Recension: Sorgen bär fjäderdräkt, av Max Porter

Recensionsexemplar från Sekwa - stort tack!
Recensionsexemplar från ETTA – stort tack!

 

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 162
Utgivningsdatum: 2016-10-19
Förlag: ETTA
Översättare: Marianne Tufvesson
ISBN: 9789187917202
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

I en lägenhet i London sörjer två söner och deras far den plötsliga bortgången av en älskad maka och mor. När deras förtvivlan är som störst ringer det på dörren och utanför står den fjäderklädda sorgen. Kråkan fastslår att han kommer att stanna hos den bedrövade familjen tills han inte längre behövs. Han blir deras terapeut, beskyddare och hjälpreda. Ibland obehaglig och konfronterande men också varm och tröstande. Och allteftersom dagarna blir till månader och smärtan över förlusten ger vika för minnen börjar familjen långsamt att läka. Sorgen bär fjäderdräkt är en parafras på Ted Hughes berömda diktsamling om Kråkan och är en utsökt blandning mellan novell, fabel och essä om sorg och kärlek.
.

Så tyckte jag om boken

Sorgen bär fjäderdräkt är en av de böcker jag sett mest fram mot att att läsa i  höst. Dels lockade temat sorgearbete mig, dels att sorgen beskrivs som att en kråka som ringer på dörren när den första chocken har lagt sig, och stannar hos den sörjande familjen till dess han inte längre behövs. Det här är en tunn bok, lättläst men ändå inte enkel. Jag läste boken från början till slut i ett svep, och kunde inte alls bestämma mig för vad jag tyckte om boken. Jag läste den en gång till, och det blev litet tydligare. Sedan läste jag vissa delar av boken en tredje gång. Jag förstår att bokens titel är hämtad från Emily Dickinsons dikt Hope is the Thing with Feathers och jag vet att boken är en parafras på Ted Hughes berömda diktsamling Kråkan. De aspekterna kan säkert ge ytterligare värde och mening åt texten för en insatt läsare. För mig var dock berättelsen i sig alldeles tillräcklig för att göra ett stort intryck.

De delar jag varit tveksam till är de som involverar kråkan. De delarna är helgalna och väldigt humoristiska. Jag förstår rent logiskt att kråkan symboliserar sorgen som drabbar familjen, och att kråkan ger uttryck för hur sorgen tar sig uttryck, men för mig blir det ibland litet för abstrakt för att jag skall bli berörd och själv känna av sorgen. De delarna som skildrar hur pappan och pojkarna reagerar och agerar är däremot så knivskarpa att de går rakt in i hjärtat.

Boken är indelad i tre avsnitt. I det första avsnittet tar sig familjen igenom den allra första och svåraste tiden efter olyckan. Det andra avsnittet handlar om hur tiden går och hur familjen på olika sätt försöker hålla minnet av hustrun/mamman kvar:

Vi brukade allihop få en massa skäll från mamma för att vi stänkte ned spegeln med tandkräm.

I flera års tid stänkte vi ned och spottade och borstade överdrivet länge och spegeln var en vitprickig katastrof som vi alla skamset gottade oss åt.

En dag putsade pappa spegeln och vi var allihop överens om att det var utmärkt.

En hel del andra saker sviktade. Vi pinkade på toasitsen. Vi stängde aldrig lådorna. Vi gjorde de här sakerna för att sakna henne, för att fortsätta längta efter henne.

I det tredje kapitlet får kråkan tillåtelse att gå, sorgen kommer alltid att finnas kvar, men den är inte längre lika förlamande och förödande. Jag inser att den här berättelsen kommer att stanna i mig för alltid. Läs den. Ge den tid att sjunka in. Läs den igen.

 

Söndagens smakbit ur en bra bok v. 44

Mari, på den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, håller i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en bra bok.

Recensionsexemplar från Sekwa - stort tack!
Recensionsexemplar från Sekwa – stort tack!

Det här är en av de böcker jag såg mest fram emot att läsa i höst. Den är väldigt speciell och liknar ingen bok jag läst tidigare. Man kanske kan säga att det är en fabel, det vill säga en kort och kärnfull berättelse som inte gör anspråk på att vara sann. Den har en sensmoral, det vill säga något som fabeln vill lära ut”.

Den handlar om en man och två söner som sörjer sin fru respektive sin mor som plötsligt gått bort efter en olycka. Boken är indelad i tre avsnitt; om den första och svåraste tiden, om att försöka hålla den som gått bort kvar genom att minnas henne och slutligen om att tillåta henne att lämna familjen.

Citat är från sidan 77:

Vi brukade allihop få en massa skäll från mamma för att vi stänkte ned spegeln med tandkräm.

I flera års tid stänkte vi ned och spottade och borstade överdrivet länge och spegeln var en vitprickig katastrof som vi alla skamset gottade oss åt.

En dag putsade pappa spegeln och vi var allihop överens om att det var utmärkt.

En hel del andra saker sviktade. Vi pinkade på toasitsen. Vi stängde aldrig lådorna. Vi gjorde de här sakerna för att sakna henne, för att fortsätta längta efter henne.

Min recension av boken kommer upp i bloggen under dagen.

Fler smakbitar ur bra böcker finns här.

Ha en fin dag!