Recension: Irène av Pierre Lemaitre

För drygt ett år sedan läste jag första delen i Pierre Lemaitres hyllade thrillertrilogi om kriminalkommissarie Camille Verhoeven, den med titeln Alex. Det var en helt ny upplevelse att läsa en sådan kriminalroman. Intrigen var otroligt smart uttänkt och persongalleriet unikt på många sätt, med särpräglade karaktärer som gjorde läsningen extra spännande.

Nu har jag läst den första delen i serien, den som i svensk översättning fått namn efter Camille Verhoevens hustru; Irène. Precis som i Alex är våldet grovt. Det är verkligen vedervärdigt och groteskt. När jag läser om de första morden, och detaljerna om hur mördaren har gått till väga, då är jag nästan beredd att lägga boken åt sidan. Det blir för mycket. Men historien är så välskriven och karaktärerna så intressanta att jag håller ut och fortsätter läsa.

Innan Pierre Lemaitre blev författare arbetade han som professor i litteratur. De kunskaperna använder han sig av i den här delen av trilogin. Morden som tycks så ologiska, med detaljer på mordplatserna som väcker frågetecken, visar sig tvärtom vara fullständigt logiska. Efterhand inser kommissarie Verhoeven och hans medarbetare att de har att göra med en seriemördare som kopierar brott ur kända kriminalromaner från bland annat Amerika och Sverige. Och mördaren följer mordbeskrivningarna i romanerna till punkt och pricka. I jakten på mördaren tar kommissarien och hans team hjälp av bland annat ägaren till en bokhandel och en professor i litteratur (se där ja) för att matcha morden som begås med kriminalromanerna som inspirerat till dem.

Som jag nämnde tidigare skildras karaktärerna i de här böckerna på ett väldigt unikt sätt.  Det är bland annat de fantastiska personbeskrivningarna som driver läsningen framåt. Kommissarie Verhoeven själv är en väldigt logisk, skarpsynt och också burdus person som inte smeker någon medhårs och som framförallt är hängiven sitt arbete. Samtidigt visar han upp en mjukare och mer inkännande sida i förhållande till sin fru, Irène, som är höggravid med deras första barn. Under förhör ritar han ofta av förhörspersonerna och skisserna är rena konstverken. Sådana kontraster i karaktärernas personligheter gör berättelsen mer trovärdig och därför väldigt intressant. Jag blir nyfiken på allihop och vill veta mer om dem.

Ett tips är att läsa böckerna i rätt ordning, med Irène först och sedan Alex och Camille. Jag läste Alex först, och därför visste jag redan en del av vad som skulle hända i den här första delen, vilket dämpade spänningen något. Jag insåg också ganska snart vem som låg bakom morden eftersom intrigen vad gäller mordhistorien följer en ganska klassisk modell för kriminalromaner. Men för min del var det positivt, jag vet inte om jag hade orkat med ännu mer spänning. Och dessutom behövde jag inte stressläsa för att få veta hur det skulle gå, utan kunde njuta av alla skarpsinniga och snygga formuleringar och vändningar i historien.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 447
Utgivningsdatum: 2018-06-25
Serie: Kommissarie Verhoeven (del 1 av 3)
Originalets titel: Travail soigné
Översättare: Maria Store
Formgivning: Magnus Petersson
Förlag: Sekwa
ISBN: 9789188697240
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

Genom fönstret (6/365) klockan fem på morgonen

I går vaknade jag redan klockan fem på morgonen, utsövd och pigg efter att ha sovit de sju timmar som verkar vara vad jag behöver per natt. Jag tog med mig den här otroligt spännande kriminalromanen ned till salen, som sådana här rum kallades när vårt hus byggdes i slutet av 1800-talet.

Jag var helt inne i boken och märkte först inte hur det blev ljusare utanför. Men titta så vackert med soluppgången. Fotot tog jag med min mobiltelefonkamera, så ingen vidare skärpa och så vidare, men ett mysigt minne. Recension av boken kommer under dagen om ni vill veta vad jag tyckte om den.

Här hittar du fotoutmaningen där du tar ett foto till 365 olika teman under året, samt alla deltagare.

 

Recension: Mellan himmel och Lou, av Lorraine Fouchet

Tänk om den första bok jag läser i år sätter nivån för årets kommande läsning, det vore fantastiskt. För det är precis vad den här romanen är, fantastisk. Lågmäld med snåriga relationer och outredda känslor, förtvivlan och lycka, men mest av allt hopp. Och så någon komisk kommentar just när det är som mörkast, så att man skrattar till precis när tårarna är på väg. En berättelse som känns lika äkta som livet självt.

Jo och Lou har lämnat det hektiska Parislivet där Jo arbetat som specialistläkare. De njuter av att få bli gamla tillsammans på sin favoritplats på jorden, den lilla ön Groix utanför Bretagnes kust i Frankrike. Ön är bara sju kilometer lång och tre kilometer bred med drygt 2000 invånare, vilket gör stämningen mellan öborna familjär.

Vårt första möte blir med Jo, när han sitter längst fram i kyrkan med rödsprängda ögon på sin älskade hustrus begravning och undrar vad det var som gick fel. Det borde ju ha varit han som lämnade först, inte hon, så full av liv och bara drygt femtio. Hon var den varmhjärtade och omtänksamma, den som höll ihop familjen och kontakten med vännerna. Han gav sin kärlek och tid till henne och till arbetet, och till Pomme, ett av barnbarnen. För övriga i familjen har han varit mer som en skuggfigur, som funnits där men inte varit särskilt engagerad eller delaktig.

Lous plötsliga bortgång sätter igång en lång rad av händelser då det mesta blir ifrågasatt och omprövat. Som sin sista vilja ger Lou i uppdrag till Jo att se till att deras barn blir lyckliga:

”Du var en fantastisk älskare, en underbar make, men en frånvarande far. Din far och  din farfar gav sig ut på sjön och du har gjort samma sak. Dina förfäder vigde sina liv åt havet, själv vigde du ditt åt sjukhuset. Våra barn har klarat sig bra yrkesmässigt, men de är inte lyckliga. Att juristen läser upp det här brevet för dig i dag betyder att jag inte längre kan göra något för dem. Det är upp till dig nu.” (citat från sidan 37)

Vi får följa hur familjen kämpar på olika sätt för att nå fram till varandra, nu när Lou inte finns med dem längre som det sammanhållande kitt som hållit ihop familjen. Precis som i de flesta familjer rymmer den här familjen både hemligheter och lögner, svek, brustna relationer och otrohetsaffärer. Men också väldigt mycket ömhet, värme och kärlek.

Min abstinens när boken var utläst, efter den underbara berättelsen och den mysiga miljön, fick  mig att läsa på om ön Groix och staden Lorient, som ligger drygt en mil från ön på fastlandet. Groix hamnar definitivt på min bucket list över platser jag vill besöka.

Mellan himmel och Lou är den första bok jag läser av Lorraine Fouchet, nu vill jag läsa flera. Jag ser fram emot nästa översatta bok som kommer i juni i år; Poste restante, ett brev till Locmaria, som också utspelar sig på ön Groix.

Betyg: 4/5

Antal sidor: 408
Utgivningsdatum: 2018-03-20
Förlag: Sekwa
Originaltitel: Entre ciel et Lou
Översättare: Anna-Stina Johnson
Formgivning: Pär Wickholm
ISBN: 9789188697080
Finns att beställa hos bland andra Bokus, Adlibris

Torkans år, av Roland Buti

På samma sätt som det ofta görs i fransk litteratur, berättas historien i ett lågmält tempo och skildrar, utan att det är direkt uttryckt, starka men tillbakahållna känslor som man anar kommer att omkullkasta allt innan boken är slut. Och på samma franska vis är det realistiskt. Jämfört med många amerikanska berättelser, där huvudpersonen går igenom en kris och kommer ut på andra sidan som en bättre människa, kan man inte räkna med samma lyckliga slut i fransk litteratur.

Torkans år är Roland Butis tredje roman, vilken likt de tidigare har vunnit flera priser i hemlandet Schweiz. Handlingen utspelar sig mestadels på en socialt ganska isolerad gård i den franskspråkiga delen av Schweiz. Här sliter Jean för att få lantbruket att gå runt. Han har nyligen gjort en stor och avgörande investering i en modern ladugård och 10.000 kycklingar. När det inte regnar på hela sommaren torkar grödorna bort och djuren dör i värmen.

Historien om den olycksaliga sommaren år 1976 berättas av Gus, den då trettonårige sonen i familjen. Det är genom honom vi lär känna alla de färgstarka karaktärerna i boken. Förutom Gus och hans föräldrar är det den unge släktingen Rudy, som Jean åkte och hämtade till gården när Rudys föräldrar tänkte skriva in honom på en institution. Det är den excentriske farfar Anni och hans gamla häst Bagatelle, duvan utan namn och hunden Shérif. Här finns också Mado, Gus närmaste vän, och Gus’ syster Léa.

När hustruns vackra väninna flyttar in på gården omkullkastar det allting. Ingenting är längre som förut och ingenting kan bli vad det var. Det är genom Gus’ ögon vi ser hur föräldrarna förändras av det som sker. Den kraftfulle och stabile fadern, som inte i ord men i handling visar att han älskar sin hustru, sina barn och sitt liv på gården. Som kommer helt ur balans när hustrun oväntat visar en ny sida av sig själv, och vid en tid då familjen utkämpar sin värsta kamp väljer att bryta banden med familjen för att leva ett helt annat liv.

Det är olycksbådande och tragiskt, men hela tiden med en varmhjärtad och humoristisk underton. Nästan genast när jag läst ut boken känner jag att jag kommer att vilja läsa den igen, övertygad om att den rymmer ännu mer som jag säkert missade vid första läsningen. En riktigt fin och minnesvärd bok.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 208
Utgivningsdatum: 2018-01-16
Förlag: Sekwa
Originaltitel: Le milieu de l’horizon
Översättare: Cecilia Franklin
Formgivning: Pär Wickholm
ISBN: 9789188697042
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

Recension: Alex, av Pierre Lemaitre

 

Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

“Då ser hon. Bakom honom. På marken ligger en skruvdragare bredvid en låda i trä, inte speciellt stor. Lagom för en kropp.”

Alex Prévost blir brutalt överfallen på öppen gata och inkastad i en vit skåpbil. Hennes kidnappare lämnar henne naken i en bur upphängd flera meter över marken i en övergiven fabriksbyggnad. Dagarna går och tiden börjar rinna ut. Blir det hungern, törsten eller råttorna som gör slut på Alex först? Förutom ett osäkert ögonvittne har kommissarie Camille Verhœven inte ett enda spår att gå på. Ingen identitet på offret, ingen saknad och ingen misstänkt. Men i takt med att han långsamt lyckas nysta upp den unga kvinnans exceptionella historia, blir det allt tydligare för Camille att det inte är något vanligt offer han letar efter. Att rädda Alex liv är snart det minsta av kommissariens bekymmer …

Så tyckte jag om boken

När jag börjar läsa undrar jag hur en historia om en kidnappning skall lyckas hålla intresset vid liv hos mig under drygt fyra hundra sidor. Det kan den, jag lovar. Det här är en annorlunda historia på flera sätt. Dels på grund av intrigen, hur historien är uppbyggd, dels på grund av persongalleriet, dels på grund av de reaktioner och känslor som boken lyckas frammana hos mig som läsare. Jag kommer på mig själv med att le och skaka på huvudet när jag skall beskriva vad jag tyckte om boken. Jag känner sympati med än den ena, än den andra och riktigt klar över hur jag antagligen borde känna blir jag inte förrän boken är utläst.

Intrigen är så smart uttänkt, allt håller ihop från början till slut, pusselbit för pusselbit. Ibland är det spännande på grund av det hemska som sker och som man hoppas skall hinna stoppas i tid. Ibland är det spännande på grund av personskildringarna. De griper tag allihop, med små medel, en liten bit i taget. Jag vill veta mer, inte bara om Alex, utan även om de personer som arbetar med fallet. Vissa är mer särpräglade än andra, med speciella karaktärsdrag och egenheter. En poliskommissarie behöver till exempel inte vara stor och grov och tystlåten för att vara kompetent och inge pondus. Det känns så franskt på något sätt. Så trovärdigt.

Historien tar nya och överraskande vändningar flera gånger, men det är omöjligt att gå in i detalj om handlingen i boken utan att avslöja för mycket, och förstöra för er andra som bara måste läsa den. Det gjorde mig riktigt tillfreds att få läsa en sådan välskriven psykologisk thriller. I september kommer uppföljaren.


Mitt betyg: 5/5

.
Antal sidor: 407
Utgivningsdatum: 2017-05-05
Originalets titel: Alex
Översättare: Cecilia Franklin
Formgivning: Magnus Petersson
Förlag: Sekwa
ISBN: 9789187648779
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

 

Recension: Mocka, av Tatiana de Rosnay

Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

Frilansöversättaren Justine lever ett lugnt liv i Paris med man och två barn. Men en helt vanlig onsdagseftermiddag händer det otänkbara. Hennes son Malcolm blir överkörd vid ett övergångsställe på väg hem från skolan och förövaren smiter från olycksplatsen i sin mockafärgade Mercedes. Medan sonen sjunker allt djupare ner i koma verkar polisutredningen avstanna. Justine bestämmer sig då för att inleda sina egna efterforskningar och försöka spåra upp den skyldige. Hur kan man köra över ett barn och bara åka därifrån? Hon måste få veta sanningen – till varje pris.

 

Så tyckte jag om boken

Baksidestexten får det att låta som om det här är en slags deckarhistoria, där huvudsyftet med berättelsen är att hitta bilföraren som smet från olycksplatsen. Visst är det väldigt spännande, men för mig var det i första hand den psykologiska spänningen, den realistiska skildringen av hur olika medlemmarna av en familj kan agera och fungera när något så hemskt händer som i Mocka, som fick mig att hela tiden vilja läsa vidare. Hur de närmaste vännerna och omgivningen reagerar när en familj bryts sönder. Hur familjehemligheter väcks till liv och kommer upp till ytan när någonting så här hemskt inträffar. Hur man omprövar sin tidigare ståndpunkt i förhållande till både det förflutna och framtiden. Hur man plötsligt kan agera fullkomligt ologiskt, men ändå uppfatta det som helt naturligt i den situation man just då befinner sig.

I början reagerade jag på språket, som jag uppfattade som korthugget och med en distanserad ton. Efterhand som jag läste insåg jag att språket är en av bokens stora förtjänster. Dels motsvarar kärvheten det skyddande skal som Justine lindar runt sig för att uthärda och inte gå under av sorg och oro, dels tror jag att den litet kärva tonen krävs för att hålla berättelsen uppe, med tanke på det gripande öde som drabbar personerna i boken.

Man skulle kunna tro att boken är tung att ta sig igenom, men den är tvärtom väldigt snabbläst. Mestadels läste jag den på ett stimmigt café, och berättelsen fick mig att glömma både tid och rum. När boken var utläst stannade känslan som boken förmedlat kvar hos mig väldigt lång tid efteråt. Det här är en fullkomligt underbar bok.

Mitt betyg: 4/5
.

Antal sidor: 321
Utgivningsdatum: 2017-03-14
Originaltitel: Moka
Översättare: Ulla Linton
Förlag: Sekwa
Formgivning: Sebastian Gröndahl och Magnus Petersson
ISBN: 9789187648762
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

Recension: Kärlekens fyra årstider, av Grégoire Delacourt

karlekens-fyra-arstider

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 246
Utgivningsdatum: 2016-11-01
Förlag: Sekwa förlag
Översättare: Sofia Strängberg
Omslag: Magnus Petersson
ISBN: 9789187648670
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

Det är sommaren 1999. Somliga tror att det är den sista sommaren innan jordens undergång.

Det är sommar i Le Touquet och överallt slår kärlekshistorier ut i blom. Däribland fyra par vars liv snuddar vid varandra med oanade följder. Femtonårige Louis hoppas bli mer än vän med Victoire, flickan med gyllenblont hår och smaragdögon. Isabelle, 35 år, har blivit lämnad av sin man men varit kär i Jérôme sedan tonåren. 55-åriga Louise flyr äktenskapets monotoni för att upptäcka nya känslor och passion. Paret Rose och Pierre, 75 år gamla, upplever fortfarande kärleken efter femtio års äktenskap. Deras fyra berättelser korsas och flätas försiktigt samman. Grégoire Delacourt ger oss en elegant men skarpsynt inblick i kärlekens alla faser. Och som vi vet har kärleken ingen ålder.
.

Så tyckte jag om boken

Bokens drömska omslag liksom den väl valda titeln speglar innehållet väldigt bra. Det är typiskt franskt på just det sättet som man kan förvänta sig av fransk litteratur och även film; det är melankoliskt, det är känslosamt och det är väldigt, väldigt charmigt. Berättelserna är fina och hjärtevärmande. Som läsare fångas man upp direkt av stämningen som författaren förmedlar, inte minst genom språket. Efter bara ett par sidor slår pulsen långsammare och jag känner mig både sorgsen och tillfreds på samma gång.

Det här är en varm och lättläst bok som jag sträckläste på bara ett par timmar. En riktigt trivsam feelgoodbok, som lämnar kvar både en känsla av vemod och ett nöjt leende på läpparna.

Söndagens smakbit ur en bra bok v. 44

Mari, på den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, håller i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en bra bok.

Recensionsexemplar från Sekwa - stort tack!
Recensionsexemplar från Sekwa – stort tack!

Det här är en av de böcker jag såg mest fram emot att läsa i höst. Den är väldigt speciell och liknar ingen bok jag läst tidigare. Man kanske kan säga att det är en fabel, det vill säga en kort och kärnfull berättelse som inte gör anspråk på att vara sann. Den har en sensmoral, det vill säga något som fabeln vill lära ut”.

Den handlar om en man och två söner som sörjer sin fru respektive sin mor som plötsligt gått bort efter en olycka. Boken är indelad i tre avsnitt; om den första och svåraste tiden, om att försöka hålla den som gått bort kvar genom att minnas henne och slutligen om att tillåta henne att lämna familjen.

Citat är från sidan 77:

Vi brukade allihop få en massa skäll från mamma för att vi stänkte ned spegeln med tandkräm.

I flera års tid stänkte vi ned och spottade och borstade överdrivet länge och spegeln var en vitprickig katastrof som vi alla skamset gottade oss åt.

En dag putsade pappa spegeln och vi var allihop överens om att det var utmärkt.

En hel del andra saker sviktade. Vi pinkade på toasitsen. Vi stängde aldrig lådorna. Vi gjorde de här sakerna för att sakna henne, för att fortsätta längta efter henne.

Min recension av boken kommer upp i bloggen under dagen.

Fler smakbitar ur bra böcker finns här.

Ha en fin dag!

 

Söndagens smakbit ur en bra bok v. 36

Mari, på den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, håller i ett inlägg som brukar återkomma varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en bra bok.

Recensionsexemplar från Sekwa förlag - stort tack!
Recensionsexemplar från Sekwa förlag – stort tack!

I går läste jag ut den här boken. Som jag skrev i recensionen är det en av de mest galna, underbara, omtumlande, sorgliga och glädjerika böcker jag läst.

Citatet kommer från sidan 81, då mamman bärs ut från lägenheten efter att ha bränt upp deras vardagsrum:

– O, blommor! Ni är underbara! ropade mamma som låg raklång på en bår med ett guldfärgat täcke över sig. Hennes ansikte var fullt av svarta och grå fläckar och vitt damm, men utan spår av oro. – Allt är i sin ordning, mina små gullungar, jag har bränt upp alla våra minnen, nu kan de i alla fall inte ta dem ifrån oss! Oh la la, så hett det var där inne förut, men nu är det lyckligtvis slut! sa hon och gjorde några yviga handrörelser för att vi skulle förstå att hon, trots allt, var nöjd med det hon gjort.

Här är hela recensionen av boken om ni vill få fler citat och läsa mer om vad jag tyckte om boken. Kortfattat fick den full pott av mig och jag kommer aldrig att glömma den.

Fler smakbitar ur bra böcker finns här.

Ha en fin dag!

Recension: I väntan på Bojangles, av Olivier Bourdeaut

Recensionsexemplar från Sekwa förlag - stort tack!
Recensionsexemplar från Sekwa förlag – stort tack!

 

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 177
Utgivningsdatum: 2016-02-11
Förlag: Sekwa förlag
Översättare: Ulla Linton
Omslag: Magnus Petersson
ISBN: 9789187648632
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

”Innan jag föddes arbetade min far med att jaga flugor med harpungevär, det berättade han själv för mig en gång. Och så visade han mig både harpunen och en mosad fluga. – Jag sa upp mig för att det var så svårt och så dåligt betalt, sa han och stoppade tillbaka sitt gamla arbetsredskap i en lackerad låda.”

En pojke växer upp med en mamma som byter namn varje dag, en pappa som älskar att ljuga ihop historier och en trana som husdjur. Föräldrarna älskar att dansa och allra helst till Nina Simones ”Mister Bojangles”. De har vänt vuxenansvar och konventioner ryggen för att göra varje dag till ett äventyr. Men när skatteverket knackar på dörren och deras tillvaro riskerar gå om intet, glider mamman över gränsen till galenskap och blir intagen. Pappan och sonen kokar då ihop en storartad plan för att frita henne och få sitt gamla liv tillbaka.


Så tyckte jag om boken

En av de mest galna, underbara, omtumlande, sorgliga och glädjerika böcker jag läst. Den gjorde mig helt utmattad, på ett positivt sätt.

De vuxna personerna i boken följer inga vanliga regler för hur man bör tänka och uppföra sig. För pojken som främst är berättarrösten blir galenskaperna normaliserade, han vet ju inte om något annat liv. Varje morgon sitter hans mamma vid köksbordet och väntar på att hans pappa skall berätta vilket namn han valt åt henne för dagen. Mamman är lika förväntansfull som ett barn, klappar i händerna och kvittrar förtjust. Hon vill inte veta av sådant som är tråkigt eller sorgligt. Om verkligheten är tråkig är det bättre att ljuga, så det gör de alla tre, mycket och ofta, för att hålla mamman glad.

Föräldrarna är inga stabila och ansvarsfulla vuxna, men de älskar varandra till vanvett, och de älskar sin son. Livet är till att börja med en enda stor fest, ett äventyr med ständiga överraskningar och bisarra nycker. Hemma har de en enorm, välstoppad soffa som man med fördel kan använda som studsmatta, ”…det var mamma som hade tipsat mig om det. Vi hoppade ofta tillsammans, och hon hoppade så högt att hon snuddade vid kristallkronan som gnistrade som en egen liten galax”. Räkningarna slänger de i en stor hög i hallen utan att betala dem, och när tv-abonnemanget stängs av, och alla kanaler flimrar som myrstackar, straffar pappan teven för det begränsade utbudet genom att sätta på den en åsnemössa.

Som läsare förstår man att det här är en dysfunktionell familj, ändå charmas man av föräldrarnas lekfulla inställning till livet och man läser boken med ett leende. Hos dem är vardagen aldrig någonsin tråkig och jag dras med i det uppsluppna, befriande sättet att leva. I den här familjen är det inga konstigheter att ha en tam trana som husdjur. Och när skolan klagar på att pojken inte kommer i tid till lektionerna, tar föräldrarna honom utan vidare ur skolan och bestämmer sig för att undervisa honom hemma istället. Allt skildras i en lättsam och uppsluppen ton som perfekt speglar andan som genomsyrar hemmet och familjen. Det är mästerligt.

Mammans gränslösa personlighet styr alla i familjen, och som pappan skriver i sin dagbok: ”Hon hade lyckats ge mitt liv mening genom att förvandla det till ett ständigt kaos”. Han ser det som sin roll att se till att hon kan leva ut sina galna infall och slippa bekymra sig om någonting. Allt blir en lek, ett skådespel. Men när familjens liv kommer i gungning förvärras situationen och mammans psykiska sjukdom blir mer och mer svårhanterlig.

”Ett annat problem med mammas nya tillstånd var att det var så oförutsägbart, det hade inga bestämda tider, inga inbokade möten, det bara dök upp som ett främmande fyllo på ett släktkalas. Det väntade tålmodigt tills vi hade glömt bort det och återgått till vårt gamla liv, men då kom det, utan att ringa först eller knacka på, det bara kom, en morgon, på kvällen, under middagen, efter en dusch eller mitt under en promenad.”

I takt med att situationen blir allvarligare, blir också undertonen i boken mörkare. Känslan av vanmakt, frustration och sorg lyser igenom, trots att framför allt pappan försöker upprätthålla ett sken av att situationen inte är så allvarlig, utan att allt kommer att bli som förut. Men för barn är det svårt att dölja sanningen. ”Hennes hejdlösa skratt ekade av sorg.” Språket är så precist och talande. Formuleringarna går rakt in i hjärtat.

En så här fin kärleksberättelse har jag inte läst sedan To the wedding, av John Berger, någon gång i slutet av 1990-talet. Det är så starkt beskrivet hur långt man kan gå för innerlig kärlek, och vad man inte kan göra, hur mycket man än vill. Jag kan på inget sätt göra den här boken verklig rättvisa, den är så speciell i sin stil och sitt språk och måste upplevas.