Recension: Åh William! av Elizabeth Strout


Elizabeth Strout har skrivit två böcker tidigare om Lucy Barton. Den första boken, Mitt namn är Lucy Barton, handlade om att ha kraft att bryta sig loss och skapa sig en bättre framtid, men också om att inte ha den styrkan, och hur det påverkade familjens och framför allt Lucys vägval och liv. Men mest handlade det nog om att hur kärlek kan vara bristfällig, men ändå finnas där i någon form. Och om hur man som vuxen inte kan skapa sig en lycklig barndom, men man kan försonas med den och förlåta.

I den andra boken, Vad som helst är möjligt, återvände Lucy Barton efter sjutton år till sitt barndomshem som en välkänd och framgångsrik författare för att träffa sina syskon. När de träffades väcktes minnen till liv från den barndom de delat, men upplevt och hanterat på helt olika sätt. Samtidigt som de stod varandra så nära och kände varandra så väl, blev det uppenbart att de var främlingar för varandra.

I den här tredje boken i serien, har Lucy nyligen blivit änka och tvingas hantera den ensamma sorgen och livet utan sin älskade man och själsfrände. En dag hör William av sig. William, som hon levde tillsammans med under nästan tjugo år och som är far till de två gemensamma döttrarna. De har fortsatt att vara vänner under alla år, och han ber henne följa med på en resa. Han har gjort ett DNA-test och upptäckt en för honom osannolik och dold familjehemlighet. William och Lucy lämnar New York och beger sig på en road trip till Maine.

Berättelsen i sig är spännande, jag vill dock inte avslöja mer än så här om handlingen, men framförallt är det relationen mellan William och Lucy som gradvis blir tydligare, både för mig och för dem, som gör mig nyfiken. Trots sina senare äktenskap har de självklara och starka band till varandra som gör att de är varandras trygghet i livet. För Lucy blir resan inte bara en resa bokstavligen, hon inser saker om både William, sig själv och om deras relation som förändrar henne. Som sextiotreåring kan hon nu se helheten av det som var, och sätta in saker som sagts och gjorts i sitt större sammanhang som skapar förståelse. Hon som trodde att hon var svag, är kanske den som egentligen alltid var den starka. Och tryggheten hon tidigare alltid kände att hon fann hos William, kanske egentligen kom från henne själv.

Elizabeth Strout är en av mina favoritförfattare. Hennes främsta styrka är förmågan att med få och subtila meningar lyckas fånga människornas verkliga och innersta känslor, bakom den fasad som de försöker upprätthålla. Genom nedtonade men träffsäkra skildringar av dessa ganska vanliga människor, dels genom deras handlingar, dels genom dialoger, tecknas deras verkliga karaktärer och insikter om livet.

”Det fanns tillfällen medan vi var gifta när jag avskydde honom. Jag såg, med liksom en fadd flaga av fasa i bröstet, att han, med sin behagliga distans, sina milda ansiktsuttryck, var otillgänglig. Men värre än så. För under hans upphöjda trevlighet lurade en barnslig vresighet, en surmulenhet som flimrade över hans själ, en rultig liten pojke med trutande underläpp som skyllde på än den ene, än den andre.”

Lucy Barton berättar historien som om hon pratar med en nära vän. Samtalet hoppar ibland hit och dit, precis som vid samtal. Ibland blir det litet märkligt och litet stolpigt, men det skapar en förtrolighet och ett personligt anslag som gör att jag känner mig närmare berättelsen än jag annars antagligen skulle göra: ”Det var som om någonting föll djupt inom mig, och jag sa ingenting om det. Men jag har aldrig glömt det. Då tänkte jag: Nåja, han är åtminstone ärlig. Men vi var med om sådana där överraskningar och besvikelser med varandra, det är det jag menar.”

Betyg: 4/5

Serie: Lucy Barton (#3)
Antal sidor: 183
Utgivningsdatum: 2022-09-19
Förlag: Forum
Originaltitel: Oh William!
Översättare: Helena Hansson
Formgivning: Sara R. Acedo
Finns att beställa hos bland andra:
Bokus (219 kr) , Adlibris (219 kr) och Hedengrens Bokhandel (298 kr)

Vilken teaser, inför Keplers nya roman; Spindeln 🕷

Klicka på bilden så länkas ni vidare till filmen och får se när jag öppnar ett vadderat kuvert med någonting mycket mindre än en bok, så jag hade verkligen ingen aning om vad det kunde vara. Spännande!

I ärlighetens namn fick jag dubbla känslor när jag öppnade paketet. Jag älskade det kreativa anslaget, och att jag överhuvudtaget var utvald att få den här teasern! Samtidigt… liiitet besviken på att egentligen inte vara utvald, vem som helst kan läsa första kapitlet i Keplers nya roman.

Men framförallt blev jag så bortskämd för fyra år sedan, då jag var en av de bokbloggare som blev inbjuden till mingel och författarträff på Nedre Manilla med Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril, alias Lars Kepler, och Albert ”Abbe” Bonnier. Bilderna är från den kvällen, och jag skrev om det här. Jag trodde först att streckkoden var en länk till en ny inbjudan, så att upptäcka att det var en länk till första kapitlet i boken, vilket vem som helst kan läsa, var litet av ett antiklimax.

Jag skall läsa och recensera Keplers nya spänningsroman, Spindeln. Men jag måste snabbläsa deras tidigare roman först; Spegelmannen. Den kom ut förra året, och har stått i bokhyllan och väntat. Alla deras tidigare i serien om Joona Linna och Saga Bauer har jag läst, och de hamnar oftast på en fyra av fem i betyg. Lazarus, som kom ut 2018, är den senaste jag läste. Den var så otroligt mörk och klaustrofobiskt spännande att jag var tvungen att ta pauser ibland.

Av det jag läst om och av Spindeln, anar jag att den här delen i serien kommer att skilja sig från de övriga, frågan är hur..? Spindeln är den nionde delen i serien och kommer ut på onsdag den 19 oktober.

Recension: Konsten att flytta till landet, av Anders Möller

Vilken perfekt titel på en bok som handlar om att lämna storstadslivet för att bli en självförsörjande småbrukare på en liten gård i Sörmland. Att flytta till landet är verkligen en konst, i betydelsen konststycke, svårighet, förmåga. Och det skildrar författaren på ett både inspirerande, humoristiskt och realistiskt vis utifrån sina egna erfarenheter.

Anders Möller berättar så att man verkligen känner den där karaktäristiska energin och glädjen man har när man drar igång ett stort projekt som länge varit en dröm. I hans fall förverkligade han drömmen då han för tio år sedan flyttade till en enslig gård med renoveringsbehov för att leva närmare både djur, natur och sig själv. Bortom storstadens anonymitet och stress. Och helst av allt bli självförsörjande av det han kan framställa på gården.

”Från att ha levt i en ombonad lägenhetstillvaro där enda ansvarsområdet i princip var ytskikten så var jag nu förvaltare av en liten bit av planeten. Ett litet stycke mark där jag hade ambitionen att lämna den vidare i bättre skick till kommande generationer. Dessutom ett antal byggnader och olika system jag behövde sätta mig in i, som avlopp, trekammarbrunn, fasadmålning, skötsel av grusväg och trädfällning.”

Han blir snart varse att livet på landet inte bara är vackra solnedgångar och stjärnklara natthimlar som inte försvinner i gatlyktors sken. För att hålla en gård i skick krävs att man hela tiden håller efter och renoverar. Och nästan allt han drar igång för med sig oväntade problem. Lever man i en storstad kan man specialisera sig och fokusera på att spela fagott på sin fritid om man så vill. Man kan, som författaren beskriver det, plocka trillingnöten ur livets chokladask. Men på landet, och särskilt om man har en gård, måste man kunna litet om mycket och ta itu med problem av många olika slag när de dyker upp.

Författaren lät gräva en damm för att ha kräftodling, och hamnade direkt i regelverkets och byråkratins vindlingar. Kräftodlingen är väl det projekt som tycks ta minst arbetstid i anspråk när kräftodlingen väl är etablerad. Han har en luftpump för syresättning av dammen och matar kräftorna med foderärtor en gång i veckan under sommaren. Min pappa grävde också en damm och startade kräftodling. Jag kan däremot inte minnas att jag någonsin åt någon kräfta från odlingen, så det projektet gick antagligen inte så bra.

Författaren bestämmer sig sedan för att odla rabarber och göra egen rabarberglögg, och han plockar blåbär och gör egen blåbärssylt. Rabarberglöggen blir en succé på framförallt julmarknader. Men såklart var vägen dit kantad av problem som måste lösas. Han tvingades omformulera sin plan från att själv hålla i hela produktionsledet, från plantering av rabarber till färdig glögg, till att fokusera på att koka och sälja glöggen. Att koka blåbärssylt och hälla upp sylten på burkar till försäljning låter inte alltför svårt. Anders Möller hade läst att sylten skall vara 100 grader när man häller den i glasburkar och försluter locken. Han tänker fritt, och kommer fram till att det måste vara ännu bättre om sylten är 120 grader. Det är det inte. Sylten kokar i burkarna, locken flyger upp och sylten stänker ned hela köket.

Anders Möller gör många jämförelser med litteraturen. Han följer till exempel inte de riktlinjer som påstår att ved måste torka två år innan man kan elda med den. Han litar istället på de fuktmätningar som Lars Mytting hänvisar till i sin bok Ved, och som förespråkar kortare torkningstid. Han nämner Ivar Lo-Johanssons roman Godnatt, jord (en av mina favoriter) om statarlivet och förhållandet till storbonden, och Ian Fleming, som i boken ”From Russia with love” skrev att James Bonds frukost i London alltid innehöll ett chokladbrunt maranägg serverat i en mörkblå äggkopp med guldrand. Han hänvisar även till filosofen Rosseau och författaren Thoreau, som båda var kritiska mot det framväxande moderna samhället och hade som ideal att leva i lycklig harmoni med naturen. Rosseau och Thoreau var dock rikemän som kunde leva lyxigt under tiden de levde efter sina ideal. Thoreaus mamma kom med smörgåsar och hämtade samtidigt tvätten. I takt med egna erfarenheter av att leva enkelt och nära naturen, omprövar Anders Möller synen på Thoreau.

Vi får följa författarens olika affärsidéer som innebär både framgångar och misslyckanden, men alltid enormt mycket arbete. Han filosoferar kring vad längtan till landet kan bero på och hur det kan bli när drömmen om att leva nära naturen och att följa årstidsväxlingarna på nära håll förverkligas. Till sist beskriver han hur han själv tvingades anpassa sina drömmar till den verklighet han lever i, och om att få en bra tillvaro på landet.

Jag är van att leva på landet, och trots att jag missar mycket av sådant jag är intresserad av och som finns i storstäder, vill jag bo på landet. Men även jag drabbas av stunder av tvivel ibland. Trots att jag inte försöker bli självförsörjande på att bruka mark eller vara djurbonde. Livet på landet är ofta en utmaning. Vi har haft besökare som undrat hur det kan vara totalt becksvart utomhus; var är gatlyktorna..?. I en storstad kan du en stressig dag fräsa ilsket åt någon, men dagen efter är det ingen som minns varken det eller dig. Beter du dig däremot illa på landet minns man det i generationer, och det spiller dessutom över på dina släktingar. Här ute var det en gång en man som klippte gräset i vit skjorta. Det spred sig som en löpeld och snart mindes ingen hans riktiga namn, han var för all framtid ”snobben”, och hans döttrar blev således ”snobbens döttrar”. En fördel med att vara landsortsbo när man reser utomlands, är att det sitter i ryggmärgen att hälsa på dem du möter. Utomlands tillhör det umgängesvett att hälsa på personalen när du går in i en butik eller på en restaurang, och att tacka när du går. Prova, så skall du få se vilket trevligt bemötande du får!

All heder till de som orkar fortsätta att förvalta jorden, odla och framställa den mat vi andra sedan får tillgång till. Livet som lantbrukare och djurbonde är utmanande. Den ständiga oron över om värmen kommer att hålla i sig så att varken spannmål eller hö växer, eller om det tvärtom regnar för mycket, så att skörden blir för liten för att räcka till och ge någon inkomst det här året. Det dröjde till långt efter att mina föräldrar slutade som jordbrukare, innan jag kunde slappna av och inte oroa mig för vädret.

Våren kom, och drivan smalt av tegen,
och med den flöt hälften bort av brodden;
sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
och av den slogs hälften ned av axen;
hösten kom, och kölden tog vad övrigt.

Ur ”Högt bland Saarijärvis moar” av Johan Ludvig Runeberg

Jag tycker väldigt mycket om Anders Möllers bok, Konsten att flytta till landet. Läs den om du drömmer om att flytta ut på landet och bli självförsörjande på ägg och grönsaker. Den här dagboksliknande handboken kommer att hålla dig mycket närmare verkligheten än många gemytliga teveproduktioner som gärna skapar en drömmig, rosa bubbla av livet på landet. Författaren försöker inte dölja de misstag han gör, vilket skapar trovärdighet till skildringen. Jag gillar också författarens intellektuella sätt att ta sig an praktiska projekt, och hur han inte sällan till slut måste be grannarna om hjälp. Det är stor igenkänning i mycket av det han skildrar, men också en del fniss åt ett ibland ganska naivt och självsäkert tillvägagångssätt, och alltid sympati med hur det till slut går.

Tips. Författaren har en youtubekanal; Anders på landet, där han i ett par hundra videos visar sin verklighet utan att redigera bort sina misstag. Han har också en blogg; Från Stockholm till vägens slut, med över tusen inlägg.

Mitt betyg: 4/5
Antal sidor: 220
Utgivningsdatum: 2021-10-21
Förlag: Volante
Omslagsformgivning: Conny Lindström
Finns hos Bokus och hos Adlibris