Nej och åter nej, av Nina Lykke

Är det en trend att skriva om mitt-i-livet-krisande män och kvinnor, eller är det jag som omedvetet väljer böcker om just det ämnet..?

Det senaste året har jag bland annat läst En modern familj, Mannen i mitt liv, Under två timmar, Förlåten, Min bästa väns fru, Finna sig, Allt jag önskade, En enastående karriär, Född på en söndag, Dagar av ensamhet, Vegetarianen, Nötskal. Allihop handlar på olika sätt om livskriser och vägval.

Nej och åter nej är en av de bästa böckerna jag läst i den här genren. Igenkänningen är hög. Visst är det vanligt att som medelålders man eller kvinna fundera över sitt liv, och att ompröva var man står i livet och vart man vill nu, det är bara sunt. Alla de stora stegen i livet är ofta tagna, man har kanske ett arbete, en livskamrat, ett hem och barn. Mindre sunt och sällan särskilt lyckat brukar det vara att bli helt förblindad av det man inte har. Det som ofta hör till åren som ung vuxen, då när så mycket fortfarande är nytt och långt ifrån slentrian. Men det är precis vad de tre huvudpersonerna i den här boken blir, förblindade av det de inte har.

Att skriva en bok om alla de medelålders män och kvinnor som fortfarande vaknar varje morgon nyfikna på vad den här dagen skall föra med sig, vilka nya utmaningar som man skall ta sig an, det skulle självklart inte bli lika intressant och fängslande att läsa om. Det krävs litet svärta för att berättelsen skall beröra. Nu får vi följa det medelålders, gifta paret sedan 25 år, Ingrid och Jan, och Jans femton år yngre kollega, Hanne. Alla tre har egentligen alla förutsättningar för att vara lyckliga och nöjda, men istället ligger missnöjet som en blöt filt över deras liv. De önskar sig mer av livet, men vet inte hur de skall få det.

I första och andra kapitlen skildras livet ur Ingrids respektive Hannes perspektiv. Det börjar litet trevande, och den leda och otillfredsställelse som präglar dem tynger i mitt tycke även läsningen. Men i tredje kapitlet börjar jag ana vartåt det barkar, när Hanne möter Jan på krogen. Då tar berättelsen fart och det är då det blir intressant.

På många sätt agerar de tre personerna så som livskrisande människor ofta gör. Nämligen egoistiskt. Särskilt osympatisk är Jan. Surprise, surprise. Jag retar mig så på honom, att jag nästan är glad att min man är på tjänsteresa när jag läser den här boken. Risken hade varit överhängande att han hade behövt lyssna på ett brandtal om otrogna, svekfulla män som bara vill leva ut sin nyväckta passion, och se vad det leder till. Det behöver ju faktiskt inte leda till skilsmässa med frun, om hon bara har tålamod med honom och väntar tills han lekt av sig.

Det är förstås mycket mer spännande, passionerat och kravlöst att vara älskare/älskarinna i en otrohetsaffär, än att leva i ett förhållande som pågår utan uppehåll dygnet runt, år efter år. Jag skall inte gå närmare in på hur historien utvecklar sig, men – karma is a bitch.

Nej och åter nej, är författarens tredje roman och den första som ges ut på svenska.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 219
Utgivningsdatum: 2018-04-19
Förlag: Wahlström & Widstrand
Originaltitel: Nei og atter nei
Översättare: Lotta Eklund
Omslag: Egil Haraldsen och Ellen Lindeberg
ISBN:9789146234845
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris.

 

Söndagens smakbit ur en bra bok v. 5 – Midnattssolens timme

Mari, på den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, håller i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en bra bok, utan spoilers. I dag bjuder jag på en smakbit ur den här boken:

 

Recensionsexemplar från Wahlström & Widstrand - stort tack!
Recensionsexemplar från Wahlström & Widstrand – stort tack!

Året är 1856. Magnus Stille blir skickad av sin svärfar, justitieministern, för att på hemligt uppdrag ta reda på mer om ett trippelmord som skett i en prästgård i ett avlägset område vid Svartåsen i Lappland. Kungen är på väg att sälja de olönsamma gruvorna i Lappland och ingenting får störa den kommande affären. Svartåsen har redan rykte om sig att vara en plats med mystiska krafter och dolda hemligheter. Med sig får han justitieministerns egen dotter, Lovisa, som en konsekvens av att hon vägrar leva efter samhällets normer. Tillsammans reser de från den civiliserade huvudstaden upp till den mystiska trakten kring Svartåsen.

Citatet är från sidan 25:

Min fars ansikte. Jag har aldrig sett honom sådan som han var i morse när han slängde upp dörren till biblioteket – jag reste mig för att fly, fast jag visste att jag inte skulle hinna. Sedan fick han tag i mitt hår och släpade mig. Jag var tvungen att böja mig åt sidan och springa för att inte falla. Från biblioteket ut i köket. Jag skymtade hushållerskan med en hand tryckt mot munnen, min mors vita ansikte… Far rafsade runt i lådan, hittade saxen. Den här gången tänkte han döda mig. Han vände om och drog in mig i sitt arbetsrum. Hans händer darrade och saxens spetsar skakade framför mitt ansikte. Det enda som hördes var det tröga ljudet från saxen som klippte mitt hår och min mors vrål varje gång en lock föll till golvet. Jag slöt ögonen. En flyktig bild av Eva. Vad hade jag förväntat mig?

Här finns fler spännande smakbitar ur bra böcker!

Recension: Simma med de drunknade, av Lars Mytting

035

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 408
Utgivningsdatum: 2015-08-27
Förlag: Wahlström & Widstrand
ISBN: 9789146228585
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

Hösten 1971 hittas ett norskt-franskt par döda i Frankrike. Deras tre år gamla son Edvard är spårlöst försvunnen men hittas fyra dagar senare på ett sjukhus tolv mil bort. Var Edvard har befunnit sig under tiden, och om det verkligen var en slump att hans föräldrar klev på en kvarglömd mina från första världskriget, förblir en gåta. Edvard växer upp hos sin fåordige farfar på en potatisgård på norska landsbygden. Och det är när hans farfar dör i början på 90-talet, och det oväntat dyker upp en vackert snidad träkista från en släkting som Edvards tillvaro vänds upp och ner. Han beger sig ut i den stora världen för att finna svar på sitt livs frågor. Sökandet leder honom till Shetlandsöarna och tillbaka till Frankrike, där han tvingas gräva i de mörkaste hörnen av sin familjs historia. En historia som är nära sammanvävd med de stora tragedierna i Europa under 1900-talet.

 

Vad jag tyckte om boken

Det här är en berättelse som griper tag i mig från första stund. Jag vill få svar på alla de frågor som Edvard ställer sig om sin bakgrund, om vad det egentligen var som hände den där dagen då han var tre år, då hans föräldrar omkom och han själv försvann under flera dagar. Jag läser och drivs hela tiden framåt, sida efter sida, av pusselbitarna till de familjehemligheter som legat gömda under många år. Berättelsen väver in de båda världskrigen, de frivilliga norska SS-soldaterna vid Östfronten och koncentrationslägren. Man får en tydlig bild av tidsandan, om vad människor tvingades utstå under inflytande av krigen.

Det är inte bara mysteriet i sig som ger en stor behållning vid läsningen, utan även språket och den stämning som boken förmedlar. De allra mest finstämda avsnitten tycker jag är de när Edvard är hemma på sin gård i Gudbrandsdalen i Norge. Författaren lyckas verkligen med att förmedla den ovillkorliga kärleken till jorden, djuren och arbetet på gården, liksom passionen till träden. Till flambjörksskogen och till valnötsträden. Det är väldigt, väldigt fint beskrivet.

Edvard ger inte alltid ett helt sympatiskt intryck, hans agerande sårar många gånger dem som står honom närmast. Det är samtidigt trovärdigt beskrivet, om man tänker på att det här är en ung man vars liv i och med farfaderns död plötsligt vänds helt upp och ned. Det utlöser både en sorg över farfadern och över ovissheten om vilka som var Edvards föräldrar, och väcker frågor kring vem han är och vad han egentligen vill med sitt liv.

Det som i mitt tycke drar ned helhetsintrycket av boken, är författarens sätt att fylla många av de luckor som finns i den här komplicerade släkthistorien. Utifrån bland annat brev och andra dokument berättar Edvard under vissa avsnitt vad som hänt. Det är spännande läsning, men det känns inte helt trovärdigt att breven skulle kunna ge så mycket information, så många svar. Samma sak gäller flera av de personer han stöter på, mer eller mindre av en slump, och som ger ledtrådar om vad som hände i det förflutna.

 

Recension: Störst av allt, av Malin Persson Giolito

Recensionsexemplar från Wahlström & Widstrand - stort tack!
Recensionsexemplar från Wahlström & Widstrand – stort tack!

.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 363
Utgivningsdatum: 2016-06-20
Förlag: Wahlström & Widstrand
ISBN: 9789146232414
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Bokens baksidestext

Luften är grå och suddig av krutrök. Alla är skjutna utom jag. Jag har inte så mycket som ett blåmärke.

De rikaste rika och de mest utsatta behöver sällan träffas. Utom i Djursholms allmänna gymnasium. Fem tonåringar, och en lärare som vill väl. Det slutar i katastrof. Nio månader senare ställs artonåriga Maja inför rätta. Störst av allt är en naken skildring av en fullskalig tragedi i överklassens ombonade frizon och ett sällsynt inkännande porträtt av en ung människa.

 

Så tyckte jag om boken

Berättelsen, eller om det var språket i sig, trollband mig totalt, från första sidan till den sista. Och när jag inte läste, tänkte jag på vad jag läst. På Maja, Sebastian, Amanda, Samir och skolskjutningen, den som skulle komma att kallas Djursholmsmassakern. Fyra gymnasieungdomar och deras lärare är döda, och man vet att Maja och Sebastian har avlossat skotten. Maja har erkänt och det finns teknisk bevisning som styrker hennes erkännande. Maja har suttit häktad, inlåst i en ensamcell med besöksförbud, under nio månader under tiden utredningsarbetet pågått, och nu är det dags för rättegång. Men är hon verkligen skyldig?

Inför ett studiebesök på en rättegång hade Majas lärare påpekat för klassen att ”man är oskyldig till dess att domstolen har sagt att man är skyldig”. Maja hade invänt och menat att våldtäktsmän jämt blir frikända, att det inte är någon idé att anmäla ett sexuellt övergrepp eftersom domstolen aldrig tror på tjejen. ”Det är inte så enkelt”, hade läraren svarat. Det är precis det som den här boken handlar om, den rättsligt centrala princip som gäller i de flesta demokratier, nämligen att man skall anses oskyldig tills motsatsen är bevisad. Men att vara skyldig bortom varje rimligt tvivel, vad innebär det, egentligen? Var går gränsen?

Det är genom Maja vi får allt berättat för oss. Språket är sylvasst och påtagligt cyniskt. Som När Maja beskriver hur hennes lärare dog: ”Christer låg ned när han dog. Med armarna om huvudet och knäna uppdragna, ungefär som min lillasyster Lina när hon sover som djupast. Han förblödde innan ambulansen kommit fram och jag undrar om hans fru och hans ungar tycker att saker och ting inte är så enkla i verkligheten och att jag är oskyldig eftersom ingen domstol ännu har sagt att jag är skyldig”.

Vi får följa Maja under häktningstiden och fram till rättegången. Efterhand får vi veta mer och mer om vad som hände innan skolskjutningen och vad som kan ha utlöst den. Ingenting är självklart, ingenting är svart eller vitt. Jag pendlar hela tiden mellan att tro att Maja är skyldig och att hon är oskyldig. Framför allt Majas distanserade förhållningssätt till det som hänt, och händer, får mig att tro att hon kanske faktiskt är skyldig. Men jag vill inte tro det. Det är samtidigt lätt att förstå allmänhetens vilja att få utlopp för sin frustration, chock och sorg när något sådant här händer, att man har ett behov av att peka ut en skyldig redan innan domstolsbeslutet är fattat. Det är vad som händer här. Maja blir av många dömd på förhand, även av personal inom rättsväsendet, trots principen att man är oskyldig tills motsatsen är bevisad. ”Är inte alla döda? frågade jag polisen bredvid mig, jag tror det var han som burit mig. Polisen svarade inte. Han tittade inte ens på mig. Han hatade mig redan.”

Samtidigt som vi får fler och fler pusselbitar till hur det kunde gå så fel, får vi också följa Majas känslomässiga förändring. När vi möter henne, efter lång tid i häkte, är hon en ung kvinna utan några illusioner. Sveket har varit stort från en omgivning som inte såg, eller inte ville se. Jag imponeras av hur trovärdigt Malin Persson Giolito beskriver hur Maja hanterar en i det närmaste omänsklig situation. Majas galghumor är kanske ett sätt att ta sig vidare, timme för timme, dag för dag. Som när en kvinna börjar gråta i rättegångssalen när namnen på offren läses upp: ”Och alla mina ‘skolkamrater’ kommer retweeta det, kanske lägga till en gråtande emoji, för att visa hur personligt det är, för just dem. Jag undrar hur många av dem som har tagit sig hit, köat i flera timmar, sett till att skaffa sig en plats för att ‘bearbeta minnen’ av det som inte hände dem”.

Jag läste och kunde inte lägga boken ifrån mig. Jag ville självklart veta hur det skulle gå, om artonåriga Maja från Djursholm skulle bedömas skyldig och dömas för mord, men lika spännande var det att läsa om det som hände innan skolskjutningen, om de andra starka karaktärerna i det kompisgäng som Maja tillhörde, där de flesta omkom i skolskjutningen, och om deras föräldrar. Lika spännande som det var att läsa om spelet som pågick i domstolen, lika spännande var det att läsa om det som hände dessförinnan. Klasskillnaderna som man inte ville låtsas om, men som hela tiden fanns där under ytan, komplicerade relationer, fester, droger, närvarande men frånvarande föräldrar. En mycket läsvärd bok!