Vårens mest efterlängtade böcker 2023

Jag kommer att fylla på med böcker under fliken boknyheter 2023 här i bloggen. Här är ett urval, och jag skriver litet (okej, ni som känner mig vet att litet betyder mycket) om några av dem.

Lycka till är en spänningsroman med familjehemligheter som kommer upp till ytan under en påkostad bröllopsfest. Jag inser att det i princip är omöjligt att nå upp till samma nivå som filmmanuset Festen av Thomas Vinterberg, men temat med en fest som spårar ur och en falsk fasad som krossas är väldigt lockande att läsa om. Kontrasterna mellan det påkostade, vackra och det som döljs under lager av fernissa.

Cara Hunters serie om Adam Fawley som utreder brott är, enligt mig, en av de bästa serierna i spänningsgenren. Nu har den sjätte delen kommit, Mörkare än döden. Kriminalhistorierna är genomtänkta in i minsta detalj med ledtrådar som lockar mig hit och dit, men håller mig i ovisshet ända till slutet. Parallellt med utredningsarbetet, förhörsprotokoll och nyhetsartiklar, pågår de olika personernas privata liv. De porträtteras skickligt med både sympatiska och otrevliga drag, vilket gör dem mänskliga, trovärdiga och intressanta att följa.

Jag har ännu inte läst någon roman av Anna Kuru, men nu är det dags. Hennes romaner har tidigare utspelat sig i Kiruna i Tornedalen, och hennes senaste, De ensamma, utspelar sig i samma eller liknande miljö. Jag har bläddrat litet i den, och tyckte direkt om språket och hur karaktärerna skildras. Redan av de första raderna anas en mörk underton som fångar mitt intresse.

Lögnaren i skafferiet är den andra delen i serien om kommunikationschefen Nina Storm. Jag har fått den första delen, vars titel jag älskade: Klänning för korta kvinnor, men inte hunnit läsa än. Jag är litet extra förtjust i pusseldeckare med en humoristisk underton, så den här serien måste jag påbörja så snart som möjligt.

David Ärlemalm, behöver jag ens berätta om hans Stockholmstrilogi, ni som läst är redan fast och er andra kan jag bara uppmana att läsa. Börja med Lite död runt ögonen (en smakbit ur boken bjuder jag på i det här inlägget) som är den första delen i serien, där vi först lär känna den före detta missbrukaren Arto, dottern Bodil och Bodils mamma Sofia, som dog av en överdos när Bodil var fyra år. Läs sedan Som natten och den nyutkomna Allt för Bodil.

En kort berättelse om traktorer på ukrainska gavs ut 2006, och ges nu ut på nytt. Alla intäkter från bokförsäljningen går till Charities Aid Foundation och deras särskilt riktade insats mot Ukraina. Romanen beskrivs som en ”ömsint och mycket rolig berättelse om familjer, läkning av gamla sår, ålderdomens prövningar och glädjeämnen och – faktiskt – om Europas historiska arv under de senaste femtio åren”.

Ian McEwan, ytterligare en favoritförfattare. Jag har läst Domaren och Nötskal, två sinsemellan helt olika berättelser och olika stilar, men båda är fantastiska. Nu har jag fått hem Lektioner, och den skall absolut läsas.

Ett trasigt äktenskap, renovering av ett pensionat på Mallorca, en grop med en död man och sökande efter mannens identitet, parallellt med en otrohetshistoria, en försvunnen bror och en okänd pappa. Det är några av trådarna i Ingen du älskar kan dö. Visst blir man nyfiken!

Tålamod är skriven av en författare som jag inte kände till tidigare. Romanen har prisats, och utifrån hur handlingen beskrivs förstår jag varför. Den här boken är ett absolut måste för mig att läsa:

”Vi får följa de tre kvinnorna Ramla, Hindou och Safira som var och en med sin egen röst gestaltar hur livet kan te sig för kvinnor från folkgruppen fulani, som lever i utkanten av Sahara. Här tvingas kvinnor systematiskt till underkastelse och misshandlas inom äktenskapet. De tre kvinnorna är på olika sätt rebeller i sin familjekrets och kämpar för att slippa frysas ut från de polygama hushåll de lever i bara de nu lyckas uppamma tillräckligt med tålamod förstås, ett tålamod de lärt sig hata och som är romanens tema. I rak och saklig ton berättar Amadou Amal om en social struktur som kan te sig oerhört främmande men som gång efter annan gör sig påmind även här i Sverige. Det är en hisnande modig och klarsynt roman som skänker hopp för kommande generationer.”

Jag har helt fastnat i trädgårdspodden Röda vita rosen, med Jenny Strömstedt och Victoria Skoglund. Jag har börjat lyssna från början, så jag har många avsnitt kvar, vilket jag dels är glad över, dels stressad, jag vill hämta in allt och det snabbt :) Dynamiken mellan dem är helt underbar, stämningen är rå men hjärtlig och medan jag fixar i stallet eller kör bil inspireras jag av alla tips och förslag om växter, placeringar, jord och allt annat man kan behöva veta när man vill skapa och sköta en prunkande, välmående trädgård. Jag ler och skrattar i princip hela tiden. Det enda problemet är att jag under varje avsnitt vill skriva ned det de tipsar om, men jag har antingen en gödselkärra eller en bilratt i händerna :) I mars kommer deras bok Ett år av liv i trädgården, som jag ser fram emot den!

Sju tomma hus beskrivs som ”klaustrofobiska och lite skeva noveller om människor som är sökande och stundvis vilsna. I en berättelse tar sig en mor och hennes dotter in i främmande villor och korrigerar folks inredning, i en annan går en äldre man gång på gång för att hämta sin döde sons kläder från grannens trädgård, i en tredje försvinner två barn tillsammans med sina nakna farföräldrar. Samanta Schweblin har en förmåga att vagga in läsaren i en falsk trygghet, som med tiden övergår i något krypande och vagt oroande”. Jag är väldigt nyfiken på den.

Att tillhöra arbetarklassen, att vara uppvuxen i den och att fascineras av den som om den är något exotisk är helt olika upplevelser. Inget ska växa över mig är en berättelse om att komma underfund med och acceptera sin identitet, den man haft och den man har. Jenny har alltid sett Stockholm som framtiden, med möjligheter till kultur och karriär. Hon har lämnat den lilla ort där hon vuxit upp, där föräldrarna och syskonen bor kvar och är nöjda med det liv de lever. I romanen skildras den kulturkrock som sker när Jenny träffar Sebastian, en doktorand med tankar, teorier och erfarenheter av världen som hon själv saknar. Jag ser väldigt mycket fram mot att läsa den.

Lejon och lamm är en berättelse om en svensk förort, där det eskalerande våldet utmanar invånarnas moraliska kompass. Vad kostar det att välja sida, och vad kostar det att låta bli? Baba har tröttnat på att sitta och invänta ålderdomen. Han tar över en kiosk i centrum, där den tidigare ägaren överlåtit ett lager av godisnappar, rizzlapapper och snusstockar, och familjen inleder ett nytt liv som kioskägare. Vad ingen vet är att den sömniga förorten snart står mitt i en blodig gängstrid.

Malibu brinner läste jag i engelsk manusform och gav en stark fyra av fem. Det är en insiktsfull och trovärdig berättelse med mycket värme och djup under den lyxiga fernissan av kända och vackra människor, surfingliv och bikinimodellande.

Det är många mörka romaner bland mina favoriter i år. Antingen är det ett sådant bokår, eller också har jag överskott på positiv energi just nu så att jag orkar med att ta till mig dem, eller så är det en åldersfråga, jag vill läsa om personer med livserfarenhet och om öden som inte är spikraka i någon riktning, utan vindlande som livet väl oftast är.

Jag går nu. tror jag är sannolikt en sådan roman. ”Lotta har hals över huvud lämnat allt och tagit sin tillflykt till sommarstugan. Mitt i livet. Kan man trycka på paus då? Omstart? Är det värt att riva upp allt eller finns det något att laga? Sveket bränner i henne och hon ifrågasätter inte bara sin omgivning utan kanske allra mest sig själv.” Den beskrivs som en roman om relationer som inte gick att lita på. Om att bli långsamt manipulerad utan att förstå vad som händer. En roman om att tappa bort sig själv och att hitta tillbaka.

Ytterligare en bok om hur hårt livet tufsar till oss är Jävla karlar. Jag vågar påstå att huvudpersonen blir just tilltufsad, eftersom han enligt bokens beskrivning har sju olika pappor inom loppet av sju år. Jag vill läsa om hur han hanterar det. Om det gör honom starkare eller svagare, om han blir mer empatiskt eller kanske tvärtom utvecklar narcissistiska drag. Kort och gott, vad det blir av honom.

Det är intressant att läsa om vanliga människor och vad vi väljer att göra med våra liv. Därför kommer jag att läsa boken om Allan Mann. En vanlig 18-åring, sannolikt med ett stort rättspatos och stort mod, som frivilligt tog värvning 1939 på finska sidan i Vinterkriget mot Sovjetunionen, och stred med risk för sitt liv för länders frihet och självständighet. När Tyskland sedan invaderade Norge gick han över gränsen och deltog i strider som ledde till Hitlers första nederlag. Svårt sårad på sjukhuset värvades han av brittisk underrättelsetjänst och blev agent och kurir mellan Sverige och Norge. Han utbildades till närstridsexpert och fallskärmsjägare och under krigets slutskede släpptes han längs fiendens linjer i ett mardrömslikt Nordnorge.

Det var ett litet urval av alla böcker som jag ser fram emot att läsa. Fler finns här.

Vad ser ni fram emot att läsa i vår?

Helgfrågan: Nya författare

Mia i bokhörnan håller i Helgfrågan. Den här veckan tipsar vi om författare vi upptäckt och gillar.


Jag brukar hålla litet koll på kommande böcker, men de senaste två åren har jag inte tagit mig den tiden. Men så satte jag mig ned och gick igenom kommande böcker hos mina favoritförlag, och blev riktigt nyfiken på en hel del. Och vilket sammanträffande sedan, när jag dagen efter gick förbi Uppsala bokhandel, och såg flera av de böcker jag markerat som extra intressanta i deras skyltning!

  • Rosa Liksom, pseudonym för Anni Ylävaara, är ny för mig, men inte som författare. För bara några dagar sedan kom hennes roman, Älven, en berättelse med avstamp i de svenska flyktinglägren under krigsårens slutskede och evakueringen av den finska Tornedalens befolkning. Den beskrivs som storslagen och nödvändig att läsa för att förstå vår samtid. Det skall bli väldigt intressant att läsa den.
  • Samanta Schweblin är också en ny författare för mig, men inte för andra. Två av hennes romaner har givits ut i Sverige tidigare, men hon ser sig själv främst som novellförfattare, och noveller är vad Sju tomma hus består av. Författaren anses ha en förmåga att vagga in läsaren i en falsk trygghet, som med tiden övergår i något krypande och vagt oroande. Visst låter det spännande!
  • Emily forever är en roman om klass, vardagsliv och att försöka hitta en väg framåt i livet. Den kom ut i oktober förra året, men jag upptäckte den först nu. Beskrivning från hemsidan: ”Emily är 19 år och gravid, men barnets far, Pablo, har inga planer på att vara en del av hennes liv. I mataffären där hon jobbar gör ägaren sitt bästa för att hjälpa henne. Det gör även grannen, en ensamstående man som förmodligen är kär i henne. När Emily går in i sjunde månaden flyttar hennes mamma in för att också, på något vis, försöka hjälpa till.”

    Några favoritförfattare som kommit med nya romaner får också vara med på bilden, Ian McEwan och David Ärlemalm, och här är några bilder på deras tidigare böcker som jag läst.

    Och några böcker från författare jag inte läst något av än, och som hamnat hos mig på olika sätt, bland annat tack vare generösa förlag, nämligen Anna Kuru, Tinna Lindberg, Anne Liljeroth och Karin Bojs. Jag har bara hört lovord om deras böcker.

    Inspirerad av min barndomsvän @camillamarashisd, som skapar matmagi, har jag börjat göra snacksfat på helgerna. Okej, jag började förra helgen, men jag tror att det kommer bli en tradition ;) Smått och gott och plockvänligt till en bra bok eller film. Och med det önskar jag er en fin fredag!

    Solljus som ger vårkänsla, och vad jag läser och lyssnar på just nu

    Underbart ljus i dag! Vissa dagar känns verkligen som vår, trots att vi som BP skrev häromdagen, faktiskt bara kommit halvvägs av vintern. Jag inser att det är vinter, men om man har möjlighet är det väl en bra idé att fånga in så mycket av vårkänslan som man bara kan. Tulpaner på bordet hjälper till, och en stund utomhus innan det mörknar, eller att som jag äta sin lunch där solen flödar som mest.


    Cowboysoppa med grekisk yoghurt på en liten fin skärbräda jag fick förra sommaren från Norstedts förlag tillsammans med Marcus Jarls roman, Där du en gång gick. Soppan innehåller kycklingfärs, rotfrukter och grönsaker i tomatsås. En favoritlunch.

    Tycker ni att det ser rörigt ut med boktravarna? Jag gillar att ha ordning och veta var allt finns, men just böcker blir jag glad av att se i travar överallt. Av hänsyn till övriga i familjen måste jag ändå göra en ny gallring av böcker snart, så att de här, och ganska många till, får plats i bokhyllorna.

    Vet ni förresten att det är trendigt att ha det litet mysigt stökigt. Det hörde jag på en podd i morse. Jag kommer till det strax.


    I bilen och i stallet lyssnar jag på olika poddar, mest sådana som handlar om samhälle och politik med redaktioner på DN och SvD och inbjudna gäster, som Dagens story från DN och Ledarredaktionen från SvD men också på Krimrummet, Fallen jag aldrig glömmer om brottsutredningar, Bildningskomplexet om samhällsfrågor och kultur, Salong Ett om film, Lundströms bokradio, Vetenskapsradion på djupet, Historiepodden, P3 Historia, Juridikpodden med flera.

    Vissa andra poddar kan vara intressanta att lyssna på ibland, på vissa avsnitt. I dag lyssnade jag till exempel för första gången på Elsa Billgren och Sofia Wood som pratade om att det är trendigt att ha det mysigt stökigt, och att trenden med stylade hem är död. En annan trend som faktiskt dog för femton år sedan är att inreda i vitt och grått, som en kopia av Mio-katalogen, eller som jag läste någonstans; ”som en mulen januaridag”. Då svängde det till att inreda med varmare färger. Skillnaden beskrevs i artikeln som att inreda som en väntsal i ljusa och kalla färger där man snabbt vill hem, eller som ett café i varma färger, där man gärna stannar och har det mysigt länge. Undrar om den yngre generationen, de som startar upp från början och kanske också hänger med mer i trender, inreder i varmare färger?

    Trender är intressanta som en spegling av olika tider, kulturer och samhällen. Och visst får man väl en bild av en person när man kommer in i personens hem? Det som gör hemmet personligt. Jag blir alltid nyfiken på vem personen är som bor där. Förutom att titta på det övergripande, som färger, möbler, eventuella växter och tyger, spanar jag in vilka böcker andra har, motiv på tavlor, pågående projekt av olika slag, om det ligger filtar prydligt och stramt vikta i soffan, eller slängda i en hög. Och tevens placering. Om den dominerar och är central i ett rum, eller om det är något annat som hamnar i blickfånget. Om eventuella fåtöljer är vända mot varandra eller mot teven.

    Här är hemmet inrett med gamla möbler som släktingar velat göra sig av med eller som vi köpt på Blocket, som jag släpat med i alla flyttar sedan jag var nitton år (köksbordet och köksstolarna) blandat med möbler som köptes nya för tjugofem år sedan och fram till i dag. En mix, helt enkelt. Böcker i alla bokhyllor och i alla rum, korgar med ren tvätt som skall vikas står i sovrummet, julsaker står på biljardbordet och väntar på att jag skall få inspiration att rensa och sortera, men först måste kattvinden rensas och sorteras. Typiskt nystart på året-projekt. Jag skall först bli klar med rensning och sortering av sängkläder, dukar och gardiner, och av mina kläder.

    Bananpannkakor gjorda av en banan och två ägg, med blåbär och vispad grädde.

    Ett mål för i år är att prioritera nöjesläsning. Det går väldigt långsamt, men jag har i alla fall läst ut en spänningsroman och en diktsamling, och jag har börjat läsa första boken i läsutmaningen ”23 böcker 2023” – Siri Hustvedts roman, Sommaren utan män, från Norstedts förlag. Femtio sidor in och jag har ännu inte hunnit få grepp om den. Undrar vart den tar vägen.

    Den är onekligen speciell. Inte minst språket, hur det formuleras. Kvinnorna har huvudrollerna; de mobbande och mobbade tonårstjejerna, den unga kvinnan som ensam ansvarar för barnen när mannen lönearbetar, den bedragna och svikna medelålders kvinnan, de åldrade kvinnorna på servicehemmet. Olika roller och faser i livet, och så här långt skildrade på ett litet annat sätt än vad som annars är vanligt. Jag gissar att romanen kommer att mynna ut i temat att finna sig själv, vem man egentligen är och vill vara, och få kraft att vara den personen. Oavsett är det en bok som uppenbarligen sätter igång funderingar, det är positivt.

    Under romanen ligger den bok jag läser in mig på just nu till min avhandling, för att få bättre grepp om vad som menas med rättskultur.

    Så här går det till när jag fördjupar mig i ett visst ämne. Jag plöjer mängder med facklitteratur, en del har jag ingen nytta av, andra kräver mycket funderande och jag skriver ned analyser och slutsatser på post it-lappar tills det är dags för nästa fas, att formulera allt i text och dra ihop trådarna. Jag har en deadline för boken, och äntligen känner jag att min hjärna arbetar som den gjorde för femton år sedan. Men jag tänker inte ta ut något i förväg, livet är oberäkneligt.

    Förra året var som att vada i gyttja, det var inte enbart tungt och jobbigt, men ganska stor del av året var det. Mycket att hantera både fysiskt och psykiskt, och i augusti fick mamma sin cancerdiagnos med stor operation och cellgiftsbehandlingar, plötslig och kraftig infektion, och på toppen av det ringde mamma efter mig vid några tillfällen då pappa inte kom upp från golvet av smärta på grund av njurstenar som sitter fast. På grund av covid och virus har han väntat i två månader på operation. Ambulansfärder och sjuktransporter har avlöst varandra. Under några veckor var mamma och pappa inlagda på olika sjukhus när även pappa fick en allvarlig infektion och fyrtio graders feber. Nu håller jag tummarna stenhårt för att mamma blir frisk och pappa blir opererad.

    En månad kvar till årets bokrea. Så här såg mina fynd ut 2016 och 2011. I år kommer jag inte köpa en enda bok, som inte har att göra med mitt forskningsprojekt, utan läsa dem jag redan har och förhoppningsvis får från förlag. Jag väntar faktiskt hem en mycket efterlängtad roman från bokförlaget Forum; den tredje och avslutande delen i David Ärlemalms Stockholmssvit, den med titeln Allt för Bodil. Ser ni fram mot bokrean i år?