Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 177
Utgivningsdatum: 2016-02-11
Förlag: Sekwa förlag
Översättare: Ulla Linton
Omslag: Magnus Petersson
ISBN: 9789187648632
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

”Innan jag föddes arbetade min far med att jaga flugor med harpungevär, det berättade han själv för mig en gång. Och så visade han mig både harpunen och en mosad fluga. – Jag sa upp mig för att det var så svårt och så dåligt betalt, sa han och stoppade tillbaka sitt gamla arbetsredskap i en lackerad låda.”

En pojke växer upp med en mamma som byter namn varje dag, en pappa som älskar att ljuga ihop historier och en trana som husdjur. Föräldrarna älskar att dansa och allra helst till Nina Simones ”Mister Bojangles”. De har vänt vuxenansvar och konventioner ryggen för att göra varje dag till ett äventyr. Men när skatteverket knackar på dörren och deras tillvaro riskerar gå om intet, glider mamman över gränsen till galenskap och blir intagen. Pappan och sonen kokar då ihop en storartad plan för att frita henne och få sitt gamla liv tillbaka.

Så tyckte jag om boken

En av de mest galna, underbara, omtumlande, sorgliga och glädjerika böcker jag läst. Den gjorde mig helt utmattad, på ett positivt sätt.

De vuxna personerna i boken följer inga vanliga regler för hur man bör tänka och uppföra sig. För pojken som främst är berättarrösten blir galenskaperna normaliserade, han vet ju inte om något annat liv. Varje morgon sitter hans mamma vid köksbordet och väntar på att hans pappa skall berätta vilket namn han valt åt henne för dagen. Mamman är lika förväntansfull som ett barn, klappar i händerna och kvittrar förtjust. Hon vill inte veta av sådant som är tråkigt eller sorgligt. Om verkligheten är tråkig är det bättre att ljuga, så det gör de alla tre, mycket och ofta, för att hålla mamman glad.

Föräldrarna är inga stabila och ansvarsfulla vuxna, men de älskar varandra till vanvett, och de älskar sin son. Livet är till att börja med en enda stor fest, ett äventyr med ständiga överraskningar och bisarra nycker. Hemma har de en enorm, välstoppad soffa som man med fördel kan använda som studsmatta, ”…det var mamma som hade tipsat mig om det. Vi hoppade ofta tillsammans, och hon hoppade så högt att hon snuddade vid kristallkronan som gnistrade som en egen liten galax”. Räkningarna slänger de i en stor hög i hallen utan att betala dem, och när tv-abonnemanget stängs av, och alla kanaler flimrar som myrstackar, straffar pappan teven för det begränsade utbudet genom att sätta på den en åsnemössa.

Som läsare förstår man att det här är en dysfunktionell familj, ändå charmas man av föräldrarnas lekfulla inställning till livet och man läser boken med ett leende. Hos dem är vardagen aldrig någonsin tråkig och jag dras med i det uppsluppna, befriande sättet att leva. I den här familjen är det inga konstigheter att ha en tam trana som husdjur. Och när skolan klagar på att pojken inte kommer i tid till lektionerna, tar föräldrarna honom utan vidare ur skolan och bestämmer sig för att undervisa honom hemma istället. Allt skildras i en lättsam och uppsluppen ton som perfekt speglar andan som genomsyrar hemmet och familjen. Det är mästerligt.

Mammans gränslösa personlighet styr alla i familjen, och som pappan skriver i sin dagbok: ”Hon hade lyckats ge mitt liv mening genom att förvandla det till ett ständigt kaos”. Han ser det som sin roll att se till att hon kan leva ut sina galna infall och slippa bekymra sig om någonting. Allt blir en lek, ett skådespel. Men när familjens liv kommer i gungning förvärras situationen och mammans psykiska sjukdom blir mer och mer svårhanterlig.

”Ett annat problem med mammas nya tillstånd var att det var så oförutsägbart, det hade inga bestämda tider, inga inbokade möten, det bara dök upp som ett främmande fyllo på ett släktkalas. Det väntade tålmodigt tills vi hade glömt bort det och återgått till vårt gamla liv, men då kom det, utan att ringa först eller knacka på, det bara kom, en morgon, på kvällen, under middagen, efter en dusch eller mitt under en promenad.”

I takt med att situationen blir allvarligare, blir också undertonen i boken mörkare. Känslan av vanmakt, frustration och sorg lyser igenom, trots att framför allt pappan försöker upprätthålla ett sken av att situationen inte är så allvarlig, utan att allt kommer att bli som förut. Men för barn är det svårt att dölja sanningen. ”Hennes hejdlösa skratt ekade av sorg.” Språket är så precist och talande. Formuleringarna går rakt in i hjärtat.

En så här fin kärleksberättelse har jag inte läst sedan To the wedding, av John Berger, någon gång i slutet av 1990-talet. Det är så starkt beskrivet hur långt man kan gå för innerlig kärlek, och vad man inte kan göra, hur mycket man än vill. Jag kan på inget sätt göra den här boken verklig rättvisa, den är så speciell i sin stil och sitt språk och måste upplevas.

♥