Formgivare Sara R Acedo – Just nu

Elizabeth Strout har skrivit två böcker tidigare om Lucy Barton. Den första boken, Mitt namn är Lucy Barton, handlade om att ha kraft att bryta sig loss och skapa sig en bättre framtid, men också om att inte ha den styrkan, och hur det påverkade familjens och framför allt Lucys vägval och liv. Men mest handlade det nog om att hur kärlek kan vara bristfällig, men ändå finnas där i någon form. Och om hur man som vuxen inte kan skapa sig en lycklig barndom, men man kan försonas med den och förlåta.

I den andra boken, Vad som helst är möjligt, återvände Lucy Barton efter sjutton år till sitt barndomshem som en välkänd och framgångsrik författare för att träffa sina syskon. När de träffades väcktes minnen till liv från den barndom de delat, men upplevt och hanterat på helt olika sätt. Samtidigt som de stod varandra så nära och kände varandra så väl, blev det uppenbart att de var främlingar för varandra.

I den här tredje boken i serien, har Lucy nyligen blivit änka och tvingas hantera den ensamma sorgen och livet utan sin älskade man och själsfrände. En dag hör William av sig. William, som hon levde tillsammans med under nästan tjugo år och som är far till de två gemensamma döttrarna. De har fortsatt att vara vänner under alla år, och han ber henne följa med på en resa. Han har gjort ett DNA-test och upptäckt en för honom osannolik och dold familjehemlighet. William och Lucy lämnar New York och beger sig på en road trip till Maine.

Berättelsen i sig är spännande, jag vill dock inte avslöja mer än så här om handlingen, men framförallt är det relationen mellan William och Lucy som gradvis blir tydligare, både för mig och för dem, som gör mig nyfiken. Trots sina senare äktenskap har de självklara och starka band till varandra som gör att de är varandras trygghet i livet. För Lucy blir resan inte bara en resa bokstavligen, hon inser saker om både William, sig själv och om deras relation som förändrar henne. Som sextiotreåring kan hon nu se helheten av det som var, och sätta in saker som sagts och gjorts i sitt större sammanhang som skapar förståelse. Hon som trodde att hon var svag, är kanske den som egentligen alltid var den starka. Och tryggheten hon tidigare alltid kände att hon fann hos William, kanske egentligen kom från henne själv.

Elizabeth Strout är en av mina favoritförfattare. Hennes främsta styrka är förmågan att med få och subtila meningar lyckas fånga människornas verkliga och innersta känslor, bakom den fasad som de försöker upprätthålla. Genom nedtonade men träffsäkra skildringar av dessa ganska vanliga människor, dels genom deras handlingar, dels genom dialoger, tecknas deras verkliga karaktärer och insikter om livet.

”Det fanns tillfällen medan vi var gifta när jag avskydde honom. Jag såg, med liksom en fadd flaga av fasa i bröstet, att han, med sin behagliga distans, sina milda ansiktsuttryck, var otillgänglig. Men värre än så. För under hans upphöjda trevlighet lurade en barnslig vresighet, en surmulenhet som flimrade över hans själ, en rultig liten pojke med trutande underläpp som skyllde på än den ene, än den andre.”

Lucy Barton berättar historien som om hon pratar med en nära vän. Samtalet hoppar ibland hit och dit, precis som vid samtal. Ibland blir det litet märkligt och litet stolpigt, men det skapar en förtrolighet och ett personligt anslag som gör att jag känner mig närmare berättelsen än jag annars antagligen skulle göra: ”Det var som om någonting föll djupt inom mig, och jag sa ingenting om det. Men jag har aldrig glömt det. Då tänkte jag: Nåja, han är åtminstone ärlig. Men vi var med om sådana där överraskningar och besvikelser med varandra, det är det jag menar.”

Betyg: 4/5

Serie: Lucy Barton (#3)
Antal sidor: 183
Utgivningsdatum: 2022-09-19
Förlag: Forum
Originaltitel: Oh William!
Översättare: Helena Hansson
Formgivning: Sara R. Acedo
Finns att beställa hos bland andra:
Bokus (219 kr) , Adlibris (219 kr) och Hedengrens Bokhandel (298 kr)

♥

Som jag har sett fram mot den här andra delen om klädskaparen Hannah Lönn, som dras in i mordhistorier som hon inte kan låta bli att försöka lösa. Till kriminalarnas förtret.

År 1957, då den här historien utspelar sig, var första året då kvinnor fick påbörja utbildningen till polis. Men det var inte förrän 1981 som den första kvinnliga polismästaren utnämndes i Sverige, så man kan förstå att Hannah Lönn arbetar i motvind när hon ger sig in på brottsutredarnas område.

Den första delen i serien, En sax i hjärtat, utspelar sig i en idyllisk småstads- och landsortsmiljö med hemlighetsfulla bybor. Men kafferep och syjuntor byts ganska snart mot en långt ifrån långtråkig landsortsvistelse när Hannah Lönn och hennes faster hittar den nyligen pensionerade Asta Grankvist död, med en sysax i bröstet.

Den här andra och fristående delen utspelar sig i Stockholm, där Hannah Lönn bor och arbetar. Hon har fått i uppdrag av modedirektör Leijon på varuhuset Svenska Kompaniet att sy dominoslängkappor till en planerad spektakulär och magnifik modevisning omgärdad av mycket hemlighetsmakeri på Kungliga Operan, som en hyllning till den nyligen bortgångne modekungen Christian Dior. Dagen innan modevisningen får dock tidningen Kvällsbladet ta emot ett hotbrev riktat mot modehuset och modedirektör Leijon med orden: Döden klär i domino. Det blir upptakten till en rafflande deckargåta.

Precis som den första delen i serien är Döden klär i domino välskriven med ett stort mått av glimt i ögat, och precis som det brukar vara i klassiska pusseldeckare är tempot långsammare än i de mer hårdkokta kriminalromanerna, och ledtrådarna strösslas i historien. Men trots att jag som läsare får ta del av alla ledtrådar och resonemang lyckas jag ändå inte klura ut hur allt hänger ihop. Det är ett riktigt snyggt och väldigt klipskt hantverk, till att börja med snårigt med många personer och detaljer att hålla reda på, men successivt nystas hela historien upp inte minst på grund av Hannah Lönn och hennes väninnor. Fröken Laila från den första boken i serien dyker upp i Stockholm och bidrar med flera viktiga iakttagelser som gör att brottet kan lösas, liksom Hannahs vänner; modeillustratören Bibbi, mannekängen och flygvärdinnan Anita, modejournalisten Marie-Louise och grannen, den gamla damen Madame Irma.

Kvinnors och mäns olika förutsättningar, liksom de olika villkor som gällde för människor från dåtidens olika samhällsklasser, gör tidsandan tydlig för den period då mordhistorien utspelar sig, under slutet av 1950-talet. Kvinnor hålls tillbaka från de mer spännande och äventyrliga uppdragen, som modejournalisten Marie-Louise som hellre vill arbeta som kriminalreporter, men inte ges möjlighet just på grund av att hon är kvinna.

Jämställdhetsperspektivet känns trovärdigt och lyfter berättelsen. Lyfter berättelsen gör även alla blinkningar till välkända deckarförfattare, som Agatha Christie, vars pusseldeckare är några av de källor Hannah Lönn relaterar till när hon löser mordgåtor. För att inte tala om alla övriga tidstypiska platser, personer och detaljer som förekommer i boken. Jag har kollat upp vissa av dem och lärt mig att sällskapsspelet Cluedo som nämns i boken, spelet där man skall ta reda på mördare, mordvapen och mordplats, skapades nästan ett decennium innan den här historien utspelar sig. Svenska Kompaniets Franska Ateljé, som är en central plats i historien, motsvaras av NK:s Franska, som var 1950-talets ledande modecentrum med eget damskrädderi. Och den anrika krogen Stopet, som serverar Hannah Lönn och hennes väninna ganska oätliga ansjovissmörgåsar, fanns redan innan Hannah Lönn föddes och drivs fortfarande som krog i Stockholm.

Den första delen i serien om Hannah Lönn var gemytlig med många spännande karaktärer. Den gav definitivt mersmak. Nu har Marie Bengts steppat upp tempot med rappare handling och en finurligare intrig, samtidigt som den mysiga stämningen finns kvar. Den här andra delen är till och med ännu bättre än den första.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 368
Utgivningsdatum: 2019-06-07
Serie: Hannah Lönn (del 2)
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Formgivning: Sara R. Acedo
ISBN: 9789100178239
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

♥