Du är inte längre här, men du finns med mig varje dag…

Vi kämpade länge, men till slut gick det inte längre… Jag kunde inte hjälpa dig och jag är så ledsen för det. Du var så vänlig och nyfiken och du litade helt på mig och jag på dig. Jag kommer inte bli densamma igen.

Din sista dag gick vi tillsammans hem till hagen där du föddes och du fick beta hur mycket gräs du ville. Du skulle inte hinna uppleva smärtan när du blev sjuk av gräset som du inte tålde. Du förstod inte vad som skulle hända. Jag hade försökt förbereda mig, men det går inte att värja sig när det händer. För chocken. För sorgen och smärtan. Att känna sig alldeles bortdomnad i kroppen. Att vara här, men ändå inte. Men jag är glad att jag inte svek dig, att jag fanns vid din sida när du tog ditt sista andetag. Du och jag Leiftra, för alltid.

28 reaktioner till “Du är inte längre här, men du finns med mig varje dag…

  1. Du gjorde det rätta. Det gör ont nu, men minns att du gett henne ett gott liv och gjort allt som stått i din makt. Hon litade på dig och att du skulle se till hennes bästa – och det gjorde du. Jag skickar en varm kram och all omtanke till dig. Så sorgligt.

    Gillad av 1 person

    1. Tack, Mona. Det tog tid att klara av att fatta det slutgiltiga beslutet, och det tar tid att komma vidare. Men jag måste ta mig i kragen och komma vidare. Jag försökte mer än vad veterinären tyckte var rimligt, och tömde ut alla möjligheter som fanns för att hon skulle kunna leva vidare, inte som ridhäst på grund av hennes sjukdom, men åtminstone finnas kvar, det hade räckt för mig. Men inte ens det gick. Jag har varit så ledsen och så arg på att hon skulle drabbas så hårt, men livet är ett lotteri och inte rättvist.

      Gilla

  2. Så sorgligt! Men hennes lidande är över och du var med hela vägen. Så fint du skriver om er fina vänskap. Och Leiftra kommer alltid att finnas men nu på ett annat sätt. Som det franska uttrycket ”Que dire adieu – cest´t morir un peu.
    Många tankar till dig.
    Kram

    Gillad av 1 person

    1. Väldigt sant uttryck. Man måste lära sig att leva med alla sorger och annat tungt som man upplever under ett liv. Jag har varit rädd att jag inte skall kunna hantera förlusten av Leiftra, att sorgen skall ligga kvar som en tung sten och göra mig till en person jag inte vill vara, en som inte är sprudlande och energisk och nyfiken på nuet och framtiden. Men det känns sakta bättre, jag kommer att klara det här också. Och till skillnad från min lilla Leiftra så lever jag ju faktiskt vidare, så jag borde inte gräva ned mig så här utan göra det bästa av tiden jag har. Bara så mycket enklare i tanken än i handling. Tack för omtanken. Kram

      Gilla

  3. Är så himla ledsen över att din älskade Leiftra inte finns mer. Du har gjort allt för henne och gav henne ett varmt och hjärtligt avsked. Så fint skrivit av dig. Ger dig många varma styrkekramar.

    Gillad av 1 person

    1. Tack BP ♥
      Jag stålsatte mig för att klara av att vara med henne in i det sista. Men så chockartat det var… Allt går väldigt snabbt, så hon hann inte förstå vad som skulle hända, men själv skrek jag till i ögonblicket då smällen hördes och hon bedövades och föll omkull. Där stod jag med tyglarna i handen och ville bara kasta mig ned och krama henne tillbaka… Mannen som utförde avlivningen var så respektfull och tog försiktigt av Leiftra tränset och gav mig det där jag stod och grät så jag skakade. Jag såg att han tittade försiktigt på mig för att se om jag var ok. Det här var det bästa sättet för Leiftra, hon fick vara hemma i lugn och ro istället för att transporteras in till en veterinärklinik där det doftar sjukdom och död och som skapar stress. Men så fruktansvärt att vara den som bestämmer att ens lilla ögonsten inte skall få leva vidare, och att vara med när man släcker livet, det är obeskrivligt hemskt. Jag tror aldrig jag vågar fästa mig så här mycket vid en häst igen.
      Kram

      Gilla

    1. Det var så jag tänkte, att jag måste vara med henne ända till slutet. Jag har varit med sedan hon var en timme gammal, och vi har upplevt så mycket tillsammans. Jag är den hon har litat på och är van vid, så jag måste vara den som fanns vid hennes sida när det inte gick att hjälpa henne mer. Tack för omtanken!

      Gilla

  4. Ååååå ❤️💔 Mitt hjärta brister💔 Så fint avslut för en fin vän. Ni har kämpat men insett det som är bäst till slut❤️🦄❤️ Kram

    Gillad av 1 person

    1. Tack för omtanken Therese ♥
      Jag är glad att jag bet ihop och var med när hon slutade sitt liv, hon kände att allt var som vanligt, bara litet roligare eftersom hon fick gå på en promenad och komma hem och beta gräs. Men hur skall jag någonsin våga ha egen häst igen… Det här är för jobbigt…
      Kram

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.