Recension: Över gränsen, av Louise Kennedy

.

Över gränsen är Louise Kennedys debutroman. Det är en fantastisk roman som helt och hållet förtjänar alla de utmärkelser den fått. Jag skulle beskriva berättarstilen som minimalistisk och återhållen, och jag tänker på Ernest Hemingways stil, som också var handlingsorienterad, med tro på att läsaren förstår och blir berörd utifrån handlingar och ord, snarare än skildringar av känslor. Och förstår gör man, och berörd blir man.

Historien utspelar sig år 1975 i Belfast på Irland, mitt under den dramatiska och våldsamma period som kallas The Troubles, åren 1968-1998. Det började som en protest mot diskrimineringen av provinsens katolska minoritet och satte igång en blodig våldsvåg som under drygt 30 år kom att kräva över 3 700 liv.

Cushla är en 24-årig katolsk kvinna som arbetar dels som lågstadielärare, dels extra på familjens pub. Under ett arbetspass på puben lär hon känna Michael Agnew, en gift man, dubbelt så gammal som hon, protestant och advokat med civilkurage, som valt att ta sig an katolska klienter som blivit utsatta för brott mot sina medborgerliga rättigheter, såsom misshandel och hot på grund av sin katolska tro. Han bjuder in Cushla som lärare till irländska språkkvällar med sina vänner, och så påbörjas en på flera sätt omöjlig och förbjuden kärlekshistoria.

Varje morgon rapporteras om nya bomber som exploderat, fler människor som dödats eller skadats. Katolska familjer blir på de grymmaste sätt varse att de lever i ett protestantiskt område, grannar lägger sig rutinmässigt ned på marken för att kontrollera om någon har placerat en bomb under bilen innan de startar den. Cushla bor i ett område med både protestanter och katoliker, och är personligen ganska förskonad från allvarliga hot och trakasserier, men hon kommer ändå våldet nära. Dels genom familjen McGeown, vars son är elev i Cushlas klass, dels genom sin relation med Michael, som lever under en ständig hotbild.

Fru McGeown är protestant och gift med en katolsk man, vilket under den här perioden ansågs värre än att själv vara katolik. Spänningarna mellan protestanter och katoliker ökar gradvis, och grannarna skär av familjen McGeowns tvättlinor, kastar in hundbajs över staketet och gör familjens liv svårt. Vad du gör spelar ingen roll, det handlar om vad du är. När maken släpas bort och misshandlas nästan till döds, gör Cushla vad hon kan för att på olika sätt bistå familjen.

Kärlekshistorien mellan Cushla och Michael skildras realistiskt och okonstlat. Både den starka attraktionen mellan dem och åldersskillnaden och smygandet för att inte bli upptäckta. Jag blir berörd av hur väl författaren skildrar kärleken och livet som det kan vara, utan illusioner och utan att romantisera.

”Han hade händerna på ratten och de var prickiga av åldersfläckar. Han såg på henne och böjde fingrarna. Jag ringer snart, sa han.”

”Hon hade varit ett störningsmoment, det var allt. Det hade varit skönt att tänka på henne som oattraktiv och sjavig, att tro att Michael var fast i ett olyckligt äktenskap och inte kunde lämna sin värdelösa fru.”

Över gränsen är en gripande skildring av vanligt folks vardag och sätt att hantera nuet och tanken på framtiden, och av de människor som vågade arbeta för jämlika rättigheter och möjligheter med risk för sina egna liv, under en period av terrordåd och rädsla, men också av stort mod, omtanke och kärlek.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 301
Utgivningsdatum: 2023-08-11
Förlag: Albert Bonniers Förlag
.

Efter att ha läst Över gränsen vill jag sätta mig mer in i den nordirländska konflikten och läsa Patrick Radden Keefes bok, Säg inget, som fortfarande står oläst i min bokhylla och som beskrivits av Dagens Nyheters recensent som en briljant, gripande och spännande bok i gränslandet mellan undersökande journalistik, politisk historia, spiondrama och true crime.

Vilken teaser, inför Keplers nya roman; Spindeln 🕷

Klicka på bilden så länkas ni vidare till filmen och får se när jag öppnar ett vadderat kuvert med någonting mycket mindre än en bok, så jag hade verkligen ingen aning om vad det kunde vara. Spännande!

I ärlighetens namn fick jag dubbla känslor när jag öppnade paketet. Jag älskade det kreativa anslaget, och att jag överhuvudtaget var utvald att få den här teasern! Samtidigt… liiitet besviken på att egentligen inte vara utvald, vem som helst kan läsa första kapitlet i Keplers nya roman.

Men framförallt blev jag så bortskämd för fyra år sedan, då jag var en av de bokbloggare som blev inbjuden till mingel och författarträff på Nedre Manilla med Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril, alias Lars Kepler, och Albert ”Abbe” Bonnier. Bilderna är från den kvällen, och jag skrev om det här. Jag trodde först att streckkoden var en länk till en ny inbjudan, så att upptäcka att det var en länk till första kapitlet i boken, vilket vem som helst kan läsa, var litet av ett antiklimax.

Jag skall läsa och recensera Keplers nya spänningsroman, Spindeln. Men jag måste snabbläsa deras tidigare roman först; Spegelmannen. Den kom ut förra året, och har stått i bokhyllan och väntat. Alla deras tidigare i serien om Joona Linna och Saga Bauer har jag läst, och de hamnar oftast på en fyra av fem i betyg. Lazarus, som kom ut 2018, är den senaste jag läste. Den var så otroligt mörk och klaustrofobiskt spännande att jag var tvungen att ta pauser ibland.

Av det jag läst om och av Spindeln, anar jag att den här delen i serien kommer att skilja sig från de övriga, frågan är hur..? Spindeln är den nionde delen i serien och kommer ut på onsdag den 19 oktober.

Ny roman i brevlådan: Äpplet faller inte, av Liane Moriarty, och en diskussion om bokgenre

En tegelsten, som alltid av Liane Moriarty

Jag fick en inbjudan till boksamtal om vårens nyheter hos Albert Bonniers förlag och Wahlström & Widstrands förlag, och som en present fick vi som deltog välja en av vårens böcker. Jag hade svårt att välja, men valde till sist den här.

Jag slukar alla Liane Moriartys romaner, och mitt betyg brukar bli fyra av fem. Berättelserna är snabblästa, innehåller både djup och svärta och skildrar vanliga människors liv, och ofta våra ganska sorgliga försök att skapa en fin fasad utåt för att dölja vad som egentligen pågår i våra hem och i våra innersta rum. Tänkvärda böcker.

På Instagram klassificerade jag boken som en feelgoodroman, och fick snabbt en kommentar om att den snarare ingår i genren Psykologiskt drama. Fine för mig, jag bryr mig inte så mycket om vilken genre en bok tillhör. Men intressant ändå, och väldigt roligt och intressant när det blir interaktion med andra i sociala medier. Jag är en nyfiken person som älskar att gräva i detaljer, så jag började läsa på om genres.

Så här gick vår diskussion:

Malins bokblogg: Kallar du hennes böcker feelgood? 🤔 För mig är de för mörka för att kallas feelgood. Psykologiskt drama beskrivs denna som och det tycker jag är träffande.

Jag: Psykologiskt drama passar också bra. Men jag tycker att de är feelgoodromaner, och att det som gör dem så bra och att de sticker ut, är att de har mycket mörker. Men det är ändå mysigt hela vägen, och jag känner mig inte knäckt efteråt utan tvärtom lyft. Däremot är det ju inte feelgood på det sättet som det ofta var tidigare, då handlingen bestod av en ung och naiv kvinna som var olyckligt kär och i slutet av boken var lyckligt kär igen. Liane Moriartys romaner handlar ofta om människor med längre livserfarenhet.

Malins bokblogg: för mig är inte en feelgood en ung och naiv kvinna. Jag har läst alla hennes böcker men tycker ingen av dem är alls åt feelgood-hållet så vi definierar nog genren olika helt enkelt. Jag läser mycket feelgood, men Moriartys böcker tycker jag skiljer sig mycket från dem. Vi tycker olika där. 😊

Jag: Det där var ju en intressant fråga som jag måste gräva litet i :) Vad innebär egentligen olika genres osv. Det verkar som vissa anser: ”Liane Moriartys signum är feelgood med tydliga inslag av feelbad och denna bok är inget undantag … underhållande för den som vill reflektera över livet”, men på Amazon klassas den som psykologiskt drama. Själv vill hon inte kalla böckerna thrillers i alla fall, även om det ofta är något mörkt som händer med många vändningar innan det oväntade slutet. Det är knepigt att genrebestämma böcker. Som att kalla en hårdkokt kriminalroman för deckare, det känns inte heller helt rätt. Hur som helst, insiktsfulla är i alla fall hennes romaner och för mig är aldrig slutet det viktiga, utan hennes fantastiska person- och miljöbeskrivningar.

Malins bokblogg: hahaha 😄 ja, det är intressant med genre. Men också hur olika vi läsare kan läsa in i böckerna. Deckare är ju också en bred genre där vissa säger deckare, andra thriller och en tredje spänning. 😅 Kanske läser man också in olika beroende på vad man brukar läsa i vanliga fall. Jag läser sällan deckare och kan tycka en deckare är rå som någon annan tycker är rätt mesig.
Håller med om hennes böcker – alltid insiktsfulla och med en underliggande spänning.

Den här romanen av Liane Moriarty gav jag faktiskt bara två av fem i betyg

Jag skall visa er fler nya böcker och ett manus till en kommande bok som har skickats till mig. Böcker, alltså ♥ ♥ ♥