Avgrunden, av Kim Leine

Jag har läst flera böcker under hösten som utspelar sig under eller precis efter krigstid. Avgrunden är den ojämförligt mest omfattande och mastiga. Den täcker in både slutet av första världskriget med finska inbördeskriget, via 1920-talets fredstid när Europa blomstrar och vidare in i 1930- och 1940-talen med tilltagande antisemitism och nazism och andra världskriget. Den liknar ingen annan bok jag läst.

Under 674 sidor berättas historien om de danska tvillingarna Kaj och Ib Gottlieb som 1918 reser till Finland för att strida som frivilliga i inbördeskriget, och deltar i stormningen av Tammerfors. Efter kriget fortsätter de sina utbildningar som läkare respektive teolog. Vi får följa dem in i arbetslivet, genom förälskelser och förhållanden, medgångar och motgångar. Det är inte enkelt för någon av dem att finna sig till rätta i fredstid. När andra världskriget bryter ut engagerar de sig båda två i motståndsrörelsen och får uppleva att både familj, vänner och de själva drabbas av antisemitismen och nazismen i Europa.

Boken inleds med utdrag ur ett protokoll och ur en sjukjournal där det framgår att båda bröderna avlidit dagarna efter varandra i slutet av november 1944. Jag läste rapporterna om och om igen och försökte förstå varför författaren valt att inleda boken med dem, och vilka personerna var som nämns i rapporterna. I slutet av boken knyts hela berättelsen ihop och allt får sin förklaring, även rapporterna om brödernas dödsfall och de inblandade personerna. Vad kan man annat säga, än att det är imponerande och genialiskt.

Det här är en bok som ingen annan. Den börjar dröjande, med ett språk som närmar sig poesi i sitt uttryck, dämpat och stillsamt samtidigt som det är distanserat och långt ifrån sentimentalt, närapå känslokallt. Författaren väjer inte för att skildra det mest brutala, frånstötande, hemska, fula och onda. Jag slits mellan att skarpt ogilla vissa skildringar i boken och att fullkomligt trollbindas av helheten. Den psykologiska skildringen av bröderna och deras relationer till varandra och till andra får mig att många gånger dra efter andan. Hela berättelsen präglas av undergångsstämning, samtidigt som läsningen inte alls är betungande. Att läsa Avgrunden är en mycket omtumlande och märklig upplevelse som gjorde mig både tom och uppfylld på samma gång. Som läsare drivs man fram och tillbaka mellan kontraster och ytterligheter, och det är bara att låta sig följa med.

Omslaget är för övrigt i mitt tycke mästerligt. Efter att boken var utläst studerade jag omslaget noggrannare, och insåg hur väl det förmedlar både bokens innehåll och stämning.

 

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 674
Utgivningsdatum: 2017-08-30
Form: Jojo Form AB
Originaltitel: Afgrunden
Översättning: Urban Andersson
Förlag: Forum
ISBN: 9789137148007
Finns att beställa hos Bokus, Adlibris med flera

 

 

 

 

Vi mot er, av Fredrik Backman

.

Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

Det är så enkelt att få människor att hata varandra att det är obegripligt att vi någonsin gör något annat.

Efter de fruktansvärda händelser som skakade Björnstad i första boken berättar Vi mot er historien om månaderna efteråt. De bästa vännerna Maya och Ana lever ut sommaren på en gömd ö och försöker lämna omvärlden bakom sig, men ingenting blir som de hoppas. Rivaliteten mellan Björnstad och grannstaden Hed växer till en ursinnig kamp om pengar, makt och överlevnad som exploderar när städernas hockeylag möts. Samtidigt avslöjas en ung spelares innersta hemlighet och ett helt samhälle tvingas visa vad det egentligen vill stå för. Det kommer sägas att våldet kom till Björnstad det här året, men det är en lögn. Våldet fanns redan här.
.

Mina intryck och utvärdering

För nästan exakt ett år sedan läste jag en bok som knockade mig totalt. Det var Fredrik Backmans bok Björnstad. Den var utan tvekan en av årets allra bästa enligt mig, och jag tror att den har stora chanser att bli vald till Årets bok på bokmässan nu i höst. Vi mot er är uppföljaren. Ingen kan väl ha missat att den här blivande trilogin handlar om ett litet samhälle där ishockey dominerar livet för alla som bor där, vare sig de vill eller inte, att det handlar om småstadsmentalitet och mänskliga relationer, lojalitet, kärlek, svek och civilkurage.

När jag hade läst sista sidan i Björnstad, saknade jag alla de olika personligheterna i boken. Fredrik Backman har en fantastisk förmåga att skapa karaktärer som känns både trovärdiga och levande, de skulle kunna vara du och jag, våra vänner och ovänner. De berör och det är svårt att släppa taget om dem. Uppföljaren har varit efterlängtad och mina förväntningar skyhöga. Nu undrar ni förstås om Vi mot er levde upp till förväntningarna, om den kan mäta sig med Björnstad? Det kan den. Fredrik Backman har gjort det igen.

Är då allting sig likt från den förra boken? Nej, inte riktigt. I Björnstad fick läsarna veta redan på första sidan i boken att något fruktansvärt skulle inträffa, och den händelsen var den centrala från början till slut som allt annat byggdes upp kring. I Vi mot er är det inte en stor katastrof som inträffar utan många mindre, i en jämn ström. Jag upplever inte spänningsnivån som lika hög i Vi mot er och jag blir inte lika frustrerad som jag blev när jag läste Björnstad, men det innebär inte att historien håller mig mindre fast eller att jag är mindre berörd. Det enda jag är tveksam till i förhållande till båda böckerna, är att de börjar med ganska långa startsträckor. Det tar ungefär sjuttio sidor innan historien tar fart och sveper mig med sig utan att jag tänker på att jag läser, vänder blad och läser vidare. Det känns som de sista 450 sidorna går lika snabbt att läsa som de inledande 70.

Backman är en mästare på att hantera det sentimentala i sina historier utan att det blir klichéartat och platt. Det är samma varma underton i Vi mot er som det var i Björnstad. Båda böckerna är en känslomässig bergochdalbana och jag omväxlande ler, småskrattar och blir tårögd. Fredrik Backman håller sina läsare i handen genom hela historien. Det känns varmt, tryggt och trivsamt. Det här är beroendeframkallande. Jag vill ha mer.

.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 519
Serie: Björnstad (del 2)
Utgivningsdatum: 2017-08-21
Förlag: Forum
Omslagsformgivning: Nils Olsson
ISBN: 9789137150925
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Hon som vakar, av Caroline Eriksson

.
Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

Författaren Elena har nyligen separerat från sin man och bor tillfälligt i ett radhus utan mycket kontakt med omvärlden. Den enda hon träffar regelbundet är sin syster, men deras relation är ansträngd och fylld av hemligheter. Håglös och med skrivkramp börjar hon iaktta grannfamiljen tvärs över gården. Bakom den prydliga fasaden tycks ett mörkt drama pågå mellan mannen och hustrun. Elena kan inte motstå impulsen att följa familjen Storm i smyg och ju längre hon går i sina ansträngningar, desto större blir oron för att något fruktansvärt är på väg att ske. När tonårssonen Leo söker kontakt med Elena får hon direktinsyn i familjens liv. Det blir tydligt att hans mamma är en kvinna med ett mörkt förflutet, en kvinna kapabel till fruktansvärda handlingar. Elena dras in i en karusell som snurrar allt snabbare och som snart hotar att leda till katastrof för både henne och familjen Storm.
.

Mina intryck och utvärdering

Långsamt, nästan monotont, rullas historien upp om en nyseparerad författare med skrivkramp, ensam i ett radhus. Hon är totalt bedövad av sorg och av trötthet, och det avspeglas väldigt väl i texten. Den är mörk, dyster och energifattig. I början av boken är det nästan jobbigt att läsa vidare. Den deprimerande känslan tynger. Efterhand lägger hon märke till familjen i radhuset mittemot. De ger intryck av att vara så lyckliga och så lyckade. Den perfekta familjen. Men så händer något som gör att hon blir fullkomligt besatt av dem, hon kan inte låta bli att betrakta dem i smyg. Hon förföljer dem för att se vilka de umgås med och vad de gör. För vad är det egentligen som pågår mellan kvinnan och mannen mittemot?

Minnesbilder från vad som skett tidigare i kvinnans liv blandas med vad som sker nu. Men kan man vara säker på att det som verkar ske, verkligen sker? Att det som har skett, verkligen har skett? Vad är verklighet och vad är fantasi? Plötsligt tycks det inte finns något klar gräns däremellan, allt smälter samman.

Jag gissar ganska snart hur historien hänger ihop, vem som egentligen gör vad och vem som är vem. Det är snårigt, men inte tillräckligt snårigt. Jag upplever inte heller historien särskilt kuslig eller spännande. Däremot är det väldigt intressant med det psykologiska perspektivet och de dysfunktionella relationerna som sakta blottläggs bit för bit.

Till skillnad från liknande historier, leder inte den skrämmande situationen till att huvudpersonen totalt tappar fotfästet, tvärtom. I rädslan för vad som tycks hända familjen mittemot, får hon istället kraft. Hon börjar använda sig av det hon ser i sin nya roman, skrivkrampen lossnar och hon skriver som besatt. Det är oväntat med en huvudperson som verkar vara helt under isen, men som lyckas finna kraft i andra människors hemligheter och fasor. Jag gillar det. Särskilt mycket tyckte jag om slutet.

 

Mitt betyg: 3/5

.
Antal sidor: 238
Utgivningsdatum: 2017-08-09
Förlag: Forum
Form: Nils Olsson
ISBN:9789137147895
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

Annabelle, av Lina Bengtsdotter

 

Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

En varm sommarnatt försvinner sjuttonåriga Annabelle från det lilla samhället Gullspång, på gränsen mellan Västergötland och Värmland. Hennes föräldrar är utom sig av oro, lokalpolisen står handfallen och Missing people letar förgäves.

Kriminalinspektör Charlie Lager skickas dit tillsammans med sin kollega. Hon är utredare vid Nationella operativa avdelningen, en skicklig polis som i arbetet funnit de rutiner som hennes kaotiska inre behöver. Hon värjer sig, vill inte åka, men gör till slut som alltid: följer order. Det blir en resa bakåt i tiden. Hon tvingas återvända till platsen hon lämnade när hon var fjorton, ett förflutet och en barndom som hon gjort sitt bästa för att fly från. Väl där väcks minnena till liv. Av att växa upp där valmöjligheterna är få och drömmen om att ge sig av stark. Av mamman, som var allt det som Charlie är rädd för att bli, alkoholiserad och sjuk.

Medan hon försöker få fram sanningen om vem Annabelle var och vad som hänt henne, gör Charlie skrämmande upptäckter om sin bakgrund. Och hon tvingas möta sitt värsta minne: den gången hon lät en annan människa dö.
.

Så tyckte jag om boken

Annabelle är författarens debutroman, och vilken debut det är! Jag minns inte ens när jag senast läste en så här välskriven och spännande deckare. Deckare är ofta ganska spännande, men inte från början till slut. Och inte på den här nivån. Annabelle är verkligen en bok helt i min smak! Intrigen håller ihop hela vägen och har mig i ett järngrepp ända till upplösningen. Det är så snyggt.

Miljöerna och karaktärerna känns igen. Småstadsmentaliteten, där alla känner alla och livet går sin gilla gång, utan alltför stora förväntningar på framtiden. Där byns starke man har ett inflytande över det mesta som sker, eftersom han äger industrin som sysselsätter större delen av bygden. De ljumma, svenska sommarkvällarna. Vad man fördriver tiden med när man inte längre är barn och inte heller riktigt vuxen. Där kiosken blir en samlingspunkt för det coola gänget, med eller utan moped, och där de flesta kommer att följa i sina föräldrars fotspår och börja arbeta i ett praktiskt yrke direkt efter gymnasiet. Som en effektfull kontrast kommer de två kriminalinspektörerna från Stockholm med sina långa utbildningar, storstadsvanor och värderingar, som i vissa fall skiljer sig rejält från personernas på den lilla bruksorten. Det är så trovärdigt skildrat, och det bidrar till att öka intresset för hur allt kommer att utveckla sig.

Lika spännande som det är att följa utredningsarbetet, där var och varannan i det lilla samhället bär på hemligheter, är det att gradvis inse vem kriminalinspektör Charlie Lager egentligen är, och vilka hemligheter hon själv bär på. Jag gillar hur författaren växlar i berättelsen mellan vad som hände den kvällen Annabelle försvann och vad som hände tidigare. De parallella historierna väcker många frågor som gör det här till en bok man inte kan sluta läsa innan allt har fått sin förklaring. En av årets mest gedigna, välskrivna och läsvärda deckare!

Mitt betyg: 5/5
.

Antal sidor: 314
Utgivningsdatum: 2017-06-13
Förlag: Forum
Formgivning: Elina Grandin
ISBN: 9789137149691
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre, av Fredrik Backman

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre… En underbar titel på en fantastisk bok. Eller om det faktiskt är en novell, eller kanske en kortroman. Fantastisk är den hursomhelst.

Noah och hans farfar sitter på en bänk vid ett litet torg och pratar matematik och livet. Allt är som vanligt, men samtidigt är ingenting det, för torget blir mindre och mindre och farfars minnen blir svårare och svårare för den gamle mannens hjärna att nå. Genom små historier lär vi känna den gamle mannen, hans son och sonson, och även hans fru som inte längre är i livet. Det här är en berättelse om när någon fortfarande finns här, men mer och mer börjar försvinna iväg. Det är en berättelse om när någon drabbas av en sjukdom som gör att minnena sviker, och vad det innebär för honom själv och hans närmaste.

Fredrik Backman har en förmåga att sätta ord på allmänmänskliga händelser och upplevelser så att man bara nickar tyst inom sig och håller med om att precis så som han beskriver det, så är det. Det är vackert och poetiskt, men inte alls sentimentalt. Tonen är lågmäld och saklig på ett sätt som gör mig säker på att den här boken kan vara ett stöd för den som står inför existentiella rädslor. Efter att ha skrivit den här kortromanen skrev Fredrik Backman Björnstad, och kanske kan man se Och varje morgon blir vägen hem längre och längre som en början på djupare, personligare berättelser med tyngd. Det här är en väldigt sorglig berättelse, men på Backmanskt vis inger den framförallt lugn och mod.
.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 86
Utgivningsdatum: 2017-05-15
Förlag: Forum
Omslag. Nils Olsson
Illustrationer: Ella Laytham
ISBN: 9789137150895
Finns att beställa hos Bokus, Adlibris, CDON med flera

Recension: Allt jag önskade, av Lucy Dillon

Omslaget till Allt jag önskade är bedårande. Det motsvarar den fina relationen som skildras i boken mellan fyraåriga Nancy och mopsen Bumble.

Boken börjar med flera missförstånd som eskalerar och leder till att Caitlin och Patrick efter tio års äktenskap bestämmer sig för att bo på skilda håll. Nancy och hennes storebror Joel bor med Caitlin, eftersom Patrick arbetar så mycket och dessutom väljer att byta arbetsplats till en ort på för långt avstånd från barnens skolor. Men när Patrick flyttar slutar Nancy plötsligt att prata. Hon som alltid sjöng, pratade och skuttade låser sig inom sig själv. Tills hon träffar faster Eva och hennes två mopsar, Bumble och Bee.

Baksidestexten utlovar ”en hoppingivande och hjärtevärmande bok om förlorade drömmar och nya möjligheter”, och det är precis vad det är. Eva har varit gift med en berömd, äldre skådespelare och är fortfarande paralyserad av sorg efter hans död. När hon öppnar upp sitt hem för de två syskonbarnen ett par gånger i månaden sätter det igång tankar om vad hon givit upp och hur hon vill gå vidare. Även Patrick, men framför allt Caitlin får också anledning att omvärdera sina val i livet och fundera över vilka de har blivit, och om de verkligen är de personer de vill vara.

Lucy Dillon, eller Victoria Routledge som hon egentligen heter, har sagt att målet med de böcker hon skriver är att erbjuda en paus från verkligheten, och samtidigt bädda in ett budskap till läsarna i berättelserna. Hennes böcker brukar räknas till feelgood-genren, och skildringarna av relationen mellan Nancy och hennes faster Eva och mopsarna får mig att le inombords. Det är insiktsfullt och rörande. Däremot blir jag mest irriterad på Caitlin, som helt förlorar riktning och värderingar i livet i och med separationen. Ett inte osannolikt beteende vid en separation när man tappar fotfästet och skall finna sig själv igen, men likväl irriterande och inte särskilt feelgood.

Problemen hopar sig, men du kan vara säker på att det mesta kommer att ordna sig innan boken är slut. Allt jag önskade är en förutsägbar relationsroman som ger dig precis det du kan förvänta dig. Och ibland är det just en sådan bok du vill hålla i din hand.

.
Mitt betyg: 3/5

.
Antal sidor: 437
Utgivningsdatum: 2017-05-15
Förlag: Forum
Originaltitel: All I ever wanted
Översättare: Ann Björkhem
Formgivning: Anna Henriksson
ISBN: 9789137150338
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

Recension: Vad hände med barnen? av Eva F Dahlgren


Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

Samtidigt som det moderna välfärdssamhället grundläggs, pågår en omfattande fosterbarnsindustri i Sverige. ”Oäkta” barn säljs till lägstbjudande på auktion fram till 1918, utnyttjas som arbetskraft eller vanvårdas till döds. Parallellt med detta skapar filantroper ”fosterbarnens ö” på Gålö i Stockholms skärgård. Där tvingas arrendetorparna ta emot närmare tusen fattiga stadsbarn innan verksamheten läggs ner 1939.

Många av de ”fallna” kvinnor som Eva F Dahlgren skrev om i sin förra bok hade skyfflats runt till olika barnhem och fosterhem som barn. Flera av dem födde sedan egna barn. Vad hände med de barnen? Författaren har återvänt till arkiven för att besvara den frågan. Liksom Fallna kvinnor bygger Vad hände med barnen? på journaler och handlingar från myndigheter, men också på personliga brev. Om barnens längtan efter, eller ibland fasan för, de biologiska föräldrarna.

I den avslutande delen i hennes tematiska trilogi om människors värde under 1900-talets första hälft, som inleddes med Farfar var rasbiolog, skildrar Eva F Dahlgren barnen i folkhemsbyggets och rasbiologins skugga. Det är också en berättelse om synen på barns värde. Om förändringen från ett rent ekonomiskt, då fosterföräldrar krävde betalt för att ta emot ett barn, till ett emotionellt då adoptivföräldrar är villiga att betala för ett barn.
.

Så tyckte jag om boken

Eva F Dahlgren har i sin tredje del i serien om människors värde under 1900-talets första hälft valt att berätta om vad som hände med de barn som kom till Allmänna barnhuset i Stockholm. Två av de barn hon följt genom arkiverade brev, journalanteckningar, autentiska foton och tidningsartiklar, är Rut och Kerstin. Två flickor, födda på 1920-talet av ogifta, prostituerade mödrar som inte själva kunde ta hand om sina barn, och som därför först kom till Lilla Hemmet på Kungsholmen, världens första institution för barn som redan vid födseln var smittade med syfilis, och när de var färdigbehandlade placerades hos fosterfamiljer på Gålö.

Det finns redan en del skrivet om både barn som tvångsomhändertagits av sociala myndigheter och om barn som föräldrarna frivilligt lämnat ifrån sig av olika skäl, ofta på grund av fattigdom och svårigheter att försörja en familj. Bland annat har fil. dr. Johanna Sköld skildrat hur ledningen av barnhemmet i Stockholm fattade det radikala beslutet att köpa en ö i Stockholms skärgård, Gålö, och tvingade de tjugotal torpare som arrenderade jord på ön att var och en ta emot flera av barnhemmets barn mot en viss ersättning. Nästan 1 000 Stockholmsbarn kom att tillbringa delar av sin uppväxt på Gålö.

Till skillnad från skribenter av akademiska texter förhåller sig Eva F Dahlgren friare till det material hon har undersökt. Hon varvar fakta och fiktion. Huvudsyftet är att följa och berätta om de två flickorna, Rut och Kerstin, men under arkivarbetet visar sig fler barn och deras livsöden vara minst lika intressanta, och författaren väljer att berätta om dem också, som sidospår till huvudberättelsen. Det gör att sammanhanget blir aningen rörigt och jag är till att börja med tveksam till upplägget och hade önskat en större avgränsning av materialet och mindre fiktion. Jag tappar flera gånger bort mig i de olika skildringarna om män som förnekar faderskapet till barnen, behandlingar av syfilis med giftigt kvicksilver, vanvård hos fosterfamiljerna, brev till barnhemmet från barn som längtar efter och söker information om sina biologiska föräldrar. Å andra sidan spelar det kanske ingen större roll att händelseförloppet blir litet oklart. Utdragen och citaten ur olika typer av arkivmaterial som rör flera olika barn ger istället en bredare bild av de omhändertagna barnens situation under den här tidsperioden, än om författaren enbart fokuserat på Rut och Kerstin.

För vissa barn kan man nog med ganska stor säkerhet påstå att de hade tur som kom till Lilla Hemmet och sedan till fosterfamiljer. För andra visar sig det sociala arvet med fattigdom och missbruk starkt. Kerstin får barn, som hon precis som sin egen mamma tvingas lämna bort, och Rut lever med en alkoholiserad man. Det var ändå överraskande att så många av barnen, trots fattigdom och umbäranden och i en tid utan penicillin och adekvat sjukvård, blev så gamla som 80-90 år.

Vad hände med barnen? Hur de minsta blev en handelsvara är i stora delar hjärtskärande, men också hoppfull och intressant läsning. Författarens val att bygga upp skildringen kring utdrag ur arkivmaterial gör att tidsandan blir väldigt tydlig. Jag känner mig förflyttad till första delen av 1900-talet, brytpunkten mellan fattigdom och trångboddhet och ett framväxande välfärdssamhälle med ett socialt skyddsnät för de svagaste. En läsvärd skildring av vad som hände med barnen som kom till Lilla Hemmet i Stockholm och sedan placerades i fosterfamiljer.

.
Mitt betyg: 3/5

.
Antal sidor: 267
Utgivningsdatum: 2017-04-12
Förlag: Forum
ISBN: 9789137146010
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

Recension: Hetta, av Jane Harper

Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

Australien härjas av en svår torka och invånarna i den lilla avfolkningsorten Kiewarra tvingas dagligen fatta desperata beslut på grund av vattenbristen. Under mystiska omständigheter tar Luke Hadler livet av sin familj och sedan sig själv. Poliskommissarie Aaron Falk kommer tillbaka till sin barndoms hemtrakter för att närvara vid begravningen. Luke var hans bäste vän, men de delade även en mörk hemlighet. Under århundradets värsta torka börjar Falk ifrågasätta vad som verkligen hände med Luke. Han bär på en bestämd känsla av att något inte stämmer – men ju mer han nystar i fallet, desto mer börjar gamla sår att blöda. Sedan länge begravda lögner tar sig upp till ytan, och Falk tvingas konfronteras med sina egna värsta minnen.
.

Så tyckte jag om boken

Stämningen är förtätad. Det lilla samhället Kiewarra präglas av intolerans och hemligheter, men även av sammanhållning kring det man tror på. Alla känner på ett eller annat sätt till varandra och är känslomässigt involverade i både det som skett i det förflutna och det som sker i nutid. Det blev aldrig utrett vad som egentligen hände då för tjugo år sedan, men det ledde till att Aaron och hans far drevs bort från sin gård. Många anser fortfarande att Aaron Falk var skyldig, och när han dyker upp i staden igen väcker det ont blod hos många. Ovanpå detta har landet drabbats av en ödesdiger torka som gör allt värre och bidrar till att samhället utvecklas till en krutdurk som riskerar att explodera när som helst.

Man kan riktigt känna hettan och dammet från de uttorkade markerna och ödsligheten i landskapet som kommer sig av de stora avstånden mellan gårdarna. Det är okonstlat och rättframt. Första stycket i boken anger tonen: ”Gården hade faktiskt sett död tidigare, och spyflugorna var inte kräsna. För dem var det ingen stor skillnad mellan ett kadaver och ett lik.”

Det här är ingen Kepler, med ett överjordiskt tempo och action från början till slut. Tvärtom. Steg för steg, lugnt och metodiskt, nystas både det som hände i det förflutna och kring de tre dödsfallen upp. Det är spännande på ett nästan hypnotiskt vis. De vältecknade och oerhört trovärdiga miljö- och personbeskrivningarna bidrar till detta. Historien innehåller alldeles lagom många karaktärer som, utan att de blir det minsta stereotypiska, förmodligen går att känna igen i de flesta småstäder. Kontrasten är tydlig mellan den inhemska befolkningen, som acklimatiserat sig till det ofta hårda livet där människan har litet eller ingenting att sätta emot vädrets makter, och den inflyttade befolkningen som ännu inte fått och kanske aldrig får det robusta, skyddande lagret mot såväl väder som jargong.

Intrigen håller ihop, vi lockas ut på villospår och vi misstänker än den ena, än den andra. Hela tiden ligger det en kuslig stämning över allt som sker. Man bara väntar på att någonting ytterligare skall inträffa. Jane Harper imponerar med en fängslande berättarteknik som trots brutaliteten och råheten i handlingen är en ren njutning att dras in i.

Det här är Jane Harpers deckardebut. Jag har förstått att en uppföljare är planerad till början av nästa år; Force of Nature, med Aaron Falk som huvudperson. Fem kvinnor från samma företag ger sig motvilligt ut på en vandring i teambildningssyfte. Bara fyra återvänder. Efter en så lysande debut som Hetta kommer jag utan tvekan att läsa även uppföljaren.

Betyg: 5/5
.

Antal sidor: 334
Serie: Aaron Falk (del 1)
Utgivningsdatum: 2017-04-26
Förlag: Forum
Översättare: Jessica Hallén
Originaltitel. The Dry
Formgivning: Elina Grandin
ISBN: 9789137148052
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

Fler som bloggat om Hetta:

Beas Bokhylla, Bloggbohemen, Bokkoll, Boklysten, Böcker och Dammråttor, Johannas Deckarhörna, Lottens Bokblogg, Mias Bokhörna

 

 

 

Recension: Mitt namn är Lucy Barton, av Elizabeth Strout

Det här är en mörk, men samtidigt livsbejakande, lyhörd och förlåtande berättelse om att växa upp under eländiga förhållanden, om att ha kraft att bryta sig loss och skapa sig en bättre framtid, men också om att inte ha den styrkan. Mest handlar det kanske om att kunna förlåta och att försonas med sitt förflutna.

Lucy Barton är inlagd på sjukhus för en, som hon trodde, enkel blindtarmsoperation. Oförklarliga komplikationer tillstöter och hon tvingas stanna en längre tid på sjukhuset för att tillfriskna. När Lucys mamma, som hon bara haft sporadisk kontakt med sedan hon lämnade barndomshemmet, plötsligt dyker upp på sjukhuset för att sitta vid sin dotters sida, startar det en försoningsprocess hos dem båda två.

Uppväxten präglades av både stor fattigdom, socialt utanförskap och både psykiska och fysiska övergrepp på de tre barnen i familjen. I familjen fanns fadern, som levde under ständig plåga för det han gjorde under kriget, och en mor som stannade i äktenskapet eftersom det var det som de flesta kvinnor gjorde i hennes generation. De tre barnen växer upp med olika möjligheter att bära på de minnen de har av sina traumatiska upplevelser från barndomen. Lucy är yngst, men också den mentalt starkaste av syskonen. Hon har redan som liten en förmåga att söka sig till andra personer än sin familj för att få kärlek, bekräftelse, stöd och hjälp på vägen mot ett bättre liv.

Det här citatet från sidan 105 i boken visar väldigt väl de olika familjemedlemmarnas personligheter. Lucys föräldrar har påträffat Lucys bror i mammans kläder, nu skall pappan lära honom en läxa:

… jag minns bara hennes gallskrik och folksamlingen och skrattet. Pappa körde vår pickup längst stora gatan och skrek på min bror, som gick gatan fram i ett par stora högklackade skor som jag kände igen från korgen, och en behå över sin t-shirt och ett halsband med oäkta pärlor och hans ansikte var strimmigt av tårar. Pappa körde bredvid honom i vår pickup och skrek att han var en jävla bög och det skulle hela världen få veta. Jag kunde inte tro mina ögon, och jag tog Vicky i handen, fastän jag var yngst av oss, och gick hela vägen hem med henne.

Trots moderns oförmåga att visa känslor, och att alls uttrycka sig annat än knapphändigt, kommer Lucy med små trevande steg sin mor närmare än någonsin tidigare under de dagar de tillbringar tillsammans på sjukhuset. Berättelsen handlar om hur kärlek kan vara bristfällig, men ändå finnas där i någon form. Den handlar också om hur man som vuxen inte kan skapa sig en lycklig barndom, men man kan försonas med den och förlåta.

Kanske var det mörkret med bara den bleka ljusstrimman som tog sig igenom dörren, den storslagna Chryslerbyggnadens stjärnbild strax utanför, som gjorde att vi kunde prata på ett sätt som vi aldrig pratat förut. ”Folk”, sa jag. ”Folk”, sa mamma. Jag var så lycklig. Å, vad lycklig jag var över att kunna prata med mamma på det sättet!

Det här är en väldigt stark berättelse som berör på djupet. Den upplevs ändå inte som ångestladdad, trots allt hemskt som framkommer under både samtal och genom minnen. Kanske är det för att författaren håller en ganska neutral ton genom hela boken som det inte blir en tårdrypande berättelse. Reaktionen på det barnen fick genomlida under sin uppväxt kommer vid flera tillfällen som ett fördröjt slag i magen.

Mitt namn är Lucy Barton har legat etta på New York Times bästsäljarlista och har nominerats till The Man Booker Prize 2016. Det är väldigt lätt att förstå.

Betyg: 5/5
.

Antal sidor: 167
Utgivningsdatum: 2017-04-19
Förlag: Forum
Originaltitel: My name is Lucy Barton
Översättare: Kristofer Leandoer
Formgivning: Sara R. Acedo
ISBN: 9789137149356
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

Söndagens smakbit ur en bra bok v. 18 – Mitt namn är Lucy Barton

Mari, på den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, håller i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers. I dag bjuder jag på en smakbit ur den här boken:

Det här är en väldigt mörk, men samtidigt livsbejakande, lyhörd och förlåtande berättelse om att växa upp under eländiga förhållanden, om att ha kraft att bryta sig loss men också om att inte ha det.

Citatet är från sidan 105. Lucys föräldrar har påträffat Lucys bror i mammans kläder, nu skall pappan lära honom en läxa:

… jag minns bara hennes gallskrik och folksamlingen och skrattet. Pappa körde vår pickup längst stora gatan och skrek på min bror, som gick gatan fram i ett par stora högklackade skor som jag kände igen från korgen, och en behå över sin t-shirt och ett halsband med oäkta pärlor och hans ansikte var strimmigt av tårar. Pappa körde bredvid honom i vår pickup och skrek att han var en jävla bög och det skulle hela världen få veta. Jag kunde inte tro mina ögon, och jag tog Vicky i handen, fastän jag var yngst av oss, och gick hela vägen hem med henne.

Min recension av Mitt namn är Lucy Barton kommer senare under dagen.

Fler smakbitar ur spännande böcker får du hos Flukten fra virkeligheten