Hej igen!

Tiden räcker inte riktigt till när det är mycket som händer i livet, så inläggen här i bloggen har varit sällsynta. Men kanske är jag tillbaka nu. Jag hoppas det. Jag skjutsade Bella och Jonathan till bussen i morse, och möttes av det här när jag kom hem. Ofta är det blåsigt och onödigt kallt här på Upplandsslätten, men när det är så här dramatiska soluppgångar kommer verkligen vidderna till sin rätt!

Vi är med hästar igen ♥ Två unghästar som gått i hästflock i ett respektive tre år, ohanterade. De var båda två hingstar tills för en månad sedan. Det mesta har hittills gått bra. Hannibal som flyttade hem först, har lärt sig att gå in i stallet utan att bli rädd, att stå i en box (han har bara gått utomhus tidigare), att ha träns och longeringsgjord, att bli ledd, att bli longerad, att stå stilla på stallgången, att komma när jag ropar. Ja, sådant som ingår när man tämjer en häst som levt mer eller mindre vild i en hingstflock hela sitt liv.

Det värsta som hänt är väl att Hannibal bestämde sig för att slita sig från mig, och jag bestämde mig för att inte tillåta det. Så jag släppte inte grimskaftet, utan släpade med tjugo meter på mage bakom honom innan jag tvingades ge mig och såg honom trava lugnt iväg ut på vägen. Men nu har jag vidtagit åtgärder så det inte händer igen :)

Jag läser väldigt mycket, men inte så många romaner. Men det kommer ett gäng recensioner inom kort. Jag läser däremot många manus som jag skriver lektörsutlåtanden om. Väldigt lärorikt, intressant och roligt, men dessvärre inga manus jag kan berätta mer om här. Förhoppningsvis blir vissa av dem utgivna så småningom.

Hoppas ni också mår bra ♥

Dimma och magiskt ljus klockan 04.30

I morse följde jag med på en golfrunda på Johannesbergs golfbana mot önskemålet att vi skulle vara på banan klockan 04.30, så att jag skulle få möjlighet att fota i dimman och i ljuset från soluppgången. Bara Patrik och jag, en örn och några änder var vakna. Mysigt!

Där borta i dimman står flaggan.

Det här är nog den bild jag blev mest nöjd med. Solen är på väg upp och ser ut som tagen ur filmen Melancholia (handling: en planet närmar sig och kommer att krocka med jorden, som brinner upp… japp, precis så läskig och hemsk är den, men väldigt, väldigt bra). De mjuka kullarna och Patrik som en silhuett mot dimman i bakgrunden.

Dagarna bara försvinner, jag hinner inte med allt jag vill. Men jag har ändå gjort en hel del i sommar, som att jag åkte ensam till Islandshäst-SM förra veckoslutet och bodde på en otroligt fin herrgård, åt en fantastisk trerättersmiddag och hade det väldigt bra. Och så har vi firat en 70- och en 75-årsdag, jag har tränat vidare och även hunnit med ett pass med min PT, besökt Vikingabyn och varit på bio: Sista brevet från din älskade. Bilder kommer.

Hoppas ni också har det bra!

Vaknar till ett snötäckt landskap

Vid fem i morse såg jag hur ett varmt skimmer lyste in genom gardinerna. Det spelar ingen roll hur många gånger jag sett och fotat solens uppgång, det är lika magiskt varje gång.

Den här morgonen klev jag i min vinteroverall och kängor och tog med kameran ut. Marken täckt av snö, dimma över ängarna och helt tyst och stilla. Det enda som hördes var ivrigt kvitter från småfåglar som fortfarande har hopp om våren.

Första helgen i maj. Den kunde inte ha börjat vackrare.