Recension: Vuxna människor, av Marie Aubert

Det här är en tunn liten bok på 111 sidor, vilket visar att böcker inte behöver vara tegelstenstjocka för att gripa tag och förmedla något. Den yttre ramen är två vuxna systrar som skall fira mammans födelsedag tillsammans i familjens skärgårdshus. Marthe, den yngre systern, lever i ett förhållande med en bonusdotter, medan fyrtioåriga Ida lever ensam. Idén om att samla en familj på en avgränsad plats är ofta lyckad när man vill skildra familjemedlemmarnas status och relationer till varandra. Så också här.

Som med många relationsromaner i samma anda som den här, är det inte handlingen som är den centrala, utan just relationerna. Hur svårt det är att bli av med de roller man hade när man levde som en familj, trots att barnen nu är vuxna, har flyttat ut och har egna liv. Marthe var den som kunde vara precis som hon själv ville. Hon visade vad hon kände och sade vad hon tyckte. Och det gick bra, hon var ändå den som blev favoriserad och mest månad om. Det anser i alla fall Ida. Ida som aldrig brusade upp som Marthe mot mamman när hon var tonåring, som alltid kämpade och gjorde sitt bästa när det gällde allt hon företog sig, både i skolan och på fritiden. Hon var alltid duktig, utan att hon fick någon speciell uppmärksamhet eller uppskattning för det. När familjen samlas kommer känslan av orättvisa och avundsjuka tillbaka.

Berättelsen sker ur Idas perspektiv, men det gör henne varken mer eller mindre sympatisk än någon av de andra. Under vistelsen i sommarhuset är nästan allting som sker en slags maktkamp mellan syskonen, där Ida anser att hon alltid drar det kortaste strået. Och när det gäller relationen till mamman så har hon nog rätt, Marthe är favoriten. Kanske för att hon är mer okomplicerad och vanlig och därför enklare att tycka om. Ida har satsat på sin karriär, lever i stan utan man och barn. Hon träffar män, men oftast är de gifta. Nu har den biologiska klockan börjat ticka och hon planerar att frysa in sina ägg för att kunna bli med barn senare. Men inte ens det gör att hon hamnar i familjens centrum, eftersom Marthe berättar att hon äntligen lyckats bli gravid.

Avundsjukan och känslan av orättvisa blir kanske tydligast när det gäller sommarhuset. Marthe har alltid tillbringat mycket tid i huset och agerar som om det är hon som äger det. Hon rensar grusgångarna från ogräs, hon byter ut trasiga möbler och inreder, och nu har hon till och med fått huset ommålat i en helt ny färg, utan att först få godkänt från Ida. Ida känner sig överkörd. Trots att hon under alla år bara varit korta perioder i huset och trots att hon aldrig lagat, fixat eller engagerat sig i det. Hon tänker att hon skall betsa terrassen, men det slutar med att hon dricker öl istället. Och trots att hon efter en natt ensam i huset längtar tillbaka till stan igen. Men det är trots allt hennes hus också.

Jag tror att alla kan känna igen sig åtminstone i vissa saker i den här boken, utifrån sina egna förutsättningar. Jag kunde även föreställa mig mina bröder i vissa delar av syskonrollerna. Hur man uppträder mot varandra och uppfattar saker i en familj är nog ganska allmängiltigt, och det behöver inte spela så stor roll om man är kvinna eller man. Och har man inte syskon att relatera till så har man föräldrar, närvarande eller frånvarande. Som sagt, jag är ganska övertygad om att det här är en bok för de allra flesta.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 111
Utgivningsdatum: 2020-01-28
Originaltitel: Voksne mennesker
Översättare: Cilla Naumann
Förlag: Wahlström & Widstrand
Omslagsformgivning: Exil design
ISBN: 9789146236160
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Recension: Mellan djävulen och havet, av Maria Adolfsson

I Felsteg, den första delen med kriminalinspektör Karen Eiken Hornby, återvände hon till Doggerland efter att ha upplevt en stor personlig tragedi. En ganska stor del av den här serien fokuserar på det privata planet, på karaktärernas liv vid sidan av arbetet inom polisen.

Karens problem med sitt skadade knä fortsätter, och hon oroar sig över att hon kanske tas ur tjänst på grund av sin dåliga kondition. Tröttheten har varit förlamande den senaste tiden. Situationen blir inte bättre av att hon känt något hårt och undanglidande i sitt ena bröst och nu väntar på tid för mammografi. Och så relationen med Leo, som ingen av dem ser som ett riktigt förhållande, men som skapar svartsjuka hos Karen när Leo blir helt betagen i världsartisten Luna. Luna, som i hemlighet befinner sig på Doggerland för att göra comeback med en nyinspelad skiva efter många års tystnad. Och som plötsligt försvinner.

Mordhistorien är en väldigt obehaglig sådan. Någon eller några överfaller kvinnor och skadar dem i underlivet med en avslagen glasflaska. Författaren har skickligt valt en rimlig nivå för hur detaljerad hon bör vara för att man skall klara av att läsa vidare. Jag gillar det långsamma tempot, där jag som läsare har en rimlig chans att följa med i alla turer i mordutredningen. Intervjuer av misstänkta, teknisk bevisning och analyser varvas och vävs samman med karaktärernas privatliv där personligheter och relationer får betydelse för utredningsarbetet.

Karen har väl inte direkt en personlighet som skulle vara trivsam att umgås med. Hon menar väl och är varm och omtänksam, men utåt är hon väldigt kantig och burdus. Överhuvudtaget är karaktärerna i den här serien ganska kantiga och oförfinade med personliga problem som präglar dem och deras liv. I tidigare delar tycker jag att det har varit en bra jämvikt mellan mordhistorien och karaktärernas privatliv, i den här delen tycker jag att problemen på det privata planet får för stort fokus och drar ned helhetsintrycket. Och ändå är det just det privata jag är nyfiken på inför nästa bok, hur det skall gå för Karen. Motsägelsefullt, eller hur?

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 389
Utgivningsdatum: 2020-01-20
Serie: Doggerland (# 3)
Förlag: Wahlström & Widstrand
Omslagsformgivning: Miroslav Sokcic
ISBN: 9789146235132
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Recension: Herravälde, av Elin Olofsson

För två år sedan läste jag Elin Olofssons roman Krokas, och blev förtrollad av den vackra prosan och författarens förmåga att på ett återhållet sätt skildra stora och omvälvande känslor och händelser. Hennes nya roman uppfyller alla mina högt ställda förväntningar och mer därtill.

Herravälde utspelar sig under början av 1900-talet, en tid som präglades av ekonomisk, social, konstnärlig och kulturell kraft och fart. I centrum står tre kvinnor från tre olika samhällsklasser. Herrgårdsdottern Alice, som tvingats ta över driften av gården och färdigställandet av möbelfabriken när hennes föräldrar gått bort och maken drabbats av en stroke, pigan Brita som under hela sitt liv levt under torftiga och kränkande förhållanden och så konstnärsdottern Thomasine med större ambitioner än att måla porträtt i sin fars namn. Året då kvinnor för första gången får rösta i Sverige, 1921, korsas de tre kvinnornas vägar och ingenting kommer att bli sig likt igen.

Man brukar påstå att den första meningen i en bok är viktig för att sätta tonen för vad som komma skall. Jag brukar inte tycka att de där förstameningarna är så viktiga egentligen, för hur ofta rymmer de bokens stämningsläge, det man känner först när man läst några kapitel. Men här är en bok som naglar fast stämningen direkt i sina två första meningar: ”En gång gick en älgtjur genom isen i Anviken. Det var i slutet av mars, bara någon månad efter att Alices lillebror begravts borta vid sockenkyrkan”. Under bokens första sidor berättas hur en älg går genom isen och inte kan ta sig upp. Vad som händer sedan fick mig att glömma att andas. Jag skall inte förstöra det för er genom att berätta exakt vad som händer, men de känslor som väller upp inombords återkommer hela tiden genom berättelsen om de tre unga kvinnornas levnadsöden. När allt tycks som mörkast, och det äntligen strömmar in en smula hopp och framtidstro, då vrids kniven om ett varv till och gör allt ännu värre än det redan var.

Som jag skrev inledningsvis rymmer Herravälde många stora och omvälvande händelser och känslor; stark vänskap, kärlek och mod, men också hemligheter, sjukdom och död. Och allt hakar samman med varandra. Alice, Brita och Thomasine kommer från helt olika sociala och ekonomiska förhållanden, men har det gemensamt att de alla tre har försökt att leva så som det förväntas av dem, att finna sig i sin lott. ”Så det var det här. Äktenskaplig lycka. Tillåten lycka. Bara det här.” Utåt sett har det fungerat ganska bra, men inuti finns en glöd och en uppdämd frustration över sakernas tillstånd.

Trots motgångar och hopplöshet har människor ofta en nästan osannolik förmåga att behålla sin tro, sitt hopp och förmågan att älska. Det gäller också de flesta i Elin Olofssons roman Herravälde.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 396
Utgivningsdatum: 2019-08-08
Form: Miroslav Sokcic
Förlag: Wahlström & Widstrand
ISBN: 9789146235729
Finns att beställa hos Bokus, Adlibris med flera