Recension av Kärlekens språk: Din guide till lyckliga relationer

Det är något hoppingivande i att böcker som skall få oss att förstå och fungera bättre i relationer fortsätter att skrivas och läsas. I går låg det ett oväntat paket i brevlådan med den här boken – Kärlekens språk: Din guide till lyckliga relationer. Vilket fantastiskt vackert omslag med foliebokstäver i guld och ett snirkligt hjärta med kärleksfulla symboler. I morse när jag vaknade tidigt började jag läsa den, och när jag lade ifrån mig den var den utläst.

Enligt författarna, samtalsterapeuten Åsa Nyvall och journalisten Helene Arkhem, föds vi med ett sätt att visa kärlek och uppskattning, det de kallar kärleksspråk. Enligt dem finns det fem olika kärleksspråk. Vi kan använda oss av samtliga, men ett av dem är det primära som dominerar för oss. Övriga är komplement, ungefär som en bonus. För vissa är det fysisk beröring, för andra är det gåvor, tid tillsammans, tjänster eller bekräftande ord.

Om man är en person som behöver fysisk beröring för att få kärleksbehovet tillfredsställt blir det förstås inte så lyckat om man lever ihop med någon som hellre får gåvor som ett tecken på kärlek, och tror att partnern vill ha det på samma sätt istället för att ge kramar eller sitta nära i soffan. Eller om någon tycker att det viktigaste i ett förhållande är att hjälpa och stötta varandra genom att dela på alla uppgifter, när partnern helst vill att de skall tillbringa tid ihop och göra allt tillsammans. Boken innehåller många olika exempel ur livet som ger tankeställare om hur lätt det kan bli fel trots att man kanske menar väl.

Det är nog väldigt vanligt att man utgår från sig själv och sina behov och tror att andra vill bli behandlade på samma sätt. Men enligt författarna är en viktig lösning på problem i kommunikationen i olika relationer att se olika personer för vilka de är, och att prata det kärleksspråk som just de vill höra. Om man är uppmärksam på sin partner och har insett att hon eller han tycker att det är väldigt viktigt att få höra bekräftande ord för att må bra i relationen, då bör man enligt författarna tänka på det och ge komplimanger, skriva fina och uppskattande sms och på andra sätt ge personen bekräftelse i ord.

Boken innehåller ett stort test där man kan svara på frågor och komma fram till vilket kärleksspråk man själv pratar. Tester är alltid kul, så jag har förstås gjort det. Med stor marginal hamnade fysisk beröring i topp med övriga på en gemensam andraplats med nästan lika många poäng för gåvor, tid tillsammans, tjänster och bekräftande ord.

Egentligen är det som författarna beskriver självklarheter, men det blir tydligare när man får det presenterat så här systematiskt och med konkreta exempel ur livet. Boken är pedagogisk och lättläst, och dessutom fin att bläddra i. Jag tror personligen att alla förhållanden skulle må rätt så bra om man kunde kommunicera med varandra och visade varandra ett äkta intresse. Och jag undrar hur naturligt och äkta det skulle bli om en person som inte alls känner sig bekväm med att ge komplimanger, tvingar sig till att göra det därför att partnern uppskattar det. Å andra sidan är kanske alternativet sämre, att kärleken tar slut. Idealet är förstås att hitta och leva med någon som talar samma kärleksspråk.

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 188
Utgivningsdatum: 2019-04-24
Förlag: Louise Bäckelin
Omslagsformgivning: Lars Sundh och Rasmus Pettersson
ISBN: 9789177990635
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Recension: Brevet till Alice, av Malin Letser

Vanligtvis lockas jag inte av böckers omslag, men när jag såg Brevet till Alice gjorde jag det. Sofia Scheutz har designat omslaget som förmedlar innehållet i boken så perfekt. Det lätt gulnade fotografiet av en vacker kvinna, flygplanet, kaffekoppen och inte minst pennan och brevet från utlandet som alla visar sig vara viktiga delar i berättelsen.

En gång i tiden var Alice en stark och stabil kvinna, full av värme och energi. Numera är hon gammal, vresig och bitter över hur livet blev.

”Att det var just hon av alla människor som dragit nitlotten att falla för fel person, och att det var just hon som fått en så svag karaktär att hon aldrig vågat stå upp för någonting. Det var en dubbel skamkänsla som hon skulle tvingas bära i resten av sitt liv.”

Tristessen och ensamheten genomsyrar Alices dagar. Hennes tid skulle ju komma en dag, men så plötsligt hade det mesta av livet passerat under tiden hon levde det liv som förväntades av henne. Efter ett olyckligt fall har hon tvingats flytta från sitt hus och bor i en lägenhet i ett servicehus. Det är där hon lär känna den unga Nahid.

Under sex veckor skall Nahid arbeta på servicehuset för att betala av en skuld, det blev hennes dom för ett brott hon begått. Nahid är rakt på sak och lever upp till löftet hon gav sin far innan han gick bort, att leva sitt liv fullt ut. De två kvinnorna finner varandra, trots sina olikheter.

En dag får Alice ett brev som påminner henne om hur livet hade kunnat bli om hon vågat följa sina drömmar och sitt hjärta. Men nu är det för sent. Hon berättar inte för någon om brevet, men Nahid får syn på det och i hemlighet börjar hon planera för att hjälpa Alice på traven så att hon äntligen skall få leva sitt liv fullt ut. Samtidigt kämpar hon själv med sorgen efter sin pappa, och försöker att dels stötta, dels orka med sin mamma som sedan pappans död helt har tappat livsgnistan.

Brevet till Alice är en väldigt varm, charmig och trivsam berättelse med fint flyt i texten. Dynamiken mellan den unga, färgstarka och ganska utmanande och rättframma Nahid och den äldre och litet vresiga men svala och korrekta Alice lyfter berättelsen. Jag småler åt Nahid och hejar på henne trots hennes helt galna planer för Alice.

Det här är Malin Letsers debutroman. Jag hoppas att den får en uppföljare. Det vore synd att inte låta så spännande karaktärer som Alice och Nahid få fortsätta att utvecklas, särskilt som samspelet mellan dem är så lyckat.

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 247
Utgivningsdatum: 2019-01-18
Formgivning: Sofia Scheutz
Förlag: Louise Bäckelin Förlag
ISBN: 9789177990574
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

Recension: I mörkret, av Cara Hunter

Det här är det andra fallet för kriminalkommissarie Adam Fawley. Jag har inte läst den första boken i serien, Hemmets trygga vrå, men jag upplever inte att det är nödvändigt. Jag fick snabbt en tydlig bild av både Adam Fawley och hans kollegor och fallen har ingenting med varandra att göra, så den här romanen lever upp till att kunna läsas fristående trots att den ingår i en serie.

Prologen skapar omedelbart ett intresse för historien och nyfikenheten håller i sig till slutet. En ung kvinna och ett litet barn hittas av en slump inlåsta i en källare, svårt medtagna och traumatiserade. Den alzheimersjuke gamle mannen som äger och bor i huset tycks inte veta vilka de är. Ganska snart gör man en koppling mellan kvinnan och barnet som hittats inlåsta, och en ung kvinna som försvann för ett par år sedan.

Historien svänger hela tiden åt olika håll allteftersom nya misstankar uppkommer och upptäckter görs. Vi får följa med i den vindlande utredningen, dras med på nya spår, hamna i återvändsgränder och följa nya ledtrådar som dyker upp. Jag gillar det här långsamma berättandet som mer liknar en pusseldeckare än en actionfylld Keplerroman.

Kriminalhistorien är spännande och jag lyckas inte komma underfund med hur allt hänger ihop förrän alldeles i slutet, och då är det för att författaren tycker att det är dags att avslöja det. Historien är som sagt spännande, men jag blir faktiskt mer nyfiken på de olika karaktärerna på polisstationen. Handlingarna avslöjar en hel del om deras personligheter och bilderna jag får av dem är lika tydliga som om jag såg dem framför mig. Det är inga stereotypa personbeskrivningar, tvärtom är de ganska komplexa, och alla har både sympatiska och mer otrevliga drag.

Jag ser fram emot att läsa nästa del i serien om kriminalkommisarie Adam Fawley, jag vill fortsätta att följa honom, den nyligen befordrade kriminalinspektören Gareth Quinn och kriminalassistenten Erica Somer.

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 367
Utgivningsdatum: 2019-01-23
Serie: Adam Fawley (# 2)
Originalets titel: In the dark
Översättare: Jan Risheden
Formgivning: Lars Sundh
Förlag: Louise Bäckelin Förlag
ISBN: 9789177990550
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

Pärlan som sprängde sitt skal, av Nadia Hashimi

När jag då och då har turen att få läsa en sådan här bok tänker jag att jag skall vara mer restriktiv och noggrann med vilka böcker jag läser framöver, och bara försöka läsa böcker som just den här. Böcker som inte bara är välskrivna och underhållande utan också leder in läsarna på okända vägar som blir ögonöppnare och ger nya kunskaper.

Pärlan som sprängde sitt skal är två parallella berättelser om två kvinnors liv i Afghanistan, nu och för ungefär etthundra år sedan. Trots att jag lyssnar på och läser nyheter om situationen i Afghanistan, och trots att Sverige tar emot många flyktingar från Afghanistan, är jag förvånansvärt okunnig om hur Afghanska kvinnor har det. Den här romanen gjorde mig förfärad, ledsen och frustrerad över att ojämlikheten mellan kvinnor och män fortfarande är så stor i bland annat Afghanistan. Samtidigt är det en otroligt fängslande relationsroman som faktiskt ganska oväntat visade sig vara en bok jag sträckläste. Det hade jag inte trott med tanke på ämnet.

Redan efter första kapitlet är jag fast i berättelserna om dels Rahima, dels Shekiba, som är Rahimas mormors farmors mor som levde i början av 1900-talet. Berättelserna om de båda flickornas levnadsöden har mycket gemensamt och visar hur sakta förändringar sker i ett land som Afghanistan, där kvinnor av många betraktas som mindre värda än män. Båda flickorna tvingas under en period klippa av sig håret, klä sig och uppträda som pojkar, bli en bacha posh. Rahima för att kunna uträtta ärenden åt sin mor och sina systrar när fadern är ute i strider och plundringståg, eftersom kvinnor inte får vistas offentligt utan manligt sällskap, Shekiba när hennes farbror skänker henne som gåva till kungen och han använder henne som vakt i sitt harem. Båda flickorna blir bortgifta till män de inte själva valt i syfte att föda männen många barn, till män som har rätt att misshandla dem om de har lust. Båda flickorna har en stark längtan efter att själva få bestämma över sina liv, vilket gör det svårt för dem att helt anpassa sig och inlemma sig i de gamla traditionerna och värderingarna.

Det här avsnittet tycker jag är ett bra exempel på bokens ton och innehåll (s. 339):

”Jag hade varit så självsäker när jag var en bacha posh. Jag var inte rädd för någonting när jag var ute tillsammans med pojkarna. Om de hade utmanat mig och sagt åt mig att brotta ned en vuxen man hade jag gjort det. Jag trodde att jag klarade allt. Och nu darrade jag inför min man, inför min svärmor. Jag hade förändrats. Jag hade förlorat självförtroendet. Klänningen jag hade på mig kändes som en maskeradkostym, någonting som dolde den självsäkre, egensinne pojke jag kunde ha varit. Jag kände mig löjlig, som en som låtsades vara någonting han inte var. Jag föraktade mig själv.”

Efter att ha läst boken kände jag ett enormt behov av att ta reda på mer om det jag just läst, hur mycket sanning det egentligen ligger bakom de två berättelserna. Författaren är själv afghansk-amerikanska och känner väldigt väl till värderingar från Afghanistan och när jag sökte efter fakta visade sig romanen spegla verkligheten i Afghanistan. Jag fann exempelvis att läskunnigheten för kvinnor i Afghanistan hör till en av de lägsta i världen – omkring 18 procent. Flickor på landsbygden fortsätter dessutom sällan sin skolgång efter lågstadiet om det inte finns kvinnliga lärare. Flickor blir fortfarande bortgifta även när de är så unga som tretton, som en av huvudpersonerna i boken.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 475
Utgivningsdatum: 2018-05-02
Förlag: Louise Bäckelin Förlag
Originaltitel: The Pearl that broke its shells
Översättare: Boel Unnerstad
Formgivning: Lars Sundh
ISBN: 9789188447739
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

Livet kan börja, av Sheila O’Flanagan

Jag tog med mig sju böcker på vår semester i Frankrike, men läste bara två av dem, de som utspelade sig i Frankrike och som gav intryck av att vara insiktsfulla men samtidigt lättsamma. Livet kan börja var en av dem, och den uppfyllde verkligen de kriterierna.

Imogen lever sedan flera år tillsammans med sin make, Vince. Han älskar henne över allt annat och hon ger intryck av att vara väldigt nöjd och lycklig. Men allt är inte som det ser ut, och en dag uppenbarar sig en möjlighet för Imogen att spårlöst försvinna, och hon tar den. Hon följer sin noggrant uppgjorda plan till punkt och pricka, och tar sig till ett vackert litet samhälle i Baskien i södra Frankrike, där hon tänker starta om på nytt. Fri från sin manipulerande och mentalt förtryckande make.

När Imogen står på egna ben inser hon att hon klarar så mycket mer än hon trott, och hon njuter fullt ut av sitt nya liv. Men Vince tänker inte acceptera Imogens försvinnande. Han är fast besluten att se till att hon kommer hem igen.

Det här är mysig läsning som ger energi och kraft. Miljöbeskrivningarna får mig att vilja resa till Baskien, och lära känna människorna och uppleva småstadslivet och stränderna där jag också.

Betyg: 3/5

Antal sidor: 444
Utgivningsdatum: 2018-05-17
Förlag: Louise Bäckelin Förlag
Översättare: Emö Malmberg
Omslag: Pelle Isaksson
Originaltitel: The Missing Wife
ISBN: 9789177990048
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

Små stora saker av Jodi Picoult

Små stora saker kom som en överraskning från förlaget, med en hälsning om att jag säkert skulle tycka om boken. Och det gjorde jag, väldigt mycket.

Små stora saker baseras löst på en verklig händelse. Det är en historia om hur Ruth, erfaren barnmorska på en förlossningsavdelning i New York, blir åtalad för mord på en nyfödd bebis. Ruth är afroamerikan och föräldrarna till bebisen, Brit och Turk, är hängivna vit makt-anhängare. En vit kvinna, Kennedy, åtar sig uppgiften som Ruths försvarsadvokat.

Det här är en stark berättelse om dels öppen rasism, dels smygrasism. Sådan smygrasism som pågår utan att vi tänker på det, eller kanske är övertygade om att vi inte särbehandlar olika människor på grund av hudfärg eller vad det nu kan vara, men faktiskt gör det.

Ämnet är svårt. Berättelsen hade kunnat skildras ensidigt med tydliga värderingar, men en av bokens stora behållningar är att författaren lyckas väldigt bra med att skildra fördomar, rasism och rättvisa ur olika personers perspektiv. Hon gör det inte enkelt för varken sig själv eller läsaren när hon visar hur ingen är enbart ond eller god, alla har flera sidor, och låter läsaren dra sina egna slutsatser. Det ger trovärdighet och ännu större tyngd åt berättelsen.

Jag kan inte minnas att jag läst någon bok tidigare där rasism skildras ur flera personers perspektiv på det här sättet. Berättelsen varvas med berättelser utifrån Ruths, Turks och Kennedys perspektiv. Det var riktigt chockerande att läsa hur det kan fungera inom rasistiska organisationer, och väldigt skrämmande att återigen bli påmind om att det inom en och samma person kan finnas både godhet och rå ondska.

Det här stycket berörde mig väldigt mycket (s. 111):

”Nästan på en gång höll jag på att bli nersprungen av en hoper ungar. De var antagligen i femårsåldern, inte för att jag hade så mycket erfarenhet av människor i den storleken. De rusade mot en kvinna som stod med ett basebollträ och försökte förmana den vilda hopen att ställa sig på led. ”Det är min födelsedag”, sa en liten pojke. ”Så jag får slå först!” Han drog till sig slagträet och började veva mot en piñata, en papier-maché-figur i form av en nigger som hängde i en snara. Jaha, då visste jag i alla fall att jag var på rätt plats.”

Inte lika starkt, men väldigt tankeväckande, är Kennedys och Ruths ageranden utifrån hur de är präglade av sina förutsättningar i livet. När Kennedy försöker vara omtänksam och medkännande, och säger till Howard, sin nyanställde, yngre afroamerikanske kollega, att hon tycker att det är häftigt att han kan ge något tillbaka till sin samhällsgrupp genom sitt yrke som offentlig försvarare, då känner jag hur jag blir alldeles stel, eftersom det är precis så det antagligen är. Man vet om att det förekommer rasism och vill visa att man själv är helt fördomsfri, och så blir det som skulle vara tecken på välvilja istället ytterligare ett fördomsfullt uttalande.

Jodi Picoult är en amerikansk författare vars böcker fått flera prestigefyllda priser. Den hittills största internationella framgången fick hon med Allt för min syster, 2005 (My sister’s keeper), som filmats med bland andra Cameron Diaz. Picoult väljer ofta att skriva om kontroversiella ämnen, men böckerna är samtidigt lättlästa och hamnar högt upp på bestsellerlistorna.

Små stora saker är just en sådan bok, då Jodi Picoult har hittat helt rätt tonläge och nivå för ett kontroversiellt ämne. Boken är nästan tegelstenstjock, men överraskande lättläst och enormt fängslande. Jag vill läsa mer av Jodi Picoult, och jag vill se den kommande filmatiseringen av Små stora saker med Viola Davis och Julia Roberts i huvudrollerna.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 492
Utgivningsdatum: 2018-03-02
Förlag: Louise Bäckelin Förlag
Originaltitel: Small great things
Översättare: Tove Janson Borglund
Formgivning: Lars Sundh, Markus Hedström
ISBN: 9789188447791
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

 

Spel av Anna Roos – intensivt och rappt med ett insiktsfullt psykologiskt djup

Handlingen i korthet, från förlagens hemsidor

Sol lämnar Sverige och svär på att aldrig komma tillbaka. Men när hennes tvillingbror Gustavs kropp hittas i Årstaviken och hans död avskrivs som självmord återvänder hon motvilligt. Med ett fingerat CV får hon anställning vid Handelshögskolans bibliotek. I korridoren träffar hon Erik, studenten som är lite bättre än alla andra och har en likadan tatuering som den hon sett på sin brors döda kropp.

Sol drog nitlotten redan vid födseln. Medan Gustav växte upp på gåslever i deras pappas nya hus på Lidingö blev hon kvar i förorten med sin mentalt instabila mamma. Och om hon har haft svårt att behålla sina jobb, har hennes bror snarare haft problem med vilket han ska välja efter sin examen från Handelshögskolan.

Vad var det egentligen som hände Gustav? Jakten på svar tar Sol djupare in i hans värld. Ur sprickorna i den putsade fasaden börjar mörka sanningar sippra fram, och Sol dras in i ett spel där bara slumpen avgör vem som är vinnare och vem som är förlorare.

Så tyckte jag om boken

Spel är en väldigt speciell roman. I början studsar jag gång på gång på grund av huvudpersonens cyniska tankar och handlingar. Hon ger ett osympatiskt intryck, och till att börja med har jag svårt att tro på att hon skulle ha den magnetiska lockelse som hon uppenbarligen har i förhållande till andra människor. Författaren väjer inte heller för livets mindre vackra sidor när hon skildrar det ur Sols perspektiv. Sol från Hökarängen, utan utbildning och från socialgrupp tre, som någon i boken påpekar för henne. Sol som ständigt slänger ur sig bitska och onödigt rättframma kommentarer, blir berusad, kräks, dreglar och både luktar och klär sig illa. Ändå dras jag snabbt in i berättelsen, och efterhand börjar jag nästan motvilligt tycka om henne.

Visst är det här en spännande historia. Intrigen är snyggt sammanvävd och jag misstänker än den ena än den andra, och varje gång Sol agerar utifrån sina misstankar, hur dåligt underbyggda de i själva verket än är, är jag med henne på tåget och hejar på. När trådarna till sist knyts ihop är slutet lika överraskande som självklart.

Mest imponeras jag ändå av den insiktsfulla skildringen av klasskillnader, och synen på människor ur andra socialgrupper än den man själv för tillfället kan anses tillhöra. Jag förvånas över hur författaren kan skriva så trovärdigt om Sols destruktiva beteende och nedlåtande syn på välbemedlade, välutbildade och väluppfostrade personer. Attityden smyger sig nästan omärkligt in i texten och ger en tydlig bild av Sol som en väldigt komplex person, som visserligen blivit hårt tilltufsad av sin uppväxt och som tvingats bli hård för att inte gå under mentalt, men samtidigt på ett litet egenartat sätt ändå värnar om sina närmaste. I boken får vi följa hennes gradvisa förändring, och i viss mån anpassning till ett helt annat liv med andra värderingar än dem hon hade från början. Det är väldigt skickligt beskrivet.

Sammantaget gillar jag det jag läser. Det är intensivt och rappt med ett insiktsfullt psykologiskt djup. Jag kommer att hålla ögonen öppna för uppföljaren, som vad jag förstått är en thriller som utspelar sig i snarlik miljö men med andra karaktärer.

Mitt betyg: 4/5
.

Antal sidor: 220
Utgivningsdatum: 2017-04-19
Förlag: Modernista och Louise Bäckelin Förlag
Formgivning: Lars Sundh
ISBN: 9789177016281
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

Den tyska flickan, av Armando Lucas Correa


Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

Innan allt förändrades levde unga Hannah Rosenthal ett sorglöst liv. Men nu, 1939, är Berlins gator draperade med röd-vit-svarta flaggor, hennes familjs ägodelar fraktas bort, och de är inte längre välkomna på platser som tidigare känts som hemma. Hannah och hennes bästa vän, Leo Martin, sluter en pakt: vad framtiden än har i sitt sköte, så ska de möta den tillsammans. Nytt hopp anländer när familjerna Rosenthal och Martin lyckas få visum till Kuba och avseglar med den transatlantiska lyxångaren SS St. Louis mot Havanna. Men snart börjar det gå illavarslande rykten om Kuba. Från ena dagen till nästa verkar det fartyg som varit deras räddning förvandlas till deras undergång.

Sjuttiofem år senare, i New York, får tolvåriga Anna Rosen ett egendomligt paket från en okänd släkting på Kuba. Anna och hennes mamma beslutar sig för att resa till Havanna för att ta reda på sanningen om familjens mystiska och tragiska förflutna.
.

Så tyckte jag om boken

Redan i bokens första mening anar man desperationen och oron som präglar familjen Rosenthal. Jag var nästan tolv år gammal när jag beslutade mig för att döda mina föräldrar. Året är 1939 och platsen är Berlin. Familjen är förmögen och välutbildad, men genom nya regler tas allt ifrån dem. Arbete, företag, bostad och värdeföremål. De är inte längre önskade i landet och Hannahs far fängslas på oklara grunder innan han åter släpps. Både deras hyresgäster och deras vänner tar avstånd från dem och kallar dem för smutsiga människor och kryp.

Den tyska flickan är baserad på verkliga händelser, vilket gör den än mer gripande och än mer läsvärd. Det är så svårt att ta in, att den tyska staten kunde införa en rasideologi och dessutom driva den vidare till systematiskt organiserade mord på miljontals människor. I Den tyska flickan får vi följa den upptrappade händelseutvecklingen vid andra världskrigets inledning genom tolvåriga Hannahs upplevelser. Hon ser de krossade butiksfönstren och glaset på gatan efter Kristallnatten, hon ser de tyska flaggorna överallt och hör gång på gång talen på radion som kallar människor som hon själv för avskräde, tjuvar och blodsugare. Hon lär sig att undvika att synas för mycket. Hon kan inte förstå det som sker, lika litet som hon kan förstå varför hennes tidigare vänner inte längre vill kännas vid henne. När den tyska staten erbjuder familjen rätten att lämna landet i utbyte mot allt de äger, har de inget annat val än att acceptera. De lyckas boka biljetter på en lyxångare tillsammans med 900 andra i samma situation, till den enda plats som går med på att ta emot dem, Kuba. De lämnar sina hem och sitt land, där de levt i generationer, för att låta sig föras mot en oviss framtid i en okänd värld.

Parallellt med historien om Hannah Rosenthal och hennes familj berättas den om Anna Rosen, som år 2014 är lika gammal som Hannah var år 1939. På liknande sätt som Hannah, lever Anna i en osäker värld. Hon kan inte lita på att mamman kommer att finnas för henne tills hon är stor nog att klara sig själv. Sedan Annas far försvann innan hon föddes, har mamman varit deprimerad och Anna fruktar att hon skall ta sitt liv. Båda flickorna har i varsin tid tvingats växa upp och ta hand om sina föräldrar, av liknande skäl. Jag vill inte gå in på hur och varför, det skulle avslöja för mycket av handlingen och förstöra läsupplevelsen. Ni får helt enkelt tro mig när jag påstår att flickornas öden har viktiga likheter, och att trådarna kommer att knytas ihop på ett övertygande sätt längre fram i boken.

Det som händer i berättelsen händer fortfarande i dag, sjuttio år senare. Vad hjälper det att länder låter resa monument som ett bevis på landets sorg över hur man hanterade flyktingarna, och vad hjälper det att införa resolutioner som erkänner människors lidande, om man i världen fortsätter att agera på samma sätt? Men än värre är förstås det som också sker, att ett land förnekar det som skedde och raderar alla handlingar i nationalarkiven som skulle bevisa tragedin.

Samtidigt som berättelsen är så hjärtskärande och ångestladdad, flödar den av hopp och framtidstro. Både Hannah och Anna lyckas som sina tolvåriga jag även ta fasta på ljusglimtarna i en orolig tid. Armando Lucas Correa skriver med lätt handlag en prosa som inte är alls är gråtmild eller anklagande, utan tvärtom pragmatisk. Tonläget ligger på precis rätt nivå för att man skall orka läsa och ta till sig det som sker. Handlingen i sig är talande nog. Den tyska flickan är en bok som förtjänar att både läsas och pratas om.

 

Mitt betyg: 4/5
.

Antal sidor: 342
Utgivningsdatum: 2017-05-12
Förlag: Louise Bäckelin Förlag
Originaltitel: The german girl
Översättare: Jessica Hallén
Formgivning: Evan Gaffney och Lars Sundh
ISBN: 9789188447210
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

Recension: Ung kvinna saknad, av Claire Douglas

 

Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

En natt för tjugo år sedan försvann Sophie Coller. Hon lämnade ingenting efter sig, förutom en ensam sneaker på den gamla piren och ett stort tomrum i hjärtat på sin bästa vän Francesca. Nu har en kropp hittats, och Francesca dras tillbaka till den kuststad som hon så länge försökt glömma. Kanske kommer sanningen om vad som hände Sophie till sist att komma fram. Ändå börjar Francesca önska att hon inte hade återvänt. Vart hon än vänder sig möter hon spöken ur sitt förflutna. Samma gamla ansikten, samma tillhåll, som i hennes ungdom. Men om någon vet vad som faktiskt hände Sophie den där kvällen måste hon ändå få veta. Det är bara det att den sortens avslöjanden kan kosta en allt man håller kärt: familj, psykisk hälsa, till och med livet.
.

Så tyckte jag om boken

Stämningen är olycksbådande redan från första sidan och den känslan stannar kvar genom hela boken. Miljö- och personbeskrivningarna är väldigt skickligt formulerade. Den illavarslande stämningen går rakt genom bokens sidor. Man anar att allt inte är som det ger intryck av att vara. Jag gillar hur författaren omväxlande berättar vad som hände ur den försvunna väninnans perspektiv, då för arton år sedan, fram till dess hon försvann, och ur Francescas perspektiv i nutid, en vecka i ett gråkallt och regnigt februari vid kusten.

Genom åren har jag ansträngt mig så oerhört för att hålla ordning i livet, lyckas, gå vidare, låta bli att tänka på dig varenda dag. Det är som om jag har legat gömd i ett garnnystan… men nu har garnet börjat nystas upp och snart kommer jag att synas, visas fram för hela världen. Jason. Hans namn dyker upp i huvudet, objudet. Jag dricker en stor slurk vin men hjärtat fortsätter att bulta för fort. För nu kommer sanningen fram, Soph, och med den kommer det som var vår mörka hemlighet på den tiden. Det enda som vi aldrig, aldrig kunde berätta för någon annan.

Intrigen imponerar inte lika mycket. De mystiska breven, ljuden, synerna och även upplösningen känns litet för enkelt konstruerat och inte riktigt trovärdigt. Jag hade önskat litet mer finess i just det avseendet. Nu känns det litet som när Fem-gänget upplevde olika äventyr och löste mysterium. Det hindrar inte att det här är en bladvändare med en rejäl twist på slutet. Det är spännande, men inte bara för att man som läsare vill veta vad som egentligen hände då Sophie försvann, det är också spännande att lära känna de två väninnorna och förstå mer om deras olika personligheter.

Avslutningsvis vill jag ge en eloge till formgivaren. Omslaget är så snyggt och motsvarar perfekt stämningen i boken.

Betyg: 3/5
.

Antal sidor: 304
Utgivningsdatum: 2017-04-10
Förlag: Louise Bäckelin
Originaltitel: Local Girl Missing
Översättare: Carla Wiberg
Formgivning: Lars Sundh
ISBN: 9789188447197
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

Söndagens smakbit ur en bra bok v. 17 – Ung kvinna saknad

Mari, på den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, håller i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers. I dag bjuder jag på en smakbit ur den här boken:

En natt för tjugo år sedan försvann Sophie Coller. Hon lämnade ingenting efter sig, förutom en ensam sneaker på den gamla piren och ett stort tomrum i hjärtat på sin bästa vän Francesca. Nu har en kropp hittats, och Francesca dras tillbaka till den kuststad som hon så länge försökt glömma. Kanske kommer sanningen om vad som hände Sophie till sist att komma fram. Ändå börjar Francesca önska att hon inte hade återvänt. Vart hon än vänder sig möter hon spöken ur sitt förflutna. Samma gamla ansikten, samma tillhåll, som i hennes ungdom. Men om någon vet vad som faktiskt hände Sophie den där kvällen måste hon ändå få veta. Det är bara det att den sortens avslöjanden kan kosta en allt man håller kärt: familj, psykisk hälsa, till och med livet.

Smakbiten är från sidan 16 f:

Genom åren har jag ansträngt mig så oerhört för att hålla ordning i livet, lyckas, gå vidare, låta bli att tänka på dig varenda dag. Det är som om jag har legat gömd i ett garnnystan… men nu har garnet börjat nystas upp och snart kommer jag att synas, visas fram för hela världen. Jason. Hans namn dyker upp i huvudet, objudet. Jag dricker en stor slurk vin men hjärtat fortsätter att bulta för fort. För nu kommer sanningen fram, Soph, och med den kommer det som var vår mörka hemlighet på den tiden. Det enda som vi aldrig, aldrig kunde berätta för någon annan.

Min recension av Ung kvinna saknad kommer den 2 maj här i bloggen.

Fler smakbitar ur spännande böcker får du hos Flukten fra virkeligheten