Söndagens smakbit ur: Ett högre syfte, av Malin Thunberg Schunke

Mari, på bloggen Flukten fra Virkeligheten, håller tillsammans med Astrid Terese, på bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker, i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers.

I dag är det Mari som håller i utmaningen, och jag bjuder på en smakbit ur den här boken:

Under en exklusiv svensexa på den franska rivieran hamnar den svenske medborgaren Amir Yasin mitt i ett blodigt attentat och blir frihetsberövad, misstänkt för att vara delaktig i attentatet. Vem är Amir Yasin och vad hände egentligen i baren i Juan-les-Pins, där flera miste livet och många blev skadade? Det komplicerade ärendet präglas av maktspel och nationellt revirtänkande. Isolerad från sin familj i Stockholm kämpar Amir Yasin för att överleva i Fleury-Mérogis, ett av Europas största och mest brutala fängelser.

Jag har sträckläst den här boken under två dagar. Den är enormt välskriven, intressant och intensiv och jag är imponerad av hur välavvägd historien är mellan det mer tekniska om hur internationell rättskipning fungerar (eller inte fungerar) och mänskliga relationer, där pressade situationer avslöjar det bästa och det sämsta hos oss.

Citatet är från sidan 33:

”De kommer att hålla oss kvar här tills allt är utrett. Kanske tror de oss, kanske inte… Är ni beredda att ta den risken?” Ludwigs ögon fastnade på Fredrik som blickade ut över havet med mobilen hängande i händerna.

”Vi måste ändå försöka. Det finns säkert vittnen som har lämnat uppgifter om det som har hänt.” När vännerna teg, tillade Manfred bedjande: ”Vi kan väl inte lämna honom här? Det kan du väl ändå inte vilja?”

Ludwig sänkte blicken. ”Manfred, vi kan inte hjälpa honom. Inte här och nu. Vi riskerar att själva bli gripna. Människor har skjutits ihjäl. Det råder en kaotisk och upprörd stämning!”

 

Söndagens smakbit ur: Ormarna, av Sadie Jones

Mari, på bloggen Flukten fra Virkeligheten, håller tillsammans med Astrid Terese, på bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker, i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers.

I dag är det Astrid Terese som håller i utmaningen. Jag bjuder på en smakbit ur den här boken:

Det nygifta paret Bea och Dan har bilat från London till Beas bror, som bor på ett gammalt slott i nordöstra delen av Frankrike. Ett slott som föräldrarna köpt till honom i syfte att han skall bedriva hotellverksamhet där. Det blir snabbt uppenbart att Bea och hennes bror har vuxit upp i en extremt välbärgad men dysfunktionell familj.

Citatet är från sidan 70, när Bea har berättat för Dan hur hon blev kvarglömd hemma när hon var nio år och föräldrarna reste till Karibien över påsk. Familjens au pair åkte för att hälsa på sin pojkvän och trodde att hembiträdet var hemma, vilket hon inte var. Bea somnade livrädd under sin säng i en hög av nallebjörnar och vaknade av att hennes bror slog sönder ett fönster för att komma in, och polisbilar som kom med sirenerna påslagna.

– Och polisen försvann och jag kom ner – och jag trodde att han skulle bli arg, men han var otroligt rar. Han lät mig vara uppe…
– Lät han dig vara uppe?
– Ja, och han gjorde kvällsmat och fick alla sina vänner att vara snälla mot mig. Och dagen därpå åt vi frukost. Det var helt fantastiskt. Det var bäst, helt enkelt.
– Och era föräldrar?
– Vadå?
– Jag vet inte ens var jag skall börja, sa Dan. Hur var det med fönstret?
– Jag sade till dem att jag haft sönder det – han skulle egentligen inte vara där. Men poängen är att det inte var nånting dåligt. Det var Alex. Och han var underbar. Och jag kände en sån… glädje.
– Är det vad du tar med dig efter att ha blivit kvarglömd av dina föräldrar och skrämd från vettet mitt i natten? Glädje?
De såg på varandra på den märkliga, avskilda platsen.
– Jag försöker förklara hur snäll han är.
– Jag ser att han är snäll.
– Vi skulle ha gått åt andra hållet från torget, sa Bea.
– Det spelar ingen roll, sa han.

Titeln syftar dels på ormarna som tagit sig in på slottens vindsvåning genom att slingra sig upp på murgrönan på slottets väggar, dels på ormar i mänsklig skepnad. Jag har bara läst drygt hundra sidor, men det har börjat väldigt bra. Det här är ett psykologiskt familjedrama där man hela tiden anar att det finns mycket mer under ytan. Det man hör och ser är skakande, men ändå bara toppen av ett isberg.

Söndagens smakbit ur: Vuxna människor, av Marie Aubert

Mari, på bloggen Flukten fra Virkeligheten, håller tillsammans med Astrid Terese, på bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker, i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers.

I dag är det Astrid Terese som håller i utmaningen. Jag bjuder på en smakbit ur den här boken:

Det här är en tunn liten bok på 111 sidor, vilket visar att böcker inte behöver vara tegelstenstjocka för att gripa tag och förmedla något. Den yttre ramen är två vuxna systrar som skall fira mammans födelsedag tillsammans i familjens skärgårdshus. Den ena systern lever i ett förhållande med en bonusdotter och ett barn på väg, den andra dottern lever ensam. Idén om att samla en familj på en avgränsad plats är ofta lyckad när man vill skildra familjemedlemmarnas status och relationer till varandra. Så också här.

Jag tror att alla kan känna igen sig i åtminstone vissa saker i den här boken, utifrån sina egna förutsättningar. Jag kunde även föreställa mig mina bröder i vissa delar av rollerna. Hur man uppträder mot varandra och uppfattar saker i en familj är nog ganska allmängiltigt, och det behöver inte spela så stor roll om man är kvinna eller man. Och har man inte syskon att relatera till så har man föräldrar, närvarande eller frånvarande. Som sagt, det här är jag ganska övertygad om är en bok för de allra flesta.

Citatet är från sidan 21:

Jag går bakom henne på stigen, fryser om fötterna och känner att bikinitrosorna är blöta och kalla under shortsen och att överdelen gör stora våta fläckar på T-shirten, jag ser på Marthes rygg att hennes linne klistrar sig på bikiniöverdelen på samma sätt. Hon har Kristoffer och snart har hon barn och ändå klagar hon, sådan är hon, väntar sig att alla ska ordna för henne. Marthe kan gå runt och bara vara, ha ett handläggarjobb som hon gillar men som jag inte tror att hon är särskilt bra på, hon kan säga dumma saker och skratta på fel ställe och inte ens tänka på det, hon kan äta ostbågar och Smash när hon är ledsen, låta bli att träna, säga att hon inte orkar, det är ändå alltid någon som tröstar henne.

Här är min recension av Vuxna människor.

Ha en fin dag!