Eldslandet av Pascal Engman – söndagens smakbit ur en bra bok

Mari, på bloggen Flukten fra Virkeligheten, håller tillsammans med Astrid Terese, på bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker, i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers.

I dag är det Astrid Terese som håller i utmaningen, och jag bjuder på en smakbit ur den här boken:

Pascal Engman debuterade som romanförfattare förra året med spänningsromanen Patrioterna, som är en av de fem nominerade till priset Årets deckardebut på Sveriges största deckarfestival, Crimetime Göteborg, i slutet av kommande vecka.

Precis som Patrioterna är Eldslandet otroligt välskriven och spännande. En av de saker jag uppskattar med båda böckerna är att författaren kan konsten att gestalta personer och skeenden på ett indirekt sätt. Han vågar lita på att läsaren skall förstå av sammanhanget utan att han behöver vara alltför uttrycklig. Dessutom håller han ihop sina berättelser under resans gång, utan att det krävs resonemang och förklaringar till handlingen i sista kapitlet. Det är proffsigt helt enkelt.

Närmare analys och omdöme om Eldslandet kommer i morgon, men här är en smakbit från sidan 19 i boken av vad jag menar med att Pascal Engman lyckas med sina gestaltningar.

– Du vill att man skall gråta här? Jag ska berätta en sak för dig. Under hela mitt vuxna liv har jag gråtit en gång. Vill du veta när?
– Ja.
Vanessa lutade sig framåt och sänkte rösten till en viskning.
– Det får du inte.
– Inte? frågade Ingrid Rabeus och höjde på ögonbrynen.
– Nej. Det är säkert bra och renande att gråta. Folk sitter här och gråter Lille Skutt-tårar framför dig och det gör dem väl gott. När du går hem på kvällen inbillar du dig att du trängt in i deras psyken. Gjort ett bra jobb. Räddat ännu en själ. Det har du säkerligen, du verkar snäll och klok och har väl gått på något fint universitet. Men jag lovar dig en sak. Du kommer aldrig att se mig gråta, för jag gråter inte.

Håll med om att man får en väldigt tydlig bild av huvudpersonen, utan att författaren använder ett enda adjektiv om henne?

 

 

Makten av Naomi Alderman – Söndagens smakbit ur en bra bok

Mari, på bloggen Flukten fra Virkeligheten, håller tillsammans med Astrid Terese, på bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker, i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers.

I dag är det Mari som håller i utmaningen, och jag bjuder på en smakbit ur den här boken:

För er som kanske inte känner till den här boken kan jag berätta att den tillsammans med bland andra Stanna hos mig av Ayòbámi Adébáyò var nominerad till Baileys Women’s Prize for Fiction förra året. Vann priset gjorde Makten. Då förstår ni vilken hög klass den håller.

Jag har inte läst så långt än, men de inledande sextio sidorna har fångat mig helt och hållet. Jag brukar passa på att träna när mina döttrar har danslektion, men nu vill jag helst bara sitta i loungen medan jag väntar, läsa den här boken och få veta hur det skall gå.

Citatet är från sidan 30:

Hans hand känns som om han har blivit stungen av en insekt. Han tittar ned för att slå bort den, men det enda som vilar på hans hand är hennes varma handflata. Förnimmelsen växer, oavbrutet och snabbt. Till en början är det ett nålstick i handen och underarmen, sedan en svärm av surrande krypningar, sedan smärta. Han andas alldeles för snabbt för att kunna ge ifrån sig något ljud. Han kan inte röra vänsterarmen. Hjärtat bultar i öronen. Bröstet är hopsnört. Hon fnissar fortfarande, mjukt och dämpat.

Enligt baksidestexten händer något med tonåriga flickor som ger dem kraft och därmed makt. ”En liten justering av verkligheten, och en hel värld sätts i gungning.” Jag återkommer inom kort med en recension.

 

Söndagens smakbit ur en bra bok – Mareld, av Camilla och Viveca Sten

Marie, på bloggen Flukten fra Virkeligheten, håller tillsammans med Astrid Terese, på bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker, i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers.

I dag är det Marie som håller i utmaningen, och jag bjuder på en smakbit ur den här boken:


Mareld är den avslutande delen i rysartrilogin om Havsfolket. Böckerna riktar sig till slukaråldern, men kan absolut läsas och uppskattas även av vuxna. Övernaturligheter hämtade från nordisk folktro möter skärgårdsskrock och det är både väldigt skrämmande, spännande och vackert beskrivet. Kärleken till havet och skärgården lyser igenom berättelsen. Det är rent magiskt.

Den första delen var framförallt väldigt mystisk med en krypande spänning. I andra delen trappades det skrämmande upp och blev mer konkret. Nu skall alla trådar dras ihop, och redan i första kapitlet blir det rysligare än i någon av de tidigare böckerna när en Waxholmsbåt oförklarligt fryser fast i isen under en av sina turer och alla ombord försvinner.

Citatet är från sidan 15:

Flippa ser att gestalten närmar sig båten. Det är en man, det är hon nästan säker på. Ansiktet är dolt och rörelserna ansträngda och liksom släpande. Han är mycket mager. Filippa känner en rysning gå nedför ryggraden.
”Titta!” ropar tjejen i den rosa jackan. ”Hur kan vi få ombord honom?”
”Det borde finnas en stege”, säger en kvinna med rött hår. ”Kanske på andra sidan?”
Mamma, vill Filippa säga, men rösten fastnar i halsen. Hon kan inte skaka av sig känslan av att något är fel. På inga villkor borde de fälla ned stegen.

 

Min recension av Mareld kommer i bloggen på torsdag. Läs gärna vad jag skrivit om Djupgraven, som är den första delen i serien om Havsfolket, och om Sjörök, som är den andra delen i serien.

 

Söndagens smakbit ur en bra bok – Den sista flickan, av Nadia Murad

Astrid Terese, på den norska bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker, håller i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers.

I dag bjuder jag på en smakbit ur den här boken:

Den här boken kom ut i maj och är en av de böcker jag verkligen velat läsa. Ändå har jag dragit mig för det ända tills nu på grund av det tunga ämnet. Boken är Nadia Murads berättelse om hur hon levde med sin familj i en liten by i norra Irak när IS år 2014 började sitt maktövertagande i området. Många män sköts när de vägrade att konvertera från yazdanism till islam och tusentals kvinnor och unga flickor över åtta år togs som sexslavar. De såldes eller skänktes till olika IS-anhängare, misshandlades och våldtogs. Fortfarande är tusentals yazidiska kvinnor tillfångatagna.

Jag minns nyhetssändningarna från hösten 2014, då hjälpsändningar släpptes ned av flyg på Sinjarbergen till de minst 30.000 människor som flytt dit när IS påbörjat folkmordet av yazidier. Nadia Murad berättar om hur folket levde innan folkmordet påbörjades, hur det gick till när IS tog över och vad hon och många andra tvingades uppleva och hur hon efter att ha lyckats fly nu arbetar som goodwillambasadör för FN och kämpar för att IS-anhängarna skall bli åtalade för folkmord.

Citatet är från sidan 137:

”När IS tog över Sinjar och började kidnappa yazidier kallade de sina mänskliga krigsbyten för sabaya (sabiyya i singular), vilket hänvisade till de unga kvinnor de köpte och sålde som sexslavar. Det var en del av deras plan för oss, som har sitt ursprung i en tolkning av Koranen som sedan länge var bannlyst av världens muslimska samhällen men om skrivits in i de fatwa och pamfletter som IS offentliggjorde innan de anföll Sinjar. Yazidiska flickor uppfattades som otrogna, och enligt IS-krigarnas tolkning av Koranen är det ingen synd att våldta en slav. Vi skulle locka nya rekryter att bli soldater och skickas runt som belöningar för  lojalitet och gott uppförande. Alla på bussen skulle möta det ödet. Vi var inte längre människor – vi var sabaya.”

Det här är en bok som alla borde läsa. Ämnet är tungt, men det som  hände berättas på ett rakt och osentimentalt sätt, vilket underlättar läsningen. Berättelsen är lika viktig att läsa som de vittnesmål vi läser av överlevande från förintelsen under andra världskriget.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 329
Utgivningsdatum: 2018-05-15
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Originaltitel: The last girl. My story of captivity, and my fight against the Islamic State
Översättare: Manne Svensson
Formgivning: Nina Ulmaja
ISBN: 9789100173685
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

 

Söndagens smakbit ur en bra bok – Små stora saker av Jodi Picoult

Astrid Terese, på den norska bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker, håller i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers.

I dag bjuder jag på en smakbit ur den här boken:

Det har tagit mig litet längre tid att läsa den här romanen än det vanligtvis brukar. Dels är den på drygt 500 sidor, dels är den skriven på ett sätt som gör att man inte kan hetsläsa. Min recension kommer i eftermiddag här i bloggen.

Det är en historia om hur en barnmorska på en förlossningsavdelning blir åtalad för mord på en nyfödd bebis. Barnmorskan är afroamerikan och föräldrarna till bebisen är vit makt-anhängare. Det är en roman om rasism, fördomar och rättvisa ur olika personers perspektiv.

Citatet är från sidan 111:

Nästan på en gång höll jag på att bli nersprungen av en hoper ungar. De var antagligen i femårsåldern, inte för att jag hade så mycket erfarenhet av människor i den storleken. De rusade mot en kvinna som stod med ett basebollträ och försökte förmana den vilda hopen att ställa sig på led. ”Det är min födelsedag”, sa en liten pojke. ”Så jag får slå först!” Han drog till sig slagträet och började veva mot en piñata, en papier-maché-figur i form av en nigger som hängde i en snara. Jaha, då visste jag i alla fall att jag var på rätt plats.

Fler smakbitar ur spännande böcker får du hos Betraktninger ~ tanker om bøker

Söndagens smakbit ur en bra bok – En helt vanlig familj, av Mattias Edvardsson

Astrid Terese, på den norska bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker, håller i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers.

I dag bjuder jag på en smakbit ur den här boken:

Recept på den knäckiga rabarberpajen på bilden finns här

De är en helt vanlig familj. Prästen Adam, juristen Ulrika och deras 19-åriga dotter Stella. De bor i en fin villaförort utanför Lund och på ytan tycks deras tillvaro perfekt. Men en dag raseras allt.

Efter bara trettio sidor i Mattias Edvardssons kommande spänningsroman är jag helt fast. Obehaget och ovissheten får mig att vilja hetsläsa. Men jag tvingar mig att ta det lugnt, jag vill inte missa formuleringarna, klokheterna, vändningarna. Boken kommer ut i handeln den 20 juni, min recension kommer när boken är utläst.

Citatet är från sidan 35:

Ett fåtal kompisar till Stella hörde av sig, några gav uttryck för viss oro, men de flesta nöjde sig med att konstatera att man ingenting visste. När jag googlade Stellas telefonnummer hittade jag genast annonsen. Hon hade verkligen lagt ut Vespan till salu. Hennes födelsedagspresent. Vad höll hon på med? Teven visade ett pratprogram och jag höll Ulrikas hand. Intill oss växte ovissheten till ett stumt spöke på soffkanten. ”Ska jag ta cykeln och leta efter henne?” Ulrika rynkade på näsan. ”Är det inte bättre att vi stannar här?”

Fler smakbitar ur spännande böcker får du hos Betraktninger ~ tanker om bøker

Söndagens smakbit ur en bra bok – Patrioterna, av Pascal Engman

Astrid Terese, på den norska bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker, håller i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers.

I dag bjuder jag på en smakbit ur den här boken:

Det här är nöjesjournalisten Pascal Engmans debutroman som gavs ut i augusti förra året. Nu finns den som pocket, och det är den jag läser just nu. Filmrättigheterna har sålts till ett amerikanskt företag, och trots att jag inte läst så långt än, är det tydligt att det här är en historia som skulle passa väldigt bra som film.

En liten terrorgrupp bestämmer sig för att mörda journalister som de anser ha förrått Sverige. Efter sjuttio sidor har jag bara läst om ett mord än så länge, men jag förstår att det blir fler. Det pågår några parallella historier i boken. Bland annat om Ibrahim, som kör taxi i Stockholm, som älskar Sverige men som ändå kommer att placera en bomb i sin taxi och spränga trettiotvå svenskar till döds. Det handlar om journalisten Madeleine. Det handlar också om August, specialtränad livvakt i norra Chile som längtar hem till Sverige.

Citatet är från sidan 58:

– August, sa han sedan med rynkad panna och lade händerna på bordet. En sak har jag aldrig förstått. Vad är det du gör här?
– Vad menar du?
Ilja ställde koppen på bordet och såg honom i ögonen.
– Du gjorde fem år i legionen. Tre år för Blackwater. Plötsligt dök du upp i den här skitstan och Vladimir förklarade att du var hans nya livvakt. Men jag vet ju att du inte är någon gangster, egentligen. Varför bytte du sida?
– Du är ju soldat? Vladimir och Andrei också.
Ilja ignorerade Augusts svar.
– Du har en flickvän som är så vacker att det ont att titta på henne, nu är hon dessutom gravid, fortsatte han. Varför riskera allt det? Är det pengarna?

Fler smakbitar ur spännande böcker får du hos Betraktninger ~ tanker om bøker

Söndagens smakbit ur en bra bok – Små stora saker, av Jodi Picoult

Astrid Terese, på den norska bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker, håller i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers.

I dag bjuder jag på en smakbit ur den här boken:

Jag öppnade boken och tänkte läsa några rader för att få en uppfattning om den här boken skall bli dagens läsning. Jag fastnade direkt.

Citatet är från sidan 46. Paret Brit och Turk har precis blivit föräldrar. På förlossningsavdelningen i New York arbetar Ruth:

Jag vaktar den svarta sköterskan som en hök medan hon vaskar av Davis och tvättar hans hår och sveper in honom i en filt igen. Hon fäster ett litet elektroniskt band runt vristen på honom – som de där man ibland ser på sådana som dömts till övervakning. Som om han redan straffats av systemet.

Jag stirrar så intensivt på den svarta sköterskan att det inte hade förvånat mig om hon fattat eld. Hon ler mot mig, men leendet når inte ögonen. ”Sådär”, säger hon. ”Ren och fin. Då ska vi se om vi kan få honom att ta bröstet.”

Hon börjar dra undan Brits sjukhusrock, men då står jag inte ut längre. ”Bort från henne”, säger jag. ”Jag vill tala med din chef.”

Fler smakbitar ur spännande böcker får du hos Betraktninger ~ tanker om bøker

Söndagens smakbit ur en bra bok – Historieläraren av Matt Haig

Astrid Terese, på den norska bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker, håller i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers.

I dag bjuder jag på en smakbit ur den här boken:

Berättelsen handlar om Tom Hazard, som blivit född med en åkomma, som han kallar det, som gör att han inte åldras i samma takt som vanliga människor, utan betydligt långsammare. Vi får följa med honom genom de senaste fyrahundra åren och får fina, sorgliga och insiktsfulla perspektiv på hur det skulle vara att leva längre än en vanlig livstid. Jag har inte läst så långt än, men tycker hittills mycket om den här boken.

Citatet är från sidan 44, då Tom funderar över hur livet förlorat sin mening efter fyrahundra år:

Det föll mig in att människor inte levde bortom hundra år för att de helt enkelt inte var gjorda för det. Psykologiskt, menar jag. Man liksom tog slut. Det fanns inte tillräckligt med själv för att fortsätta. Man blev för trött på sitt eget sinne. På livet som upprepade sig. Att det efter ett tag inte fanns ett leende eller en gest som man inte hade sett förut. Det fanns inte en förändring i världsordningen som inte var ett eko av andra förändringar i världsordningen. Och nyheterna slutade vara nya. Själva ordet ”nyhet” blev ett skämt. Det var bara en cykel. En långsamt roterande nedåtgående cykel. Och ens tolerans för människorna, som begick samma misstag om och om och om och om igen, började avta. Det var som att fastna i en refräng som man en gång hade gillat men som nu fick en att vilja slita av sig öronen.

Fler smakbitar ur spännande böcker får du hos Betraktninger ~ tanker om bøker

Söndagens smakbit ur en bra bok – Förlåten av Agnes Lidbeck

Astrid Terese, på den norska bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker, håller i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers.

I dag bjuder jag på en smakbit ur den här boken:


Det här är Agnes Lidbecks andra roman. Debutromanen, Finna sig, kom förra året vid den här tiden och precis som den präglas Förlåten av en hel del svärta. Två systrar som lever helt olika liv förlorar plötsligt sin pappa. Skärgårdshuset där de tillbringade sin barndoms somrar måste städas ur och säljas.

Jag skall strax skriva mer ingående om romanen i ett eget inlägg, men kortfattat kanske man kan beskriva den som en relationsroman om de två systrarna som reflekterar över och till viss del diskuterar sina egna och varandras livsval.

Citatet är från sidan 42:

Hon är smalast till dess att sommarvikarierna kommer, varje år, de som är mycket unga och bara här tillfälligt. Då blir Maria en av alla dem som inte är här tillfälligt, utan alltid, och som inte är smal utanför äldreboendet, utan bara i jämförelse med de andra här. Hon påminns om att hon är här för alltid, att hon inte är här tillfälligt eller på väg bort. Vikarierna kommer, de blir yngre för varje år. Viktnedgången har inte blivit av det här året heller, inget år.

Fler smakbitar ur spännande böcker får du hos Betraktninger ~ tanker om bøker