Böcker att se fram emot under januari – april 2019

Nästa vecka kommer vårens katalog från Svensk Bokhandel, och ännu fler böcker visar förlagen upp på sina hemsidor. Det här är mina favoriter bland de böcker som kommer ut i bokhandeln under januari – april 2019.

Nya böcker i januari-februari 2019

Jag hade planerat att läsa Ali Smiths första bok i årstidskvartetten, Höst, men har inte hunnit. Så planen är nu istället att hoppa rakt in i Vinter.

Stormskörd är andra delen i en blivande trilogi. Jag trodde inte att jag skulle tycka om den första delen när den kom som en överraskning från förlaget, men jag tyckte tvärtom så mycket om den att jag verkligen sett fram emot den här fortsättningen.

Lucy Dillons böcker är alltid så ljuvliga, kloka och förutsägbara. Precis vad man vill läsa mellan varven. Och jag vill inte heller missa Dag Öhrlunds nya roman – en feelgood. Ganska överraskande att han gett sin in i den genren, från att ha skrivit kriminalromaner om bland andra psykopaten Christopher Silfverbielke.

 

Nya böcker i mars-april 2019

Mars och april blir starka bokmånader. Jag vill inte missa en enda av de här böckerna.

En barnbok finns med och en ungdomsbok. Jag gillar att läsa vad yngre läser för att hänga med i vad som pågår i deras värld, vad unga pratar om och tänker på, vilket språk och vilka uttryck de använder. Det är så lätt att fastna i sin egen generations liv och värderingar, det vill jag försöka undvika.

 

Så, vad har jag missat? Vad ser ni fram emot att läsa?

Här finns mitt inlägg med höstens favoriter (september-november 2018), och här finns inlägget med förra vårens favoriter (januari-april 2018).

Söndagens smakbit ur Gubbas hage, av Kerstin Ekman

Mari, på bloggen Flukten fra Virkeligheten, håller tillsammans med Astrid Terese, på bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker, i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers.

I dag är det Mari som håller i utmaningen, och jag bjuder på en smakbit ur den här boken:

Jag skall vara ärlig och erkänna direkt att den här boken inte lockade mig det minsta när jag såg den. En essäbok om ett stycke hagmark i norra Roslagen, den plats som Kerstin Ekman och hennes make Börje kallar sitt hem sedan några decennier tillbaka, hur kan man skriva något spännande om det? Men det kan man förstås, om man är Kerstin Ekman.

Det här är inte en pratig, nostalgisk tillbakablick på hur mycket bättre det var förr. Kerstin Ekman tar läsaren med på behagliga, belästa och tänkvärda promenader i hagen, där hon berättar om det som växer och lever där, och hur det har förändrats under årens gång. Det blir någonting alldeles extra när hennes tankar kring hagmarken leder henne vidare till litteraturen som tillsammans ger en bild av samhällsutvecklingen.

Hon påpekar att man ofta talar om miljöförstöring i generella termer, men sällan eller aldrig om hur enstaka arter som till exempel blåklint försvinner när människan genom sin livsstil förstör det som är vår natur. Hon berättar om hur amerikanen Aldo Leopold inte längre ville inordna sig i samhällshierarkin och därför lämnade sin professorstjänst och istället levde som han lärde på gården han köpt och ägnade sig åt att skriva. Han skrev: ”we can be ethical only in relation to something we can see, feel, understand, love or otherwise have faith in”.

Jag tror att jag förstår vad både Aldo Leopold och Kerstin Ekman menar. Bryr man sig verkligen lika mycket om miljöförstöringen när man talar om den som ett allmänt begrepp, snarare än att man har en personlig relation till djuren och naturen? Måste man inte se med sina egna ögon hur blåklinten blir färre och färre för varje år, uppleva hur stigen man följt i skogen sedan man var barn försvinner med skogsmaskinernas avverkning och inse att det inte längre myllrar av liv i myrstackarna man går förbi? Det får mig att fundera på hur lämplig man är att driva miljöpolitiska frågor om man själv bor och lever i en storstad, där nästan ingenting växer vilt, det mesta är detaljplanerat.

Ni skall få ett smakprov från sidan 16 i Gubbas hage, om hur det kan vara att flytta ut på landet till en liten by. Stor igenkänning:

Det är sällan lätt att flytta in i en by. I Valsjöbyn hade det inte varit några problem. I Själand i Ångermanland hade grannen skjutit våra katter och slängt ett hagelskott efter Börje. I fyllan får man hoppas. Hur som helst tog det inte. Man ska inte komma till byar med nya idéer och i synnerhet inte med prat om unika miljöer och skyddsvärda biotoper. För att ens ord ska gälla och ens idéer kunna genomföras i en by skall man vara barnfödd där eller åtminstone som sommarstugeägaren mittemot vår tänka garageutfart släkt med en som var det.

Kerstin Ekman har min fulla uppmärksamhet, det är inte varje dag man får möjlighet att ta del av personliga och kloka betraktelser om viktiga ämnen av en så bildad person. I morgon på Augustgalan får vi veta om den blir Årets svenska facklitterära bok.

Boken kan köpas i alla välsorterade bokhandlar, samt beställas hos Bokus och Adlibris.

♥  ♥  ♥

Nya böcker att läsa i november och december

Vad gör man inte för att ni skall få se vilka böcker jag tänker försöka hinna läsa den närmaste tiden – släpar ut dem för att ljuset skall vara någorlunda ok. Shelly ser ut att undra vad jag håller på med ;)

Här är de i alla fall och det är en perfekt blandning av genres; facklitteratur, skönlitterära romaner, kriminalromaner och ungdomsböcker:

En kvinnas övertygelse, av Meg Wolitzer
Konsten att göra skillnad: en liten bok om vårt stora ansvar, av Stefan Einhorn
Inte längre min, av Ann-Helén Laestadius
Stark genom klimakteriet: fysiskt, psykiskt, mentalt, av Monika Björn
Manhattan Beach, av Jennifer Egan
Innan ni tog oss, av Lisa Wingate
Ensam kvar, av Rhiannon Navin
Plåtmannen, av Sara Winman
Brutna ben och brustna hjärtan: en alldeles omöjlig jul, av Maria Ernestam
Mellan himmel och Lou, av Lorraine Fouchet
Gamer, av Effie Karabuda
Naturskyddsföreningens guide till ett hållbart liv
Svälten: Hungeråren som formade Sverige, av Magnus Wästerbro
Nattfjärilen, av Katja Kettu

Och det är ju inte så att mina olästa böcker tar slut i och med den här traven… Jag gissar att vi är många som har bokhyllorna fulla med spännande, olästa böcker som hela tiden får stå tillbaka för sådana vi prioriterar av olika anledningar.

Jag tror att nästa bok jag skall läsa är Innan ni tog oss. Den är med som en av höstens fem bästa böcker hos Johannas deckarhörna, så den känns som ett säkert kort.

Slutet, av Mats Strandberg

Jag har just läst ut årets kanske starkaste roman. Den har påverkat mig på så många olika sätt, fått mig att fundera och framför allt att känna så otroligt mycket. Många gånger har ångesten nästan krampat i bröstet, men lika ofta har jag helt oväntat känt mig så befriande lycklig när jag har läst om den här allra sista sommaren som skildras i romanen.

Katastroffilmer som skildrar jordens undergång, eller i alla fall nära nog undergång, har alltid fängslat mig. Samma sak gäller olika religioners syn på apokalypsen. Temat både fascinerar och skrämmer. När jag läste om Mats Strandbergs senaste roman var jag ändå litet tveksam till om den skulle passa mig. Jag tycker inte om olyckliga slut, och redan titeln på boken avslöjar att det inte kommer någon ny Bruce Willis som kan rädda jorden i sista sekunden. Allt kommer verkligen att ta slut.

Sjuttonåriga Simon, Lucinda och deras familjer och vänner kommer inte att få uppleva någon mer sommar. Simons gudbarn kommer inte hinna födas och Simon och hans vänner kommer inte gå ut gymnasiet. Lucinda kommer inte att dö en långdragen och plågsam död på grund av sin cancersjukdom, eftersom den enorma kometen kommer att träffa jorden och utplåna allt liv innan dess. Plötsligt är alla dödsdömda.

Den här berättelsen handlar om de sista veckorna innan jorden går under. Det är högsommar i en ganska vanlig medelstor stad, med ganska vanliga människor som lever vanliga liv. I centrum för berättelsen står Simon och Lucinda som, precis som alla andra människor på jorden, tvingas hantera ångesten över att allt snart kommer att vara slut och bestämma sig för hur de vill leva sin sista tid på jorden. Kapitlen räknar ned tiden mot undergången, från det att det är fyra veckor och fem dagar kvar. Obehaget kryper under huden och blir större och större ju närmare slutet kommer.

Vi lever alla med vetskapen att vi någon gång kommer att dö. Men i boken ställs allt på sin spets när alla får veta exakt vilken dag och vilket klockslag som himlen kommer att bli alldeles vit, haven förångas och allt liv utplånas i en enorm hetta när kometen Foxworth kolliderar med jorden. Många ställer sig frågor om vad som egentligen är viktigt och med vem man vill vara den sista tiden på jorden, vilket får konsekvenser på olika sätt för personerna i berättelsen. Många ungdomar i boken väljer att döva sig med fester, alkohol och droger och ett utsvävande sexliv. Andra förnekar katastrofen och lever som vanligt, som om allt är en konspiration och det i själva verket finns en morgondag.

Under den här omvälvande tiden blir en älskad person mördad och Simon pekas ut som den skyldige. Rättsväsendet fungerar inte som förut när alla vet att det inte finns tid för någon brottsutredning, någon dom eller något straff. Men för Simon och Lucinda är det viktigt att få veta vem som gjorde det, och eftersökningarna av den skyldige blir ett sätt att hålla sig fast i något konkret i väntan på slutet.

Det blir extra starkt att läsa om hur ungdomar som knappt hunnit påbörja sina liv, nu tvingas inse att de aldrig kommer att få uppleva någon framtid. Drömmar kommer inte hinna förverkligas. Boken har fått mig att vrida och vända på både smått och stort, inte minst vad gäller klimatfrågan som är ett verkligt hot mot vår planet, vår överlevnad och vår framtid.  Det är smärtsam läsning, men samtidigt så fantastiskt finstämt. Trots att mänskligheten är helt utan hopp, är kärleken och omtanken mellan människorna när det verkligen gäller, det som framförallt genomsyrar berättelsen. Och det utan att det blir det allra minsta sentimentalt. Det här kan mycket väl vara årets starkaste roman.

Mats Strandberg har tidigare skrivit Engelsforstrilogin (Cirkeln, Eld, Nyckeln) för ungdomar tillsammans med Sara Bergmark Elfgren. Han har även skrivit för barn (Monstret i natten, Monstret på cirkusen och Monstret och människorna) och för vuxna (Färjan och Hemmet).

 

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 512
Utgivningsdatum: 2018-10-05
Läsålder: Unga vuxna/crossover
Förlag: Rabén & Sjögren
Formgivning: Anders Timrén
ISBN: 9789129703498
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

Lars Tunbjörk: Retrospektiv

Lars Tunbjörk var en svensk, internationellt erkänd fotograf som mottog flera utmärkelser för sina fotografier. Den här Augustnominerade fotoboken innehåller 250 fotografier, utvalda av filmaren och fotografen Maud Nycander, som var gift med Lars Tunbjörk. Det är framförallt äldre foton från 1980-talet och fram till 2000-talets början. Boken innehåller också intressanta texter om Lars Tunbjörk, hans liv och arbeten, av bland annat vännen och kollegan, dokumentärförfattaren och filmaren Göran Odbratt och Kathy Ryan som är bildchef på The New York Tomes Magazine.

Boken saknar medvetet bildtexter, vilket jag anser är en av bokens förtjänster. Det blir upp till var och en att själv bilda sig en uppfattning. Och bilderna väcker onekligen många tankar. De fångar detaljer ur vår vardag som framförallt får mig att känna hur sorgligt absurt livet kan vara. Som bilden tagen på Tomteland i Mora, mitt i sommaren med rallarrosorna för fullt blommande i bakgrunden. Tre solbrända personer i shorts på en asfalterad bilbana med en tomteklädd person som övervakar. Eller de nio taken på helt identiska villor i rad, där bara några röda tulpaner bryter av det trista och enahanda.

Bilderna känns så äkta och oförskönande. Ibland, som bilden på de två äldre kvinnorna som hjälper sin väninna att prova en behå utanpå kläderna, blir det väldigt fint och jag blir glad av att se dem, men oftast är det svårmodigt. Som de grå, opersonliga kontorsrummen där det enda som skapar liv är de tilltrasslade elkablarna. Eller lunchmatsalen med två spelmän och en helt oberörd och tvärtom väldigt sorgsen man med sin matbricka bakom en monstera.

Boken är intressant som en dokumentation av vårt samhälles och våra livs mest solkiga och oförskönande delar, så som fotografen såg det. Fotograferat på andra sätt, ur andra vinklar och med andra tekniker, hade samma motiv förstås kunnat upplevas helt annorlunda. Många av bilderna är fotograferade med stark blixt, vilket ger ett hårt och direkt ljus vilket inte tilltalar mig. Jag blir fascinerad av bilderna, men inte överväldigad.

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 304
Utgivningsdatum: 2018-09-05
Förlag: Max Ström
Form: Patric Leo
Foto: Lars Tunbjörk
ISBN: 9789171264398
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Ps. På Fotografiska i Stockholm pågår fram till den 2 december 2018 en utställning med Lars Tunbjörks fotografier: Tunbjörklandet – blicken från sidan

24 goda gärningar, av Jenny Fagerlund

De senaste åren har jag läst vintriga feelgoodromaner under hösten. Det passar ju så alldeles extra bra med lättsamma, mysiga romaner under årets mörkaste månader, eller hur? Min första julroman för i år är den här fina av Jenny Fagerlund, som skrev Med hälsning från Båstad.

Det är slutet av november och Emma fasar för december och allt som har med julen att göra. Julen är bara en hemsk påminnelse om hur hon förlorade sin älskade Niklas i en olycka på julafton för två år sedan, på grund av henne. Sedan dess lever hon som i en egen bubbla, utan att umgås med vänner och knappt heller med familjen. Företaget, en liten inredningsbutik i centrala Stockholm som var hennes drömprojekt och som hon startade för fem år sedan, känns bara som en belastning som kräver mer energi än hon kan uppbåda.

Men ni vet talesättet, när nöden är som störst, är hjälpen som närmast. En kväll hjälper Emma en gammal man att hitta hem i snöovädret, och när den gamla damen som är hennes granne behöver hjälp känner Emma hur bra hon mår av att träffa andra människor igen, och att hjälpa till. När Emmas syster föreslår att hon skall börja med någon hobby bestämmer sig Emma istället för att hon skall göra 24 goda gärningar fram till julafton.

Det här är en riktigt mysig och tänkvärd berättelse om hur Emma finner mening i livet igen med hjälp av människor som hon lär känna tack vare sina 24 goda gärningar och de händelser som det sätter igång. Och ingen feelgoodroman utan romantik, förstås ;)

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 297
Utgivningsdatum: 2018-10-18
Förlag: Norstedts
Omslagsformgivning: Emma Graves
ISBN: 9789113083162
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Kallbrand, av Cilla och Rolf Börjlind

Väldigt mycket hängde i luften efter den senaste boken i serien om Olivia Rönning och Tom Stilton, så jag har hoppats att det skall komma en fortsättning för att få veta hur det skulle gå för dem och för Mette och de andra. Och perfekt anpassat i tid kommer samtidigt både andra säsongen av Springfloden på SVT och den femte delen i serien; Kallbrand.

Personskildringarna i Börjlinds böcker brukar vara mer komplexa än de vanligtvis är i moderna kriminalromaner, där fokus ligger på att hålla ett högt tempo. Läser man serien om Rönning och Stilton från början får man också följa deras och de andra karaktärernas personliga utveckling, och det är minst lika intressant som att läsa om brottsutredningarna. Alla de omtyckta karaktärerna från tidigare böcker är med i deras senaste kriminalroman, även Abbas och Minken.

Brotten har alltid stark anknytning till samhällsutvecklingen. Den här gången inleds boken med att en bilbomb sprängs med åklagaren Malin Brovall, hennes man och dotter. Man misstänker att det är ett terrordåd. Mette leder utredningen och Olivia kopplas in på fallet. I Thailand försöker Tom förlika sig med det han gjort (i förra delen i serien; Sov du lilla videung). Han får ett kryptiskt uppdrag av en kvinna som behöver hans hjälp, och hamnar i flera livshotande situationer.

Tidigare har imponerats av hur snyggt författarparet bygger upp en både spännande och samhällsaktuell historia. Tyvärr inte den här gången. Intrigen är spretig och håller ihop alldeles för löst. Jag får intrycket att handlingen kryddats med samhällsaktuella inslag just för att romanen skall uppfattas som aktuell, snarare än att bidra till handlingen. De olika spåren löper sida vid sida ända till slutet, då de visserligen vävs ihop på ett bra sätt, men alldeles för sent för att intresset för det centrala brottet skall hållas vid liv. Berättelsen tappar sitt driv. Och ändå läser jag boken i ett svep ända till slutet, eftersom det är så mysigt att hänga med Olivia, Tom och Mette. Faktiskt mer så än spännande.

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 418
Utgivningsdatum: 2018-09-26
Bokserie: Rönning/Stilton (del 5)
Förlag: Norstedts
ISBN: 9789113081540
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Njuter av den härliga tiden av hösten

I förrgår skjutsade jag Bella till tandregleringen tidigt på morgonen. Det var så fint i Uppsala att jag var tvungen att stanna och fota. Tyvärr med mobiltelefonen, men visst ser man vilken vacker morgon det var med höstfärgerna och de fina byggnaderna som avspeglas i vattnet i Fyrisån.

Än så länge är det den härliga tiden av hösten, så det gäller att passa på att njuta innan det klara, fina och färgstarka byts mot regn och rusk. Det skall jag göra i dag. Jag har börjat morgonen med att läsa vidare i Börjlinds senaste kriminalroman och snart skall jag rida lektion. Sedan vidare med Bella och Jackie till danslektion och jag skall passa på att träna och stretcha loss den här envisa höften som inte är helt bra än. Och så födelsedagsfirande efter det, och förhoppningsvis läsa ut boken innan jag somnar i kväll. En bra dag. Vad har ni för planer?

Lazarus, av Lars Kepler

En av årets mest efterlängtade romaner finns i handeln från och med i dag  – Lazarus av Lars Kepler. Jag har läst hela serien om kriminalkommisarie Joona Linna och Saga Bauer från Säpo. Vad är det då som jag uppenbarligen inte kan få nog av, kan man undra.

Framför allt är det hantverket som imponerar. Keplers böcker är klassiskt hårdkokta kriminalromaner med skickligt uppbyggda intriger, ett skyhögt tempo och spänning så stor att jag inte kan göra annat än att svepas med och efteråt känna mig alldeles utmattad och omtumlad. Det går inte att motstå. Kepler använder i princip samma berättarteknik som i tidigare böcker i serien, med korta kapitel och ett rappt språk. I den här boken har dock tekniken använts litet för snävt för min smak, särskilt när stycken består av en enda mening och ofta av bara några få ord. Det gör det svårare att få ett flyt i läsningen.

I den tredje boken i serien, Eldvittnet, dök seriemördaren Jurek Walter upp i epilogen och vi fick en vink om vad vi kunde förvänta oss i nästa bok, Sandmannen. Den blev den dittills mörkaste och grymmaste i serien. Men det var ändå ingenting i jämförelse med Keplers nya kriminalroman. Bitvis är den så hemsk och så klaustrofobiskt skrämmande att jag varit tvungen att ta pauser för att minska spänningen i kroppen och kunna djupandas.

Flera mordfall uppdagas, och de visar sig ha direkta kopplingar till Joona Linna. Är det möjligt att Jurek Walter fortfarande lever, eller är det Joona Linnas förflutna och inre demoner som får honom att överreagera? Den här gången är det Joona och Saga som står i centrum för handlingen. Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril, alias Lars Kepler, berättade vid den författarträff jag nyligen var inbjuden till att de i samtliga sina kriminalromaner, men särskilt i den här senaste, varit intresserade av att se hur långt man kan knuffa sina huvudpersoner närmare kanten, och hur de kommer att agera. I Lazarus är det precis vad som sker.

Både Joona Linna och Saga Bauer ställs här inför omänskliga psykiska påfrestningar, och för första gången sedan jag började läsa Kepler-serien lider jag och våndas på riktigt med huvudpersonerna. Boken igenom undrar jag hur länge Joona och Saga skall kunna hålla ihop i de extrema situationer som de utsätts för. Det psykologiska djupet som jag tidigare saknat i personbeskrivningarna finns här. Författarna gestaltar extremt skickligt hur brottsling och hjälte många gånger i själva verket är som två sidor av samma mynt, som Yin och Yang, med förståelse för varandras själar och psyke. Det som skiljer är att de agerar utifrån helt olika motiv. Det enda sättet de kan komma åt varandra på, är genom att veta hur den andre tänker. Och det är just det mentala spelet som gör den här boken så intensiv och infernaliskt spännande.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 543
Serie: Joona Linna (del 7)
Utgivningsdatum: 2018-10-19
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Form: Hummingbirds
ISBN: 9789100142698
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Mingel på Nedre Manilla med Lars Kepler

För ett par veckor sedan fick jag en inbjudan till författarträff med Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril, alias Lars Kepler.

Här svängde jag in i går, vid Nedre Manilla. Jag var tydligen först på plats och blev litet fundersam över om det var ok att köra in med bilen.

Då fick jag se en man komma gående med ett gevär över axeln. Ganska märkligt att se det på Djurgården, men passande med tanke på att boken som var själva anledningen för kvällen handlar om skottlossning och mord ;) Han gav i alla fall klartecken till att jag fick köra in.
En kvinna släppte in mig och eftersom jag var först på plats hade jag tid att titta mig omkring i Bonniers residens. Jag överdriver inte om jag berättar att det var pampigt med alla de 300 konstverken och alla gamla bevarade möbler. Ja, ni ser ju själva.

Här står jag i den stora hallen. Tänk att som barn få springa omkring och leka här i alla rum och på tre våningar.

Ett bibliotek helt i min smak med platsbyggda bokhyllor från golv till tak och en otroligt vacker kristallkrona.

Jag kikade runt litet överallt, och fick se den här fina spolanordningen på en av toaletterna. Håll med om att det vore läckert att ha en sådan hemma.

Fin utsikt och fina fönster, som jag dock tror är utbytta mot nyare än de ursprungliga med tanke på de moderna spröjsen.

.
Inredningsinspiration på ännu en toalett. Snyggt handfat med likadana kranar som vi byter till hemma just nu för att få den där snygga sekelskiftesstilen.
.

Vi minglade under någon timme med vin, vatten och snittar, och sedan var det dags för samtal med författarna.  Albert ”Abbe” Bonnier ledde samtalet och vi fick möjlighet att ställa frågor. Det var väldigt spännande, och jag kommer att berätta mer om det på fredag när jag också lägger upp min recension av den helt nya boken om Joona Linna och Saga Bauer.

Efter samtalet fick vi guidad visning. Det var väldigt intressant och även roligt att få höra personliga historier kring många av konstverken.

Och slutligen signerade Alexandra och Alexander våra böcker, och vi som var inbjudna fotade varandra tillsammans med det berömda författarparet. Mörka och gryniga foton, men det var ganska dunkelt inomhus och alla bilder är fotade med mobiltelefonens kamera.

Det var verkligen en riktigt välordnad och trevlig kväll! På fredag kommer min recension av den nya boken, så titta gärna in då.

Och nästa vecka är det dags igen, då är det nämligen dags för nomineringseventet inför Augustpriset. Det är på måndag på Södra teatern. Kommer ni också?