Recension: Stormvarning av Maria Adolfsson

För ett år sedan kom första delen om kriminalinspektör Karen Eiken Hornby, som återvänder till Doggerland efter att ha upplevt en stor personlig tragedi. Romanen hade titeln Felsteg. Jag blev väldigt nyfiken på den redan innan den kom ut. Inte minst därför att förlagets beskrivning av handlingen talade för att det inte var en kriminalroman i den hårdkokta genren, utan mer fokuserad på personer och miljö, vilket jag oftast föredrar. Jag hann dock inte läsa den innan andra delen i serien; Stormvarning, kom ut i början av det här året.

De flesta romaner som ingår i en serie kan läsas fristående, så jag litade på att det skulle gå bra även den här gången. Och det gjorde det. Jag fick snabbt en klar bild av Karen, som är huvudkaraktären i boken, och även av hennes kollegor och vänner. Mordhistorien är spännande och jag gillar det långsamma tempot, där jag som läsare åtminstone har en rimlig chans att följa med i alla turer i mordutredningen. Intervjuer av misstänkta, teknisk bevisning och analyser varvas och vävs samman med karaktärernas privatliv där personligheter och relationer får betydelse för utredningsarbetet. Det ger historien trovärdighet och gör den intressant på många fler sätt än i enbart jakten på gärningsmannen.

Historien utspelar sig på en ögrupp i Nordsjön kallad Doggerland, som en gång utgjorde förbindelse mellan Storbritannien och Danmark, men som försvann någon gång för 6-7000 år sedan. Innan dess fanns öarna Heimö, Noorö och Frisel. Kulturen och miljöerna präglas av en blandning mellan det skandinaviska och det brittiska, och jag får en liknande känsla när jag läser Stormvarning som när jag har läst Peter Mays böcker som utspelar sig på öar i den nordvästra delen av Skottland. Miljöbeskrivningarna bidrar tveklöst till stämningen i boken, och om Doggerland fortfarande fanns kvar skulle jag vilja resa dit direkt för att själv få höra ljudet från havet och uppleva det blåsiga, karga och klippiga landskapet på nordligaste Noorö och de frodiga våtmarkerna och det rika fågellivet på den sydligaste ön Frisel.

Jag ser fram mot att fortsätta att följa Karen, för fler böcker blir det säkert. Författaren, Maria Adolfsson, har berättat att hon redan när första boken skrevs hade motivet klart för ytterligare två böcker i serien, så det bör minst bli en trilogi.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 422
Utgivningsdatum: 2019-01-28
Serie: Doggerland (# 2)
Förlag: Wahlström & Widstrand
Omslagsformgivning: Miroslav Sokcic
ISBN: 9789146235125
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Recension: I mörkret, av Cara Hunter

Det här är det andra fallet för kriminalkommissarie Adam Fawley. Jag har inte läst den första boken i serien, Hemmets trygga vrå, men jag upplever inte att det är nödvändigt. Jag fick snabbt en tydlig bild av både Adam Fawley och hans kollegor och fallen har ingenting med varandra att göra, så den här romanen lever upp till att kunna läsas fristående trots att den ingår i en serie.

Prologen skapar omedelbart ett intresse för historien och nyfikenheten håller i sig till slutet. En ung kvinna och ett litet barn hittas av en slump inlåsta i en källare, svårt medtagna och traumatiserade. Den alzheimersjuke gamle mannen som äger och bor i huset tycks inte veta vilka de är. Ganska snart gör man en koppling mellan kvinnan och barnet som hittats inlåsta, och en ung kvinna som försvann för ett par år sedan.

Historien svänger hela tiden åt olika håll allteftersom nya misstankar uppkommer och upptäckter görs. Vi får följa med i den vindlande utredningen, dras med på nya spår, hamna i återvändsgränder och följa nya ledtrådar som dyker upp. Jag gillar det här långsamma berättandet som mer liknar en pusseldeckare än en actionfylld Keplerroman.

Kriminalhistorien är spännande och jag lyckas inte komma underfund med hur allt hänger ihop förrän alldeles i slutet, och då är det för att författaren tycker att det är dags att avslöja det. Historien är som sagt spännande, men jag blir faktiskt mer nyfiken på de olika karaktärerna på polisstationen. Handlingarna avslöjar en hel del om deras personligheter och bilderna jag får av dem är lika tydliga som om jag såg dem framför mig. Det är inga stereotypa personbeskrivningar, tvärtom är de ganska komplexa, och alla har både sympatiska och mer otrevliga drag.

Jag ser fram emot att läsa nästa del i serien om kriminalkommisarie Adam Fawley, jag vill fortsätta att följa honom, den nyligen befordrade kriminalinspektören Gareth Quinn och kriminalassistenten Erica Somer.

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 367
Utgivningsdatum: 2019-01-23
Serie: Adam Fawley (# 2)
Originalets titel: In the dark
Översättare: Jan Risheden
Formgivning: Lars Sundh
Förlag: Louise Bäckelin Förlag
ISBN: 9789177990550
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

Recension: Irène av Pierre Lemaitre

För drygt ett år sedan läste jag första delen i Pierre Lemaitres hyllade thrillertrilogi om kriminalkommissarie Camille Verhoeven, den med titeln Alex. Det var en helt ny upplevelse att läsa en sådan kriminalroman. Intrigen var otroligt smart uttänkt och persongalleriet unikt på många sätt, med särpräglade karaktärer som gjorde läsningen extra spännande.

Nu har jag läst den första delen i serien, den som i svensk översättning fått namn efter Camille Verhoevens hustru; Irène. Precis som i Alex är våldet grovt. Det är verkligen vedervärdigt och groteskt. När jag läser om de första morden, och detaljerna om hur mördaren har gått till väga, då är jag nästan beredd att lägga boken åt sidan. Det blir för mycket. Men historien är så välskriven och karaktärerna så intressanta att jag håller ut och fortsätter läsa.

Innan Pierre Lemaitre blev författare arbetade han som professor i litteratur. De kunskaperna använder han sig av i den här delen av trilogin. Morden som tycks så ologiska, med detaljer på mordplatserna som väcker frågetecken, visar sig tvärtom vara fullständigt logiska. Efterhand inser kommissarie Verhoeven och hans medarbetare att de har att göra med en seriemördare som kopierar brott ur kända kriminalromaner från bland annat Amerika och Sverige. Och mördaren följer mordbeskrivningarna i romanerna till punkt och pricka. I jakten på mördaren tar kommissarien och hans team hjälp av bland annat ägaren till en bokhandel och en professor i litteratur (se där ja) för att matcha morden som begås med kriminalromanerna som inspirerat till dem.

Som jag nämnde tidigare skildras karaktärerna i de här böckerna på ett väldigt unikt sätt.  Det är bland annat de fantastiska personbeskrivningarna som driver läsningen framåt. Kommissarie Verhoeven själv är en väldigt logisk, skarpsynt och också burdus person som inte smeker någon medhårs och som framförallt är hängiven sitt arbete. Samtidigt visar han upp en mjukare och mer inkännande sida i förhållande till sin fru, Irène, som är höggravid med deras första barn. Under förhör ritar han ofta av förhörspersonerna och skisserna är rena konstverken. Sådana kontraster i karaktärernas personligheter gör berättelsen mer trovärdig och därför väldigt intressant. Jag blir nyfiken på allihop och vill veta mer om dem.

Ett tips är att läsa böckerna i rätt ordning, med Irène först och sedan Alex och Camille. Jag läste Alex först, och därför visste jag redan en del av vad som skulle hända i den här första delen, vilket dämpade spänningen något. Jag insåg också ganska snart vem som låg bakom morden eftersom intrigen vad gäller mordhistorien följer en ganska klassisk modell för kriminalromaner. Men för min del var det positivt, jag vet inte om jag hade orkat med ännu mer spänning. Och dessutom behövde jag inte stressläsa för att få veta hur det skulle gå, utan kunde njuta av alla skarpsinniga och snygga formuleringar och vändningar i historien.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 447
Utgivningsdatum: 2018-06-25
Serie: Kommissarie Verhoeven (del 1 av 3)
Originalets titel: Travail soigné
Översättare: Maria Store
Formgivning: Magnus Petersson
Förlag: Sekwa
ISBN: 9789188697240
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris