Mål för mitt bokår 2019

Varje tisdag presenterar Johannas deckarhörna temat för en ny topp fem. Den här veckan är temat nyårslöften och läsutmaningar.

Min första tanke var att jag skall låta läsningen bli som den blir under 2019, men jag har funderat litet mer och kommit fram till att det är bättre att ha en plan, och den ser ut så här:

1. Under 2019 skall jag läsa mer av vad jag redan har hemma.

2. Jag kommer att delta så mycket jag hinner i Veckans topplista på tisdagar, Helgfrågan på torsdagar och En smakebit på søndag. De utmaningarna håller mig uppdaterad om vad som är aktuellt i bokvärlden, och ger många spännande lästips.

3. Under påsken brukar Mia från Mias Bokhörna hålla i en påskutmaning då vi läser så många böcker som vi hinner, hoppas att hon gör det i år igen, i så fall är jag gärna med :)

4. Jag har flera gånger tackat ja till att vara ambassadör för Sigtuna litteraturfestival och för Augustpriset. Om jag får sådana förfrågningar i år igen kommer jag antagligen tacka nej.

5. Under 2019 skall jag försöka skriva mer personliga recensioner av böcker jag läser.

Söndagens smakbit ur: Mellan himmel och Lou

Mari, på bloggen Flukten fra Virkeligheten, håller tillsammans med Astrid Terese, på bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker, i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers.

I dag är det Astrid Terese som håller i utmaningen, och jag bjuder på en smakbit ur den här boken:

Jo och Lou lever tillsammans utanför Bretagnes kust. Jo har sett fram emot att få åldras tillsammans med sin fru som också är hans livs kärlek, men ödet vill annorlunda. Hon dör och han blir ensam kvar. Efterhand blir det uppenbart för honom att det var Lou som höll ihop familjen och var bandet mellan dem och barnen. Jo har under åren glidit allt längre från barnen.

Ni skall få ett smakprov från sidan 108 f:

På morgonen är jag nedstämd, vid lunch är jag full, till kvällen är jag inte längre presentabel. (…) Mina vänner tycker synd om mig, men de tackar Gud för att det var du och inte deras fruar som gick bort. Det är mänskligt. (…) Är jag verkligen den enda som har kysst dig, Lou? Alkoholen gör en misstänksam. Jag öppnar din kalender igen. Vad är det du har strukit över? Varför är vissa ord oläsliga? Du har skrivit in något den 3 december. Jag lyckas inte läsa vad det står, det är skrivet med pyttesmå bokstäver. Jag skulle behöva ett förstoringsglas. Jag tar min mobil, fotograferar av sidan och förstorar sedan upp bilden. Det står: ”9.30 brkfst Dan” och en adress till ett hotell i Paris på rue Monge i Latinkvarteren. Brkfst står för breakfast, frukost. Varför har du stämt träff med någon på ett förbannat hotell? Vem fan är den här Dan?

Min recension kommer under nästa vecka, hittills tycker jag om den. Har någon av er läst den? Vad tyckte ni?

Söndagens smakbit ur Gubbas hage, av Kerstin Ekman

Mari, på bloggen Flukten fra Virkeligheten, håller tillsammans med Astrid Terese, på bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker, i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers.

I dag är det Mari som håller i utmaningen, och jag bjuder på en smakbit ur den här boken:

Jag skall vara ärlig och erkänna direkt att den här boken inte lockade mig det minsta när jag såg den. En essäbok om ett stycke hagmark i norra Roslagen, den plats som Kerstin Ekman och hennes make Börje kallar sitt hem sedan några decennier tillbaka, hur kan man skriva något spännande om det? Men det kan man förstås, om man är Kerstin Ekman.

Det här är inte en pratig, nostalgisk tillbakablick på hur mycket bättre det var förr. Kerstin Ekman tar läsaren med på behagliga, belästa och tänkvärda promenader i hagen, där hon berättar om det som växer och lever där, och hur det har förändrats under årens gång. Det blir någonting alldeles extra när hennes tankar kring hagmarken leder henne vidare till litteraturen som tillsammans ger en bild av samhällsutvecklingen.

Hon påpekar att man ofta talar om miljöförstöring i generella termer, men sällan eller aldrig om hur enstaka arter som till exempel blåklint försvinner när människan genom sin livsstil förstör det som är vår natur. Hon berättar om hur amerikanen Aldo Leopold inte längre ville inordna sig i samhällshierarkin och därför lämnade sin professorstjänst och istället levde som han lärde på gården han köpt och ägnade sig åt att skriva. Han skrev: ”we can be ethical only in relation to something we can see, feel, understand, love or otherwise have faith in”.

Jag tror att jag förstår vad både Aldo Leopold och Kerstin Ekman menar. Bryr man sig verkligen lika mycket om miljöförstöringen när man talar om den som ett allmänt begrepp, snarare än att man har en personlig relation till djuren och naturen? Måste man inte se med sina egna ögon hur blåklinten blir färre och färre för varje år, uppleva hur stigen man följt i skogen sedan man var barn försvinner med skogsmaskinernas avverkning och inse att det inte längre myllrar av liv i myrstackarna man går förbi? Det får mig att fundera på hur lämplig man är att driva miljöpolitiska frågor om man själv bor och lever i en storstad, där nästan ingenting växer vilt, det mesta är detaljplanerat.

Ni skall få ett smakprov från sidan 16 i Gubbas hage, om hur det kan vara att flytta ut på landet till en liten by. Stor igenkänning:

Det är sällan lätt att flytta in i en by. I Valsjöbyn hade det inte varit några problem. I Själand i Ångermanland hade grannen skjutit våra katter och slängt ett hagelskott efter Börje. I fyllan får man hoppas. Hur som helst tog det inte. Man ska inte komma till byar med nya idéer och i synnerhet inte med prat om unika miljöer och skyddsvärda biotoper. För att ens ord ska gälla och ens idéer kunna genomföras i en by skall man vara barnfödd där eller åtminstone som sommarstugeägaren mittemot vår tänka garageutfart släkt med en som var det.

Kerstin Ekman har min fulla uppmärksamhet, det är inte varje dag man får möjlighet att ta del av personliga och kloka betraktelser om viktiga ämnen av en så bildad person. I morgon på Augustgalan får vi veta om den blir Årets svenska facklitterära bok.

Boken kan köpas i alla välsorterade bokhandlar, samt beställas hos Bokus och Adlibris.

♥  ♥  ♥

Söndagens smakbit ur Kallbrand, Börjlinds nya kriminalroman

Mari, på bloggen Flukten fra Virkeligheten, håller tillsammans med Astrid Terese, på bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker, i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers.

I dag är det Mari som håller i utmaningen, och jag bjuder på en smakbit ur den här boken:

Perfekt anpassat i tid kommer samtidigt både andra säsongen av Springfloden på SVT och författarnas femte del om Olivia Rönning och Tom Stilton; Kallbrand. Väldigt mycket hängde i luften efter den senaste boken, så jag är nyfiken på hur det skall gå för Olivia, Tom, Mette och de andra.

Personskildringarna i Börjlinds böcker brukar vara mer komplexa än de vanligtvis är i moderna kriminalromaner, där fokus ligger på att hålla ett högt tempo. Läser man serien om Rönning och Stilton från början får man också följa deras och de andra karaktärernas personliga utveckling, och det är minst lika intressant som att läsa om brottsutredningarna.

Brotten har alltid stark anknytning till samhällsutvecklingen. Den här gången inleds boken med att en bilbomb sprängs med åklagaren Malin Brovall, hennes man och dotter. Men jag väljer ett citat från sidan 29 f., som jag tycker är minst lika intressant eftersom det lyfter fram ett beteende som troligtvis kommer att få betydelse längre fram i boken:

Mettes röst fick som vanligt alla att omedelbart lystra.

– Innan vi börjar dragningen vill jag presentera Magnus Larsson, sa hon. Sprängämnesexpert. Landets främsta, skulle jag vilja påstå. Magnus ska redogöra för vad han och hans team har kommit fram till så här långt när det gäller själva bomben och förfarandet runt den.

Och det gjorde Magnus på ett sätt som Olivia tyckte var alldeles för basalt och utdraget. Han talade som om han stod framför en förskoleklass som aldrig hade varit i närheten av en brottsplats och inte framför landets främsta poliser. Mansplaining, tänkte hon. Men hon var van, män hade förklarat självklarheter för henne så länge hon kunde minnas. Hon hade slutat lyssna redan på polishögskolan. Vid det här laget hade hon ett väl utvecklat filter som släppte igenom det som var värt att ta till sig, en bråkdel oftast, resten av tiden hade hon tankarna på mer vettigt håll.

Min recension kommer under nästa vecka, så håll gärna utkik i bloggen då.

Här skiner solen från en klarblå himmel och det skall bli + 19 grader, en vecka försenad brittsommar. Jag lärde mig nyligen att det kallas brittsommar när det blir varma och soliga dagar kring Birgittadagen den 7 oktober. Sommarvärme med höstlöven som lyser upp i gult, orange och rött. Nästan overkligt härligt och vackert.

Hoppas att ni får en riktigt fin söndag!

Boken kan köpas i alla välsorterade bokhandlar, samt beställas hos Bokus och Adlibris.

 

Sju dagar med familjen – Söndagens smakbit ur en bra bok

Mari, på bloggen Flukten fra Virkeligheten, håller tillsammans med Astrid Terese, på bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker, i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers.

I dag är det Astrid Terese som håller i utmaningen, och jag bjuder på en smakbit ur den här boken:


För två år sedan insåg jag att trenden med julböcker, det vill säga feelgoodromaner med mycket julkänsla, kommit även till Sverige. Jag läste boken Let it snow, och det jag kände när jag läste den var verkligen äkta, vintermysig julstämning. I år verkar antalet julböcker svämma över alla bräddar, och jag trodde att det här var en av dem.

Så var det inte riktigt. Visserligen utspelar sig handlingen kring jul och nyår, och visst är det bitvis både mysigt och snö, men mest av allt är det en insiktsfull relationsroman om en familj och deras olika relationer till varandra. Jag tyckte väldigt mycket om den.

Närmare analys och omdöme om Sju dagar med familjen kommer på tisdag. Här är ett smakprov utan spoilers från sidan 142 f. En av döttrarna ringer till sin pojkvän sedan sex år tillbaka, mannen hon skall gifta sig med inom ett år. Hon har precis fått veta att hennes mamma har cancer:

”Gråt inte. Hon klarar det”, sa han stelt.
” Och om hon inte gör det? Min mardröm, liksom! Hon får inte, får inte dö.”
”Så får du inte tänka.”
” Jag fick reda på det av en slump alldeles nyss. Jag kollade i hennes iPad och såg alla hennes sökningar, och sen mejlet från Nicola också.”
”Nicola?”
”Hennes bästa väninna. Du har träffat henne. Hon den blonda, lite högljudda?”
”Just det, hon ja. Du Liten, jag är hemskt ledsen men vi ska ha champagnefrukost här. Du ska se att det ordnar sig. Vi pratar sen.”
Och han lade på.

Inte särskilt julmysigt, eller hur? Det här stycket tycker jag förmedlar ganska bra hur mycket outtalat det ryms under ytan, både vad gäller känslor och handlingar. Berättelsen rymmer en hel del svärta, men mycket feelgood också som gör att boken är lättläst.

Eldslandet av Pascal Engman – söndagens smakbit ur en bra bok

Mari, på bloggen Flukten fra Virkeligheten, håller tillsammans med Astrid Terese, på bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker, i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers.

I dag är det Astrid Terese som håller i utmaningen, och jag bjuder på en smakbit ur den här boken:

Pascal Engman debuterade som romanförfattare förra året med spänningsromanen Patrioterna, som är en av de fem nominerade till priset Årets deckardebut på Sveriges största deckarfestival, Crimetime Göteborg, i slutet av kommande vecka.

Precis som Patrioterna är Eldslandet otroligt välskriven och spännande. En av de saker jag uppskattar med båda böckerna är att författaren kan konsten att gestalta personer och skeenden på ett indirekt sätt. Han vågar lita på att läsaren skall förstå av sammanhanget utan att han behöver vara alltför uttrycklig. Dessutom håller han ihop sina berättelser under resans gång, utan att det krävs resonemang och förklaringar till handlingen i sista kapitlet. Det är proffsigt helt enkelt.

Närmare analys och omdöme om Eldslandet kommer i morgon, men här är en smakbit från sidan 19 i boken av vad jag menar med att Pascal Engman lyckas med sina gestaltningar.

– Du vill att man skall gråta här? Jag ska berätta en sak för dig. Under hela mitt vuxna liv har jag gråtit en gång. Vill du veta när?
– Ja.
Vanessa lutade sig framåt och sänkte rösten till en viskning.
– Det får du inte.
– Inte? frågade Ingrid Rabeus och höjde på ögonbrynen.
– Nej. Det är säkert bra och renande att gråta. Folk sitter här och gråter Lille Skutt-tårar framför dig och det gör dem väl gott. När du går hem på kvällen inbillar du dig att du trängt in i deras psyken. Gjort ett bra jobb. Räddat ännu en själ. Det har du säkerligen, du verkar snäll och klok och har väl gått på något fint universitet. Men jag lovar dig en sak. Du kommer aldrig att se mig gråta, för jag gråter inte.

Håll med om att man får en väldigt tydlig bild av huvudpersonen, utan att författaren använder ett enda adjektiv om henne?

 

 

Makten av Naomi Alderman – Söndagens smakbit ur en bra bok

Mari, på bloggen Flukten fra Virkeligheten, håller tillsammans med Astrid Terese, på bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker, i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers.

I dag är det Mari som håller i utmaningen, och jag bjuder på en smakbit ur den här boken:

För er som kanske inte känner till den här boken kan jag berätta att den tillsammans med bland andra Stanna hos mig av Ayòbámi Adébáyò var nominerad till Baileys Women’s Prize for Fiction förra året. Vann priset gjorde Makten. Då förstår ni vilken hög klass den håller.

Jag har inte läst så långt än, men de inledande sextio sidorna har fångat mig helt och hållet. Jag brukar passa på att träna när mina döttrar har danslektion, men nu vill jag helst bara sitta i loungen medan jag väntar, läsa den här boken och få veta hur det skall gå.

Citatet är från sidan 30:

Hans hand känns som om han har blivit stungen av en insekt. Han tittar ned för att slå bort den, men det enda som vilar på hans hand är hennes varma handflata. Förnimmelsen växer, oavbrutet och snabbt. Till en början är det ett nålstick i handen och underarmen, sedan en svärm av surrande krypningar, sedan smärta. Han andas alldeles för snabbt för att kunna ge ifrån sig något ljud. Han kan inte röra vänsterarmen. Hjärtat bultar i öronen. Bröstet är hopsnört. Hon fnissar fortfarande, mjukt och dämpat.

Enligt baksidestexten händer något med tonåriga flickor som ger dem kraft och därmed makt. ”En liten justering av verkligheten, och en hel värld sätts i gungning.” Jag återkommer inom kort med en recension.

 

Söndagens smakbit ur en bra bok – Mareld, av Camilla och Viveca Sten

Marie, på bloggen Flukten fra Virkeligheten, håller tillsammans med Astrid Terese, på bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker, i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers.

I dag är det Marie som håller i utmaningen, och jag bjuder på en smakbit ur den här boken:


Mareld är den avslutande delen i rysartrilogin om Havsfolket. Böckerna riktar sig till slukaråldern, men kan absolut läsas och uppskattas även av vuxna. Övernaturligheter hämtade från nordisk folktro möter skärgårdsskrock och det är både väldigt skrämmande, spännande och vackert beskrivet. Kärleken till havet och skärgården lyser igenom berättelsen. Det är rent magiskt.

Den första delen var framförallt väldigt mystisk med en krypande spänning. I andra delen trappades det skrämmande upp och blev mer konkret. Nu skall alla trådar dras ihop, och redan i första kapitlet blir det rysligare än i någon av de tidigare böckerna när en Waxholmsbåt oförklarligt fryser fast i isen under en av sina turer och alla ombord försvinner.

Citatet är från sidan 15:

Flippa ser att gestalten närmar sig båten. Det är en man, det är hon nästan säker på. Ansiktet är dolt och rörelserna ansträngda och liksom släpande. Han är mycket mager. Filippa känner en rysning gå nedför ryggraden.
”Titta!” ropar tjejen i den rosa jackan. ”Hur kan vi få ombord honom?”
”Det borde finnas en stege”, säger en kvinna med rött hår. ”Kanske på andra sidan?”
Mamma, vill Filippa säga, men rösten fastnar i halsen. Hon kan inte skaka av sig känslan av att något är fel. På inga villkor borde de fälla ned stegen.

 

Min recension av Mareld kommer i bloggen på torsdag. Läs gärna vad jag skrivit om Djupgraven, som är den första delen i serien om Havsfolket, och om Sjörök, som är den andra delen i serien.

 

Den sista flickan, av Nadia Murad


Den här boken kom ut i maj och är en av de böcker jag verkligen velat läsa. Ändå har jag dragit mig för det ända tills nu på grund av det tunga ämnet. Boken är Nadia Murads berättelse om hur hon levde med sin familj i en liten by i norra Irak när IS år 2014 började sitt maktövertagande i området. Många män sköts när de vägrade att konvertera från yazdanism till islam och tusentals kvinnor och unga flickor över åtta år togs som sexslavar. De såldes eller skänktes till olika IS-anhängare, misshandlades och våldtogs. Fortfarande är tusentals yazidiska kvinnor tillfångatagna.

Jag minns nyhetssändningarna från hösten 2014, då hjälpsändningar släpptes ned av flyg på Sinjarbergen till de minst 30.000 människor som flytt dit när IS påbörjat folkmordet av yazidier. Nadia Murad berättar om hur folket levde innan folkmordet påbörjades, hur det gick till när IS tog över och vad hon och många andra tvingades uppleva och hur hon efter att ha lyckats fly nu arbetar som goodwillambasadör för FN och kämpar för att IS-anhängarna skall bli åtalade för folkmord.

Citatet är från sidan 137:

”När IS tog över Sinjar och började kidnappa yazidier kallade de sina mänskliga krigsbyten för sabaya (sabiyya i singular), vilket hänvisade till de unga kvinnor de köpte och sålde som sexslavar. Det var en del av deras plan för oss, som har sitt ursprung i en tolkning av Koranen som sedan länge var bannlyst av världens muslimska samhällen men om skrivits in i de fatwa och pamfletter som IS offentliggjorde innan de anföll Sinjar. Yazidiska flickor uppfattades som otrogna, och enligt IS-krigarnas tolkning av Koranen är det ingen synd att våldta en slav. Vi skulle locka nya rekryter att bli soldater och skickas runt som belöningar för  lojalitet och gott uppförande. Alla på bussen skulle möta det ödet. Vi var inte längre människor – vi var sabaya.”

Det här är en bok som alla borde läsa. Ämnet är tungt, men det som  hände berättas på ett rakt och osentimentalt sätt, vilket underlättar läsningen. Berättelsen är lika viktig att läsa som de vittnesmål vi läser av överlevande från förintelsen under andra världskriget.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 329
Utgivningsdatum: 2018-05-15
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Originaltitel: The last girl. My story of captivity, and my fight against the Islamic State
Översättare: Manne Svensson
Formgivning: Nina Ulmaja
ISBN: 9789100173685
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

 

Söndagens smakbit ur en bra bok – Små stora saker av Jodi Picoult

Astrid Terese, på den norska bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker, håller i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers.

I dag bjuder jag på en smakbit ur den här boken:

Det har tagit mig litet längre tid att läsa den här romanen än det vanligtvis brukar. Dels är den på drygt 500 sidor, dels är den skriven på ett sätt som gör att man inte kan hetsläsa. Min recension kommer i eftermiddag här i bloggen.

Det är en historia om hur en barnmorska på en förlossningsavdelning blir åtalad för mord på en nyfödd bebis. Barnmorskan är afroamerikan och föräldrarna till bebisen är vit makt-anhängare. Det är en roman om rasism, fördomar och rättvisa ur olika personers perspektiv.

Citatet är från sidan 111:

Nästan på en gång höll jag på att bli nersprungen av en hoper ungar. De var antagligen i femårsåldern, inte för att jag hade så mycket erfarenhet av människor i den storleken. De rusade mot en kvinna som stod med ett basebollträ och försökte förmana den vilda hopen att ställa sig på led. ”Det är min födelsedag”, sa en liten pojke. ”Så jag får slå först!” Han drog till sig slagträet och började veva mot en piñata, en papier-maché-figur i form av en nigger som hängde i en snara. Jaha, då visste jag i alla fall att jag var på rätt plats.

Fler smakbitar ur spännande böcker får du hos Betraktninger ~ tanker om bøker