Recension: Som natten, av David Ärlemalm

Kriminalitet, missbruk och ett liv långt från medelklassens trädgårdsfester präglar både författarens debutroman, Lite död runt ögonen, och hans uppföljare, Som natten.

I debutromanen fick vi följa Arto som försökte skapa ett vanligt, tryggt liv för sig och sin dotter efter att Sofia tragiskt gått bort genom en överdos efter att ha kämpat sig upp från missbruk och misär. Sofias öde var det som berörde mig mest, näst efter dotterns. Hon var den starkare, men det blev fel ändå. I uppföljaren får vi följa en annan man och kvinna och deras dotter, men nu gör vi det utifrån kvinnans perspektiv, genom tjugoåriga Asynja som sedan några år lever tillsammans med Eddie.

Berättelsen börjar starkt. Regnet vräker ned och vågorna går höga. Asynja, Eddie och deras fyra månader gamla dotter Snäckan tvingas tillsammans med Eddies bror fly över stormande vatten till en liten stuga på en ö. Asynja vägrar kliva i kanoten utan en flytväst för Snäckans skull, men rädslan i Eddies ansikte tystar henne och hon sätter sig på golvet med jackan uppdragen för att skydda barnet. Den här gången har Eddie ställt till det ordentligt, och att det är väldigt allvarligt visar sig snart ute på ön. Det Eddie trodde skulle bli ett steg uppåt i hans kriminella karriär, visar sig istället vara ett stort misstag som sätter allas liv i fara. Och det blir bara värre.

Utåt sett levde Asynja ett vanligt tonårsliv i en vanlig familj. Men när hon lämnade sin familj var det inte för att hon ville till någonting, det var för att hon måste bort. Hos Eddie tror hon att hon hittat den kärlek och den trygghet hon saknat. Han skall ta hand om henne. Men återigen tvingas Asynja vara stark. När hon flyr från hemmet hamnar hon istället ur askan i elden.

För att ha något att göra hjälper hon till med att bära de droger som Eddie och hans bror säljer på sunkbarer och klubbar. De lever ett liv där missbruk, hot och våld tillhör vardagen. När Snäckan föds får Asynjas liv en mening och ett mål, att finnas för och skydda sitt barn. Hon lever själv på skräpmat och dricker för mycket, men hon ser alltid till att ta hand om Snäckan. Och som det maskrosbarn hon är får hon kontakt med människor som ser och vill hjälpa henne, som ställer upp för henne när livet krisar.

David Ärlemalm skildrar insiktsfullt och med fingertoppskänsla för detaljerna livet på samhällets skuggsida. Som natten har inte ett så stort omfång rent fysiskt, men desto större djup. De här personerna och det som händer skulle kunna vara hämtat rakt ur en mörk och hård verklighet. Deras öden fäster sig i mig och jag kan inte sluta tänka på dem.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 250
Utgivningsdatum: 2021-04-14
Förlag: Forum
Omslagsformgivning: Kerstin Hansson

Recension: Lite död runt ögonen, av David Ärlemalm

Två år har gått sedan Sofia hittades död i sin säng av sin fyraåriga dotter Bodil och Bodils pappa, Arto. Arto har tvingat sig själv att ta sig ur sitt missbruk för att ensam kunna ta hand om Bodil, men det är svårt att ändra på invanda beteenden. När Arto felaktigt anklagas för att sälja droger till ungdomar på den skola där han arbetar i köket, faller han in i sitt invanda livsmönster med lögner, kriminalitet och våld.

Sofia var den starkare av de två vuxna. När hon blev gravid lyckades hon ta sig ur sitt eget missbrukande liv, skaffa sig en utbildning, ett arbete och en lägenhet vid Mariatorget på Södermalm i Stockholm. Trots att hon älskar Arto bryter hon med honom för att skydda dottern när Arto gång på gång misslyckats med att ge upp sitt missbruk. Hur stark hon faktiskt var, hur mycket hon tvingades stå ut med och hur mycket hon trots allt ändå älskade Arto framkommer längre fram i berättelsen. När hon hittas död med sprutan fortfarande i armen är det obegripligt för alla i deras närhet.

Sofia finns bara med i korta återblickar och i samtal, men hennes historia är den som berör mig starkast, näst efter dottern Bodils livsöde. De sociala myndigheterna har Arto och Bodil under viss uppsikt, särskilt som det kommer in en orosanmälan från skolan och socialsekreterarna också inser att Arto fortfarande har problem. De anar att allt inte fungerar som det borde i den lilla familjen, och enligt lag skall barnets bästa alltid sättas främst. Men det är ett stort beslut att bedöma en förälder som olämplig. Hur normaliserat måste ett otryggt liv hinna bli, och hur trasigt måste ett barn bli innan någon ingriper? Räcker det att vakna i tårar natt efter natt, år efter år utan att förtvivlan släpper, att reagera med att slå klasskompisarna med knytnävsslag i ansiktet när de kallar hennes döda mamma för knarkare, att fråga pappans nya vän om hon också är knarkare, att pappan är omgiven av människor som vill skada honom och gör det? Arto älskar sin sexåriga dotter, och han behöver henne. Det är hon som får honom att hålla sig flytande och inte gå under. Det är ett tungt ansvar att lägga på ett barn.

Författaren skildrar skickligt vardagen med helt vanliga frukostar med korvsmörgåsar och mjölk och promenader hand i hand med dottern till förskoleklassen. Som läsare vill jag det allra bästa för Arto och hans dotter och önskar att deras liv skall vara precis så vanligt som det bitvis tycks vara. Men de fina stunderna varvas genom hela berättelsen med de mörka.

Författaren skildrar på ett väldigt trovärdigt sätt hur komplex en människa är. Berättelsen är subtil och fåordig och överlämnar till läsaren att göra sin egen bedömning, det ger en känsla av äkthet. Till att börja med vet jag inte vad jag skall tycka om Arto. En förolämpning kan få honom att misshandla personen blodig och sedan lämna platsen oberörd. Han ljuger för alla och sviker. Jag undrar om han har något samvete överhuvudtaget. En kväll när han inte lyckas få barnvakt ger han dottern en tablett gömd i en chokladbit, så att han skall kunna lämna henne ensam på natten när han är ute och stjäl bilar. Både vänner, lärare och socialsekreterare vill så gärna tro honom när han bedyrar att allt är bra. Att han inte gör något med flit, men ändå blir det hela tiden fel. Alla vill de att det skall ordna sig för den lilla familjen, så de ser men blundar för det de ser.

Är Arto en god och lämplig far för Bodil, eller är han och det liv de lever en direkt fara för henne? Den frågan var den centrala för mig genom hela berättelsen. Delvis är det också en spänningsroman. Invävt i berättelsen är en kriminalhistoria. Personligen tycker jag inte att den tillför så mycket. Den skiljer sig från den övriga berättelsen genom att vara snabbare berättad med fokus mer på handlingen än på relationerna, föräldraskapet och hur de olika personerna utvecklas, de val de gör och vilka konsekvenser de får.

Jag upplever framförallt Lite död runt ögonen som en väldigt insiktsfull och gripande relationsroman om en familj på samhällets skuggsida. Språket är sparsmakat och passar innehållet alldeles perfekt. Släktingar och vänner kan förvänta sig Lite död runt ögonen i present från mig.

Ps. Fotot i bakgrunden är från slutet av 1980-talet, när jag som nittonåring hyrde en lägenhet på Södermalm i Stockholm, där Lite död runt ögonen utspelar sig. Flera av mina grannar var missbrukare och det var ofta blod i trappuppgången. Mannen med hunden var en av mina grannar, och han och flera andra fick mig att inse vad missbruk gör med en människa och att ingen är enbart självisk, men för den som är fast i missbruk blir allt annat underordnat när saker ställs på sin spets.

 

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 264
Utgivningsdatum: 2020-01-15
Förlag: Forum
Omslagsformgivning: Miroslav Sokcic
ISBN: 9789137154763
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris