En vanlig måndag med guldkant

Har man häst är det aldrig sovmorgon. Vid sjutiden får Leiftra hö och en hink med vitaminer, mineraler och extra magnesium och malda nypon. På vägen hem från Leiftra gick solen upp. Jag tog snabbt en bild med mobiltelefonen innan ögonblicket försvann. Det finns många fördelar med att vakna och gå upp tidigt, det här är en.

Här sitter jag oftast när jag läser in mig på material. Då skriver jag ofta för hand, och jag gör ofta tankekartor. Lunch äter jag oftast samtidigt som jag arbetar. Inte så ofta, men ibland, unnar jag mig lyxlunch.

Att kunna rida mitt på dagen när det är ljust är verkligen lyxigt!

Vinterpäls som en mammut i vårvädret…

Min mammaroll har verkligen förändrats de senaste två veckorna. Litet omtumlande med nya förutsättningar att förhålla sig till. Den ena dottern säger att hon skall ut och åka med Mary-linn i hennes A-traktor, och så försvinner hon i ljudet från V8an (filmen här ovanför). Den andra har plötsligt pojkvän.

Men även om småbarnsåren är förbi, får jag ändå del av småbarnslivet tack vare Uno och Max. I morse gick jag en promenad med Uno, som somnade nedbäddad i vagnen.

Undrar om det stämmer som det ofta sägs; ”Små barn, små bekymmer. Stora barn, stora bekymmer”, vad tycker ni? Än så länge kan jag ärligt säga att jag oroade mig mer när barnen var så här små, och inte kunde berätta själva hur de mådde, vad de ville och vad de varit med om under dagen. Det ständiga passandet för att de inte skulle göra sig illa på vassa bordskanter, svälja något som kunde fastna i halsen, och oron när de hade sina trettiotals förkylningar med läskiga febertoppar och igentäppta näsor. Eller när anslagen kom upp i skolorna om att det var dags att gå igenom barnens hår på grund av löss. För att inte tala om magsjukorna som alltid låg som en blöt filt över förskolan. Rekordet hos oss är när Jackie kräktes ned allt i sängen sex gånger under en och samma natt. Det som kommer att bli väldigt jobbigt nu när tjejerna växer upp, är att se dem uppleva livets hårda sidor och inte kunna vara där och skydda dem hela tiden.

Ännu en sak som jag trodde var lyxig, nämligen att jag kunde låna även skönlitteratur på juridiska biblioteket eller på Carolina Rediviva, där jag lånar böcker till min forskning. Det visade sig att så inte var fallet. Skönlitteratur får man visserligen låna, men bara läsa i läsesalarna. Alltså gick jag till Uppsala bokhandel och köpte de två böcker som jag var så nyfiken på.

Men vad mycket dyrare det blir att köpa böcker i fysisk bokhandel jämfört med att beställa från någon av internetbokhandlarna. Spänningsromanen på bilden var 20% dyrare än på exempelvis Bokus. Jag vill verkligen inte att de fysiska butikerna skall försvinna, men om de skall överleva i konkurrensen måste de kunna erbjuda något annat som väger upp det högre priset de tar för böckerna.

Och apropå böcker så sträckläste jag Maria Adolfssons nya och tredje del i Doggerlandserien i helgen. Och jag hann även läsa ut den svenska klassikern Doktor Glas, av Hjalmar Söderberg. Recensioner kommer. Men nu är det arbete igen.

Hoppas ni har en fin start på veckan!

 

Recension: Redemption Point, av Candice Fox

Redemption Point är den andra delen i serien om den före detta polischefen Ted Conkaffey. Jag hade inte läst den första delen, och vanligtvis i bokserier brukar delarna vara fristående så att man inte skall behöva läsa de tidigare delarna, utan kan kliva rakt in i serien. Det fungerade bra nu också.

De första sidorna ger en tillbakablick på vad som hänt. Ted Conkaffey blev oskyldigt anklagad och åtalad för att ha våldtagit och nästan dödat en trettonårig flicka. Flickan överlevde, men är alltför traumatiserad för att kunna förstå vem som gjorde detta mot henne. I brist på bevis släpptes Ted efter en tid ut från fängelset, men inte som frikänd, utan som fortsatt misstänkt. Han förlorade sin fru och nyfödda dotter, sitt arbete och anseende och lever numera under ständigt hot från allmänheten som utan dom ändå dömt honom som pedofil.

Ted Conkaffey har flyttat till annan ort och har fått arbete som privatdetektiv hos en väldigt speciell ung kvinna, Amanda Pharrell. När den här berättelsen börjar har det skett ett dubbelmord på två unga bartendrar. Vi får växelvis följa mordutredningen som sköts sida vid sida med polisen på orten, och Teds försök att leva ett så vanligt liv som möjligt, trots hat, förtal och våld riktat mot honom. Med jämna mellanrum inflikas dagboksanteckningar skrivna av den person som begick övergreppet mot den trettonåriga flickan.

Vad är det egentligen med australienska författare, som så ofta lyckas skriva fantastiska miljöbeskrivningar? Så även här. Det handlar inte bara om att miljön i sig själv är exotisk med regnskog och livsfarliga djur, det är helt enkelt mysig läsning. Ännu charmigare blir det av att Ted har räddat en gås med en skadad vinge, och nu har gåsmamman och hennes sex ungar som husdjur i en lekstuga på tomten, och ibland låter dem få komma in i huset och simma i badkaret.

Mordintrigen är inte helt skarp och upplösningen känns varken överraskande eller väntad, men egentligen bryr jag mig inte så mycket om hur det skall gå i den delen. Jag trivs ganska bra med att glida med i utredningsarbetet och regelbundet skratta till åt Amandas helt oväntade kommentarer och agerande. De parallella historierna med Teds försök till ett så normalt liv som möjligt, och dagboksanteckningarna som berättar historien om vad som ledde fram till våldtäkten, får större fokus men är inte heller tillräckligt stringenta.

Personligen tycker jag inte att intrigen känns helt genomarbetad, jag hade önskat att den var bättre sammanhållen, och jag hade önskat mer trovärdighet i vissa delar som nu känns ganska osannolika.

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 414
Utgivningsdatum: 2020-02-03
Serie: Crimson Lake, #2
Förlag: Louise Bäckelin Förlag
Översättning: Hanna Axén
ISBN: 9789177991441
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Recension: Klubben. En undersökning, av Matilda Gustavsson

I slutet av november 2017 publicerades en artikel i Dagens Nyheter där 18 kvinnor berättade hur de blivit utsatta för sexuella övergrepp och våldtäkter av en av Sveriges mest inflytelserika personer i kulturvärlden; Jean-Claude Arnault, till att börja med kallad Kulturprofilen.

Artikeln fick större konsekvenser än någon sannolikt hade kunnat ana, för plötsligt blottades inte bara den tysthetskultur som präglat kulturvärlden, där Arnault på grund av sin maktposition, inte minst som make till Katarina Frostensson, dåvarande ledamot i Svenska Akademien, kunnat utnyttja och begå övergrepp mot kvinnor under tre decennier utan att någon vågat eller velat anmäla honom. I slutet av 2018 dömdes Arnault mot sitt nekande till 2,5 års fängelse för två våldtäkter.

Här genom den röda lilla dörren gick man ned i de ruffiga källarlokaler i Vasastan, Stockholm, där Forum/Klubben höll till. Fotot från Wikipedia

Klubben: En undersökning är journalisten Matilda Gustavssons fördjupade berättelse om hur hennes arbete ledde till att Jean-Claude Arnault till slut kunde stoppas. Klubben, som egentligen hette Forum — nutidsplats för kultur, hade sedan 1989 varit en scen för kulturmöten mellan författare, filosofer, musiker, bildkonstnärer, dansare, översättare och skådespelare. Här serverade så kallade Forumflickor klädda i svart och med rödmålade läppar vin i plastglas under tiden kulturfolket minglade. Lovande debutanter bjöds in för att läsa upp sina dikter, spela sin musik och ställa ut sin konst. När misstankarna mot Arnault offentliggjordes, och han senare också polisanmäldes och ställdes inför rätta, stängdes Klubben.

Matilda Gustavssons avslöjande visade också kopplingarna mellan Arnault och Svenska Akademien, vilket fick långtgående konsekvenser för akademiens anseende och trovärdighet hos dess ledamöter. Ingen kan väl ha undgått att läsa om det maktspel som pågick inom akademien, med utspel från akademiledamöter som slöt upp kring Arnault, andra ledamöter som avgick i protest eller tvingades avgå.

Relationen mellan Arnault och Frostensson är för mig helt obegriplig. Han kunde ta på andra kvinnor rakt framför ögonen på henne. Och hon som annars var ganska tyst och tillbakadragen fick enorma vredesutbrott om någon sade det minsta negativt om Arnault. Det är svårt att föreställa sig att hon, en uppenbart kompetent och självständig person, samtidigt kan vara så beroende av någon annan, att hon blundar för hans konstanta otrohet och övergrepp mot andra kvinnor. Kanske behövde hon lidandet för att kunna skapa, det är ju en sådan där typisk konstnärsklyscha, och kanske ansåg hon det fint att uthärda. Att stå över mänskliga känslor. Inte bara Jean-Claude Arnault, utan alla som kom i kontakt med Katarina Frostensson, tycks ha sett henne som en upphöjd isdrottning, en stor auktoritet och kulturellt överlägsen. Men i mina ögon gjorde hon sig enbart till åtlöje genom den bok, K, hon gav ut efter att Arnault dömdes, där hon onyanserat och uppenbart omoget försvarar honom och menar att han är utsatt för en konspiration. Läskigt med personer i maktposition som har så oproportionerligt höga tankar om sig själva.

Lika märklig är förstås Arnault själv. Matilda Gustavsson har granskat hans bakgrund och i boken visar hon hur han har ljugit om det mesta i sitt liv; sina föräldrar, sin uppväxt, sin utbildning, sina uppdrag och sina förmågor. Han har till exempel utgett sig för att ha gått på elituniversitet i Frankrike, men i själva verket hade han utbildat sig till elektriker, dock utan att ta någon studentexamen.

För att inte tala om alla som Arnault omgav sig med, hans entourage, som tycks ha sett honom som en förfinad, främmande fågel bland övriga gråsiskor i landet. Kulturellt bevandrad, social, uppmärksam och lyhörd. I vissa delar kan man förstå begeistringen över hans person. Men han tycks uppenbarligen också ha varit en gränslös narcissist och sexmissbrukare, som använde sin maktposition för att hjälpa fram eller förgöra unga kvinnor beroende på hur de valde att agera på hans närmanden. Narcissist och sexmissbrukare är inte benämningar som Matilda Gustavsson använder i boken. Hon är väldigt noga med att inte skriva något som kan äventyra hela undersökningen. Men vad annat kan han vara? Något är ju uppenbarligen väldigt fel. Det framkommer tydligt när man läser intervjuerna med de kvinnor han utnyttjat.

Matilda Gustavsson håller en neutral ton genom hela redogörelsen. Hon tar inte ställning, trots att det måste ha varit oerhört svårt att förhålla sig nyanserad efter allt hon fick veta genom intervjuer och efterforskningar. Det är väldigt skickligt. Och ärligt. Hon beskriver till exempel hur hon önskade att hon kunde göra kvinnornas berättelser renare. Varför lämnade inte kvinnorna lägenheten före eller efter ingreppet? Varför förlamades de istället för att göra motstånd? Hon var rädd att kvinnorna inte skulle bli trodda. Vissa författare och journalister har efter att Arnault fälldes påpekat just dessa irrationella omständigheter som skäl för att kvinnorna inte utsattes för våldtäkter i juridisk mening. Men domskälen visar tydligt att synen på våldtäkt faktiskt har förändrats. Det handlar inte längre om hur ett offer förväntas bete sig efter våldtäkten, utan om vad gärningsmannen har gjort.

Huvuddragen av det som framkommer i boken kände jag till sedan nyhetsrapporteringen, men det som gör boken så intressant är att den ger en djupare förståelse för hur en person kunde stå skyddad av kulturetablissemanget under mer än trettio år. Hur en person kunde bete sig hur som helst mot unga kvinnor utan att det fick några konsekvenser. Matilda Gustavsson har gjort en imponerande undersökning som är både välskriven och välgrundad.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 227
Utgivningsdatum: 2019-11-20
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Omslagsformgivning: Sara R Acedo
ISBN: 9789100177645
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Nya böcker att läsa i februari

Jag kommer inte hinna läsa alla böckerna på bilden under de två veckor som är kvar av februari, men jag kan inte fortsätta som nu, och bara läsa sådan facklitteratur som jag behöver läsa för mitt avhandlingsprojekt. Dygnet har 24 timmar, så även om jag arbetar åtta timmar, sover sju timmar, skjutsar till och från skola och dans, tränar på gymmet, rider, lagar mat och umgås med familj och vänner borde det ju finnas åtminstone någon timme kvar till nöjesläsning.

Vad tycker ni att jag skall börja med? Den mycket omdiskuterade Klubben? En ungdomsbok av Christina Lindström? Den vackra romanen Längtans latituder? Eller kanske en roman av nobelpristagaren i litteratur, Olga Tokarczuk? En deckare av Cara Hunter?

Böcker att se fram emot i mars-april 2020

Vårmånaderna mars-april är ofta starka bokmånader, och precis som vanligt kommer det att strömma ut spännande böcker i bokhandlarna. Det här är de böcker jag personligen ser mest fram emot:

Rapport från ett slakteri låter inte så upplyftande, men jag tror att den kommer att bli en av de böcker som kommer att synas och diskuteras överallt. En reportagebok om vardagen på ett slakteri, skriven av en av de veterinärer som har som uppgift att kontrollera att allt går rätt till väga.

Jodi Picoults roman Små stora saker var otroligt välskriven och tankeväckande. Jag gissar att En enda gnista kommer att vara detsamma. Ett gisslandrama på en kvinnoklinik, med instängda läkare, sköterskor och kvinnor som kommit för att de vill sätta liv till världen och kvinnor som kommit för att avsluta liv. Och så en polis som skall försöka få kontakt med gisslantagaren, och upptäcker att hans femtonåriga dotter är en av de inlåsta på kvinnokliniken.

Nina Lykkes förra bok, Nej och åter nej, tyckte jag mycket om, så hennes nya roman som kommer att heta Nästa!: en läkarroman, måste jag läsa. Stina Jackson kommer med sin andra spänningsroman efter succédebuten Silvervägen. Den här har titeln Ödesmark.

De tre första böckerna i serien om Kulla-Gulla kommer att ges ut lagom till 75-årsjubileumet nästa år. För några år sedan köpte jag hela serien begagnad av ren nostalgi och har inte hunnit läsa om den än, men skall göra det. Litet som att läsa Per Anders Fogelströms Stad-böcker, men om landsbygden och ur ett barns perspektiv.

Jag blev väldigt besviken på Peter Mays senaste roman, Harris Tweed. Inte ens hans fantastiska miljöbeskrivningar kunde hjälpa upp den hafsiga handlingen. Nu hoppas jag att författaren är tillbaka på banan och har skrivit en roman av samma kvalitet som hans tidigare. Jag är väldigt nyfiken på Döden i Gaillac.

Många har läst Där kräftorna sjunger innan den ges ut i svensk översättning. Det verkar vara en bok som man antingen tycker är fantastisk eller ganska värdelös. Av det jag läst om handlingen, och vad andra skriver om den, tror jag att det är en bok i min smak. Snart vet vi. Den kommer ut i april.

Graham Swifts roman är kanske den jag ser mest fram emot. Jag tyckte så otroligt mycket om hans roman Mödrarnas söndag, så förväntningarna är stora på Här är vi.

Och så kommer fortsättningen på Olive Kitteridge. Olive, igen, av en av mina favoritförfattare, Elizabeth Strout.

Anne Swärds roman Vera var också en riktigt välskriven och minnesvärd roman som fastnade i tankarna. Hennes nya roman kommer att ha titeln Jackie. Skall läsas.

En ungdomsbok bland favoriterna; Bergtagen av Camilla Sten. Jag tyckte mycket om hennes rysare/spänningsroman Staden, och hoppas att hennes nya roman är lika mystisk, obehaglig och stämningsfull som Staden var.

Om jag var din hemmafru, eller hur man får en vardag att smaka som en lördag av Lotta Lundgren är en helt makalöst rolig kokbok med kåserier. Jag har läst den och skrivit om den här i bloggen, men har med den i mitt urval av bokfavoriter för att tipsa er om den, ni som ännu inte läst, njutit och skrattat.

Jag fick tips från Susanne på Instagram om den prisbelönta Carl Hell-serien, så nu har jag lagt till Catalana till de böcker jag ser fram emot att läsa i vår. Jag måste bara hinna läsa de tre tidigare delarna först. Eller så gör jag som jag brukar när det kommer fristående delar i en serie som jag inte läst tidigare, hoppar rakt in och läser den nya boken. Brukar fungera det också.

Hjärtinfarkten : Fakta, expertråd och personliga berättelser. Hjärt-kärlsjukdomar dödar fler människor än någon annan sjukdom i Sverige. Jag vill veta mer om varför och hur man drabbas och hur livet går vidare för den som överlevt, och för de anhöriga.

Anna Janssons deckare är alltid småmysiga och lättlästa. Jag minns knappt handlingen i någon av de tidigare jag läst, men de är avkopplande, och ibland är det sådana böcker man behöver. Hennes nya deckare; Dödslistan, nummer 21 (!) i serien om Maria Wern, handlar om misstänkta men friade våldtäktsmän och sexförbrytare som faller offer för en anonym mördare. Männen hittas nakna med namnet Erinya inristat i huden. Bredvid kropparna återfinns en ullsax som använts för att stympa dem.

Har ni några favoriter som ni ser extra mycket fram emot under våren?

Söndagens smakbit ur: Lite död runt ögonen av David Ärlemalm

Mari, på bloggen Flukten fra Virkeligheten, håller tillsammans med Astrid Terese, på bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker, i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers.

I dag är det Astrid Terese som håller i utmaningen. Jag bjuder på en smakbit ur den här boken:

Det här omslaget började dyka upp i mitt Instagramflöde för ett par månader sedan, hos bokbloggare och andra som fått möjlighet att läsa manuset redan innan boken kom ut i bokhandlarna. Jag blev nyfiken, dels på handlingen förstås, dels på kontrasten mellan det gladgula omslaget och den ruggiga titeln.

Nu har jag läst, och jag kan verkligen rekommendera er som inte läst än att göra det. Det här är en väldigt insiktsfull roman om en liten familj på samhällets skuggsida där mamman oväntat dör av en överdos och den missbrukande pappan blir den som skall vara den vuxne och trygga för den fyraåriga dottern. Det går bra och det går dåligt. Jag skrev en utförlig recension av boken i går, om ni vill läsa.

Här kommer ett smakprov från sidan 20:
Han satt i soffan och bläddrade i en uppslagen bok, olustig över intrånget, bråket det skulle leda till, när Bodil ropade från sovrummet: Mamma sover. Sofia låg på den bäddade sängen, sprutan fortfarande i armen. Bodil hängde på sidan, höll henne i handen och sa: Hej hej, mamma, vakna vakna mamma.

Och ett smakprov från sidan 34:
Sofias familj, soc, till och med hans pappa hade hört av sig för första gången på år, bara för att få honom att släppa Bodil. Som om han skulle släppa livet. Ibland hade han känt sig självisk som höll fast, djupt inne visste han att det inte enbart var för hennes skull. Det var hon som höll honom i sin lilla hand, inte tvärtom.

Recension: Lite död runt ögonen, av David Ärlemalm

Två år har gått sedan Sofia hittades död i sin säng av sin fyraåriga dotter Bodil och Bodils pappa, Arto. Arto har tvingat sig själv att ta sig ur sitt missbruk för att ensam kunna ta hand om Bodil, men det är svårt att ändra på invanda beteenden. När Arto felaktigt anklagas för att sälja droger till ungdomar på den skola där han arbetar i köket, faller han in i sitt invanda livsmönster med lögner, kriminalitet och våld.

Sofia var den starkare av de två vuxna. När hon blev gravid lyckades hon ta sig ur sitt eget missbrukande liv, skaffa sig en utbildning, ett arbete och en lägenhet vid Mariatorget på Södermalm i Stockholm. Trots att hon älskar Arto bryter hon med honom för att skydda dottern när Arto gång på gång misslyckats med att ge upp sitt missbruk. Hur stark hon faktiskt var, hur mycket hon tvingades stå ut med och hur mycket hon trots allt ändå älskade Arto framkommer längre fram i berättelsen. När hon hittas död med sprutan fortfarande i armen är det obegripligt för alla i deras närhet.

Sofia finns bara med i korta återblickar och i samtal, men hennes historia är den som berör mig starkast, näst efter dottern Bodils livsöde. De sociala myndigheterna har Arto och Bodil under viss uppsikt, särskilt som det kommer in en orosanmälan från skolan och socialsekreterarna också inser att Arto fortfarande har problem. De anar att allt inte fungerar som det borde i den lilla familjen, och enligt lag skall barnets bästa alltid sättas främst. Men det är ett stort beslut att bedöma en förälder som olämplig. Hur normaliserat måste ett otryggt liv hinna bli, och hur trasigt måste ett barn bli innan någon ingriper? Räcker det att vakna i tårar natt efter natt, år efter år utan att förtvivlan släpper, att reagera med att slå klasskompisarna med knytnävsslag i ansiktet när de kallar hennes döda mamma för knarkare, att fråga pappans nya vän om hon också är knarkare, att pappan är omgiven av människor som vill skada honom och gör det? Arto älskar sin sexåriga dotter, och han behöver henne. Det är hon som får honom att hålla sig flytande och inte gå under. Det är ett tungt ansvar att lägga på ett barn.

Författaren skildrar skickligt vardagen med helt vanliga frukostar med korvsmörgåsar och mjölk och promenader hand i hand med dottern till förskoleklassen. Som läsare vill jag det allra bästa för Arto och hans dotter och önskar att deras liv skall vara precis så vanligt som det bitvis tycks vara. Men de fina stunderna varvas genom hela berättelsen med de mörka.

Författaren skildrar på ett väldigt trovärdigt sätt hur komplex en människa är. Berättelsen är subtil och fåordig och överlämnar till läsaren att göra sin egen bedömning, det ger en känsla av äkthet. Till att börja med vet jag inte vad jag skall tycka om Arto. En förolämpning kan få honom att misshandla personen blodig och sedan lämna platsen oberörd. Han ljuger för alla och sviker. Jag undrar om han har något samvete överhuvudtaget. En kväll när han inte lyckas få barnvakt ger han dottern en tablett gömd i en chokladbit, så att han skall kunna lämna henne ensam på natten när han är ute och stjäl bilar. Både vänner, lärare och socialsekreterare vill så gärna tro honom när han bedyrar att allt är bra. Att han inte gör något med flit, men ändå blir det hela tiden fel. Alla vill de att det skall ordna sig för den lilla familjen, så de ser men blundar för det de ser.

Är Arto en god och lämplig far för Bodil, eller är han och det liv de lever en direkt fara för henne? Den frågan var den centrala för mig genom hela berättelsen. Delvis är det också en spänningsroman. Invävt i berättelsen är en kriminalhistoria. Personligen tycker jag inte att den tillför så mycket. Den skiljer sig från den övriga berättelsen genom att vara snabbare berättad med fokus mer på handlingen än på relationerna, föräldraskapet och hur de olika personerna utvecklas, de val de gör och vilka konsekvenser de får.

Jag upplever framförallt Lite död runt ögonen som en väldigt insiktsfull och gripande relationsroman om en familj på samhällets skuggsida. Språket är sparsmakat och passar innehållet alldeles perfekt. Släktingar och vänner kan förvänta sig Lite död runt ögonen i present från mig.

Ps. Fotot i bakgrunden är från slutet av 1980-talet, när jag som nittonåring hyrde en lägenhet på Södermalm i Stockholm, där Lite död runt ögonen utspelar sig. Flera av mina grannar var missbrukare och det var ofta blod i trappuppgången. Mannen med hunden var en av mina grannar, och han och flera andra fick mig att inse vad missbruk gör med en människa och att ingen är enbart självisk, men för den som är fast i missbruk blir allt annat underordnat när saker ställs på sin spets.

 

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 264
Utgivningsdatum: 2020-01-15
Förlag: Forum
Omslagsformgivning: Miroslav Sokcic
ISBN: 9789137154763
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris