Fem boknyheter som jag skall läsa

Samma dag som jag redan hade fotat de här böckerna låg det fler i brevlådan. Ni skall få se dem också, men till dess kan jag visa de här.

Jag blev så glad när jag öppnade paketet med Ali Smiths roman Vinter. Jag hade inte väntat mig den, men den tillhör en av de böcker jag ser mest fram emot att läsa. Fyra väldigt olika personer skall fira jul tillsammans i en 15-rumsvilla i Cornwall. Det räcker väl med att skriva det.

Skamlös riktar sig till unga vuxna och innehåller berättelser från tjejer och unga kvinnor från minoritetsmiljöer som upplevt negativ social kontroll. Boken innehåller texter och samtal om ämnen som simundervisning, hijab, pojkvän, familjens heder, hur man uppför sig som en anständig flicka, psykisk ohälsa, dubbelmoral och mycket mer. Boken avslutas med Vi lovar och Vi kräver. Det här verkar vara en både viktig och läsvärd bok.

Jag har inte läst något av Maria Adolfsson tidigare, så det skall bli spännande att läsa hennes kriminalroman Stormvarning, som är den andra och fristående delen om önationen Doggerland i Nordsjön mellan Skandinavien och Storbritannien.

Den rosa boken, Jag lämnar ekorrhjulet, handlar om författaren själv, en fyrabarnsmamma och gymnasielärare som blir utbränd. För att klara sig ekonomiskt tvingas hon tänka om. Det är slut med evighetsduschar för barnen och det blir grönsaksodling istället för Greklandsresa. Och det visar sig att hennes ekonomiska experiment leder till balans både i livet i stort och på bankkontot. Lönearbetet och stressen visar sig ha skapat utgifter.

Om allt vore annorlunda är en generationsroman om bland annat två förbjudna kärlekshistorier och om att bryta normer. Det här är författarens debutroman och jag får intrycket att den handlar en del om hbtq-frågor.

Spännande böcker allihop. Recensioner av dem kommer förstås här i bloggen när jag läst dem.

 

Fredagsfrukost med August Strindberg

Min standardfrukost numera – havregrynsgröt med blåbär och nypon. Allra bäst är att knäcka ned ett ägg i gröten och röra om. Då blir det en perfekt frukost som innehåller allt man behöver.

Varje morgon läser jag litet i de här böckerna av August Strindberg. Nej, det är inte sant. Men visst är det något alldeles extra med så här gamla böcker. De här gavs ut på Albert Bonniers Förlag år 1931. För oss som är födda på 1900-talet, och är vana vid att tänka i nittonhundratal, låter det kanske inte så gammalt, men de är snart 90 år gamla.

Litet senare i dag skall ni få några andra tips om intressanta böcker som är väldigt mycket nyare än de här av Strindberg. Jag har precis fått hem dem och hoppas hinna läsa och recensera dem under februari.

Ha det fint, och var försiktiga i halkan.

Filmpremiärer att se fram emot

Mia i bokhörnan håller i Helgfrågan. Den här veckan är temat: Vilken film som har premiär under 2019 vill du se? Längre ned i inlägget svarar jag på hennes andra fråga som gäller stavning.

Film med ett djup och ett viktigt budskap vill jag inte se på bio, sådana filmer vill jag se hemma där jag inte blir störd av prassel med godispåsar eller annat som kan distrahera. På bio vill jag se filmer som är storslagna och kommer bäst till sin rätt på stor duk med rejält och bra ljud. På bio vill jag bli hänförd.

Jackie och Bella vill se Lejonkungen när den har premiär den 17 juli i år, och det vill jag också. Typisk storslagen film med gripande musik och känslostormar. Perfekt på bio.

Under 2019 är det egentligen ingen annan film som lockar särskilt mycket på bio. Däremot under 2020. I juli kommer uppföljaren till Top Gun. Minns ni inledningsscenen och musiken..? Jag tror att jag har sett den filmen fem gånger. Tom Cruise är dessutom alltid bra.

I december 2020 kommer uppföljaren till Avatar. Så vacker film och jag har läst att uppföljaren kan bli ännu bättre.

I februari 2020 kommer nästa Bondfilm. Jag är inte särskilt förtjust i Daniel Craig som Bond. Hans brist på charm och humor gör honom till vilken actionhjälte som helst. Men jag vill ändå se om de lyckats bättre med den kommande filmen. Actionscenerna brukar vara välgjorda och kommer mycket bättre till sin rätt på en stor duk, så typisk biofilm.

 

Mia undrar också om vi har svårt att stava något speciellt ord. Jag tror inte det. Det jag kan fundera på ibland är om jag skall förtydliga ordet med ett bindestreck istället för att skriva ihop det. Som ordet här ovanför: Bondfilm. Blir det tydligare att det är just en film med James Bond om man skriver Bond-film, eller blir det lika tydligt om man gör som jag och skriver ihop ordet? Sådana funderingar kan jag fastna i.

Fler svar på Mias Helgfrågor hittar du här.

Ps. Vårt Internet har varit extremt segt under flera dagar, och Telia hittar inte felet. Så snart det fungerar igen tittar jag in hos er.

Recension: Allt som blir kvar av Sandra Beijer

Det här är en berättelse i ett litet format och på bara drygt tvåhundra sidor som rymmer så mycket mörker.

Författaren till berättelsen är Sandra Beijer, som driver en av Sveriges största bloggar. Hon debuterade 2014 med Det handlar om dig, och två år senare kom den här andra romanen. Allt som blir kvar är en välskriven roman som gör ett starkt intryck när man läser den, men som blir ännu starkare efteråt, när man förstår hur allt hänger ihop och historien sjunker in. När man börjar förstå vad det var som egentligen hände.

Boken börjar med ett avslutat telefonsamtal, ett avslutat förhållande, en ung kvinna som totalt tappar fotfästet i livet och en bästa vän som ser som sin uppgift att göra henne hel igen. Sandra Beijer skildrar sorgen hos Matilda, huvudpersonen i boken, så att man verkligen känner hur förtvivlan inte bara krossar hennes hjärta utan hela henne.

Under juli och in i augusti ägnar sig Matilda åt total självömkan. Hon dras som om hon är helt viljelös in i ett destruktivt liv med livsfarliga utmaningar som att springa rakt över Valhallavägen och undvika att bli påkörd, hon glömmer bort att äta, hon festar, blir full och tar droger och testar hur lång tid det tar att röka sexton cigaretter i rad. Hon försummar och efter ett tag struntar hon helt i att gå till jobbet utan att ens anmäla sig sjuk, hon skriver en resttenta utan att ha förberett sig innan, och när hon ändå blir godkänd reagerar hon med att tänka att hon ändå inte kommer att studera vidare. Matilda är helt under isen, och hon gör ingenting för att ta sig upp, tvärtom.

Det här är ingen amerikansk revanschroman, där huvudpersonen blir dumpad, kraschar och kommer igen och slår omgivningen och framförallt sin före detta pojkvän med häpnad som en bättre och snyggare version av sig själv. När man tycker att huvudpersonen har sjunkit så långt som det går utan att drunkna och åtminstone borde försöka rycka upp sig, då blir det ännu värre. För vem kan man egentligen lita på när man omger sig med personer som säger sig vara ens vänner, men som har dolda agendor. När man lägger sina handleder mot varandras och pulsen inte längre slår i samma takt. Och inser att de kanske aldrig gjorde det heller.

För mig är det här en berättelse om hur det är att vara ung och på allvar råka ut för människors svek kanske för första gången. När man är helt oförberedd på hur människor kan vara. Hur livet kan vara. När man inte har erfarenhet av att slås till marken och behöva kravla sig upp igen, och ännu inte vet vad man klarar av. När allt blir så mycket mörkare, därför att man haft en bild av att livet var så mycket ljusare.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 207
Utgivningsdatum: 2016-09-19
Formgivning: Nathalie Ruejas
Förlag: Natur & Kultur
ISBN: 9789127148277
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

Recension: Irène av Pierre Lemaitre

För drygt ett år sedan läste jag första delen i Pierre Lemaitres hyllade thrillertrilogi om kriminalkommissarie Camille Verhoeven, den med titeln Alex. Det var en helt ny upplevelse att läsa en sådan kriminalroman. Intrigen var otroligt smart uttänkt och persongalleriet unikt på många sätt, med särpräglade karaktärer som gjorde läsningen extra spännande.

Nu har jag läst den första delen i serien, den som i svensk översättning fått namn efter Camille Verhoevens hustru; Irène. Precis som i Alex är våldet grovt. Det är verkligen vedervärdigt och groteskt. När jag läser om de första morden, och detaljerna om hur mördaren har gått till väga, då är jag nästan beredd att lägga boken åt sidan. Det blir för mycket. Men historien är så välskriven och karaktärerna så intressanta att jag håller ut och fortsätter läsa.

Innan Pierre Lemaitre blev författare arbetade han som professor i litteratur. De kunskaperna använder han sig av i den här delen av trilogin. Morden som tycks så ologiska, med detaljer på mordplatserna som väcker frågetecken, visar sig tvärtom vara fullständigt logiska. Efterhand inser kommissarie Verhoeven och hans medarbetare att de har att göra med en seriemördare som kopierar brott ur kända kriminalromaner från bland annat Amerika och Sverige. Och mördaren följer mordbeskrivningarna i romanerna till punkt och pricka. I jakten på mördaren tar kommissarien och hans team hjälp av bland annat ägaren till en bokhandel och en professor i litteratur (se där ja) för att matcha morden som begås med kriminalromanerna som inspirerat till dem.

Som jag nämnde tidigare skildras karaktärerna i de här böckerna på ett väldigt unikt sätt.  Det är bland annat de fantastiska personbeskrivningarna som driver läsningen framåt. Kommissarie Verhoeven själv är en väldigt logisk, skarpsynt och också burdus person som inte smeker någon medhårs och som framförallt är hängiven sitt arbete. Samtidigt visar han upp en mjukare och mer inkännande sida i förhållande till sin fru, Irène, som är höggravid med deras första barn. Under förhör ritar han ofta av förhörspersonerna och skisserna är rena konstverken. Sådana kontraster i karaktärernas personligheter gör berättelsen mer trovärdig och därför väldigt intressant. Jag blir nyfiken på allihop och vill veta mer om dem.

Ett tips är att läsa böckerna i rätt ordning, med Irène först och sedan Alex och Camille. Jag läste Alex först, och därför visste jag redan en del av vad som skulle hända i den här första delen, vilket dämpade spänningen något. Jag insåg också ganska snart vem som låg bakom morden eftersom intrigen vad gäller mordhistorien följer en ganska klassisk modell för kriminalromaner. Men för min del var det positivt, jag vet inte om jag hade orkat med ännu mer spänning. Och dessutom behövde jag inte stressläsa för att få veta hur det skulle gå, utan kunde njuta av alla skarpsinniga och snygga formuleringar och vändningar i historien.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 447
Utgivningsdatum: 2018-06-25
Serie: Kommissarie Verhoeven (del 1 av 3)
Originalets titel: Travail soigné
Översättare: Maria Store
Formgivning: Magnus Petersson
Förlag: Sekwa
ISBN: 9789188697240
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

Spännande boksläpp under 2019

Annika håller i Bokbloggsjerkan, där bokintresserade under fyra dagar, fredag – måndag, svarar på en fråga och hoppar runt hos de bloggare som deltar och kommenterar varandras inlägg. Den här veckan är ämnet för bokbloggsjerkan följande: Vilka boksläpp ser du fram emot under 2019?

Jag har skrivit ett längre inlägg med fler titlar här. Det här är några av de böcker jag ser allra mest fram emot.

Camilla Läckbergs nya roman kommer att vara något helt annorlunda än hon tidigare skrivit, bara det låter ju så spännande att jag måste läsa. Dessutom tycker jag att själva historien låter lockande:

På ytan verkar Faye ha allt. En perfekt make, en älskad dotter och en lyxig lägenhet i den finaste delen av Stockholm. En gång var hon en stark kvinna med ambitioner, men för Jacks skull har hon gett upp allt. När han sviker henne raseras hela Fayes värld. Plötsligt har hon ingenting alls. Först står hon handfallen, men sedan bestämmer hon sig för att ge igen och börjar planera en gruvlig hämnd.

Lucy Dillons böcker brukar vara mysiga berättelser med ett tänkvärt budskap och ett lyckligt slut. Söndagsklubben och Familjereceptet är också feelgoodromaner. Jag kanske har ett behov av litet lättsammare litteratur just nu, när vi skall ta oss igenom ett par kalla och mörka månader.

Sekwas böcker är alltid bra. Jag vågar faktiskt påstå det, eftersom jag bara läst välskrivna och oftast ganska unika böcker från dem, så förhoppningarna är stora på Juliette – kvinnan som läste på metron.

Agnes Lidbecks sista del i en trilogi måste jag ju läsa. De två första delarna (Finna sig och Förlåten) gjorde mig ganska irriterad på huvudpersonerna, men berättelserna fastnade. Den här gången tycks berättelsen handla om en osäker make, pappa och son. Hoppas att det inte är ännu en tröttsam historia om en krisande medelålders man där historien bara består av ältande utan att komma någonstans.

Stormskörd står på tur inom ett par dagar. En kriminalroman med övernaturliga inslag. Det är den andra, fristående delen om de mörkermärkta. Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle bli så fängslad av den första delen, men jag har sett fram emot den här uppföljaren sedan jag läste sista raden i förra boken.

Och sist, men inte minst, Små eldar överallt. Om en villaidyll som krackelerar, om hemligheter och lögner, blodsband och intensiv moderskärlek. Det kan bli riktigt spännande.

Recension: Mellan himmel och Lou, av Lorraine Fouchet

Tänk om den första bok jag läser i år sätter nivån för årets kommande läsning, det vore fantastiskt. För det är precis vad den här romanen är, fantastisk. Lågmäld med snåriga relationer och outredda känslor, förtvivlan och lycka, men mest av allt hopp. Och så någon komisk kommentar just när det är som mörkast, så att man skrattar till precis när tårarna är på väg. En berättelse som känns lika äkta som livet självt.

Jo och Lou har lämnat det hektiska Parislivet där Jo arbetat som specialistläkare. De njuter av att få bli gamla tillsammans på sin favoritplats på jorden, den lilla ön Groix utanför Bretagnes kust i Frankrike. Ön är bara sju kilometer lång och tre kilometer bred med drygt 2000 invånare, vilket gör stämningen mellan öborna familjär.

Vårt första möte blir med Jo, när han sitter längst fram i kyrkan med rödsprängda ögon på sin älskade hustrus begravning och undrar vad det var som gick fel. Det borde ju ha varit han som lämnade först, inte hon, så full av liv och bara drygt femtio. Hon var den varmhjärtade och omtänksamma, den som höll ihop familjen och kontakten med vännerna. Han gav sin kärlek och tid till henne och till arbetet, och till Pomme, ett av barnbarnen. För övriga i familjen har han varit mer som en skuggfigur, som funnits där men inte varit särskilt engagerad eller delaktig.

Lous plötsliga bortgång sätter igång en lång rad av händelser då det mesta blir ifrågasatt och omprövat. Som sin sista vilja ger Lou i uppdrag till Jo att se till att deras barn blir lyckliga:

”Du var en fantastisk älskare, en underbar make, men en frånvarande far. Din far och  din farfar gav sig ut på sjön och du har gjort samma sak. Dina förfäder vigde sina liv åt havet, själv vigde du ditt åt sjukhuset. Våra barn har klarat sig bra yrkesmässigt, men de är inte lyckliga. Att juristen läser upp det här brevet för dig i dag betyder att jag inte längre kan göra något för dem. Det är upp till dig nu.” (citat från sidan 37)

Vi får följa hur familjen kämpar på olika sätt för att nå fram till varandra, nu när Lou inte finns med dem längre som det sammanhållande kitt som hållit ihop familjen. Precis som i de flesta familjer rymmer den här familjen både hemligheter och lögner, svek, brustna relationer och otrohetsaffärer. Men också väldigt mycket ömhet, värme och kärlek.

Min abstinens när boken var utläst, efter den underbara berättelsen och den mysiga miljön, fick  mig att läsa på om ön Groix och staden Lorient, som ligger drygt en mil från ön på fastlandet. Groix hamnar definitivt på min bucket list över platser jag vill besöka.

Mellan himmel och Lou är den första bok jag läser av Lorraine Fouchet, nu vill jag läsa flera. Jag ser fram emot nästa översatta bok som kommer i juni i år; Poste restante, ett brev till Locmaria, som också utspelar sig på ön Groix.

Betyg: 4/5

Antal sidor: 408
Utgivningsdatum: 2018-03-20
Förlag: Sekwa
Originaltitel: Entre ciel et Lou
Översättare: Anna-Stina Johnson
Formgivning: Pär Wickholm
ISBN: 9789188697080
Finns att beställa hos bland andra Bokus, Adlibris

Mål för mitt bokår 2019

Varje tisdag presenterar Johannas deckarhörna temat för en ny topp fem. Den här veckan är temat nyårslöften och läsutmaningar.

Min första tanke var att jag skall låta läsningen bli som den blir under 2019, men jag har funderat litet mer och kommit fram till att det är bättre att ha en plan, och den ser ut så här:

1. Under 2019 skall jag läsa mer av vad jag redan har hemma.

2. Jag kommer att delta så mycket jag hinner i Veckans topplista på tisdagar, Helgfrågan på torsdagar och En smakebit på søndag. De utmaningarna håller mig uppdaterad om vad som är aktuellt i bokvärlden, och ger många spännande lästips.

3. Under påsken brukar Mia från Mias Bokhörna hålla i en påskutmaning då vi läser så många böcker som vi hinner, hoppas att hon gör det i år igen, i så fall är jag gärna med :)

4. Jag har flera gånger tackat ja till att vara ambassadör för Sigtuna litteraturfestival och för Augustpriset. Om jag får sådana förfrågningar i år igen kommer jag antagligen tacka nej.

5. Under 2019 skall jag försöka skriva mer personliga recensioner av böcker jag läser.

Årets fem bästa böcker

Varje tisdag presenterar Johannas deckarhörna temat för en ny topp fem. Den här veckan är temat: Årets fem bästa böcker, och det här är de allra bästa jag läst i år. De är väldigt olika sinsemellan, men allihop är helt oförglömliga. Den bok jag aldrig kommer att glömma är Bea Uusmas skildring av hur hon forskade kring Andrées polarexpedition, och kom fram till vad de tre äventyrarna sannolikt dog av – Expeditionen: Min kärlekshistoria. Hon är helt besatt av Andrées misslyckade luftballongsfärd som slutade med döden ute på Vitön, och jag kände hur jag blev detsamma under tiden jag läste.

 

Här har jag sammanställt årets 20 bästa böcker, och det här är de bästa i respektive genre:

Bästa crossoverroman: Slutet, av Mats Strandberg, Rabén & Sjögren
Bästa kriminalroman: Patrioterna, av Pascal Engman, Piratförlaget
Bästa skönlitterära roman: En ny tid, av Ida Jessen, Historiska media
Bästa bok för unga vuxna: Eldens arvtagare, av Sarah J Maas, Modernista
Bästa barn- och ungdomsbok: Tio över ett, av Ann-Helén Laestadius, Rabén & Sjögren
Bästa fackbok: Expeditionen: Min kärlekshistoria, av Bea Uusma, Norstedts
Bästa feelgood: Sju dagar med familjen, av Francesca Hornak, Albert Bonniers Förlag
Bästa klassiker: Den gamle och havet, av Ernest Hemingway
Bästa biografi: Den sista flickan: Berättelsen om min fångenskap och kamp mot islamiska staten, av Nadia Murad, Albert Bonniers Förlag

Årets 20 bästa böcker 2018

Jag har läst många riktigt bra böcker under året, det här är de tjugo allra bästa. Och här är de bästa böckerna i respektive genre:

Bästa crossoverroman: Slutet, av Mats Strandberg, Rabén & Sjögren
Bästa kriminalroman: Patrioterna, av Pascal Engman, Piratförlaget
Bästa skönlitterära roman: En ny tid, av Ida Jessen, Historiska media
Bästa bok för unga vuxna: Eldens arvtagare, av Sarah J Maas, Modernista
Bästa barn- och ungdomsbok: Tio över ett, av Ann-Helén Laestadius, Rabén & Sjögren
Bästa fackbok: Expeditionen: Min kärlekshistoria, av Bea Uusma, Norstedts
Bästa feelgood: Sju dagar med familjen, av Francesca Hornak, Albert Bonniers Förlag
Bästa klassiker: Den gamle och havet, av Ernest Hemingway
Bästa biografi: Den sista flickan: Berättelsen om min fångenskap och kamp mot islamiska staten, av Nadia Murad, Albert Bonniers Förlag

Vilka favoriter har ni från året som gått? Var det någon bok som gjorde ett särskilt stort intryck?