Söndagens smakbit ur: Ödesmark, av Stina Jackson

Mari, på bloggen Flukten fra Virkeligheten, håller tillsammans med Astrid Terese, på bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker, i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers.

I dag är det Mari som håller i utmaningen, och jag bjuder på en smakbit ur den här boken:

Ödesmark är Stina Jacksons andra roman. Hennes första, Silvervägen, gick hem hos både vanliga läsare och jurygrupper. Den blev årets bok 2019, fick pris för bästa svenska kriminalroman och den tilldelades Glasnyckeln, som är ett nordiskt kriminalromanpris. Personligen tyckte jag mycket om intensiteten och den lågmälda tonen, som nästan var hypnotiserande. Berättelsen höll ihop hela vägen fram till de allra sista avsnitten, då trådarna skulle knytas ihop. Där tyckte jag att författaren valde en för enkel väg ut.

I går började jag läsa Ödesmark, och jag fortsatte tills jag kommit ungefär halvvägs i boken. Stämningen och de väldigt insiktsfulla och intressanta personporträtten finns där. Så här långt är det en fantastisk roman, sättet den är skriven på är helt i min smak. Nu hoppas jag att Stina Jackson inte tagit den lätta vägen ut, med ett alltför snabbt och hafsigt avslut. Jag hoppas att alla trådar knyts ihop på ett lika proffsigt sätt som boken börjat.

I dag blir det en väldigt kort smakbit (sidan 15 f). Jag tyckte så otroligt mycket om de här två meningarna, som med några få ord ger en väldigt tydlig bild av personen att jag nästan kan se honom framför mig. Så här skickligt porträtterar författaren de människor som ingår i berättelsen:

”Den gamle satt med blicken på vägen och malde med käkarna. Han tuggade hellre på orden än delade med sig av dem.”

Söndagens smakbit ur: Fruset guld, av Cilla och Rolf Börjlind

Mari, på bloggen Flukten fra Virkeligheten, håller tillsammans med Astrid Terese, på bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker, i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers.

I dag är det Mari som håller i utmaningen, och jag bjuder på en smakbit ur den här boken:

Sjätte och helt nyutkomna delen i kriminalserien om Olivia Rönning och Tom Stilton. Jag har läst allihop och de har varit allt från lysande till okej, men alltid klart läsvärda. Typiska bladvändare som också innehåller mer komplexa personbeskrivningar än vad som är vanligt i moderna kriminalromaner, det gör att man fängslas inte bara av brottsutredningen utan även av de olika personernas privata öden och utveckling.

Citatet är från sidan 41 f. Olivia Rönning har fått i uppdrag att ta sig upp till Arjeplogsfjället, där en man hittats skjuten i ryggen och huvudet. Hon och piloten hamnar i ett oväder och helikoptern störtar mot en bergvägg. Citatet avslöjar ingenting om det centrala i historien, men ger förhoppningsvis en bild av språk och spänningsnivå i boken.

Hon närmade sig kroppen, Pekka, han hade fortfarande hörlurarna på huvudet och låg på sidan. Hon vågade inte vända på honom. På huk sträckte hon fram en hand och kände på hans hals. Han hade puls. Då såg hon något mörkt rinna under honom. Hon vek upp hans jacka och såg ett smalt metallföremål som stack ut ur buken. Då började hon gråta. Hon grät samtidigt som hon slet sönder hans skjorta och blottade den metallskena som hade trängt in i magen. Hon var ingen läkare, hon var desperat. Med skakande händer började hon dra ut skenan.

Hoppas ni får en riktigt solig och fin söndag!

Söndagens smakbit ur: Ett högre syfte, av Malin Thunberg Schunke

Mari, på bloggen Flukten fra Virkeligheten, håller tillsammans med Astrid Terese, på bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker, i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers.

I dag är det Mari som håller i utmaningen, och jag bjuder på en smakbit ur den här boken:

Under en exklusiv svensexa på den franska rivieran hamnar den svenske medborgaren Amir Yasin mitt i ett blodigt attentat och blir frihetsberövad, misstänkt för att vara delaktig i attentatet. Vem är Amir Yasin och vad hände egentligen i baren i Juan-les-Pins, där flera miste livet och många blev skadade? Det komplicerade ärendet präglas av maktspel och nationellt revirtänkande. Isolerad från sin familj i Stockholm kämpar Amir Yasin för att överleva i Fleury-Mérogis, ett av Europas största och mest brutala fängelser.

Jag har sträckläst den här boken under två dagar. Den är enormt välskriven, intressant och intensiv och jag är imponerad av hur välavvägd historien är mellan det mer tekniska om hur internationell rättskipning fungerar (eller inte fungerar) och mänskliga relationer, där pressade situationer avslöjar det bästa och det sämsta hos oss.

Citatet är från sidan 33:

”De kommer att hålla oss kvar här tills allt är utrett. Kanske tror de oss, kanske inte… Är ni beredda att ta den risken?” Ludwigs ögon fastnade på Fredrik som blickade ut över havet med mobilen hängande i händerna.

”Vi måste ändå försöka. Det finns säkert vittnen som har lämnat uppgifter om det som har hänt.” När vännerna teg, tillade Manfred bedjande: ”Vi kan väl inte lämna honom här? Det kan du väl ändå inte vilja?”

Ludwig sänkte blicken. ”Manfred, vi kan inte hjälpa honom. Inte här och nu. Vi riskerar att själva bli gripna. Människor har skjutits ihjäl. Det råder en kaotisk och upprörd stämning!”

 

Söndagens smakbit ur: Ormarna, av Sadie Jones

Mari, på bloggen Flukten fra Virkeligheten, håller tillsammans med Astrid Terese, på bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker, i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers.

I dag är det Astrid Terese som håller i utmaningen. Jag bjuder på en smakbit ur den här boken:

Det nygifta paret Bea och Dan har bilat från London till Beas bror, som bor på ett gammalt slott i nordöstra delen av Frankrike. Ett slott som föräldrarna köpt till honom i syfte att han skall bedriva hotellverksamhet där. Det blir snabbt uppenbart att Bea och hennes bror har vuxit upp i en extremt välbärgad men dysfunktionell familj.

Citatet är från sidan 70, när Bea har berättat för Dan hur hon blev kvarglömd hemma när hon var nio år och föräldrarna reste till Karibien över påsk. Familjens au pair åkte för att hälsa på sin pojkvän och trodde att hembiträdet var hemma, vilket hon inte var. Bea somnade livrädd under sin säng i en hög av nallebjörnar och vaknade av att hennes bror slog sönder ett fönster för att komma in, och polisbilar som kom med sirenerna påslagna.

– Och polisen försvann och jag kom ner – och jag trodde att han skulle bli arg, men han var otroligt rar. Han lät mig vara uppe…
– Lät han dig vara uppe?
– Ja, och han gjorde kvällsmat och fick alla sina vänner att vara snälla mot mig. Och dagen därpå åt vi frukost. Det var helt fantastiskt. Det var bäst, helt enkelt.
– Och era föräldrar?
– Vadå?
– Jag vet inte ens var jag skall börja, sa Dan. Hur var det med fönstret?
– Jag sade till dem att jag haft sönder det – han skulle egentligen inte vara där. Men poängen är att det inte var nånting dåligt. Det var Alex. Och han var underbar. Och jag kände en sån… glädje.
– Är det vad du tar med dig efter att ha blivit kvarglömd av dina föräldrar och skrämd från vettet mitt i natten? Glädje?
De såg på varandra på den märkliga, avskilda platsen.
– Jag försöker förklara hur snäll han är.
– Jag ser att han är snäll.
– Vi skulle ha gått åt andra hållet från torget, sa Bea.
– Det spelar ingen roll, sa han.

Titeln syftar dels på ormarna som tagit sig in på slottens vindsvåning genom att slingra sig upp på murgrönan på slottets väggar, dels på ormar i mänsklig skepnad. Jag har bara läst drygt hundra sidor, men det har börjat väldigt bra. Det här är ett psykologiskt familjedrama där man hela tiden anar att det finns mycket mer under ytan. Det man hör och ser är skakande, men ändå bara toppen av ett isberg.

Söndagens smakbit ur: Vuxna människor, av Marie Aubert

Mari, på bloggen Flukten fra Virkeligheten, håller tillsammans med Astrid Terese, på bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker, i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers.

I dag är det Astrid Terese som håller i utmaningen. Jag bjuder på en smakbit ur den här boken:

Det här är en tunn liten bok på 111 sidor, vilket visar att böcker inte behöver vara tegelstenstjocka för att gripa tag och förmedla något. Den yttre ramen är två vuxna systrar som skall fira mammans födelsedag tillsammans i familjens skärgårdshus. Den ena systern lever i ett förhållande med en bonusdotter och ett barn på väg, den andra dottern lever ensam. Idén om att samla en familj på en avgränsad plats är ofta lyckad när man vill skildra familjemedlemmarnas status och relationer till varandra. Så också här.

Jag tror att alla kan känna igen sig i åtminstone vissa saker i den här boken, utifrån sina egna förutsättningar. Jag kunde även föreställa mig mina bröder i vissa delar av rollerna. Hur man uppträder mot varandra och uppfattar saker i en familj är nog ganska allmängiltigt, och det behöver inte spela så stor roll om man är kvinna eller man. Och har man inte syskon att relatera till så har man föräldrar, närvarande eller frånvarande. Som sagt, det här är jag ganska övertygad om är en bok för de allra flesta.

Citatet är från sidan 21:

Jag går bakom henne på stigen, fryser om fötterna och känner att bikinitrosorna är blöta och kalla under shortsen och att överdelen gör stora våta fläckar på T-shirten, jag ser på Marthes rygg att hennes linne klistrar sig på bikiniöverdelen på samma sätt. Hon har Kristoffer och snart har hon barn och ändå klagar hon, sådan är hon, väntar sig att alla ska ordna för henne. Marthe kan gå runt och bara vara, ha ett handläggarjobb som hon gillar men som jag inte tror att hon är särskilt bra på, hon kan säga dumma saker och skratta på fel ställe och inte ens tänka på det, hon kan äta ostbågar och Smash när hon är ledsen, låta bli att träna, säga att hon inte orkar, det är ändå alltid någon som tröstar henne.

Här är min recension av Vuxna människor.

Ha en fin dag!

 

Söndagens smakbit ur: Lite död runt ögonen av David Ärlemalm

Mari, på bloggen Flukten fra Virkeligheten, håller tillsammans med Astrid Terese, på bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker, i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers.

I dag är det Astrid Terese som håller i utmaningen. Jag bjuder på en smakbit ur den här boken:

Det här omslaget började dyka upp i mitt Instagramflöde för ett par månader sedan, hos bokbloggare och andra som fått möjlighet att läsa manuset redan innan boken kom ut i bokhandlarna. Jag blev nyfiken, dels på handlingen förstås, dels på kontrasten mellan det gladgula omslaget och den ruggiga titeln.

Nu har jag läst, och jag kan verkligen rekommendera er som inte läst än att göra det. Det här är en väldigt insiktsfull roman om en liten familj på samhällets skuggsida där mamman oväntat dör av en överdos och den missbrukande pappan blir den som skall vara den vuxne och trygga för den fyraåriga dottern. Det går bra och det går dåligt. Jag skrev en utförlig recension av boken i går, om ni vill läsa.

Här kommer ett smakprov från sidan 20:
Han satt i soffan och bläddrade i en uppslagen bok, olustig över intrånget, bråket det skulle leda till, när Bodil ropade från sovrummet: Mamma sover. Sofia låg på den bäddade sängen, sprutan fortfarande i armen. Bodil hängde på sidan, höll henne i handen och sa: Hej hej, mamma, vakna vakna mamma.

Och ett smakprov från sidan 34:
Sofias familj, soc, till och med hans pappa hade hört av sig för första gången på år, bara för att få honom att släppa Bodil. Som om han skulle släppa livet. Ibland hade han känt sig självisk som höll fast, djupt inne visste han att det inte enbart var för hennes skull. Det var hon som höll honom i sin lilla hand, inte tvärtom.

Söndagens smakbit ur: Nora, av Merete Pryds Helle

Mari, på bloggen Flukten fra Virkeligheten, håller tillsammans med Astrid Terese, på bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker, i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers.

I dag är det Astrid Terese som håller i utmaningen, och jag bjuder på en smakbit ur den här boken:

Bakgrundsfotot föreställer ett typiskt borgerligt hem från 1879, då Ibsen skrev Ett dukkehjem. Fotot är lånat från Norsk Folkemuseum

Citatet är från sidan 187, med andra ord i slutet av boken, men eftersom handlingen i Ibsens Ett Dukkehjem, den pjäs som den här romanen bygger på, inte är en hemlighet så tycker jag inte att det räknas som en spoiler:

Torvald pratar ivrigt, medan Nora betraktar alltsammans utifrån, det mörka rummet, Torvald och henne, hon ser att han älskar en kvinna som hon aldrig kan vara.

– Du har älskat mig, säger han, som en kvinna bör älska sin make.  Men tror du att du är mig mindre kär för att du inte förstår att agera på egen hand? Nej, nej, håll dig bara till mig. Jag skall ge dig råd, jag skall vägleda dig. Jag skulle inte vara en man om inte just din hjälplöshet gjorde dig dubbelt tilldragande i  mina ögon.

Merete Pryds Helle skriver lågmält och lyckas med få ord fånga känslor och handlingar otroligt pricksäkert. Nora är en väldigt välskriven roman där handlingen fortfarande, 140 år efter att originalpjäsen skrevs, väcker många tankar. Senare i dag skall jag försöka hinna skriva litet mer utförligt om den. Någon av er som läst den?

Mål för mitt bokår 2019

Varje tisdag presenterar Johannas deckarhörna temat för en ny topp fem. Den här veckan är temat nyårslöften och läsutmaningar.

Min första tanke var att jag skall låta läsningen bli som den blir under 2019, men jag har funderat litet mer och kommit fram till att det är bättre att ha en plan, och den ser ut så här:

1. Under 2019 skall jag läsa mer av vad jag redan har hemma.

2. Jag kommer att delta så mycket jag hinner i Veckans topplista på tisdagar, Helgfrågan på torsdagar och En smakebit på søndag. De utmaningarna håller mig uppdaterad om vad som är aktuellt i bokvärlden, och ger många spännande lästips.

3. Under påsken brukar Mia från Mias Bokhörna hålla i en påskutmaning då vi läser så många böcker som vi hinner, hoppas att hon gör det i år igen, i så fall är jag gärna med :)

4. Jag har flera gånger tackat ja till att vara ambassadör för Sigtuna litteraturfestival och för Augustpriset. Om jag får sådana förfrågningar i år igen kommer jag antagligen tacka nej.

5. Under 2019 skall jag försöka skriva mer personliga recensioner av böcker jag läser.

Söndagens smakbit ur: Mellan himmel och Lou

Mari, på bloggen Flukten fra Virkeligheten, håller tillsammans med Astrid Terese, på bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker, i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers.

I dag är det Astrid Terese som håller i utmaningen, och jag bjuder på en smakbit ur den här boken:

Jo och Lou lever tillsammans utanför Bretagnes kust. Jo har sett fram emot att få åldras tillsammans med sin fru som också är hans livs kärlek, men ödet vill annorlunda. Hon dör och han blir ensam kvar. Efterhand blir det uppenbart för honom att det var Lou som höll ihop familjen och var bandet mellan dem och barnen. Jo har under åren glidit allt längre från barnen.

Ni skall få ett smakprov från sidan 108 f:

På morgonen är jag nedstämd, vid lunch är jag full, till kvällen är jag inte längre presentabel. (…) Mina vänner tycker synd om mig, men de tackar Gud för att det var du och inte deras fruar som gick bort. Det är mänskligt. (…) Är jag verkligen den enda som har kysst dig, Lou? Alkoholen gör en misstänksam. Jag öppnar din kalender igen. Vad är det du har strukit över? Varför är vissa ord oläsliga? Du har skrivit in något den 3 december. Jag lyckas inte läsa vad det står, det är skrivet med pyttesmå bokstäver. Jag skulle behöva ett förstoringsglas. Jag tar min mobil, fotograferar av sidan och förstorar sedan upp bilden. Det står: ”9.30 brkfst Dan” och en adress till ett hotell i Paris på rue Monge i Latinkvarteren. Brkfst står för breakfast, frukost. Varför har du stämt träff med någon på ett förbannat hotell? Vem fan är den här Dan?

Min recension kommer under nästa vecka, hittills tycker jag om den. Har någon av er läst den? Vad tyckte ni?

Söndagens smakbit ur Gubbas hage, av Kerstin Ekman

Mari, på bloggen Flukten fra Virkeligheten, håller tillsammans med Astrid Terese, på bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker, i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers.

I dag är det Mari som håller i utmaningen, och jag bjuder på en smakbit ur den här boken:

Jag skall vara ärlig och erkänna direkt att den här boken inte lockade mig det minsta när jag såg den. En essäbok om ett stycke hagmark i norra Roslagen, den plats som Kerstin Ekman och hennes make Börje kallar sitt hem sedan några decennier tillbaka, hur kan man skriva något spännande om det? Men det kan man förstås, om man är Kerstin Ekman.

Det här är inte en pratig, nostalgisk tillbakablick på hur mycket bättre det var förr. Kerstin Ekman tar läsaren med på behagliga, belästa och tänkvärda promenader i hagen, där hon berättar om det som växer och lever där, och hur det har förändrats under årens gång. Det blir någonting alldeles extra när hennes tankar kring hagmarken leder henne vidare till litteraturen som tillsammans ger en bild av samhällsutvecklingen.

Hon påpekar att man ofta talar om miljöförstöring i generella termer, men sällan eller aldrig om hur enstaka arter som till exempel blåklint försvinner när människan genom sin livsstil förstör det som är vår natur. Hon berättar om hur amerikanen Aldo Leopold inte längre ville inordna sig i samhällshierarkin och därför lämnade sin professorstjänst och istället levde som han lärde på gården han köpt och ägnade sig åt att skriva. Han skrev: ”we can be ethical only in relation to something we can see, feel, understand, love or otherwise have faith in”.

Jag tror att jag förstår vad både Aldo Leopold och Kerstin Ekman menar. Bryr man sig verkligen lika mycket om miljöförstöringen när man talar om den som ett allmänt begrepp, snarare än att man har en personlig relation till djuren och naturen? Måste man inte se med sina egna ögon hur blåklinten blir färre och färre för varje år, uppleva hur stigen man följt i skogen sedan man var barn försvinner med skogsmaskinernas avverkning och inse att det inte längre myllrar av liv i myrstackarna man går förbi? Det får mig att fundera på hur lämplig man är att driva miljöpolitiska frågor om man själv bor och lever i en storstad, där nästan ingenting växer vilt, det mesta är detaljplanerat.

Ni skall få ett smakprov från sidan 16 i Gubbas hage, om hur det kan vara att flytta ut på landet till en liten by. Stor igenkänning:

Det är sällan lätt att flytta in i en by. I Valsjöbyn hade det inte varit några problem. I Själand i Ångermanland hade grannen skjutit våra katter och slängt ett hagelskott efter Börje. I fyllan får man hoppas. Hur som helst tog det inte. Man ska inte komma till byar med nya idéer och i synnerhet inte med prat om unika miljöer och skyddsvärda biotoper. För att ens ord ska gälla och ens idéer kunna genomföras i en by skall man vara barnfödd där eller åtminstone som sommarstugeägaren mittemot vår tänka garageutfart släkt med en som var det.

Kerstin Ekman har min fulla uppmärksamhet, det är inte varje dag man får möjlighet att ta del av personliga och kloka betraktelser om viktiga ämnen av en så bildad person. I morgon på Augustgalan får vi veta om den blir Årets svenska facklitterära bok.

Boken kan köpas i alla välsorterade bokhandlar, samt beställas hos Bokus och Adlibris.

♥  ♥  ♥