ETTA förlag – Just nu

För ett par veckor sedan frågade jag i min blogg och på Instagram vilken bok ni tyckte att jag skulle läsa. De allra flesta rekommenderade den här vackra boken; Bikupan av Sarah Crossan. En vacker bok på utsidan med en sammansatt och känsloladdad historia på insidan. Väldigt läsvärd. Den har väckt många tankar hos mig, och jag har vridit och vänt på relationerna i boken och möjliga orsaker till hur karaktärerna i boken agerar.

Berättelsen sker ur Anas perspektiv. Ana, som lever med sin trygge och stabile man och två små barn. En dag kommer Connor in på hennes kontor för att få hjälp med testamentsfrågor. Även Connor är gift och har små barn. Ana och Connor dras till varandra, och deras strikt juridiska relation utvecklas till en passionerad kärlekshistoria, vilket samtidigt innebär en otrohetshistoria. Inte bara mot Anas och Connors livspartners, utan även mot varandra. De träffas under fyra års tid i hemlighet på hotellrum och på helgresor, som officiellt sker som övertidsarbete och arbetsresor. Connors regler för relationen innebär inga samtal efter klockan fem och ingen kontakt på helgerna.

Ana bryter gång på gång relationen då Connor inte gör någon ansats till att separera från sin fru för att få leva med Ana. ”Jag ville att du skulle slita världen i stycken för att nå fram till mig. Jag ville vara utvald.” Några dagar efter ett sådant uppbrott kommer Rebecca in på Anas kontor. Rebecca visar sig vara Connors hustru. Hon vill få hjälp med de juridiska frågorna kring hennes makes bortgång. Det är ungefär där som berättelsen tar sin början.

Berättelsen är skriven som ett poem, med korta och kärnfulla rader där varje ord har betydelse. Det fungerar väldigt bra, de korta meningarna förstärker känslan av att Ana är på väg att implodera, gå sönder inåt. Vi får följa hennes ångestdrivna handlande, dels under tiden otrohetshistorien pågår, dels efter att Ana fått veta att Connor dött i en olycka minuterna efter deras senaste uppbrott.

De klassiska komponenterna i otrohetshistorier finns här. Ana som bara har tankarna på Connor och av förälskelse och förtvivlan över att relationen inte leder vidare, och av sorg efter Connors död, både medvetet och omedvetet försummar och söndrar sin familj. Ana tar de första stegen till att separera och flytta till egen bostad i väntan på att Connor skall göra detsamma. Men det händer inte. Han ber om mer tid, uttrycker att han gör sitt bästa, att han skall försöka ännu mer. Deras stunder tillsammans slutar ofta med att hon ställer krav på att han skall agera. ”Jag är trött på det här, Ana. Varenda gång. Varenda jävla gång. Varför kan vi inte bara njuta av varandra?” ”Jag älskar dig. Räcker inte det?”

Connor bedyrar Ana sin kärlek, men fortsätter att leva med sin fru, sova med sin fru, resa på semester med sin fru och planera för framtiden med sin fru. ”Å, Rebecca skulle aldrig släppa mig. Vem skulle då tanka hennes bil?” Som om det inte finns någon kärlek mellan honom och Rebecca. Han beskriver henne som att hon saknar ambitioner, att hon är kall och kontrollerande och begränsar och styr honom, som om de enbart hålls samman av praktiska skäl. Men sanningen är inte så enkel, hans bild av Rebecca är specialdesignad för Ana. Genom letande, spionerande i smyg och infiltrerande i Connors familj, kommer Ana sanningen närmare efter Connors död. Dels om vad deras relation egentligen innebar, dels om vad hon själv vill med sitt liv.

Bokens titel är en metafor från innehållet i en barnvisa där bina gömmer sig där ingen ser. I slutet av visan flyger alla bin iväg och försvinner.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 272
Utgivningsdatum: 2020-09-15
Originaltitel: Here Is the Beehive
Översättare: Marianne Tufvesson
Förlag: Sekwa

♥

Recensionsexemplar från Sekwa - stort tack! — Recensionsexemplar från ETTA – stort tack!

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 162
Utgivningsdatum: 2016-10-19
Förlag: ETTA
Översättare: Marianne Tufvesson
ISBN: 9789187917202
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

I en lägenhet i London sörjer två söner och deras far den plötsliga bortgången av en älskad maka och mor. När deras förtvivlan är som störst ringer det på dörren och utanför står den fjäderklädda sorgen. Kråkan fastslår att han kommer att stanna hos den bedrövade familjen tills han inte längre behövs. Han blir deras terapeut, beskyddare och hjälpreda. Ibland obehaglig och konfronterande men också varm och tröstande. Och allteftersom dagarna blir till månader och smärtan över förlusten ger vika för minnen börjar familjen långsamt att läka. Sorgen bär fjäderdräkt är en parafras på Ted Hughes berömda diktsamling om Kråkan och är en utsökt blandning mellan novell, fabel och essä om sorg och kärlek.
.

Så tyckte jag om boken

Sorgen bär fjäderdräkt är en av de böcker jag sett mest fram mot att att läsa i höst. Dels lockade temat sorgearbete mig, dels att sorgen beskrivs som att en kråka som ringer på dörren när den första chocken har lagt sig, och stannar hos den sörjande familjen till dess han inte längre behövs. Det här är en tunn bok, lättläst men ändå inte enkel. Jag läste boken från början till slut i ett svep, och kunde inte alls bestämma mig för vad jag tyckte om boken. Jag läste den en gång till, och det blev litet tydligare. Sedan läste jag vissa delar av boken en tredje gång. Jag förstår att bokens titel är hämtad från Emily Dickinsons dikt Hope is the Thing with Feathers och jag vet att boken är en parafras på Ted Hughes berömda diktsamling Kråkan. De aspekterna kan säkert ge ytterligare värde och mening åt texten för en insatt läsare. För mig var dock berättelsen i sig alldeles tillräcklig för att göra ett stort intryck.

De delar jag varit tveksam till är de som involverar kråkan. De delarna är helgalna och väldigt humoristiska. Jag förstår rent logiskt att kråkan symboliserar sorgen som drabbar familjen, och att kråkan ger uttryck för hur sorgen tar sig uttryck, men för mig blir det ibland litet för abstrakt för att jag skall bli berörd och själv känna av sorgen. De delarna som skildrar hur pappan och pojkarna reagerar och agerar är däremot så knivskarpa att de går rakt in i hjärtat.

Boken är indelad i tre avsnitt. I det första avsnittet tar sig familjen igenom den allra första och svåraste tiden efter olyckan. Det andra avsnittet handlar om hur tiden går och hur familjen på olika sätt försöker hålla minnet av hustrun/mamman kvar:

Vi brukade allihop få en massa skäll från mamma för att vi stänkte ned spegeln med tandkräm.

I flera års tid stänkte vi ned och spottade och borstade överdrivet länge och spegeln var en vitprickig katastrof som vi alla skamset gottade oss åt.

En dag putsade pappa spegeln och vi var allihop överens om att det var utmärkt.

En hel del andra saker sviktade. Vi pinkade på toasitsen. Vi stängde aldrig lådorna. Vi gjorde de här sakerna för att sakna henne, för att fortsätta längta efter henne.

I det tredje kapitlet får kråkan tillåtelse att gå, sorgen kommer alltid att finnas kvar, men den är inte längre lika förlamande och förödande. Jag inser att den här berättelsen kommer att stanna i mig för alltid. Läs den. Ge den tid att sjunka in. Läs den igen.

♥