Recension: Alex, av Pierre Lemaitre

 

Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

“Då ser hon. Bakom honom. På marken ligger en skruvdragare bredvid en låda i trä, inte speciellt stor. Lagom för en kropp.”

Alex Prévost blir brutalt överfallen på öppen gata och inkastad i en vit skåpbil. Hennes kidnappare lämnar henne naken i en bur upphängd flera meter över marken i en övergiven fabriksbyggnad. Dagarna går och tiden börjar rinna ut. Blir det hungern, törsten eller råttorna som gör slut på Alex först? Förutom ett osäkert ögonvittne har kommissarie Camille Verhœven inte ett enda spår att gå på. Ingen identitet på offret, ingen saknad och ingen misstänkt. Men i takt med att han långsamt lyckas nysta upp den unga kvinnans exceptionella historia, blir det allt tydligare för Camille att det inte är något vanligt offer han letar efter. Att rädda Alex liv är snart det minsta av kommissariens bekymmer …

Så tyckte jag om boken

När jag börjar läsa undrar jag hur en historia om en kidnappning skall lyckas hålla intresset vid liv hos mig under drygt fyra hundra sidor. Det kan den, jag lovar. Det här är en annorlunda historia på flera sätt. Dels på grund av intrigen, hur historien är uppbyggd, dels på grund av persongalleriet, dels på grund av de reaktioner och känslor som boken lyckas frammana hos mig som läsare. Jag kommer på mig själv med att le och skaka på huvudet när jag skall beskriva vad jag tyckte om boken. Jag känner sympati med än den ena, än den andra och riktigt klar över hur jag antagligen borde känna blir jag inte förrän boken är utläst.

Intrigen är så smart uttänkt, allt håller ihop från början till slut, pusselbit för pusselbit. Ibland är det spännande på grund av det hemska som sker och som man hoppas skall hinna stoppas i tid. Ibland är det spännande på grund av personskildringarna. De griper tag allihop, med små medel, en liten bit i taget. Jag vill veta mer, inte bara om Alex, utan även om de personer som arbetar med fallet. Vissa är mer särpräglade än andra, med speciella karaktärsdrag och egenheter. En poliskommissarie behöver till exempel inte vara stor och grov och tystlåten för att vara kompetent och inge pondus. Det känns så franskt på något sätt. Så trovärdigt.

Historien tar nya och överraskande vändningar flera gånger, men det är omöjligt att gå in i detalj om handlingen i boken utan att avslöja för mycket, och förstöra för er andra som bara måste läsa den. Det gjorde mig riktigt tillfreds att få läsa en sådan välskriven psykologisk thriller. I september kommer uppföljaren.


Mitt betyg: 5/5

.
Antal sidor: 407
Utgivningsdatum: 2017-05-05
Originalets titel: Alex
Översättare: Cecilia Franklin
Formgivning: Magnus Petersson
Förlag: Sekwa
ISBN: 9789187648779
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

 

Recension: Mocka, av Tatiana de Rosnay

Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

Frilansöversättaren Justine lever ett lugnt liv i Paris med man och två barn. Men en helt vanlig onsdagseftermiddag händer det otänkbara. Hennes son Malcolm blir överkörd vid ett övergångsställe på väg hem från skolan och förövaren smiter från olycksplatsen i sin mockafärgade Mercedes. Medan sonen sjunker allt djupare ner i koma verkar polisutredningen avstanna. Justine bestämmer sig då för att inleda sina egna efterforskningar och försöka spåra upp den skyldige. Hur kan man köra över ett barn och bara åka därifrån? Hon måste få veta sanningen – till varje pris.

 

Så tyckte jag om boken

Baksidestexten får det att låta som om det här är en slags deckarhistoria, där huvudsyftet med berättelsen är att hitta bilföraren som smet från olycksplatsen. Visst är det väldigt spännande, men för mig var det i första hand den psykologiska spänningen, den realistiska skildringen av hur olika medlemmarna av en familj kan agera och fungera när något så hemskt händer som i Mocka, som fick mig att hela tiden vilja läsa vidare. Hur de närmaste vännerna och omgivningen reagerar när en familj bryts sönder. Hur familjehemligheter väcks till liv och kommer upp till ytan när någonting så här hemskt inträffar. Hur man omprövar sin tidigare ståndpunkt i förhållande till både det förflutna och framtiden. Hur man plötsligt kan agera fullkomligt ologiskt, men ändå uppfatta det som helt naturligt i den situation man just då befinner sig.

I början reagerade jag på språket, som jag uppfattade som korthugget och med en distanserad ton. Efterhand som jag läste insåg jag att språket är en av bokens stora förtjänster. Dels motsvarar kärvheten det skyddande skal som Justine lindar runt sig för att uthärda och inte gå under av sorg och oro, dels tror jag att den litet kärva tonen krävs för att hålla berättelsen uppe, med tanke på det gripande öde som drabbar personerna i boken.

Man skulle kunna tro att boken är tung att ta sig igenom, men den är tvärtom väldigt snabbläst. Mestadels läste jag den på ett stimmigt café, och berättelsen fick mig att glömma både tid och rum. När boken var utläst stannade känslan som boken förmedlat kvar hos mig väldigt lång tid efteråt. Det här är en fullkomligt underbar bok.

Mitt betyg: 4/5
.

Antal sidor: 321
Utgivningsdatum: 2017-03-14
Originaltitel: Moka
Översättare: Ulla Linton
Förlag: Sekwa
Formgivning: Sebastian Gröndahl och Magnus Petersson
ISBN: 9789187648762
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

Recension: Kärlekens fyra årstider, av Grégoire Delacourt

karlekens-fyra-arstider

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 246
Utgivningsdatum: 2016-11-01
Förlag: Sekwa förlag
Översättare: Sofia Strängberg
Omslag: Magnus Petersson
ISBN: 9789187648670
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

Det är sommaren 1999. Somliga tror att det är den sista sommaren innan jordens undergång.

Det är sommar i Le Touquet och överallt slår kärlekshistorier ut i blom. Däribland fyra par vars liv snuddar vid varandra med oanade följder. Femtonårige Louis hoppas bli mer än vän med Victoire, flickan med gyllenblont hår och smaragdögon. Isabelle, 35 år, har blivit lämnad av sin man men varit kär i Jérôme sedan tonåren. 55-åriga Louise flyr äktenskapets monotoni för att upptäcka nya känslor och passion. Paret Rose och Pierre, 75 år gamla, upplever fortfarande kärleken efter femtio års äktenskap. Deras fyra berättelser korsas och flätas försiktigt samman. Grégoire Delacourt ger oss en elegant men skarpsynt inblick i kärlekens alla faser. Och som vi vet har kärleken ingen ålder.
.

Så tyckte jag om boken

Bokens drömska omslag liksom den väl valda titeln speglar innehållet väldigt bra. Det är typiskt franskt på just det sättet som man kan förvänta sig av fransk litteratur och även film; det är melankoliskt, det är känslosamt och det är väldigt, väldigt charmigt. Berättelserna är fina och hjärtevärmande. Som läsare fångas man upp direkt av stämningen som författaren förmedlar, inte minst genom språket. Efter bara ett par sidor slår pulsen långsammare och jag känner mig både sorgsen och tillfreds på samma gång.

Det här är en varm och lättläst bok som jag sträckläste på bara ett par timmar. En riktigt trivsam feelgoodbok, som lämnar kvar både en känsla av vemod och ett nöjt leende på läpparna.

Söndagens smakbit ur en bra bok v. 44

Mari, på den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, håller i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en bra bok.

Recensionsexemplar från Sekwa - stort tack!
Recensionsexemplar från Sekwa – stort tack!

Det här är en av de böcker jag såg mest fram emot att läsa i höst. Den är väldigt speciell och liknar ingen bok jag läst tidigare. Man kanske kan säga att det är en fabel, det vill säga en kort och kärnfull berättelse som inte gör anspråk på att vara sann. Den har en sensmoral, det vill säga något som fabeln vill lära ut”.

Den handlar om en man och två söner som sörjer sin fru respektive sin mor som plötsligt gått bort efter en olycka. Boken är indelad i tre avsnitt; om den första och svåraste tiden, om att försöka hålla den som gått bort kvar genom att minnas henne och slutligen om att tillåta henne att lämna familjen.

Citat är från sidan 77:

Vi brukade allihop få en massa skäll från mamma för att vi stänkte ned spegeln med tandkräm.

I flera års tid stänkte vi ned och spottade och borstade överdrivet länge och spegeln var en vitprickig katastrof som vi alla skamset gottade oss åt.

En dag putsade pappa spegeln och vi var allihop överens om att det var utmärkt.

En hel del andra saker sviktade. Vi pinkade på toasitsen. Vi stängde aldrig lådorna. Vi gjorde de här sakerna för att sakna henne, för att fortsätta längta efter henne.

Min recension av boken kommer upp i bloggen under dagen.

Fler smakbitar ur bra böcker finns här.

Ha en fin dag!

 

Söndagens smakbit ur en bra bok v. 36

Mari, på den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, håller i ett inlägg som brukar återkomma varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en bra bok.

Recensionsexemplar från Sekwa förlag - stort tack!
Recensionsexemplar från Sekwa förlag – stort tack!

I går läste jag ut den här boken. Som jag skrev i recensionen är det en av de mest galna, underbara, omtumlande, sorgliga och glädjerika böcker jag läst.

Citatet kommer från sidan 81, då mamman bärs ut från lägenheten efter att ha bränt upp deras vardagsrum:

– O, blommor! Ni är underbara! ropade mamma som låg raklång på en bår med ett guldfärgat täcke över sig. Hennes ansikte var fullt av svarta och grå fläckar och vitt damm, men utan spår av oro. – Allt är i sin ordning, mina små gullungar, jag har bränt upp alla våra minnen, nu kan de i alla fall inte ta dem ifrån oss! Oh la la, så hett det var där inne förut, men nu är det lyckligtvis slut! sa hon och gjorde några yviga handrörelser för att vi skulle förstå att hon, trots allt, var nöjd med det hon gjort.

Här är hela recensionen av boken om ni vill få fler citat och läsa mer om vad jag tyckte om boken. Kortfattat fick den full pott av mig och jag kommer aldrig att glömma den.

Fler smakbitar ur bra böcker finns här.

Ha en fin dag!

Recension: I väntan på Bojangles, av Olivier Bourdeaut

Recensionsexemplar från Sekwa förlag - stort tack!
Recensionsexemplar från Sekwa förlag – stort tack!

 

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 177
Utgivningsdatum: 2016-02-11
Förlag: Sekwa förlag
Översättare: Ulla Linton
Omslag: Magnus Petersson
ISBN: 9789187648632
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

”Innan jag föddes arbetade min far med att jaga flugor med harpungevär, det berättade han själv för mig en gång. Och så visade han mig både harpunen och en mosad fluga. – Jag sa upp mig för att det var så svårt och så dåligt betalt, sa han och stoppade tillbaka sitt gamla arbetsredskap i en lackerad låda.”

En pojke växer upp med en mamma som byter namn varje dag, en pappa som älskar att ljuga ihop historier och en trana som husdjur. Föräldrarna älskar att dansa och allra helst till Nina Simones ”Mister Bojangles”. De har vänt vuxenansvar och konventioner ryggen för att göra varje dag till ett äventyr. Men när skatteverket knackar på dörren och deras tillvaro riskerar gå om intet, glider mamman över gränsen till galenskap och blir intagen. Pappan och sonen kokar då ihop en storartad plan för att frita henne och få sitt gamla liv tillbaka.


Så tyckte jag om boken

En av de mest galna, underbara, omtumlande, sorgliga och glädjerika böcker jag läst. Den gjorde mig helt utmattad, på ett positivt sätt.

De vuxna personerna i boken följer inga vanliga regler för hur man bör tänka och uppföra sig. För pojken som främst är berättarrösten blir galenskaperna normaliserade, han vet ju inte om något annat liv. Varje morgon sitter hans mamma vid köksbordet och väntar på att hans pappa skall berätta vilket namn han valt åt henne för dagen. Mamman är lika förväntansfull som ett barn, klappar i händerna och kvittrar förtjust. Hon vill inte veta av sådant som är tråkigt eller sorgligt. Om verkligheten är tråkig är det bättre att ljuga, så det gör de alla tre, mycket och ofta, för att hålla mamman glad.

Föräldrarna är inga stabila och ansvarsfulla vuxna, men de älskar varandra till vanvett, och de älskar sin son. Livet är till att börja med en enda stor fest, ett äventyr med ständiga överraskningar och bisarra nycker. Hemma har de en enorm, välstoppad soffa som man med fördel kan använda som studsmatta, ”…det var mamma som hade tipsat mig om det. Vi hoppade ofta tillsammans, och hon hoppade så högt att hon snuddade vid kristallkronan som gnistrade som en egen liten galax”. Räkningarna slänger de i en stor hög i hallen utan att betala dem, och när tv-abonnemanget stängs av, och alla kanaler flimrar som myrstackar, straffar pappan teven för det begränsade utbudet genom att sätta på den en åsnemössa.

Som läsare förstår man att det här är en dysfunktionell familj, ändå charmas man av föräldrarnas lekfulla inställning till livet och man läser boken med ett leende. Hos dem är vardagen aldrig någonsin tråkig och jag dras med i det uppsluppna, befriande sättet att leva. I den här familjen är det inga konstigheter att ha en tam trana som husdjur. Och när skolan klagar på att pojken inte kommer i tid till lektionerna, tar föräldrarna honom utan vidare ur skolan och bestämmer sig för att undervisa honom hemma istället. Allt skildras i en lättsam och uppsluppen ton som perfekt speglar andan som genomsyrar hemmet och familjen. Det är mästerligt.

Mammans gränslösa personlighet styr alla i familjen, och som pappan skriver i sin dagbok: ”Hon hade lyckats ge mitt liv mening genom att förvandla det till ett ständigt kaos”. Han ser det som sin roll att se till att hon kan leva ut sina galna infall och slippa bekymra sig om någonting. Allt blir en lek, ett skådespel. Men när familjens liv kommer i gungning förvärras situationen och mammans psykiska sjukdom blir mer och mer svårhanterlig.

”Ett annat problem med mammas nya tillstånd var att det var så oförutsägbart, det hade inga bestämda tider, inga inbokade möten, det bara dök upp som ett främmande fyllo på ett släktkalas. Det väntade tålmodigt tills vi hade glömt bort det och återgått till vårt gamla liv, men då kom det, utan att ringa först eller knacka på, det bara kom, en morgon, på kvällen, under middagen, efter en dusch eller mitt under en promenad.”

I takt med att situationen blir allvarligare, blir också undertonen i boken mörkare. Känslan av vanmakt, frustration och sorg lyser igenom, trots att framför allt pappan försöker upprätthålla ett sken av att situationen inte är så allvarlig, utan att allt kommer att bli som förut. Men för barn är det svårt att dölja sanningen. ”Hennes hejdlösa skratt ekade av sorg.” Språket är så precist och talande. Formuleringarna går rakt in i hjärtat.

En så här fin kärleksberättelse har jag inte läst sedan To the wedding, av John Berger, någon gång i slutet av 1990-talet. Det är så starkt beskrivet hur långt man kan gå för innerlig kärlek, och vad man inte kan göra, hur mycket man än vill. Jag kan på inget sätt göra den här boken verklig rättvisa, den är så speciell i sin stil och sitt språk och måste upplevas.