Jag fick en inbjudan till boksamtal om vårens nyheter hos Albert Bonniers förlag och Wahlström & Widstrands förlag, och som en present fick vi som deltog välja en av vårens böcker. Jag hade svårt att välja, men valde till sist den här.

Jag slukar alla Liane Moriartys romaner, och mitt betyg brukar bli fyra av fem. Berättelserna är snabblästa, innehåller både djup och svärta och skildrar vanliga människors liv, och ofta våra ganska sorgliga försök att skapa en fin fasad utåt för att dölja vad som egentligen pågår i våra hem och i våra innersta rum. Tänkvärda böcker.

På Instagram klassificerade jag boken som en feelgoodroman, och fick snabbt en kommentar om att den snarare ingår i genren Psykologiskt drama. Fine för mig, jag bryr mig inte så mycket om vilken genre en bok tillhör. Men intressant ändå, och väldigt roligt och intressant när det blir interaktion med andra i sociala medier. Jag är en nyfiken person som älskar att gräva i detaljer, så jag började läsa på om genres.

Så här gick vår diskussion:

Malins bokblogg: Kallar du hennes böcker feelgood? 🤔 För mig är de för mörka för att kallas feelgood. Psykologiskt drama beskrivs denna som och det tycker jag är träffande.

Jag: Psykologiskt drama passar också bra. Men jag tycker att de är feelgoodromaner, och att det som gör dem så bra och att de sticker ut, är att de har mycket mörker. Men det är ändå mysigt hela vägen, och jag känner mig inte knäckt efteråt utan tvärtom lyft. Däremot är det ju inte feelgood på det sättet som det ofta var tidigare, då handlingen bestod av en ung och naiv kvinna som var olyckligt kär och i slutet av boken var lyckligt kär igen. Liane Moriartys romaner handlar ofta om människor med längre livserfarenhet.

Malins bokblogg: för mig är inte en feelgood en ung och naiv kvinna. Jag har läst alla hennes böcker men tycker ingen av dem är alls åt feelgood-hållet så vi definierar nog genren olika helt enkelt. Jag läser mycket feelgood, men Moriartys böcker tycker jag skiljer sig mycket från dem. Vi tycker olika där. 😊

Jag: Det där var ju en intressant fråga som jag måste gräva litet i :) Vad innebär egentligen olika genres osv. Det verkar som vissa anser: ”Liane Moriartys signum är feelgood med tydliga inslag av feelbad och denna bok är inget undantag … underhållande för den som vill reflektera över livet”, men på Amazon klassas den som psykologiskt drama. Själv vill hon inte kalla böckerna thrillers i alla fall, även om det ofta är något mörkt som händer med många vändningar innan det oväntade slutet. Det är knepigt att genrebestämma böcker. Som att kalla en hårdkokt kriminalroman för deckare, det känns inte heller helt rätt. Hur som helst, insiktsfulla är i alla fall hennes romaner och för mig är aldrig slutet det viktiga, utan hennes fantastiska person- och miljöbeskrivningar.

Malins bokblogg: hahaha 😄 ja, det är intressant med genre. Men också hur olika vi läsare kan läsa in i böckerna. Deckare är ju också en bred genre där vissa säger deckare, andra thriller och en tredje spänning. 😅 Kanske läser man också in olika beroende på vad man brukar läsa i vanliga fall. Jag läser sällan deckare och kan tycka en deckare är rå som någon annan tycker är rätt mesig.
Håller med om hennes böcker – alltid insiktsfulla och med en underliggande spänning.

Jag skall visa er fler nya böcker och ett manus till en kommande bok som har skickats till mig. Böcker, alltså ♥ ♥ ♥