Jag minns inte ens när jag köpte den här boken, men det var säkert tio år sedan. När någon tipsade om den på Instagram blev jag återigen nyfiken, och lade till den till min boktrave med 23 böcker som jag vill läsa under 2023.
Mia Fredricksens man, Boris, meddelar utan vidare diskussion att han behöver en paus. I själva verket har han förälskat sig i en tjugo år yngre fransyska på arbetsplatsen, och vill ägna sig åt henne istället för den åldrande kvinna han varit gift med under trettio år. Han vill dock fortsätta att hålla kontakten med Mia, men på hans villkor, utan att ge någon förklaring till uppbrottet.
Mia bryter samman totalt och hamnar tillfälligt på en rättspsykiatrisk avdelning under diagnosen kortvarig reaktiv psykos; ”ordentligt galen men inte under så lång tid”. Boris flyttar ihop med Pausen, och Mia reser till den lilla avkrok där hon växte upp. Hon umgås med sin 87-åriga mamma och de andra kvinnorna i mammans vänkrets på äldreboendet och hon leder en poesigrupp för ungdomar. Efter en tid inser Mia att hon har det bra, hon trivs med både människorna hon umgås med och i miljön. Hon går sakta vidare.
Det här är en berättelse som handlar mer om inre utveckling än yttre. När boken är slut har alla påverkats av varandra och i sig själva, både tonåringarna i poesigruppen, Mias mamma och hennes väninnor, grannfamiljen, Mias man och Mia själv.
Jag ville verkligen tycka om den här boken och sättet den är skriven på, men trots att jag noterade intressanta tankar, vändningar och insikter gång på gång med rosa post-it-lappar, förblev karaktärerna otillgängliga och fastnade inte hos mig. Berättelsen är en klok och filosofisk betraktelse av relationer på olika nivåer, och läser man den som sådan är det en fin och varm betraktelse. Ibland litet för utsvävande och rörig, men sammantaget välskriven. Om slutet kan man nog tycka väldigt olika, jag blev inte överförtjust.
Mitt betyg: 3/5
Antal sidor: 204 Utgivningsdatum: 2011 Originaltitel: The Summer Without Men Förlag: Norstedts förlag Form: Kerstin Hanson
Moa Herngren har skrivit flera romaner på temat relationer som skaver. Jag läste romanen Tjockdrottningen för fem år sedan och sedan kom Svärmodern. Moa Herngren skildrar alltid väldigt insiktsfullt och skarpsinnigt delar av vår samtid. Ofta med en mörk underton, men alltid på ett ganska lättsamt och varmt sätt. Det gäller även hennes senaste roman, Skilsmässan.
Av omslaget att döma kan man tro att det är en roman i genren romance, men det kan jag lova att det inte är. Men på något märkligt sätt lyckas den ändå tangera feelgoodgenren, trots en livskrisande man, en oförstående kvinna, otrohet, bristande respekt och barn som tvingas hantera föräldrarnas separation med uppbrott från trygghet och en stabil grund. Moa Herngren hittar rätt nivå för hur djupt hon kan gräva i människans sämre sidor utan att det blir för tungt och jobbigt.
Niklas och Bea är ett medelålders par med två tonårsdöttrar. Deras liv ser ut ungefär som många andras. De har gemensamt kommit överens om att Niklas satsar på karriären medan Bea tar huvudansvaret för barnen, familjen, vännerna, släkten och hemmet, eftersom det är de områden de helst vill ägna sig åt. Eller snarare ville ägna sig åt. För plötsligt känner inte Niklas att han vill fortsätta som läkare. Han gjorde ett ödesdigert misstag på jobbet, och sedan dess har han tappat gnistan för både arbetet, familjen och för Bea. Det berättar han däremot inte för Bea. Istället söker han ett nytt, mer välavlönat arbete, trots att han redan innan kände att han inte orkade med pressen på jobbet. Det går inte bra.
Bristande kommunikation anses vara den kanske största orsaken till konflikter. Hur vanligt är det inte att bestämma sig för att riva ut ett fungerande kök och sätta in ett nytt, för att slippa prata med varandra om det som egentligen skaver, och för att slippa känna tristessen i ett liv som rullar på dag efter dag på samma sätt, och hoppas på att det skall starta en gnista i ett liv som känns trist? Det är vad Bea och Niklas gör. Bea, som ännu inte fullt ut insett den pågående livskrisen, övertygar Niklas om att de skall beställa ett nytt, svindyrt kök. Det nya köket kommer att motsvara deras livsstil så mycket bättre. Niklas retar sig på att Bea är slösaktig. Han har inte berättat för henne att han tagit privata lån av sin bror för att de skall ha råd.
Efter ett obetydligt bråk kommer inte Niklas hem. Han stannar borta i flera dagar och skriver på sms att han behöver tänka. Och sedan drar hela karusellen igång. Bea som helt oförstående oroar sig för att något hänt Niklas, letar upp honom och försöker få svar. Niklas som sluter sig inom sig och inte berättar hur han mår, för Bea. Men för grannen Maria har han öppnat sig, och fått hennes stöd. Vem som helst skulle ha förstått att Niklas mådde dåligt, bara han hade berättat det. Nu har han i alla fall berättat det för Maria, som av en händelse ligger i skilsmässa, och som tycker att man inte behöver krångla så mycket med hänsyn hit och dit, utan att man bör leva livet fullt ut. Niklas har varit otrogen med Maria under ett halvår, och nu är han kär.
När Bea inser att hon missat de signaler Niklas givit, om hur dåligt han mår av pressen på jobbet och kanske av en vanlig ålderskris, lovar hon att försöka bättra sig och vill lösa problemet. Men Niklas har redan funderat på egen hand, och pratat med Maria om hur han mår och vad han bör göra, och kommit fram till att han inte vill ha Bea i sitt liv, han vill byta ut henne mot Maria.
Efter att Niklas meddelat sitt beslut om att han och Bea skall skiljas vänds livet uppochned för hela familjen, och bara Niklas har haft tid på sig att fundera och bearbeta det som sker. Han är redo för förändringen. För Bea och döttrarna, som inte blivit inkluderade i processen, kommer Niklas beslut som en chock. Bea, som alltid varit älskad och ansedd som en dotter av svärföräldrarna, och som varje sommar tillbringat semestern med familjen hos svärföräldrarna och Niklas syskon med familjer på Gotland, hamnar plötsligt utanför gemenskapen. Niklas och Maria köper ut henne ur lägenheten, och själv har hon inte råd att bo kvar i det område i Stockholm där hon vuxit upp och bott i hela sitt liv, utan tvingas flytta utanför staden till en liten lägenhet med renoveringsbehov med bara två sovrum, ett var till flickorna. Bea får sova i en bäddsoffa i vardagsrummet.
Det finns många saker att känna igen sig själv och andra i, och att förfasas över. Som att någon kan vara beredd att ställa den de levt med under hela sitt vuxna liv på bar backe, och själva leva gott utan att gå sönder av dåligt samvete. Man skulle kunna tro att den här historien är för osannolik för att vara trovärdig, men dessvärre är det inte så. Alla som upplevt en separation, antingen själv eller på nära håll, kommer att känna igen sig. Dock tror jag att man kan tolka det som sker på olika sätt, utifrån de värderingar och erfarenheter man själv har, så boken bör vara perfekt som diskussionsunderlag i bokklubbar.
Skilsmässan kom ut i april i år, och hamnade direkt på topplistan över skönlitteratur. Den är dessutom nominerad till Årets bok 2022.
Mitt betyg: 3/5
Antal sidor: 348 Utgivningsdatum: 2022-04-06 Form: Emma Graves Förlag: Norstedts Finns att beställa hos Bokus, Adlibris med flera
Boken tar sin början i Arjeplogsfjällen, där ett mumifierat lik hittas i en snöficka när snö och glaciärer smält efter en lång och varm sommar. Olivia Rönning skickas motvilligt upp för att undersöka liket som hittats. Det visar sig vara en försvunnen person som Olivias pappa var med och utredde tillsammans med Mette Olsäter och Tom Stilton i slutet av 1990-talet.
På väg till fyndplatsen överraskas helikoptern av ett oväder och kraschar. När Olivia vaknar upp är piloten svårt skadad och nödradion förstörd. Hon lämnar vraket och lyckas ta sig till en stängd fiskecamp. Men hon är inte ensam på fjället. Andra personer vill också ta reda på, eller dölja, sanningen om den döde mannen.
Bokens titel kommer från en term som de tyska nazisterna använde för guld som de konfiskerade under andra världskriget. En del av den här historien handlar om norska motståndsmän som kapar ett tåg på väg upp till Bergen med tyskt konfiskerat guld. Fruset guld.
Så tyckte jag om boken
Det här är den sjätte och nyutkomna delen i kriminalserien om Olivia Rönning och Tom Stilton. Jag har läst allihop och de har varit allt från lysande till okej, men alltid klart läsvärda. Typiska bladvändare som också innehåller mer komplexa personbeskrivningar än vad som är vanligt i moderna kriminalromaner. Det gör att man fängslas inte bara av brottsutredningen utan även av de olika personernas privata öden och utveckling.
Ett ganska vanligt utmärkande drag i spänningsromaner är att de mord som begås vävs in i en samhällsaktuell kontext. Så är det också i Fruset guld. Men liksom i den föregående delen i serien får jag intrycket att handlingen kryddats med samhällsaktuella inslag just för att romanen skall uppfattas som aktuell, snarare än att bidra särskilt mycket till handlingen. Flera olika spår löper sida vid sida ända till slutet, då de vävs ihop på ett så bra sätt att jag inte förrän efteråt inser att vissa av spåren egentligen inte hade så mycket med själva mordgåtan att göra.
Men det gör faktiskt ingenting, paret Börjlind kan det här med att bygga upp en riktigt spännande historia som samtidigt engagerar. I Fruset guld har de dessutom återvänt till ett vinnande koncept från de första böckerna i serien, att samla det utredande gänget vid köksbordet hos Mette och Mårten. Det skapar en dynamik mellan de olika karaktärerna, och deras samspel, tankar och agerande är en stor behållning av böckerna i den här serien.
Mitt betyg: 4/5
Antal sidor: 411
Utgivningsdatum: 2020-07-01
Serie: Rönning Stilton (del 6)
Förlag: Norstedts
Formgivning: Jörgen Eineus
ISBN: 9789113098678
Finns att beställa hos bland andra Bokusoch Adlibris
Fler inlägg i bloggen om Fruset guld
* I det här inlägget ger jag en smakbit ur Fruset guld
* Härser ni hela serien
* En av sommarens mest efterlängtadeböcker
* Böcker att se fram emot under juli-december
Just nu - Just här 