Dagens bokpost – Spegelmannen, Keplers nya kriminalroman

Dagens bokpost – Keplers nya: Spegelmannen. Den verkar lika ruggig som de tidigare böckerna i serien om kriminalkommissarie Joona Linna och Saga Bauer från Säpo.

Kepler brukar alltid betyda klassiskt hårdkokta kriminalromaner med skickligt uppbyggda intriger, ett skyhögt tempo och spänning så stor att man blir alldeles utmattad. Författarna strävar hela tiden efter att knuffa sina huvudpersoner närmare kanten för att se hur de kommer att agera. Det går inte att motstå de här böckerna.

För nästan exakt två år sedan var jag inbjuden till författarträff med Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril, alias Lars Kepler, på Nedre Manilla på Djurgården i Stockholm. Vi minglade under någon timme med vin, vatten och snittar, och sedan var det dags för samtal med författarna. Albert ”Abbe” Bonnier ledde samtalet och vi fick möjlighet att ställa frågor. Det var en väldigt trevlig kväll. Här skrev jag om författarträffen och visade många bilder från kvällen.

Jag gav den förra boken, Lazarus, en fyra i betyg. Det psykologiska djupet som jag tidigare saknat i personbeskrivningarna fanns där och författarna gestaltade extremt skickligt hur brottsling och hjälte många gånger i själva verket är som två sidor av samma mynt, med förståelse för varandras själar och psyke. Det som skiljer är att de agerar utifrån helt olika motiv. Det enda sättet de kan komma åt varandra på, är genom att veta hur den andre tänker. Och det var just det mentala spelet som gjorde den boken så intensiv och infernaliskt spännande.

Recensionsdag är om en vecka. Keplers böcker är rena tegelstenarna, men går ändå blixtsnabbt att läsa, så jag kanske hinner till dess. Lovar inget ;)

Recension: Ödesmark, av Stina Jackson

Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

Vårvintern håller sitt grepp om Ödesmark, den lilla byn utanför Arvidsjaur. Flera av gårdarna är övergivna, lämnade åt ett långsamt förfall. I ett av husen bor Liv med sin gamla pappa Vidar och tonårssonen Simon. De utgör en säregen familj, Liv känner grannarnas blickar, på samma sätt som hon känner kundernas stirrande när hon jobbar kvällsskift på bensinmacken. Alla tycks fråga sig varför Liv har stannat med sin pappa, vad som håller henne kvar i detta bortglömda hörn av Lappland. Människor pratar om Vidars förmögenhet, om hur rik han borde vara efter alla sina skogsaffärer och vilket lätt villebråd familjen är …

Efter sitt stora genombrott med debutboken ”Silvervägen” återkommer nu Stina Jackson med en lika tät som berörande berättelse om människors bundenhet till en plats och till varandra, om hur våldsamt starka banden kan vara – och om hur svårt det är att bryta mönster.

 

Så tyckte jag om boken, utan spoilers

Det är romaner som den här som får mig att längta efter att sätta mig i bilen och köra norrut genom det lappländska inlandet, till Arvidsjaur, där den här berättelsen utspelar sig.

Det finns likheter och skillnader mellan författarens debutroman och Ödesmark, som är hennes andra roman. Intensiteten och den lågmälda tonen, som är rent hypnotiserande, återkommer. Som jag njuter av att läsa hennes språk och hennes insiktsfulla och intressanta skildringar av personer och miljöer. Hon lyckas förmedla stora känslor och ingripande händelser med få ord. En bråkdel skrivs ut i texten, resten vågar hon lita på att läsaren kommer att förstå utifrån de ledtrådar hon givit tidigare. Så här skickligt porträtterar författaren en av de karaktärer som ingår i berättelsen: ”Den gamle satt med blicken på vägen och malde med käkarna. Han tuggade hellre på orden än delade med sig av dem.” Så få ord, och ändå ser jag honom helt tydligt framför mig.

För att vara en spänningsroman med en mordhistoria var tempot lågt i debutromanen. Nu är det ännu lägre, på gränsen till onödigt utdraget. Ungefär i mitten av boken började jag undra hur mitt intresse för handlingen skulle kunna hålla i sig till slutet, jag upplevde det som att jag redan hade alla pusselbitarna. Det hade jag inte.

Debutromanen höll i mitt tycke ihop hela vägen fram till de allra sista avsnitten, då trådarna skulle knytas ihop. Där tyckte jag att författaren valde en för enkel väg ut genom att först på slutet reda ut alla trådarna och förklara vem som gjort vad och varför allt blivit som det blivit. Jag upplevde en obalans mellan bokens början, mitt och slut. Ledtrådarna genom berättelsen var för få, och därför blev slutet för abrupt och hastigt avklarat. Det är inte fallet i Ödesmark. Det är en helt fantastisk roman som håller ihop från början till slut, med ledtrådar strösslade genom historien som gör att upplösningen kommer oväntat, men samtidigt känns helt trovärdig och självklar. Kan man bli kär i en roman så är jag det i Ödesmark.

Ödesmark är Stina Jacksons andra roman. Hennes första, Silvervägen, gick hem hos både vanliga läsare och jurygrupper. Den blev årets bok 2019, fick pris för bästa svenska kriminalroman och den tilldelades Glasnyckeln, som är ett nordiskt kriminalromanpris. Ödesmark har alla förutsättningar att bli minst lika prisad.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 346
Utgivningsdatum: 2020-04-09
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Formgivning: Sokcic, Miroslav
ISBN: 9789100178222
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

Tegelstensläsning – Blonde, av Joyce Carol Oates

Romanen Blonde köpte jag på bokrean 2011. Dels var jag nyfiken på författaren, dels på Marilyn Monroe. I nio år har den stått där i bokhyllan, lockande och snygg att se på, men fortfarande oläst. Det är ingen biografi, men den är ändå inte helt fiktiv.

Nu håller @kulturistanmia i en tegelstensutmaning som innebär att läsa hundra sidor i den här boken per vecka och diskutera med andra som också läst. Jag bestämde mig för att vara med, dels för att äntligen få boken läst, dels roligt att dela upplevelsen med andra som också läser samtidigt.

Och efter alla kommentarer på mitt inlägg om BlondeInstagram om hur mycket andra tyckt om den här boken, att den är den bästa de läst, eller att den åtminstone hamnar bland de tio bästa, har jag blivit väldigt peppad att läsa den! Så peppad att jag börjat kolla upp biljettpriser för att ta bilen till Örebro och se Marilyn Monroeutställningen de visar där under sommaren.

Recension: Midsommarnattsdrömmar, av Bengt Ohlsson

Bengt Ohlsson gör tre nedslag i livet hos ett kompisgäng som i början firar midsommar tillsammans varje år och sedan mer sporadiskt. I den första delen är de i 25-årsåldern. De står i början av vuxenlivet och har flyttat hemifrån, nästan alla har fasta förhållanden och arbeten, och ett par kommer att berätta sitt livs största nyhet, att de väntar barn. Det allra första barnet av flera som kommer att födas i kompisgänget. Det är funderingar på föräldrarnas andefattiga och trista liv, och hur man själv tycker sig ha mycket större och betydligt mer spännande frågor att fundera över.

Nästa nedslag görs när gänget blivit 40 och sedan när de är 50+. Livet rullar på med vanliga glädjeämnen och problem som förmodligen kan uppkomma i relationer efter många år tillsammans. Det är förälskelser, smusslanden, lögner och otrohet, skilsmässor och nya relationer, men även kärlek som övervinner vardagslivtristess och medelåldersångest. Eller om det är tryggheten som till sist visar sig väga tyngre än modet att lämna den person man tillbringat hela sitt vuxna liv med, trots att kärleken övergått till enbart vänskap. Det här är absolut ingen feelgood, men det är väldigt insiktsfullt och fängslande med viss igenkänning, dels i mig själv, dels i vänner och bekanta.

Men så som Bengt Ohlsson skildrar livets olika stadier i den här romanen tycks meningen med livet ganska betydelselös, och jag är tveksam till att man har den här ganska krassa livsinställningen, särskilt redan i början av livet. Eventuellt känns den mer realistisk för personer i medelåldern med mer livserfarenhet och fler motgångar och besvikelser i bagaget. Om livet inte känns lättsammare när man är 25, hur skall det då bli trettio år senare med allt man gått igenom. Det är en av mina invändningar till den här boken. Min andra invändning är karaktärsbeskrivningarna. Hur mycket jag än försöker, lyckas jag inte hålla isär de olika karaktärerna. De beskrivs som olika, med olika personligheter och olika liv, men när jag läser flyter de ihop med likartade tankar och känslor. Det innebär också att jag saknar dynamiken mellan romanens karaktärer. Ändå är det en fascinerande berättelse som trots mina invändningar lyckas trollbinda mig boken igenom.

Jag skulle vilja skicka en hälsning till karaktärerna i boken genom Tage Danielssons dikt: ”Hör upp du sorgset kvidande, se här din svåra roll: att inse världens lidande med glädjen i behåll”.

Betyg: 3/5
Form: Lotta Kühlhorn
Antal sidor: 431
Utgivningsdatum: 2020-04-24
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN: 9789100182052
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

Recension: Som pesten, av Hanne-Vibeke Holst

Jag fick den här boken som en överraskning från förlaget, innan den verklighet som vi lever i hade drabbats av coronaviruset. Men boken hade kunnat vara skriven nu, inspirerad av det vi alla tvingas gå igenom. Likheterna mellan pandemin i boken och coronapandemin är påtagliga. Det var det som fick mig att ta fram den här tegelstenstjocka boken på 846 sidor. Jag ville läsa mer om det vi befinner oss i just nu och som är så svårt att få grepp om, att ta in. Kanske finna svar. Kanske bli lugnad.

Ni som försöker undvika dystopier och allt som påminner er om coronakrisen behöver inte undvika den här romanen av de anledningarna. Visst handlar det om en pandemi, men det blir ändå inte tungt och jobbigt att läsa. Jag skall inte säga att det är tvärtom, men jag blev stärkt av att läsa den och hade gärna stannat ännu längre tillsammans med personerna i boken. Jag upplever boken som en relations-/spänningsroman där spänningen inte ligger i om man skall få stopp på virusutbrottet, utan i maktspelet hos bland andra världshälsoorganisationen (WHO) och läkemedelstillverkarna, och även hos privata aktörer och i relationer. Alla har något att vinna och att förlora och många är beredda att gå långt för att skydda sina intressen.

Bokens huvudperson är läkaren Karoline Branner, som flyttat med sin man och son till Genève, där hon fått arbete på WHO. Karoline drivs av sina ideal och sin strävan efter en bättre och rättvisare värld, och också av en tragisk händelse i sin barndom. Men hon har inte varit många dagar på sin nya arbetsplats innan hon blir varse hur maktspel, internationell storpolitik och hierarkier försvårar det viktiga arbetet. Inte heller familjelivet är enkelt. Karolines man Jasper är charmig och snygg, men strulig och ganska oduglig. Inte den klippa som Karoline skulle behöva att luta sig mot när pressen ökar och svåra beslut måste fattas. Vi får följa flera av de personer som på olika sätt har anknytning till Karoline; föräldrar och vänner, gamla och nya kollegor, bekanta. Ibland brukar vissa karaktärer intressera mindre än de andra, men i den här boken är jag nyfiken på hur det skall gå för dem allihop.

Hanne-Vibeke Holst är väldigt påläst och utan att jag egentligen tänker på det under tiden jag läser får jag många tankeställare om hur arbetet bedrivs hos WHO och hur det intrigeras och bedrivs lobbyverksamhet i maktens korridorer, hur kartellbildningar mellan läkemedelstillverkare kan försena tillverkning av läkemedel för att öka vinsten, hur de vita i världen har företräde till livsnödvändigt vaccin framför den afrikanska befolkningen och framför människor som lever i flyktingläger. Att pengar styr, och att man egentligen inte vet var man har sina närmaste.

Om jag inte hade haft egen erfarenhet av en värld drabbad av pandemi hade jag antagligen varit mest intresserad av att läsa det som rör relationerna, och skummat förbi en del av det som gäller det politiska spelet och arbetet med att stoppa influensautbrottet. Jag hade nog tyckt att politiken och de hälsotekniska delarna låg för långt från min verklighet. Så var det inte nu. Det som rör relationerna är spännande, men det som gäller pandemin är väldigt intressant och Hanne-Vibeke Holst kan verkligen skildra de politiska beslutsprocesserna så att det blir nagelbitande spännande! Som pesten är helt enkelt en drygt 800 sidor lång bladvändare som höll mig i sitt grepp från början till slut, och jag hade inte haft något emot om den varit ännu längre.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 846
Utgivningsdatum: 2018-10-02
Originaltitel: Som pesten
Översättare: Margareta Järnebrand
Förlag: Albert Bonniers förlag
ISBN: 9789100177188
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Recension: Doktor Glas, av Hjalmar Söderberg

1857 öppnade det nytänkande Hôtel Rydberg med restaurang efter fransk modell, snett över Gustav Adolfs torg från Operan. Här satt Doktor Glas och betraktade folklivet. Foto: Stadsmuseet

Doktor Glas gavs ut första gången 1905 och tillhör en av våra svenska klassiker. Jag kände till handlingen i stora drag, det vill säga att Doktor Glas anser sig rädda den unga och vackra Helga från ett kärlekslöst äktenskap med den frånstötande och gamle pastor Gregorius genom att döda honom.

En dag kommer Helga till Doktor Glas läkarmottagning och bönar och ber honom att meddela pastor Gregorius att hon är sjuk och att han måste avstå från sina äktenskapliga rättigheter under åtminstone en tid. Pastor Gregorius är visserligen alltid god och vänlig, men Helga plågas och känner en sådan motvilja mot honom. Hon erkänner att motviljan har blivit värre sedan hon skaffat sig en älskare.

”Hon undvek min blick, medan hon sade detta. Men jag, jag såg henne egentligen först nu. Nu först såg jag, att det stod en kvinna i mitt rum, en kvinna med hjärtat överfullt av lust och elände, en ung kvinnoblomma med doft av kärlek omkring sig och med blygselrodnad över att doften var så mäktig och stark. Jag kände att jag bleknade.”

Doktor Glas har valt att leva ensam. De kvinnor han blir förälskad i är redan förälskade i någon annan, och de kvinnor som visar intresse för honom är han ointresserad av. Jag upplever honom som en romantiker som drömmer om kärleken, och hellre lever olyckligt kär i någon han inte kan få än lever i ett vardagsförhållande där kärleken inte alltid är perfekt och rosenskimrande. När Helga står framför honom blir han häftigt förälskad och lovar att hjälpa henne.

Månaderna går och Doktor Glas resonerar med sig själv om hur han skall kunna fortsätta att hjälpa Helga. Hon bad om hjälp och han lovade att göra henne till viljes. Ja, då får han väl göra det då, på ett sätt som sätter punkt för det här problemet, en gång för alla. Men hon skulle aldrig be honom om det. Inte på det sättet. Men kanske är det den gärningen som Doktor Glas har sökt efter. En gärning som kommer att förändra hans inrutade liv utan mening. En gärning som bara han kan utföra. Men vill han döda pastorn? ”Jag vill handla. Liv är handling. Då jag ser något som upprör mig vill jag gripa in.” Men den oskrivna lagen? Moralen?

”Det är färdigt; det är gjort. Jag har gjort det.” Efteråt känner han sig litet trött i huvudet. Den stora gärningen som Doktor Glas hade trott skulle förändra något i hans liv, om inte annat så känslan inom honom själv, förändrade ingenting alls. Livet går vidare som om ingenting har hänt. Ledsnaden blir kvar.

Den här boken är så mycket mer än en mordhistoria. Det är en bok om handlingsförlamande livsleda och omgivningens krav på att skaffa sig en familj och en karriär, och det är en bok om moral och om samvete. Men allra mest imponeras jag av gestaltningen av Doktor Glas. En i högsta grad komplex människa. Som läkare arbetar han för att göra gott, men under ytan bubblar vreden. En vrede som kanske bottnar i att alltid känna sig utanför gemenskapen, trots att han har ett rikt socialt liv. Som om det finns en glasskiva mellan honom och livet som pågår. Hjalmar Söderberg skildrar Doktor Glas som en lätt överlägsen person, som betraktar sin omgivning med en klar och skarp blick, som snabbt ser människors tillkortakommanden och livets alla futtigheter. Han är inte lycklig, men inte heller olycklig. Han längtar efter en gnista som skall få honom att känna.

Efteråt läste jag på om författaren, Hjalmar Söderberg. Det gav onekligen ytterligare en dimension till läsningen. Jag upplevde Doktor Glas som melankolisk, men i själva verket kanske han var känslokall, på samma sätt som hans skapare måste ha varit. Hjalmar Söderberg ville avsluta sitt tioåriga äktenskap i samband med en långvarig otrohet med Maria von Platen (förebilden till Helga i romanen), och lät tillsammans med sin förläggare och läkarvänner spärra in hustrun på mentalsjukhus. Några klara tecken på sinnessjukdom har man dock inte kunnat finna varken i journaler eller i andra dokument. Detta kan man läsa om i boken ”Märta och Hjalmar Söderberg: en äktenskapskatastrof” av Johan Cullberg och Björn Sahlin (2014).

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 156
Utgivningsdatum: 2010-01-04
Serie: Albert Bonniers klassiker
Form: Jan Haug
Förlag: Bonnier Pocket
ISBN: 9789174290936
Finns att beställa hos Bokus, Adlibris med flera

 

Recension: Snöstorm, av Augustin Erba

Romanen Snöstorm beskrivs som en roman om de val vi gör som unga, hur de påverkar oss under resten av vårt liv och om de val vi fortfarande har framför oss när vi står mitt i livet. Den beskrivningen stämmer väldigt väl på romanens djupare innehåll.

Tomas är en ganska medelmåttig, fyrtioårig it-tekniker med ett ganska vanligt liv med sambo och två halvvuxna barn. När han sitter på ett tåg på väg från Stockholm till Malmö stannar plötsligt tåget och blir stående utanför Mjölby. På väg mot restaurangvagnen för att ladda upp med mat och varm dryck tar någon tag i hans rockärm. När han ser vem det är väller undantryckta känslor upp med sådan kraft att han måste ta tag i ett säte för att inte vackla. Livli, hans stora ungdomskärlek, som han älskade mer än allt annat. Livli, som han väntade på med en kaffe i handen till henne vid varje föreläsning under första året på tekniska högskolan. Livli, som ville ha honom med som smakråd när hon provade underkläder och som stöd när hon gjorde sin andra abort efter att ha varit tillsammans med andra killar. Livli, som han väntade och väntade på, men som bara ville ha honom som vän och som försvann med andra och sedan lämnade både honom och landet när hon som toppstudent fick stipendium för att studera vid CERN, världens största partikelfysiklaboratorium i Schweiz.

Skildringen av tiden vid tekniska högskolan berör på djupet. Äntligen känner Tomas att han ingår i en gemenskap med vänner som är lika nördiga och intelligenta som han själv. Men framtidsplaner och drömmar har också en baksida, och både han själv och hans nära vänner tvingas möta livets realiteter med brustna illusioner och krossade hjärtan.

Djupast intryck gör den ensidiga och omöjliga kärlekshistorien mellan Tomas och Livli. Båda med mörka och såriga uppväxtförhållanden som präglats av svek på värsta tänkbara sätt från dem som stått dem allra närmast. Hos varandra hittar de sin själsfrände. Men livet lockar hela tiden och drar i Livli och Tomas låter henne försvinna utan att göra något för att stoppa henne.

”Om några timmar kommer jag att få sitta ensam med tanken på att Livli var på samma tåg som jag, att ögonblicket som jag har fantiserat om i tjugo år – hur det skulle bli om vi sågs igen – att det ögonblicket har kommit och gått. Och jag kommer att bära med mig hur futtigt det blev.”

Jag läser febrilt vidare i boken och önskar av hela mitt hjärta att Tomas till sist skall få uppleva lyckan med sin stora kärlek. Det vore det mest rättvisa och något slags gottgörelse från livet självt för allt som han tvingades genomlida som barn med en lillebror som dog, en mamma som insjuknade och en pappa som lämnade familjen för en karriär i annat land. Det vore en upprättelse eftersom han aldrig som barn fick känna tillit och tillhörighet med andra, och tvingades leva i ständig ångest över att hans morbror som tagit hand om honom skulle ta på honom och komma in i hans rum på kvällarna när han var berusad.

Jag är fortfarande alldeles tagen av den här realistiska och vardagsnära romanen om hur livet sällan blir som vi föreställde oss att det skulle bli.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 358
Utgivningsdatum: 2019-09-27
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Formgivning: Sara R Acedo
ISBN: 9789100177126
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Recension: Hem till mig, av Trude Marstein

Det här är en lågmält berättad historia om en notoriskt otrogen man, och man kan ju undra hur intressant en sådan bok egentligen kan vara, eller hur? Men det är den. Jag läste boken nästan maniskt på väldigt kort tid. Det som gör den så speciell, och inte alls trivial, är att den berättas ur den otrogne mannens synvinkel. Och det är inte själva otrohetshistorierna i sig som är intressanta, utan hur mannen, Ove, planerar och arrangerar för att kunna göra otrohetshistorierna möjliga, och hela tiden utan att själv inse hur självupptagen han är. Som läsare gör man det inte heller, till att börja med.

Att följa Ove från det att han är ungefär 30 år och nyutexaminerad läkare, genom ett äktenskap med Wenche som är sjuksköterska och ett samboförhållande med Marion som är skådespelerska, två barn med Wenche och ett barn med Marion, en hund, en katt och ett antal betydligt yngre älskarinnor, till dess han är ungefär 60 år, är som att läsa en spänningsroman. Det här är en riktig bladvändare. Redan under de första sidorna i boken väcks frågor som följer med genom hela berättelsen. Hur fungerar han? Hur kan han vara så hängiven en person, och sedan så enkelt bara växla över känslorna till någon annan på ingen tid alls? Vad är det för fel på honom?

Det är märkligt nog omöjligt att tycka enbart illa om Ove. Han uppträder inte så som man föreställer sig en notoriskt otrogen man. Han är inte uppenbart okänslig och likgiltig, tvärtom uppfattar man honom till att börja med som väldigt empatisk, mjuk och intresserad av människor. Han månar om sina patienter på husläkarmottagningen och han tar sig tid att lyssna och verkligen känna in dem han pratar med. Och han uppträder mot sin fru som om han verkligen älskar henne. Och när han faller för någon annan kvinna är det helt och fullt, han tar inte lätt på sina relationer, de betyder allt. Han är intensiv, uppmärksam och omtänksam. ”Jag är så tacksam, sa jag. Så väldigt, väldigt tacksam. Du ger mig något som är fruktansvärt viktigt för mig. Gör jag? sa hon. Ja, det gör du, sa jag. Du skulle bara veta ur mycket du ger mig. Ger dig, vad är det jag ger då? sa hon. Det är fantastiskt att älska med dig, sa jag. Det vill jag att du ska veta. Hon förstod det inte, jag såg på henne att hon inte förstod ett dugg av vilken betydelse hon hade för mig.” Sedan tar han cykeln hem till sin fru och känner hur han blir uppfylld av kärlek till henne, så till den grad att han vill att de skall försöka få ett tredje barn. Ove är till att börja med helt obegriplig. Jag drivs att läsa vidare för att få veta hur det skall gå, och kanske förstå hans handlade, åtminstone litet.

Vardagssituationerna får stort utrymme i berättelsen, och de behövs och gör kontrasten mellan det vardagsliv Ove flyr så mycket större mot de tillfällen han hela tiden längtar och ljuger sig till. Han lägger ned enormt mycket tid och energi på att hålla kontakten med den kvinna som är hans älskarinna. Han leker med sina barn och skickar samtidigt sms till älskarinnan om hur mycket han saknar henne. Han säger till henne att förhållandet med frun är nästan platoniskt, att han måste stanna hos henne eftersom hon behöver honom. Han kan inte lämna. All tid han lägger ned på att ljuga sig till hemliga träffar och att hålla kontakten genom samtal och sms med sin älskarinna gör att han inte har tid och kraft att bli delaktig på allvar i familjelivet, och det påverkar relationerna, inte minst med barnen. Men han verkar inte sörja det särskilt mycket. Han är som en strategisk kameleont, som hela tiden känner efter hur han bör vara i olika situationer, men när det blir problem eller kraschar är han inte beredd att kämpa för det han har, utan glider vidare.

Men hur han än lever sitt liv känns det aldrig bra någon längre tid. Som bäst har han det med älskarinnan när han är otrogen sin fru med henne. När förhållandet uppdagas och han skiljer sig för att istället leva med älskarinnan, förlorar relationen sin lyster. Mot slutet av boken har det vuxit fram en bild av honom som gör att jag anar vad det är som driver honom, som får honom att längta till något annat än det han har. Det som får honom att inte känna en konstant tomhet tycks vara att längta, drömma och idealisera. När han får vad han vill ha blir han uttråkad och söker efter någon ny att längta till, att drömma om. Varje gång han kommer hem fylls han av en leda och ledsamhet som gör ont, i nästa stund får han dåligt samvete för att han sviker. Han är livrädd för att sätta allt på spel, han vill absolut inte förlora något av det han har, han vill absolut inte vara med om ännu ett uppbrott, men han kan ändå inte låta bli att bedra och önska sig något mer. Allt tynger och värker. Så Ove kompenserar genom att uppträda, och kanske innerst inne också vara, kärleksfull och uppmärksam, både på jobbet, i familjen och med sin älskarinna.

Ove är en sammansatt, men framförallt en ganska tragisk och självgod person. Jag önskar hela tiden att han skall komma till sans och förnuft, och inte äventyra allt fint han har i sitt liv, men han tycks inte ha några spärrar. När han närmar sig sextio och inte längre är den Clark Gable han en gång var, och de unga kvinnorna inte längre faller som tidigare för hans charm, och alternativet är en måttfull och i Oves ögon ospännande kvinna från en datingsida, då kommer ångern och känslan av total tomhet.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 409
Utgivningsdatum: 2014-04-17
Originaltitel: Hjem til meg
Översättare: Lotta Eklund
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN: 9789100136321
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Recension: Döden klär i domino, av Marie Bengts

Som jag har sett fram mot den här andra delen om klädskaparen Hannah Lönn, som dras in i mordhistorier som hon inte kan låta bli att försöka lösa. Till kriminalarnas förtret.

År 1957, då den här historien utspelar sig, var första året då kvinnor fick påbörja utbildningen till polis. Men det var inte förrän 1981 som den första kvinnliga polismästaren utnämndes i Sverige, så man kan förstå att Hannah Lönn arbetar i motvind när hon ger sig in på brottsutredarnas område.

Den första delen i serien, En sax i hjärtat, utspelar sig i en idyllisk småstads- och landsortsmiljö med hemlighetsfulla bybor. Men kafferep och syjuntor byts ganska snart mot en långt ifrån långtråkig landsortsvistelse när Hannah Lönn och hennes faster hittar den nyligen pensionerade Asta Grankvist död, med en sysax i bröstet.

Den här andra och fristående delen utspelar sig i Stockholm, där Hannah Lönn bor och arbetar. Hon har fått i uppdrag av modedirektör Leijon på varuhuset Svenska Kompaniet att sy dominoslängkappor till en planerad spektakulär och magnifik modevisning omgärdad av mycket hemlighetsmakeri på Kungliga Operan, som en hyllning till den nyligen bortgångne modekungen Christian Dior. Dagen innan modevisningen får dock tidningen Kvällsbladet ta emot ett hotbrev riktat mot modehuset och modedirektör Leijon med orden: Döden klär i domino. Det blir upptakten till en rafflande deckargåta.

Precis som den första delen i serien är Döden klär i domino välskriven med ett stort mått av glimt i ögat, och precis som det brukar vara i klassiska pusseldeckare är tempot långsammare än i de mer hårdkokta kriminalromanerna, och ledtrådarna strösslas i historien. Men trots att jag som läsare får ta del av alla ledtrådar och resonemang lyckas jag ändå inte klura ut hur allt hänger ihop. Det är ett riktigt snyggt och väldigt klipskt hantverk, till att börja med snårigt med många personer och detaljer att hålla reda på, men successivt nystas hela historien upp inte minst på grund av Hannah Lönn och hennes väninnor. Fröken Laila från den första boken i serien dyker upp i Stockholm och bidrar med flera viktiga iakttagelser som gör att brottet kan lösas, liksom Hannahs vänner; modeillustratören Bibbi, mannekängen och flygvärdinnan Anita, modejournalisten Marie-Louise och grannen, den gamla damen Madame Irma.

Kvinnors och mäns olika förutsättningar, liksom de olika villkor som gällde för människor från dåtidens olika samhällsklasser, gör tidsandan tydlig för den period då mordhistorien utspelar sig, under slutet av 1950-talet. Kvinnor hålls tillbaka från de mer spännande och äventyrliga uppdragen, som modejournalisten Marie-Louise som hellre vill arbeta som kriminalreporter, men inte ges möjlighet just på grund av att hon är kvinna.

Jämställdhetsperspektivet känns trovärdigt och lyfter berättelsen. Lyfter berättelsen gör även alla blinkningar till välkända deckarförfattare, som Agatha Christie, vars pusseldeckare är några av de källor Hannah Lönn relaterar till när hon löser mordgåtor. För att inte tala om alla övriga tidstypiska platser, personer och detaljer som förekommer i boken. Jag har kollat upp vissa av dem och lärt mig att sällskapsspelet Cluedo som nämns i boken, spelet där man skall ta reda på mördare, mordvapen och mordplats, skapades nästan ett decennium innan den här historien utspelar sig. Svenska Kompaniets Franska Ateljé, som är en central plats i historien, motsvaras av NK:s Franska, som var 1950-talets ledande modecentrum med eget damskrädderi. Och den anrika krogen Stopet, som serverar Hannah Lönn och hennes väninna ganska oätliga ansjovissmörgåsar, fanns redan innan Hannah Lönn föddes och drivs fortfarande som krog i Stockholm.

Den första delen i serien om Hannah Lönn var gemytlig med många spännande karaktärer. Den gav definitivt mersmak. Nu har Marie Bengts steppat upp tempot med rappare handling och en finurligare intrig, samtidigt som den mysiga stämningen finns kvar. Den här andra delen är till och med ännu bättre än den första.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 368
Utgivningsdatum: 2019-06-07
Serie: Hannah Lönn (del 2)
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Formgivning: Sara R. Acedo
ISBN: 9789100178239
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

Recension: En nästan perfekt dag, av Mareike Krügel

Det är en nästan helt vanlig fredag. Katharina hanterar som vanligt vardagen med sjuttonårige Alex och elvaåriga Helli. Helli som är impulsstyrd och överaktiv och som skapar turbulens både hemma, i skolan och med vänner. Efter ett ursäktande samtal med skolans rektor, efter att Helli återigen varit nära att bli relegerad, skjutsar hon Helli vidare till ridlektionen, som inte börjar särskilt bra och som kanske blir den sista för Helli på just den här ridskolan. Mitt i kaoset, efter en olycka hos grannarna och en torktumlare som börjar brinna, ser Katharina till att hinna ringa sin syster, och hon hinner med en snabb kopp te med sin sons flickvän i Barbieformat.

Allt är nästan som vanligt, förutom att Katharinas veckopendlande man, Costas, har meddelat att han på grund av arbetssituationen inte kan komma hem den här helgen. Och att Katharina upptäckt något i bröstet.

Jag tror att det här är en bok som framförallt kommer att nå fram till och beröra oss som står mitt i livet, som har haft drömmar och planer och som har hunnit göra en mängd olika val som nu kan utvärderas. Med halva livet bakom sig och förhoppningsvis lika mycket framför sig är det naturligt att ställa de stora frågorna. Om livet blev som vi ville. Om våra drömmar och planer blivit uppfyllda.

Jag kände igen mig i väldigt mycket i den här berättelsen. Någon slags talang för det vetenskapligt utredande, doktorandtjänsten, en man som gör sig oumbärlig på sin arbetsplats och hur familjelivet med grannar, släktingar, vänner och barn plötsligt blir ditt ansvarsområde. Din yrkesmässiga potential får stå tillbaka för din vilja och förmåga att ta hand om familjen och vardagen, och plötsligt inser du att åren har runnit iväg och att det inte är någon mening med att hålla kvar vid några falska förhoppningar om att en dag faktiskt kunna åstadkomma något som kan få betydelse för andra utanför familjen. Och just som du kommit till den insikten upptäcker du att något ovälkommet växer i bröstet.

En nästan perfekt dag är en trovärdig och insiktsfull skildring som skulle ha kunnat vara väldigt tung att ta till sig, men som lättas upp genom en hel del galghumor och dråpliga situationer. Berättelsen är inte alls sentimental. Här finns inga crescendon i texten som bygger upp stämningen och som genom sådana tekniker får dig att känna det som författaren vill. Tvärtom får händelser och tankar i Katharinas liv, nu och då hon tänker tillbaka på hur allt blev som det blev, tala för sig själva. Författaren lämnar över till läsarna att ta till sig berättelsen utifrån sina egna förutsättningar.

Betyg: 4/5

Antal sidor: 268
Utgivningsdatum: 2019-05-24
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Originaltitel: Sieh mich an
Översättare: Sofia Lindelöf
Formgivning: Eva Lindeberg
ISBN: 9789100174439
Finns att beställa hos bland andra Bokus, Adlibris