I går började jag läsa en så fantastisk bok, att jag helt enkelt inte kunde sluta förrän jag kommit till slutet..! Och jag kommer helt säkert att läsa den snart igen, det finns så mycket att fundera kring i den boken, moraliskt och filosofiskt. Den väcker så många tankar, och man behöver inte bry sig så mycket om detaljerna i boken, som huvudpersonerna eller miljön.

Jag är inte ensam om att tycka om boken, den har översatts till 67 olika språk och sålts i mer än 65 miljoner exemplar i över 150 länder. Bokens andemening är att varje människa har ett livsöde. Vilket det är vet man, bara man följer sitt hjärta. 

Sökandet efter en dröm börjar alltid med nybörjartur. Och den avslutas med att segraren ställs på prov. Ungefär så här:

När en person står inför förverkligandet av sin dröm vill världssjälen alltid sätta den här personens erfarenheter och kunskaper från färden på prov. Det gör den  inte av illvilja, utan för att vi människor samtidigt som vi uppnår vår dröm även skall kunna tillgodogöra oss de lärdomar som vi en gång drog på vår väg mot den. Det är i detta skede de flesta människor ger upp. Det är, som vi brukar säga här i öknen, som att dö av törst just när man skönjer dadelpalmerna vid horisonten.

Låter det som flummigt filosofiskt nonsens tycker ni?

 Jag tycker att man ganska lätt kan använda tankegången på sitt eget liv. För min egen del tänkte jag direkt på min avhandling…

Jag hade nybörjartur när jag kom in på juristlinjen. I slutet av utbildningen fick jag frågan av professorn i ett av mina ämnen om jag ville fortsätta som doktorand och forska. När jag kom till slutet ställdes jag på prov. När avhandlingen var nästan helt klar blev jag mamma till två barn, startade eget företag och började fundera på om forskning var något för mig. Om jag skall följa mitt livsöde, skall jag då ge upp slutförandet av avhandlingen, eller är det mitt livsöde att fullfölja?