Förra torsdagen flyttade Glaeda temporärt till en gård i närheten, och Leistra fick tvåårige Faxi som sällskap istället.
.

Leistra är nu sju månader och så länge hon gick tillsammans med mamma Glaeda diade hon förstås. Det började dels göra Glaeda tunnare, dels var det dags att börja hantera Leistra litet mer. Hon måste kunna ha grimma, bli ledd i grimskaft, stå still på stallgången, bli verkad av hovslagare, vaccinerad av veterinär. Utan att stegra sig eller rusa runt. Uppfostran blir så mycket enklare när Leistra inte kan gömma sig bakom sin mamma, utan måste bli självständig och förlita sig mer på oss människor.
.

I hästvärlden kan sådan här närkontakt leda till skrik och sparkar sekunden senare. Men inte nu. Leistra och Faxi kommer så bra överens. Det var klart redan från början vem som bestämmer, så inget trassel med att de måste göra upp om rangordningen. Leistra tuggade och tuggade (samma sak som att visa underkastelse), och Faxi accepterade ledarskapet. Så var det klart!

Jag hade räknat med att både Leistra och Glaeda skulle vara oroliga och stressade under några dagar i alla fall, när de separerades. Men så fungerar det tydligen inte i djurlivet. En dag tog det för Leistra, ett par till för Glaeda som ju också bytte stall.

Nu har den tålamodskrävande processen börjat då Leistra skall tämjas. Och i går lade jag på sadel och tränsade Glaeda för första gången sedan hon kom till oss. Titta gärna in senare, så visar jag hur det går!