det lackar mot jul och alla de tolv barnen med familjer skall samlas i familjehemmet. Flera av dem har lämnat hemmet i tidig ålder. Flytt till Stockholm, Helsingfors och Köpenhamn. Andra bor fortfarande hemma eller i närheten. Bandet mellan syskonen är starkt, kanske starkare än i många andra familjer på grund av den dysfunktionelle fadern, som utan att göra mycket väsen av sig ändå skapar oro och rädsla hos barnen. Berättelsen handlar visserligen om ett testamente, men kanske mer om vad man lämnar ifrån sig som ett socialt arv. Hur påverkad man blir av sin uppväxt, hur mycket man redan har i sig och hur mycket man påverkas av andra människor och miljöer. Med en så stor och brokig familj som familjen Toimi skapar författaren en spännande utgångspunkt för den klassiska frågan om arv och miljö. Och här finns verkligen intressanta människor som vi efterhand lär känna allihop, inte minst i speglingar av varandra. Den ena mer fascinerande än den andra, vissa märkliga och direkt obehagliga.

Berättelsen sker ur Annies och sedan de övriga syskonens och föräldrarnas perspektiv. Berättarrösten bryter in i texten med jämna mellanrum och ställer retoriska frågor och funderar kring livet, i stort och smått. ”För att en relation skall djupna och människor ska kunna leva i kärlek, eller harmoni, eller åtminstone i samförstånd, så krävs att båda eller åtminstone en av parterna bemästrar verktygen att närma sig och se eller släppa in andra människor. Att sänka garden, att hänge sig. Det hade inte Pentti kunnat. Och inte Siri heller.”

Det enda som drar ned en i övrigt fantastisk läsupplevelse är slutet. När trådarna skall knytas ihop och allt skall avrundas tappar berättelsen fart, och den lyckas inte hålla kvar mitt intresse och nyfikenhet på samma nivå som innan. Det blir inte det crescendo jag förväntat mig, mer som motsatsen, ungefär som ett musikstycke som avtar i styrka för att till slut tystna. Men det kanske är så en sådan här berättelse borde sluta. Sammanfattningsvis är det en väldigt välskriven och fängslande roman, inte lik någon annan jag läst. Jag tycker verkligen att ni skall läsa den.

Betyg: 5/5

Antal sidor: 437
Utgivningsdatum: 2019-01-23
Förlag: Norstedts
Formgivning: Sara R Acedo
ISBN: 9789113086972
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Recension: Snöstorm, av Augustin Erba

Romanen Snöstorm beskrivs som en roman om de val vi gör som unga, hur de påverkar oss under resten av vårt liv och om de val vi fortfarande har framför oss när vi står mitt i livet. Den beskrivningen stämmer väldigt väl på romanens djupare innehåll.

Tomas är en ganska medelmåttig, fyrtioårig it-tekniker med ett ganska vanligt liv med sambo och två halvvuxna barn. När han sitter på ett tåg på väg från Stockholm till Malmö stannar plötsligt tåget och blir stående utanför Mjölby. På väg mot restaurangvagnen för att ladda upp med mat och varm dryck tar någon tag i hans rockärm. När han ser vem det är väller undantryckta känslor upp med sådan kraft att han måste ta tag i ett säte för att inte vackla. Livli, hans stora ungdomskärlek, som han älskade mer än allt annat. Livli, som han väntade på med en kaffe i handen till henne vid varje föreläsning under första året på tekniska högskolan. Livli, som ville ha honom med som smakråd när hon provade underkläder och som stöd när hon gjorde sin andra abort efter att ha varit tillsammans med andra killar. Livli, som han väntade och väntade på, men som bara ville ha honom som vän och som försvann med andra och sedan lämnade både honom och landet när hon som toppstudent fick stipendium för att studera vid CERN, världens största partikelfysiklaboratorium i Schweiz.

Skildringen av tiden vid tekniska högskolan berör på djupet. Äntligen känner Tomas att han ingår i en gemenskap med vänner som är lika nördiga och intelligenta som han själv. Men framtidsplaner och drömmar har också en baksida, och både han själv och hans nära vänner tvingas möta livets realiteter med brustna illusioner och krossade hjärtan.

Djupast intryck gör den ensidiga och omöjliga kärlekshistorien mellan Tomas och Livli. Båda med mörka och såriga uppväxtförhållanden som präglats av svek på värsta tänkbara sätt från dem som stått dem allra närmast. Hos varandra hittar de sin själsfrände. Men livet lockar hela tiden och drar i Livli och Tomas låter henne försvinna utan att göra något för att stoppa henne.

”Om några timmar kommer jag att få sitta ensam med tanken på att Livli var på samma tåg som jag, att ögonblicket som jag har fantiserat om i tjugo år – hur det skulle bli om vi sågs igen – att det ögonblicket har kommit och gått. Och jag kommer att bära med mig hur futtigt det blev.”

Jag läser febrilt vidare i boken och önskar av hela mitt hjärta att Tomas till sist skall få uppleva lyckan med sin stora kärlek. Det vore det mest rättvisa och något slags gottgörelse från livet självt för allt som han tvingades genomlida som barn med en lillebror som dog, en mamma som insjuknade och en pappa som lämnade familjen för en karriär i annat land. Det vore en upprättelse eftersom han aldrig som barn fick känna tillit och tillhörighet med andra, och tvingades leva i ständig ångest över att hans morbror som tagit hand om honom skulle ta på honom och komma in i hans rum på kvällarna när han var berusad.

Jag är fortfarande alldeles tagen av den här realistiska och vardagsnära romanen om hur livet sällan blir som vi föreställde oss att det skulle bli.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 358
Utgivningsdatum: 2019-09-27
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Formgivning: Sara R Acedo
ISBN: 9789100177126
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Recension: Hem till mig, av Trude Marstein

Det här är en lågmält berättad historia om en notoriskt otrogen man, och man kan ju undra hur intressant en sådan bok egentligen kan vara, eller hur? Men det är den. Jag läste boken nästan maniskt på väldigt kort tid. Det som gör den så speciell, och inte alls trivial, är att den berättas ur den otrogne mannens synvinkel. Och det är inte själva otrohetshistorierna i sig som är intressanta, utan hur mannen, Ove, planerar och arrangerar för att kunna göra otrohetshistorierna möjliga, och hela tiden utan att själv inse hur självupptagen han är. Som läsare gör man det inte heller, till att börja med.

Att följa Ove från det att han är ungefär 30 år och nyutexaminerad läkare, genom ett äktenskap med Wenche som är sjuksköterska och ett samboförhållande med Marion som är skådespelerska, två barn med Wenche och ett barn med Marion, en hund, en katt och ett antal betydligt yngre älskarinnor, till dess han är ungefär 60 år, är som att läsa en spänningsroman. Det här är en riktig bladvändare. Redan under de första sidorna i boken väcks frågor som följer med genom hela berättelsen. Hur fungerar han? Hur kan han vara så hängiven en person, och sedan så enkelt bara växla över känslorna till någon annan på ingen tid alls? Vad är det för fel på honom?

Det är märkligt nog omöjligt att tycka enbart illa om Ove. Han uppträder inte så som man föreställer sig en notoriskt otrogen man. Han är inte uppenbart okänslig och likgiltig, tvärtom uppfattar man honom till att börja med som väldigt empatisk, mjuk och intresserad av människor. Han månar om sina patienter på husläkarmottagningen och han tar sig tid att lyssna och verkligen känna in dem han pratar med. Och han uppträder mot sin fru som om han verkligen älskar henne. Och när han faller för någon annan kvinna är det helt och fullt, han tar inte lätt på sina relationer, de betyder allt. Han är intensiv, uppmärksam och omtänksam. ”Jag är så tacksam, sa jag. Så väldigt, väldigt tacksam. Du ger mig något som är fruktansvärt viktigt för mig. Gör jag? sa hon. Ja, det gör du, sa jag. Du skulle bara veta ur mycket du ger mig. Ger dig, vad är det jag ger då? sa hon. Det är fantastiskt att älska med dig, sa jag. Det vill jag att du ska veta. Hon förstod det inte, jag såg på henne att hon inte förstod ett dugg av vilken betydelse hon hade för mig.” Sedan tar han cykeln hem till sin fru och känner hur han blir uppfylld av kärlek till henne, så till den grad att han vill att de skall försöka få ett tredje barn. Ove är till att börja med helt obegriplig. Jag drivs att läsa vidare för att få veta hur det skall gå, och kanske förstå hans handlade, åtminstone litet.

Vardagssituationerna får stort utrymme i berättelsen, och de behövs och gör kontrasten mellan det vardagsliv Ove flyr så mycket större mot de tillfällen han hela tiden längtar och ljuger sig till. Han lägger ned enormt mycket tid och energi på att hålla kontakten med den kvinna som är hans älskarinna. Han leker med sina barn och skickar samtidigt sms till älskarinnan om hur mycket han saknar henne. Han säger till henne att förhållandet med frun är nästan platoniskt, att han måste stanna hos henne eftersom hon behöver honom. Han kan inte lämna. All tid han lägger ned på att ljuga sig till hemliga träffar och att hålla kontakten genom samtal och sms med sin älskarinna gör att han inte har tid och kraft att bli delaktig på allvar i familjelivet, och det påverkar relationerna, inte minst med barnen. Men han verkar inte sörja det särskilt mycket. Han är som en strategisk kameleont, som hela tiden känner efter hur han bör vara i olika situationer, men när det blir problem eller kraschar är han inte beredd att kämpa för det han har, utan glider vidare.

Men hur han än lever sitt liv känns det aldrig bra någon längre tid. Som bäst har han det med älskarinnan när han är otrogen sin fru med henne. När förhållandet uppdagas och han skiljer sig för att istället leva med älskarinnan, förlorar relationen sin lyster. Mot slutet av boken har det vuxit fram en bild av honom som gör att jag anar vad det är som driver honom, som får honom att längta till något annat än det han har. Det som får honom att inte känna en konstant tomhet tycks vara att längta, drömma och idealisera. När han får vad han vill ha blir han uttråkad och söker efter någon ny att längta till, att drömma om. Varje gång han kommer hem fylls han av en leda och ledsamhet som gör ont, i nästa stund får han dåligt samvete för att han sviker. Han är livrädd för att sätta allt på spel, han vill absolut inte förlora något av det han har, han vill absolut inte vara med om ännu ett uppbrott, men han kan ändå inte låta bli att bedra och önska sig något mer. Allt tynger och värker. Så Ove kompenserar genom att uppträda, och kanske innerst inne också vara, kärleksfull och uppmärksam, både på jobbet, i familjen och med sin älskarinna.

Ove är en sammansatt, men framförallt en ganska tragisk och självgod person. Jag önskar hela tiden att han skall komma till sans och förnuft, och inte äventyra allt fint han har i sitt liv, men han tycks inte ha några spärrar. När han närmar sig sextio och inte längre är den Clark Gable han en gång var, och de unga kvinnorna inte längre faller som tidigare för hans charm, och alternativet är en måttfull och i Oves ögon ospännande kvinna från en datingsida, då kommer ångern och känslan av total tomhet.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 409
Utgivningsdatum: 2014-04-17
Originaltitel: Hjem til meg
Översättare: Lotta Eklund
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN: 9789100136321
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Recension: Drömmarnas bok, av Nina George

Förra sommaren läste jag Den lilla bokhandeln i Paris, av Nina George. Jag blev så förtjust i den, det var en så fin och varm berättelse och jag smålog förnöjt genom hela boken, inte minst på grund av språket, miljöbeskrivningarna och de härliga karaktärerna. I Drömmarnas bok får jag uppleva allt detta igen.

I efterordet till Drömmarnas bok läser jag att den bildar en trilogi tillsammans med Den lilla bokhandeln i Paris och Den lilla bistron i Bretagne. Det som förenar dem är temat förgänglighet. Författaren berättar att rädslan för att hennes pappa skulle dö, och smärtan när han sedan gjorde det, präglade hennes liv och skrivande. Den fick henne att fundera mycket på frågor som: När min död kommer, har jag då levt lika fullt ut som jag hade kunnat göra?

Det tunga ämnet till trots är Drömmarnas bok, precis som Den lilla bokhandeln i Paris, alldeles underbar läsning. Det är mycket svärta och djup i berättelsen, men det blir aldrig för mycket, för jobbigt att läsa. Det fina och varma präglar berättelsen och den rymmer så mycket livsvisdom och kärlek. Karaktärerna har sina egna röster, jag tycker om dem allihop. Jag tror att man kan sammanfatta bokens innehåll med det här citatet ur boken:

”En vacker dag, mon ami”, säger Scott, ”en vacker dag kommer vi att se tillbaka och fråga oss vad som hände med de där killarna. Vi kan väl lova varandra det här: Om en av oss blir ett rikspucko som stelnar i sitt eget futtiga, inrutade liv som en jävla aladåb, ska den andre se till att få ut honom därifrån. Okej? Kom och ta mig om jag blir likadan som min pappa. Haffa mig om jag gifter mig med fel kvinna. Rädda mig om du märker att jag slutar vara Brainman.”

Drömmarnas bok känns fransk i sin stil, trots att författaren är tysk. Särskilt hur berättelsen börjar. Så oväntat, chockerande och samtidigt så trovärdigt. Henri Skinner, tidigare en hårdhudad krigskorrespondent, är på väg att för första gången träffa sin trettonårige och högintelligente son Sam. Han är lycklig. På vägen till mötet ramlar en liten flicka ur en båt på floden Themsen. När ingen annan agerar snabbt nog, kastar sig Henri ned i vattnet för att rädda flickan. Han får grepp om henne i vattnet och lyckas ta sig upp på land, knappt själv vid liv. Då blir han påkörd av en bil och skadas så allvarligt att han hamnar i koma. Typiskt franskt, eller hur? När allt ser ut att ordna sig, blir det bara värre.

I kapitel som växlar mellan Henri, sonen Sam och Henris älskade men hjärtekrossade Eddie som han lämnade av oklara anledningar för många år sedan, lär vi känna de tre personerna och förstår efterhand varför livet blev som det blev, varför de gjorde vissa val och hur det har präglat deras fortsatta liv. Vi lär också känna den tolvåriga flickan Madelyn, en supertalang inom balett, och den enda överlevande efter en olycka där hela hennes familj förolyckades och hon själv försattes i koma.

Drömmarnas bok är en väldigt vacker, stark och gripande berättelse om stora frågor, men den är skriven på ett så mjukt och varmt vis att det ändå får mig att kalla den en feelgoodroman. Berättelsen fick mig att fundera mycket på vilka val jag själv har gjort och vad de har fått för konsekvenser, och på hur viktigt det är att ta tillvara på de tillfällen och möjligheter man får. Att inte plötsligt en dag inse att man blivit ett rikspucko som stelnat i sitt eget futtiga, inrutade liv som en jävla aladåb, som Scott varnade för i boken.

Betyg: 4/5

Antal sidor: 368
Utgivningsdatum: 2019-08-22
Förlag: Bazar
Översättare: Ulrika Junker Miranda
Omslag: Sian Wilson
Originaltitel: Das Traumbuch
ISBN: 99789170285370
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris