Etikett: Bokförlaget Forum

Recension: Åh William! av Elizabeth Strout

Publicerat den av annettejuhlin5 kommentarer


Elizabeth Strout har skrivit två böcker tidigare om Lucy Barton. Den första boken, Mitt namn är Lucy Barton, handlade om att ha kraft att bryta sig loss och skapa sig en bättre framtid, men också om att inte ha den styrkan, och hur det påverkade familjens och framför allt Lucys vägval och liv. Men mest handlade det nog om att hur kärlek kan vara bristfällig, men ändå finnas där i någon form. Och om hur man som vuxen inte kan skapa sig en lycklig barndom, men man kan försonas med den och förlåta.

I den andra boken, Vad som helst är möjligt, återvände Lucy Barton efter sjutton år till sitt barndomshem som en välkänd och framgångsrik författare för att träffa sina syskon. När de träffades väcktes minnen till liv från den barndom de delat, men upplevt och hanterat på helt olika sätt. Samtidigt som de stod varandra så nära och kände varandra så väl, blev det uppenbart att de var främlingar för varandra.

I den här tredje boken i serien, har Lucy nyligen blivit änka och tvingas hantera den ensamma sorgen och livet utan sin älskade man och själsfrände. En dag hör William av sig. William, som hon levde tillsammans med under nästan tjugo år och som är far till de två gemensamma döttrarna. De har fortsatt att vara vänner under alla år, och han ber henne följa med på en resa. Han har gjort ett DNA-test och upptäckt en för honom osannolik och dold familjehemlighet. William och Lucy lämnar New York och beger sig på en road trip till Maine.

Berättelsen i sig är spännande, jag vill dock inte avslöja mer än så här om handlingen, men framförallt är det relationen mellan William och Lucy som gradvis blir tydligare, både för mig och för dem, som gör mig nyfiken. Trots sina senare äktenskap har de självklara och starka band till varandra som gör att de är varandras trygghet i livet. För Lucy blir resan inte bara en resa bokstavligen, hon inser saker om både William, sig själv och om deras relation som förändrar henne. Som sextiotreåring kan hon nu se helheten av det som var, och sätta in saker som sagts och gjorts i sitt större sammanhang som skapar förståelse. Hon som trodde att hon var svag, är kanske den som egentligen alltid var den starka. Och tryggheten hon tidigare alltid kände att hon fann hos William, kanske egentligen kom från henne själv.

Elizabeth Strout är en av mina favoritförfattare. Hennes främsta styrka är förmågan att med få och subtila meningar lyckas fånga människornas verkliga och innersta känslor, bakom den fasad som de försöker upprätthålla. Genom nedtonade men träffsäkra skildringar av dessa ganska vanliga människor, dels genom deras handlingar, dels genom dialoger, tecknas deras verkliga karaktärer och insikter om livet.

”Det fanns tillfällen medan vi var gifta när jag avskydde honom. Jag såg, med liksom en fadd flaga av fasa i bröstet, att han, med sin behagliga distans, sina milda ansiktsuttryck, var otillgänglig. Men värre än så. För under hans upphöjda trevlighet lurade en barnslig vresighet, en surmulenhet som flimrade över hans själ, en rultig liten pojke med trutande underläpp som skyllde på än den ene, än den andre.”

Lucy Barton berättar historien som om hon pratar med en nära vän. Samtalet hoppar ibland hit och dit, precis som vid samtal. Ibland blir det litet märkligt och litet stolpigt, men det skapar en förtrolighet och ett personligt anslag som gör att jag känner mig närmare berättelsen än jag annars antagligen skulle göra: ”Det var som om någonting föll djupt inom mig, och jag sa ingenting om det. Men jag har aldrig glömt det. Då tänkte jag: Nåja, han är åtminstone ärlig. Men vi var med om sådana där överraskningar och besvikelser med varandra, det är det jag menar.”

Betyg: 4/5

Serie: Lucy Barton (#3)
Antal sidor: 183
Utgivningsdatum: 2022-09-19
Förlag: Forum
Originaltitel: Oh William!
Översättare: Helena Hansson
Formgivning: Sara R. Acedo
Finns att beställa hos bland andra:
Bokus (219 kr) , Adlibris (219 kr) och Hedengrens Bokhandel (298 kr)

♥

Recension: Som natten, av David Ärlemalm

Publicerat den av annettejuhlin3 kommentarer

Kriminalitet, missbruk och ett liv långt från medelklassens trädgårdsfester präglar både författarens debutroman, Lite död runt ögonen, och hans uppföljare, Som natten.

I debutromanen fick vi följa Arto som försökte skapa ett vanligt, tryggt liv för sig och sin dotter efter att Sofia tragiskt gått bort genom en överdos efter att ha kämpat sig upp från missbruk och misär. Sofias öde var det som berörde mig mest, näst efter dotterns. Hon var den starkare, men det blev fel ändå. I uppföljaren får vi följa en annan man och kvinna och deras dotter, men nu gör vi det utifrån kvinnans perspektiv, genom tjugoåriga Asynja som sedan några år lever tillsammans med Eddie.

Berättelsen börjar starkt. Regnet vräker ned och vågorna går höga. Asynja, Eddie och deras fyra månader gamla dotter Snäckan tvingas tillsammans med Eddies bror fly över stormande vatten till en liten stuga på en ö. Asynja vägrar kliva i kanoten utan en flytväst för Snäckans skull, men rädslan i Eddies ansikte tystar henne och hon sätter sig på golvet med jackan uppdragen för att skydda barnet. Den här gången har Eddie ställt till det ordentligt, och att det är väldigt allvarligt visar sig snart ute på ön. Det Eddie trodde skulle bli ett steg uppåt i hans kriminella karriär, visar sig istället vara ett stort misstag som sätter allas liv i fara. Och det blir bara värre.

Utåt sett levde Asynja ett vanligt tonårsliv i en vanlig familj. Men när hon lämnade sin familj var det inte för att hon ville till någonting, det var för att hon måste bort. Hos Eddie tror hon att hon hittat den kärlek och den trygghet hon saknat. Han skall ta hand om henne. Men återigen tvingas Asynja vara stark. När hon flyr från hemmet hamnar hon istället ur askan i elden.

För att ha något att göra hjälper hon till med att bära de droger som Eddie och hans bror säljer på sunkbarer och klubbar. De lever ett liv där missbruk, hot och våld tillhör vardagen. När Snäckan föds får Asynjas liv en mening och ett mål, att finnas för och skydda sitt barn. Hon lever själv på skräpmat och dricker för mycket, men hon ser alltid till att ta hand om Snäckan. Och som det maskrosbarn hon är får hon kontakt med människor som ser och vill hjälpa henne, som ställer upp för henne när livet krisar.

David Ärlemalm skildrar insiktsfullt och med fingertoppskänsla för detaljerna livet på samhällets skuggsida. Som natten har inte ett så stort omfång rent fysiskt, men desto större djup. De här personerna och det som händer skulle kunna vara hämtat rakt ur en mörk och hård verklighet. Deras öden fäster sig i mig och jag kan inte sluta tänka på dem.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 250
Utgivningsdatum: 2021-04-14
Förlag: Forum
Omslagsformgivning: Kerstin Hansson

Recension: Folk med ångest av Fredrik Backman

Publicerat den av annettejuhlin8 kommentarer

Jag har läst Fredrik Backmans senaste roman, Folk med ångest. Det är samma känslomässiga bergochdalbana som när jag har läst hans tidigare böcker, och samma varma underton. Fredrik Backman håller sina läsare i handen genom hela historien, och titeln till trots känns det både tryggt och trivsamt, och överraskande roligt.

Till det yttre handlar Folk med ångest om ett misslyckat rån och ett gisslandrama på en lägenhetsvisning och om hur rånaren plötsligt är försvunnen och alla i gisslan verkar vara fullkomligt förvirrade under polisförhören. Det handlar om två småstadspoliser med en inte helt enkel relation till varandra, en vass överklasskvinna som glömt vad man kan göra med livet förutom att ha en karriär, en sorgsen gammal dam som väntar på sin man som bara skall parkera bilen, ett par som köper och säljer lägenheter för att ge äktenskapet syre och så handlar det om en bindgalen hippie och hennes höggravida flickvän. Det handlar ganska mycket om en man på ett broräcke, på väg att hoppa.

Den handlar om allvarligare saker än ett pusselmysterium, även om det är ramberättelsen. Mest handlar det nog om hur man hittar olika vägar för att överleva som människa i en ganska hård värld. Hur man hanterar eller förtränger sin sorg, sin frustration, sin oro, förtvivlan eller dåliga samvete. Under tiden gisslan är isolerade i lägenheten tvingas de efterhand att stå ansikte mot ansikte med inte bara varandra utan också med sig själva.

Det hade kunnat bli en väldigt mörk berättelse, men den är skriven på ett sätt så att den upplevs som en komedi, visserligen med en bråddjup botten. Polisförhören får mig att tänka på folklustspel. Det är spexigt, dråpligt och ganska kaosartat.

Jag tror att man kan lära sig hur man rent tekniskt bygger upp en spännande intrig och hur man skriver tekniskt korrekt. Men, för att skapa den där magin man som läsare vill uppleva, krävs något helt annat. Jag tror att det handlar om fingertoppskänsla och sensitivitet. Det har Fredrik Backman.

Jag tycker tyvärr inte att det glättiga omslaget motsvarar djupet i berättelsen. Jag brukar inte påverkas så mycket av omslag, men i det här fallet fick det mig att fundera på att avstå från att läsa boken. Vad gäller innehållet har den här boken, precis som Fredrik Backmans tidigare böcker, en litet onödigt lång startsträcka. Det tar ungefär åttio sidor innan jag börjar bry mig om hur det skall gå för de olika personerna i gisslandramat, men sedan är jag fast.

Läs gärna min intervju med Fredrik Backman.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 347
Utgivningsdatum: 2019-04-25
Förlag: Forum
Omslagsformgivning: Nils Olsson
ISBN: 9789137151212
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

♥